(Ur the Review of the Century number of New York Evening Post, 12
Januari 1901).
Några skäl hvarför Förenta Staterna blifvit det förnämsta
stålproducerande landet i världen. Jämförande priser på råvaran och
ståltillverkning i detta land och utrikes.
[1] Med stål menas ej längre det härdbara järn, som ännu för några
årtionden sedan därmed betecknades, utan benämningen stål omfattar
nu för tiden allt järn, som under framställningen varit i flytande
form, såsom bessemer, siemensmartinsjärn o. d. under det att hvad
som endast varit halfflytande, såsom lancashire o. d., fortfarande
kallas järn. Ett stålfartyg är sålunda ingalunda gjordt af härdbart
stål utan af helt mjukt järn.--Ö. a.
Att skrifva om ståltillverkning i Förenta staterna under det senaste
århundradet är verkligen att börja från början. I Mr. Swanks
förträffliga bok: »Järn i alla tidehvarf» lära vi, att myndigheterna i
Pennsylvania så sent som 1786 lånade Mr. Humphreys 300 pund under fem
år för att sätta honom i stånd att försöka förvandla stångjärn till
stål »lika bra som i England». Så sent som 1810 frambragtes i hela
landet endast 917 tons stål, hvaraf Pennsylvanias del var 531 tons,
eller mer än hälften af det hela. Det är egendomligt att den gamla
goda staten, som var själfva hufvudplatsen för tillverkningen, ännu
lämnar ungefär samma procent. Till och med 1831 var ståltillverkningen
endast 1,600 tons, en summa, som sades motsvara allt som importerats,
så att stålmarknaden för sjuttio år sedan delades jämnt med
utlänningen. Men vid tillverkningen af detta stål användes
cementeringsmetoden; degelstål kommer senare. Från 1831 till så
nyligen som 1860 gjordes ringa framsteg i ståltillverkningen;
totalproduktionen i Pennsylvania år 1850 var endast 6,000 tons, ännu
hufvudsakligast cementstål. 1840 började Isaac Jones och William
Coleman att tillverka stål i Pittsburg och rönte stor framgång. 1853
tillverkade Singer, Nimick & Co. med fördel gjutstål till sågar,
verktyg, maskiner etc.; för samma ändamål bearbetade 1860 Hussey,
Wells & Co. amerikanskt järn till stål af prima kvalitet som jämn
produkt. Och 1862 upprättade Park Brothers & Co. det största hittills
kända stålbruket, och flera hundra engelska arbetare införskrefvos för
att tillförsäkra bolaget framgång. Denna firma använde också
amerikanskt järn. Alla dessa affärsföretag funnos i Pittsburg.
Därefter blef täflan med det utländska stålet ganska skarp, tills
inkräktaren slutligen tvangs att lämna fältet. I början kunde
europeiska fabrikanter afstjälpa sitt öfverskott på utländsk botten
och tvinga de amerikanska fabrikanterna att för hela sin tillverkning
nöja sig med de ytterligt låga priser, hvilka inkräktaren endast
accepterade för en obetydlig del af sitt. Den, som behärskar en
gifvande inhemsk marknad, kan med stor fördel inkräkta främmande
marknader. Under de senaste åren är det den amerikanske fabrikanten,
som afstjälper sitt öfverskott på europeisk botten. Eröfra först den
inhemska marknaden, så kommer den utländska till er af sig själf,
lyder regeln i den internationella handeln.
Då jag skrifver om Coleman, Jones, Nimick, Singer, Hussey och Park,
återföres jag i minnet till mina gossår. Som springpojke vid
telegrafstationen i Pittsburg har jag lämnat dem månget telegram och
med stolthet emottagit en igenkännande nick af dessa min ungdoms stora
män. Hvar och en af dem stod så tydligt för min blick, då jag nedskref
hans namn, som om vi ännu stode i daglig förbindelse med hvarandra. Om
de började tala i nästa rum, så skulle jag kunna urskilja hvarje röst,
innan ordet var uttaladt. Alla äro nu borta med undantag af den yngre
af bröderna Singer, som ännu är min kompanjon och vän. Dessa äro
stålets fäder i Förenta staterna. De »hafva gjort staten en
tjänst». Frid öfver deras aska!
Det var icke förrän 1864 som revolutionen i ståltillverkningen nådde
till oss och järnåldern började ge vika för den nya Kung Stål. Detta
minnesvärda år tillverkades vårt första bessemerstål; och stål, som
hittills kostat sex à sju cents pr skålpund, har sedan sålts för
mindre än en cent pr skålpund, under det att stål-»billets» till
hundratusentals tons sålts, »tre skålpund stål för två cents». Till
detta stål åtgår för hvarje skålpund två skålpund järnmalm, upptaget
och transporteradt öfver land och vatten, 1,000 mil, ett skålpund
koks, hvarför erfordrats ett och ett tredjedels skålpund stenkol,
upptaget ur grufvorna, förkoksadt och transporteradt 50 mil, och ett
tredjedels skålpund kalksten, tagen ur brottet och transporterad 140
mil, så att tre och ett tredjedels skålpund råmaterial har bearbetats
till ett skålpund stål och erbjudits kunden för två tredjedelar af en
cent, tre skålpund för två cents eller 15 dollars för 2,240 skålpund =
en ton.
