(Ur Macmillans Magazine, Januari 1885)
En kort historik öfver upptäckten af olja och gas. Borrningsmetoden
och produktens användning. Förmögenheter vunna på obetydligt
kapital. Möjligheterna af dess användning i framtiden.
Att det nya brännämne, som jorden nyligen slungat ut, skulle tillvinna
sig allmän uppmärksamhet, kan icke väcka förvåning, ty helt visst har
aldrig något liknande varit sett. Det distrikt, som af alla på hela
jordens yta torde vara rikast på underjordiska skatter, är Västra
Pennsylvania, som till sin hufvudstad har det rökiga Pittsburg. Sydost
från staden ligger det ryktbara lagret af brännkol, kändt och användt
öfver hela Amerika från Atlantens hafskust till Colorados
silfvergrufvor. Ådran är från sju till nio fot djup och omfattar en
yta af tvåhundra kvadratmil. Den har ett så gynnsamt läge för
brytning, att tusentals tons koks ha sålts för tre shillings och sex
pence pr grosston, lastad på järnvägsvagn. Denna affär har nått en
snabb utveckling, till och med för detta land, ty de män lefva ännu,
som byggde den första koksugnen, under det att i dag finnas mellan
nio- och tiotusen ugnar. Det är endast tjugo år sedan koks första
gången användes i masugn. Under år 1882 tillverkades 138,001,840
bushels. [1]
[1] En bushel = 36,35 liter.
Rakt i öster från Pittsburg ligger Westmorelands gaskolfält, hvarifrån
de östra städerna erhålla sitt förråd af gaskol. Denna kolådra är från
fem till sex fot djup och brytningen sker så lätt, att Pennsylvania-
järnvägsbolag får kol lastadt på lokomotivtendern för ungefär tre
shillings pr grosston. Fältet sträcker sig i ost och sydost från
staden, längs Monongahela- och Youghiohenyflodens stränder. Det är ur
grufvorna på dessa stränder, som många städer--till och med så
aflägset belägna som New Orleans--förses med gaskol. Den årliga
produktionen öfverstiger 7,000,000 tons.
Om vi nu från bränn- och gaskollagren vända oss mot norr, så komma vi
på ett afstånd af hundra mil (eng.) från Pittsburg till oljeregionen.
Hur hastig utveckling upptäckten af bränn- och gaskol än haft, kan den
icke jämföras med den enastående framfart som upptäckten af petroleum
haft.
Det är endast 22 år sedan jag, i sällskap med några vänner, besökte
Storey Farms ryktbara oljekälla vid Oil Creek. Oljan rann då från
källan ut i den lilla viken, där ett par flatbottnade pråmar lågo
fyllda, färdiga att flottas ned till Alleghenyfloden på en bestämd dag
i hvarje vecka, då viken afstängdes genom en tillfällig fördämning.
Detta var början till oljeaffären. Vi köpte farmen för 39,000 dollars,
och vi hade så liten tro på jordens förmåga att för någon längre tid
lämna de hundra fat om dagen, som källan då gaf, att vi beslöto göra
en damm, som kunde rymma hundra tusen fat olja, hvilket förråd vi
värderade till 975,000 dollars, när tillgång upphörde. Olyckligtvis
för oss läckte dammen förskräckligt; afdunstningen förorsakade oss
äfven förlust, men vi fortsatte att låta oljan rinna dag efter dag för
att ta igen skadan, tills flera hundra tusen fat på detta sätt hade
gått förlorade. Vår erfarenhet med farmen kan vara värd att omtala.
Dess värde steg till 4,870,000 dollars, det vill säga att bolagets
aktier såldes i marknaden på denna basis. Och ett år lämnade den i
utdelning 975,000 dollars--en icke oäfven ränta på det insatta
kapitalet: 39,000 dollars. Men detta är ett undantagsfall; många
millioner dollars ha gått förlorade på oljespekulationer. Endast ett
par år förut hade samma olja sålts för ett par dollars flaskan såsom
ett osvikligt botemedel för alla verkliga eller inbillade sjukdomar,
som hemsöka människosläktet. Den kallades då för »Seneca-olja»--»det
stora indianska läkemedlet»--därför att indianstammar med detta
namn, hvilka då bebodde distriktet, brukade skumma oljan i viken. »Det
oöfverträffliga läkemedlet» säljes nu för mindre än 75 cents pr fat,
och det är egendomligt att personer, som så ifrigt köpte det för två
dollars flaskan och gåfvo intyg om dess läkande kraft, nu anse att
alla dess dygder försvunnit, när det kan köpas för en cent. Så mycket
gäller det hemlighetsfulla i materia medica.
Från denna lilla början för tjugo år sedan kan platsen nu (1885)
leverera 70,000 fat olja dagligen. Sistlidna 1 november funnos i
cisternerna icke mindre än 38,034,337 fat--ett tillräckligt förråd
för att fylla världens behof under några år. Till den 1 januari 1884
har denna oljeregion afkastat 250,000,000 fat, och ännu ökas
tillflödet dag för dag. För att transportera denna enorma massa ha
6,200 mil järnrör blifvit lagda. Oljan pumpas genom dessa från
källorna--hvilka uppgå till ett antal af 21,000--till kusten
omkring 300 mil därifrån.
