(Ur »New York Tribune», den 13 April 1890)
Fördelarna af att börja i god tid. Universitetsbildning icke
erforderlig för ekonomisk framgång. Fattiga pojkar framtidsmännen.
Män med affärsduglighet säkra om erkännande.
Arbetsvärlden kan indelas i två stora läger--jordbruk och industri.
I dessa göra motsatta principer sig gällande: i det förra en utsträckt
fördelning af jord ibland många, och i det senare sträfvan efter att
koncentrera affärsföretagen åt de få. Ett af de två stora misstag,
hvarpå »Fattigdom och framåtskridande»--Henry George's bok--hvilar,
är att jorden kommer mer och mer i händerna på ett fåtal. Den
enda källa hvarifrån Mr. George kunde erhålla tillförlitliga
upplysningar i saken är statistiken; och denna säger oss att år 1850
var medelstorleken af farmar i Förenta staterna 203 acres; 1860, 199
acres; 1870, 153 och 1880 reducerad ända till 139 acres. Till denna
snabba fördelning af jord ligger orsaken nära till hands. Farmaren,
som med egen arbetskraft odlar en liten farm, är i stånd att fördrifva
ur täflingen kapitalisten, som försöker att med hjälp af andra drifva
landtbruket i stor skala. Det är ett ganska egendomligt förhållande,
att i Storbritannien ha de små jordbrukarna lättare gått igenom de för
jordbruket ogynnsamma konjunkturerna än de större egendomsägarna.
Sålunda hafva vi från båda länderna bevis på att under lika lagars
fria spelrum blir jorden mer och mer fördelad bland de många. Bland
alla sociala frågor är ingen af större vikt än denna, och intet
skänker samhällsvännen större tillfredsställelse. Den lille
jordägarens seger öfver den store betryggar tillväxten och beståendet
af det element i samhället, hvarpå civilisationen mest hvilar, ty
ingen klass i nationen är så angelägen att behålla det, som är godt,
vackert och förtjänstfullt som den, hvilken plöjer egen mark. Till
lycka för människosläktet visar erfarenheten, att en person icke med
vinst kan odla mer jord, än han kan sköta själf med hjälp af sin
familj.
När vi vända oss till det andra arbetslägret--det industriella--så
nödgas vi erkänna, att det behärskas af en motsatt lag, hvilken söker
att koncentrera yrkesföretag till några få stora etablissemang.
Prisfallet på manufakturartiklar har varit häpnadsväckande. Det låga
priset på vanliga nödvändighetsartiklar har endast möjliggjorts genom
koncentration. Vi ha ett bolag, som sänder ut 1,700 klockor dagligen,
och klockor säljas nu för ett par dollars stycket. Vi ha fabriker, som
tillverka många tusen meter kalikå om dagen, och denna
nödvändighetsartikel kan säljas för några få cents pr meter.
Stålfabrikanter tillverka dagligen 2,500 tons, och fyra skålpund
färdigt stål kostar 5 cents. På samma sätt i all industri. Dela de
stora fabriksetablissemangen i små affärsföretag, och det skall snart
visa sig vara omöjligt att åstadkomma något alls, emedan framgången
ofta beror på att tillverkningen sker i stor skala; i små
etablissemang skulle artiklarna bli två á tre gånger dyrare. Denna
koncentrationslag inom den industriella världen synes icke möta något
hinder. Tvärtom, den kraft, som här gör sig gällande, tyckes ställa
större och större kraf på hvarje affärsföretag för att uppnå
minimipriset. Häraf kommner den hastiga, alltjämt pågående
kapitalökningen i industri- och handelsföretag--fem, tio, femton
till och med tjugo millioner hopade i ett enda.