med ungdom till klockargården. Ur steg en svartmuskig gosse med dolsk
men djerf uppsyn. Johan sprang vid hans åsyn och gömde sig på vinden.
Man letade upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande
i sin vrå och hörde på huru barnen lekte, ända tills den svarta gossen
hade rest.
Kalla bad, vilda lekar, strängt kroppsarbete, ingenting kunde härda
hans lösa nerver, som stundom ett ögonblick kunde spännas till det
yttersta.
Han hade godt minne, läste ordentligt, helst om reala ting såsom
geografi och naturvetenskap. Aritmetik gick in minnesvägen, men
geometri hatade han. En vetenskap om overkligheter oroade honom; först
senare, när han fått fatt i en handbok i landtmäteri och insett
geometriens praktiska nytta, fick han lust för ämnet, och då mätte han
upp träd och hus, refvade trädgårdsland och alléer och konstruerade
pappfigurer.
Han ingick nu i sitt tionde år. Var bredaxlad och brunhylt; håret var
blondt och struket upp öfver en sjukligt hög och framstående panna,
hvilken ofta var föremål för samtal och af slägtingar gaf anledning
till öknamnet »professorn».
Han var icke längre automat, utan började samla egna iakttagelser och
draga slutledningar, derför nalkades den tidpunkt, då han skulle
söndra sig från sin omgifning och gå ensam. Men ensamheten måste för
honom bli en ökenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet
att kunna gå för sig sjelf; hans sympati för menskorna skulle bli
obesvarad, emedan deras tankar icke kunde gå jemnt med hans; och sedan
skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjerta åt den förstkommande,
men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och så skulle
han draga sig tillbaka i sig sjelf, sårad, förödmjukad, förbisedd,
förbigången.
* * * * *
Sommaren gick till sitt slut och han reste hem till skolans öppnande.
Dubbelt trist föreföll nu det mörka huset vid Klara kyrkgård, och när
han såg den långa filen af rum, som under latinska namnen till och med
qvinta, skulle genomsläpas på bestämdt utstakade år, innan en ny fil
af rum på gymnasium skulle genomtråkas, då tyckte han att lifvet just
icke var lockande. Samtidigt börjar hans sjelftänkning att revoltera
mot lexorna. Följden blir dåliga betyg. En termin senare, efter
nerflyttning i klassen, tager fadern honom ur Klara skola och sätter
honom i Jakobs, på samma tid man bryter upp från Norrtullsgatan och
installerar sig i en malmgård på Stora Gråbergsgatan nära Sabbatsberg.
4.
Beröring med underklassen.
Christineberg, så vilja vi kalla malmgården, låg ännu ensligare än
huset på Norrtullsgatan. Gråbergsgatan var icke stenlagd. Endast en
ensam vandrare kunde der ses en gång i timmen, och vagnsbuller var en
händelse, som lockade en till fönstren att se hvad det var. Huset låg
inne på en trädbevuxen gård och liknade en prestgård på landet. Omgafs
af trädgård och stora tobaksplantager; vidlyftiga egor med dammar
sträckte sig åt Sabbatsberg. Men nu arrenderade fadern ingen jord,
hvarför den lediga tiden åtgick till att slå dank. Lekkamraterna
utgjordes nu af fattigare mans barn. Mjölnarens pojkar och kogubbens.
Lekplatserna voro särskildt qvarnbackarne, och qvarnvingarne voro
leksakerna.
Jakobs skola var fattiga barns skola. Här ingår han i umgänge med
underklassen. Kamraterna voro sämre klädda, voro såriga om näsan, hade
fula drag och luktade illa. Hans egna skinnbyxor och smorläderstöflar
gjorde ingen dålig effekt här. Han kände det lugnare i denna
omgifning, som anstod honom; blef mera förtrolig med dessa barn än med
de högfärdiga i Klara.
