Vi måste alla ha våra leksaker, barnet sin skallra, den vuxne sin
sport, sällskapsmannen moderna och konstälskaren sin mästare; och
människosläktet, med sina oändliga skiljaktigheter, behöfver ofta byta
om leksaker. Inom affärsvärlden gäller samma regel. Vi ha haft vårt
tidehvarf af »konsolidationer» och »watered stocks». För icke så länge
sedan var allting »syndikat». Ordet har redan blifvit föråldradt, och
det nu modärna är »trust», hvilket nog i sin tur får lämna plats åt
ett nytt universalmedel, som efterträdes af ett ännu bättre och så
vidare i oändlighet. Den ekonomiska världens stora lagar, hvilka,
liksom alla lagar rörande samhället, äro med naturnödvändighet
framtvingade ur lifvet själft, kvarstå ensamt oförändrade genom alla
dessa växlingar. Närhelst konsolidationer eller »watered stocks»,
eller syndikat eller truster försöka att kringgå dessa, så har det
alltid visat sig, att efter sammanstötningen har intet varit kvar af
universalbotemedlen, under det att de stora lagarna fortfarande äro i
verksamhet med oemotståndlig konsekvens.
Det lönar mödan att ta reda på trusternas utseende och form och se
efter hvilka förhållanden, som framkalla dem. Deras genesis är följ
ande: Efterfrågan på en viss artikel är större än tillgången. Priserna
äro höga och vinsten lockande. Hvarje tillverkare af denna artikel
börjar genast att utvidga sina fabriker och öka deras
produktionsförmåga. Till råga härpå väcker den ovanligt stora profiten
såväl direktörernas uppmärksamhet som andras, hvilka äro mer eller
mindre intresserade af fabriken. Dessa berätta för främmande om den
stora framgången. Nya bolag bildas, nya fabriker uppföras, och inom
kort har efterfrågan på artikeln blifvit tillfredsställd, och priserna
stiga icke mera. Snart blir tillgången större än efterfrågan, det
finns ett par ton eller alnar mera i marknaden än som behöfs, och
priserna falla. De fortfara att falla, tills artikeln säljes för hvad
tillverkningen kostat, tills mindre fördelaktigt belägna eller sämre
ordnade fabriker och äfven tills de bäst skötta och välförsedda
fabriker icke längre äro i stånd att tillverka artikeln till det pris,
hvarför den säljes. Politisk ekonomi säger att här slutar
svårigheten. Varor kunna icke produceras för mindre än
kostnaden. Detta var sant, när Adam Smith skref, men det är icke sant
i dag. När en artikel tillverkades af en anspråkslös handtverkare,
som, troligen i sitt hem, använde två eller tre gesäller och en eller
två lärgossar, var det en lätt sak för honom att begränsa eller till
och med stoppa hela tillverkningen. Som denna nu sker, i jättestora
etablissemang, med ett rörelsekapital af fem à tio millioner dollars
och med tusentals arbetare, kostar det fabrikanten mycket mindre att
göra en förlust pr ton eller aln än att stoppa tillverkningen. Att
stanna fabriken skulle vara ödesdigert. Villkoret för billigt fabrikat
är att fabriken är i full gång. Tjugo slags utgifter äro »fixerade
omkostnader», af hvilka flera skulle ökas genom
arbetsinställelse. Därför tillverkas artikeln i månader, ja, i åratal,
icke endast utan profit eller utan kapitalränta, utan till förfång för
det i affären insatta kapitalet. Fabrikanterna ha i det ena årets
bokslut efter det andra sett huru kapitalet reducerats. Men de veta
att om fortsättandet af tillverkningen än är dyrbart, så skulle ett
afbrott vara ruin. Deras konkurrenter äro i samma fördömelse. De se
många års besparingar och kapitalet, som de kanske lyckats få låna,
bli mindre och mindre, utan hopp om förändring i förhållandena. Det är
i en sålunda förberedd jordmån, som något, hvilket lofvar räddning,
gladt välkomnas. Fabrikanterna äro i samma ställning som patienter,
hvilka, sedan de under åratal förgäfves sökt hjälp hos riktiga läkare,
lätt blifva offer för förste bäste kvacksalfvare. Bolag--syndikat--
trust--de äro villiga att försöka hvad som helst. Ett möte utlyses,
och med faran för ögonen besluta de sig att handla gemensamt och bilda
en »trust ». Hvarje fabrik värdeberäknas för en viss summa. Tjänstemän
utses och genom dessa skall hela tillverkningen af artikeln i fråga
tillhandahållas allmänheten till lönande priser.
