som ju hålla på att lära förstå allt, anses också skyldige att förlåta
allt.
Detta hindrade icke att skoltiden, den första, betraktades som en
lärotid för helvetet och icke för lifvet; att lärarne föreföllo vara
till för att pina, icke straffa, att hela lifvet låg som en tung,
tryckande mara dag och natt, då det icke hjelpte att ha kunnat sina
lexor när man gick hemifrån. Lifvet var en straffanstalt för brott,
begångna innan man var född, och derför gick barnet med permanent ondt
samvete.
Men Johan lärde också något för lifvet.
Klara var en skola för bättre mans barn, ty församlingen var rik.
Gossen hade skinnbyxor och smorläderstöflar, som luktade tran och
blanksmörja. Man satt derför icke gerna bredvid honom, när man hade
sammetsblus.
Han iakttog också att de fattigt klädda fingo mera stryk än de väl
klädda, ja de vackra gossarne sluppo alldeles. Om han då läst
psykologi och estetik skulle han förstått detta fenomenet, men det
förstod han ej då.
Examensdagen lemnade ett skönt, oförgätligt minne. De gamla, svarta
rummen voro renskurade; barnen helgdagsklädda; lärarne i frackar och
hvita halsdukar; rottingen undanlagd; alla afrättningar suspenderade.
Jubel- och klangdag, då man kunde inträda i dessa pinorum utan att
darra. Flyttningen inom klassen, som företogs på morgonen, beredde
emellertid vissa öfverraskningar, och de nerflyttade anstälde
jemförelser och betraktelser, som icke alltid hedrade lärarens omdöme.
Och betygen föreföllo temligen summariska, som de nog måste vara. Men
lofvet vinkade och allt skulle snart vara glömdt. Vid afslutningen
inne i qvinta fingo lärarne tack af erkebiskopen, men lärjungarne
fingo klander och förmaningar. Föräldrarnes närvaro, särskildt
mödrarnes, gjorde dock de kalla rummen så varma och en ofrivillig
suck: hvarför kunde det icke alltid få vara så fredligt som denna
dag, steg nog upp hos barnen. Suckarne ha blifvit delvis hörda och
ungdomen lär icke numera se i skolan en straffanstalt, om också den
icke än har fått se någon tydlig mening i det myckna lyxläsandet.
Han var icke något ljus i skolan, men icke någon odåga. Som han endast
på grund af sina tidiga kunskaper genom dispens fått inträde i
läroverket, emedan han icke uppnått erforderlig ålder, var han alltid
yngst. Vid uppflyttning i secunda, dit hans betyg kallade honom, blef
han qvarhållen ett år i klassen för att mogna. Detta blef ett svårt
bakslag i hans utveckling. Hans otåliga lynne led deraf att ett helt
år läsa om gamla lexor. Mycken ledighet vann han, men hans läslust
förslöades och han kände sig förbigången. Hemma var han yngst, i
skolan också, men blott till åren, ty förståndet var äldre.
Fadern tycktes ha märkt hans läslusta och syntes vilja lägga an på
honom till student. Han hörde hans lexor, ty han hade fått
elementarbildning. Men en gång då åttaåringen kom in med en latinsk
explikation och bad om hjelp, måste fadern erkänna att han icke kunde
latin. Barnet kände öfvertaget, och osannolikt är ej att fadern äfven
kände det. Den äldre brodern, som börjat i Klara skola samtidigt med
Johan, blef hastigt tagen derifrån, emedan Johan en dag blifvit
monitör för den äldre, som stående fick höras i sin lexa af den yngre.
Det var oförståndigt af läraren att så arrangera och klokt af fadern
att rätta missförhållandet.
Modern var stolt af sonens lärdom och skröt dermed för sina väninnor.
I familjen spökade ofta ordet student. Vid studentmötet i början af
femtiotalet var staden öfversvämmad af hvita mössor.
-- Tänk när du får hvit mössa! -- sade modern.
När studentkonserter hållits, talades derom i flera dagar.
Upsalabekanta kommo också stundom ner till Stockholm och talade alltid
om studentens glada lif. En barnpiga, som städat i Upsala, kallade
Johan studenten.
Midt i skollifvets förfärliga hemlighetsfullhet, der barnet aldrig
kunde finna något kausalsammanhang mellan latinska grammatikan och
lifvet, uppdök ett nytt hemlighetsfullt moment för en kort tid, att
sedan försvinna. Rektorns nioåriga dotter bevistade de franska
lektionerna. Hon placerades med afsigt på bortersta bänken att hon ej
skulle ses, och att vända sig om på platsen var ett groft brott. Hon
fans der emellertid och hon kändes i rummet. Gossens fysiska könslif
var ännu icke vaket, men han, som troligen hela klassen, blef kär.