Värdet af petroleum och dess produkter, exporterade år 1877, belöpte
sig till 61,789,438 dollars. År 1883 värderades exporten endast till
45,000,000, ehuru antalet gallons (656,363,869) var nästan dubbelt så
stort som exporten 1877. Totalsumman af allt, som exporterats till den
1 januari 1884, öfverstiger 625,000,000 dollars. Det kan med full
tillförlitlighet sägas, att oljekällorna i Västra Pennsylvania lofva
att lämna så riklig afkastning innan de äro uttömda, att hela
nationalskulden kunde betalas därmed.
Vi komma nu till den senaste upptäckten af våra underjordiska skatter,
nämligen de naturliga gaskällorna, hvilka hastigt börja framträda
omkring Pittsburg. Just som den naturliga ojlan syntes på ytan af Oil
Creek, så märktes i distriktet nordost om Pittsburg, på femton mils
afstånd, små gasstrålar som bubblade upp ur vattnet å vikarna. Sumpgas
hade för flera år sedan upptäckts på tjugo fots djup och användes
ibland af farmarna vid sockerkokning af lönnsaf. Medelpunkten för
detta distrikt för naturlig gas är den lilla staden Murraysville i
Westmoreland. I en liten kvarnränna på platsen hade man märkt en
större gasmängd än vanligt, och några spekulanter verkställde för
femton år sedan borrningar efter olja men när de borrat 900 fot djupt,
så fanns där ingen. Sju år därefter beslöt ett annat sällskap att
försöka på ett ännu större djup. De hoppades naturligtvis att finna
olja, men när de borrat till ett djup af 1,320 fot, inträffade en
fruktansvärd explosion, som slungade borren i luften och krossade allt
i spillror. Dånet af den lössläppta gasen hördes ända till
Monroeville, som låg fem mil därifrån. Den fängslade kraften hade
ändligen befriats och blef en ny rikedomskälla åt Västra Pennsylvania
--redan förut alltför rikligen välsignadt, känner läsaren sig kanske
hågad att tilllägga. Sedan fyra rör, hvartdera två tum i diameter,
hade blifvit lagda från brunnens mynning och strömmen ledd genom dem,
antändes gasen, och hela landskapet upplystes på många mils
omkrets. Detta värdefulla brännämne lät man förfara under hela fem år,
därför att inga kapitalister kunde förmås att riskera 200,000 dollars
till rörledningar för att leda oljan till bruk och fabriker, där den
kunde bli till nytta.
Jag besökte detta område förra veckan och såg nio källor, som alstrade
gas. Från de tre största steg gas ännu upp i luften. En underbar syn,
i sanning! Gasen rusar upp genom ett sextumsrör, som sträcker sig
kanske tjugo fot öfver ytan, med en sådan hastighet, att den fattar
icke eld inom sex fot från rörets mynning. Om ni blickar upp i den
klara, blåa rymden, så ser ni framför er ett dansande guldglänsande
andeväsen, utan synbar förbindelse med jorden, gungadt af vinden och
sväfvande omkring i alla riktningar i ständigt skiftande former. Då
gasen från källan träffar lågans medelpunkt och delvis går genom den,
vrider sig den lägre delen af massan inåt och åstadkommer den
härligaste verkan--en verklig eldpelare, med fotställningen omsvept
af graciösa veck. Och icke ett spår till rök förnimmes.
Redan leda fyra särskilda rörlinjer--af hvilka två äro åtta tum i
diameter--gasen från detta distrikt till fabriksanläggningar i
Pittsburg, och en femte linje leder det till våra bessemerstålbruk, på
nio och tio mils afstånd. En annan linje af tiotumsrör håller på att
läggas.
Omkostnaden för rörläggning är under nuvarande låga priser och med
rätt till fri genomväg beräknad till 7,500 dollars per mil, så att
kostnaden för en linje till Pittsburg kan sägas uppgå till omkring
135,000 dollars. Borrningen kostar omkring 5,000 och tillgår på
följande sätt. Först uppsättes en lyftkran och ett sextumsrör af
smidesjärn drifves ner genom jorden, tills det träffar berget, från 75
till 100 fot. Stora borr, vägande tre- à fyratusen skålpund, användas
nu; dessa stiga och falla från fyra till fem fot i slaget. Den gas,
som erfordras för att drifva dessa borr, ledes genom smala rör från de
närgränsande källorna. Sedan ett åttatums hål blifvit borradt till ett
djup af omkring 500 fot, sättes ett 5 5/8-tums rör af smidesjärn ned
för att utestänga vattnet. Så borras hålet sex tum vidare i diameter,
tills gasen träffas, då ett fyratumsrör sättes ned. En tid af fyrtio
till sextio dagar åtgår vanligen för att borra brunnen och träffa på
gasen. Den största kända källan beräknas lämna omkring 30,000,000
kubikfot gas på tjugofyra timmar, men hälften däraf anses som
produkten af en god brunn. Trycket af gasen, då den utgår ur
brunnsmynningen, är nästan eller fullt 200 skålpund per kvadrattum. En
mätare, som jag undersökte, visade ett tryck af 187 skålpund. Till och
med i våra fabriker, där vi använda gas, nio mil från källan, är
trycket 75 skålpund pr kvadrattum. Vid en af källorna, där ett förråd
af rent vatten befanns önskvärdt, fann jag en liten ångmaskin, som
arbetade genom direkt kraft från gasen, sådan den kom ur brunnen, och
ett utmärkt vattenförråd erhölls på detta sätt från ett källdrag i
dalen.
