(Ur The Forum, mars 1895)
Fördelen af hög tull på lyxartiklar och låg tull på råämnen och
lifsmedel. Ett par slående exempel på berättigad och icke
berättigad tulltaxa.
Jag tycker riktigt om klangen i den frågan och skyndar mig att svara.
Regeringens beräknade utgifter, enligt statssekreteraren Carlisles
rapport för innevarande räkenskapsår (1895), är 424,000,000 dollars
och beräknade inkomster 404,000,000 dollars, alltså ett deficit af
20,000,000 dollars. Han beräknar att nästa år skall lämna ett
öfverskott af 30,000,000 dollars, under antagande af att utgiften är
densamma.
Minskningen i pensionsutgifter nästa räkenskapsår uppgår till
18,000,000 dollars och minskningen ökas år efter år. Flottan fordrar
mindre utgifter än förr, och tillökningen af befolkning och rikedom
ger större inkomster, så att ingen anledning till oro rörande
regeringens debet och kredit efter nästa år förefinnes, ehuru
sekreteraren antagligen är en smula för sangvinisk angående intäkterna
för i år under nuvarande lagar.
Af statsinkomsterna beräknades tullen detta år lämna 160,000,000
dollars och beräknas lämna 190 millioner nästa år. Och nu kommer
frågan: Hvad skulle jag göra med tulltaxan, om jag ägde högsta makten?
Mitt första mål skulle vara att afskaffa all tull på de mångas
lifsmedel och att lägga hög tull på de fås lyxartiklar. Massan af
folket, som begagnar och förbrukar hemgjorda produkter, skulle jag
icke beskatta, men den fina världens män och kvinnor, som, huru mycket
det än kostar, kläda sig i det finaste ylle, elegantaste siden och
fin-finaste linne, som Europa kan åstadkomma--de skulle få betala
tullafgifterna. Den lilla rika klassen skulle under den nya tulltaxan
bli ännu elegantare genom att betala kanske dubbelt så mycket för sin
elegans som nu. Amerikanska folket, som använder amerikansk tobak och
amerikanska cigarrer, skulle icke ha högre tull på dessa saker än
nu. Men de rika och slösaktiga gentlemän, hvilkas fina luktorgan
fordra havannaparfymen, skulle staten draga nytta af genom åtminstone
fördubblad tull. Personer, som dricka champagne och fina gamla viner,
och personer, som köpa gammalt makalöst och nytt makalöst utländskt
glas och porslin, parfymer och liknande lyxartiklar, borde beredas
tillfälle att sanningsenligt skryta med deras förhöjda värde. Det
borde aldrig glömmas, att importerade artiklar användas af det rika
fåtalet och inhemska produkter af det fattiga flertalet.
Den föreslagna ökningen af tull på utländska lyxartiklar skulle icke
påläggas med hänsyn till skydd, utan endast med hänsyn till inkomst.
Att denna politik oafsiktligt skulle en smula komma de inhemska
tillverkarna till godo behöfver ju icke anses vara ett hinder.
Fördelen blir i alla händelser mycket obetydlig, emedan dessa fina
kvaliteter i ylle, siden och linnevaror icke tillverkas hos oss;
likaså litet som dyrbara viner, cigarrer och hundratals
fantasiartiklar. Men den inhemska tillverkningen förser hela marknaden
med varor af ordinär kvalitet, som vanligen användas af flertalet.
Den hittills följda politiken har varit raka motsatsen. En hel sida
skulle kunna fyllas med en lista på de rikas lyxartiklar, på hvilka
den nya tulltaxan sänker tullen. Här äro ett par af de sänkta
tullarna: porslin 50 procent, spegelglas och måladt glas 40,
guldpennor 16, klockor 28, hattar 72, trikotvaror 72, flanell 68,
sidenparaplyer 18, konjak och likörer 28, siden 40, handskar 30,
konfektyrer, geléer etc., spetsar och broderier etc. 16, ylle och
siden 10 à 20 beräknadt efter sitt specifika värde. Under nuvarande
tulltaxa betalar den rike sällskapsmannen, klädd i superfint utländskt
kläde, superfint linne, plyschhatt, glacéhandskar, fin sidenparaply
och läppjande på sitt dyrbara gamla vin, 20 à 70 procent mindre tull
än förr. Hans fina fru fläktar med sin solfjäder, viftar med sin
broderade näsduk, visar sina utsökta spetsar och pryder sig i superbt
siden till nedsatt pris och småler tacksamt mot den nye folkets vän,
den förtjusande och snillrike unge mannen från West Virginia, som ber
om ursäkt för att han icke lyckades nedsätta tullen på champagnen hon
serverar honom och förklarar att det var icke hans fel, ty hans bill
innehöll nedsättning äfven på denna vara. På hundratals
fantasiartiklar, tillverkade af ylle, siden och linne, är tullen nu
nedsatt. Denna nedsättning innefattar lyxartiklar, för hvilka tullen
uppgick till två tredjedelar af hela inkomsten. I hela landet finns
icke en enda arbetare, som använder dessa lyxartiklar. Sådan är vår
»tullreform» för närvarande, och sådan är »skattebördan minskad för
massan af folket». Egendomliga begreppsförvirring! Skatterna äro
endast minskade för de rika.