I fall jag uppmanades att förklara huru detta mirakel utföres, skulle
jag icke kunna det, ty jag kan icke frigöra mig från fruktan att något
misstag föreligger och att en affär, som åt en otacksam allmänhet
lämnar denna dyrbara metall till så lågt pris, snart måste komma i
klämma. Det skulle ovillkorligen gå därhän, i fall detta ytterligt
låga pris räckte för en längre tid eller för alla sorters stål. Det
finns icke tillräcklig profit för att täcka risken af att sälja tre
skålpund stål för två cents. Men några af Förenta staternas största
affärsföretag, som äga egen råvara, egna skepp och egna järnvägar samt
äro mönstergillt inrättade och skötta, kunna sälja till detta pris,
som icke lämnar något kvar till utdelning eller ränta på insatt
kapital. Räntan uppgår till omkring två dollars pr ton och
öfverskrider denna summa i de flesta fall. Förluster vid
tillverkningen, olyckshändelser och reparationer samt vid
försäljningar skulle beräknas till två dollars pr ton.
Detta låga pris möjliggjordes genom Sir Henry Bessemers uppfinning.
Bessemerstålet sattes upp på konungatronen, och ingen monark tycktes
vara så säker på en lång och obestridd regering; synnerligast sedan
bessemerprocessen blifvit fullständigad af ett ungt geni, min vän
Sidney Gilchrist Thomas, som upptäckte basiska
defosforiseringsmetoden, hvarigenom orena malmer kunde användas vid
tillverkningen af bessemerstål.
Många sammanstämmande orsaker ha möjliggjort priset på stål-»billets»
till 15 dollars pr ton; den förnämsta är automatiskt maskineri, hvari
Amerika utmärker sig. Att tillverkningen pågår utan afbrott är nästa
orsak. Verkstäder, som äro 1,100 à 1,200 fot långa, bli vanliga; i
dessa kommer råvaran in genom den ena ändan och utgår ur den andra
fullt färdig, utan att en hand rört vid den och ofta till och med utan
afbrott, utom för ny upphettning. Det talas nu om planer till nya
fabriker i en sådan skala, att ett landområde på en och en kvarts mil
erfordras; ensamt en verkstad skulle vara 3,000 fot lång. Ett
hufvudvillkor för billig produktion är stor skala. Fabriker, som
tillverka ett tusen tons stål om dagen, ha liten utsikt mot en fabrik,
som tillverkar tiotusen. Vi finna denna lag inom alla industrigrenar.
Den skapar ångskeppet på 20,000 tons och järnvägsvagnen på 50 tons.
Förbättrade maskiner och användningen af elektricitet som drifkraft
samt det nya af- och pålastningsmaskineriet äro alla bidragande
orsaker till stålets prisfall.
Det finns dock en del af omkostnaden, som hvarje sociolog bör glädja
sig åt att icke ha minskats, och det är lönen för det arbete, som
utföres af människohand. Den har stigit och synes vilja stiga ännu
högre. I ett af de största stålbruken var förra året
genomsnittsaflöningen pr man--inberäknade alla pr dag aflönade
arbetare, gossar och maskinister--högre än fyra dollars om dagen
under trehundraelfva dagar. Ju färre arbetare som behöfvas, dess
mindre blir arbetskostnaden pr ton och--tvärtemot den ofta uttalade
åsikten--dessa arbetare stå just som arbetare betydligt högre än
förr. Det är ett misstag att tro att människor bli endast maskiner;
arbetaren från forna dagar skulle icke kunna sköta nutidens invecklade
maskineri eller motsvara krafvet på intelligens och raskhet.
Om någon för fem år sedan frågat vårt lands stålfabrikanter, huruvida
det fanns någon möjlighet att bessemerstålet kunde finna en rival,
skulle icke en af tusen tvekat att svara ett kraftigt: »Aldrig!» Men
en af de tusen, som varit mera förtrogen med nyare uppfinningar,
skulle varit mindre bestämd och kanske antydt, att till och med
bessemerprocessen kunde finna en rival.
Fördelarna vid Siemens Martin-metoden hade erkänts af åtminstone en
firma, hvars representant hade sett den tillämpas utrikes. Cooper,
Hewitt & C:o tillkommer förtjänsten att ha gjort första experimentet
med den i Förenta staterna. Detta var 1868. Men den större kostnaden
vid tillverkningen af detta slags stål inskränkte dess användning. Det
var först vid upptäckten, att Thomas basiska process lämpade sig
förträffligt för »open-hearth»ugnen, som martinstålet fick rang
bredvid bessemerstålet. Det första basiska »open-hearth»stålet i vårt
land tillverkades af firman Carnegie, Phipps & C:o i Homestead år
1888. I öppen härd tillverkas numera två slags stål, det sura och det
basiska. Det senare är mycket billigare än det förra, ehuru det till
och med är renare, enär den basiska processen fullkomligt aflägsnar
alla »oarter». Basiskt »open-hearth»stål ersätter numera på många
ställen svenskt järn, äfven till hästskor. Pansarplåt förfärdigas
däraf. East-Riverbron bygges af surt stål, hvarför ett högre pris
betalas; men detta kommer sig endast däraf att ingeniören icke är
mottaglig för bevis. Den stora fördelen för Förenta staterna af den
basiska metoden är, att våra enorma upplag af starkt fosforhaltig
järnmalm kunna användas till stål, under det att bessemermetoden i den
amerikanska tillverkningen kräfver jämförelsevis fosforfattiga malmer,
på hvilka tillgången är ganska begränsad. Ståltillverkningen i öppen
härd är i ständig tillväxt.
