»Rikedom», har Mr. Gladstone sagt, »är summan af hela världens
arbete.» Att penningförvärfvet sätter hela världen i arbete, beror
därpå, att med några få olyckliga undantag, unga män äro födda till
fattigdom och underkastade att arbeta under den hälsosamma lag, som
bjuder: »Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett».
Det är modärnt nu för tiden att jämra sig öfver fattigdomen som något
ondt och att beklaga den unge mannen, som icke blifvit född med en
silfversked i munnen. För min del instämmer jag hjärtligt i president
Garfield's uttalande: »Det rikaste arf en ung man födes till, är
fattigdom». Det är min fasta öfvertygelse att af denna klass ha vi det
bästa och största att förvänta. Det är icke bland millionärens eller
den högt uppsattes söner, som världen får sina lärare, sina martyrer,
sina uppfinnare, sina statsmän, sina diktare eller ens sina affärsmän.
Alla dessa komma fram ur den fattiga kojan. Vi kunna knappast läsa ett
bland de få »namnen, som aldrig dö», eller om någon släktets
välgörare, som icke hade fördelen af att vara född, vaggad och fostrad
i fattigdomens skola. Det finns intet så förvekligande, intet så
förödande i sin verkan på de egenskaper, som skulle leda till högre
mål--moraliska eller intellektuella--som ärfd rikedom. Om det
ibland er finns en ung man, som känner att han icke behöfver anstränga
sig för att förtjäna sitt uppehälle, så skänker jag honom mitt
innerligaste deltagande. Men om han skulle visa sig vara ett undantag
från sina jämlikar och blifva en aktningsvärd medborgare, till nytta
för samhället, så skänker jag honom i stället för mitt deltagande min
djupaste vördnad; ty den, som öfvervinner de frestelser, som åtfölja
ärfd rikedomn, är af »jordens salt» och förtjänar dubbel ära.
Det är mycket godt man får till lifs i The New York Sun, hvars
framstående utgifvare och ägare ni nyligen hade nöjet, fördelen och
äran att lyssna till. Jag ber att få läsa upp följande för er såsom en
af The Sun's talrika ljusstrålar:
»VÅRA GOSSAR
Hvarje moralist frågar sig ibland: Hur är det fatt med sönerna till
våra rika och stora män? Frågan åtföljes af en sorglig statistik öfver
sådana söners uselhet och förfall.
Moralisternas misstag är att de framställa frågan oriktigt. Det är
icke galet fatt med dessa dåraktiga söner, utom att de äro olyckliga;
men med deras fäder är det på tok.
Föreställ er att ett vackert exemplar af en gammal jakthund, som väl
skött sin syssla, samlade en otalig mängd villebråd i parken, gödde
dem och sade till sina valpar: »Se här, pojkar, jag har med stor möda
samlat dessa djur, och nu vill jag att ni roar er. Jag är sa van att
ströfva genom skogarna och kan icke lägga bort vanan att jaga, men ni,
gossar, behöfva bara springa omkring i parken och ta för er hvad ni
behagar. En sådan jakthund skulle föraktas af hvarje hundkännare.
Husbonden skulle säga till en sådan hund: »Herr Hund, ni håller helt
enkelt på att förstöra dessa valpar. För mycket kött och ingen motion
ger dem skabb och sjutton andra krämpor; och om valpsjukan inte dödar
dem, skola de bli en hop vingelbenta, surögda stackare, som ni får
skämmas för. För himmelens skull låt dem lefva på hundbröd och hållas
strängt».
Samma man gör själf med stor stolthet hvad han fördömer hos hunden
eller katten. Han fördärfvar sina barn, och när han sedan blir gammal,
klagar han öfver att han gjort allting för dem, och ändå ha de bara
gjort honom sorg. Den, som ger sin son en befattning han icke gjort
sig förtjänt af och ger honom tillfälle att vanära sig och sina
anhöriga, förtjänar icke mera deltagande, än hvilken som helst usling,
som afsiktligt uppfostrar en gosse till ohederlighet.
De feta, onyttiga mopsarna, som flåsande och pustande släpas i band af
unga damer, kunna icke klandras för sin belägenhet; och samnma
förhållande är det med rika mäns söner. De unga damerna, som gödde
sina mopsar alltför rikligt, och fäderna, som skämde bort sina söner,
ha endast sig själfva att skylla.
Ingen skulle kanske vilja försvara saken, men hvem som helst måste
medge, att om lagen gjorde det omöjligt för en person att ärfva mer än
en god uppfostran och en sund kroppskonstitution, så skulle vi inom
kort äga ett nytt, bättre släkte.»
Detta är sundt. »Om ni ser det i The Sun, så är det så»--åtminstone
i detta fall.
