Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive/American Libraries.)
TJENSTEQVINNANS SON.
EN SJÄLS UTVECKLINGSHISTORIA
(1849-1867)
AF
AUGUST STRINDBERG.
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1886.
1.
Rädd och hungrig.
Fyrtiotalet hade gått ut. Tredje ståndet, som genom 1792 års
revolution tillkämpat sig en del af menniskans rättigheter, hade nu
blifvit påmindt om att det fans ett fjerde och ett femte, som ville
fram. Svenska bourgeoisien, som hjelpt Gustaf III att göra den
kungliga revolten, hade längesedan recipierat i öfverklassen under
förre jakobinen Bernadottes stormästarskap, och hjelpt till att
motväga adels- och embetsmannaståndet, hvilka Karl Johan med sina
underklassinstinkter hatade och vördade. Efter 48 års konvulsioner
togs rörelsen om händer af den upplyste despoten Oskar I, hvilken
insett revolutionens omotståndlighet och derför vill passa på
tillfället att få äran af reformernas genomförande. Han binder vid
sig borgerskapet genom näringsfrihet och frihandel, med vissa
inskränkningar naturligtvis, upptäcker qvinnans magt och beviljar
systrar lika arfsrätt med bröder, utan att samtidigt lätta brödernas
bördor såsom blifvande familjeförsörjare. I borgarståndet finner hans
regering sitt stöd gentemot adeln med Hartmansdorff och emot
presterskapet, hvilka utgöra oppositionen.
Ännu hvilar samhället på klasser, temligen naturliga grupper efter
yrken och sysselsättningar, hvilka hållas i schack mot hvarandra.
Detta system upprätthåller en viss skenbar demokratiskhet, åtminstone
i de högre klasserna. Man har ännu icke upptäckt de gemensamma
intressen, som sammanhålla de öfre ringarne, och ännu finnes ej den
nya slagordningen, fylkad efter öfver- och underklass.
Derför finnas ännu inga särskilda qvarter i staden, der öfverklassen
bebor hela huset, afsöndradt genom höga hyror, fina uppgångar och
stränga portvakter. Derför är huset vid Klara kyrkogård, oaktadt dess
fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren af femtitalet
en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring
en gård. Längan åt gatan bebos på nedra botten af baronen, en trappa
upp af generalen, två trappor upp af justitierådet, som är husvärd,
tre trappor upp af kryddkrämaren, och fyra trappor upp af salig Karl
Johans pensionerade köksmästare. I venstra gårdsflygeln bor snickaren,
vicevärden, som är en fattiglapp; i den andra flygeln bor
läderhandlaren och ett par enkor; i den tredje flygeln bor kopplerskan
med sina flickor.
Tre trappor upp i stora byggningen vaknade kryddkrämarens och
tjensteqvinnans son till sjelfmedvetande och medvetande om lifvet och
dess pligter. Hans första förnimmelser så som han sedan erinrat sig
dem, voro fruktan och hunger. Han var mörkrädd, strykrädd, rädd för
att göra alla till olags, rädd att falla, stöta sig, gå i vägen. Han
var rädd för brödernas näfvar, pigornas luggar, mormors snubbor, mors
ris och fars rotting. Han var rädd för generalens kalfaktor som stod
ner i farstun med pickelhufva och fascinknif, rädd för vicevärden, när
han lekte vid soplåren på gården, rädd för justitierådet, som var
värd. Öfver honom magtegande med privilegier, från brödernas
åldersprivilegier upp till faderns högsta domstol, öfver hvilken dock
stod vicevärden som luggades och alltid hotade med värden, hvilken
mest var osynlig, emedan han bodde på landet och kanske derför var den
mest fruktade. Men öfver dem alla, till och med öfver kalfaktorn med
pickelhufvan, stod generalen, mest dock när han gick ut i uniform, med
trekantig hatt och plumager. Barnet visste ej hur en kung såg ut, men
han visste att generalen gick opp till kungen. Pigorna brukade också
tala om sagor om kungen och visade kungens markatta. Modern brukade
äfven förestafva aftonbönen till Gud, men något redigt begrepp om Gud
kunde han ej få, men han måste nödvändigt stå högre än kungen.
Denna fruktan var troligen ej något egendomligt för barnet, såvida
icke de stormar, som öfvergått föräldrarne under det han bars i
moderlifvet, haft något särskildt inflytande på honom. Och det hade
stormat betydligt. Tre barn voro födda före äktenskapet, och Johan
föddes först i början af vigseltiden. Han var troligen icke något
önskebarn, allra minst som konkurs föregått hans födelse, så att han
kom till verlden i ett sköfladt, förr välmående bo, der nu endast fans
säng, bord och ett par stolar. Farbrodern var död i samma tid och han
hade slutat som faderns fiende, derför att fadern ej ville bryta sin
fria förbindelse. Fadern älskade denna qvinna och han bröt icke
bandet, utan knöt det för lifvet.
Fadern var en sluten natur och kanske derför en kraftig vilja. Han var
aristokrat af börd och af uppfostran. Det fans en gammal slägttafla,
som visade adlig ätt från 1600-talet. Sedan hade fäderna varit
prester, hela fädernet från Jemtland, med Nordmanna- och kanske
Finnblod. På vägen var det uppblandadt. Faderns mor var af tysk börd
från snickarfamilj. Faderns far var kryddkrämare i Stockholm, chef för
borgerskapets infanteri och hög frimurare samt Karl Johans-dyrkare.
(Om det var fransmannen, marskalken eller Napoleons vän som dyrkades,
är ännu icke utredt.) Johans mor var fattig skräddardotter, af en
styffar utsatt i lifvet såsom piga, sedan som värdshusflicka, i
hvilken ställning hon upptäcktes af Johans far. Hon var demokrat af
instinkt, men såg upp till sin man, derför att han var af »god
familj», och hon älskade honom, om såsom räddare, make eller
familjeförsörjare, det vet man icke, och sådant är svårt att
konstruera ut.
Fadern kallade drängen och dalkullan du, samt titulerades af pigorna
patron. Han hade icke öfvergått till de missnöjda oaktadt sina
nederlag, utan förskansade sig genom religiös resignation: det var så
Guds vilja; och genom att isolera sig i sitt hem. Dessutom behöll han
alltid ett hopp att kunna höja sig.
Men han var aristokrat i botten, ända in i sina vanor. Hans ansigte
hade tagit en förnoblad typ; orakadt, finhyldt, med håret som
Louis-Philippe. Dertill bar han glasögon, klädde sig alltid fint och
älskade rent linne. Drängen, som borstade hans stöflar, var ålagd att
bära vantar under proceduren, ty hans händer ansågos vara för smutsiga
att få stickas in i patrons stöflar.