Men många af dessa barn voro bjessar i att kunna sina lexor, och
skolans snille var en bondpojke. Jemsides dermed funnos många så
kallade »busar» i de lägre klasserna, och dessa slutade vanligen i
andra. Han gick nu i tredje och kom ej i beröring med dem, och de
rörde aldrig någon i en högre klass. Dessa barn gingo samtidigt i
något yrke, voro svarta om händerna, rätt gamla, ända till fjorton,
femton år. Många af dem seglade med briggen Carl Johan om somrarne,
och uppträdde sedan på hösten i tjäriga lärftsbyxor, svångrem och
knif. De slogos med sotare och tobaksbindare, togo aptitsupen i
frukostlofvet, gingo på krogar och kaffehus. Oupphörliga ransakningar
och utvisningar voro dessa gossar utsatta för och ansågos i allmänhet,
men med stor orätt, som dåliga barn. Många af dem ha sedan blifvit
dugtiga borgare och en, som seglat på Carl Johan, (busbriggen), har
sedan slutat som officer vid gardet. Han har aldrig vågat tala om sin
seglats, men när han för vaktparaden framåt Nybrohamnen och ser den
beryktade briggen ligga der, går det en rysning genom honom, säger
han.
En dag mötte Johan en forden kamrat från Klara och han sökte undvika
honom. Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu
går.
-- Jaså, du går i den busskolan, -- sade kamraten.
Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han
framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem,
befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte
icke något uppifrån. Han ville sjelf icke stiga upp och trycka ner
någon, men han led af press uppifrån. Han ville icke ditupp, men han
erfor ett behof af, att det icke skulle finnas några deruppe. Men det
grodde ändå i honom det der, att de gamla kamraterna ansågo honom ha
gått ner. Och när han på gymnastikuppvisningen kom i Jakobisternas
dunkla trupp och mötte Klaristernas lätta rotar med fina sommarkläder
och ljusa ansigten, då såg han klass-skilnaden och föll då ordet
»buse» ifrån det andra lägret, då osade det krig i luften. De båda
skolorna slogos ibland, men Johan gick aldrig med. Han ville icke se
de gamla vännerna och icke visa sin förnedring.
Examensdagen erbjöd i Jakob en annan anblick än i Klara. Handtverkare,
tarfligt klädda gummor, utstyrda restaurationsfruar, åkare, krögare
utgjorde publiken. Och det tal skolans inspektor höll för
församlingen, det var annat än erkebiskopens glada blomstertal. Han
läste upp namnen på de late (eller för läsning svagt begåfvade),
hunsade föräldrar för att deras barn kommit för sent eller uteblifvit,
och salen genljöd af gråt från fattiga mödrar, som kanske icke vållat
dessa lätt förklarliga försummelser, och som i sin enfald trodde sig
ha dåliga söner. Så kommo premierna. Det var alltid burgna
borgarsöner, som haft råd att uteslutande egna sig åt lexorna, hvilka
nu helsades såsom dygdemönster.
Moralen, hvilken väl skulle vara läran om skyldigheter och
rättigheter, men slutligen blifvit en lära om vår nästas skyldigheter
mot oss, uppträdde uteslutande såsom en stor författningssamling af
skyldigheter. Ännu hade barnet icke hört omtalas en enda mensklig
rättighet. Allt var på nåd; han lefde på nåd, åt på nåd, fick gå i
skolan på nåd. Här i de fattiges skola begärde man än mera af barnen.
Man begärde af de fattiga att de skulle ha hela kläder. Hvar skulle de
få dem ifrån? Man gjorde anmärkning på deras händer, derför att de
blifvit svarta under beröring med tjära och beck; man begärde
uppmärksamhet, fina seder, höflighet, det vill säga allt orimligt.
Lärarnes skönhetssinne narrade dem ofta till orättvisor. Johan hade en
knäkamrat som aldrig var kammad, hade sår under näsan, flytningar ur
öronen, hvilka luktade illa. Hans händer voro orena, hans kläder
fläckiga och trasiga. Sällan kunde han lexorna och fick alltid
anmärkningar och handplagg. En dag anklagades han af en kamrat att ha
infört ohyra i klassen. Han fick då en egen plats sig anvisad; han var
utstött. Han gret bittert, så bittert. Derpå blef han borta. Johan
skickades såsom ordningsman för tillfället att söka honom hemma. Det
var i Dödgräfvargränden han bodde. I ett rum bodde målarfamiljen med
mormor och många små barn. Georg, gossen i fråga, satt med en liten
syster i knäet, som skrek förtvifladt. Mormodern hade en annan liten i
sina armar. Far och mor voro ute på arbete, hvar på sitt håll. I detta
rum, som ingen hade tid att städa och som ej kunde städas, osade
koksens svafvelångor och småbarnens orenligheter, här torkades kläder,
lagades mat, refs oljefärg, knådades kitt. Här lågo alla motiven till
Georgs immoralitet i dagen. Men, invände alltid någon moralist, man är
aldrig så fattig att man ej kan hålla sig hel och ren. Så enfaldigt!
