-- Ja!
-- Hvad svarade ni?
-- Jag sa nej, jag! -- säger Johan.
-- Jaså, du hade kurage att ljuga du, hugger fadern in.
-- Ja, mamma sa det, -- svarar gossen.
Modern bleknar och fadern blir tyst.
Det var ju oskyldigt i det hela, men det var icke så betydelselöst i
sitt sammanhang. Svaga tvifvel om »andras» sanningskärlek vaknade hos
barnet och öppnade nu ett nytt belägringstillstånd af motkritik.
Kölden mot fadern tilltager, och nu spanar han efter förtryck och gör
oaktadt sin svaghet små försök till uppror.
Barnen kommenderas i kyrkan hvarje söndag, och familjen hade
bänknyckel. Den orimligt långa gudstjensten och de obegripliga
predikningarne upphörde snart att göra intryck. Innan värmeledning
ännu var införd utgjorde det en fullständig tortyr att om vintern
sitta två timmar i en bänk och frysa om fötterna, men man skulle dit
ändock, om för själens helsa, ordningens skull, eller för att lemna
hemmet i ro, hvem vet. Fadern var sjelf ett slags teist. Han läste
hellre Wallins predikningar än han gick i kyrkan. Modern började i
stället luta åt pietismen. Hon sprang efter Olin och Elmblad och
Rosenius, och hade väninnor, som buro hem Pietisten och Andlig
Dufvoröst. Dufvorösten undersöktes af Johan och befans innehålla
roliga historier om missionärer i Kina och beskrifningar på
skeppsbrott. Pietisten fick ligga. Det var bara dekokt på epistlarne i
nya testamentet.
En söndag får Johan det infallet, kanske efter någon oförsigtig
bibelförklaring i skolan der det talats om andarnes frihet eller
dylikt, att han icke skall gå i kyrkan. Han blir hemma helt enkelt. Om
middagen innan far kommer hem, förklarar han inför syskon och tanter,
att ingen kan tvinga en annans samvete och derför gick han icke i
kyrkan. Nu ansågs han vara besynnerlig, och derför slapp han stryk den
gången, men sedan skickades han i kyrkan.
* * * * *
Familjens umgänge kunde utom med slägten icke vara stort, på grund af
äktenskapets felaktiga form. Men olyckskamrater söka hvarann, och
umgänge hade underhållits med en af faderns ungdomsvänner, som begått
en mesalliance med sin älskarinna och derför förskjutits af föräldrar
och kamrater. Denne var jurist och embetsman. Hos honom träffades en
tredje, också embetsmannafamilj, med samma äktenskapsöde. Barnen
visste naturligtvis icke af den tragedi som här agerades. Alla
familjerna hade barn, men Johan kände sig icke dragen till dem. Hans
blyghet och menskofruktan hade efter tortyrhistorierna i hemmet och
skolan tilltagit, och utflyttningen i stadens utkanter jemte
sommarvistelserna på landet hade förvildat honom. Han ville icke lära
dansa, och han tyckte pojkarne voro fåniga, som kråmade sig så der för
flickorna. När modern vid ett tillfälle uppmanade honom vara artig mot
flickorna, frågade han hvarför? -- Han hade nu blifvit kritisk på allt
och ville veta hvarför? --
På en utflygt i det gröna sökte han förmå gossarne till myteri, då de
buro flickornas schalar och parasoller.
-- Hvarför ska vi vara betjenter åt de der ungarna? -- sade han, men
gossarne hörde icke på honom.
Slutligen blef han så led vid att gå bort att han gjorde sig sjuk
eller gick och vätte ner kläderna i dammen, för att som straff få vara
hemma. Han var icke barn längre och derför trifdes han ej med de andra
barnen, men de äldre sågo i honom endast ett barn. Han gick nu ensam.
* * * * *
Vid tolf års ålder sändes han en sommar ut till en ny klockargård
invid Mariefred. Der voro många inackorderingar, alla af så kallad
oäkta börd. Som klockaren icke hade några större kunskaper räckte ej
hans vetande till att höra Johans lexor. Vid första försöket i
geometri fann läraren att Johan var så skicklig att han bäst studerade
sjelf. Nu var han kaxe. Han studerade sjelf. Klockargården låg invid
herrgårdens park, och i dess kungliga omgifningar promenerade han, fri
från arbete, fri från uppsigt. Vingarne växte och manbarheten
nalkades.