Sålunda har järnåldern, som slutade under förra århundradet,
efterträdts af bessemerstålåldern, hvars regeringstid räckte endast
trettiosex år, med början 1864, och som nu träder tillbaka för att
lämna plats åt Siemens »open-hearth»stålåldern. Tillverkningen i öppen
härd har numera i Storbritannien långt företräde för bessemer, och jag
tror mig våga påstå, att det blir samma förhållande i Förenta
staterna.
Försvinnandet af bessemeråldern har framkallat de södra staterna som
en blifvande ståltillverkare, som eljes aldrig skulle kommit med i
marknaden, emedan dess malmer äro olämpliga för bessemerprocessen, men
troligen visa sig passa för »open-hearth»processen. Förrän
Tennesseebolagets nya stålfabriker ha kommit i gång och arbetat någon
tid, kan man icke med säkerhet uttala sig om, huruvida Södern kan
blifva en medelpunkt för ståltillverkning, men efter alla tecken att
döma ser det ut, som om den snart skulle blifva en ganska viktig
faktor på detta område.
Stålets nuvarande medelpunkt utgöres af en kvadrat mellan Pittsburg
och Wheeling, nordväst till Lorain, åt öster till Cleveland och åt
söder tillbaka till Pittsburg. Inom detta område tillverkas mest
stål. Ensamt Allegheny--Pittsburg inberäknadt--tillverkade 1899
nästan en fjärdedel af allt tackjärn i Förenta staterna, nästan
hälften af »open-hearth»stålet och nästan 39 procent af all slags
ståltillverkning. Och det ser icke ut som om denna region snart skulle
bli undanträngd. Colorado skall otvifvelaktigt utvecklas i förhållande
till hela Västkusten. Chicagos ställning som stålfabrikant är redan
försäkrad. Det stora landet i sydväst visar icke benägenhet att
tillverka stål i vidare utsträckning. I medlet af förra århundradet
utgjorde de östra staterna ståltillverkningens egentliga hemort. Till
och med i Pennsylvania tillverkades hälften af dess stål öster om
Alleghenybergen. Sedan dess har riktningen gått snabbt åt den region,
som kallas »Central West» och som har Pittsburg till sin medelpunkt.
Öfverflyttningen af de stora Lackawanna järn- och stålfabrikerna i
Scranton, Pa, till Buffalo, och Betlehemstålbolagets lysande triumfer
i pansarplåt, kanoner och smiden som specialitet--hvilket gaf det en
särskildt framstående ställning--äro bevis på att Östern icke är
någon lämplig plats för tillverkning af vanligt stål. Historien om
stålfabrikerna i Troy är ett annat bevis. Det finns ett undantag på
denna marsch västerut--Harrisburg i östra Pennsylvania, som
fortfarande är en framgångsrik och betydande tillverkningsort.
Marylands-stålbolaget vid kusten har förmånlig export, men ännu
viktigare för bolagets framgång är dess skeppsbyggeri, hvartill
platsen på grund af tidvattnet är synnerligt välbelägen. Intet tyckes
antyda, att medelpunkten för ståltillverkningen i detta land kommer
att rubbas i det nya århundradet. Det är, som sagdt, i Centralvästern,
och där tyckes den komma att stanna.
Men till och med där verka krafter, som kunna föranleda viktiga
förändringar. Städerna vid sjöarna längs norra gränsen af
centralvästerns region tillväxa snabbt; de äga fördelen af ytterligt
låg transportkostnad till sjös och genom Wellandkanalen samt kunna
lasta direkt på Europa. Men största betydelsen ha de låga
fraktsatserna på Eriekanalen under mer än halfva året. Dessa ådraga
sig uppmärksamhet, synnerligast sedan man gjort försök att slå ihop
stambanans alla linjer till ett direktorat för att kunna fordra högre
fraktsatser. Lackawanna järn- och stålbolagets förläggande af sina
verk till Buffalo visar tydligt dragningen till
sjöarna. Järnvägssammanslagningens politik lägger otvifvelaktigt an på
att gynna de södra hamnarna och New York. Skillnaden mellan tre cents
pr hundra för Baltimore och två cents för Filadelfia öfver New York
visar, att trafiken fortfarande söker dessa hamnar och att New Yorks
andel af skeppshandeln alltjämt minskas. Men det är icke antagligt att
staden eller staten New York underlåter att försvara sin ställning
genom det vapen, som New York äger framför alla de andra staterna i
sin vattenfarled från sjöarna till New Yorks hamn. Jag tar detta för
afgjordt och förutsäger en stor utveckling af stålindustrin i denna
del af centralvästern, som ligger längs södra stranden af Eriesjön och
som har den billigaste transportvägen till New York.