Likasom icke sylön, (om man har något helt att sy på), tvål,
klädtvätt, tid, kostade något! Att vara hel, ren och mätt är väl det
högsta den fattige kan tänka sig komma till. Det kunde icke Georg och
derför blef han utstött.
Nyare moralister ha trott sig gjort den upptäckten, att underklassen
är mera omoralisk än öfverklassen. Med omoralisk skulle denna gång
menas att den icke höll sociala öfverenskommelser så bra som
öfverklassen. Detta är ett misstag, om icke något värre. I alla de
fall der underklassen icke tvingas af nöd är den pligttrognare än
öfverklassen. Den är äfven barmhertigare mot likar, mildare mot barnen
och framför allt tåligare. Hur länge har den ej tålt att dess arbete
begagnas af öfverklassen, innan den slutligen börjat bli otålig!
För öfrigt har man alltid velat hålla morallagarne så sväfvande som
möjligt. Hvarför bevaras de ej i skrift och tryck såsom den gudomliga
och den borgerliga lagen? Kanske derför att en ärligt skrifven
morallag skulle nödgas upptaga äfven menniskans rättigheter.
* * * * *
Revolten mot lexorna tilltog nu hos Johan. Hemma läste han allt
möjligt, men lexorna slarfvade han igenom. Skolans förnämsta läroämnen
voro nu latin och grekiska. Undervisningsmetoden var absurd. Ett
halft år åtgick att explicera en fältherre i Cornelius. Läraren hade
ett sätt att inveckla saken, som bestod i att eleven skulle »ta ut
konstruktionsordningen». Men han förklarade aldrig hvad detta skulle
innebära. Det bestod nämligen i ett uppläsande af textens ord i en
viss ordning, men i hvilken, det sade han aldrig. Den sammanföll icke
med den svenska öfversättningen, och när gossen gjort några försök att
fatta sammanhanget, men ej kom till klarhet, tog han sig för att tiga.
Han blef halsstarrig, och när han ropades upp att explicera, teg han,
äfven om han kunde lexan. Ty så snart han började läsa haglade
anmärkningar, på ordens tonvigt, på tempot, på rösten, på allt.
-- Kan du inte, förstår du inte? -- ropade läraren utom sig.
Gossen teg och tittade föraktligt på pedanten.
-- Är du stum?
Han teg. Nu var han för gammal att få stryk, hvilket dessutom började
bortläggas. Och så fick han sitta der.
Han kunde öfversätta texten på svenska, men ej på det enda sätt
läraren ville. Att läraren bara ville ha det på ett sätt tyckte gossen
var fånigt. Han skulle ha stormat igenom hela Cornelius på ett par
veckor, och detta afsigtliga, oräsonliga krypande, när man kunde
springa, deprimerade honom. Han såg ingen idé i det.
Samma fenomen vid lektionen i historia.
-- Nå du, Johan, -- säger läraren ungefär, -- tala nu om hvad du vet
om Gustaf den förste.
Gossen stiger upp från platsen, och så löpa hans ostyriga tankar så
här ungefär:
-- Hvad jag vet om Gustaf den förste? Åh! Det är mycket det. Men det
visste jag i prima redan, (nu är han i qvarta), och det vet magistern
också. Hvad tjenar det till att rabbla opp det igen?
-- Nåå du? Är det allt hvad du vet. -- Han hade inte sagt ett ord och
kamraterna skratta. Nu blir han ond. Han försöker att börja tala, men
det stockar sig i halsen. Hvad skall han börja med? Gustaf var född på
Lindholmen i Roslagen. Ja, men det visste ju han och magistern förut.
Så fånigt att stå och jamsa om det der.
-- Jaså, du kan inte din lexa, du vet ingenting alls om Gustaf den
förste.
Nu öppnar han munnen och säger kort och bestämdt:
-- Jo, det kan jag visst det!
-- Jaså du kan, hvarför svarar du inte då?
Han tyckte att magistern hade frågat så dumt och nu ville han inte
svara. Han slog, bort alla tankar på Gustaf den förste och tänkte med
våld bort på något annat, på kartorna på väggen, på lamporna i taket,
och nu gjorde han sig döf.