Detta är icke någon partifråga, ty intetdera partiet har åsyftat att
statsinkomst skulle först och främst erhållas genom tull på de rikas
lyxartiklar, vare sig att frihandel eller tullskydd är ordningen för
dagen. Bäst vore att lägga bördan på deras skuldror, som bäst förmå
bära den, och mycket högre tull än någonsin borde läggas på dylika
saker.
Det är en fullkomlig missuppfattning, att användningen af lyxartiklar
skulle minskas, ifall tullen vore högre. Tvärtom, det höga priset
ingår just som ett element i användningen af sådana saker. Men
importen skulle minskas, om tullen höjdes på vanliga artiklar, därför
att personer, som behöfva se på priset, finge utbyta den fördyrade
varan mot en annan.
Men detta kommer ju icke i fråga med lyxartiklar, som endast köpas af
de rika, för hvilka priset icke spelar någon roll. Fördubblad tull på
champagne till exempel eller på utländskt porslin, ylle, siden, linne,
spetsar, broderier etc. skulle icke hindra den förmögna klassen att
köpa. Och äfven om den högre tullen för en tid minskade bruket af
utländska produkter med en fjärdedel, så skulle inkomsterna ändå vara
en fjärdedel mera, om tullen fördubblades. Och skulle en betydlig
minskning i förbrukningen inträffa, vore det så mycket bättre. Detta
moln har en silfverafvigsida, ty då skulle mera af landets rikedom
komma den inhemska produktionen till godo. Och det skulle antagligen
leda därhän, att den inhemska fabrikanten skulle till slut fabricera
de finaste kvaliteter i textilvaror, ifall de utländska voro högt
taxerade. Men det skulle gå åt många år, innan han kommer så långt,
och dessförinnan skulle den naturliga ökningen af inkomster genom
tillväxten af befolkning och rikedom godt kunna tåla vid den minskade
importen. Om ett par år skall det minskade antalet pensioner--som nu
slukar så mycket--befria regeringen från nödvändigheten att söka
skaffa så stora inkomster.
År 1892 inkasserades följande summor i tull på importerade lyxartiklar
åt de rika:
Yllevaror dollars 32,293,609
Sidenvaror » 16,965,637
Bomullsvaror » 16,436,733
Linnevaror » 10,066,636
Glas och porslin » 10,339,000
Vin, likör etc. » 8,935,000
Tobak och cigarrer » 11,882,557
Här är 106,000,000 dollars i inkomst af sju slags lyxartiklar, och här
äro några andra, som inbrakte öfver 8,000,000 extra--juveler,
vagnar, konstgjorda blommor, klockor, borstar, papper, parfymer och
musikinstrument--eller 114,000,000 dollars af totalsumman
177,000,000,
Att nedsätta tullen på artiklar, som endast äro öfverflödsvaror och
som inbringa två tredjedelar af tullinkomsten, är hela resultatet af
det Wilsonska förslaget.
Den omständighet kan icke bestridas, att dessa artiklar icke blifvit
importerade åt massan af folket. Denna får sina behof af ylle och
siden fyllda af inhemska tillverkare. Den enda klass, som använder
importerade tyger och utländskt glas och porslin, utländska viner och
tobak är den förmögna. För att förekomma att det skall kunna sägas att
en del saker, som i någon utsträckning brukas af den stora mängden,
skulle fördyras genom den högre tullen, borde lagen bestämma att
vanliga kvalitéer af ylle-, siden- och linnevaror skulle befrias från
högre tull.