Det finns naturligtvis olika meningar rörande gasbältets läge och
utsträckning. Tillräckligt många brunnar ha redan blifvit borrade i
Murraysvillesdistriktet för att bevisa, att bältet är ungefär en half
mil bredt och sträcker sig fem eller sex mil i sydostlig riktning från
Murraysville. De brunnar, som borrats längre bort, ha blifvit fyllda
med saltvatten i sådan mängd, att gasen blifvit nästan afstängd. Ty
fastän gas steg upp till ytan, var det i så ringa mängd, att den icke
kunde vara till någon nytta, utan endast visade, att den fanns.
Sakkunniga på detta område ha därför antagit, att gasen i sådana
källor ligger under ett lager af saltvatten. Flera brunnar ha blifvit
borrade i Pittsburg och dess omnejd, men samma olägenhet af saltvatten
har inträffat där. En vän, som är hemma i geologi, underrättade mig om
att gasbältet går 6,000 fot djupt ned nära Pittsburg, och hans teori
är, att denna sänkning blifvit fylld med saltvatten, hvilket
omöjliggjort borrningsförsöken i detta distrikt. Om djupare borrning
eller någon plan att utestänga vattnet skall kunna öfvervinna
svårigheten, återstår att se. Nordväst om Murraysville har man icke
gjort vidare försök för att utröna gasbältets utsträckning.
Om någon af mina läsare vill taga en karta öfver Västra Pennsylvania
och följa Alleghenyfloden omkring tjugo mil från Pittsburg, så skall
han träffa på staden Tarentum, som är medelpunkten i det andra
gasdistriktet. Flera stora källor ha påträffats där, och det är mycket
troligt, att framtiden kommer att därstädes bringa i dagen ett
jordområde liknande Murraysvilles. En nyligen borrad brunn kan fullt
jämnställas med dem, som finnas i det senare distriktet. Kapitalister
ha nyligen låtit leda denna gas i rör, nedlagda i flodbädden, till
Pittsburg; och jag betviflar icke att innan årets slut dessa linjer
skola vara i verksamhet och Tarentumdistriktet gifva oss ett stort
gasförråd.
Nu kommer jag till det tredje distriktet, hvars hufvudstad utgöres af
Washington (Pennsylvania), som ligger tjugufem mil söder om Pittsburg.
Jag åkte ut till denna plats och stannade öfver natten hos en god vän,
som bodde tolf mil från källorna. Dessa hade blifvit antända, och hela
himmelen var klart upplyst af deras sken. Ehuru afståndet var så
stort, var det som om vi varit midt inne i en rasande eldsvåda.
Följande morgon åkte vi ut till källorna. En rörlinje, som leder
produkten från en af dessa källor till järnfabrikerna längs
Ohiostranden vid Pittsburg, hade redan blifvit lagd, och ännu två
rörlinjer äro under arbete. Hvad vi här sågo liknade hvad vi sett i
Murraysvillesdistriktet, utom att gasen leddes från källmynningarna i
rör längs marken, i stället för att skjuta rakt upp i luften. När vi
från landsvägen blickade ned på den första källa vi blifvit varse nere
i dalen, sågo vi en ofantlig, rund öppen plats, hvars grönska var
afbränd och jorden brunstekt af lågan. Ringen var fullkomligt
cirkelrund, eftersom vinden drifvit flammorna i alla riktningar från
periferin inåt. Verkan af den stora, gyllene flamman, som slickade
marken, och gungade och hvirflade med vinden i alla riktningar, var
öfverväldigande. Förstörelsens ängel, Apollyon, tycktes ha stigit upp
ur sin afgrund.
Amerika antages vara det land, som emottager de flesta emigranterna,
men flyttningar fram och åter öfver hela jorden bli mer och mer
vanliga. Den anglo-sachsiska rasen är icke benägen för stillasittande.
Då jag stannade för att klifva öfver en gärdesgård och komma fram till
den brinnande afgrundsanden, föll min blick på följ ande skrifna
anslag:
»Offentlig försäljning.
Undertecknad, som ämnar afflytta till Australien, försäljer vid
offentlig auktion torsdag