Sådan är trustens genesis i fabriksvaror. Inom kommunikationsväsendet
är ställningen, ehuru praktiskt taget densamma, dock olika i några
detaljer. Många små järnvägslinjer äro byggda under olika privilegier.
Ett affärsgeni ser att de åtta eller tio olika organisationerna, med
lika många skiljaktiga meningar om förvaltning, utrustning etc., äro
lika onödiga som de tvåhundrafemtio småkungarna i Tyskland, och--som
en ny Bismarck--sopar han ut dem ur tillvaron, skapar en stor direkt
linje, fördubblar aktiekapitalet, betalar räntan med inbesparingarna
genom sammanslagningen, och allt är till högsta belåtenhet, såsom
fallet är med New York centralbanan. Eller en bana bygges och skötes
så klokt som Pennsylvaniajärnvägen och lyckas att utveckla statens
resurser så väl, att på en linje af trehundrafemtio mil mellan
Pittsburg och Filadelfia tages in i ren behållning tretton millioner
dollars årligen. Tolf millioner däraf införas i deras böcker. En eller
två millioner extra användas för att bygga en af världens bästa
järnbanor på en väg, som ursprungligen var ämnad till en hästspårväg.
Vi kalla icke våra järnvägssammanslagningar för »truster», ehuru de
faktiskt äro sådana, enär deras syftemål är att höja och underhålla
fraktsatserna i vissa distrikt. De äro »föreningar» eller »system»,
hvilka afse monopolisering i dessa distrikt.
Under senaste presidentfälttåget ingick det i det ena partiets
intresse att sammanbinda truster med tullfrågan. Men truster äro icke
inskränkta till ett särskildt land eller på något sätt beroende af
lagbestämmelser. Den största trusten för närvarande är koppartrusten,
som är fransk och har sitt hufvudkvarter i Paris. Salttrusten är
engelsk med hufvudkvarter i London. Ståltrådstrusten är tysk. Den enda
rälstrusten som funnits var internationell och omfattade Europas alla
rälsfabriker. Truster, vare sig inom kommunikationsväsendet eller i
fabriksvaror, äro uttryck af mänsklig svaghet, och denna svaghet är
lika utsträckt som släktet själft.
Det finns en mycket stor sammanslutning, ordnad på samma sätt som en
trust, hvilken är så enastående i sitt upphof och sin historia, att
den förtjänar sitt särskilda omnämnande. Jag menar
Standardoljebolaget. Ett så gynnsamt tillfälle att behärska en vara
har kanske aldrig förekommit, som när det gällde petroleum. Ganska
tidigt insågo ett par af de skickligaste affärsmän, som världen
någonsin sett, betydelsen af upptäckten och vågade stora summor på
inköp af platser, som kunde anses vara gifvande. Petroleumaffärens
framgång var enastående och likaså dessa personers. Allt hvad de
förtjänade och så stort kapital de kunde uppbringa insattes utan
tvekan i företaget, och de blefvo snart de enda ägarna af jordområdet,
som innehöll denna stora rikedomskälla. Standard-oljebolaget skulle
längesedan ha gått om inte, ifall det icke på det hela taget blifvit
skött i enlighet med de lagar, som gälla för affärer. Det medgifves i
allmänhet att oljeprisen nu ställa sig så låga för konsumenterna--
lägre påstå somliga--att detta icke varit möjligt, om affären icke
varit koncentrerad under samma förvaltning och ledning och skött på
det sätt, som förvärfvat Standard-oljedirektörerna så stort anseende.
