(Ur The Nineteenth Century, Februari 1898)
Den britiska uppfattningen, att hvarje nation är särskildt
kvalificerad för endast en industrigren, diskuterad och bestridd.
Under det att ex-premiärministern Rosebery nyligen i Manchester
prisade Manchesterskolans frihandelstriumfer, besvor utrikesministern
Goluchowski i Wien Europas nationer att förena sig mot den ödeläggande
konkurrensen med de transatlantiska länderna: »Vi måste kämpa skuldra
vid skuldra mot den gemensamma faran», utropar han, »och väpna oss för
striden med alla till buds stående medel»--»Europas nationer måste i
slutna led försvara sin tillvaro.»
Sålunda mötas ytterligheterna, och vi se ännu en gång huru mycket, som
beror på synpunkten. Om Manchesterskolans förutsägelser gått i
fullbordan, så skulle billigare varor från andra sidan hafvet hälsats
med jubel som en ekonomisk fördel och en välsignelse för emottagarna,
i stället för att betraktas som en hotelse mot deras tillvaro. Hvarje
hamn skulle stå öppen för denna varuflod, och de nya länderna, som
utsände den, skulle bli hälsade som välgörare. »Fritt varuutbyte» var
lösen, men när den gafs drömde ingen om att de varor, som de nya
länderna skickade till de gamla, kunde taga skepnad af konkurrerande
fabriksartiklar, hvilket gör hela skillnaden.
När för sextio år sedan ångan på land och haf--ångbåt och
järnvägståg--började sitt revolutionsverk, blef dess skapare,
Storbritannien, beläget på en grund af kol och järnmalm, helt
naturligt platsen för dess utveckling. Världen förhöll sig endast som
åskådare, medan det tyglade ångan och började slå mynt af den. Om
något annat land ville ha någon förmån af de nya uppfinningarna, måste
det vända sig till Storbritannien. Storbritannien hade upptäckt sin
bestämmelse och skulle snart bli världens verkstad.
På scenen uppträdde Manchesterskolan--Villiers, Cobden, Bright och
kolleger--och begärde att till fördel för massan af folket skulle
tull på födoämnen afskaffas. Upphäfvandet af dessa tullar, hvilket
gick under namnet »frihandel» i Storbritannien, i motsats till
»protektionism», har mycket litet gemensamt med den modärna
protektionismen, sådan denna nu uppfattas i andra länder. Sådana
tullar kunde aldrig ha försvarats af nutidens protektionist, därför
att tillgången på födoämnen omöjligt kunde ökas därigenom. Det enda
riktiga försvaret för tullskydd, enligt den kosmopolitiske
protektionisten, är då det kan fullt bevisas, att det bidrager till
ökandet af den inhemska produktionen af en vara, som är nödvändig för
nationens behof. Och vidare, att konkurrens inom landet snart skall
resultera i att nationen erhåller bättre och billigare varor inom sitt
eget land, än det någonsin kunde få från främmande länder.
En pålaga under sådana villkor bestyrkes af John Stuart Mills bekanta
paragraf, om hvilken John Bright en gång sade till mig, att »den
skulle komma att göra mera ondt i världen, än det goda alla hans
skrifter kunde göra», och förklaras af Marshall såsom sund eller
osund, allt efter omständigheterna, och är hvad som i vår tid menas
med protektionism utom England.
Förhållanden, som stå i samband med denna tull, ha icke förändrats,
och därför består Manchesterskolans verk fortfarande. Om en sådan tull
nu lades på födoämnen, så skulle den ha alldeles samma verkan, såvida
icke genom någon märkvärdig upptäckt Storbritanniens jord kan alstra
en sådan rikedomen på födoämnen, att den fyller landets behof. Då
skulle en tillfällig skatt antagligen vara berättigad för att utveckla
det nya företaget.
Af anförda skäl förkastar den modärne tullifraren lika kraftigt tullen
på födoämnen i Storbritannien, som någon frihandlare kan göra.
De britiska uppfinningarnas--ångbåten och järnvägen--storartade
framgång och alla däraf föranledda fördelar väckte helt naturligt till
lif de mest sangviniska uppfattningar af De förenade konungarikenas
ställning och storhet. Manchesterskolans apostlar voro de mest
sangviniska af alla och detta var lärdomen de erhöllo af de då rådande
förhållandena:
»Naturen har visligen föreskrifvit, att jordens alla nationer skola
vara oberoende, hvar ock en med sin mission. Den ena har fått
fruktbar jordmån, den andra rika grufvor, den tredje stora skogar.