Ett af de utmärkande dragen för det nya århundradet är återgången till
sjötransport för tyngre varor. På insjöarna finnas redan skepp, som
lasta 7,000 tons. Pråmar skola göra regelbundna turer på Ohiofloden
och på den utvidgade Eriekanalen samt äfven på kanalen från Chicago
till Mississippi. Många andra sjövägar skola öppnas för transport af
stål och stålfabrikat till en tredjedel, ofta en fjärdedel af
fraktsatserna på järnväg.
Det är knappt troligt att någon bättre eller billigare metod för
ståltillverkning står att uppnå, eller att stål utan förlust kan
säljas billigare än två cents för tre skålpund. Det tjugonde seklet
med alla sina kommande underverk skall troligen sluta med
stålltillverkningen då som nu i öppen härd. Det ser icke ut, som om
någon förbättring vore möjlig.
De senaste åren ha bevittnat exporten af vårt stål till andra länder.
Republiken har icke endast fyllt sina egna behof, utan försökt att
fylla hela världens; icke endast i stål, utan i tusen och en andra
artiklar, hvilkas hufvudbeståndsdel utgöres af stål. Den billiga
tillverkningen ökar dess användning i en utsträckning, hvarom vi
knappast kunna bilda oss en föreställning. Ett exempel härpå af de
många, som kunna anföras, är att för tre år sedan användes icke en ton
stål till järnvägsfraktvagnar här i landet; nu användes tusen tons
stål dagligen ensamt för detta ändamål. Järnmalm- och kolgrufvorna i
Storbritannien bearbetas till det yttersta, och ändock ökas icke
förrådet mycket. I Tyskland är det på samma sätt med undantag af att
där finnas några mindre goda fyndorter, som kunna utvecklas, ifall
priserna stiga, hvilket är antagligt. Ryssland har icke spelat någon
vidare roll i stålindustrin; om landet vid århundradets midt kan fylla
sina egna behof, är det godt. Utom i Förenta staterna, England och
Tyskland tillverkas obetydligt stål. Förhoppningarna på Kina och Japan
i detta fall komma nog på skam. Storbritannien och Tyskland kunna icke
öka sin tillverkning mycket öfver den nuvarande, så att Förenta
staterna tyckes vara det enda land, som kan tillfredsställa världens
behof. Vårt förråd af järumalm räcker att motsvara all efterfrågan
åtminstone under århundradets första hälft; hela århundradet hvad koks
angår. Utan tvifvel komma nya lager att upptäckas innan de nuvarande
äro uttömda.
Några år härefter skall exporten och tillverkningen af järn och stål
från republiken till många delar af världen--hvilken export år 1900
beräknades till 129,000,000 dollars--bli så stor, att den bildar ett
nytt kapitel i stålets rekordslående historia.
Vår stålindustris inflytande på den inhemska utvecklingen kommer att
bli underbart, ty den nation, som åstadkommer det billigaste stålet,
har de andra nationerna vid sina fötter i alla dithörande
affärsgrenar. Det billigaste stålet betyder de billigaste skeppen, de
billigaste maskinerna, de billigaste tusen och en artiklar, af hvilka
stål utgör en beståndsdel. Vi stå framför en så storartad utveckling
af republikens industri, att världen ännu aldrig sett dess like.
Republikens ställning som stålfabrikant kan skildras i få ord: År
1873, således för endast tjugosju år sedan, producerade Förenta
staterna 198,796 tons stål och Storbritannien 653,500 tons, mer än tre
gånger så mycket. Tjugosex år senare, år 1899, tillverkade republiken
två gånger så mycket som monarkien; de respektive siffrorna utvisade
10,639,857 och 5,000,000 tons, en åttafaldig ökning för monarkien och
femtioenfaldig för republiken. Förenta staterna tillverkade nästan 40
procent af all stålproduktion i världen, hvilken uppgick till
27,000,000 tons. Industriens historia har intet motstycke att uppvisa.
Så har det varit; och hvad framtiden angår, så kommer måhända Förenta
staterna, innan det nuvarande århundradet hunnit tillryggalägga en
tredjedel, eller kanske endast en fjärdedel af sin bana, att tillverka
mera stål än hela den öfriga världen tillsammans.
Farväl då, Järnålder! Hell kung Stål och lycka åt republiken,
medelpunkten i hans rike, där han sitter på sin tron och utför sina
stora underverk!
_________________________________________________________________
LEFNADSOMKOSTNADERNA I STORBRITANNIEN
I JÄMFÖRELSE MED FÖRENTA STATERNA
(Ur »The Contemporary Review», September 1894)
Priset på lifsförnödenheter i England och Amerika. Hvarför
amerikanaren kan njuta af lyxartiklar, som äro förmenade
engelsmannen.
Om någon tillfrågades i hvilket fall rörande Förenta staterna
engelsmännen äro mest på villospår, skulle det icke vara oberättigadt
att svara: Angående jämförelsen mellan lefnadsomkostnaderna i det
gamla och det nya landet.
Det skulle antagligen kräfva både tid och möda att söka rubba en så
allmän uppfattning, som den, hvilken nyligen uttalades af en hög
engelsk auktoritet, att »Förenta staterna skulle vara ett fullständigt
Eldorado för arbetare, om lefnadsomkostnaderna icke vore så höga.»