Det är icke den fattige unge mannen, som hvarje morgon går till sitt
arbete och håller på därmed till aftonen, som vi skola beklaga. Det är
den rike mannens son, hvilken Försynen förmenat denna ärofulla
uppgift. Det är icke den arbetsamme mannen, utan den late, som skulle
väcka vårt deltagande och allvarliga bekymmer. »Lycklig den människa,
som funnit sitt arbete», säger Carlyle. Jag säger: »Den människa är
lycklig, som måste arbeta, som måste arbeta strängt och arbeta länge».
En stor skald har sagt: »Den beder bäst, som älskar mest». Detta kunde
omnskrifvas till: »Den beder bäst, som arbetar mest». Ett hederligt
dagsverk väl fullbordadt är ingen dålig bön. I våra dagar höjes ofta
ropet: »Afskaffa fattigdomen!» Men det kan lyckligtvis icke ske;
fattiga skola vi alltid hafva ibland oss. Afskaffa fattigdomen, och
se sedan hvad det blefve af »människosläktet? Framåtskridande och
utveckling skulle upphöra. Tänk om dess framtid berodde på de
rika. Tillförseln af hvad som är godt och stort skulle afstanna och
det mänskliga samhället återgå till barbarism. Afskaffa lyx, om ni
vill, men lämna oss den mark, ur hvilken det bästa hos
människokaraktären växer upp: fattigdom--hederlig fattigdom.
Jag vill för ett ögonblick antaga, mina herrar, att ni alla voro nog
lyckliga att vara födda fattiga. Den första fråga, som tvingar sig på
er, är denna: »Hvad skall jag lära att göra för slags nyttigt arbete,
som i utbyte skall gifva mig medel till föda, kläder, hus och hem och
göra mig oberoende af andras understöd? På hvilket sätt skall jag
förtjäna mitt uppehälle?» Och den unge mannen kan föredraga, eller tro
att han skulle föredraga ett visst slags arbete framför andra, att bli
affärsman eller handtverkare, präst, läkare, arkitekt, elektriker
eller jurist. Jag tviflar icke på att några af er i edra mest
högtsväfvande planer sträfva efter att bli journalister. Men det är af
ringa betydelse, hvad den unge mannen tycker om eller inte tycker om;
han måste alltid hålla en punkt klar framför sig: »Kan jag uppnå en
sådan skicklighet i detta fack, att jag säkert, genom att ägna mig
däråt, kan förtjäna mitt uppehälle?»
Den unge man, som beslutar sig för ett nyttigt arbete, för hvilket han
till gengäld får en summa, som är tillräcklig för hans underhåll, ser
klart en af sina allra första plikter. Han möter genast frågan, som
tvingar sig på honom och kräfver ett svar, och han besvarar den
riktigt.
Här är intet tal om förvärfvande af rikedom. Hvar och en medgifver,
att en ung mans första plikt är att arbeta för sitt uppehälle. Om det
nästa steg han har att taga äro äfven alla eniga; den unge mannen kan
icke sägas hafva uppfyllt hela sin skyldighet, om han lämnar ur
räkningen lifvets tillfälligheter, olyckshändelse, sjukdom och tryckta
arbetslöner, som för närvarande. Klokheten bjuder honom att besinna
dessa omständigheter, och det är en del af hans plikt att spara något
af sin inkomst och placera sina besparingar i banker eller egendom
eller i något vinstgifvande företag, så att han i händelse af behof
eller på sin ålderdom icke står på bar backe, utan har något att lefva
af. Jag tror att vi alla äro öfverens om lämpligheten--nej plikten
att arbeta och spara för vårt uppehälle och därigenom bibehålla vårt
oberoende och vår själfaktning.
Dessutom tager jag för afgjordt, att några af er redan beslutat att så
snart som möjligt bedja »en viss ung dam» dela sin lott--eller
lotter, ty naturligtvis skulle han ha en lott eller ett par att dela.
Äktenskapet är en mycket viktig sak och ger anledning till många
allvarliga betraktelser. »Tänk på att du, när du gifter dig, får en
kvinna med godt, sundt förstånd», var det råd min lärare gaf mig, och
jag testamenterar det härmed åt er. Godt, sundt förstånd är den
ovanligaste och den oskattbaraste egenskapen hos både kvinna och man.
Men innan ni får tillfälle att skaffa er en kamrat genom lifvet,
kommer den frågan, hvarom jag ämnar tala till er--»rikedom»--icke
rikedom på millioner, utan helt enkelt tillräcklig inkomst för att
föra ett anspråkslöst, oberoende lif.
Hvad menas med rikedom? Hur skapas den och hur fördelas den? Icke
långt härifrån ha vi ofantliga kollager, som millioner af år legat
till ingen nytta och därför varit värdelösa. Genom något experiment
eller kanske en tillfällighet upptäcktes att den där svarta stenen
kunde brinna och frambringa värme. Människor gräfde schakt, satte upp
maskiner, sprängde och hämtade upp kol, som de sålde till allmänheten.