Lexorna i ämnet, då hon var närvarande, gingo alltid bra, ambitionen
var sporrad, och ingen ville bli pryglad och förödmjukad i hennes
närvaro. Hon var säkerligen ful, men hon var fint klädd. Hennes mjuka
röst, ibland målbrottspojkarnes, klang igenom, och lärarens, monstrets
sträfva anlete log, när han talade till henne. När han ropade upp
hennes namn, hvad det lät vackert! Och ett förnamn bland alla dessa
familjenamn!
Hans kärlek yttrade sig i en stilla melankoli. Han fick aldrig tala
vid henne, och skulle aldrig ha vågat. Han fruktade och åtrådde henne.
Men om någon kommit och frågat hvad han ville henne, skulle han icke
kunnat säga det. Han ville henne ingenting. Kyssa henne? Nej, man
kysstes aldrig i hans familj. Ta i henne? Nej! Mycket mindre då ega
henne. Ega? Hvad skulle han göra med henne? Han kände att han bar på
en hemlighet. Den plågade honom så att han led och hela lifvet
mörknade. En dag hemma tog han en knif och sade: jag vill skära halsen
af mig. Modern trodde han var sjuk. Det kunde han icke säga. Han var
då omkring nio år.
Hade det nu varit lika många flickor som gossar i skolan och under
alla lektioner, skulle troligen små oskyldiga vänskapsförbindelser
uppstått, elektriciteterna blifvit afledda, madonnadyrkan reducerad
och hans origtiga begrepp om qvinnan icke följt honom och de andra
kamraterna genom lifvet.
* * * * *
Faderns kontemplativa lynne, skygghet för menskorna efter nederlagen,
opinionens på honom hvilande dom öfver hans i början olagliga
förbindelse med modern, hade kommit honom att draga sig tillbaka till
Norrtullsgatan. Der hade han hyrt en malmgård med stor trädgård,
vidsträckta egor med kobete, stall, ladugård och orangeri. Han hade
alltid älskat landet och jordens odling. En gång förr hade han hyrt en
egendom utanför staden, men kunde icke sköta den. Nu skulle han ha
trädgård, kanske både för egen skull och barnens, hvilka fingo en
uppfostran, som erinrade något om Emiles. Mellan långa plank låg huset
isoleradt från grannar. Norrtullsgatan var en trädplanterad aveny, som
ännu icke hade stenlagda trottoarer och var föga bebygd. Bönder och
mjölkbud beforo mest gatan, då de skulle in och ut från Hötorget.
Likvagnarne som släpade ut till Nya Kyrkogården, slädpartier till
Brunnsviken, ungherrar, som åkte till Norrbacka eller Stallmästargården,
voro dernäst de mest synliga trafikanterna.
Trädgården som omgaf det lilla envåningshuset var vidsträckt. Långa
alléer med minst hundra äppelträn och otaliga bärbuskar korsade
hvarandra. Täta bersåer af syrén och jasmin voro placerade här och
hvar, och en väldig gammal ek stod ännu qvar i ett hörn. Der var
skuggigt, rymligt och lagom förfallet för att vara stämningsfullt.
Öster om trädgården höjde sig en grusås, som var bevuxen med lönnar,
björkar och rönnar; och öfverst stod ett tempel från förra
århundradet. Åsens frånsida var uppgräfven här och der efter en
misslyckad grustägt, men erbjöd vackra partier af häggbevuxna dälder
och snår af viden och törnen. Från denna sida såg man ej gatan eller
huset. Vyen sträckte sig derifrån ut öfver Bellvy, Cedersdalsbergen
och Lilljansskogen. Endast få, spridda hus syntes på långt håll,
tobakslador och trädgårdar deremot i oändlighet.
Man skulle sålunda bo på sommarnöje hela året om, och det hade barnen
ingenting emot. Nu fick han se på nära håll och upptäcka sjelf
växtlifvets hemligheter och skönheter, och den första våren var en
underbar öfverraskningarnas tid.