En har fått solsken ock värme, en tempererad zon och en annan
kallare klimat; en nation skall fylla den uppgiften, en annan den
och en tredje skall göra något annat--alla samarbetande, hvar och
en på sitt särskilda sätt, och bildande ett stort harmoniskt helt.»
Hvilken skön målning! Så kom det andra postulatet:
»Det synes tydligen att vårt älskade land, Storbritannien, har
blifvit tillerkändt den höga missionen att förse sina systernationer
med fabriksvaror. Våra fränder på andra sidan hafvet skola sända
till oss med våra skepp sin bomull från Mississippidalen, Indien
skall sända sitt jute, Ryssland hampa och lin, Australien sin fina
ull, och vi, med vår tillgång på kol och järnmalm för våra fabriker
och verkstäder, våra skickliga ingeniörer och yrkesarbetare och vårt
stora kapital, vi skola uppfinna och konstruera det erforderliga
maskineriet och väfva dessa råämnen till fint tyg åt nationerna;
allt skall förfärdigas af oss, så att det blir passande för
människor att använda. Våra skepp, som komma hem lastade med
råvaror, skola återvända till alla delar af jorden, lastade med
dessa förädlade produkter. Detta utbyte af råämne mot fullfärdiga
produkter är en följd af naturlagarna och gör hvarje nation till den
andres tjänare--förkunnande människornas broderskap. Frid och
sämja skola råda på jorden, den ena nationen efter den andra måste
följa vårt exempel och fritt varuutbyte härska öfverallt. Deras
hamnar skola stå vidöppna för att emottaga våra färdiga artiklar,
likasom våra stå öppna för deras råmateriel.»
Sålunda sågo manchesterskolans tro och hopp ut--ett ganska
berättigadt hopp efter hvad som föregått. Låt det vara sagdt i
rättvisa mot dessa stora och goda män, att den bild de tecknade, och
som vi försökt porträttera, blef realiserad: Storbritannien blef
världens verkstad, och hvar och en af de stora nationerna spelade den
föreskrifna rollen och utförde de ålagda sysslorna. Ingen nation--
icke ens den amerikanska--har haft en sådan framgång eller samlat en
sådan rikedom genom fabriksindustri, som Storbritannien gjorde under
detta skede af sin historia. Af prospekten från Barrow Steel Company
framgick att förtjänsten varit 30 à 40 procent om året, och att den
ett år gått upp till den nästan otroliga summan af 60 procent på hela
kapitalet. Detta är endast ett exempel på Storbritanniens oerhörda
framgång, då hela världen låg vid dess fötter och innan en till det
yttersta drifven konkurrens hade minskat och i många fall omöjliggjort
all vinst. Belöningen--huru stor den än var--tillkom med full rätt
den nation, som skänkte världen ångan, som invigde maskineriets
tidehvarf och gjorde världen till gäldenär för alltid.
Naturens lag tolkades sålunda af manchesterskolan, att en stor olikhet
ifråga om tillgångar fanns i de respektiva länderna på jorden och att
denna olikhet äfven sträckte sig till deras mäns och kvinnors
duglighet samt att fabriksföretag med framgång endast kunde bedrifvas
i Storbritannien. Att verktygsstål, eller något slags stål alls, kunde
tillverkas utom där--att de finaste ylle-, linne- och bomullstyger
kunde fördelaktigt fabriceras i andra länder--voro föreställningar,
som icke kunde falla någon in, och om de gjort det, skulle de hälsats
med löje.
Det är knappast möjligt att dessa kloka män, ledare af
manchesterskolan, skulle ha antagit att jordens förnämsta nationer--
eller de som ämna bli det--skulle nöja sig med att spela den
underordnade roll, som de fått sig tilldelad, ifall fabriksfältet
stått öppet för dem. Själfva grundstenen i manchesterbyggnaden var
öfvertygelsen, att de olika nationerna af naturen voro hänvisade till
rollen af råämnesproducenter, därför att detta var deras enda
möjlighet. Men nu finna vi tvärtom att, efter en period af tvunget
medgifvande, ha nationerna med sällspord enighet sträfvat efter att få
dela den högre uppgiften att bearbeta råmaterialen till färdiga
produkter åt sig själfva; och hvarken britiskt kapital eller britisk
skicklighet har fattats för att tillförsäkra dem framgång. Det är på
detta sätt som täflan med den aflägsna östern möjliggjorts. Långt
ifrån att nationernas tillgångar ha varit obetydliga och olämpliga för
bearbetning eller deras befolkning oduglig, som manchesterskolan
antog, har deras framgång inom fabriksindustrin i allmänhet varit
öfverraskande stor. Tyskland har blifvit ett af de största
fabriksländerna. Frankrike och Schweiz ha nästan monopoliserat
sidentillverkningen i Europa. Ryssland håller på att anlägga stål- och
metallfabriker under ledning af de skickligaste amerikanska
konstruktörer. Två af dessa fabriker äro nu i full verksamhet och
kunna täfla med de bästa i Amerika, hvilka tjänat som mönster. Japan
och Kina anlägga fabriker enligt bästa och nyaste metoder, alltid med
engelskt maskineri och vanligen under engelsk ledning. Mexiko väfver
bomullstyg och fabricerar papper, och två bicykelfabriker äro under
uppförande där. Indiens jute- och bomullsfabriker tilltaga i antal,
och i Bombay anläggas maskinverkstäder. Det påstås att en engelsk
maskinfirma hvarje vecka skickar ut en komplett maskinuppsättning för
en ny fabrik. Om Amerika är det öfverflödigt att tala.