Modern fortfor att vara demokrat i sitt innersta. Hon var alltid
enkelt men rent klädd. Barnen skulle alltid vara hela och rena, men
icke mer. Hon var förtrolig med tjenarne och straffade genast ett
barn, som varit ohöfligt mot någon af dem, genast, utan dom och
ransakning, på blotta angifvelsen. Hon var alltid barmhertig mot
fattiga och hur svårt det än var i huset fick aldrig en tiggare gå
utan en bit mat. Alla gamla ammor, fyra stycken, kommo ofta på visit
och mottogos då som gamla vänner.
Stormen hade farit fram väldeliga öfver familjen, och skrämda som
hönsfoglar hade slägtens spridda medlemmar krupit till samman, vänner
och fiender om hvarandra, ty de kände att de behöfde hvarandra, att de
kunde skydda hvarandra.
Faster hyrde två rum af våningen. Hon var enka efter en berömd engelsk
uppfinnare och fabriksegare, som slutat med ruin. Hon hade pension, på
hvilken hon lefde med två döttrar med fin uppfostran. Hon var
aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgåtts med notabiliteter.
Hon hade älskat sin bror, icke gillat hans äktenskap, men tagit hans
barn till sig under det stormen gick öfver.
Hon var klädd i spetsmössa, och kysstes på hand. Lärde brorsbarnen att
sitta rätt på stolen, helsa vackert och uttrycka sig vårdadt. Hennes
rum buro spår af förgången lyx och talrika och förmögna vänner. En
stoppad jakarandamöbel med virkade öfverdrag i engelska mönster. Den
aflidne mannens byst, klädd i vetenskapsakademiens frack och med
vasaorden. På väggen ett stort oljeporträtt af fadern i borgerskapets
majorsuniform. Detta trodde alltid barnen att det var en kung, ty han
hade så mycket ordnar, hvilka senare befunnos vara Frimurarordens
insignier.
Faster drack thé och läste engelska böcker.
Ett annat rum beboddes af morbror, diversehandlare vid Hötorget, jemte
en kusin, son af den aflidne farbrodern, elev vid Teknologiska
institutet.
I barnkammaren höll sig mormor. En skarp gumma, som lappade byxor,
lappade blusar, läste abcd, vaggade och luggades. Hon var religiös och
kom klockan åtta om morgnarne, sedan hon först varit i morgonbön i
Klara kyrka. Om vintern hade hon sin lykta med sig, ty gaslyktor
funnos ej och de argandska voro släckta.
Hon höll sig på sin plats, älskade troligen ej svärson och dennes
syster. De voro för fina för henne. Fadern behandlade henne med
aktning, men ej med kärlek.
I tre rum bodde fadern med sju barn och hustru samt två tjenare.
Möblemanget bestod mest af vaggor och sängar. Barn låg på strykbräden
och stolar. Barn i vaggor och i sängar. Fadern hade intet rum för sig,
men han var alltid hemma. Mottog aldrig en bjudning af sina många
affärsvänner, derför att han ej kunde bjuda igen. Gick aldrig på
källare och aldrig på teatern. Han hade ett sår, som han ville dölja
och läka. Hans nöje var ett piano. Ena systerdottern kom in hvarannan
qväll och då spelades à-quatre-mains Haydns symfonier. Aldrig annat.
Men längre fram Mozarts också. Aldrig något modernt. Han hade ett
annat nöje också senare, när vilkoren tilläto. Han odlade blommor i
fönstren. Men endast pelargonier. Hvarför pelargonier? Johan tyckte
sig sedan, när han blef äldre och modern död, alltid se sin mor jemte
en pelargonie eller båda tillsammans. Modern var blek, hon genomgick
tolf barnsängar, och blef lungsigtig. Hennes ansigte liknade väl
pelargoniens genomskinligt hvita blad med dess blodstrimmor, som
mörknade in i botten, der det bildades en nästan svart pupill, svart
som moderns.
Fadern syntes endast vid måltiderna. Trist, trött, sträng, allvarlig,
men icke hård. Han föreföll strängare, emedan han vid hemkomsten
alltid skulle på fri hand afgöra en mängd ordningsmål, som han ej
kunde döma i. Och derjemte begagnades hans namn alltid att skrämma
barnen med. »Pappa skulle få veta det» var lika med stryk. Det var
just ingen tacksam rol han fått. Mot modern var han alltid blid. Han
kysste henne alltid efter måltiden och tackade henne för mat.
Derigenom vandes barnen orättvist att betrakta henne som alla goda
gåfvors gifvare och fadern såsom allt ondts.
Man fruktade fadern. När ropet: pappa kommer! hördes, sprungo alla
barnen och gömde sig, eller ut i barnkammaren för att kamma och tvätta
sig. Vid bordet rådde dödstystnad, och fadern talade endast föga.
Modern hade ett nervöst temperament. Flammade upp, men blef snart
lugn. Hon var jemförelsevis nöjd med sitt lif, ty hon hade stigit på
den sociala skalan och förbättrat sin, sin mors och sin brors
ställning. Hon drack kaffe på sängen om morgnarne; hade till hjelp
ammor, två tjenare och mormor. Troligen öfveransträngde hon sig ej.
Men för barnen var hon alltid försynen. Hon klippte nagelrötter, band
om skadade fingrar, tröstade, lugnade och hugsvalade alltid, när
fadern straffat, oaktadt hon var allmän åklagare. Barnet tyckte att
hon var tarflig, när hon »sqvallrade» för pappa, och någon aktning
vann hon just ej. Hon kunde vara orättvis, häftig, straffa i otid, på
lös angifvelse af en tjenare, men barnet fick maten af hennes hand,
trösten af henne, och derför blef hon kär, medan fadern alltid
förblef en främmande, snarare en fiende än en vän.
Detta är faderns otacksamma ställning i familjen. Allas försörjare,
allas fiende. Kom han hem trött, hungrig, dyster och fann golfvet
nyskuradt, maten illa lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett
litet kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus, och barnen gömde
sig för honom.
Fadern var mindre nöjd med sitt lif, ty han hade stigit ner, försämrat
sin ställning, försakat. Och när han såg dem han skänkt lif och mat
vara missnöjda, blef han ej glad.
Men familjen sjelf är icke någon fullkomlig institution. Uppfostran
hann ingen med, och den tog skolan hand om, der pigorna slutat.
Familjen var egentligen ett matinstitut och en tvättnings- och
strykningsanstalt, men en o-ekonomisk sådan. Aldrig annat än
matlagning, torgköp, kryddbospring, mjölkmagasinsärende. Tvättning,
strykning, stärkning och skurning. Så många krafter i gång för så få
personer. Källarmästaren, som gaf mat åt ett par hundra, använde
knappast mera.