Ehuru i själfva verket endast de högre kvalitéerna importeras, skulle
en sådan bestämmelse afväpna kritiken. Om 1892 års tull på dessa
lyxartiklar hade fått kvarstå, så skulle den brist som nu oroar
skattkammaren ha varit mycket mindre. Vi ha här en rik grufva att göra
bruk af när lagstiftning härnäst förekommer. Om tullen på dessa
lyxartiklar fördubblades och andra 114,000,000 inkasserades eller om
den ökade pålagan minskade konsumtionen med en fjärdedel och
regeringen erhöll endast hälften af ökningen, så skulle vi ha tagit
57,000,000 dollars skattebörda från de arbetande massornas skuldror
och lagt den på den slösaktiga, nöjeslystna och fåfängliga klassen,
som gärna kan betala sitt slöseri till förmån för sig själf och
nationen. Om en tilläggstull af 50 procent försöktes, skulle
inkomsterna snart ökas till nästan hela den extra beskattningen. Detta
är hvarken protektionism eller frihandel och har intet att göra med
någondera. Det är endast en inkomstfråga. Och det är medgifvet, att på
intet sätt kan en behöflig inkomst klokare erhållas än genom tull på
utländska öfverflödsartiklar. Min tulltaxa skulle fördubbla den nu
gällande afgiften på alla dessa lyxartiklar.
Då man står ansikte mot ansikte inför det faktum, att den
väsentligaste förändring Wilsonbillen åstadkommit är att ha nedsatt
tullen med två tredjedelar af hela tullinkomsten uteslutande till de
rikas förmån, så frågar man, hur en så insiktsfull, hederlig,
varmhjärtad och nitisk man som Mr. Wilson kunde framställa sig själf
såsom »lyftande en onödig och tung skattebörda från massan af folket».
Förklaringen är snart gifven: han var oerfaren. Han hade icke studerat
frågan. Jag betviflar storligen att han nu skulle vilja förfäkta samma
mening. Det är en sak af allvarlig betydelse, att en sådan man som han
är hänvisad till privatlifvet, endast därför att ett distrikt röstar
på en annan. Genom vårt bruk att endast välja representanter, som äro
bosatta i distriktet, gå vi miste om många dugande män. Mr. Wilson
skulle nu vara ovärderlig, därför att han nu har det, som då fattades
honom--sakkunskap. Det är just sådana män vi behöfva i vårt
offentliga lif, och jag för min del hoppas på hans snara återvändande.
En dag kommer han att föreslå högre tull på de rikas lyxartiklar och
icke lägre--till uteslutande deras förmån.
Få personer förstå i hvilken utsträckning endast de rika köpa
utländska väfnader. Tag till exempel yllevaror: år 1890 uppgick den
inhemska produktionen till ett värde af 338,000,000 dollars. Värdet af
de dyrbara importerade yllevarorna var endast 35,500,000 dollars.
Priset per meter öfversteg betydligt de inhemska vanliga kvaliteterna,
så att antalet meter troligtvis icke var mera än 6 eller 7 procent af
totalförbrukningen.
Vi ha ett liknande resultat angående bomullsvaror: värdet af den
inhemska produktionen var 1890 268,000,000 dollars och totalsumman af
det importerade endast 28,000,000. Hvad siden angår, så uppskattades
1890 de amerikanska fabrikernas tillverkning till 69,000,000 och de
importerade sidenvarorna till endast 31,000,000. Dessa äro också
mycket dyrare per meter än de inhemska. Sedan 1890 har Amerikas
sidenfabrikation mycket utvecklats och är mer och mer i stånd att
tillgodose landets behof.
Om utländska ylle-, siden och linnevaror voro klassificerade efter
finhet och pris, så skulle det visa sig att varor af vanligt slag, som
folk mest använder, icke längre importeras. De kunna icke heller bli
det under nuvarande stadga. Så långt har den amerikanske tillverkaren
eröfrat sin egen marknad. Ännu en sak är att beakta: en mycket stor
del af de importerade väfnaderna utgöras icke af tyger, utan af
särskilda fantasiartiklar, såsom snörmakerier, spetsar, garnérband och
broderier--saker, som icke alls tillverkas hos oss.