De intaga en liknande ställning som Colemans i Pennsylvania, hvilka
äga de förnämsta malmgrufvorna i Östern. De äga malmförrådet i
Cornwall, liksom Standard- oljebolaget äger oljeförrådet. Men bolaget
är ständigt på upptäckt efter nya fyndorter, och dess framgång beror i
främsta rummet på grundläggarnas sällsynta affärsskicklighet och
förvaltningsförmåga. Hotande hinder läggas stundom i deras väg, och
det ser ut som om bolaget skulle förlora sitt monopol och gå samma väg
som alla stora bolag. Och det kan sättas i fråga, om det kan
fortlefva, när de nuvarande hufvudmännen draga sig tillbaka. Kanske
jag borde säga, när den nuvarande mannen drar sig tillbaka, ty
beundransvärd organisation förutsätter ett snille i spetsen, en
öfverbefälhafvare, med enastående dugligt underbefäl, förstås, men
dock i spetsen en Grant. Till dem, som åberopa Standard-oljebolaget
som ett bevis på att truster eller sammanslagningar kunna äga varaktig
framgång, säger jag: Vänta och se. Jag talar sa öppet om detta bolag,
därför att jag icke har reda på dess styrelse, inkomster eller
tillvägagångssätt. Jag ser det utifrån, endast som den, hvilken
studerar politisk ekonomi, och som sådan har jag på detsamma tillämpat
de principer, som jag vet skola råda, hur våldsamt motståndet än är.
Vi ha visat huru truster och bolag uppstå i deras olika gestalter.
Frågan är nu: Hota de på allvar nationens intresse? Äro de en källa
till oro? Eller skola de visa sig, såsom andra liknande företeelser
vara ett försvinnande drag af osäkerhet och öfvergångstillstånd. Låt
oss, för att besvara denna fråga, följa den trust, som vi låtsades
bilda, i salt eller socker, spik, läder eller koppar--det är
detsamma. Sockerraffinadörerna, till exempel, ha bildat en trust efter
att under åratals ogynnsamma konjunkturer ha täflat med hvarandra, och
allt socker, som tillverkas i landet, säljes genom en och samma kanal
till förhöjda priser. Förtjänsterna börja stiga. Utdelning lämnas, och
de, som förut sågo sin egendom försvinna inför sina ögon, bli nu
lyckliga. Utdelningen på den delen af sitt kapital, som en person
insatt i sockeraffären, är långt större än det kapital han har
innestående i flera andra affärer. Priset på socker är sådant, att om
han satte in sitt kapital i en ny fabrik, skulle han förtjäna
enormt. Han har kanske förbundit sig att icke utvidga sin affär eller
ingå i en ny, men hans anhöriga och bekanta upptäcka snart den nya
utsikten till vinst. Han kan råda dem att understödja utvidgningen af
en liten fabrik, som naturligtvis måste ingå i trusten. Äfven om han
icke ger sina vänner denna vink, så är kapitalet alltid på utkik,
synnerligast när ryktet förmäler att en ny trust bildats, såsom i
fallet om socker, och strax springa nya fabriker ur jorden som genom
ett trollslag. Ju framgångsrikare trusten är, dess säkrare skjuta
dessa sidoskott fram. Hvarje seger medför ett nederlag. Hvarje
fabrik, som trusten köper, skapar en annan och så fortgår det ad
infinitum, tills hela bubblan brister. Sockerraffinadörerna ha försökt
att få mera af kapitalet i ett särskildt fall, än kapitalet afkastar i
allmänhet. De ha försökt att få en del af kapitaloceanen att stiga
högre än den omgifvande vattenytan, men vattnet har stigit öfver
fördämningarna, och kapitalet, liksom vattnet, har åter funnit sin
jämna yta. Det är sant att för att återvinna denna jämnvikt erfordras
en kortare eller längre period, hvarunder artikeln i fråga kan säljas
till konsumenten i mindre kvantiteter och till högre pris än
förut. Men för detta blir konsumenten rikligen ersatt under de
följande åren, under hvilka striden mellan de konkurrerande fabrikerna
blir häftigare än någonsin och räcker, tills den stora lagen om att
den bäst utrustade står kvar gör sig gällande. De fabriker och
direktörer, som kunna åstadkomma den största fördelen, utestänga de
mindre dugliga. Ett klokt förvaltadt kapital lämnar rättmätig
vinst. Småningom blir kapitalet genom stegrad efterfrågan i stånd att
erhålla större vinst. Detta i sin tur drager nytt kapital till
fabrikerna, och vi äro åter midt inne i den gamla striden, och
konsumenten skördar vinsten.