Det tog vedens plats som bränsle till ungefär halfva kostnaden. Genast
blef hvarje kollager värdefullt, därför att det var nyttigt eller
kunde blifva det, och sålunda blef landets rikedom ökad med en ny
artikel, värd hundra, ja, tusen millioner. En skotsk arbetare,
förtäljer historien, satt en dag och såg in i elden, där en tekittel
stod och kokade, och han märkte huru ångan lyfte locket. Detta ha
hundra tusentals människor sett före honom; men ingen såg hvad han såg
--ångkraften, som gör hela världens arbete för så oändligt liten
kostnad i jämförelse mot förr, att man icke ens förmår att räkna ut,
huru mycket världens rikedom ökades häraf. Allmänhetens besparingar
äro rikedomens rot. En ung mans arbete till allmänhetens bästa skapar
rikedom i förhållande till den nytta han gör allmänheten. Kommendör
Vanderbilt såg, tror jag, tretton olika korta järnvägslinjer mellan
New York och Buffalo, under tretton olika förvaltningar och med en
osammanhängande och besvärlig tjänstgöring. Albany, Schenectady,
Utica, Syracuse, Auburn, Rochester m. fl. stodo i spetsen för några af
dessa bolag. Han förenade dem alla, byggde en direkt linje, hvaröfver
er statsexpress flyger femtioen mil i timmen--största uppnådda
hastighet. Och hundratals passagerare befara den linjen mot en under
det gamla systemet. Han gjorde allmänheten en särskild tjänst, som
fullföljd af andra, nedbringar kostnaden för transport af födoämnen
från Västerns prärier till edra dörrar till en ren obetydlighet pr
ton. Han förskaffade allmänheten--och fortfar därmed hvarje dag--
oberäknelig rikedom, och den vinst han själf skördade var endast en
droppe i hafvet, jämförd med den han öste öfver staten och nationen.
I gamla dagar, innan ånga, elektricitet eller någon annan af de
modärna uppfinningarna, som gemensamt ha förändrat världens utseende,
funnos till, gjordes allt i liten skala. Det fanns icke tillfälle för
stora idéer att blifva utförda i stor skala och sålunda skaffa rikedom
åt uppfinnaren, upptäckaren, upphofsmannen eller verkställaren. Nya
uppfinningar gåfvo detta tillfälle, och många stora förmögenheter
skapades af enskilda. Men i våra dagar passera vi--såvida vi icke
redan ha gjort det--detta utvecklingsstadium, och det är endast en
orsak, som numera kan skapa stora förmögenheter--jordegendomarnas
stigande i värde. Fabriksverksamhet, kommunikation öfver land och haf,
banker och försäkringsanstalter hafva alla kommit i händerna på bolag,
bestående af hundra, i många fall tusen aktieägare. New Yorks
centraljärnväg äges af mer än tiotusen aktieägare,
Pennsylvaniajärnvägen äges af flera personer än den stora armé består
af, som den har i sin tjänst, och nästan en fjärdedel af ägarna äro
kvinnor och barn. På samma sätt är det med de stora fabriksbolagen,
med de stora ångbåtslinjerna, med bank- och försäkringsinrättningarna,
ja med alla affärsgrenar. Det är ett stort misstag af unga män att
säga: »Åh, vi kunna aldrig komma in i en affär». Om någon af er sparat
så mycket som femtio eller hundra dollars så vet jag verkligen inte
någon slags affärsgren, hvari ni inte genast kan kasta er in. Med
aktien på fickan kan ni infinna er vid aktieägarnas sammanträde, hålla
tal och framställa förslag, tvista med direktören och förklara huru
bolagets förvaltning bör ordnas och ha en ägares alla rättigheter och
hela inflytande. Ni kan köpa aktier i allting, från tidningar till
hyreskaserner. Men kapital betalas så ömkligt nu för tiden, att jag
tillråder stor försiktighet vid placeringen. Jag upprepar hvad jag
förut sagt till kroppsarbetare och till präster, till professorer,
artister, läkare och med dem likställda: »Sätt icke in edra penningar
i något som helst affärsföretag »--affärsrisker äro icke för sådana
som ni. Köp allra först ett eget hem, och om ni sen har något öfver,
så köp ett annat hus eller del i ett hus, eller tag en inteckning i
ett hus eller i en järnväg, och låt det vara första inteckningen samt
nöj er med måttlig ränta. Vet ni att af hundra, som på egen hand
försöka att göra affärer, visar statistiken att de nittiofem förr
eller senare misslyckas. Jag vet det af egen erfarenhet. Jag kan
citera »Hudibras» [1] och säga er, att, hvad åtminstone en affärsgren
angår, äro hans ord i högsta grad träffande ännu i dag:
»Ack ve! Den man får mera, än han tål,
som ständigt har att göra med kallt stål.»
