Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af
penningar. Jämförelse mellan de två standarden--guld och silfver.
Huru myntstandarden inverkar på en nations kredit.
Jag förmodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit för
allmänheten, ibland har önskat, att alla skulle lämna hvad de hade för
händer och ett par minuter höra på honom. Jag har en sådan förnimmelse
denna morgon, därför att jag tror att en allvarlig fara hotar vårt
lands folk och framåtskridande endast på grund däraf att den stora
massan--bönderna och löntagarna--icke förstår penningfrågan. Jag
önskar därför att förklara begreppet »penningar» på ett så enkelt
sätt, att alla kunna förstå det.
Kanske någon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats
fängsla, utbrister: »Hvem är ni--en »goldbug», en millionär, en
järnbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?» Innan jag börjar mitt
anförande, så låt mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte
på många år sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angår, så
är jag kanske den man i Förenta staterna, som har största rättigheten
att klaga öfver den, emedan den nedsatt tullen på järn och stål med
20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker,
att jag ber få underrätta honom om att jag icke precis ogillar denna
nedsättning, att som amerikansk fabrikant ämnar jag fortfarande strida
mot utlänningen för den inhemska marknaden, äfven med de lägre tullar,
som billen fixerar för vår produkt, och att jag icke är vän af
tullskydd utöfver den punkt, som tillåter amerikanarna att på sin egen
marknad täfla med utlänningen.
Det betyder intet hvem mannen är, eller hvad han gör--han må arbeta
i grufva, fabrik eller på åkern, vara farmare, köpman, handtverkare
eller millionär--så bör han vara djupt intresserad af att förstå
myntfrågan och af att få den rätta blicken på den. Därför ber jag att
alla skola höra på hvad jag har att säga, ty hvad som är godt för en
arbetare, måste vara godt för alla, och hvad som skadar en, måste
skada alla, fattiga eller rika.
För att komma till ämnets rot, så måste ni först veta, hvarför
penningar finnas till, och för det andra hvad som menas med penningar.
Låt mig försöka att förklara er penningens tillkomst genom exempel
från ett nytt distrikt i vårt eget land. I forna tider, då folk endast
plöjde jorden, och handel och handtverk ännu lågo i linda, hade
människorna få behof och redde sig utan penningar genom utbyte af
varor, då de behöfde något, som de själfva icke hade. Farmaren, som
behöfde ett par skor, gaf så och så många skäppor säd för dem, och
hans hustru köpte sin hatt för ett par skäppor potatis; all
försäljning och alla köp skedde genom att byta varor--genom
byteshandel.
Men då befolkningen tillväxte och behofven ökades, blef detta sätt
mycket olämpligt. En man i distriktet uppsatte därför en bod och
tillhandahöll en stor del af de saker, hvilka mest användes, och
emottog i stället några af de artiklar, som farmaren kunde lämna i
utbyte. Detta var ett stort steg framåt, ty farmaren, som behöfde ett
halft dussin olika saker, då han gick till byn, slapp att söka upp ett
halft dussin olika personer, som behöfde en eller flera af de artiklar
han hade att lämna i utbyte. Han kunde gå direkt till en man,
bodinnehafvaren, och för en af sina landtbruksprodukter få de saker
han önskade. Det gjorde bodägaren detsamma, om han gaf farmaren te
eller kaffe, filtar eller en höräfsa; icke heller gjorde det honom
något hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller
potatis, bara han kunde skicka dem till staden och få annat i
stället. Farmaren kunde äfven aflöna sina tjänare genom anvisningar på
saker i boden. Ännu finnas inga penningar här, som ni ser--allt är
byteshandel. Sättet är mycket obekvämt och mycket kostsamt, emedan
landtbruksprodukterna, som gåfvos i utbyte, måste släpas omkring och
alltid ändrade värde.
En dag kunde bodägaren vara villig att taga, låt oss säga en skäppa
hvete för så många skålpund socker, men vid farmarens nästa besök var
det honom kanske omöjligt. Han var tvungen att begära mera hvete för
samma kvantitet socker. Men om priset för hvete hade stigit och icke
fallit, så kan man vara tämligen säker på, att bodägaren icke tog
mindre hvete lika ifrigt som han begärde mer. På samma sätt med alla
artiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och föllo i värde. Så
gjorde äfven te och kaffe, socker och kläder, stöflar och skor, som
bodägaren hade att byta bort.