Sådan är lagen, sådan har lagen varit, och sådan lofvar lagen att bli
i framtiden; ty ännu har ingen plan uppfunnits, som i längden hindrat
dess verkningar. Fri konkurrens, och alla bolag eller truster, som
försöka att afprässa konsumenten mer än tillbörlig förtjänst på
kapital och omkostnader, uppgöra planen till sitt eget nederlag. Vi
hafva många bevis på att denna stora lag icke slumrar och icke låter
sig undertryckas. För någon tid sedan bildade, som jag redan omtalat,
stålrälsfabrikanterna i Europa en trust och höjde priset på räls så
orimligt högt, att amerikanska fabrikanter voro i stånd att för
första, kanske äfven för sista gången, exportera stålräls till Kanada.
Men missförstånd och oenighet, oskiljaktiga från försök till
sammanslutning mellan konkurrenter, bröto snart trusten. Med
stridslystna känslor lagda till den förra affärskonkurrensen förnyades
kampen, och stålrälsindustrien i Europa har aldrig sedan repat sig.
Det befanns att stegringen i pris hade galvaniserat till lif
affärsföretag, som aldrig skulle ha drömt om att fabricera räls. Och
så dog denna trust sin naturliga död.
Under det stora tryck, som flera år rådde i detta land inom
stålrälsfabrikationen, höllos många orofyllda möten, på samma sätt som
beskrifvits i trustens uppkomst, och det beslöts att göra ett försök
att inskränka produktionen. Lyckligtvis kom snart reaktionen.
Efterfrågan på räls började åter, innan planen sattes i
verkställighet, minskning af produktionen försöktes aldrig, och
stålrälsindustrien räddades sålunda från ett stort misstag.
Vi ha nyligen sett detta lands blyindustri förstöras och dess ägare
ruinerade. För några veckor sedan voro tidningarna fulla med
redogörelser för sammanslutningen mellan boskapsuppfödare i St. Louis,
som beslutat att störta slakteri- och exportbolagen i Chicago och
Kansas City.
Ingen affär i detta land var under flera år mindre lönande än
spiktillverkningen. För att afhjälpa detta bildade icke fabrikanterna
någon trust för att sälja varan, utan i stället minskade de
produktionen. En viss procent af deras maskiner hölls overksam. Denna
procent ökades från tid till tid och endast så mycket tillverkades,
som för ett visst pris kunde tagas i marknaden. Resultatet var att det
snart fanns flera maskiner i Amerika för tillverkning af spik än
efterfrågan på spik behöfver på många år, och denna förening mellan
spikfabrikanter gick samma väg som alla truster och lämnade affären i
svårare trångmål, än den var förut.
Sockertrusten har redan en anmärkningsvärd konkurrent i hälarna.
Koppartrusten är i fara. Alla stå beredda att anfalla en »trust» eller
»sammanslagning», om den visar sig vara värd attacken; med andra ord,
om den lyckas att höja sin vinst öfver den naturliga jämna ytan i hela
landet, kan den vänta konkurrens från alla håll och måste slutligen
duka under. Det är onödigt att ägna mycken uppmärksamhet åt de talrika
trusterna i mindre artiklar, som uppstå den ena veckan och försvinna
den andra, därför att de äro underkastade den stora lagen. Tidningarna
berätta att truster existera eller ha existerat i tapeter, skosnören,
timmer, kol, tegel, tågverk, glas, skolböcker, försäkringar och
järnvaror och tjugo andra artiklar. Men det lämpligaste epitaphium
öfver dessa flyktiga varelser är:
»Här jag genast skall fly min väg,
hvarför kom jag då hit, o säg?»
Vi kunna utropa med Macbeth då han såg vålnaderna af Banquos
efterkommande glida förbi: Hvad, skall tåget räcka tills domsbasunen
skallar? Men som det var med Banquos procession, så är det äfven med
trusterna, att det är tröstande att veta, att när en kommer,
försvinner en annan. De komma och gå som skuggor.
