JÄRN OCH STÅL HEMMA OCH UTRIKES

(Ur The Iron Age, 1898)

Jämförelse mellan handelsförhållanden inom järnbranschen i Förenta

staterna och utrikes. Dessa metallers framtid.

Storbritannien har hittills varit i stånd att tillverka och sälja stål

billigare än Tyskland. (Tyskland kommer nu före Storbritannien med

6,000,000 tons mot 5,000,000). England hade försteget i Europa. Det

hade försteget i världen. Men dess ställning har blifvit förkonstlad.

Det kan icke producera koks under 2 1/2 dollars pr ton. Det kostar

omkring 3 dollars vid stålbruken. Det kan icke uppehålla sin nuvarande

tillgång på malm. Denna blir allt dyrare och dyrare. Det har varit

mycket beroende af Bilbaogrufvorna i Spanien, men deras malm har

förlorat i värde, och ägarna vilja icke längre ansvara för kvaliteten.

Britiska fabriksidkare få ta malmen som den kommer, och den blir

ovillkorligen knappare år efter år. Under sådana förhållanden är det

icke möjligt för Storbritannien att tillverka stål lika billigt, som

vi kunna göra i Pittsburg. och sedan skicka till England. Dessutom ha

England och andra utländska nationer blifvit vår afstjälpningsplats

för hvad vi ha för mycket, hvilket betyder mer, än den oinvigde skulle

kunna misstänka. Carnegie-stålbolaget tillverkar öfver 200,000 tons

stål i månaden, och direktör Schwab sade häromdagen till mig, att han

trodde att inom kort skulle en tredjedel däraf gå till utlandet.

Tysklands ställning är också onaturlig. Där finns naturligtvis högt

tullskydd. Genom sammanslutningar äro fabriksidkarna i stånd att hålla

uppe priset på den inhemska marknaden. Detta gör det möjligt för dem

att skeppa ut och sälja billigt. De försöka äfven att göra världen

till sin afstjälpningsplats. Men där ligger skillnaden: de dyra

priserna i Tyskland inskränka förbrukningen. De utomordentligt billiga

priser, som äro rådande här--3 skålpund stål för 2 cents--öka

förbrukningen. Tyskland har byggt på sand. Jag är en inbiten

protektionist, men endast när vi ha skäl att tro, att vi genom

tillfälligt tullskydd kunna skaffa förbrukaren tillgång på en gifven

artikel bättre och billigare, än han kunnat köpa den utrikes. Om vi

icke kunna göra det, så tror jag icke på tullskyddet. Tyskland

öfvergifver denna sunda ekonomiska princip och har tull för tullens

skull, och den tyske förbrukaren får ingen fördel. Detta är falsk

politisk ekonomi.

Det är endast en sak vi ytterligare behöfva för att utvidga vår

exporthandel i järn och stål, och det är regelbundna ångbåtslinjer på

åtskilliga af jordens länder. Vi kunna aldrig hoppas att få sådana

bekvämligheter som Storbritannien, därför att Storbritannien

importerar från alla delar af världen en sådan myckenhet af varor, som

vi lyckligtvis åstadkomma själfva. Därför kunna Storbritanniens skepp

taga last tillbaka, och kostnaderna bli billigare. Men äfven denna

olägenhet kunna vi öfvervinna genom det lägre priset på våra varor. Om

vi kunde återgifva Förenta staterna dess rättmätiga ställning som

världens skeppsbyggare, så skulle vår uppmärksamhet snart riktas på

upprättandet af regelbundna ångbåtslinjer--och detta hinder skulle

undanrödjas. Till och med nu har exporthandeln vunnit en sådan

utsträckning, att den framkallat flera nya ångbåtslinjer, och vi skola

så småningom segra. Jag har länge framhållit nödvändigheten af ett

skeppsvarf i New York, och det måste komma. Kapitalet skall inse att

det här har en god marknad, enär både stål och trävaror äro billigare

i New York än i Belfast. Det dröjer icke länge förr än kapitalet

drages dit.

Äfven om våra nuvarande skeppsvarf utvidgas, så är det godt om plats i

New York för ett stort varf. Det är nästan förödmjukande att se St.

Paul och St. Louis, New York och Paris, det ena efter det andra bege

sig af till Southampton för att läggas i docka där, enär ingen docka i

New Yorks stora hamn kan hålla dessa små skepp. Ja--små skepp. Jag

kom öfver i Kaiser Friedrich, »made in Germany». Efter en resa på ett

sådant skepp kan man icke tänka på något annat. Vi hade en svår

öfverfart, den svåraste jag någonsin varit med om, och ändå den allra

bekvämaste.

Sammanslagningen af järn- och stålintressena var endast en naturlig

utveckling. Om vi skola sälja 3 skålpund stål för 2 cents, måste det

vara tillverkadt i milliontals tons. Det är ganska kinkigt äfven för

de största fabrikerna.

Granska redogörelsen från de senaste två åren öfver de stora

stålbolagen, hvars resultat blifvit allmän egendom genom deras årliga

rapporter, eller hvilkas egendom varit i inkasserarens händer.

Resultatet skall utvisa, att 3 skålpund stål för 2 cents förorsakar de

bästa bland dem bekymmer. Därför, när affärer börja att förlora

pengar, så se de sig om efter tröst, och »konsolidation» är något

liknande »Mesopotamien»--ett mycket tröstefullt ord. Det är icke min

mening att anställa några betraktelser öfver dessa affärers skötsel.

Långt därifrån. Det är icke skötseln, utan ställningen jag talar om.

Stål kan icke tillverkas och säljas så lågt som hittills skett, utan

att vålla skada åt alla dessa affärsföretag.

Sammanslutning är klok och nödvändig. Den är ett steg i den rätta

riktningen. Stålfabrikanten måste nöja sig med en obetydlig vinst pr

ton. Om en fabrik tillverkar 2,500,000 tons årligen, så behöfver den

icke förtjäna så mycket pr ton för att hålla björnen från lifvet.

Fastän förbrukningen af järn och stål är ofantlig, så stiga icke

priserna. Jag tror icke att vi kunna öka konsumtionen, därför påstår

jag att tillverkningsförmågan öfverskrider våra verkliga behof. Om det

förhållit sig annorlunda, skulle vi ha sett en stor rusning i pris,

hvilka nu fortfara att hålla sig låga. I själfva verket allt för låga,

för att våra vänner skulle kunna lämna en vacker utdelning.

Järnvägsföretag äro mycket blomstrande, synnerligast i Västern. Man

behöfver icke befara, att icke all räls som tillverkas skall gå åt.

Ännu en sak, användningen af järnbjälkar kommer att tilltaga i detta

land, ifall priset hålles nere vid dess nuvarande ståndpunkt. För

närvarande använder ett litet land som Tyskland tre gånger så mycket

bjälkar som Förenta staterna. I Tyskland tänker ingen på att bygga ett

vanligt hus, utan att göra det eldfast. Här bygger millionären sitt

hus eldfast, fastän jag känner flera millionärer, som nyligen byggt

eldfarliga sådana. Nej, det vanliga boningshuset i Förenta staterna

skall i en snar framtid uppföras brandfritt såsom i Tyskland. Men för

närvarande skulle hela förrådet af byggnadsmaterial, som användes i

Förenta staterna, kunna tillverkas af Carnegie Steel Company. Det är

ett mycket obetydligt »business», men det är ett bevis på möjligheten

af större bruk och användning af stål och järn.

_________________________________________________________________

Arbetets Herravälde · 第 34 / 36 题