(Ur The Iron Age, 1898)
Jämförelse mellan handelsförhållanden inom järnbranschen i Förenta
staterna och utrikes. Dessa metallers framtid.
Storbritannien har hittills varit i stånd att tillverka och sälja stål
billigare än Tyskland. (Tyskland kommer nu före Storbritannien med
6,000,000 tons mot 5,000,000). England hade försteget i Europa. Det
hade försteget i världen. Men dess ställning har blifvit förkonstlad.
Det kan icke producera koks under 2 1/2 dollars pr ton. Det kostar
omkring 3 dollars vid stålbruken. Det kan icke uppehålla sin nuvarande
tillgång på malm. Denna blir allt dyrare och dyrare. Det har varit
mycket beroende af Bilbaogrufvorna i Spanien, men deras malm har
förlorat i värde, och ägarna vilja icke längre ansvara för kvaliteten.
Britiska fabriksidkare få ta malmen som den kommer, och den blir
ovillkorligen knappare år efter år. Under sådana förhållanden är det
icke möjligt för Storbritannien att tillverka stål lika billigt, som
vi kunna göra i Pittsburg. och sedan skicka till England. Dessutom ha
England och andra utländska nationer blifvit vår afstjälpningsplats
för hvad vi ha för mycket, hvilket betyder mer, än den oinvigde skulle
kunna misstänka. Carnegie-stålbolaget tillverkar öfver 200,000 tons
stål i månaden, och direktör Schwab sade häromdagen till mig, att han
trodde att inom kort skulle en tredjedel däraf gå till utlandet.
Tysklands ställning är också onaturlig. Där finns naturligtvis högt
tullskydd. Genom sammanslutningar äro fabriksidkarna i stånd att hålla
uppe priset på den inhemska marknaden. Detta gör det möjligt för dem
att skeppa ut och sälja billigt. De försöka äfven att göra världen
till sin afstjälpningsplats. Men där ligger skillnaden: de dyra
priserna i Tyskland inskränka förbrukningen. De utomordentligt billiga
priser, som äro rådande här--3 skålpund stål för 2 cents--öka
förbrukningen. Tyskland har byggt på sand. Jag är en inbiten
protektionist, men endast när vi ha skäl att tro, att vi genom
tillfälligt tullskydd kunna skaffa förbrukaren tillgång på en gifven
artikel bättre och billigare, än han kunnat köpa den utrikes. Om vi
icke kunna göra det, så tror jag icke på tullskyddet. Tyskland
öfvergifver denna sunda ekonomiska princip och har tull för tullens
skull, och den tyske förbrukaren får ingen fördel. Detta är falsk
politisk ekonomi.
Det är endast en sak vi ytterligare behöfva för att utvidga vår
exporthandel i järn och stål, och det är regelbundna ångbåtslinjer på
åtskilliga af jordens länder. Vi kunna aldrig hoppas att få sådana
bekvämligheter som Storbritannien, därför att Storbritannien
importerar från alla delar af världen en sådan myckenhet af varor, som
vi lyckligtvis åstadkomma själfva. Därför kunna Storbritanniens skepp
taga last tillbaka, och kostnaderna bli billigare. Men äfven denna
olägenhet kunna vi öfvervinna genom det lägre priset på våra varor. Om
vi kunde återgifva Förenta staterna dess rättmätiga ställning som
världens skeppsbyggare, så skulle vår uppmärksamhet snart riktas på
upprättandet af regelbundna ångbåtslinjer--och detta hinder skulle
undanrödjas. Till och med nu har exporthandeln vunnit en sådan
utsträckning, att den framkallat flera nya ångbåtslinjer, och vi skola
så småningom segra. Jag har länge framhållit nödvändigheten af ett
skeppsvarf i New York, och det måste komma. Kapitalet skall inse att
det här har en god marknad, enär både stål och trävaror äro billigare
i New York än i Belfast. Det dröjer icke länge förr än kapitalet
drages dit.
Äfven om våra nuvarande skeppsvarf utvidgas, så är det godt om plats i
New York för ett stort varf. Det är nästan förödmjukande att se St.
Paul och St. Louis, New York och Paris, det ena efter det andra bege
sig af till Southampton för att läggas i docka där, enär ingen docka i
New Yorks stora hamn kan hålla dessa små skepp. Ja--små skepp. Jag
kom öfver i Kaiser Friedrich, »made in Germany». Efter en resa på ett
sådant skepp kan man icke tänka på något annat. Vi hade en svår
öfverfart, den svåraste jag någonsin varit med om, och ändå den allra
bekvämaste.
Sammanslagningen af järn- och stålintressena var endast en naturlig
utveckling. Om vi skola sälja 3 skålpund stål för 2 cents, måste det
vara tillverkadt i milliontals tons. Det är ganska kinkigt äfven för
de största fabrikerna.
Granska redogörelsen från de senaste två åren öfver de stora
stålbolagen, hvars resultat blifvit allmän egendom genom deras årliga
rapporter, eller hvilkas egendom varit i inkasserarens händer.
Resultatet skall utvisa, att 3 skålpund stål för 2 cents förorsakar de
bästa bland dem bekymmer. Därför, när affärer börja att förlora
pengar, så se de sig om efter tröst, och »konsolidation» är något
liknande »Mesopotamien»--ett mycket tröstefullt ord. Det är icke min
mening att anställa några betraktelser öfver dessa affärers skötsel.
Långt därifrån. Det är icke skötseln, utan ställningen jag talar om.
Stål kan icke tillverkas och säljas så lågt som hittills skett, utan
att vålla skada åt alla dessa affärsföretag.
Sammanslutning är klok och nödvändig. Den är ett steg i den rätta
riktningen. Stålfabrikanten måste nöja sig med en obetydlig vinst pr
ton. Om en fabrik tillverkar 2,500,000 tons årligen, så behöfver den
icke förtjäna så mycket pr ton för att hålla björnen från lifvet.
Fastän förbrukningen af järn och stål är ofantlig, så stiga icke
priserna. Jag tror icke att vi kunna öka konsumtionen, därför påstår
jag att tillverkningsförmågan öfverskrider våra verkliga behof. Om det
förhållit sig annorlunda, skulle vi ha sett en stor rusning i pris,
hvilka nu fortfara att hålla sig låga. I själfva verket allt för låga,
för att våra vänner skulle kunna lämna en vacker utdelning.
Järnvägsföretag äro mycket blomstrande, synnerligast i Västern. Man
behöfver icke befara, att icke all räls som tillverkas skall gå åt.
Ännu en sak, användningen af järnbjälkar kommer att tilltaga i detta
land, ifall priset hålles nere vid dess nuvarande ståndpunkt. För
närvarande använder ett litet land som Tyskland tre gånger så mycket
bjälkar som Förenta staterna. I Tyskland tänker ingen på att bygga ett
vanligt hus, utan att göra det eldfast. Här bygger millionären sitt
hus eldfast, fastän jag känner flera millionärer, som nyligen byggt
eldfarliga sådana. Nej, det vanliga boningshuset i Förenta staterna
skall i en snar framtid uppföras brandfritt såsom i Tyskland. Men för
närvarande skulle hela förrådet af byggnadsmaterial, som användes i
Förenta staterna, kunna tillverkas af Carnegie Steel Company. Det är
ett mycket obetydligt »business», men det är ett bevis på möjligheten
af större bruk och användning af stål och järn.
_________________________________________________________________