Genom förvärfvad och kanske naturlig blygsel har man så länge hållit
den vigtiga frågan om manbarhetens inträdande och dermed
sammanhängande fenomen fördolda. Dåliga böcker, spekulanter i
medicinböcker, och pietister, som till hvad pris som helst velat göra
propaganda, räddhågade och okunniga föräldrar, hafva alla, och många i
god afsigt, gjort allt för att skrämma unga syndare från odygdens väg.
Senare och upplystare undersökningar af kunniga läkare hafva åter
tagit till uppgift att utröna fenomenets orsaker och förnuftiga
botemedel, samt framför allt borttaga barnets uppdrifna fruktan för
följderna, emedan det visat sig att skrämseln och de uppjagade
samvetsqvalen just varit orsaken till de jämförelsevis få fall af
vansinne och sjelfmord man har antecknat. Vidare har man upptäckt, att
det icke var odygden sjelf, utan den otillfredsstälda driften, som
framkallat sjukdomsfenomenen, och en ny fransk läkare har gått så
långt, att han till och med anser handlingen vara ett icke skadligt
underhjelpande af naturen. Detta må han stå för. Faktiskt är
emellertid det, att man konstant skall finna de sinnessjuka behäftade
med ovanan. Men felslutet ligger i att man förvexlar orsak och verkan.
Sinnessjuka instängas; hvad skola de taga sig till?
Hos sinnessjuka har med själslifvets slocknande det vegetativa och
animala lifvet tagit öfverhand, och derför bryter driften ut, ohejdadt
sökande sin tillfredsställelse hur den kan. Ett annat felslut: hvarje
sinnessjuk utforskas om han förr burit hand på sin kropp. Alla
sinnessjuka ha det, men derför är icke detta orsaken till sjukdomen,
ty nu är det uppdagadt, att många menniskor hafva någon gång burit
hand på sin kropp. Men detta hålles hemligt, och derför gå en hop unga
syndare och tro sig vara ensamma om det inbillade brottet, och de tro
att de stränga lärarne, som sedan skrämma dem, ha lefvat oskyldiga. Nu
kan å andra sidan icke nekas att öfverdrift i detta fall kan följas af
sjukdomar, men då är det öfverdriften, som vållat det; och den
fortsatta vanan, som gjorde att det naturliga sättet icke kom till sin
rätt, vållade olägenheter just derigenom. Att ovilja mot könet skulle
bli en följd är ej sant, ty odygdiga pojkar ha sedan blifvit dugtiga
fruntimmerskarlar, bra makar och lyckliga fäder. Eget är också att
fruntimren icke visa sig gunstiga mot oskulder.
Hur gick det nu till? På vanligaste sättet. En äldre kamrat föregick
vid badning med exemplet och de yngre följde. Någon känsla af skam
eller synd märktes ej, och ingen gjorde hemlighet af det[1]. Hela
saken tycktes knappast ha sammanhang med det högre könslifvet, ty kär
i en flicka hade gossen varit vid åtta års ålder, då driften ännu sof
fullständigt.
[1] Det ofvan påpekade, i skolorna både förut och senare ofta
förekommande oskicket hade just vid denna tidpunkt väckt uppseende
och föranledt undersökningar samt till och med offentligt omtalande
i pressen. (Jemför längre fram sid. 218.)
Samtidigt fick han äfven kunskap om att skolbarnen i byn plägade
umgänge i skogen, när de gingo från skolan. Dessa barn voro åtta à nio
år, och föräldrarne fingo nys om saken, men lade sig icke i den. Detta
förhållande eller missförhållande lär vara regel på landsbygden och
borde tagas i betraktande då man skrifver så tvärsäkert om lasten och
uppmaningar till lasten.
Någon vändpunkt i gossens själslif bildade icke denna tilldragelse, ty
grubblare var han född, och till ensling gjorde honom hans nya tankar.
För öfrigt lade han snart bort odygden när han fick en skrämbok i
handen, men då inträdde i dess ställe en kamp mot begären, dem han ej
mägtade besegra, emedan de öfverföllo honom i form af gyckelbilder
under drömmen, der hans kraft var slut, och sömnen fick han ej njuta
lugn förr än han vid aderton års ålder öppnade umgänge med andra
könet.
