(Ur ett tal vid ett möte för järnvägsmän i New York, Jan. 1902)
Järnvägsväsen på sjuttiotalet: räls, system, hastighet, löner och
metoder. Framtidens järnvägsväsen. Järnvägsmannens behof och
ansvar.
Det är med en känsla af stor tillfredsställelse och stolthet jag
tänker på att jag började som telegraftjänsteman vid järnvägen och
steg till direktör för Pittsburgbanan på Pennsylvaniajärnvägen. Det
skulle måhända vara af intresse att anställa en jämförelse mellan
några järnvägsförhållanden förr och nu.
Vi järnvägsmän uppmanas alltid att hålla skarp utkik. Det är en af de
förnämsta reglerna, men det kan också vara nyttigt att kasta en blick
tillbaka och ge akt på framstegen, som blifvit gjorda.
När jag hade äran att bli järnvägsman, var Pennsylvaniajärnvägen ännu
icke färdig till Pittsburg. Efter några mils diligensresa mellan två
stationer och en besvärlig färd öfver bergen kunde passageraren vara i
stånd att komma till Filadelfia på järnväg. Rälsen i bergstrakterna
voro af järn, fjorton fot långa, importerade från England och lågo på
stora huggna stenblock, ehuru banan passerade genom skog och
»sleepers» skulle ha kostat obetydligt. Bolaget hade ingen egen
telegraflinje utan var beroende af Western Unionlinjen. Direktören,
Mr. Scott, den ryktbare Thomas A. Scott, som sedan blef
järnvägspresident, kom ofta till telegrafstationen i Pittsburg för att
samtala med sin förman i Altoona, generaldirektören. Jag var då en ung
telegrafassistent och gjorde hans bekantskap genom att telegrafera för
honom.
Jag erhöll då den ofantliga lönen af tjugofem dollars i månaden, och
han erbjöd mig trettiofem som sin sekreterare och telegraferare,
hvilket syntes mig en förmögenhet. Låt mig lyckönska er till den stora
stegringen af era aflöningar, sedan den tid, då Mr. Scott erhöll 125
dollars i månaden--1,500 om året. Jag minns att jag mycket undrade
öfver hvad en människa skulle ta sig till med en så ofantlig summa
pengar. Jag hade icke då tänkt på en användning: att han kunde ge bort
en del af öfverflödet. De förmåner en person har af sin rikedom
diskuteras ofta, men rikedomens största förmån är, att dess ägare kan
vara andra till gagn. Jag tjänstgjorde någon tid, innan jag fick en
påökning af tio dollars i månaden. Det var ju en öfverväldigande
inkomst mot 1 dollar och 20 cents i veckan, som jag började med i en
bomullsfabrik.
Det är en af de mest glädjande företeelserna i vår tid, att under
nuvarande förhållanden arbetslönerna stiga och priserna på
lifsförnödenheter falla. Ingen nation har intagit en så lysande
ställning som för närvarande vår i fråga om arbete. Hvarenda nykter,
duglig och villig man finner sysselsättning mot en aflöning, som med
skötsamhet och en god hustru sätter honom i stånd att göra en liten
bra besparing för ålderdomen. De, som äro nog lyckliga att vara gifta
veta huru mycket som beror på en hustru, som kan sköta om hushållet,
och de som icke ännu äro gifta böra betänka detta. Det finns intet,
näst hans eget goda uppförande, som en arbetares framgång och lycka,
så mycket beror på, som en god och duglig hustru. Tillåt en person,
som, nästan utan afsikt och önskan, blifvit betungad med litet mer än
nödtorftig bärgning, uppriktigt säga er, att hvad man har därutöfver
innebär ganska litet--och detta lilla sällan något godt. Alla borde
sträfva efter en nödtorftig bärgning, ty utan en sådan, har Junius
klokt anmärkt, kan ingen människa vara lycklig. Ingen människa skulle
vara lycklig utan den, om den står att vinna; och jag uppmanar hvar
och en att spara något under dessa goda dagar och sätta in på en
sparbank eller, ännu bättre, skaffa sig ett eget hem.
Men för att återgå till järnvägsväsendet. Direktör Thomson
öfverraskade en dag Pittsburgs invånare med tillkännagifvandet, att
någon gång i framtiden skulle Pennsylvaniajärnvägen transportera
hundra vagnar om dagen. Den tidens vagnar lastade åtta ton netto. Vi
hade små lokomotiv och banvallen var förskräcklig att skåda. Rälsen
voro alltför lätta och skarfjärnen voro gjutna. Jag vet att en
vintermorgon funnos fyrtiosju brustna skarfjärn på min
järnvägsafdelning. På en sådan bana var det vi forslade våra tåg.