-- Sitt ner då, efter du inte kan din lexa, -- säger magistern. Han
sätter sig ner och låter tankarna löpa ut, sedan han bestämt sig för
att magistern ljugit.
Det låg i detta något af afasi, oförmåga eller ovilja att tala, och
det följde honom långt fram i lifvet, tills reaktionen kom i form af
pratsjuka, oförmåga att hålla mun, drift att tala ut allt hvad tanken
producerade. Naturvetenskaperna lockade honom, och de timmar då
läraren visade skolbotanikens kolorerade figurer af örter och
trädslag, då tyckte han att det mörka rummet ljusnade; och när
magistern läste ur Nilssons Fauna om djurens lif, så lyssnade han och
lade på minnet. Men fadern såg att det gick dåligt med de andra
läroämnena. Latinet i synnerhet. Men Johan skulle läsa latin och
grekiska. Hvarför? Han var väl utsedd att gå den lärda vägen. Fadern
anstälde en undersökning. När han fick höra af latinläraren att denne
ansåg sonen som idiot, måtte detta ha stuckit hans sjelfkänsla, och
han beslöt flytta gossen till ett privatläroverk med mera rationella
metoder. Ja, han var så retad att han tillät sig den förtroligheten
att berömma Johans förstånd och för första gången säga ondt om hans
lärare.
Emellertid hade denna beröring med de fattigare klasserna hos gossen
alstrat en tydlig ovilja för de högre. I Jakobs skola var det en
demokratisk anda, så till vida att jemnåriga alltid kände sig i nivå
med hvarandra. Ingen drog sig för den andres sällskap på andra grunder
än personlig antipati. I Klara var det kast- och bördskilnad. I Jakob
skulle förmögenhet kunnat göra en aristokrati, men det fans inga
förmögna. Och de ytterligt fattiga behandlades af kamraterna med
deltagande utan nedlåtande, om ock den dekorerade inspektorn och de
akademiskt bildade magistrarne visade motvilja för de elända.
Johan kände sig solidarisk och befryndad med kamraterna, sympatiserade
med dem, men blef skygg för de högre. Han undvek de stora gatorna.
Gick alltid den trista Holländargatan eller den fattiga Badstugatan.
Men af kamraterna lärde han att missakta bönderna, som här hade sina
qvarter. Det var stadsbo-aristokratism, som äfven det mest obetydliga
stadsbarn, huru fattigt det än är, har insupit. Dessa kantiga figurer
i gråa rockar, som skakade på mjölkkärror och hölass, behandlades som
löjliga personer, underlägsna varelser, hvilka saklöst beskötos med
snöbollar. Att åka bak på deras slädar ansågs som ett medfödt
privilegium. Att skrikande upplysa dem om att vagnshjulet gick
omkring och få dem att titta på underverket var en stående qvickhet.
Men hur skulle barn, som icke sågo annat än ett samhälle der allt var
ordnadt opp- och nervändt efter egentlig vigt, der det tyngsta låg
nederst och det lättaste öfverst, kunna undgå att ta det som låg under
för att vara det sämre? Aristokrater äro vi alla. Det är visserligen
delvis sant, men det är icke desto mindre illa, och vi borde söka
lägga bort att vara det. Underklassen är emellertid mera verkligt
demokratisk än öfverklassen, ty den vill icke stiga öfver, utan endast
komma upp i nivån; deraf dess påstådda begär att vilja höja sig.
Underklassen ville helst ha jemvigt genom att sänka nivån och slippa
den förtviflade ansträngningen att »höja» sig. Det finnes aristokrater
med namnet demokrater, som söka höja sig för att få öfva tryck, men de
äro snart genomskådade. En sann demokrat vill hellre sänka det
oberättigadt upphöjda än »höja» sig. Detta kallas att dra ner till sin
låga ståndpunkt. Uttrycket är korrekt, men har fått inskjutet en
falsk, ful betydelse.
Samhället lyder Archimedes' lag om vätskors jemvigt i kommunicerande
rör. Båda ytorna sträfva att komma i samma läge. Men jemvigt kan
endast inträda genom att den högre ytan sänks, hvarigenom samtidigt
den lägre höjes. Det är dit det moderna samhällsarbetet sträfvar. Och
det går dit! Säkert! Och sen blir det lugn.