Uppfostran blef snäsor och luggar, »Gud som hafver» och vara lydig.
Lifvet tog emot barnet med pligter, bara pligter, inga rättigheter.
Allas önskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det kunde icke
ta i en sak utan att göra något orätt, icke gå någonstans utan att
vara i vägen, icke säga ett ord utan att störa. Det vågade till sist
icke röra sig. Dess högsta pligt och dess högsta dygd var: att sitta
stilla på en stol och vara tyst.
-- Du har ingen vilja! -- Så lydde det alltid. Och dermed lades
grunden till en viljelös karakter.
-- Hvad skall menskorna säga, -- hette det senare. Och dermed var hans
sjelf söndergnagdt, så att han aldrig kunde vara sig sjelf, alltid var
beroende af andras svajande opinion, och aldrig trodde sig sjelf om
något, utom i de få ögonblick han kände sin energiska själ arbeta
oberoende af hans vilja.
Gossen var ytterst känslig. Gret så ofta, att han erhöll ett särskildt
öknamn derför. Ömtålig för en liten anmärkning, i ständig oro att begå
ett fel. Men vaksam på orättvisor, och genom att ställa höga
fordringar på sig sjelf noga vaktande öfver brödernas fel. Om dessa
blefvo ostraffade kände han sig djupt kränkt; om de belönades i otid
led hans rättskänsla. Derför ansågs han afundsjuk. Han gick då till
modern att beklaga sig. Fick någon gång rättvisa, men eljes en
förmaning att icke vara så noga. Men man var ju så noga mot honom, och
han ålades vara så noga mot sig sjelf. Han drog sig tillbaka och blef
bitter. Sedan blef han blyg och tillbakadragen. Gömde sig bakerst, när
något godt utdelades, och njöt af att vara förbisedd. Han började
anlägga kritik och fick smak för sjelfplågeri. Han var melankolisk och
yster, omvexlande. Hans äldsta bror var hysterisk. Kunde, när han
förargades under lek, falla ner i qväfningar med konvulsiviska skratt.
Denne broder var moderns och den andra brodern var faderns favorit.
Favoriter finnas i alla familjer. Det är så en gång att det ena barnet
vinner mera sympati än det andra; hvarför kan aldrig utrönas. Johan
var ingens favorit. Det kände han och det grämde honom. Men mormodern
såg det, och hon tog honom an. Han läste abcd för henne och hjelpte
henne vagga. Men han var icke nöjd med denna kärlek. Han ville vinna
modern. Och han blef inställsam, bar sig klumpigt åt, men
genomskådades och kastades tillbaka.
Det fördes sträng manstukt i huset. Lögn förföljdes skonslöst och
olydnad också.
Små barn ljuga ofta af bristande minne.
-- Har du gjort det? -- frågas dem. Det var nu gjordt för två timmar
sen och barnet mins ej så långt. Som handlingen ansågs likgiltig af
barnen lade de icke märke till den. Derför kunna små barn ljuga utan
att veta det, och det måste man akta på.
De kunna äfven snart ljuga i nödvärn. De veta att nej friar och ja
fäller till stryk.
De kunna äfven ljuga för att vinna en fördel. Det är bland det
vaknande förståndets första upptäckter, att ett väl anbragt ja eller
nej kan förskaffa en fördel.
Det fulaste är när de skylla på andra. De veta att felet skall
straffas, sak samma på hvem. Gäller att anskaffa syndabocken. Detta är
uppfostrarens fel. Detta straff är ren hämd. Felet skall ej straffas,
ty det är att begå ett fel till. Upphofsmannen skall korrigeras eller
för sin egen skuld läras att ej begå felet.
Denna visshet att felet skall straffas framkallar fruktan hos barnet
att bli ansedd som den felande, och Johan sväfvade i ständig fruktan
att något fel skulle upptäckas.
En middag synar fadern vinbuteljen, som faster begagnade.
-- Hvem har druckit ur vinet? -- frågar han och ser sig rundt kring
bordet.
Ingen svarar. Men Johan rodnar.
-- Jaså, det är du, -- säger fadern.
Johan, som aldrig observerat vinbuteljens gömställe, faller i gråt och
snyftar:
-- Det är inte jag, som druckit ur vinet.
-- Jaså, du nekar också!
Också!
-- Du ska få sen, när vi stigit opp från bordet.
Tanken på hvad som skulle fås sedan man stigit opp från bordet jemte
faderns fortsatta betraktelser öfver Johans inbundna väsen framkallar
fortfarande hans tårar.
Man stiger opp från bordet.
-- Kom in du, -- säger fadern och går in i sängkammaren.
Modern följer.
-- Bed pappa om förlåtelse, -- säger hon.
-- Jag har inte gjort det, -- skriker han nu.
-- Bed pappa om förlåtelse, -- säger modern, och luggar honom.
Fadern har tagit fram riset bakifrån spegeln.
-- Söta pappa förlåt mig! -- vrålar den oskyldige.
Men nu är det för sent. Bekännelsen är afgifven. Modern biträder vid
exekutionen.
Barnet tjuter, af harm, af ilska, af smärta, men mest af vanära, af
förödmjukelse.
-- Bed pappa nu om förlåtelse, -- säger modern.
Barnet ser på henne, och föraktar henne. Han känner sig ensam,
öfvergifven af den, till hvilken han alltid flydde för att få mildhet
och tröst, men så sällan rättvisa.
-- Söta pappa förlåt, -- säger han med hårdbitna, ljugande läppar.
Och så smyger han ut i köket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma
och tvätta honom, och i hennes förkläde gråter han ut.
-- Hvad har Johan gjort? -- frågar hon deltagande.
-- Ingenting! -- svarar han. -- Jag har inte gjort det.
Mamma kommer ut.
-- Hvad säger Johan? -- frågar hon Lovisa.
-- Han säger att han inte gjort det.
-- Nekar han ändå!
Och nu införes Johan igen att torteras till bekännelse af det han
aldrig begått.
Och nu bekänner han det han aldrig begått.
Herrliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga
instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du
dygdernas påstådda hem, der oskyldiga barn torteras till sin första
lögn, der viljekraften smulas sönder af despoti, der sjelfkänslan
dödas af trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem,
alla beqväma qvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens
ankarsmedja, och barnens helvete!
Efter den dagen lefde Johan i evig oro. Icke modern, icke Lovisa, ännu
mindre bröderna och minst fadern vågade han hylla sig till. Fiender
öfverallt. Gud kände han icke än, annat än genom »Gud som hafver». Han
var ateist som barnet är, men i mörkret anade han såsom vilden och
djuret onda andar.