Det är lätt att visa huru en sådan uppfattning kunnat uppstå.
Engelsmannen kommer till New York och hyr ett åkdon, som flera timmar
väntat på ångbåten; man affordrar honom ett orimligt pris; han
beställer en flaska importeradt vin och finner det mycket dyrare än
hemma. Han erfar att priset på kläder, beställda af importeradt tyg,
är äfven mycket högre, och dessa omständigheter göra ett starkt
intryck på honom, därför att de äro de första han mottager. Då han vid
hemkomsten tillfrågas, hvarpå han stöder sin åsikt, att
lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna än hemma,
framhåller han oföränderligen dessa tre exempel och stannar där. Men
dessa utgöra icke de hufvudsakligaste utgifterna ens för resande, ännu
mindre för invånarna. På frågan, hur han fann hotellpriserna, erinrar
han sig, att det kostar mindre i republiken, där priserna i de bästa
hotellen belöpa sig till fjorton à aderton shillings pr dag--det
senare priset det högsta i New York. För detta har han ett bekvämt rum
och alla måltider--frukost, lunch, middag och kvällsvard. Han drar
sig också till minnes, att han knappast kunde fått en sådan middag på
hotell Metropole i London för samma summa af aderton shillings, som
alla måltiderna och ett rum kostade i New York. På frågan, hur han
fann reseomkostnaderna, räknar han efter litet och finner att priset
är litet mer än hälften, första klass, äfven inberäknadt sofvagn. Det
billigare priset på järnvägsresor och hotell uppvägas icke af extra
betalningen för droskor och utländska viner. Den främmande köper inga
kläder och om han är klok följer han amerikanarnas exempel och
använder hotellets omnibusar eller de elektriska spårvagnarna; och
sällan, om någonsin, beställer han en cab, som icke är en amerikansk
institution. Men om den resande önskar hyra ett ekipage pr dag, vecka
eller månad, eller för åkning till teatern eller en bjudning, så är
priset därför icke dyrare i New York än i London--fyrtio eller
femtio pund i mänaden, efter öfverenskommelse, och tolf shillings för
en droska pr afton. För en åktur i parken en eftermiddag är priset på
en vagn med två hästar till och med lägre i New York. Det är ett
obestridligt faktum, att reseomkostnader--inberäknadt alla
nödvändiga dagliga utgifter--äro mycket dyrare i Storbritannien än i
Amerika. Men detta inverkar endast på de få resande, vanligen förmögna
personer, och är af ringa vikt. Det väsentligaste är huru
lefnadsomkostnaderna ställa sig för massan af folket, för
löntagareklassen i de två länderna.
Låt oss lugnt betrakta saken. Flertalet arbetare--handtlangare
inberäknade--har en årlig inkomst af 60 till 120 pund. Enligt den
statistik, som upprättats af Arbetsbyrån i Massachusetts--den högsta
auktoritet vi äga--ställa sig lefnadsomkostnaderna i England och
Amerika sålunda:
Inkomst 300 doll. till 450 pr år Inkomst 450 doll. till 600 pr år
----------------------------------+---------------------------------
Utgifter Amer. Engl. Utgifter Amer. Engl.
----------+------+----------------+----------+------+---------------
Lifsmedel 64 81 Lifsmedel 63 78,75
Kläder 7 7 Kläder 10,50 10,50
Hyra 20 13 Hyra 15,50 10,37
Bränsle 6 7 Bränsle 6 6
Diverse 3 3 Diverse 5 5
Summa 100 111 Summa 100,- 110,62
Detta visar de högre priserna i Storbritannien. Men sedan denna tabell
uppgjordes, ha priserna mycket fallit i Förenta staterna, långt mer än
i Storbritannien. I ett värdefullt engelskt verk »Folkets arbete och
lif» uppgifver Charles Booth, att födan för en familj belöper sig till
50 à 60 procent af inkomsten. »Lifsförnödenheter», hvarmed här menas
allt som ingår genom munnen, är den största utgiftsposten för en
arbetarefamilj. Den sträcker sig från sextiofyra procent i Amerika
till åttioen i England. Anledningen till denna skillnad är tydlig.
Alla slags födoämnen äro naturligtvis billigare i Amerika än i
England. Det förra landet exporterar dem till det senare. Tobak är
mycket billigare. Amerika producerar tobak, och tullen är endast sex
cents pr skålpund emot åttiofyra cents tull i monarkien--fjorton
gånger så stor. Tullen på whisky är 40 cents pr gallon, således sex
gånger högre i Storbritannien än hos oss, och whisky tillverkas
billigare i Kentucky än i Irland eller Skottland.
Öltullen är i Amerika 96 cents pr tunna och i England 1 dollar 75
cents. Te och kaffe äro tullfria för amerikanaren, men belagda med
tull för engelsmannen. Socker (råsocker) är tullfritt i båda länderna,
utom i republiken en obetydlig tull på utländskt raffinad. När
massorna i Storbritannien inse huru tungt de äro beskattade i
jämförelse med Förenta staternas arbetare, komma de antagligen att
framställa kraf på billigare tullsatser på sådana artiklar, hvilka
komma under rubriken: lifsförnödenhter--framför allt på ett
tullfritt frukostbord.