Fram på sommaren blef han kär i inspektorens dotter, en tjuguåring,
hvilken icke umgicks i klockargården. Han kom aldrig att tala till
henne; men spanade ut hennes vägar och kom ofta i närheten af hennes
bostad. Det hela var en stilla dyrkan på afstånd af hennes skönhet,
utan några begär, utan något hopp. Tycket liknade snarare en stilla
sorg och skulle kanske lika väl fallit på någon annan, om der funnits
umgänge med flickor. Det var en madonnadyrkan, som intet åtrådde, utom
att få ge något stort offer, helst en dränkning i fjärden, men ändå i
hennes åsyn, ett dunkelt förnimmande af egen otillräcklighet som en
half menniska, hvilken icke ville lefva utan att ha kompletterats med
den andra, »bättre» hälften.
Kyrktjensten fortfor och gjorde numera icke vidare intryck. Det var
tråkigt bara.
Denna sommar var emellertid ganska vigtig i hans utveckling, emedan
den lösryckte honom från hemmet. Ingen af bröderna var med. Han hade
sålunda icke vidare någon förmedlande blodslänk med modern. Detta
gjorde honom mera afslutad, och kallhärdade nerverna, dock icke
genast, ty vid tillfällen af ledsnad grep honom hemlängtan med hårda
klor. Modern steg då upp i den vanliga förklarade dagern af skydd och
huld, värmekällan, den vårdande handen.
På hösten, i början af augusti, kom bref med underrättelse att den
äldre brodern Gustaf skulle resa till Paris för att i en pension
fullborda sina studier för affärslifvet och lära sig språket, men
dessförinnan skulle han tillbringa en månad på landet och der aflösa
brodern. Tanken på den stundande skilsmessan, glorian från den stora,
lysande staden, minnet af många glada bragder, längtan efter hemmet,
glädjen att få återse en af blodet, allt förenade sig nu att sätta
Johans känslor och fantasi i rörelse. Under den vecka han väntade
brodern diktade han om honom till en vän, en öfverlägsen man, som han
såg upp till. Och Gustaf var honom öfverlägsen som menniska. Han var
en modig, frank yngling, två år äldre än Johan, med mörka, starka
drag; grubblade icke, hade ett handlingslystet temperament; var klok;
kunde tiga när det behöfdes och hugga till när så erfordrades. Förstod
ekonomi och sparde. Han var för klok, tyckte den drömmande Johan.
Lexorna kunde han ej, ty han ringaktade dem, men han förstod lifvets
konst: föll undan när så behöfdes, skred in när så skulle vara och var
aldrig ledsen.
Johan hade nu ett behof att dyrka, att i en annan materie än sin svaga
lera knåda upp en bild, deri han kunde lägga in sina vackra
önskningar, och nu öfvade han sin konst i åtta dagar. Han gick och
förberedde broderns ankomst genom att fördelaktigt utmåla honom för
alla sina vänner, rekommendera honom hos läraren, utse lekställen med
små öfverraskningar, arrangera en trampolin vid badstället, och så
vidare.
Dagen före ankomsten gick han till skogen och plockade hjortron och
blåbär, som han skulle fägna gästen med. Derpå dukade han ett bord med
hvita pappersark. På dem lade han ut bären, ett gult och ett blått,
och midt i ordnade han dem i form af ett stort G. Det hela omgafs med
blommor.
Brodern kom; kastade en hastig blick på anordningen, åt, men
observerade icke finessen med namnchiffret eller tyckte han det var
pjåskigt. I familjen ansågs nemligen allt utbrott af känsla vara
pjåsk.
Derpå badade man. När Gustaf tagit af skjortan låg han nästa ögonblick
i vattnet och tog genast en sträcksimning ut till moringen. Johan
beundrade, skulle gerna ha följt, men denna gång tyckte han det var
roligare att vara sämre och låta brodern behålla glansen. Det var den
första pojke som simmat till moringen. Vid middagsbordet lemnade
Gustaf en fet skinkbit på tallriken. Det hade ingen vågat förr. Han
vågade allt. När man på aftonen klämtade, skulle Johan bjuda Gustaf på
att klämta. Han klämtade minst tio slag. Johan fasade såsom om
socknens öden hade varit utsatta för fara och ömsom skrattade och
ömsom bad att han skulle hålla opp.
-- Äh, hvad fan gör det, -- sa Gustaf.