Det är onödigt att påpeka bodägarens fördel framför farmaren i detta
slags handel. Han kände prisernas fall och stegring långt före
farmaren och kunde bättre iakttaga tidstecknen än hans kunder. Den
sluge bodägaren hade alltid öfvertaget. Ni bör särskildt lägga märke
till att bodägaren föredrog en af farmarens artiklar framför andra,
den artikel naturligtvis, som var mest efterfrågad. I Virginia var det
tobak och i en stor del af vårt land hvete--däraf uttrycket »så godt
som hvete ». Det emottogs öfverallt, därför att det så lätt afyttrades
mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag
träffat på i min väns, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning--
en af de bäst skrifna biografier i världen, därför att den är så
enkel. När domarens far köpte sin farm nära Pittsburg bestämdes att
han skulle betala, icke i dollars, utan i »säckar hvete » så och så
många säckar hvarje år. Detta är icke så länge sedan.
Hvad vi nu kalla penningar användes icke mycket i Västern eller
Södern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit människor att i
stället välja någon lämplig artikel som bytesvara, och det blef hvete
i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom någon
lagstiftning, utan helt enkelt därför att erfarenheten påpekat
nödvändigheten af att låta en sak tjäna soum »pengar», hvilken visat
sig vara bäst som betalning för en farm eller vid varubyte; och vidare
att olika artiklar tjänade bäst ändamålet i olika trakter. Hvete var
»så godt som hvete» för att brukas somu »pengar », oberoende af någon
lag. Folket hade röstat för hvete och gjort det till sina »pengar»;
och därför att tobak var den förnämsta skörden i Virginia, fann
befolkningen där att tobak passade bäst som »pengar» i den staten.
Gif akt på att till »pengar» alltid det väljes, som minst fluktuerar i
pris, det som är mest användt och efterfrågadt, och som har värde i
sig själft. »Pengar» är endast ett ord, som betecknar den artikel,
hvilken användes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar.
Lagen kan icke först värdesätta en artikel och sedan utvälja den att
bli »pengar». Artikeln visar sig först värdefull och passande för
ändamålet och blir så af sig själf och i sig själf grundartikeln
--pengar. Den väljer sig själf. Hvete och tobak voro lika själfklart
pengar, då de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu äro
»pengar».
Vi gå ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets
behof bli större och större. Användningen af så skrymmande artiklar
som tobak och hvete, växlande i värde, utsatta för att taga skada och
af olika kvalitet, befanns snart vara besvärlig och olämplig för det
alltjämt växlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle
kunna reda oss med säd som »pengar». Då visade metallerna sin
öfverlägsenhet. De förstöras icke, växla icke hastigt värde och ha
samma hufvudförtjänst som hvete och tobak, att de duga till andra
ändamål än som grund för utbyte. Folk behöfver dem till personlig
prydnad, i handtverk och konst--på tusen sätt. Och det är denna
omständighet, som gör dem lämpliga att brukas som »pengar». Försök
bara att räkna efter på huru många sätt guld användes, därför att det
bäst passar för dessa ändamnål. Vi möta det öfverallt. Vi kunna inte
ens bli gifta utan guldringen.
Därför att metaller hafva ett värde i den öppna marknaden, eftersökt
för andra ändamål än som pengar, och emedan tillgången är begränsad
och icke så lätt kan ökas som hvete och tobak, äro dessa metaller
mindre utsatta för fluktuation i värde än någon artikel, förut använd
som pengar. Detta är af utomordentlig vikt, ty den väsentligaste
egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till
allt varuutbyte, är ett fixeradt värde. Släktet har instinktivt alltid
sökt efter det enda föremål i världen, som mest liknar nordstjärnan
bland andra himmelens stjärnor, och användt det som »pengar»--den
artikel, som minst växlar i värde, likasom nordstjärnan är den, som
minst förändrar sin ställning i rymden. Och hvad nordstjärnan är bland
stjärnorna, det är den artikel folk valt som »pengar» bland andra
artiklar. Alla andra föremål röra sig omkring den som alla andra
stjärnor röra sig omkring nordstjärnan.