Hvem drack ur vinet? frågade han sig. Hvem var den skyldige, som han
led för? Nya intryck, nya sorger kommo honom snart att glömma frågan,
men den upprörande handlingen stod qvar i hans minne.
Han hade förlorat föräldrarnes förtroende, syskonens aktning, fasters
gunst; mormor var tyst. Kanske hon slöt af andra grunder till hans
oskuld, ty hon bannade honom icke, men hon teg. Hon hade ingenting att
säga.
Han var som en straffad person. Straffad för lögn, som var så afskydd
i huset, och för stöld, hvars namn aldrig behöfde nämnas ens. Förlorat
medborgerligt förtroende, misstänkt, och af syskonen hånad för att han
blifvit ertappad. Allt detta med dess följder, som för honom hade full
verklighet, var ändock grundadt på något som ej existerat: hans fel.
* * * * *
Det var icke direkt fattigdom i huset, men det var öfverbefolkning.
Barndop, begrafning, barndop, begrafning. Ibland två dop utan
begrafning emellan.
Maten rationerades ut och var icke just kraftig: kött syntes endast om
söndagarne. Men han växte dock dugtigt och var före sin ålder.
Han släpptes nu ner att leka på gården. Det var en stenlagd brunn som
vanligt, dit solen aldrig nådde ner. Skuggorna stannade öfver första
våningen, längre nådde de ej. En stor soplår, liknande en gammal
dragkista med klaff, tjärad men sprucken, stod utmed en vägg, på fyra
fötter. Här slogos diskämbar och sopor, och ur remnorna rann en svart
sås utåt gården. Stora råttor höllo till under låren och tittade då
och då fram för att fly ner i källaren. Vedbodar och afträden
begränsade ena gårdssidan. Der var dålig luft, fukt och intet ljus.
Hans första försök att gräfva upp sanden mellan de stora fältstenarne
afklipptes af den ondsinte vicevärden. Denne hade en gosse. Johan
lekte med honom, men kände sig aldrig säker med honom. Gossen var
underlägsen i fysisk styrka och förstånd, men han visste alltid vid
tvistiga frågor appellera till sin pappa vicevärden. Det var hans
öfverlägsenhet att ha en myndighet vid sin sida.
Baronen på nedra botten hade en trappa med ledstänger af jern. Den var
rolig att leka på, men alla försök att klänga på jernstängerna
hindrades af en utrusande betjent.
Stränga order mot att gå ut på gatan voro utfärdade. Men tittade han
ut genom portgången och såg uppåt kyrkogårdsporten, hörde han barn
leka deruppe. Han längtade icke vara med, ty han var rädd för barnen.
Ner åt gränden såg han Klara sjö och klappbryggorna. Der såg nytt och
hemlighetsfullt ut, men han var rädd för sjön. Han hade om de tysta
vinterqvällarne hört nödrop af drunknande, som gått ner sig vid
Kungsholmslandet. Detta inträffade rätt ofta. Man satt kring lampan i
barnkammaren. -- Tyst! sade någon af pigorna. Alla lyssnade. Långa,
ihållande rop hördes. -- Det är någon som drunknar, -- sade en. Man
lyssnade, tills det blef tyst. Och så följde en rad historier om
drunknade.
Barnkammaren låg åt gården och från dess fönster såg man ett plåttak
och några vindskontor. Derinne stodo gamla aflagda möbler och annat
husgeråd. Dessa möbler utan menskor verkade hemskt. Pigorna sade att
det spökade. -- Hvad var det? Spökade. Ja det kunde de inte säga, men
det var närmast döda menskor som gingo igen. Så uppfostrades han af
pigorna, och så uppfostras vi alla af underklassen. Det är dennes
ofrivilliga hämd, att den ger våra barn vår aflagda vidskepelse. Det
kanske är detta som hindrar utvecklingen i så hög grad, om ock det
utjemnar klass-skilnaden något. Hvarför lemnar modern detta det
vigtigaste bestyret ifrån sig, hon som får brödet af fadern för att
hon skall uppfostra sina barn? Johans mor läste endast stundom
aftonbönerna med honom, men oftast var det barnpigan. Denna hade
sålunda lärt honom en gammal katolsk bön som lydde: »Det gick en engel
kring vårt hus, han hade två förgylda ljus etc.»
Om det är menskans dröm att komma ifrån arbete, så synes qvinnan genom
äktenskapet ha realiserat den drömmen. Derför står familjen såsom
social institution mycket nära hjorden: hanen, honan och ungarne, och
icke ett steg öfver horden, då slafvarne (= tjenarne) tillkommit.
Derför uppfostras man för familjen (= matinrättningen) och icke för
samhället, om man ens uppfostras alls.
* * * * *
De andra rummen lågo åt Klara kyrkogård. Öfver lindarne höjde sig
kyrkans skepp som ett berg och på berget satt jätten med kopparhatten,
som förde ett aldrig hvilande buller för att ange tidens lopp. Den
slog qvarter i diskant och timmar i bas. Den ringde morgonbön klockan
fyra i en liten pingla, den ringde morgonbön klockan åtta, den ringde
afton klockan sju. Den klämtade tio på förmiddagen och fyra
eftermiddagen. Den tutade alla timmar från tio till fyra om natten.
Den ringde midt i veckan vid begrafningar och det var ofta den ringde
nu under koleratiden. Och om söndagarne, o, då ringde den så, att hela
familjen såg gråtfärdig ut och ingen hörde hvad den andra sade.
Tutningarne om natten, när han låg vaken, var mycket hemskt. Men värst
var eldklämtningen. Första gången han hörde i denna djupa, dofva klang
om natten föll han i fross-skakning och grät. Huset vaknade alltid.
-- Elden är lös! hördes någon hviska. -- Hvar är det? -- Man räknade
slagen och så somnade man igen, men han somnade icke. Han gret. Då
kunde mor komma upp, stoppa om honom och säga: Var icke rädd, Gud
bevarar nog de olyckliga! -- Det der hade han icke tänkt om Gud
förr. -- Om morgonen läste pigorna i bladet, att det brunnit på Söder
och två menskor brunnit inne. -- Det var så Guds vilja, sade mor.
Hela hans första vaknande till lif ingick med klockklang, klämtning
och tutning. Alla hans första tankar och förnimmelser voro
ackompagnerade af begrafningsringningar, och hans första lefnadsår
utminuterades med qvartslag. Det gjorde honom åtminstone icke glad, om
det också icke gaf någon afgjord färg åt hans kommande nervlif. Men
hvem vet! De första åren äro lika vigtiga som de nio månaderna före.