Det billiga priset på födoämnen i Förenta staterna skulle öfverraska
en engelsk iakttagare, som ville studera denna fråga genom alla
fyrtiofyra staterna och icke endast i New York eller städerna vid
atlantiska kusten, till hvilka produkter från Västern måste
transporteras.
Sedan vi nu sett, att tre fjärdedelar af en arbetarfamiljs utgifter gå
åt till »lifsförnödenheter» och funnit att priset på dessa ställer sig
billigare i Indianapolis än i Manchester, så komma vi till utgiften
n:r 2: hyran. Denna slukar i Amerika 20 procent af familjens inkomst
och i England 13. Den britiske arbetaren bor mera inskränkt. Den
bättre klassen i Amerika har, som regel, tre eller fyra rum, i
Storbritannien två. Hyran är onekligen mycket högre i det nya landet.
Den nästa viktiga utgiften är »kläder», hvilken representerar 7
procent af utgifterna såväl i Förenta staterna som i England. Detta
öfverraskar kanske mången läsare, innan vi hunnit förklara
anledningen. Kläder af finaste importerade tyger äro mycket dyrare i
Amerika än i England, där tyget tillverkas, men kläder gjorda af
amerikanska tyger äro mycket billiga och fullt brukbara. Tyget är
tjockt och groft och icke så behagligt att vara klädd i--till och
med gröfre än skotsk cheviot. Men massan af folket använder det,
likasom hon använder ylleunderkläder af samma slag. Därför beröres
arbetsklassen icke så mycket af tullen på fina yllevaror, hvilka
endast importeras af de få rika. Jag har här framför mig annonser i
amerikanska tidningar, af hvilka framgå att en färdigsydd kostym kan
köpas för två eller tre pund--just samma pris som i Storbritannien.
Här är en sann historia i detta ämne. En bekant parlamentsledamot, som
för någon tid sedan höll ett tal för sina valmän i det inre af landet,
sade dem att lefnadskostnaderna voro mycket högre i Amerika än i
Storbritannien och att priset på kläder var tre gånger så högt. En
afskrift af talet skickades till hans vän, en af våra mest kända män i
Förenta staterna, hvilken talaren ofta brukade besöka. En kort tid
därefter aflade han, tillsammans med sin hustru, ett besök hos sin vän
i republiken. En morgon visade sig värden vid frukosten i en ny
kostym, som väckte allmän beundran. Den engelska damen förklarade att
den var »mycket trefligare än den kostym hennes man hade». Värden
frågade sin gäst, hvad han trodde att kostymen kostade; hvarpå den
intet ondt anande engelsmannen svarade: »Well, den kostym jag har på
mig kostar mig 7 pund, och jag antar att er i detta förskräckliga
tullskyddade land måste ha kostat 12 pund.» Detta var hans
uppfattning, sedan han noga granskat kostymen. »Well,» sade värden,
»jag betalade precis fyra och en half dollars för kostymen, och jag
skulle önska att ni ville ta den med er hem till England och visa den
för edra valmän samt tala om historien.» Detta afböjdes dock under
muntert skratt. Värden hade vid ett besök i byn händelsevis fått se en
lastvagn från Boston, hvarifrån såldes färdiggjorda kläder, och
frågade försäljaren, om han hade en dräkt som passade honom. »Ja,»
svarade denne, »och om ni tar en kostym, så kan ni få den till
partipris. Detaljpris är 6 dollars.»--»Det är bra. Skicka hem den.»
Den sändes genast, med det ofvan nämnda resultatet. Det var
naturligtvis amerikanskt material, icke så slätt eller så fint som det
den ärade parlamentsledamoten hade, men likväl en bra och treflig
kostym. Men priset var så lågt, att jag icke vågar gå i borgen för
hållbarheten. För 15 dollars kan man få utmärkta kostymer.
När vi se på summan af extra fina yllevaror, importerade af Förenta
staterna, se vi huru obetydlig den är, i jämförelse med
totalförbrukningen af ylle. År 1890 var värdet på inhemska yllevaror
338,000,000 dollars. Importen af de dyrbara fina utländska yllevarorna
belöpte sig endast till 35,500,000 dollars--och då priset per meter
af den importerade varan säkerligen var dubbelt så högt som det
inhemska, betyder detta icke mycket öfver fem procent af den
förbrukade mängden. Och det är de få rika, som ensamt använda de
dyrbara utländska varorna.
Det förhåller sig på samma sätt med bomullsvaror; värdet af landets
egen produktion var 298,000,000 dollars, af det importerade
28,000,000, hvilket gör icke fullt fem procent af hela förbrukningen
--under förutsättning af dubbla priset pr meter för den utländska
varan. En arbetarefamilj använder bomullsvaror i en ganska betydande
mängd.
Hvad siden angår, så ha vi följ ande siffror för 1890: tillverkning i
amerikanska fabriker 69,000,000 dollars, importeradt siden 31,000,000.
Det kan med säkerhet antagas, att priset på det importerade sidenet
per meter var dubbelt så högt som på det inhemska, så att mer än fyra
meter af amerikanskt siden köptes mot en af det utländska.