Vi ha nu kommit så långt, att vi lämnat alla förgängliga ting och
utvalt metall som »pengar», eller rättare, metallerna ha visat sig
vara bättre än något annat som värdestandard »mynt ». Men ännu ett
stort steg måste tagas. Då jag var i Kina erhöll jag som växel små
silfverbitar, som klipptes af en stång och vägdes inför mina ögon på
köpmannens våg, ty kineserna äga icke präglade mynt. I Siam begagnas
»cowries», ett slags små vackra snäckor, hvilka infödingarna använda
som prydnader. Tolf sådana representera värdet af en cent. Men ni
inser nog hur omöjligt det var för mig att hindra den kinesiske
köpmannen från att ge mig mindre silfver, än jag hade rätt till, eller
köpmannen i Siamn att ge mig dåliga snäckor, då jag icke begrep deras
värde. Civiliserade nationer insågo snart nödvändigheten af att
regeringen bestämde vissa kvantiteter metall, på hvilka deras vikt,
äkthet och verkliga värde funnos präglade. Sålunda blef den präglade
metallen till »pengar»--ett stort framsteg. Folk kände nu det exakta
värdet af hvarje sådant metallstycke och lät icke längre narra
sig. Lägg mnärke till att regeringens stämpel icke ökade penningens
värde. Regeringen försökte icke att »göra pengar» af ingenting. Den
endast underrättade folket om gällande värdet af metallen i hvarje
mynt, hvad metallen--råmaterialet--kunde säljas för som metall och
icke som penningar.
Men äfven efter detta skedde mycket bedrägeri. Skälmar skuro af
kanterna och hamrade sedan ut mynten, så att många af dem blefvo
mycket lätta. En intelligent fransman fann då på att randa kanterna på
mynten, hvarigenom detta bedrägeri hindrades, och civiliserade
nationer hade slutligen det mynt, som ännu består och är det
fullkomligaste hittills kända, därför att det är af högt värde i sig
själft och är underkastadt minst förändring. Det mest idealiskt
fullkomliga föremål att använda som »pengar» är ett, som icke
förändras. Det är af väsentlig vikt för alla arbetare, såsom farmare,
handtverkare och andra som lefva af sina händers verk, ty intet
underlättar så spekulationen vid varuutbyte som »pengar» med växlande
värde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer för de få,
som spekulera i pengar och bäst förstå spelet.
Intet är så ofördelaktigt för farmaren och löntagaren som att i utbyte
för produkter eller arbete erhålla pengar, som ändra värde. De äro i
samma ställning som farmaren till bodägaren, såsom nyss omtalats.
Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt väder. Det
är när vinden blåser och ytan är grumlad, som det stackars offret tar
lockhetet för en verklig fluga. På samnma sätt är det inom
affärsvärlden. Det är under oroliga tider, då priserna stiga och
falla, då värdet af den artikel, hvilken användes som pengar, dansar
omkring--upp i dag och ned i morgon--och ytan är grumlad, som den
skicklige spekulanten fångar sina fiskar och fyller sin korg med
offren. Därför äro farmaren, handtverkaren och alla löntagare mest
intresserade af att den artikel de erhålla som pengar har ett fixeradt
värde.
När bruket af metall somn pengar infördes, befanns att mer än två
metaller voro nödvändiga. Man kunde icke göra ett guldmynt för en
mindre summa än en dollar, emedan myntet skulle bli för litet; och vi
kunde icke bruka ett silfvermynt för mer än en dollar, emedan myntet
skulle bli för stort. Sålunda måste vi använda en mindre värdefull
metall för små summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart
underfund med att vi icke kunde använda silfver för mindre än
tio-centsmynt och voro tvungna att välja någon annan metall för mindre
mynt. Vi måste ha en mindre värdefull än silfver och togo en blandning
af nickel och koppar till fem-centsmynt, men för ett- och
två-centsmynt var till och med nickel för dyrbart, och vi måste taga
enbart koppar till dessa--vikten lades så att metallen i hvarje mynt
motsvarade det värde regeringens stämpel å detsamma utvisade.
Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent,
och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär
nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än
silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om
det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som
metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned
af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke ha
några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet
mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera. Därför
kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken». Det är
ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal
nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert
fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet
en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt
betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel,
kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio
dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».
Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de
myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att
ytterligare säga er om denna sak.
Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten
och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli
bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande--»äkta
penningar»--fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt
användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda
regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit
alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett
sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som
regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik,
hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal.
Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna
»förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt
trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt
var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf
cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla
försökt att »förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket
ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att
tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge
sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag
måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer
mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet--Förenta staternas
republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt
mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd
från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar.
Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga
värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket
icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar»
på 371 1-4 gran silfver stämplar hon en lögn--silfret i den är i dag
icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.
En annan missuppfattning i penningfrågan, som ofta bragt nationer i
svårigheter, är föreställningen att en regering kan »göra pengar»
endast genom att stämpla vissa ord på papperslappar, liksomn man kan
»göra pengar» genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars
vid anfordran. Men ni vet att om ni gör det, så gör ni icke »pengar»,
utan ni gör »en skuld». På sammna sätt handlar den regering, som ger
sitt löfte att betala. Och det går för regeringen som för den
enskilde, om sådana anvisningar utsläppas i för stor skala: De betalas
sällan. Fransmännen gjorde så under revolutionen, och nyligen funno
Sydstaterna på att »göra pengar» i så riklig mängd, att de utsläppta
sedlarna knappt äro värda papperet de äro tryckta på. Hvarje
erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna »göras»
utan att bakom dem står värde. Vårt eget land släppte ut sedlar, och
andra nationers folk köpte dem för fyrtio cents för dollarn, oaktadt
de betingade sex procent ränta i guld, så stor var fruktan att äfven
detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag från det
öde, som drabbar sådana säkerheter utsläppta under bekymmersamma
tider. Endast därför att regeringen strängt höll sitt ord, betalade
räntan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs,
har värdet af dess bonds stigit och Förenta staternas kredit står
högst i hela världen, högre till och med än Storbritanniens. Det har
aldrig funnits en mera träffande illustration till den gamla sanningen
att i pennningfrågor, som i alla andra, är »honesty the best policy» =
ärlighet varar längst. Vår regering släppte äfven ut några sedlar,
bekanta under namnet »greenbacks» (= grönryggar). Men de visa män, som
gjorde detta, sörjde för att anskaffa en fond af etthundra millioner
dollars i guld för att inlösa dem, så att hvem som helst som har en
greenback kan gå till banken och utbyta den mot en dollar i guld.
Men jag skall nu tala om för er en annan egenskap, som denna
metallbasis visat sig äga och som ni skall finna det svårt att tro på.
Hela världen har ett sådant förtroende till dess oföränderlighet i
värde, att därpå uppförts, som på en klippfast grund, ett torn af
»kredit», så högt, så vidsträckt, att allt silfver och guld i Förenta
staterna och alla greenbacks och sedlar, utsläppta af regeringen,
endast utgöra åtta procent af landets penningomsättning. Gå in på en
bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall
finna att för en affärstransaktion på ett hundra tusen dollars endast
åtta tusen dollars i pengar behöfs, och detta endast för obetydliga
inköp och betalningar. Nittiotvå procent af affärer uppgöras med små
papperslappar--checker eller växlar. På denna basis hvila således
alla regeringens bouds, statens, provinsens och stadens bonds samt de
tusen millioner bonds, hvilkas försäljning möjliggjort byggandet af
vårt stora järnvägssystem därtill komma äfven tusentals millioner
besparingar, som af den stora massan insatts å sparbanker och af dessa
banker utlånats till olika företag och hvilka måste återbetalas med
»äkta pengar», eljes skulle den, som åt banken anförtrott sina
besparingar, bli lidande.
Landets affärer och penningomsättningar förmedlas sålunda numera icke
med pengar--med själfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, då
varorna icke längre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad
»pengar», förmedlade bytet, så användes nu icke metallen--»pengar».
Köparens check eller växeln på en bank--en liten bit papper--är
allt som behöfs mellan säljaren och köparen. Hvarför tages denna bit
papper af säljaren eller den som har en fordran? Därför att
emottagaren är säker på att om han behöfde den artikel som papperet
representerar--guldet--så skulle han få den. Han är också säker på
att han icke behöfver detta guld och hvarför? Därför att hvad han
önskar köpa, kan han betala med en check, en likadan liten
papperslapp, i stället för guld; och sedan--det viktigaste af allt
--litar hvar och en på basisartikelns konstanta värde. Kom ihåg att
en stegring i värde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant
värde är för massan af folket hufvudegenskapen hos »pengar».