* * * * *
Vid fem år kom han i småbarnsskolan. Han kunde sina lexor och läste
rent innantill. Kamraternas samlif tog bort enformigheten i hemmet,
och umgänget med samåriga från andra samhällsklasser vidgade hans
tankar, tog bort den monotona kritiken på syskon och föräldrar och gaf
uppfostran. Långt efter, när han tänkte på denna tid, stodo endast två
minnen qvar af betydelse. Det ena, som sedan väckte hans förvåning:
att en sjuårs gosse uppgafs stå i könsforhållande till en jemnårig
flicka. Hans könslif hade ännu icke vaknat, så att han ej visste
hvarom fråga egentligen var; ordet som betecknade handlingen erinrade
han. Fenomenet lär emellertid ej vara enastående efter hvad läkare
relaterat i böckerna, och hans egna senare iakttagelser på bondens
barn visade att uppgiften åtminstone var trolig.
Det andra var detta: en gosse hade på griffeltaflan ritat en gubbe och
derunder skrifvit Gud, hvarför han straffades. Denna gosse, som redan
kunde böner och läst katekes, hade sålunda icke förvärfvat några högre
begrepp om det högsta väsendet än det, som uttrycktes genom den figur,
föreställande Gud Fader, som var tryckt före Tio Guds bud i katekesen.
Det rätta gudsbegreppet synes sålunda icke vara medfödt, och när det
sålunda skall förvärfvas genom uppfostran borde icke regeringens
lärobok ingifva så låga föreställningar som den om en gammal man,
hvilken behöfde hvila sig efter sex dagars arbete.
* * * * *
Barndomsminnena utvisa alla huru som dels sinnena först vakna och
absorbera de lifligaste intrycken, känslorna röras vid minsta flägt,
huru senare iakttagelserna hufvudsakligen rigta sig på bjerta
företeelser, sist på moraliska förhållanden, känsla af rätt och
orätt, våld och barmhertighet.
Minnena ligga oordnade, vanskapligt tecknade såsom bilderna i
taumatropen, men snurrar man på hjulet, så smälta de ihop och bilda en
tafla, betydelselös eller betydelsefull, det beror på.
Han ser en dag stora granna bilder af kejsare och kungar i blåa och
röda uniformer, som pigorna satt upp i barnkammaren. Han ser en annan
som föreställer en byggning, som springer i luften och är full med
turkar. Han hör någon läsa högt ur ett blad om huru man sköt med
brinnande kulor på städer och byar borta i ett fjerran land och mins
till och med detaljer, såsom att modern gråter när det läses om
fattiga fiskare, som med barn måste ut ur sina brinnande kojor. Detta
skall föreställa: kejsar Nikolaus och Napoleon den tredje, Sevastopols
stormning och bombardemanget af Finska kusten.
Far är hemma en hel dag. Man ställer alla husets dricksglas på
fönsterbrädena. Fyller glasen med skrifsand och sätter stearinljus
uti. På qvällen tändas alla ljusen. Det är så varmt i rummen och så
ljust. Och ljus i Klara skolhus och i kyrkan och i prestgården och det
kommer musik ur kyrkan.
Hvad var det? Det var illuminationen vid kung Oskars tillfrisknande.
Stort buller i köket. Det har ringt på frukostklockan och mor har
blifvit utkallad.
Der står en man i uniform med en bok i handen och skrifver. Köksan
gråter, modern ber och talar högt, men mannen i kasken talar ändå
högre.
Det är polisen.
Polisen, ljuder det i hela våningen. Polisen. Och det talas om polisen
hela dan. Fadern är kallad i polisen. Skall han i arrest? Nej, han
skall betala 3 riksdaler och 16 skilling banko, för att köksan på
dagen slagit ut ett diskämbar i rännsten.
Han ser en eftermiddag huru man tänder lyktorna nere på gatan. En af
kusinerna fäster uppmärksamheten på att der icke fins olja och veke;
det är bara en metallpinne. Det är första gaslyktorna som tändas.
Han ligger till sängs i många nätter utan att stiga upp om dagarna.
Han är trött och sömnig. Det kommer en sträf herre till sängen och
säger att han icke får ha händerna ofvanpå täcket. Han får ta in elaka
saker ur en sked; äter intet. Man hviskar i rummet och mor gråter. Så
sitter han uppe igen vid fönstret i sängkammaren. Det ringer hela
dagen. Gröna bårar bäras öfver kyrkogården. Ibland står en mörk klunga
med menskor kring en svart låda. Dödgräfvarne komma och gå med sina
spadar. Han får bära en kopparplåt med ett blått sidenband på
bröstet, och tugga på en rot hela dan. Detta är koleran 54.
En dag går han mycket långt bort med en af jungfrurna. Han går så
långt, att han längtar hem och gråter efter mamma. Jungfrun går in med
honom i ett hus. De sitta i ett mörkt kök bredvid en grön vattentunna.
Han tror aldrig han skall komma hem mer. Men de gå längre bort. Förbi
skepp och pråmar, förbi ett otrefligt tegelhus med långa höga murar,
der fångar sitta. Han ser en ny kyrka, en lång allé med trän, en
dammig landsväg med maskrosor i kanten. Nu bär flickan honom.
Slutligen komma de till ett stort stenhus, vid hvilket står ett gult
trähus med kors på, och en stor gård ligger der med gröna trän. De se
hvitklädda menskor, bleka, halta, sörjande. De komma upp i en stor sal
med brunmålade sängar. Bara sängar med gummor i. Väggarne äro
kalkhvita, gummorna äro hvita, sängkläderna äro hvita. Och det luktar
så illa. De gå fram förbi en mängd sängar och stanna midt i rummet vid
en säng på höger hand. Der ligger en yngre qvinna med svart krusadt
hår, hvit nattröja. Hon halfligger på rygg. Hennes ansigte är
utmärgladt, hon har en hvit duk öfver hufvud och öron. Hennes magra
händer äro till hälften lindade med hvita trasor, och armarne skaka
oupphörligt inåt, i båge, så att fingerknogarne gnidas mot hvarann.
När hon får se barnet skakas armar och knän våldsamt och hon brister i
gråt. Hon kysser gossens hufvud. Gossen känner sig illa till mods. Han
är blyg och gråtfärdig. -- Känner han icke igen Kristin? säger
hon. -- Han måtte icke göra det. Och då torkar hon ögonen igen. -- Hon
beskrifver nu sina lidanden för jungfrun, som tar fram små matvaror ur
en pirat.
De hvita gummorna öppna nu halfhöga samtal och Kristin ber jungfrun
icke visa hvad hon har i piraten, ty de äro så afundsjuka, de andra.