[1] »Hudibras»--en komisk hjältedikt från 1600-talet af Samuel
Butler
Aktieägare i järn- och stålaffärer kunna intyga sanningen häraf,
antingen stålet är varmt eller kallt. Samma förhållande råder inom
andra affärsgrenar.
Första klagan öfver våra dagars affärsställning gäller rikedomens
hopande i fåtalets händer. Detta var, som jag redan sagt, förhållandet
strax efter att de nya uppfinningarna ändrat världens ställning. Men i
dag är det icke sant. Rikedomen blir mer och mer fördelad bland de
många. Summan af arbetets och kapitalets gemensamma vinst, som nu
kommer på arbetets lott, har aldrig varit så stor som nu, och summan,
som går till kapitalet, aldrig så liten. Under det att kapitalets
vinst minskats med mer än hälften, där den icke alldeles uteblifvit,
visar statistiken att arbetsförtjänsten aldrig stått så högt som före
de senaste dåliga konjunkturerna inom affärsvärlden, och att
lefnadsförnödenheter betydligt fallit i pris. Storbritannien har
inkomstskatt, och vårt land måste för en tid underkasta sig en dylik
pålaga. Af statistiska uppgifter från England framgår, att under de
elfva åren från 1876 till 1887 ökades antalet af personer, som i
årsinkomst hade från 750 till 2,500 dollars, med mer än 21 procent och
minskades antalet af dem, som hade från 5,000 till 25,000 dollars, med
2 1/2 procent.
Ni kan vara öfvertygad om, mina herrar, att frågan om rikedomens
fördelning ganska snart ordnar sig under närvarande förhållanden och
ordnar sig i den rätta riktningen. De få rika bli fattigare, och de
arbetande många bli rikare. Några få undantagsmän kunna nog skapa sig
rikedom, men den blir säkert måttligare än förr. Detta är kanske icke
till så stor lycka för massan af folket, som man är benägen att tro,
emedan samlandet af stor rikedom i händerna på en företagsam man, som
fortfarande hänger i arbetet, är det bästa medlet att åstadkomma
mångas välstånd. Tänk på den rikaste man, som världen någonsin sett,
och som dog i New York för några år sedan. Med undantag af en liten
ränta, som förslog till de dagliga utgifterna, var hela hans
förmögenhet och dess afkastning insatt i företag, som åstadkommit vårt
järnvägssystem, med dess oerhördt billiga transportkostnader. Antingen
millionären vill det eller ej, så kan han icke undgå den lag, som
under nuvarande förhållanden tvingar honom att använda sina millioner
till folkets bästa. Allt han kan få af dem under de få år han lefver
är att han kan bo i ett finare hus, ha finare möbler och omgifva sig
med konstföremål. Jag kunde tilllägga: ett präktigare bibliotek--
mera af gudarna i sin närhet--men af hvad jag sett af millionärer är
biblioteket den minst begagnade delen af deras »möbler» i den ståtliga
bostaden. Han kan äta finare mat och dricka finare viner, hvilket bara
förstör honom. Men den modärne millionären är vanligen en man med
mycket tarflig smak och till och med gnidarevanor. Han använder mycket
litet för egen räkning och är arbetsbiet, som i industrikupan samlar
honung, hvilken sedan kommer invånarna i den där kupan och allmänheten
i stort sedt till godo. Detta är en sann bild af millionären, sådan
Mr. Carter skildrat honom i sitt märkliga tal inför
Beringsundtribunalet i Paris: [2]
[2] En år 1893 tillsatt skiljedomstol för att lösa tvisten mellan
Amerika och England om sälfångsten i Berings sund.--Ö a.
»De som lyckas bäst i att förvärfva egendom och i en sådan enorm
utsträckning äro just de män, som kunna bäst sköta den, så att den
mest gagnar samhället. Det är därför att de äga den egenskapen, som de
kunna förstora den i så hög grad. De äga verkligen i ordets rätta
mening, endast hvad de förbruka. Återstoden tillfaller det allmänna
bästa. De äro endast förvaltarna. De placera rikedomen och ställa om
att pengar sättas in i det eller det företaget och i ännu ett
annat. Allt slags arbete, som kan vara produktivt, gynnas af
dem. Dessa män, som förvärfva dessa hundra millioner, göra släptjänst
hos den återstående delen af samhället--sådan är faktiskt deras
ställning. Och samhället tål det, därför att det vet att det är
fördelaktigast.»