När därför folk begär att mer »pengar» skall släppas ut i allmänna
rörelsen--det vill säga mer af den artikel vi bruka som förmedling
vid varuutbyte--inser ni att det icke egentligen är »pengar» som
behöfs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller något annat att
sälja, har någonsin haft obehag af att köparen saknat pengar vid
uppgörelsen. Vi hade nyligen här i landet en mycket svår rubbning i
våra finansiella förhållanden. »Pengar», sades det, funnos icke att
tillgå för affärsändamål; men det var icke själfva metallen som
fattades, utan »kredit», förtroende, ty därigenom, som ni har sett,
ske alla affärer, utom mindre köp och betalningar, hvilka icke kunna
få namn af »affär». I dag kan affärsmannen icke visa sig ute på gatan,
utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna »kredit» för
mycket låg ränta; för 2 procent kan »kredit» dagligen erhållas. Det
har icke varit någon skillnad på penningtillgången i landet; den var
lika stor i Januari som i Mars. Det var således icke brist på pengar
som orsakade rubbningen. Själfva grundvalen, hvarpå de nittiotvå tusen
af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga »pengar»
--mynt och sedlar--hänföras, som vi ha sett, till de åttatusen
dollars. Här kommer den allvarligaste faran af att krångla med
basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpå nittiotvå procent af
landets affärsföretag hvilat--förtroende, kredit--och indirekt de
åtta procent, hvarmed affärer uppgöras i metall eller sedlar; ty
myntstandarden är grunden för all affärsrörelse, både för de nittiotvå
tusen och de åttatusen dollars. Så att ni inser att om denna grund
blir underminerad, så vacklar hela den stora byggnaden, hvarpå allt
affärslif hvilar.
Jag har nu kommit till slutet på mitt tal om »pengar». Vi skola nu
tillämpa fakta på den nuvarande situationen och komma genast in på
silfverfrågan, den viktigaste af alla och hvilken kräfver hela er
uppmärksamhet. Ni har sett att människor användt olika föremål som
»pengar» och förkastat dem, då bättre erbjudit sig, samt att de
slutligen nått till stämplade mynt af värdefull metall såsom det
fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast två slags
metall som myntstandard--guld i några länder och silfver i några.
Intet land kan ha mer än en myntstandard. Århundraden tillbaka antogs
silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i
Syd-Amerikas republiker; det bibehålles fortfarande i dessa länder.
Under dåvarande förhållanden var det ett klokt val; silfver stod i
dubbelt så högt pris som nu och motsvarade en landtlig befolknings
behof.
Europas förnämsta nationer och vårt eget land, med dess starkt
utvecklade affärslif, insågo nödvändigheten af att använda en
värdefullare metall som standard och valde guld. Men då silfver i
många delar af världen användes som standard och som skiljemynt i
guldbasisländerua, befanns lämpligt att nationerna kommo öfverens om
att fastslå ett värdeförhållande mellan guld och silfver, sålunda att
femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns
guld. Nationerna försökte icke att gifva silfret något konstladt värde
utöfver dess verkliga och kommo dessutom öfverens om att inlösa alla
silfvermynt, som blifvit utsläppta, mot guld till det fixerade
värdet. Allt gick bra med detta system under en lång tid. De mera
framstående nationerna på guldbasis, de mindre framstående på
silfverbasis, och alla parter funno sig belåtna med förhållandena.
Hvad har då framkallat denna silfverfråga, som alla diskutera? Just
detta faktum, att medan tillgången och därför värdet af guld blef
oförändradt upptäcktes stora silfvergrufvor, märkliga förbättringar
gjordes i grufdriften och ännu märkligare vid bearbetningen af
silfvermalmen. Och då mer och mer silfver producerades med mindre
kostnad, föll det naturligtvis i värde; ett uns, som 1872 var värdt 1
dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned;
det har förlorat fastställdt värde. I alla länder med silfverstandard
ha följaktligen uppstått oro och svårigheter. I Indien, med dess
tvåhundraåttiofem millioner människor, är frågan mycket allvarsamn,
och ni vet hurudan ställningen är i Syd-Amerikas republiker genom
detta prisfall på deras basisartikel. Äfven Europas nationer, hvilka
äga guldstandard, beröras störande af denna silfverfråga, ty under
öfverenskommelsen att beräkna femton och ett halft uns silfver värdt
lika mycket som ett uns guld blefvo några af dessa nationer
öfverhopade med enorma kvantiteter silfver. Många af dem sågo för
flera år sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara för
silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och höllo sig strängt på
guldstandarden; men ännu finnas i Europa elfvahundra millioner
silfverdollars, oberäknadt förrådet af småmynt i silfver. Man kan utan
risk att narras våga säga, att tjugofem uns silfver skulle i handeln
motsvara ett uns guld, i stället för den femton-och-ett-halft-unsbasis
som öfverenskommelsen stadgat.