Sålunda har hvarje nation afböjt den roll manchesterskolan tilldelat
den och försöker att själf tillverka sina varor. Politisk ekonomi
säger nu, att det är till människosläktets bästa, att
transportkostnaderna, som fördyras genom det långa afsändandet mellan
producenten och fabrikanten, inbesparas. Tillverkning, som på vissa
håll försökes af små nationer, skall utan tvifvel misslyckas och
öfvergifvas, men i det stora hela skall framgång vinnas.
Några länder, i synnerhet Tyskland och Amerika, uppträda nu som
exportörer af många konkurrerande artiklar till och med till
Storbritannien. Och den erfarenhet, som andra nationers män länge haft
af oräkneliga artiklar »made in Britain», får briten nu själf lära
känna. Han märker att äfven han fått litet med af människonaturens
skröplighet, alldeles som andra nationers människor. Tjogtals artiklar
»made in Germany» irritera honom; kontrakt med amerikanska
maskinfirmor att leverera lokomotiv till London, Dublin och Edinburg
väcka hans stora ogillande. Glasgow afböjer ett amerikanskt anbud på
vattenledningsrör och tar dem hos en fabrik i Glasgow till högre pris.
När en stor bicycle-utställning äger rum i London, så finns där ingen
plats åt amerikanaren. Allt måste vara »home-made ». Posten måste
befordras med saktgående hemmagjorda skepp, äfven om den därigenom
blir fördröjd. Men allt detta är bara sådant, som vi kunde vänta och
som vi böra ursäkta. Det är en dålig medborgare, som icke föredrar och
hjälper sitt eget land hellre än främmande, men engelsmannen skulle
kunna inse, att tysken och amerikanaren och andra äro lika
patriotiska. Han bör förstå att med samma känslor som han ser sitt
land öfversvämmas af konkurrerande artiklar, »made in Germany» eller
Amerika, ser naturligtvis den patriotiske tysken och amerikanaren
konkurrerande artiklar, »made in Britain», öfversvämma deras.
Nu märker man att naturen mera ädelmodigt, än det antogs, fördelat
sina mineralier, kol, kalk och malmer, och äfven att naturen begåfvat
männen och kvinnorna de flesta land med förmåga att under de nya
förhållandena bearbeta sina egna råämnen, i många fall icke så bra,
men i ett eller två särskilda fall lika så bra som briten eller
amerikanaren.
Det underbara maskineriet--hufvudsakligast engelsk upptäckt--i
järn-, stål- och textiltillverkning gör det möjligt för Indiens
hinduer, Mexikos peoner, Amerikas negrer, kinesen och japanen att idka
fabriksrörelse, ofta under ledning af mera omsorgsfullt utbildade
yrkesmän från England och Amerika.
De få yrkesskickliga personer, som behöfvas för hvarje stor fabrik,
kunna lätteligen erhållas från de äldre industriländerna.
Genom att använda automatiskt arbetande maskineri har en stor del
sådant tränadt mekaniskt arbete, som man finner i Storbritannien och
Amerika, gjorts obehöfligt, och det har blifvit möjligt att förlägga
fabriker i länder som tills nyligen tycktes ägnade att åstadkomma
endast råmateriel. Öfverallt ser man inflytandet af detta nya
maskineri. Det är nu tydligt att råmaterialet har makt att attrahera
kapital och äfvenså arbete och åstadkomma tillverkning i den trakt där
råmaterialet finns, och att tränadt arbete håller på att förlora den
makt det en gång hade att draga till sig råmaterial från fjärran
trakter. Detta är icke förändring; det är revolution.
De kunnigaste och bästa bland ett lands medborgare vilja naturligtvis
utveckla alla dess tillgångar. De kunna icke anse det vara rätt att
dölja de talanger de fått och inse klart, att naturens mening är, att
många nationer skola äga den mångväxlande industriens välsignelser.