Och derför smyger jungfrun in en gul riksdaler i psalmboken på
nattbordet. Tiden är gossen så lång. Hans hjerta säger honom
ingenting; icke att han druckit denna qvinnas blod, som tillhörde en
annan, icke att han sofvit sin bästa sömn vid denna sjunkna barm, icke
att dessa skakande armar vaggat honom, burit honom, dansat honom,
hjertat säger honom ingenting, ty hjertat är bara en muskel som pumpar
blod, sak samma ur hvilken brunn. Men när han går och mottagit hennes
sista, brinnande kyssar, när han ändtligen efter att ha bockat sig för
gummorna och sköterskan kommer ut ur sjukluften och andas under träden
på gården, så känner han liksom en skuld, en illa placerad skuld, som
icke kan betalas med annat än evig tacksamhet och litet mat i en pirat
och en riksdaler i psalmboken, och han skäms öfver att han är glad
att vara ifrån lidandets brunmålade sängar.
Detta var hans amma, som sedan låg i femton år i kramp och utmärgling
i samma säng tills hon dog, och han fick sitt porträtt i
gymnasistmössa återsändt af direktionen för Sabbatsbergs sjukhus, der
det hängt i långa år sedan den vuxne ynglingen slutligen endast en
gång om året offrat en stund af obeskriflig glädje åt henne, en stund
af lätta samvetsqval för honom sjelf. Om han ock fått brand i blodet
af henne, fått kramp i nerverna, så kände han ändock en skuld, en
representativ skuld, ty personligen var han ej skyldig henne något, då
hon ej skänkt honom något annat än det hon var tvungen sälja. Detta
att hon var tvungen sälja sitt blod, det var samhällets brott. Som
samhällsmedlem kände han sig äfven i någon mån skyldig.
På kyrkgårn är han ibland. Der är allt främmande. Stenkällare med
lock, som ha bokstäfver och figurer, gräs som man ej får trampa på,
trän med löf som ej får röras. Morbror tar en dag ett löf, men så
kommer polisen. Den stora byggningen, hvars fot han öfver allt törnar
emot, förstår han ej. Der går folk ut och folk in; der höres sång och
musik inifrån; och den ringer och slår och klämtar. Den är
hemlighetsfull. Och på östra gafveln sitter ett fönster med ett
förgyldt öga på. -- Det är Guds öga! -- Det förstår han inte, men det
är i alla fall ett mycket stort öga, som bör se långt.
Under fönstret är en källarglugg med galler. Morbror visar gossarne
att dernere stå blanka likkistor. -- Der bor Clara Nunna. -- Hvem var
det? -- Det vet han inte, men det var väl ett spöke.
Han står inne i ett förfärligt stort rum och vet icke hvar han är
hemma. Det är mycket vackert; allting i hvitt och guld. En musik såsom
af hundra fortepianon sjunger ofvanför hans hufvud, men han ser icke
instrumenten eller spelmannen. Bänkar stå i en lång allé och längst
fram är en tafla, ur bibliskan troligen. Två hvita menskor ligga på
knä och ha vingar, och der stå stora ljusstakar. Det är troligen
engeln med de två förgylda ljusen, som gå omkring vårt hus. Och der
står en herre i röd rock och är tyst med ryggen vänd ut åt. I bänkarne
luta sig menskorna ner som om de sofvo. -- Tag af er mössorna, säger
morbror och lägger hatten för ansigtet. -- Gossarne titta sig om och
nu se de strax invid sig en brunmålad, ovanlig pall, på hvilken ligga
två män i gråa kåpor och kapuchonger öfver hufvudet; de ha jernkedjor
om händer och fötter, och gardister stå bredvid dem.
-- Det är tjufvar, -- hviskar morbror.
Gossen tycker det är hemskt härinne, oförklarligt, ovanligt, strängt,
och kallt också. Det tycker visst bröderna också, ty de be morbror att
få gå och han går genast.
Obegripligt! Det är hans intryck af den kult, som skall måla
kristendomens enkla sanningar!
Grymt! Grymmare än Kristi milda lära.
Det der med tjufvarne var värst. Jernkedjor och sådana rockar!
* * * * *
En dag när solen skiner varm blir det oro i huset. Möbler flyttas,
lådor tömmas, kläder ligga kastade här och der. En morgon strax efter
kommer en långkärra och en droska och hemtar; och så reser man;
somliga på roddbåtar från Röda Bodarne, andra i droskan. Vid hamnen
osar olja, talg och stenkolsrök; de nymålade ångbåtarne skina i
lysande färger och flaggor svaja; långkärror skramla förbi de stora
lindarne, gula ridhuset ligger der qvar dammigt och ruskigt bredvid
vedskjulet. Han skulle fara på sjön. Men först helsa de på fadern inne
på kontoret. Han förvånas att i honom träffa en glad, rask man, som
skämtar med brunstekta ångbåtskaptener och som har ett vackert,
välvilligt leende. Ja, han är till och med ungdomlig och har en
pilbåge, som kaptenerna bruka skjuta med på ridhusets fönster. Det är
trångt på kontoret, men de få komma innanför det gröna skranket och
dricka ett glas porter bakom en gardin. Bokhållarne äro artiga, men
påpassliga när fadern tilltalar dem. Han hade aldrig sett fadern i
hans verksamhet förr; bara sett honom hemma som den trötte och
hungrige familjeförsörjaren och domaren, som föredragit bo tillsammans
med nio personer i tre rum i stället för att bo ensam i två. Han hade
bara sett den sysslolöse, ätande och tidningsläsande fadern på hans
nattliga visiter i hemmet, han hade icke sett mannen i hans
verkningskrets. Han beundrade honom, men kände att han äfven fruktade
honom mindre nu och han trodde att han skulle kunna tycka om honom en
gång.
Han var rädd för sjön, men innan han vet ordet af sitter han i ett
ovalt rum med hvitt och förgyllning och med röda sammetssoffor. Så
fint rum hade han aldrig förr sett. Men allt bullrar och skakar. Han
tittar ut genom ett litet fönster och nu ser han gröna stränder,
blågröna vågor, höskutor och ångbåtar tåga förbi. Det var som en
panorama eller som de sagt att teatern var. På stränderna marschera
fram små röda hus och hvita, utanför hvilka stå gröna trän med snö på;
stora gröna dukar surra förbi med röda kor på, alldeles som i
julklappsaskarne; solen svänger rundt och nu går man in under trän
med gula fransar och bruna maskor, bryggor med vimplande segelbåtar,
stugor med höns utanför och en skällande hund; solen skiner på
fönsterrader, som ligga på marken, och gubbar och gummor gå med
vattenkannor och krattor; så blir det idel gröna trän igen, som luta
sig ner öfver vattnet, gula badhus och hvita; det smäller ett
kanonskott öfver hans hufvud, bullret och skakningen upphör;
stränderna stanna; han ser en stenmur ofvanför sitt hufvud och
menskors byxor och kjolar samt en hop skodon. Han ledes opp för
trappan, som har en ledstång af guld, och han ser ett stort, stort
slott.