Europa har allvarligt kämpat för att bli kvitt silfret. 1878 stängde
den s. k. latinska myntkonventionen--Frankrike, Belgien, Italien,
Schweiz och Grekland--hvilken fixerat priset på silfver, sina
myntverk för silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875
räddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstörtfloden och
stå nu på säker guldbasis. Holland tog också 1875 sin standard i guld.
Österrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af
ett litet förråd af »silfverthaler», afsedt för den levantinska
handeln. Äfven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade
sig undan den hotande silfverfaran och inställde år 1870 all vidare
myntning af den farliga metallen, utom några småmynt för Kinas
räkning. Ni ser nu, att alla dessa länder, som ha försökt silfver och
erfarit hur mycket ondt det medför, af all makt sträfva efter att bli
det kvitt. För tretton år sedan har silfver blifvit drifvet ur deras
myntverk, ty under denna långa tid ha inga silfvermynt som fullt
lagligt betalningsmedel blifvit utsläppta i Europa. Det är endast vår
republik, som djärft störtar sig djupare in i silfvernmyntningens
faror. När vi ha haft de äldre nationernas erfarenhet, skola vi,
liksom de, önska att kunna stanna på vägen utför, om det icke är för
sent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola göra med sitt silfver,
som har fallit så mycket i värde, är ett allvarsamt problem i alla
dessa länder; det hänger som ett mörkt moln öfver ländernas framtid.
Flera konferenser, till hvilka Förenta staterna skickat delegerade, ha
hållits under de senaste åren för att utröna, om icke de förnämsta
handelsnationerna skulle kunna enas omn ett nytt guldvärde för
silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var för stor,
tillgången och värdet kunde icke beräknas.
Måhända kunde det falla så mycket att tjugufem eller trettio uns icke
skulle vara värda mera än ett uns guld; det är omöjligt att veta. Då
vårt land redan gått så långt på den farliga stråten, att det har
fyrahundraåttiotvå millioner dollars i silfver som fallit i värde,
hade vi att rådgöra med våra kamrater olyckan och närvara såsom
kreditorer vid sammanträden, där man sökt upphjälpa en stackars
gäldenärs affärer.
Måhända frågar ni er själfva, hvarför jag icke, då jag talar om
Europas länder i förhållande till silfver, nämner den summa, som vår
förnämste rival, Storbritannien, håller i reserv? Lyssna ett ögonblick
och tänk sedan allvarligt på svaret. Icke en dollar. Frankrike har
icke mindre än sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank;
men hvarje dollar Britannien äger är i den enda oföränderliga,
konstanta grundartikeln--guld. Som en vis gammal fågel sitter det
kära mnoderlandet på sin pinne och hvisslar munutert åt alla dessa
silfverbekymmer. Det har gjort London till världshandelns medelpunkt.
Om något köpes eller säljes i främmande länder, begäres en växel på
London, därför att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka
män vilja icke veta af en växel på Paris eller Wien eller New York.
Hvarför? Därför att nationerna, som dessa städer representera, ha
blifvit utsatta för stor risk genom sina silfverförråd och skola
måhända genom lagstiftningen söka få växlarna betalbara i denna
metall, som fluktuerar så betydligt i värde.
Jag önskar att folket i Förenta staterna ville ge noga akt på
Storbritannien. Det sköter sig själft. Det behandlar de silfverlastade
nationerna med kall höflighet på dessa konferenser, som det nådigt
nedlåter sig att bevista, endast därför att Indien, öfver hvilket det
regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen
afslå inbjudningen. När de andra tala om att fixera ett guldvärde på
silfver, säger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestämma
sig för i denna sak. Hvad det af hela sin själ åstundar, är att
Förenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills
återgång är omöjlig, och så behåller Storbritannien sin gamla politik,
som ställt det främst i finansvärlden. Dess enda möjliga rival finns
icke i Europa, utan här i Förenta staterna. Hvilken stolthet för
Britannien, om vårt land kunde bringas ned till en silfverbasis--
tvingadt att afstå från den enda standard, som kan ge en nation plats
i första ledet inom affärsvärlden. Silfver åt republiken, guld åt
monarkien--det är hvad Storbritannien hoppas det skall komma till,
men som hvarje amerikanare bör besluta sig för att så icke skall
ske. Regeringar kunna utfärda hvilka lagar de behaga rörande silfver
--världen bryr sig icke om dem. Hvarje affärstransaktion mellan
nationer fortsätter att uteslutande baseras på guld--ingenting annat
än guld--och upphör icke därmed. Detta vet Britannien och handlar
därefter.