Medan vi uppehålla oss vid ämnet om kläder, vill jag anföra två
exempel ur min egen erfarenhet. En amerikansk familj med många tjänare
vistas en del af hvarje år i England. Tjänarna resa fram och tillbaka
och ha sålunda tillfälle att köpa sina kläder, stöflar och skor etc.
antingen i det ena landet eller i det andra. De manliga tjänarna
fortfara att köpa kläder i det gamla landet. De kvinnliga tjänarna
finna, att de göra billigare inköp i New York. Men alla köpa sina
skodon i New York.
Det andra exemplet: En skotsk-amerikansk familj med fem barn
tillbringar en del af hvarje år i Skotland. Den duktiga, sparsamma
husmodern brukade förr förse sig och barnen med kläder i Glasgow. Vid
sina senaste besök har hon icke köpt något på denna sidan, och jag
hörde henne anföra som skäl härför, att hon köpte billigare kläder--
i synnerhet åt barnen--i New York än i Glasgow.
Den bekante frihandels- och tariffreformsifraren, Mr. Schoenhof, hade
i uppdrag af regeringsdepartementet att undersöka priserna i Förenta
staterna och Storbritannien och afgaf för några år sedan följ ande
rapport:
»Hvad kläder och manufakturvaror i allmänhet angår, så finner jag, att
bomullsvaror äro fullt ut lika billiga i Förenta staterna som hos oss.
Shirting och lärft till samma pris som våra äro i synnerhet
öfverlägsna i kvalitet, så vidt jag kunnat döma af artiklar, som varit
till salu i detaljaffärer. Muslinsunderkläder för damer äro af mycket
finare beskaffenhet och billigare i Förenta staterna. Icke heller kan
jag finna, att herrskjortor af bomull äro billigare här. Om
fabriksydda kängor och skor gäller detsamma. Hvad själfva utförandet
och utseendet af de motsvarande artiklarna i stort sedt angår, så
finner jag att Förenta staterna är öfverlägset i tillverkningsmetod.
Detta är sant såväl i fråga om kläder som om kragar, manschetter och
liknande artiklar.»
Sedan Mr Schoenhof aflade sin rapport, har priset på många artiklar
fallit mera i Förenta staterna än i Storbritannien. Detta prisfall har
varit så stort, att priset på bessemer, tackjärn och stål-»billets» är
lägre i Pittsburg än i Middlesborough; det har gjort att amerikanska
mattor kunna säljas i England; det har lockat amerikanska
skeppsbyggare att begära tillåtelse att göra anbud på de nya engelska
krigsskeppen och Clydes förtroendemän att köpa sitt nya, väldiga
mudderverk i New York. Det har också satt den amerikanske fabrikanten
af åkerbruksredskap i stånd att nå den engelska marknaden och
stenbrottsägare att skicka granit från Maine till Aberdeen.
Nästa rubrik i arbetarefamiljens utgiftsstat, är »bränsle». I
allmänhet sagdt, är detta mycket billigare i Förenta staterna än i
Storbritannien. Om vi jämföra New York och London, så erhåller New
York antracitkol lika billigt som London bituminöst kol. Det förra ger
minst dubbelt så mycket värme och säges lämna tre gånger så mycket. I
de tätast befolkade delarna af Förenta staterna öfverskrider priset på
kol icke två dollars pr ton. I de stora västra Pennsylvania- och
Ohiodistrikten är det icke mer än en och en half. Amerikanaren
förbrukar mera kol under vintern, dels på grund af det kallare
klimatet och dels för den rymligare bostaden. Sakkunniga ha funnit att
procenten af amerikanarens eller engelsmannens inkomst, som går till
bränsle, ställer sig lika--d. v. s. sex procent.
I England tillskrifver man tullen de antagna högre
lefnadsomkostnaderna i Förenta staterna. En liten undersökning skall
snart visa att denna uppfattning är en smula ogrundad. De förnämsta,
högt taxerade artiklarna i Mc-Kinley-billen äro fem: 1) extra fint
siden från Frankrike; 2) fina ylle- och linnevaror från
Storbritannien; 3) extra fina linnevaror från Tyskland och Frankrike;
4) dyrbara viner från Frankrike; och 5) Havannatobak och cigarrer.
Tullen på alla dessa saker är mycket stor. Yllevarorna 60 procent af
värdet, siden ännu högre, champagne 32 sh. pr dussin etc., etc. Sådan
är vår »demokratiska» budget. Det finns icke en arbetare i Amerika,
som använder någon af dessa artiklar. Det betraktas som god politik
att högt beskatta de rikas lyxartiklar och i stället ha te, kaffe och
råsocker tullfria. Det är icke troligt, att denna politik skall
förändras eller ens modifieras, huru mycket det än talas om en
tariffreform. Den benägenhet Storbritannien nu visar att lägga
tullbördan på det rika fåtalet, som har styrka att bära den, är lika
framträdande i republiken. Arbetarens lifsförnödenheter skola
fortfarande vara tullfria i republiken och blifva snart fria
konungariket, och de rikas lyxartiklar skola mer och mer beskattas i
båda länderna.