-- Här bor kungen, -- säger någon.
Det var Drottningholms slott; det vackraste minnet från hans barndom,
sagböckerna medräknade.
Sakerna äro uppackade i en hvit stuga oppe på en backe, och nu rulla
barnen i gräset, rigtigt gröngräs utan maskrosor som på Klara
kyrkgård. Det är så högt, så ljust och skogar och fjärdar grönska och
blåna i fjerran.
Soplåren är glömd, skolrummet med lukt af svett och urin är förgätet,
de svåra kyrkklockorna dåna ej mer, dödgräfvarne äro borta. Men om
aftonen ringer det i en liten klockstapel strax bredvid. Han ser med
förundran på den lilla beskedliga klockan, som svänger i fria luften
och sjunger så lagom hårdt ut öfver park och vikar. Han tänker på de
grymma basarne i tornet derhemma, som han bara fått se ett ögonblick
som ett mörkt gap, när de slängde ut genom gluggarne.
Om qvällen, när han somnar trött och nytvättad efter alla svettbad,
hör han hur tystnaden ringer i öronen och han väntar förgäfves höra
klockan slå och tornväktaren tuta.
Och så vaknar han nästa morgon för att stå upp och leka. Han leker dag
ut, dag in, en hel vecka. Aldrig går han i vägen mer och det är så
fredligt. De små sofva inne och han är ute hela dagen. Fadern syns
inte. Men på lördan kommer han ut och så har han halmhatt och är glad,
nyper pojkarne i kinden och berömmer dem för att de växt och blifvit
bruna. Han slåss aldrig mer, tänker barnet. Men han förstår ej att det
kunde bero på något så enkelt som att det var bättre om utrymme
härute, och att luften var renare.
Sommaren gick lysande, hänförande som en trollsaga. Under poppelalléer
silfverbeslagna lakejer, på sjön himmelsblå drakskepp med rigtiga
prinsar och prinsessor, på vägarne gula kalescher, purpurröda landåer
och arabiska hästar i fyra spann, som sprungo efter piskor så långa
som tömmar.
Och kungens slott med speglande golf och guldmöbler, marmorkakelugnar,
taflor. Parken med sina alléer som långa, höga, gröna kyrkor;
vattenkonsterna med oförståeliga figurer från sagböckerna,
sommarteatern, som förblef en gåta, men begagnades som labyrinth,
Götiska tornet, alltid stängdt, alltid hemlighetsfullt, utan annan
uppgift än att återge ekot af de talandes röster.
Han promenerades i parken af sin kusin, som han kallade tant. En nyss
utvuxen, vacker flicka med fina kläder och parasoll. De komma in i en
skog, som är dyster med mörka granar, de vandra ett stycke längre
bort, längre; nu höres sorl af röster, musik och slammer af tallrikar
och gafflar; de stå framför ett litet slott olikt allt annat. Drakar
och ormar slingra sig ner för takåsarne, gubbar med gula, äggrunda
ansigten titta ner med svarta, sneda ögon och hårpiskor i nacken,
bokstäfver, som han icke kan läsa, och som likna något och ändå äro
olika allt annat, krypa utmed taklisten. Men nere i slottet för öppna
fönster sitta kungar och kejsare till bords och äta på silfver och
dricka viner.
-- Der sitter kungen, -- säger tanten.
Han blir rädd och ser efter om han trampade i gräset eller är på väg
att göra något ondt. Han tycker att den vackra kungen, som bär vackra,
välvilliga drag, ser midt igenom honom; och han vill gå bort. Men
hvarken Oskar I eller de franska marskalkarne eller ryska generalerna
titta på honom, ty de tänka nog nu på freden i Paris, som skall göra
slut på orientaliska kriget. Poliserna gå deremot omkring som rytande
lejon, och dem har han ett obehagligt minne af. Bara han ser en sådan
känner han sig brottslig och tänker på tre riksdaler och sexton
skilling banko.
Han har emellertid sett den högsta uppenbarelsen af magten, högre än
brödernas, moderns, faderns, vicevärdens, värdens, generalens med
plumagerna, polisens.
Det är en annan gång. Återigen med tanten. De passera ett mindre hus
vid slottet. På en sandig gård står en man: civil, i panamahatt och
sommarkläder. Han har svart skägg och ser stark ut. Rundt omkring
honom löper i en lina en svart häst. Mannen rör på en harskramla,
smäller med en piska och lossar skott.
-- Det är kronprinsen! -- säger tant.
Han såg då ut som en vanlig menniska och var klädd som morbror Janne.
En annan gång, i parken, djupt inne i skuggan under de höga träden,
stannar en officer på en häst. Han »gör honnör» för tant, håller in
hästen, tilltalar tant och frågar gossen hvad han heter. Han svarar
som sanningen är, ehuru något blyg. Det mörka ansigtet ser på honom
med goda ögon och han hör ett djupt, dånande skratt. Derpå försvinner
ryttaren.
-- Det var kronprinsen!
Kronprinsen hade talat till honom!
Han känner sig lyftad och liksom tryggare. Den förfärlige magthafvaren
var ju snäll.
En dag får han veta att far och faster äro gamla bekanta med en herre,
som bor på stora slottet och går i trekantig hatt och har sabel.
Slottet får ett annat, vänligare utseende. Han är liksom bekant med
dem deruppe, ty kronprinsen har talat med honom och pappa kallar
kamrern du. Numera förstår han att de granna lakejerna stå under
honom, i synnerhet när han får veta att köksan promenerar med en sådan
om qvällarne.
Han har fått nys om den sociala skalan och upptäckt att han icke står
lägst åtminstone.
Innan han vet ordet af är trollsagan slut. Soplåren och råttorna stå
der igen, men vicevärdens Kalle begagnar icke mer sin auktoritet, när
Johan vill gräfva upp stenläggningen; ty Johan »har talat med
kronprinsen,» och herrskapet har »bott på sommarnöje».
Gossen har sett öfverklassens herrlighet i fjerran. Han längtar dit
som till ett hemland, men moderns slafblod uppreser sig deremot. Han
vördar af instinkt öfverklassen, vördar den för mycket att våga hoppas
komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör icke till
slafvarne heller. Detta blir en af slitningarne i hans lif.
2.
Dressyren börjar.
Stormen hade gått förbi. Slägtassociationen började upplösa sig. Man
kunde gå sjelf. Men öfverbefolkningen, familjens tragiska öde, pågick.