Jag tycker att jag hör er förtrytsamt fråga: »Hur kom vårt land att ha
trehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom
Frankrike, i stället för att ha reservfonden i säkert guld, som vår
rival, Britannien, då vi liksom Britannien ha guld till vår
myntstandard?» Det är en fråga, som hvarje farmare, hvarje arbetsträl
skulle göra och fordra ett svar af sin representant i kongressen.
Svaret är lätt gifvet. Här har ni historien. Silfver hade, som vi ha
sett, fallit i värde och syntes ytterligare falla. Europas nationer
voro belastade med många hundra millioner dollars och ängsliga att bli
af med dem; ägare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och
alla sporde hvad som skulle göras för att hålla uppe den fallande
metallen. Regeringen var tydligen den enda makt, som kunde gripa in;
och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande
och alla sina resurser med tyvärr alltför lysande framgång. Massan af
folket framställdes såsom gynnsamt stämd för silfver. Om det är sant,
så handlade hon, förledd af spekulanter, rakt emot sina egna fördelar.
Första lagen omn silfvervärdet utfärdades af lagstiftningen år 1878.
Den ålade vår regering att köpa åtminstone två millioner uns silfver
hvarje månad, under det alla andra regeringar hade upphört att mynta
silfver, af fruktan för dess snabba växling i värde. Silfvermännen
påstodo att dessa köp skulle stegra metallens värde; men hade de rätt?
Nej. Det ökade icke priset. Hvad var nu att göra? »Ah!» sade dessa
silfvertungade spekulanter, »orsaken är att regeringen icke gått långt
nog--öka bara summan. Låt regeringen köpa fyra och en half million
uns i månaden af vårt silfver, i stället för två millioner i månaden;
det skall taga allt som landets grufvor kunna lämna och mera till, och
så måste silfver stiga i värde». De hade rätt i sitt påstående att
fyra och en half million i månaden är mer än totalafkastningen af
Förenta staternas silfvergrufvor; och då åtta à tio millioner silfver
hvarje år användes till andra ändamål än myntning till »pengar»,
återstå icke mer än, låt oss säga, fyra millioner i månaden till
myntning. Många trodde att om regeringen köpte så mycket silfver, så
skulle priset stiga. Och så skedde äfven, därför att många af de
missledda köpte silfver på spekulation innan billen utfärdades.
Silfver steg från 90 till 121--nästan till sitt gamla värde i guld.
Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver åter sjönk från
121 till 97, och där stå vi igen. I stället för att vara kvitt
silfverbekymren, som Britannien är och vi skulle ha varit, ha dessa
män lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner
dollars af sitt silfver, och vi äro lika illa däran som Frankrike, men
med denna skillnad:
Frankrike och andra nationer slutade visligen för tretton år sedan att
öka sin silfverbörda, medan vår regering ökar sitt förråd hvarje månad
med fyra och en half million uns, litet mer än denna siffra i dollars.
Förenta staterna gör sitt bästa att ignorera silfrets förändrade kurs
och likställa det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla
andra nationer af första rang. Vi skulle således vara tvungna att köpa
icke endast hvad våra egna grufvor producera, utan äfven en stor del
af hvad hela världens grufvor producera och silfverproduktionen är
stor nog att göra ett hundra sextioåtta millioner af våra
silfverdollars per år; och därtill måste vi vara beredda att köpa de
elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar äro betungade
med och äro så ifriga att få sälja.
Långt ifrån att regeringens inköp af silfver har ökat värdet, skulle
regeringen icke i dag kunna sälja de trehundratretton millioner
dollars, som ligga förvarade i hennes kassahvalf, utan att förlora
några millioner på det pris silfverägarna erhållit. Ni skall knappast
kunna tro, att skattkammarens räkenskaper utvisa, att regeringen gjort
en profit af sextiosju millioner på sina silfverköp. Detta beror därpå
att silfret i en dollar icke kostat mer än åttio cents. All denna
»profit» är endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i
okloka silfverköp. Fyra och en half million af edra förtjänster
betalas hvarje månad i skatter, icke för regeringens konstitutionella
ändamål, utan för att hjälpa upp en metall, genom att betala högre
priser för den än den eljes skulle betinga. Er regering brukas som
verktyg för att rikta silfverägare och silfvergrufvor. Detta är
visserligen illa, men knappast värdt att nämna i jämförelse med faran
af den panik och olycka, som skulle bli följden af att bannlysa den
stabila guldstandarden och införa den föränderliga silfverstandarden.