Här är ett annat vittnesbörd af en lika märklig man. Er vän, Mr. Dana,
sade med fullkomlig rätt i Cornelluniversitetet:
»Det är en klass af människor, som jag särskildt vänder mig till,
vetenskapsmännen, tänkarna och uppfinnarna; och så till den klass af
människor, som blifvit välsignad med förmågan att spara, att förvärfva
rikedom, att samla och koncentrera pengar, män, mot hvilka det nu är
modärnt att deklamera och mot hvilka man söker stifta lagar. Och ändå,
om det finns någon mänsklighetens välgörare, som skulle kunna väcka
afund för allt han lyckats uträtta och för de oförgätliga minnen han
lämnat efter sig, så är det Ezra Cornell. Eller, för att taga ett
annat, nära till hands varande exempel, Henry W. Sage. Dessa män
visste huru de skulle bli rika, därför att de fått den begåfningen;
och när de blefvo rika, så visste de huru rikedomen skulle användas
till ändamål, somn skola gagna mänskligheten så länge världen består.
Mannen med snille och mannen med penningar, dessa, som bereda nya
arbetsfält, och dessa, som samla och spara för att bilda stora
affärsföretag till allmänhetens nytta, dessa äro världens utsedda och
oskattbara ledare i det nu började tjugonde seklet.»
Bien i en kupa förstöra icke arbetsbien, som samla honung, utan
drönarna. Det är ett stort misstag af allmänheten att vilja skjuta ned
millionärerna, ty de äro bina, som tillverka mest honung och bidraga
mest att fylla kupan, äfven sedan de fullproppat sig själfva. Låt oss
ge akt på den märkliga omständigheten, att ett lands och ett folks
välmåga står i proportion till antalet millionärer. Se på Ryssland,
med dess befolkning af så godt som trälar, lefvande på svältkost, som
ingen i vårt land kunde eller ville röra vid; och i Ryssland skall ni
icke finna en enda millionär, med undantag af kejsaren och ett par
jordägande adelsmän. Det är nästan på samma sätt i Tyskland. I hela
tyska kejsardömet känner jag inte till mer än två millionärer. I
Frankrike, där folket har det i allmänhet bättre än i Tyskland, kan ni
icke räkna till ett halft dussin millionärer i hela landet. I vårt
gamla hemland, Storbritannien, som är det rikaste land i Europa--det
rikaste i världen med undantag af ett, vårt eget--finnas fler
millionärer än i hela det öfriga Europa, och dess befolkning är mera
välmående än i något annat land. Ni kommer till vårt eget land: vi ha
flera millionärer, än hela den öfriga världen tillsammans, ehuru vi
icke ha en tiondedel så många som man tror. Jag har sett en
förteckning af en välkänd jurist i Brooklyn öfver personer, som
antogos vara millionärer, och den väckte mitt löje, som den väckt
många andras. Jag såg män kallas för millionärer, som icke ens kunde
betala sina skulder. Många borde haft en nolla borttagen från sina
1,000,000. För en tid sedan satt jag vid en middag bredvid Mr. Evarts,
och samtalet rörde sig om idéen att personer, medan de lefde, skulle
utdela sin förmögenhet till allmännyttiga ändamål. En af de närvarande
herrarna sade, att det var fullkomligt riktigt, och anförde många
skäl, af hvilka ett var, att ingen kunde ta sin rikedom med sig i
döden.
»Jag vet just inte det», sade Mr. Evarts. »Min erfarenhet som New
Yorksjurist är, att, på ett eller annat sätt lyckas människor i att
taga åtminstone fyra femtedelar med sig.» Deras beryktade rikedom får
man aldrig reda på efter deras död.
Hur idealförhållandena än må utveckla sig, förekommer det mig, som om
Mr. Carter och Mr. Dana hade rätt. Under våra nuvarande förhållanden
är millionären, som fortfar att arbeta, den billigaste tjänare
allmänheten kan hålla sig med för priset af hans kläder, föda och
bostad.
Nutidens uppfinningar leda till affärskoncentrering. Ni kan icke med
fördel leda en Bessemerfabrik utan att sysselsätta tusen arbetare på
en plats. Ni kan icke tillverka pansarplåt till våra skepp utan att
först ge ut sju millioner dollars, som Bethlehembolaget nyligen gjort.
Ni kan inte väfva en aln bomullstyg under konkurrens med världen, utan
att ha en ofantlig fabrik och tusentals män och kvinnor, som hjälpa er
med arbetet. Det stora elektriska etablissemanget här i er stad har
framgång, därför att det kostat millioner och kommer att drifvas i
stor skala. Under sådana villkor kan det icke undvikas, att rikedomen
under gynnsamma konjunkturer samlas i händerna på ett fåtal. Men af
femtio stora förmögenheter, som Mr. Blaine hade på sin lista, fann han
endast en, som förvärfvats genom ett yrke. De flesta förtjänas på
jordegendom, därnäst på kommunikationsmedel och bankrörelse. Hela
yrkesvärlden hade åstadkommit endast en millionär.