Dock, döden gallrade. I huset fans alltid svarta papper från
begrafningskarameller klistrade opp på barnkammarväggarne. Modern gick
beständigt i kofta, och alla kusiner och tanter hade konsumerats som
faddrar, så att numera bokhållare, ångbåtskaptener och restauratriser
måste anlitas. Detta oaktadt tycktes välståndet småningom återvända.
Som utrymmet började bli trångt flyttade familjen ut på en malm, der
man fick sex rum och kök i en malmgård vid Norrtullsgatan. Samtidigt
inträder Johan vid sju års ålder i Klara högre lärdomsskola. Det var
lång väg att gå fyra gånger om dagen för korta ben, men fadern ville
att barnen skulle härdas. Detta var rigtigt och lofvärdt, men så
mycken onödig muskelförbrukning borde ha blifvit ersatt med stark
föda, men dit sträckte sig icke husets tillgångar, och dessutom kunde
icke det öfverdrifna hjernarbetet uppvägas af den ensidiga
gångrörelsen med bärandet på en tung bokväska.
Det blef brist på jemvigt i plus och minus och nya slitningar uppstodo
som följd.
* * * * *
Om vintermorgonen väckes sjuåringen och bröderna klockan sex vid
kolmörker af husan. Han är icke fullsöfd, utan har ännu sömnfebern i
kroppen. Far och mor och småsyskon och pigor fortfara att sofva. Han
tvättar sig i kallt vatten, dricker en kopp kornkaffe med ett franskt
bröd, under det han störtar igenom fjerde deklinationens ändelser i
Rabes grammatika; durkar igenom en bit på »Joseph säljes af sina
bröder» och rabblar opp andra artikeln med förklaring.
Så stoppas böckerna i väskan och man går. Utanför porten på
Norrtullsgatan är det mörkt än. Hvarannan oljelykta vinglar på sina
rep för en kall vind och snödrifvorna äro djupa. Ingen dräng har ännu
varit ute och skottat. Mindre gräl om hastigheten i marschtempot
uppstår mellan bröderna. Endast bagarkärrorna och polisen äro i
rörelse. Vid Observatorium äro snödrifvorna mycket höga, hvilket gör
att byxor och stöflar bli genomvåta. I Kungsbacken inträder man hos
bagarn och köper frukostbröd, ett franskt bröd, som vanligen uppätes
på vägen.
Vid Hötorgsgränden skildes han från bröderna som gingo i ett privat
realläroverk. När han slutligen anlände till hörnet af Klara
Bergsgränd slog klockan, den fatala klockan i Klara. Han fick vingar
under benen, väskan slog honom i ryggen, tinningarne bultade, hjernan
hoppade under pulsarnes våldsamma slag. När han kom i kyrkgårdsgrinden
såg han att klasserna voro tomma. Det var för sent.
Pligten var för honom som ett gifvet löfte. »Force majeure», tvingande
nöd, intet kunde lösa honom. Sjökaptenen har tryckt på connoissementet
att han förbinder sig leverera varan oskadd den och den dagen, »om Gud
vill». Om Gud ger storm eller snö är han löst. Men gossen hade inga
sådana försigtighetsmått för sig vidtagna. Han hade försummat sin
pligt och han skulle ha straff: det var allt.
Han gick tunga steg in i klassen. Der var endast kustos, som log emot
honom, och hans namn skrefs opp på svarta taflan under rubriken:
Sero.
En qvalfull stund gick, och så höras starka nödrop i secunda och
rappen af en rotting falla tätt. Det är rektorn, som gör sin razzia
eller tar sin motion på de senkommande. Han faller i häftig gråt och
darrar i hela kroppen. Ej för smärtan, men för vanäran att läggas opp
som ett slagtdjur eller en delinqvent. Då öppnas dörren. Han far opp.
Men det är städerskan, som skall putsa lampan.
-- God dag, Johan -- säger hon. -- Har han kommit för sent, som är så
ordentlig annars. Hur mår Hanna?
Johan upplyser att Hanna mår väl och att det snöat så mycket på
Norrtullsgatan.
-- Har ni flyttat till Norrtullsgatan, Gubevare oss.
Nu öppnar rektorn dörrn och rektorn kommer in.
-- Nåå, du!
-- Rektorn ska inte vara obeskedlig mot Johan, för han bor på
Norrtullsgatan.
-- Tyst, Karin -- säger rektorn -- och gå!
-- Jaså du, du bor på Norrtullsgatan, du? Det är långt bort det. Men
du kan passa på tiden ändå.
Han vände och gick.
Det var Karins förtjenst att han undkom stryk. Och det var ödets att
Hanna tjent hos rektorn sammans med Karin. Det var relationernas
magt, som räddade honom från en orättvisa.
Och så skolan och undervisningen! Är det nog skrifvet ännu om latin
och rotting! Kanske! Ty han hoppade sjelf på äldre dagar öfver alla de
ställen i böcker, som handlade om skolminnen, och han undvek alla
böcker, som behandlade det ämnet. Hans svåraste drömmar som vuxen, när
han ätit något tungt om aftonen eller haft en ovanligt bekymmersam
dag, bestodo i att han återfann sig i Klara skola.
Nu är förhållandet det, att lärjungen får en lika ensidig
föreställning om läraren som barnen om föräldrarne. Den första
klassläraren, han hade, såg ut som menniskoätaren i sagan Tummeliten.
Han slogs jemt och sade att han skulle piska barnen så de skulle krypa
på golfvet, han skulle piska dem »som gryn» om de ej kunde sin lexa.
Han var emellertid ej värre än att Johan såsom gymnasist var nere med
kamraterna och lemnade ett album, när denne for från Stockholm, och
att läraren var mycket omtyckt, ansågs som en riktig hederspascha.
Mannen slutade som landtbrukare och hjelte i en östgöta-idyll.
En annan ansågs som ett monster af elakhet. Han tycktes verkligen
slåss af böjelse. -- Tag fram rottingen, -- så började han lektionen,
som sedan gick ut på att öfverraska så många som möjligt med icke
öfverläst lexa. Denna slutade med att hänga sig efter en skarp
tidningsartikel. Men Johan hade då som student träffat honom ett halft
år förut i Uggelviksskogen, der han blifvit rörd af den gamle lärarens
klagan öfver verldens otacksamhet. Ett år förut hade denne från
Australien i julklapp mottagit en låda sten från en forden lärjunge.
Kamrater till den grymma läraren talade äfven om honom såsom en
välvillig tok, som de brukade drifva med. Så många synpunkter, så
många omdömen! Men än i dag kunna icke gamla Klarister sammanträffa
utan att utgjuta sin fasa, sitt hat till det obarmhertigaste af allt
uppenbaradt i menskohamn, liksom de ock alla erkände att han var en
utmärkt lärare.