När jorden låg nygräfd med sin djupa svärta under äppelträdens hvita
och skära soltält, när tulpanerna lyste i sin orientaliska färgprakt,
då tyckte han det var högtidligt att gå i trädgården, högtidligare än
på examen och i kyrkan, julottan ej undantagen. Men härmed följde ett
raskt kroppslif. Gossarne skickades upp med skeppsskrapor att skrapa
mossan af träden, de rensade landen och skyfflade gångarna, vattnade
och krattade. Ladugården var befolkad med en ko, som fick kalf;
höskullen blef en simskola, der det hoppades från bjelkarne, och
hästen i stallet reds till brunnen att vattnas.
Lekarne uppe på åsen blefvo vilda; stenblock rullades, trädtoppar
äntrades och ströftåg företogos.
Hagaparkens skogar och snår genomsöktes, i ruinerna nedsteg man på
unga trän och fångade läderlappar, harsyrans och bergsötans ätbara
egenskaper upptäcktes, fågelbon plundrades. Snart uppfans krutet
också, sedan pilbågen var aflagd, och hemma i backarne sköts snart
kramsfågel. Med allt detta följde snart en viss förvildning. Skolan
blef allt vidrigare och stadsgatorna ohyggliga.
Samtidigt började ungdomsböckerna skänka fart åt afciviliseringen.
Robinson var epokgörande, och Amerikas upptäckande, Skalpjägaren, med
flera, väckte en upprigtig leda för skolböckerna.
Vildheten tilltog så under det långa sommarlofvet, att modern ej mer
kunde styra de obändiga pojkarne. De skickades först på försök i
simskolan vid Riddarholmen, men halfva dagen gick åt på gatorna.
Slutligen tog fadern det beslut att sända de tre äldsta i
inackordering på landet, der de skulle vistas sommaren ut.
3.
Borta ifrån hemmet.
Och så står han på fördäck på en ångbåt, långt ute på sjön. Det har
varit så mycket att se på under resan att han ej känt någon ledsnad.
Men nu är det eftermiddag, alltid melankolisk som den första
ålderdomen, solens skuggor falla så nytt och förändra allt, utan att
som natten dölja allt. Han börjar sakna något. Det kännes så tomt,
öfvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men förtviflan öfver att ej
genast kunna det, slår honom med fasa och han gråter. När bröderna
fråga honom hvarför, svarar han att han vill hem till mamma. De
skratta åt honom. Men nu dyker moderns bild upp. Han ser henne
allvarlig, mild, leende. Hör hennes sista ord på landgången: var
lydig och höflig mot alla menskor, var rädd om dina kläder och glöm ej
din aftonbön. Han tänker på hur olydig han varit mot henne och han
undrar om hon är sjuk. Hennes bild stiger upp renad, förklarad, och
drager honom med längtans aldrig bristande trådar. Denna längtan och
ödslighet efter modern följde honom hela hans lif. Hade han kommit för
tidigt till verlden, var han ofullgången, hvad höll honom så bunden
vid moderstammen?
Det fick han aldrig svar på hvarken i böckerna eller i lifvet, men
förhållandet qvarstod: han blef aldrig sig sjelf, aldrig frigjord,
aldrig en afslutad individ. Han förblef en mistel, som icke kunde växa
utan att bäras upp af ett träd; han blef en klängväxt, som måste söka
ett stöd. Han var svag och räddhågad af naturen; han öfvades i alla
manliga idrotter, var god gymnast, satt upp på löpande häst, förde
alla slags vapen, sköt, simmade, seglade djerft, men endast för att
icke vara sämre än de andra. Om ingen såg honom när han badade, kröp
han i; såg någon på kastade han sig på hufvet från ett badhustak. Han
kände sin räddhåga och ville dölja den. Han anföll aldrig kamrater,
men angreps han, slog han igen, äfven en starkare. Han kom skrämd till
verlden och lefde i ständig skrämsel för lifvet och menskorna.
Båten ångar ut åt fjärdarne, hafvet öppnar sig; ett blått streck utan
strand. Det nya skådespelet, den friska vinden, brödernas munterhet
kryar upp honom, och så tänker han på att han snart rest aderton mil
på sjön, när ångbåten svänger in i Nyköpingsån.
När landgången lagts ut kommer en medelålders man med ljusa polisonger
som efter ett kort samtal med kaptenen mottager gossarne. Han ser
snäll ut och är glad. Det är klockaren i Vidala. På stranden står en
trilla med en svart märr före, och strax äro de uppe i staden och
stanna på handelsmannens gård, der det också är bondqvarter. Det
luktar sill och svagdricka inne på gården, och väntan blir olidlig.