Så bjöd han honom på sin vän, snickarens vuxna pojke, kanske en
femtonåring. Det uppstod genast intimitet mellan de jemnåriga, och
vännen öfvergaf Johan, som var för liten. Men Johan kände ingen
bitterhet, fastän de två stora drefvo med honom och företogo sig
ensamma utflygter med bössa. Han ville ge bara; och han skulle ha
gifvit sin älskarinna om han egt någon. Ja, han gaf också anvisning på
inspektorens dotter, hvilken brodern mycket rigtigt fann behag i. Men
i stället att sucka bakom trädstammarne gick han fram och pratade vid
henne, i all oskuld likväl. Detta var den djerfvaste handling Johan
sett i sitt lif utföras, och han kände sig sjelf likasom ha vuxit. Han
förstorade sig, hans svaga själ likasom handlade genom broderns starka
nerver, och han identifierade sig med honom. Han var lika så lycklig
som om han sjelf tilltalat flickan. Han gaf idéer till exkursioner,
upptåg, roddturer, och brodern satte dem i verket. Han upptäckte
fågelbon och brodern äntrade trädet och plundrade dem.
Men detta räckte endast en vecka. Sista dagen, när afresan skulle ske,
sade Johan åt Gustaf:
-- Vi ska köpa mamma en vacker blombukett.
-- Ja vars.
Och så gingo de till trädgårdsmästaren på herrgården. Gustaf bestälde,
men det skulle vara fint. Under bindningen gick han och åt bär i
trädgården helt öppet. Johan vågade icke röra något.
-- Ät du, -- sa brodern.
Nej, han kunde icke. När buketten var färdig tog Johan upp och
betalade den med tjugufyra skilling. Gustaf gaf intet tecken ifrån
sig. Så skildes de.
Vid hemkomsten öfverlemnade Johan buketten från Gustaf.
Modern blef rörd. Vid qvällsbordet väckte blommorna faderns
uppmärksamhet.
-- Dem har Gustaf skickat mig, -- sade modern. -- Han är alltid bra
snäll, -- och Johan fick en sorgsen blick, ty han var så hård. Faderns
öga glimmade till under glasögonen.
Johan kände ingen bitterhet. Ynglingens svärmiska offerlusta hade
slagit ut, kampen mot orättvisor hade gjort honom till sjelfplågare,
och han teg. Han teg äfven, när fadern skickade Gustaf en handkassa,
och i ovanligt rörda ordalag förklarade huru djupt han känt detta
fina drag af hans goda hjerta. Han teg hela lifvet igenom med den
historien, äfven när han hade fått anledningar att känna bitterhet,
och han talade slutligen först, öfvermannad, fallen och trampad i
arenans smutsiga sand med en grof fot på bröstet och utan att se en
hand lyftas för att vifta: nåd. Det var då icke hämd, bara den döendes
sjelfförsvar!
5.
Med öfverklassen.
Privatläroverket hade uppstått såsom en opposition mot de offentliga
läroverkens skräckregering. Som dess tillvaro berodde på lärjungarnes
bevågenhet hade man beviljat stora friheter och infört en ytterst
human anda. Kroppsstraff voro förbjudna, och lärjungarne voro vana,
att få yttra sig, interpellera, försvara sig mot anklagelser, med ett
ord, de behandlades som tänkande varelser. Här kände Johan först att
han hade menskliga rättigheter. Om läraren misstagit sig i en faktisk
uppgift, var det icke lönt att bara gå på och hålla på sin auktoritet;
han korrigerades och lynchades okroppsligen af klassen, som
öfverbevisade honom om hans misstag. Rationella metoder voro äfven
införda i undervisningen. Litet lexor. Kursiva explikationer i språken
gåfvo lärjungarne ett begrepp om meningen med den undervisningen,
nemligen att kunna öfversätta. Dertill hade man anstälda infödingar
för de lefvande språken, så att örat vande sig vid en riktig accent
och något begrepp om språkets talande inhemtades.
Hit hade nu en mängd ungdom flytt från statens läroverk, och Johan
träffade här många gamla kamrater från Klara. Men han återfann äfven
lärare från både Klara och Jakob. Dessa gjorde en helt annan uppsyn
här och antogo ett annat sätt. Han förstod nu att de varit i samma
fördömelse som deras offer, ty de hade haft rektor och skolråd öfver
sig. Ändtligen tycktes då trycket uppifrån börja minskas, hans vilja
och tankar få frihet, och han förnam en känsla af lycka och
välbefinnande. I hemmet berömde han skolan, tackade föräldrarne för
befrielsen och förklarade att han aldrig hade så roligt som i skolan.