* * * * *
Sedan numera intet kroppsarbete hemma kom ifråga blef Johans lif
uteslutande ett inre, overkligt tankelif. Han läste hemma allt hvad
han kom öfver. Om onsdags- och lördagseftermiddagarne kunde man se
elfvaåringen i en nattrock och en rökmössa, som han fått af fadern,
och med en lång tobakspipa i munnen, med fingren instuckna i öronen,
sitta fördjupad öfver någon bok, helst en indianbok. Han hade redan
läst fem olika Robinsöner och njutit otroligt af dem. Men i Campes
bearbetning hade han såsom alla barn hoppat öfver moralerna. Hvarför
hata alla barn moraler? Äro de omoraliska af naturen? Ja, svara de
nyare moralisterna, ty de äro djur ännu och erkänna icke
samhällsfördraget. Ja, men moralen uppträder också för barnet endast
med pligter och inga rättigheter. Moralen är derför orättvis mot
barnet, och barnet hatar orättvisan.
Han hade derjemte anlagt ett herbarium, en insektsamling och en
mineralsamling, samt läste Liljeblads Flora, som han funnit i faderns
bokskåp. Den boken tyckte han mer om än skolbotaniken, ty der stod en
mängd små saker om växternas nytta, när den andra bara talade om
ståndare och pistiller.
När bröderna med afsigt störde honom i läsningen kunde han rusa upp
och hota med slagsmål. Man sade då att han var förläst.
Banden med lifvets verkligheter löste han upp, och han lefde ett
skenlif i främmande länder, i sina tankar, och var missnöjd med den
gråa, enformiga dagliga tillvaron och sin omgifning, som blef honom
alltmer främmande. Men fadern ville icke släppa honom vill i
fantasierna, utan han fick numera gå ärenden, såsom att hemta
tidningar och aflemna post, hvilket han ansåg som ingrepp i sina
personliga rättigheter och alltid gjorde med missnöje.
* * * * *
Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om
detta vore en svår sak, hvilken förtjente beröm. Om man fråndrager
berömmet så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda
på verkliga förhållandet, hvilket ju skulle vara sanning i denna
bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en
hel opinion kan vara falsk; bakom hvarje tanke lurar en passion,
hvarje omdöme är koloreradt af ett tycke. Men konsten att skilja
sakförhållandet från tycket är gränslöst svår, derför kunde sex
tidningsreferenter på samma gång se sex olika färger på kejsarens
kröningsrock. Nya tankar tas icke gerna emot af våra automatiska
hjernor, äldre personer tro bara sig sjelfva, och obildade inbilla sig
att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, hvilket de icke alltid
borde lita på, då det fins så mycket synvillor.
I Johans hem dyrkades sanningen.
-- Tala alltid sanning, hända hvad som hända vill -- upprepade fadern
så ofta, och så berättade han en historia om sig sjelf. Huru han en
gång lofvat en kund afsända en vara på dagen. Han glömmer bort det,
men måtte ha haft att tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden
kommer in på kontoret och öfveröser honom med skymford, svarar fadern
med att ödmjukt bekänna sin glömska, anhålla om förlåtelse och
förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden faller i
förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes:
köpmän måtte icke ha så höga fordringar på hvarandra!)
Nå! Fadern hade ett godt förstånd och som äldre man var han säker på
sina slutledningar.
Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att
man kunde fördrifva tiden på den långa vägen till och från skolan och
på samma gång bli rikare. Han hade en gång på den trottoarlösa
Holländargatan hittat en jernmutter. Den tyckte han var rolig, ty den
blef en bra slungsten på ett snöre. Derefter gick han alltid midt på
gatan och tog upp allt jern han såg. Som gatorna voro illa lagda, och
öfverdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades redskapen
grymt. Derföre kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att hvarje
dag hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en
hästsko. Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin
specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en half kappe.
En qväll sitter han och leker med dem när fadern kommer in i rummet.
-- Hvad har du der? -- säger fadern och gör stora ögon.
-- Det är muttrar, -- svarar Johan säkert.
-- Hvar har du fått dem ifrån?
-- Jag har hittat dem.
-- Hittat dem? Hvar?
-- På gatan.
-- På ett ställe?
-- Nej, på många. Man går midt på gatan och tittar ner, -- säger han.
-- Nej, hör du, det går inte i mig. Det der ljuger du. Kom in, får jag
tala med dig.