Rörande kol och järnmalm, s. k. råmaterialier, så skulle den nya
tulltaxan icke innehålla någon nedsättning, därför att en minskning af
halfva tullen på en gång är ganska allvarlig, och det tar tid innan
någon industri kan riktigt komma i gång efter en sådan vidtgående
förändring. Dessutom är 40 cents tull per ton af malm och 30 cents per
ton af kol jämförelsevis obetydlig. Detta gäller i allmänhet om järn
och stål, hvilka nyligen ha varit föremål för två nedsättningar. Ty
McKinleybillen nedsatte tullen lika mycket som Wilsonbillen gjorde det
--ungefär 30 procent i hvarje fall. Att befria järnband till
bomullsbalar från tull, då alla andra metallvaror äro tullbelagda, är
den största fläcken på hela taxan--ett utslag af ren partianda och
till skada för förbundssystemet. Hälften af den förra tullen skulle
åter påläggas.
Konstverk skulle vara tullfria, och tafvelramar, hvilka nu äro belagda
med tull, skulle gå fria. Den obetydliga afgiften betyder ju icke så
mycket i och för sig; men besväret och tidsspillan vid taxerandet af
priset på hvarje ram betager folk lusten att införskrifva
konstskatter, hvilka alla förr eller senare finna sin stadigvarande
plats i våra offentliga gallerier och bli sålunda folkets dyrbara
egendom.
En viktig punkt i tulltaxan väcker icke en tiondedel af den
uppmärksamhet, som den borde göra: den paragraf, som tillåter alla att
införskrifva materiel och använda dem vid tillverkning af
exportartiklar. Nittionio procent af alla tullar äro i detta fall
efterskänkta. Detta är statsmannavishet och förtjänar att jämnställas
med ömsesidighet och är ett oskattbart steg mot målet: utvidgad
handelsrörelse för republiken. Detta skulle ingå i den tariff jag
gjort upp, med undantag af att jag skulle efterskänka den återstående
ena procenten också, så att det stode den amerikanske fabrikanten
fritt att tillgodogöra sig hela världens marknad för hvad han köper
till export, på frihandelsvillkor, och sålunda komma in i
världsmarknaden med hvad han har att sälja under likställd täflan med
Europas fabrikanter. När författare och talare utbreda sig öfver den
amerikanske fabrikantens uteslutande från världsmarknaden på grund af
skyddstullar, så äro de antagligen okunniga om den omständighet, att
han för sina materialier icke erlägger mera tull än 1 procent, som
regeringen innehåller som kostnadsersättning. Den nya tulltaxan skulle
afväpna kritiken i detta fall genom att efterskänka äfven den fattiga
ena procenten. Amerikanska fabrikanter skulle då ha frihandelns alla
fördelar i striden om världshandeln.
Sådan utländsk ull, som på grund af klimatiska förhållanden icke kan
erhållas i vårt land, men som är behöflig för uppblandning med vår
egen produkt, skulle vara tullfri.
Inkomstskatt skulle icke finnas. Jag känner ingen statsman eller
auktoritet, som icke ogillar och fördömer inkomstskatt. Mr Gladstone
vädjade en gång till landet i denna sak och förklarade, att den skapar
en nation af lögnare. Denna skatt kan vara rättvis i teorien, men i
praktiken är den en sådan källa till demoralisation, att den kan sägas
vara den mest fördärfliga form af beskattning, som uppfunnits sedan
mänskligheten börjat lefva i ordnade samhällen. I krigstid äro alla
medel tillåtna, och den enda ursäkten för en inkomstskatt är den mest
tvingande nödvändighet. För närvarande finns ingen sådan
nödvändighet. Regeringens inkomster måste snart gifva ett betydligt
öfverskott, tack vare ökningen af befolkning och rikedom, och de kunna
göra det nu genom högre tull på fåtalets öfverflödsartikiar.
Sockerfrågan är af vikt. Råsocker, sirap o. d. skulle beläggas med
tull, undantagandes från sådana länder, som till gengäld gifva oss
vissa förmåner. Förenta staterna förbrukar årligen 120,000>000 dollars
värde af dessa artiklar, hufvudsakligast köpta från våra
systerrepubliker i Södra Amerika och från Kuba. Det skulle vara klokt
af oss att söka komma in på deras marknad och till ersättning lämna
dem bättre villkor än andra nationer. Den inhemska sockerproduktionen
skulle för närvarande mera gynnas af den nya taxan, under förhoppning
att landet slutligen skulle komma därhän att kunna fylla sitt eget
behof af denna vara. Experimenten med betor och sorghum (Sorghum = ett
sockerhaltigt sädesslag) borde icke ännu uppgifvas.