Så står det till med truster på yrkesområdet. Låt oss nu undersöka
järnvägarna, hvilkas »pullor», »kombinationer» och »differenser»
skrämma så många. Alla dessa skiftande former äro uttryck för
kapitalets försök att skydda sig för den ekonomiska faran, som ligger
i fri konkurrens. I många fall hafva järnvägsaktier blifvit »watered».
Beräknad efter det insatta kapitalet har utdelningen vid
järnvägsföretag varit ovanlig och mycket högre än den afkastning
kapital brukar lämna på andra håll. Alla järnvägarna i Västern ha
kostat litet eller intet, inkomsten af de utsläppta obligationerna har
räckt till för byggandet af dem. I dag se vi ledarna af
järnvägsaffärerna nödsakade att erhålla inkomst af mera kapital, än
som erfordras för att fördubbla deras respektive egendomar. Deras
»kombinationer» och öfverenskommelser af hvarjehanda slag, hvilka äro
värdelösa efter ett par månaders högtidliga ingående, äro bevis på
dessa försök. Men alldeles på samma sätt, som den ofantliga
förtjänsten på fabriksartiklar förskaffade fabrikerna ökadt kapital
för tillverkningen, så har järnvägsaffärernas ovanliga framgång lockat
nytt kapital till sitt område. NewYorkcentralbanans enorma utdelning
kulminerade i West Shorebanan. Pennsylvaniabanan, som förtjänar
omkring tretton millioner årligen, har sin South Pennsylvania. En
linje mellan Chicago och Milwaukee, som varit mycket inkomstbringande,
framkallade lyckligtvis en parallell linje. Och deras gemensamma
framgång väckte en tredje till lif. Det fanns från början en enda bana
mellan dessa punkter--numera finnas sex. Och om dessa sex i morgon
slogo sig samman och begärde af allmänheten en procent mer i ränta på
kapitalet än den bestämda, skulle där snart vara sju, och det vore
alldeles riktigt.
Detta visar ytterligare omöjligheten af att undgå den stora lagen,
förutsatt att kapitalet är fritt att inlåta sig på konkurrerande
banor. I Storbritannien och öfverallt i Europa har vanligen vid
byggandet af järnvägar och andra kommunikationsmedel tillämpats en
helt annan politik än vår »fritt-för-alla-politik». Endast
tillåtelsen att få bygga en järnväg kostar i England nästan lika
mycket pr mil, som våra billigaste banor i Västern kostat att
bygga. Manchester, till exempel, har nyligen beslutat att anlägga en
kanal, trettio mil lång, till Liverpool, och utgifterna för att
erhålla parlamentets tillstånd att sätta in kapital i detta företag ha
tills dato kostat nära en half million dollars. Regeringen bestämmer
genom en parlamentskommitté, om den föreslagna linjen verkligen är af
nöden, och för att afgöra denna fråga måste hvar och en, som på något
sätt har med de i grannskapet redan befintliga kommunikationsmedlen
att göra, inför kommittén uttala sin åsikt, att den föreslagna nya
kanalleden är alldeles onödig; medan de som framställt förslaget få
betala enorma summor för ett hundratal »sakkunniga» utlåtanden om att
kanalen är nödvändig. Det afgörande, som Underhusets kommitté kan
komma till, är af noll och intet värde, i jämförelse med de
intresserade kapitalisternas ofelbara sakkunskap. De veta långt bättre
än någon lagstiftningskommitté om arbetet i fråga kommer att löna sig,
och detta är säkraste beviset på att det fyller ett kändt behof.
Resultatet af Amerikas politik framgår bäst af det faktum, att, trots
alla försök af järnvägsföretagen att kringgå de ekonomiska lagarna,
äger det amerikanska folket i alla fall de billigaste kommunikationer
i världen. Järnvägspriserna för frakt i Europa ställa sig
häpnadsväckande dyra mot priserna i Amerika. Fraktkostnaden på
engelska järnbanor är i allmänhet dubbelt så stor som i Amerika och i
många fall, som jag haft tillfälle att iakttaga, tre gånger så stor. I
somliga fall ännu högre.