Allt detta kunde manchesterskolan icke rimligtvis förutse.
Det är glädjande att iakttaga nationernas industriella framsteg under
de nya förhållandena. Om en eller två blifvit de förnämsta
fabriksidkarne åt alla de andra, så skulle endast dessas säregna
begåfning fått tillträde till uppfinnings- och utvecklingsarbetet. Nu
ha alla nationers olikartade genier gynnsamma tillfällen för sina
krafter. Det är också glädjande att se huru de olika nationerna
utmärka sig i olika grenar. Sålunda har Frankrike nästan monopoliserat
det superfina inom textilen, liksom det länge varit främst i fråga om
alla artiklar hörande till damtoaletten. Storbritannien har
öfvermakten i väfmaskineri. Likasom det uppfunnit järn- och
stålindustrien, så är det nu i färd att utveckla en sidogren:
tillgodogörande af koks i möjligast största utsträckning--en sak,
hvari till och med amerikanarna ha misslyckats. Amerika är främst i
elektriska apparater och verktyg. Tyskland i kemiska färger och har
nyligen uppfunnit en kondensator för ånga, som visar goda resultat,
samt dessutom en ny, märklig metod för pansarplåttillverkning. Den
materiella utvecklingen befordras i hög grad genom samfälldt arbete af
de olika nationaliteternas intellektuella krafter och egenartade
begåfning.
Den lifliga konkurrens, som nu börjat mellan nationerna och som bäst
bidrager till åstadkommande af goda resultat, bör välkomnas och
uppmuntras af alla, som kunna höja sig öfver den trånga synpunkten på
den enstaka fördelen för en eller annan liten geografisk vrå, utan
kunna se hvad som gagnar människosläktet i dess helhet.
Världens industriella utveckling går i en annan riktning än den
förespådda, men det storartade arbete, som manchesterskolan utfört,
får icke förringas eller glömmas. Villiers, Cobden, Bright och deras
medhjälpare gjorde vid upphäfvandet af lifsmedelstullarna sitt land en
tjänst, som det icke kan vara nog tacksamt för. Deras sträfvan för
fredssaken och för allt, som de ansågo skulle bidraga till skapandet
af ett nationernas broderskap, ger partiets ledare plats i de goda
gärningarnas historia. Att någon af deras förutsägelser icke gått i
fullbordan--beroende på krafter, som sedan deras tid blifvit satta i
verksamhet--behöfver icke kasta någon skugga på deras insiktsfulla
klokhet eller minska värdet af deras arbete.
»Frihandel», sådan manchesterskolan såg den utbredd öfver hela jorden,
innebar utbytet af olika, icke konkurrerande artiklar och af
råmaterialier mot fabricerade varor. Nationerna hade då ännu icke
börjat att allvarligt täfla med hvarandra i tillverkning af samma
slags artiklar. Om detta icke kan realiseras, sedan de förnämsta
nationerna numera bearbeta sina egna råmaterialier och fylla sina egna
behof, täflande med hvarandra i världsmarknaden, så kunna vi likväl
lyckönska oss till att något ännu bättre än manchesterskolans ideal
för världens framåtskridande håller på att skapas.
Hvad verkan denna förändring kan komma att ha på nationernas ställning
till hvarandra i framtiden, vore onödigt att grubbla öfver, enär
förhållandena kunna ändras på en dag. En kemisk upptäckt, en elektrisk
uppfinning, en växts egenskaper tillgodogjorda--hvad helst sådant
eller andra icke alls otroliga öfverraskningar--kunna åstadkomma en
genomgripande förändring. Socker af betor i stället för sockerrör har
förstört denna produkt för Västindien, som tycktes ha monopol på
socker. Upptäckten af Mesaba-järngrufvorna, förbättrade
kommunikationer och ett par mindre omständigheter ha gjort Amerika
till världens billigaste stålproducent, i stället för att helt nyligen
ha varit den dyraste. Den basiska metoden har gjort Tyskland till en
framstående stålproducent och lofvar att bli af lika stor betydelse
för Storbritannien. Upptäckten af grufvor och ett utveckladt
järnvägssystem ha gjort Ryssland till ett viktigt industriland.
Tillgodogörandet af vattenfall för elektrisk kraft, ersättande kol,
håller på att omskapa flera industricentra. Alla dessa förändringar
förskrifva sig från i går.
Det är därför lika oklokt af en nation att förhäfva sig öfver
nuvarande tillgångar och utsikter som att förtvifla. »Vi veta icke,
hvad morgondagen bär i sitt sköte.»
_________________________________________________________________