Ömsesidighetspolitiken skulle återställas i sin vidaste utsträckning.
Ökningen af vår export till länder, där denna politik råder, visar att
Mr. Blaine hade rätt i sin tro, att med detta system, rätt ordnadt, ha
vi tagit ett steg i den rätta riktningen för att skaffa vårt land
tillgång till den utländska marknaden. Jag anser att vi borde ha något
i utbyte från de länder, för hvilka vi öppna vår marknad för socker,
sirap och tobak.
Ehuru det strider emot mina principer att beskatta lifsmedel för
massan af folket, så skulle jag likväl vilja göra ett undantag för
produkter från Kanada. Detta utan hänsyn till vare sig frihandel eller
protektionism, utan som ett utslag af den högre politiken. Det är ett
missgrepp af oss att bevilja handelsförmåner åt ett land, som lyder
under en främmande makt, en monarki, som i själ och hjärta afskyr den
republikanska idén. Om Kanada vore fritt och oberoende och ville dela
kontinentens öde, skulle det vara en annan sak. Men så länge vi ha det
på vår flygel som en möjlig fiende, icke för sin egen skull men
underkastad befallningar från en europeisk makt, så borde vi låta
förstå att vi anse det som en hotelse mot vårt lands fred och trygghet
och att vi behandla det därefter. Kanada skulle icke vara inne i
Unionen och utanför den på samma gång, om jag kunde hindra det. Och
jag skulle lägga hög tull på alla produkter från Kanada, icke af
illvilja utan af kärlek och i det hopp att det skulle inse att af
nationerna på denna kontinent kräfves, att de äro amerikanska nationer
och--det är min fulla öfvertygelse--slutligen en enda nation hvad
den engelsktalande delen angår. Jag skulle icke bruka riset i vrede
utan i kärlek--men bruka det skulle jag. Kanada skulle antingen vara
en medlem af republiken eller också stå på egna ben, ansvarigt för
sitt handlingssätt i fred eller krig, som andra nationer äro
ansvariga, och skulle icke skydda sig genom att be en främmande makt
om hjälp. Detta är, som sagdt, hvarken frihandel eller protektionism,
men det är ett försvar af tullen. Jag skulle tullbelägga kanadensiska
varor, så länge som Kanada fortfore att lyda under europeiskt välde.
Den nya tulltaxan skulle innefatta, att den är utfärdad under båda de
politiska partiernas medgifvande, att ingen vidare tullagstiftning
skulle förekomma under de nästföljande tio åren. Alldeles som vi hvart
tionde år företaga en statistisk undersökning, så skulle vi revidera
tulltaxan, låt oss säga andra året efter denna undersökning, så att vi
kunde ha något att rätta oss efter. Om till exempel importen af någon
vara, som icke uteslutande användes af det rika fåtalet, vid
jämförelse med den inhemska tillverkningen utvisade, att den inhemska
fabrikanten drifvit den utländska ur vår marknad, så skulle tullen på
denna vara genast upphäfvas. Men om, å andra sidan, statistiken visade
att importen af en vara vore som förut eller hade ökats i jämförelse
med det inhemska produktionsresultatet, så skulle tullen på denna vara
höjas. Det skulle vara omöjligt för den inhemska fabrikanten eller den
utländske importören att influera afgörandet, därför att vi skulle äga
siffror, som utvisade ställningen. Ingen skulle kunna bestrida
dem. Den frågan skulle naturligtvis öfvervägas, huruvida den inhemske
producenten styrkt möjligheten af att producera artikeln hemma, så att
den kunde erhållas af förbrukarna på gynnsammare villkor än
utifrån. Om en kommitté, tillsatt för att revidera tulltaxan, vore
öfvertygad om att tillverkningen af den ifrågavarande artikeln icke
lämpade sig för denna del af världen, så skulle det vara klokt att
icke längre »skydda» den utan borttaga tullen, eller pålägga sådan
endast för inkomstens skull.
Kommittén skulle intaga samma ställning till tullrevisionen som en
naturälskare intager till frågan om att hugga ned träd. Det är så lätt
att hugga ned ett vackert, ståtligt träd, men så omöjligt att
återställa det. Det betyder jämförelsevis litet för landet, om en
främmande vara har 5 eller 10 procent högre tull än nödvändigt. Men
det är stor skillnad om den är 5 eller 10 procent lägre, än som behöfs
för att sätta den sträfsamme inhemske fabrikanten i tillfälle att
fortsätta en täflan, som slutligen skall resultera seger. I
tullagstiftningen skulle regeln i alla tveksamma fall vara att taga
det säkra för det osäkra. I en kommitté af detta slag skulle icke
finnas spelrum för partiintresse, då dess uppgift är af rent juridisk
karaktär. Allas syfte skulle vara att erhålla en inhemsk tillgång på
sådana vanliga förnödenhetsartiklar, som kunna produceras under vår
flagga, genom tillfälligt tullskydd, så att konsumenten kunde
tillgodoses lika väl här hemma, som om han vore hänvisad till någon
annan del af jorden. När det kan bevisas, att Förenta staterna icke
kan uppnå detta resultat, då, men först då skulle tullskyddet upphöra
och det endast bli fråga om att skaffa landet inkomst. Men med
fåtalets lyxartiklar, på hvilka Wilson-billen så betydligt nedsatt
tullen, skulle hvarken frihandel eller protektionism ha något att
göra. På dessa skulle tullen vara mycket hög--endast för att skaffa
landet inkomst. Ingen annan hänsyn skulle tagas vid påläggande af
tull, ty inkomst är det eftersträfvade målet.
Men detta mål kan icke uppnås, förrän de nuvarande tullarna på
lyxartiklar--hvilka lämna två tredjedelar af tullinkomsten--
blifvit fördubblade. Och jag är öfvertygad om att sekreteraren
Carlisles åsikt, att Wilson-billens lägre tull på dessa artiklar skall
öka konsumtionen, är ett misstag. Dennas minskning eller ökning på
grund af tullen är så obetydlig, att herrar teoretici skulle häpna
däröfver. Priset gäller ingenting för det rika fåtalet.
Summa summarum:
1). Tullar skulle hufvudsakligast påläggas den slösaktiga, förmögna
klassens utländska lyxartiklar, utan hänsyn till frihandel eller
protektionism; endast till inkomst. Dessa lyxartiklar innefatta två
tredjedelar af all tullinkomst.
2). Ingen inkomstskatt skulle erläggas under fredstid.
3). Redan stadgade industrier skulle icke ofta underkastas våldsamma
förändringar, utan skulle få tid att sätta sig in i nya
förhållanden. Sänkning af mer än halfva tullen på en vara på en gång
är oklok och till och med farlig.
4). Ömsesidighetspolitiken är, att döma efter hvad som blifvit gjordt,
den bästa att följa för utsträckning af vår utländska handel, och bör
återställas.
5). Premium på socker af inhemsk råvara skulle icke upphöra, ty det
har icke ännu blifvit bevisadt, att tillverkningen af bet- och
sorghumsocker icke till slut kan tillfredsställande motsvara landets
behof.
6). Sådan ull, som vi icke kunna producera men behöfva för blandning,
skulle gå tullfri.
7). Alla konstsaker skulle vara tullfria, därför att de förr eller
senare tillf alla offentliga institutioner.
8). Är tulltaxan en gång fastställd, så skulle tulllagstiftning endast
få förekomma andra året efter hvarje statistisk undersökning, med
undantag af ett sådant tillfälle som det närvarande, då en brist i
nationalinkomsten och sund politik nödvändiggöra tullpålagor på de
rikas lyxartiklar.
Sådan skulle den tulltaxa se ut, som skulle vara till fördel för den
arbetande befolkningen och för alla dem, som lefva enkelt och
anspråkslöst. Hvarken protektionist eller frihandlare skulle kunna
kalla den sin, därför att den icke inginge i någotdera partiets
intresse, utan endast som inkomst och byggd på den teori, att massans
fördel befordras därigenom. Tullfrågan skulle icke höra till
politiken, utan vara en blott och bart »business-question», och om
tullagsstiftningen tillåtes hvila i tio år, så anser jag att landet
skulle snart repa sig och börja sin marsch mot den lyckliga ställning
--för så vidt som tullpolitik kan påskynda denna länge efterlängtade
marsch--som karakteriserade åren mellan 1880 och 1890--denna tid,
som i fråga om materiellt välstånd kan kallas republikens guldålder.
_________________________________________________________________