Farmarens supponerade olyckliga ställning i Förenta staterna brukade
ofta framhållas, med påpekande af att till följd af tullen på
maskineri blefvo hans åkerbruksredskap onödigt fördyrade. Men då
amerikanaren numera behärskar världsmarknaden i fråga om
åkerbruksmaskineri och exporterar sådant, så beröres farmaren icke
längre af tull på den utländska varan.
Förenta staternas framträdande som exportör af fabriksvaror, på grund
af reducerade priser, är en af de senaste årens märkligaste
företeelser. Här äro några få exempel: År 1893 exporterades
åkerbruksredskap till flera delar af världen för ett belopp af
5,000,000 dollars, kopparvaror för 4,500,000, bomullsvaror för
12,000,000, järn och stål samt fabrikat af dessa metaller för
30,000,000, vagnar och andra åkdon för mer än 2,500,000, trä och
trävaror öfver 25,000,000 dollars. Amerikanska möbler exporteras
numera i stor mängd.
År 1892 exporterade republiken lika mycket järn- och stålvaror jämte
metallerna själfva, som den importerade, nämligen för 28,000,000
dollars i båda fallen.
Musikinstrument, värderade till 1,800,000 dollars. exporterades, glas
och glasvaror för 8,000,000, läder och lädervaror för öfver
10,000,000, papper och pappersvaror öfver 1,500,000 (några engelska
tidningar tryckas nu på amerikanskt papper), instrument för
vetenskapliga ändamål för 1,300,000, klockor och ur för öfver
1,000,000 dollars.
Exporten af fabriksvaror ökas årligen, men måste--i motsats till
Storbritanniens--alltid förbli obetydlig i jämförelse med värdet af
den inhemska totalproduktionen af fabriksvaror. Denna beräknades 1890
till 8,750,000,000 dollars. Värdet af britiska fabriksvaror 1888 var
icke fullt hälften så stort--4,100,000,000 dollars.
Välståndet i en ny kontinent som Förenta staterna beror icke af den
utländska utan af den inhemska handeln. I samma mån som det nya landet
blir mer och mer i stånd att fylla sina egna behof, måste den
utländska handeln aftaga.
Huru kunna vi inför de ofvan anförda fakta förklara den engelska
uppfattningen, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna?
Helt enkelt på följande sätt: Ehuru det är sant, att för ett pund
sterling kan massan af folket nu erhålla mera lifsförnödenheter i
Amerika än i England, och ehuru den amerikanske arbetaren har stora
fördelar framför den engelske, så följer icke nödvändigt däraf att den
amerikanske arbetaren lefver lika billigt som sin engelske kamrat--
långt därifrån.
Amerikanaren har större inkomster och vill icke undvara en mängd
saker, som i Europas gamla länder skulle betraktas som lyx. Han
förtjänar mer och använder mer. Därför är det i en mening sant, att
lefnadsomkostnaderna, såsom den amerikanske arbetaren lefver, äro
större för honom, än för den engelske, såsom han lefver. Men detta
kommer däraf, att han lefver på ett annat sätt. För de artiklar, som
äro absolut nödvändiga, är kostnaden mycket mindre i det nyare landet.
Den amerikanske arbetaren och hans familj kan verkligen lefva mycket
billigt, om de vilja det. Men de kunna också lefva slösaktigt såsom i
andra länder. Vi ha ett bevis härpå i utländska arbetares utgifter,
synnerligast bland ungrare och italienare, hvilka på de senare åren i
stor mängd emigrerat till Förenta staterna. Det vanliga priset, som
dessa främlingar betala till värden på matstället, är tio cents om
dagen för födan. De sofva vanligen i träskjul, uppförda åt dem af
deras arbetsgifvare. Under tider af industriellt tryck, som de
nuvarande, är förmågan att lefva billigt och ändå godt af största
betydelse för arbetsklassen i Förenta staterna och skyddar människan
från mycket lidande, som eljes skulle ha följt med
arbetsbristen. Detta är en ny erfarenhet för den nuvarande
generationen af amerikanare och snart öfvergående, såvida icke tron på
kapitalets fasthållande vid guldmyntfoten åter rubbas. En tvetydig not
i denna fråga, utfärdad af sekreteraren i finansdepartemanget i maj
förra året, paralyserade landets affärsrörelse för
tillfället. Förbättringen har blifvit fördröjd genom den förestående
nya lagstiftningen angående tull på importerade varor.
Huruvida Amerika är arbetarens Eldorado eller ej, beror på arbetaren
själf. Han och hans familj kan nu lefva billigare än en familj i
Storbritannien, om de vilja lefva lika enkelt. De äro i samma
ställning som en gammal skotska, hvilken jag en gång kände.
Tillfrågad, om hon kunde lefva på en viss uppgifven summa om året,
svarade hon: »Ja, ja visst, jag kunde lefva på hälften, men jag kunde
göra slut på dubbelt så mycket.» Det vill säga, ett pund sterling,
förståndigt användt af arbetaren och hans familj, skall förskaffa dem
mera af lifvets nödtorft i det nya än i det gamla landet--ett
förhållande, som troligen kommer att ha viktiga följder på båda sidor
af Atlanten i en icke aflägsen framtid.
_________________________________________________________________