En vän till mig köpte en skeppslast säd i Leith, hvarför frakten från
New York kostat en dollar pr ton; det kostade honom nittiosex cents pr
ton att transportera den trettiofem mil inåt landet. En annan köpte
sexhundra ton tackjärn vid Lake Superior, hvilket kostade i frakt till
Liverpool fyra dollars pr ton; han betalade 2 dollars 87 cents pr ton
åttio mil på järnväg från Liverpool till sina fabriker. För denna
summa transportera våra godståg räls femhundrasextio mil, mot åttio
mil i England. Om Europa ägde vår fördel af fri konkurrens inom sitt
kommunikationsväsen, skulle tillgodogörandet af hennes resurser blifva
öfverraskande till och med så sent som nu. Enligt min åsikt ha vi alla
skäl att vara glada öfver vårt järnvägssystem. Dess nackdelar äro
obetydliga och dess fördelar ofantligt öfverlägsna alla andra system i
världen.
Amerikas folk kan le åt sina järnvägsmagnaters och fabrikanters försök
att trotsa de ekonomiska lagarna genom »truster», »kombinationer»,
»pools» eller »differenser» eller något liknande. Låt dem endast hålla
fast vid systemet: fri konkurrens. Håll fältet öppet. Frihet för alla
att sätta in pengar i järnvägar när och hvar kapital behöfs och med
lika villkor för alla. Frihet för alla att inlåta sig i hvilket
affärsföretag som helst under lika villkor för alla.
Någon öfverdrifven vinst af kapital eller monopol kan icke vara
permanent hvarken inom kommunikations- eller fabriksvärlden. Hvarje
försök att uppehålla den slutar med nederlag, och detta nederlag står
alltid i proportion till det dåraktiga försökets tillfälliga framgång.
Det är helt enkelt löjligt att några män samlas i ett rum och försöka
att genom fattandet af beslut förändra de stora lagar, som härska inom
affärsvärlden och som alla äro underkastade, både järnvägspresidenter,
bankirer och fabrikanter.
Antagligen har trusten snart spelat ut sin roll som högsta mod inom
affärslifvet, och ett annat lika flyktigt påhitt visar sig, när nästa
period af prisfall inträffar; men det finnes icke den ringaste fara
för att sunda affärsprinciper kunna taga allvarsam skada af någon af
dessa rörelser. De enda personer, som hafva något att frukta af
trusterna, äro de, som äro nog oförståndiga att gifva sig in i
dem. Konsumenten och transportören, icke fabrikanten och
järnvägsägaren, äro de, som hösta in skörden.
Sedan det föregående skrefs, har en ny sort uppträdt på skådebanan i
skepnaden af »Presidenternas öfverenskommelse--en öfverenskommelse
mellan gentlemän», hvari medlemmarna förbinda sig att kontrollera,
undertrycka och inskränka utvecklingen af vårt präktiga
järnvägssystem, under en tid då landet lika väl som någonsin förr
behöfver denna utveckling. Dessa gentlemän ämna icke bygga järnbanor,
som skola gifva allmänheten förmånen af sund täflan, eller tillåta att
sådana byggas hädanefter. Man kan med säkerhet förutsäga att denna
leksak skall, liksom sina föregångare, bli förkastad för en annan och
att samma personer, som nu äro mest förtjusta öfver den nya skallran,
då skola betrakta den med djupaste förakt och gå framåt i den rätta
riktningen som hittills och utveckla järnvägssystemet, närhelst och
hvarhelst de se ett gynnsamt tillfälle. Närhelst redan existerande
järnvägar kräfva af publiken mer än skälig inkomst af insatt kapital
eller af kapital, som skulle behöfvas för att fördubbla existerande
linjer, skola konkurrerande linjer byggas--till lycka för landets
intressen--som ha större fördel af billiga transportkostnader än att
tillförsäkra utdelning åt kapitalister. Och närhelst en tantième kan
erhållas genom järnvägsobligationer, skola bankirer--äfven till
lycka för landet--med glädje skaffa dem afsättning, utan att spörja
om några monopol skola kullkastas af de nya linjerna.
Det står icke i mänsklig makt att för mera än en kort tid, en mycket
kort tid, erhålla ovanlig profit på kapital, antingen det står i
kommunikations- eller fabriksaffär, så länge som alla ha rätt att
täfla. Och denna frihet, kan man med säkerhet antaga, att amerikanska
folket icke ämnar låta inskränkas.
_________________________________________________________________