Han gråter en skur till. Ändtligen kommer Herr Lindén på en bondvagn
förande resesakerna, och efter många handtryckningar och små glas
reser man ur staden. Det är afton när man kommer ut genom tullen.
Trädesåkrar och gärdesgårdar öppna ett långt, ödsligt perspektiv, och
öfver röda byar synes i fjerran ett skogsbryn. Den skogen skall man
igenom, och man har tre mil att åka. Solen går ner och man åker genom
mörka skogen. Herr Lindén pratar och söker hålla modet uppe. Han talar
om lekkamrater, badställen och smultronplockning. Johan somnar. Vaknar
vid en gästgifvargård med fulla bönder. Hästarne spännas från och
vattnas. Färden går genom mörka skogar. Man får stiga af och gå
uppför backarne. Hästarne röka och flåsa, bönderna på bagagevagnen
skämta och supa, klockaren pratar med dem och säger roligheter. Och så
åker man igen och sofver. Åker vaken, stiger af och rastar. Mera
skogar, som det förr varit röfvare i, svarta granskogar under
stjernhimmel, stugor och grindar. Gossen är alldeles bortkommen och
nalkas det okända med bäfvan.
Slutligen blir vägen jemn, det ljusnar, och vagnarne stanna utanför
ett rödt hus. Midt emot huset står en hög, svart byggnad. En kyrka.
Återigen en kyrka. En gumma, som han tyckte, lång och mager, kommer ut
och tar emot barnen, som hon leder in i ett rum på nedra botten, der
ett bord står dukadt. Hon har en skarp röst, som icke låter vänlig,
och Johan är rädd. Man äter i mörkret, men maten smakar ej, ty den är
ovanlig, och man är trött med gråten i halsen. Så föres man opp på en
vindskammare, fortfarande i mörkret. Intet ljus tändes. Der är trångt;
sängar, bäddar på stolar och på golfvet, och luktar förfärligt.
Sängtäcken röra sig och ett hufvud sticker opp. Så ett till. Det
fnissar och hviskar, men de nykomna kunna ej se några ansigten. Äldsta
bror får egen säng, men Johan och äldre bror skola ligga skaffötters.
Det var nytt. Nå, de krypa ner och börja dra på täcket. Stora bror
sträcker ut sig ogeneradt, men Johan protesterar mot öfvergreppet. De
sparkas och Johan blir slagen. Han gråter genast. Äldsta bror sofver
redan.
Nu hörs en röst från en vrå djupt nere vid golfvet.
-- Ligg stilla, pojkdjeflar, och slåss inte.
-- Hvad säger du för slag? -- svarar bror, som är en djerf pojke.
Basrösten svarar:
-- Hvad jag säger? Jag säger att han inte ska vara kitslig mot den
lilla!
-- Angår det dig, det?
-- Ja det angår mig. Kom hit han, ska jag klå honom.
-- Klå? Du?
Bror stiger upp i skjortan. Basen möter på golfvet. Det är en liten
fyrkantig pjes med breda axlar, det är allt hvad man kan se. Många
åskådare sitta upp i sängarne.
De slåss och stora bror får smörj.
-- Nej slå honom inte; slå honom inte.
Lilla bror kastar sig emellan. Han kunde aldrig se någon af sitt blod
få stryk eller lida, utan att känna det i sina nerver. Åter hans
osjelfständighet, de olösliga blodsbanden, nafvelsträngen, som aldrig
kunde klippas, men endast gnagas af.
Så blir det tyst och så faller sömnen på, den medvetslösa, som lär
likna döden och som derför lockat så många till förtidig hvila.
Nu börjar ett nytt litet lif för sig. Uppfostran utan föräldrar, ty
barnet är ute i verlden bland främmande menskor. Han är rädd och
undviker omsorgsfullt alla anmärkningar. Angriper ingen, men försvarar
sig mot öfversittare. Emellertid är man tillräckligt många för att
kunna få jemvigt, och rättvisa skipas af den bredaxlade, som är
puckel, men kanske derför alltid går med den svagare, när han anfalles
orättvist.
Det läses om förmiddagarne, badas före middan och arbetas om
eftermiddagarne. Det rensas i trädgården, bäres vatten från källan,
ryktas i stallet. Det är fars önskan att barnen skola arbeta med
kroppen fastän de betala vanlig inackordering.
Men Johans lydnad och pligtkänsla för egen del räcker ej att göra
honom lifvet drägligt. Bröderna utsätta sig för anmärkningar, och dem
lider han lika mycket af. Han känner sig solidarisk och blir aldrig
mer än en tredjedels menska den sommaren. Straff, andra än att sitta
inne, förekomma ej, men anmärkningar äro nog för att oroa honom.