Men under antagande att ett öfverflöd af rikedom faller i händerna på
ett fåtal människor--hvad är deras plikt? Hur skall sträfvan efter
dollars lyftas från den låga atmosfär, som omger affärslifvet, och
blifva till en ädel lefnadsbana? Hittills har rikedomen blifvit
förfogad öfver på tre sätt: Det första och allmännaste har varit att
testamentera den åt sin efterlefvande familj. Frånräknadt omsorgen för
de sinas anspråkslösa och oberoende underhåll, så kan sättas i fråga
om ett sådant bruk af rikedom är rätt eller klokt. Jag ber er besinna
hvad resultatet, som regel, brukar vara af att millioner lämnas åt
unga män och kvinnor, söner och döttrar till millionären. Ni skall
finna att, som regel, det icke är till döttrarnas nytta; det visar sig
i de mäns karaktär och uppförande, som gifta sig med dem. Hvad sönerna
angår, så är deras ställning skildrad i det utdrag jag nyss läste upp
för er ur The Sun. Intet är sannare än det, att, som regel, den
»allsmäktige dollarn», då den i millioner testamenteras till söner och
döttrar, visar sig vara en »allsmäktig förbannelse». Det är icke sitt
barns bästa millionären tänker på, när han gör sitt testamente--det
är sin egen fåfänga. Det är icke kärlek till barnet, utan
själfberömmelse, som ligger till grund för detta fördärfbringande sätt
att disponera öfver rikedom. Ett försvar finns för detta sätt,
nämligen att rikedomen blir mycket hastigt skingrad och fördelad på
många.
Det finns ett annat bruk af rikedom, mindre vanligt än det första,
hvilket icke är så skadligt för allmänheten, men hvilket icke skulle
räknas testatorn till förtjänst. Millionärer skänka sina pengar till
offentliga institutioner, när de äro tvungna att släppa sitt tag om
dem. Det är ingen godhet och kan icke bli någon välsignelse att ge
bort hvad man icke kan undanhålla. Det är ingen gåfva, därför att det
icke gifves med glädje, utan aftvingadt vid dödens stränga kallelse.
Den olyckliga utgången af dessa testamenten, tvisterna, som ofta
åtfölja dem och det sätt, hvarpå rikedomen förslösas, tyckes utvisa,
att ödet icke ser dem med vänliga ögon. Vi hafva ständigt varnande
lärdomar för ögonen och måste se till, att det enda sättet att göra
något varaktigt godt genom bortskänkandet af stora summor är, att
millionären lika nitiskt och vaket under sin lifstid sörjer för sin
egendoms fördelning, som han gjort för dess förvärfvande.
Vi hafva i dag ett anmärkningsvärdt rättegångsfall, rörande fem eller
sex millioner dollars, som en framstående jurist testamenterat till
uppförandet af ett offentligt bibliotek i New York, en institution så
välbehöflig, att det öfverklagade testamentet är en stor olycka. Det
är åratal sedan han dog; testamentet är förklaradt ogiltigt på grund
af ett formfel, ehuru icke det ringaste tvifvel på donatorns mening
föreligger. Det är ett sorgligt bevis på huru dåraktigt människor
handla, som behålla sina millioner, för hvilka de icke ha någon
användning, tills de äro ur stånd att förfoga öfver dem, såsom de
önska. Peter Cooper, Pratt från Baltimore och Pratt från Brooklyn och
andra äro män, som ni borde taga till förebilder--de delade med sig
af sitt öfverflöd, medan de ännu lefde.
Det tredje bruket--det enda ädla bruket af öfverflödig rikedom--är
detta: Att den betraktas som ett heligt ansvar, att väl förvaltas af
sin ägare, i hvars händer den kommit, till mänsklighetens högsta väl.
Man lefver icke endast af bröd, och fem eller tio cents mera i inkomst
om dagen, utströdda öfver tusenden, skulle framkalla litet eller intet
godt. Men samlad i en stor fond och använd som Mr. Cooper använde den,
till upprättandet af Cooperinstitutet, blir den till välsignelse för
generationer. Den skall bilda förståndet, människans andliga del. Den
förser er med en stege, uppför hvilken den uppåtsträfvande fattige kan
klättra. Men det tjänar ingenting till, mina herrar, att försöka
hjälpa folk, som inte vill hjälpa sig själfva. Man kan inte knuffa
någon uppför en stege, som inte vill försöka att klättra litet själf.
Så snart ni slutar att skjuta på, faller han ned och gör sig illa.