Olyckshändelser voro också mycket vanliga. Vi hade inga kabysser på
godstågen, och tågbetjäningen måste vara ute i alla slags väder. Banan
var enkelspårig, och då vi saknade telegraf, så måste tågen i händelse
af försening »run curves». Det vill säga, att en signalerare gick
förut, hvarpå tågen följde och mötte hvar helst de kunde--stundom
med rätt allvarsamma sammanstötningar i de skarpa kurvorna. Det tyckes
icke finnas något, som genomsnittsjärnvägsmannen har så svårt att lära
sig som den omständighet, att två tåg icke med framgång kunna mötas på
en enkelspårig bana. Till och med på Pittsburgsafdelningens linje
lärde vi oss aldrig riktigt den läxan.
Såsom telegraftjänsteman tog jag hand om vår egen järnvägstelegraf,
när den var uppsatt; och jag tror att det var jag, som gaf den första
unga kvinnliga telegrafisten anställning vid järnvägen--åtminstone
påstås det så. Vid denna tid hade direktören att göra allt; det fanns
ingen att dela ansvaret med. Det antogs att ingen underordnad kunde
anförtros att telegrafera tågtider eller sköta om en reparation, och
Mr. Scott och jag, hans efterträdare, voro i detta fall de löjligaste
människor jag någonsin sett. Vi voro själfva ute vid hvartenda
inträffadt missöde och arbetade hela natten. Ibland var jag icke hemma
på en hel vecka åt gången och fick knappt tid att sofva, utom en liten
blund då och då i en godsvagn. När jag nu ser tillbaka, så förstår jag
hvilka stackare till direktörer vi voro, men jag hade ett storartadt
föredöme i Mr. Scott. Det tog någon tid, innan jag lärde mig, men jag
gjorde det ändå till slut, att de duktigaste direktörerna--sådana
som ni har nu för tiden--aldrig själfva göra något arbete, som är
värdt att tala om. Deras åliggande är att sätta andra i arbete, medan
de tänka. I mitt senare lif tillämpade jag lärdomen, så att mina
affärer ha aldrig gjort mig besvär. Mina unga kompanjoner skötte
arbetet och jag nöjet, och den uppfattningen skulle jag önska att ni
alla hyste, att där som är ringa glädje, där är också ringa
framgång. Den arbetare, som är glad öfver sitt arbete och skrattar
bort dess missöden, är säker om framgång, ty det, som vi göra lätt och
med glädje, blir alltid väl gjordt. När ni ser en president eller
direktör eller annan arbetschef dignande under sina skyldigheter,
nedtryckt af bekymmer och med ett ansikte så bedröfligt, som om han
vore en domare, utfärdande en dödsdom, så var öfvertygad om att han
fått större ansvar, än han kan bära, och bör få hjälp.
Jämför till exempel tågens hastighet. Vi trodde att vi på den stora
Pennsylvaniabanan nått fullkomligheten, då ett passageraretåg
uppsattes, som gick mellan Pittsburg och Filadelfia på tretton timmar,
ungefär tjugusju mil i timmen. Det döptes till »blixttåget». Detta var
inte därför, att vi tyckte att blixten var så långsam, utan därför att
vi tyckte, att tåget gick så förskräckligt fort. I dag gör
Empire-state-expressen dubbelt så stor hastighet, hvilket är
världsrekordet. Men låt oss icke mera göra oss skyldiga till misstaget
att tro, det vi ha nått fullkomligheten. Under nästa generation komma
tågen att gå med en hastighet af hundra mil i timmen, dubbelt så stor
som nu, precis som tågen nu gå dubbelt så fort som för trettio år
sedan. Banan skall varda rak. Som Skriften säger: »Hvad krokigt är»--
det vill säga kurvorna--»skall rätt varda».
I de nu vidtagna förbättringarna på åtskilliga linjer tror jag icke
att många direktörer se tillräckligt långt framåt. På några ställen
använda de en half million dollars, där de borde ha användt dubbelt så
mycket, och jämna kurvor, som de borde ha slopat. Antagligen kommer en
blifvande direktör att säga, att de slösat bort en väldig hop pengar.
Endast raka järnvägslinjer skola finnas år 1950 eller ännu tidigare.
Men det finns ett annat område, där framåtskridandet varit lika stort
och af ännu större betydelse, än det vi nyss talat om. Det är omsorgen
för järnvägsbetjäningen, dess ställning, förmåner, aflöningar och
pensionssystem, hvilket våra förnämsta järnvägar känt sig manade att
stifta, så att de, som år efter år arbetat för en bestämd lön och icke
kunnat förvärfva någon förmögenhet, skola med lugn kunna emotse en
tryggad ålderdom, icke såsom föremål för barmhärtighet, utan som fullt
berättigade till sitt underhåll genom redbart och långvarigt arbete.