Han glömde gamla orättvisor, blef mera mjuk i sitt väsen och mera
frimodig. Modern började beundra hans lärdom. Han läste fem språk utom
modersmålet och hade bara ett år qvar till gymnasiiafdelningen. Äldsta
bror var nu ute i verlden på ett kontor, den andra brodern var i
Paris. Johan liksom flyttades upp i en högre ålderklass i hemmet och
stiftade personlig bekantskap med modern. Han talade om för henne ur
böckerna om naturen och historien, och hon, som aldrig fått kunskaper,
lyssnade med andakt. Men när hon hört på en lång stund, antingen hon
nu behöfde höja sig eller verkligen fruktade verldens visdom, drog hon
fram med den enda kunskapen, som kunde göra menskan lycklig. Hon
talade om Kristus; Johan kände väl igen det der talet, men modern
förstod att rigta det till honom personligen. Han skulle akta sig för
andligt högmod och alltid förblifva enfaldig. Gossen förstod icke
ordet enfaldig, och talet om Jesus liknade icke bibelns. Det var något
osundt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades
motvilja mot bildning. Hvarför denna långa skolkurs, frågade han sig,
när den ändock ansågs vara intet i jemförelse med dessa dunkla läror
utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att modern hemtade
detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som
gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha
hand om den allra högsta visheten, som hvarken presten i kyrkan eller
läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa ödmjuka
voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom Jesus
var en påhittad ginväg. Kom dertill att han bland skolkamrater numera
hade grefvar och baroner, och när namn på -hjelm eller -svärd började
höras i hans skolhistorier, fick han varningar för högfärd.
Var han högfärdig? Troligen! I skolan sökte han aldrig de förnäma. Han
såg på dem hellre än på de borgerliga, ty de tilltalade hans
skönhetssinne genom sina vackra kläder, fina ansigten, lysande
briljantnålar. Han kände att de voro annan ras, egde en ställning, dit
han aldrig kunde komma, dit han ej sträfvade, ty han vågade icke
fordra af lifvet. Men när en dag en baron anmodade honom om hjelp i en
lexa, kände han sig åtminstone vara lika god som denne eller öfver
honom i ett fall. Han hade dermed upptäckt att det fans något som
kunde sätta honom i jembredd med de högsta i samhället, och hvilket
han kunde förskaffa sig: det var kunskaper.
Det rådde vid detta läroverk just genom dess liberala anda en
demokrati, som han icke märkt i Klara; grefvar och baroner, de flesta
lata, hade icke något försteg för de andra. Rektor, sjelf en bondpojke
från Småland, var alldeles renons på vördnad för börd, lika litet som
han hyste någon fördom mot de adlige eller särskildt ville stuka dem.
Han duade alla, stora och små, var lika förtrolig mot alla, studerade
hvar individ, kallade dem i förnamn och var intresserad för ungdomen.
Genom dagligt umgänge mellan borgarbarn och adelsbarn afnöttes
respekten. Krypare funnos endast högre upp på gymnasiiafdelningen, der
vuxna adelssöner kommo upp i ridspö och sporrar, under det att en
gardist höll handhästen utanför porten. Dessa ynglingar söktes af de
kloka, som redan inblickat i lifvets konst, men längre än till kaféet
eller ungkarlsrummet gick icke vägen.
Om höstarne återkommo en del af de förnäma ynglingarne från
expeditioner som extra sjökadetter. De uppträdde då i klassen i
uniform med stickert. De beundrades mycket, afundades af många, men
Johans slafblod var aldrig förmätet i den vägen: han erkände
privilegiet, drömde sig aldrig dit, hade en känsla af att der skulle
han bli mera förödmjukad än här, och derför ville han ej dit. Men att
komma i nivå med dem på andra vägar, genom meriter, arbete, det drömde
han djerft om. Och när samtidigt på våren utexaminerade studenter
kommo upp i klassen att ta afsked af lärarne, då han såg deras hvita
mössa, deras lediga sätt, deras franka miner, då längtade han sig i
deras ställning, ty han märkte huru äfven sjökadetterna tittade med
beundran på den hvita mössan.
* * * * *
I familjen hade ett visst välstånd inträdt. Man hade åter flyttat till
Norrtullsgatan. Der var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar
voro skolkamrater. Trädgården hade fadern icke mera, och Johan
sysslade nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings lif.
Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare
besökte det om söndagarne, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt
sina unga år. Han gick nu i jacka, vårdade sitt yttre och såsom
gymnasistförhoppning åtnjöt han ett högre anseende än åren medförde. I
trädgården promenerade han, och hvarken bärbuskar eller äppelträd
frestade honom synnerligen.
Då och då kommo bref från bror i Paris. De lästes högt och med stor
andakt. De lästes för slägtingar och bekanta, och det var familjens
triumf. Till julen anlände fotografiporträtt af brodern i fransysk
collégien-uniform. Det var trumfess. Johan hade nu en bror, som bar
uniform och talade franska. Han visade porträttet i skolan och vann
socialt anseende. Sjökadetterna grinade emot och sade att det icke var
någon riktig uniform, för det fans ingen stickert. Men det fans kepi
och blanka knappar och något guld på kragen.
I hemmet visades stereoskopbilder från Paris, och man lefde numera i
Paris. Tuilerierna och triumfbågen voro bekanta som slottet och
Gustaf Adolfs staty. Det syntes som om talesättet, att fadern lefver i
sina barn, verkligen egde något skäl för sig.
Lifvet låg nu ljust för ynglingen; pressen hade minskats, han andades
lättare och skulle troligen gått en lätt banad väg genom lifvet, om
icke omständigheterna länkat sig så att han fick back i seglen.
Modern hade länge varit svag efter sina tolf barnsängar. Nu måste hon
intaga sängen och gick endast då och då uppe. Hennes lynne blef
häftigare, och vid motsägelser stego röda flammor upp på kinden. Vid
sista julen hade hon råkat i en våldsam dispyt med sin bror om
läsarprester. Denne hade vid julbordet framhållit Fredmans epistlars
djupsinnighet och till och med satt dem i tankedigerhet långt öfver
läsarpresternas predikningar. Det tog eld i modern och hon föll i
hysteri. Detta var blott ett symptom.
Nu började hon, medan hon ännu var uppe, att rusta barnens linne och
kläder och städa lådor. Hon talade ofta med Johan om religion och
andra höga frågor. En dag visade hon honom några guldringar.
-- Dem skall ni få när mamma dör, -- sade hon.
-- Hvilken är min? -- frågade Johan, utan att fästa sig vid tanken på
döden. Hon visade en flätad flickring med ett hjerta på. Den gjorde
ett starkt intryck på gossen, som aldrig egt någon sak af guld, och
han tänkte ofta på den ringen.
I huset kom en mamsell för barnen. Hon var ung, såg bra ut, talade
litet och hade ibland ett kritiskt leende. Hon hade varit hos en
grefve på Stora Trädgårdsgatan och tyckte troligen hon hade kommit ner
i ett tarfligt hus. Hon skulle öfvervaka barnen och pigorna, men med
dessa umgicks hon nästan förtroligt. Det var nu tre pigor, en
husmamsell, en dräng och en dalkulla i huset. Pigorna hade fästmän och
det lefdes lustigt i det stora köket, som sken ståtligt med sin koppar
och tenn. Der åts och dracks, och gossarne blefvo bjudna med. De
kallades för herre af fästmännen och man drack deras skål. Husdrängen
var dock aldrig med: han tyckte det var »svinaktigt» att lefva så, för
att frun var sjuk. Huset föreföll stadt i upplösning, och fadern stod
svåra duster med tjenarne sedan modern låg till sängs. Men modern blef
pigornas vän i döden. Hon gaf dem rätt af instinkt. Och de missbrukade
hennes partiskhet. Det var strängt förbjudet att utsätta den sjuka för
sinnesrörelser, men tjenarne intrigerade mot hvarandra och säkerligen
mot patronen också. En dag hade Johan smält bly i en silfversked.
Köksan sqvallrade för modern; denna blef häftig och sade till fadern.
Men fadern blef bara retad på angifverskan. Han gick till Johan och
sade hyggligt, såsom om han behöfde beklaga sig:
-- Du skall inte smälta bly i silfverskedar. Jag bryr mig inte om
skeden, den kan lagas, men den satans Fredrika har gjort mamma ledsen.
Visa inte pigorna sånt der, om du gör något dumt, utan säg åt mig, ska
vi ställa det till rätta!
De voro vänner fadern och han, för första gången, och han älskade
fadern nu, när han steg ner till honom.