Därför har jag ofta sagt och upprepar det än en gång, att den dag
kommer och vi se redan dess gryning, då den man, som vid sin död ägde
millioner att fritt förfoga öfver och icke gjorde det, kommer att dö
vanärad. Jag menar naturligtvis icke affärsmannen, som plötsligt
träffas af döden och som har sitt kapital i affären och icke kunnat
taga ut det; ty kapitalet är verktyget, hvarmed han åstadkommer sina
underverk och producerar mera rikedom. Jag talar om den mannen, som
vid sin död äger millioner i värdepapper, hvilka han behöll för
räntans skull, så att han kunde öka sin eländiga dollarhög. Genom att
under sitt lif förfoga öfver öfverskottet af stor rikedom, så att den
blir till en välsignelse för mänskligheten, kan affärsmannens
verksamhet med att samla förmögenhet upphöjas i rang med hvilken som
helst annan sysselsättning. På detta sätt kan han i rang till och med
mäta sig med läkaren, hvars yrke är ett af våra allra högsta, därför
att affärsmannen äfven, på visst sätt, blir en läkare, som försöker
icke att bota utan att förekomma mänsklighetens lidande. Till dem
ibland er, som äro tvungna eller som önska att beträda affärsbanan och
att samla rikedom, rekommenderar jag idéen. Den grafskrift, som hvarje
rik man skulle önska sig förtjäna, står att läsa på monumentet öfver
Pitt:
»Han lefde utan att göra väsen af sig,
Och han dog fattig.»
Sådan är den man, som framtiden kommer att hedra, under det att den,
som dör gammal efter att ha dragit sig ifrån affärer och har millioner
förvarade i sitt kassaskrin, hvarken blir begråten, hedrad eller
prisad.
Jag kan med rätta indela unga män i fyra klasser:
Först sådana, som måste arbeta för sitt uppehälle och som satt till
sitt mål förvärfvandet af en anspråkslös inkomst--en koja och ett
hjärta, d. v. s. en enkel, men pittoresk bostad på landet och en
kamrat, »som sprider solsken, hvarhelst hon går» och är hans lifs goda
ängel. Denna klass n:r 1 kunde hafva till sitt motto: »Fattigdom eller
rikedom gif mig icke», »Från fattigdomens besvärligheter och
rikedomens ansvar bevare oss Herren Gud.»
Klass n:r 2 omfattar alla dem ibland er, som ha beslutat att förvärfva
rikedom, hvilkas lifsmål är att tillhöra denna mycket omtalade och
mycket smädade klass--millionärerna--dessa, som börja arbeta för
det största goda åt det största antalet, men det största antalet är
alltid nummer ett. Mottot för denna klass är kort och träffande: »Fyll
din börs.»
Nu kommer den tredje klassen. Den gud de dyrka heter hvarken rikedom
eller lycka. De besjälas af »ädel ärelystnad», och sträfvan efter
ryktbarhet är deras lifs förhärskande lidelse. Detta är kanske icke så
lumpet som sträfvan efter materiell rikedom, men det vittnar om mera
fåfänga. Framför ryktets altare böja många tillbedjare knä. Den
största graden af fåfänga finner man hos personer, som uppträda
offentligt. Det är kändt att sångare och musici, skådespelare och till
och med målare--hela artistklassen--äro synnerligt behäftade med
personlig fåfänga. Detta har ofta väckt undran, men skälet ligger
troligen däri, att musikern och skådespelaren, ja äfven målaren kan
vara framstående i sin konst, utan att därför äga högre bildning eller
allmän begåfning. Några egenheter eller ett utprägladt karaktärsdrag
kan skaffa honom utmärkelse och rykte, så att hans kärlek till konsten
eller önskan att gagna med sin konst förkväfves af en småaktig,
själfvisk personlig fåfänga. Men vi finna denna benägenhet, ehuru i
mindre grad, i alla yrken och sysselsättningar, hos politikern,
juristen och, med förlof sagdt, ibland äfven hos prästen; mindre hos
läkaren, tror jag, antagligen därför att han i sitt yrke ständigt står
ansikte mot ansikte med lifvets sorg och allvar. Han ser, bättre än
någon annan, huru allt är fåfänglighet, förgänglighet. En god bild af
denna klass ger oss Shakespeare i Hotspur's tal:
»Vid Gud! det vore lätt att hoppa upp
och rycka ärans glans från bleklagd måne.
Ja, lätt att dyka ned i hafvets djup,
där intet sänklod bottnat än, och draga
en drunknad ära upp vid lockarna,
om endast den, som räddat henne, finge
all hennes härlighet, men utan en rival».
Lägg märke till, mina unga herrar, huru han icke frågar efter något
annat än sig själf och huru han som en fåfäng påfågel struttar öfver
scenen.
Det förekommer icke mig, som om kärlek till rikedom vore drifkraften
hos så många, som kärlek till ryktbarhet är; och detta böra vi vara
uppriktigt glada öfver, ty det visar att under utvecklingens
oemotståndliga lag rör sig släktet så småningom framåt och uppåt. Tag
hela skalan af den artistiska världen, som ger lifvet ljus och
skönhet, som förfinar och pryder, och helt säkert är att den store
kompositören, målaren, pianisten, lagkarlen, domaren, statsmannen,
alla dessa offentliga män bry sig mindre om millioner än om
ryktbarhet, hvar och en på sitt arbetsfält. Hvad frågade Washington,
Franklin, Lincoln eller Grant och Sherman efter rikedom? Intet! Eller
Harrison och Cleveland, två fattiga män, väl värda att träda i de
andras fotspår? Hvad fråga domarna vid vår Högsta domstol efter
rikedom? De stora prästerna, läkarna och lärarna, icke bry de sig om
att förvärfva rikedom. Den vinst de eftersträfva är ett godt anseende,
förvärfvadt i arbetet för andra, och detta är ett stort steg framför
millionärklassen, som strider sig in i ålderdomen och genom ålderdomen
till grafvens brädd, utan annan ärelystnad än att öka sin eländiga
penninghög.
Men så finns en fjärde klass, högre än de föregående, som icke
tillbeder hvarken vid rikedomens eller ryktbarhetens altare, utan vid
det ädlaste af alla altare, arbetets altare--arbete för
mänskligheten. Själfförsakelse är dess lösen. Medlemmar af denna inre
och högre krets söka icke offentligt gillande, utan nöja sig med sin
rättskänslas tysta medgifvande. De säga med Confucius: »Jag bryr mig
icke om att jag icke har någon hög värdighet, men jag bryr mig om att
göra mig förtjänt af en hög värdighet». Denna klass förmår fattigdomen
icke nedtrycka eller medgången upphöja. Den människa, som hör dit,
söker fylla sin dagliga plikt på ett sådant sätt, att hon kan högakta
sig själf och fruktar endast sitt samvetes ogillande. Jag har känt män
och kvinnor, som offentligheten icke mycket kände till, ty denna klass
söker icke offentligheten, men som i sitt lif visade sig ha nått detta
idealiska stadium. För denna klass skall jag ge er en passande
illustration ur en dikt af en skotsk skald, som alltför ung lämnade
lifvet:
»Jag vill gå fram bland män, ej klädd i hånets pansar,
men i mitt rena uppsåts blanka vapenskrud.
Mig vänta stora plikter och mig vänta sånger.
Och om med krona eller ej jag stupar,
det gör detsamma, blott Guds verk är gjordt.
Jag lärt att älska blixtens klara flamma,
ej åskans brak, som följer i dess spår,
som män'skor kalla rykte ».
Mina herrar, ni stå på tröskeln till lifvet, er bjudes det goda, det
bättre, det bästa, tre led i utvecklingen kunna de kallas--det
naturliga, det andliga och det himmelska. Det ena har till mål
världslig framgång--icke utan välsignelse för släktet i dess helhet,
emedan det af individen fordrar många värdefulla egenskaper:
nykterhet, flit och själfdisciplin. Det andra ledet kommer litet
högre: den eftersträfvade belöningen är af mera andlig art--icke
grof och materiell, utan osynlig, icke kropp, utan själ, människans
andliga del; och detta framkallar otaliga dygder, som skapa goda och
nyttiga människor.
Den tredje eller himmelska klassen står på en helt och hållet olika
grund, i det att själfviska hänsyn icke förekomma i de bästas utvalda
broderskap--arbete för andra är det första villkoret. Ingen fikar
efter rikedom eller ära, ty de hafva lärt och veta att dygden i och
för sig är deras enda stora belöning och att jämförelse därmed är
intet annat värdt att sträfva efter. Och sålunda få rikedomen och
äfven ryktbarheten lämna sin tron, och denna intages af det högsta
banér ni har att tjäna under--ert eget gillande, vunnet genom trogen
pliktuppfyllelse, utan fruktan för följderna och utan väntan på
belöning.
Det betyder icke mycket, åt hvilket arbetsområde edra böjelser eller
åsikter föra er, det enda, som är af vikt, är att ni dock föres åt
något område. Fyll då er plikt och litet till det där »litet till » är
af stor vikt. Vi äga en stor skalds intyg på, att den människa, som
gör det bästa hon kan, kan ibland göra ännu mer. Bevara er
själfaktning som er dyrbaraste ädelsten och den enda rätta vägen att
vinna andras aktning, och kom ihåg Emersons ord, att ingen annan än ni
själf kan hindra er framgång.
_________________________________________________________________