Talet hölls med en rotting.
-- Vill du nu bekänna!
-- Jag har hittat dem på gatan.
Han pryglas, tills han »bekänner».
Hvad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på
uppträdet aftvang honom följande lögn:
-- Han hade stulit dem.
-- Hvar?
Nu visste han icke hvar en mutter satt på en kärra, men han gissade
att de sutto inunder.
-- Inunder kärror -- alltså.
-- Hvar?
Fantasien framkallade en plats der det stod många kärror.
-- Vid byggeraget midt emot Smedgårdsgränd. --
Den der specificeringen af gränden gjorde saken sannolik. Den gamle
trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom. Och så följde
reflexionerna:
-- Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarne?
Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han faderns verktygslåda för
sig:
-- Med en skrufmejsel.
Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i
rörelse och han lät lura sig.
-- Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuf! o. s. v. Tänk om
polisen hade kommit.
Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn
alltsammans, men utsigten att få mera stryk och bli utan qvällsvard
afhöll honom.
Om aftonen när han lagt sig och modern kom in och bad honom läsa sin
aftonbön, sade han patetiskt och med lyftad hand:
-- Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.
Modern såg på honom länge, och så sade hon:
-- Du ska inte svära så!
Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på
gud, föräldrar, och mest på bröderna, som icke vittnat för hans sak,
oaktadt de kände förloppet. Han gjorde ingen bön den qvällen, men han
önskade att det blifvit eldsvåda, utan att han behöft tända på. Och så
tjuf till!
Sedan dess var han misstänkt eller rättare hans dåliga rykte stadgadt,
och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått.
En annan gång gjorde han sig sjelf skyldig till lögn, men genom en
inadvertens, som han icke kunde förklara på länge. (Anbefalles
föräldrar till begrundande.) En skolkamrat med syster kommer en
söndagsmorgon på våren hem till honom och frågar om han vill gå med
till Haga. Ja, det vill han, men han skall fråga mamma om lof först.
(Pappa var borta.)
-- Skynda dig då!
Ja, men han skall visa sitt herbarium först.
-- Ska vi gå nu?
-- Ja, men jag ska bara in till mamma först.
Men så kommer en liten bror in och tar hans herbarium.
Ofoget afstyres, men nu skola de se hans mineralier också.
Under tiden skall han byta om blus. Derpå tar han en liten bit bröd i
skänken. Modern passerar och helsar kamraterna; de tala om ett och
annat från hemmet. Johan har brådt, lägger in sakerna och för sina
vänner ut i trädgården att se på groddammen. Ändtligen går man till
Haga. Han lugn i den fulla tron att han begärt lof af modern.
Så kommer fadern hem.
-- Hvar har du varit?
-- Jag har varit i Haga med vännerna.
-- Hade du lof af mamma?
-- Ja!
Modern protesterar. Johan blir stum af häpnad.
-- Jaså, du far med lögn.
Han var svarslös. Men han var så viss på att han bedt modern om lof,
så mycket mer som intet afslag var att befara. Han hade så fast
beslutat att göra det, men biomständigheter hade gått emellan, han
hade glömt det och han ville dö på att han icke ljög.
Barn äro i allmänhet för rädda att ljuga, men deras minne är kort,
intrycken vexla så hastigt, och de förblanda önskningar och beslut med
verkstälda handlingar.
Emellertid lefde gossen länge i den tron att modern ljugit. När han
sedan reflekterat många gånger öfver fenomenet, trodde han att hon
glömt saken eller icke hört hans anhållan. Långt, långt senare började
han misstänka att möjligen hans minne svikit honom. Men han var berömd
för godt minne, och det gälde ju bara två, tre timmars mellantid.
Hans misstankar om moderns sannfärdighet (och hvarför skulle hon ej
kunna säga en osanning, då qvinnor ju så lätt förvexla sina
hallucinationer med verkligheter?), stärktes en kort tid efteråt.
Familjen hade köpt en möbel: ett stort evenemang! Gossarne skulle just
gå på visit till faster. Modern ville gömma på nyheten och öfverraska
fastern vid hennes nästa besök. Derför bad hon barnen icke tala om
evenemanget.
De komma till faster. Hon frågar strax: har mamma köpt den gula möbeln
än?
Bröderna tiga, men Johan svarar gladt: nej.
Efter hemkomsten vid middagsbordet frågar modern: