Vår tids praktiske unge man, som arbetar vid hyfvelbänken eller disken
och som Fortuna ännu icke hugnat med sitt leende, känner sig kanske
hågad att påstå, att det är omöjligt att i våra dagar starta ett
affärsföretag. Det ligger någon sanning häri. Det är naturligtvis
oändligt mycket svårare att börja ett nytt affärsföretag nu än förr.
Men det är bara en skillnad i sätt, icke i hufvudinnehåll. Det är
oändligt mycket lättare för en ung praktisk man, som duger till något,
att komma in i en ordentlig firma, än det någonsin varit. Dörrarna äro
icke stängda för duglighet; tvärtom, de stå alltid på glänt. Kapital
fordras icke--lika litet som relationer. Verklig duglighet har
aldrig varit så eftersökt eller blifvit så högt uppskattad som nu.
Koncentrationslagen, som samlar alla merkantila och industriella
företag i ett par stora fabriker eller firmor, innehåller i sig en
annan, lika viktig lag. Dessa vidsträckta företag kunna icke med
utsikt till framgång styras af aflönade biträden. Ingen stor affär af
hvad slag som helst kan räkna på en lysande och varaktig framgång, om
den icke är i händerna på praktiska personer, ekonomiskt intresserade
af dess ställning. I den industriella världen ser det ut, som om
bolagens dagar voro räknade. Jag har under största delen af mitt lif
varit nödsakad att följa noga med verksamheten inom en mängd stora
affärsföretag, hvilka ägdes af ett hundratal aflägsna kapitalister och
sköttes af aflönade biträden. Jag tror att delägarskap mellan lifligt
intresserade män, som känna sig äga affären, skall visa sig mera
tillfredsställande och kunna lämna större utdelning, då man däremot i
ett bolag knappast vet hur balansen ställer sig vid årets slut. De
stora manufakturhusen, som gifva sina dugligaste biträden andel i
deras respektive afdelningars vinst, arbeta med framgång, medan de,
som försöka drifva affären endast med aflönade biträden, gå under.
Äfven vid ledningen af våra stora hotell har det befunnits vara en
klok åtgärd att låta de förnämsta biträdena bli delägare i affären.
Inom hvarje affärsgren verkar denna lag, och affärernas framgång står
i proportion till mängden af dugliga delägare bland dem, som handhafva
förvaltningen. Kooperation i denna form tränger mer och mer in i alla
affärsföretag. En manufakturaffär, som icke har praktiska, i sitt
arbete fullt hemmastadda delägare, bör strax rätta denna försummelse
och skall antagligen finna den eftersökta hjälpen bland de vakna, unga
yrkesarbetarna, som utmärkte sig, då de arbetade för ett par dollars
om dagen, eller bland ynglingarna från polytekniska skolan. Det är en
ofta upprepad erfarenhet, att ett bolag, som är ovilligt att som
delägare antaga en praktisk, duglig man, går miste om hans tjänst och
ser att han erhåller del i en firma, där man är klok nog att ständigt
ligga på utkik efter nödvändighetsartikeln: duglighet. Hittills har
det icke ingått i bolagens praktik att efter förtjänst belöna dessa
blifvande direktörer, men de måste börja därmed, om de icke vilja bli
efter i täflingen med affärsfirmor, som lämna sina biträden andel i
inkomsten.
Å andra sidan hafva bolag, hvilket jag särskildt vill påpeka för
praktiska unga män, en fördel. Deras aktier säljas öppet. Om en
arbetare önskar blifva intressent i något yrkesföretag i Amerika är
vägen att nå dit ganska lätt. För femtio eller hundra dollars kan han
bli aktieägare. Det blir mer och mer vanligt för arbetare att på så
sätt placera sina besparingar. Det finns många förträffligt skötta
bolag, som lämna riklig utdelning, och det bästa bevis en arbetare kan
ge sina förmän på sin duglighet och sitt goda omdöme är, att hans namn
står infördt i böckerna som aktieägare i affären.
Arbetarna hysa fördom mot att visa sina förmän, att den aflöning de
erhålla tillåter dem att göra besparingar; men detta är ett misstag.
Den sparsamme arbetaren är den värdefulle arbetaren, och den kloke
arbetsgifvaren ser i den omständigheten att han sparar ett säkert
bevis på att han måste duga till något. Hvarje bolag borde sträfva
efter att förmå sina förnämsta arbetare att köpa dess aktier för sina
besparingar. Endast därigenom kunna bolag hoppas att hålla jämna steg
med enskilda yrkesmän, som redan hafva upptäckt en af framgångens
värdefullaste hemligheter, nämligen att dela förtjänsten med dem, som
mest bidraga att framkalla den. Den aflägsne kapitalistaktieägaren,
som icke hyser det ringaste intresse för affärens verksamhet, utom
kvitteringen af sin utdelning, är på väg att försvinna. I hans ställe
inträder den duglige, praktiske arbetaren i industriens värld. Därför
bör ingen ung praktisk arbetare fälla modet. Tvärtom, det blir
lättare och lättare för yrkesmannen eller den duglige praktiske mannen
att diktera villkor för sina arbetsgifvare. Där det förr fanns endast
en väg till framgång, där finns det nu ett dussin. Framtidens
jätteaffärer komma att lämna utdelning icke till lata kapitalister,
som intet göra för deras framgång, utan till ett hundratal af deras
dugligaste arbetare, på hvilkas förmåga och villighet framgången till
stor del beror. Den frånvarande kapitalisten-aktieägarens plats
intages af den kunnige oeh närvarande arbetaren.
Hvad de nödvändiga kvalifikationerna för unga praktiska mäns befordran
angår, så kan ett citat af George Eliot vara lämpligt att anföra: »Jag
skall tala om för er, hur jag bar mig åt för att lyckas. Jag höll öron
och ögon öppna och gjorde min husbondes fördel till min.»
Första villkoret för en mans framgång är, att han måste väcka
uppmärksamhet. Han måste göra någonting ovanligt, och särskildt utom
de egentliga gränserna för sina åligganden. Han måste föreslå, eller
spara, eller göra sin principal någon tjänst, som han ej kunde tadlas
för att ha uraktlåtit. När han sålunda ådragit sig sin närmaste
förmans uppmärksamhet--låt vara att denna endast är förman för ett
arbetslag--så har det första steget tagits, ty på närmaste förman
beror befordran. Det beror nu på honom själf huru högt han stiger.
Ofta hör man män klaga öfver att de ej få tillfälle att visa sin
skicklighet och att, om de visa sådan, den ej blir erkänd. Detta
betyder föga. Förmännen tvingas af sitt eget intresse att göra till
sin närmaste man den, som bäst kan fylla platsen, ty chefen vinner
anseende i samma mån som hans departement är dugligt.
Ingen kan hålla en annan nere. Man vet att många praktiska män vunnit
rykte och förmögenhet genom de förbättringar de infört. Förbättringar
kunna lätt åstadkommas af praktiska män på deras eget område, ty de ha
den mest ingående kunskapen om där förekommande problem. Det är på
detta sätt många af våra mest värdefulla förbättringar kommit till
stånd. Den, som åvägabragt en förbättring, skulle städse föredraga en
andel i affären framför högre lön. Äfven om affären hittills icke
varit särdeles famgångsrik tror han, om han är af rätta slaget, att
han kan bringa framgång, och han kan det. Alla affärer erfara med- och
motgång. Tryckta och goda tider följa hvarandra, ett år stor vinst och
därpå flera med liten eller ingen. Detta är affärslifvets lag, som jag
ej behöfver förklara. En duglig, praktisk ung man bör därför ej vara
ängslig angående valet; hvilken affär som helst skall, om den skötes
rätt, under årens lopp ge god vinst.