Arbetet gör honom stark till kroppen, men nerverna äro lika känsliga
för intryck. Ibland sörjer han modern, ibland är han ystert glad och
anför lekarne, helst de våldsamma. Att bända loss stenar i
kalkstensbrottet och tända eldar på dess botten, åka på brädlappar
utför branta berg. Rädd och oförvägen, uppsluppen och grubblande,
ingen jemvigt.
Kyrkan står på andra sidan vägen och kastar en skugga öfver
sommartaflan med detta becksvarta tak, denna likhvita vägg. Grafkorsen
sticka upp öfver kyrkmuren och ingå slutligen i hans dagliga
fönsterutsigt. Kyrkan slår icke hela dygnet som Klara, men om aftonen
klockan sex få gossarne gå ut och klämta med linan, som hänger ner
från tornet. Det var ett stort ögonblick när hans tur kom att klämta
första gången. Han var nästan en kyrkans embetsman och när han räknade
tre gånger de tre slagen trodde han att Gud, pastorn och socken skulle
taga skada, om han klämtade ett slag för mycket.
På söndagen fingo de stora pojkarne gå upp och ringa klockorna. Då
stod Johan i den mörka trätrappan och beundrade. Fram på sommaren kom
en kungörelse med svarta kanter. När den lästes upp i kyrkan blef det
stor rörelse. Kung Oskar var död. Det talades mycket godt om honom, om
också ingen direkt gick och sörjde honom. Men nu ringdes det hvarje
dag mellan tolf och ett.
Kyrkklockorna tycktes förfölja honom.
På kyrkogården lekte man mellan grafvarne och kyrkan blef snart en
intim. Om söndagen placerades alla inackorderingarne på orgelläktaren.
När klockaren nu tog upp psalmen utposterades pojkarne vid stämmorna,
och vid en nick från mästaren drogos alla stämmor ut på en gång, och
ungdomen bröt in i kör. Det gjorde alltid stor effekt på församlingen.
Emellertid, genom att se de heliga tingen på nära håll och genom att
handskas med reqvisitan till kulten gjordes han snart familjär med
dessa höga saker, och respekten minskades. Sålunda blef nattvarden
icke vidare upplyftande när han på lördagsqvällen ätit af det heliga
brödet i klockarens kök, der det bakades och stämplades ut med en
stamp, på hvilken krucifixet var graveradt. Gossarne åto det och
kallade det munlack. Efter nattvardsgångens slut blef han en gång
bjuden på vin inne i sakristian tillsammans med kyrkvärdarne.
Dessoaktadt började nu, sedan han lösryckts från modern och han kände
sig omgifven af okända, hotande magter, ett starkt behof att sluta sig
till något skydd att vakna. Han bad sina aftonböner med temlig andakt;
om morgnarne, när solen sken och kroppen var uthvilad, erfor han icke
detta behof.
En dag när kyrkan vädrades sprungo barnen och lekte derinne. I ett
anfall af ysterhet stormades altaret. Men Johan, som eggades till
ytterligare bragder, rännde opp på predikstolen, vände timglaset och
predikade ur bibeln. Detta upptåg gjorde stor lycka. Derpå gick han
ner och sprang genom hela kyrkan på de öfversta bänkkanterna utan att
röra vid golfvet. Framkommen till första bänken vid altaret, grefvens
bänk, trampar han för hårdt på psalmbokspulpeten, hvilken med ett brak
störtar ner i golfvet. Panik. Alla kamraterna störta ut ur kyrkan. Han
stod der ensam, tillintetgjord. Nu skulle han ha velat störta till
modern, bekänna sin skuld och bedja henne om hjelp. Men hon fans der
icke. Han kommer ihåg Gud. Faller på knä vid altaret och läser hela
Fader vår. Stark och lugn, såsom om han fått en tanke ofvanifrån,
stiger han upp från golfvet, undersöker bänken, ser att tapparne ej
äro afbrutna; tar listen, passar in fogar och tappar, rycker af skon,
som han förvandlar till hammare, och med några väl rigtade slag är
pulpeten lagad. Han pröfvar sitt verk; det håller. Och han går,
jemförelsevis lugn, ut ur kyrkan. -- Så enkelt, tyckte han nu. Och han
skämdes öfver att ha läst Fader vår. Hvarför skämdes han? Kanske han
kände dunkelt, att uti detta orediga komplex, som kallas själ, fans en
kraft, som, i nödens stund uppkallad till sjelfförsvar, egde ganska
stor förmåga att reda sig. Att han icke trodde att Gud hjelpt honom
framgick deraf, att han icke föll ner och tackade honom för hjelpen,
och denna sväfvande förnimmelse af blygsel uppstod troligen deraf,
att han insåg det han gått öfver ån efter vatten.