Jag vet ingenting, som så höjer och förbättrar tjänstgöringen å en
stor bana eller så bidrager till dess säkerhet, som en stab, hvilken
känner sig lugn i medvetandet, att sedan den åldrats i tjänsten, är
dess ålderdom tryggad genom pensionssystemet. Det kommer icke att
dröja länge, innan hvarje järnvägsstyrelse inser det ovärderliga--
jag ville nästan säga det nödvändiga--i att tillförsäkra sig en stab
af pålitliga, intelligenta och redbara män, besjälade af esprit de
corps för det verk de tjäna. I de byggnader, som nu uppföras vid
transportstationerna, inrättas läsrum och bibliotek; i några fall--i
synnerhet på Santa Fé-linjen--hör jag, att de anskaffat biljarder
och andra tillfällen till oskyldig och nödvändig förströelse. Sist men
icke minst--ha vi i dessa byggnader och inrättningar med ändamål att
sammanföra människor till deras gemensamma bästa ett bevis på att
arbetsgifvare mera än förr inse sina förpliktelser mot underlydande.
Järnvägsmännen äro särskildt att lyckönska, därför att hvarhelst några
åtgärder blifvit vidtagna till deras förmån, så ha de visat sig
uppskatta dem genom att begagna sig af dem så mycket som möjligt.
Järnvägsbolag kunna icke bättre använda sina penningar än till
upprättande af flera och större institutioner af detta slag. Det
bolag, som i detta fall gör mest för sina arbetare, gör äfven mest för
sina aktieägare. Och det blir denna bana, som järnvägsmannen känner
sig mest hemmastadd på, känner stolthet öfver, offrar sitt arbete åt
och på hvilken han utsätter sig för de faror, som följa med hans yrke
--ett nytt bevis på att hans intressen och kapitalets intressen icke
äro motsatta utan gemensamma.
Jag har förut användt liknelsen om kapital, affärsduglighet och arbete
såsom benen på en trebent stol. Stolen kan icke stå upprätt utan stöd
af alla tre benen, och det är onödigt att tvista om hvilket af dem som
är viktigast. Det kan aldrig afgöras, och om det kunde afgöras, skulle
det vara till ingen nytta, sedan det stora faktum återstår, att de
alla tre äro absolut nödvändiga för en sådan framgång som den vårt
lands stora järnvägslinjer haft.
Männen inom järnvägsvärlden äro att lyckönska till den ställning de
intaga såsom den nyktraste arbetarekorporation i världen. De äro ett
exempel för arbetskamrater på andra områden, där deras inflytande kan
vara till oberäknelig välsignelse. Intet beslut en person fattar kan
lända honom till större gagn, än beslutet att afhålla sig från bruket
af alkohol. För drinkaren finns ingen plats i vårt järnvägssystem. Han
borde sannerligen icke ha plats någonstädes.
Det goda förhållande, som på det hela taget råder mellan
järnvägsbolagen och deras arbetare, borde vara glädjande för båda
parter. Man kan vara säker på att så alltid är förhållandet, när
tjänstemännen äro intelligenta och sympatiska och känna sig vara en
del af en enda stor organisation, innefattande alla från spårväxlaren
till lokomotivföraren och upp genom alla graderna till presidenten
själf, hvar och en en N. Y. C. eller en P. R. R. eller en C. B. & Q.
eller en D. L. & W.-man [1].
[1] Beteckningar för de olika järnvägsbolagen.--Ö. a.
På en järnväg finns ingen plats för osämja mellan arbetsgifvaren och
arbetstagaren, ty presidenten eller direktören äger icke järnvägen mer
än någon af betjäningen gör det--alla äro, som sagdt, medlemmar af
samma kår. Alla äro lika mycket bolagets tjänare.
Tjänstemännen måste därföre betrakta tåg- eller linjepersonalen eller
lokomotivföraren såsom goda kamrater, och dessa å sin sida måste inse
att de föreskrifter, som utgå från tjänstemännen, städse åsyfta
järnvägens sanna bästa.
Det finns ett annat drag af glädjande betydelse. Vägen till befordran
är klart utstakad. Flera, som nu inneha chefsplatser, började sin bana
som underordnade, och deras förtjänster, icke andras gunst, ha hjälpt
dem fram. Hvarje arbetare i järnvägsindustriens armé bär, som Napoleon
sade, en marskalkstaf i sin ränsel. På järnvägsmännen hvila stort
ansvar; de ha allmänhetens lif i sina händer.--Jag behöfver inte
säga den resande allmänhetens, ty hos oss resa vi alla. Sträng
nykterhet, outtröttlig vaksamhet, okufligt mod och plikttrohet fordras
af dem, och att dessa egenskaper äro karaktäristiska för kåren, därom
vittna det anseende och den aktning de tillvunnit sig af tacksamma
medborgare.
_________________________________________________________________