Men detta var blott ett öfvergående moment af sjelfkänsla. Han förblir
ojemn och numera äfven nyckfull. Nyck, kapris, eller »diables noirs»,
som fransmannen kallar det, är ett icke fullt förklaradt fenomen.
Offret är besatt: det vill ett, men gör motsatsen; det lider af begär
att tillfoga sig ondt och nästan njuter af sjelfplågeriet. Det är en
själssjukdom, en viljans sjuklighet, och äldre psykologer vågade en
förklaring medelst framhållande af tvåheten i hjernan, hvars två
hemisferer kunna under vissa förhållanden operera sjelfständigt hvar
för sig, och i strid mot hvarandra. Men den förklaringen är förkastad.
Personlighetens dubbelhet ha många observerat, och Goethe har
behandlat ämnet i Faust. Nyckfulla barn, som icke »veta hvad de
vilja», sluta med gråt, nervspänningens upplösning. De »tigga stryk»,
säger man också, och eget är att se huru en lätt aga vid sådana
tillfällen liksom sätter nerverna i jemvigt och tyckes nästan
välkommet af barnet, som genast lugnar af, är försonlig och icke alls
bitter öfver det straff det efter sin mening måste anse sig ha lidit
orättvist. Det tiggde verkligen stryk såsom medicin. Men det fins ett
annat sätt att utdriva de svarta andarne. Man tar barnet i sina armar,
så att det känner en vänlig menniskas magnetism, och det lugnar af.
Det sättet är bättre än alla andra.
Gossen hade sådana anfall. När ett nöje vinkade, en utflygt med
bärplockning till exempel, bad han få stanna hemma. Han visste att han
skulle få dödande tråkigt hemma. Han ville så gerna fara med, men han
ville framför allt stanna hemma. En annan vilja, starkare än hans,
befalde honom stanna hemma. Ju mer man räsonnerade med honom, dess
fastare blef motståndet. Men kom då någon helt frankt och tog honom
skämtsamt i kragen och kastade upp honom på höskaket, då lydde han och
var glad att han så blef befriad från den oförklarliga viljan. Han
lydde i allmänhet gerna och ville aldrig sticka sig upp eller befalla.
Han var född för mycket slaf. Modern hade tjenat och lydt hela sin
ungdom och som upp-passerska varit höflig mot alla.
En söndag voro de i prestgården. Der var flickor. Han tyckte om dem,
men var rädd för dem. Hela barnskaran gick ut och plockade smultron.
Någon hade föreslagit att man skulle slå tillsammans bären och sedan
äta dem med sked till socker, när man kom hem. Johan plockade flitigt
och höll öfverenskommelsen, åt ej ett bär utan aflemnade sin tribut
ärligt. Men han såg andra som fuskade. Vid hemkomsten utdelas bären af
prestens dotter, och barnskaran tränger sig fram kring flickan att få
hvar och en sitt skedblad. Johan håller sig längst bakom. Blir glömd
och blir utan bär.
Förbigången! Med bitterhet i sinnet såsom en förbigången, går han ut i
trädgården och gömmer sig i en berså. Han känner sig som den sista,
den sämsta. Men nu gråter han ej, utan han känner något hårdt och
kallt resa sig som en stålstomme inne i sig. Och efter anstäld kritik
på hela sällskapet finner han att han var den redligaste, ty han åt
icke ett bär ute på svedjan, och så -- pang! der kom felslutet -- derför
att han var bättre än de andra, så blef han förbigången. Resultat: han
ansåg sig bättre än de andra. Och han erfor en stark njutning af att
vara förbigången.
Han hade också en förmåga att göra sig osynlig och hålla sig undan, så
att han blef förbigången. Fadern kom en gång hem med en persika till
aftonbordet. Alla barnen erhöllo en skifva af den sällsynta frukten,
men hur det föll sig, Johan blef utan, och det så att den eljest
rättvise fadern icke märkte det. Han kände sig så stolt af denna nya
påminnelse om sitt oblida öde, att han senare på aftonen måste skryta
för bröderna med det. De trodde honom icke, så orimlig ansågo de
historien. Ju orimligare, ju bättre!