Republiken hade slafveriets vanära, men afskaffade det. Tills i år
hade hon vanäran, att ingen lag skyddade andras än hennes egna
medborgares litterära skapelser. Denna skam är också utplånad, men
stället har hon fått »förfalskadt mynt». Den stora republiken släpper
ut ohederligt mynt och är den enda nation i världen, som gör det, utom
Mexiko, som ännu myntar litet silfver. Men medan skammen är öfver
oss, ha vi ännu i väntan det »förfalskade myntets» finansiella
olyckor. Fastän regeringen släpper ut »förfalskadt mynt», emottager
hon det som värdt en dollar i skatter och tullar och gör det till
lagligt betalningsmedel; sålunda går det för närvarande från hand till
hand som dollars värde. På så sätt har regeringen varit i stånd att
hindra värdenedsättningen. Huru länge hon kan fortsätta att släppa ut
dessa fyra och en half millioner hvarje månad och hålla dem i
guldvärdet, kan ingen säga. Men en sak är klar: slutligen måste bördan
bli för tung och, såvida silfver icke stiger i värde eller dollarn
innehåller nog för att representera värdet i guld eller regeringens
inköp af silfver hejdas, så måste vi förr eller senare sjunka från
guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska
republikers ståndpunkt.
Detta bli ovillkorligen följden, när världen börjar förlora tron på
regeringens förmåga att vid anfordran inlösa de utsläppta mynten med
guld. Föreställ er, att några af er beslutit att frakta en stor
timmerstock från skogen och togo, med böjda nackar, bördan på edra
skuldor, och någon så uttalade tvifvel på att ni skulle orka framn
under tyngden; föreställ er vidare att två eller tre ibland er började
kasta tveksamma blickar på hvarandra och till sist beslöto att smita
undan--hvad skulle följden bli? Bristen på förtroende skulle
troligen resultera i att de, som voro nog dåraktiga att fortfarande
söka släpa på bördan, krossades under den. Det förhåller sig på samma
sätt med den ömtåliga frågan om värdeberäkning. Ett par spekulanter
eller »goldbugs» besluta att, komma hvad som vill, skola de sätta sig
och sitt i säkerhet.
Äfven hos de vågsammaste insmyger sig ett tvifvel på huruvida Förenta
staterna ensam kan taga världens börda på sina skuldror och bära den,
när alla de andra nationerna äro rädda att försöka det och då ingen
nation i världens historia någonsin har lyckats att ge permanent värde
som myntstandard åt en metall, som icke i sig själf har detta värde.
Märk detta: Vår regering har endast kunnat göra detta med sina
silfverdollars, därför att endast ett begränsadt antal blifvit
utsläppt och hon har varit i stånd att inlösa dem med guld--alldeles
som ni kunde taga ett stycke papper och skrifva på det: »Detta gäller
för en dollar och jag förbinder mig att betala den». Frågan är: Huru
länge skulle ni få folk att ta emot dessa lappar i stället för
dollars? En misstänksam person kunde snart undra, om ni inte släppte
ut för många. Och papperslapparna skulle förlora anseende; folk skulle
börja tvifla på att ni kunde vid anfordran betala alla dessa utlofvade
dollars. Från detta ögonblick skulle ni icke kunna utlämna flera. Just
så är det med regeringar: alla kunna hålla sitt skiljemynt i omlopp,
ehuru det icke innehåller metall till det åsatta värdet; och det är en
ömklig regering som icke kan gå litet längre och förmå världen att
emottaga något i form af »pengar», som endast delvis är det. Men kom
ihåg, att hvilken regering som helst skall snart uttömma sin kredit,
om hon fortfar att utsläppa som »pengar» något, som icke har verkligt
värde som metall hela världen öfver. Hvarje nation har eventuellt måst
mynta om »förfalskade mynt» eller förkasta sina obligationer och gå
igenom farorna och skammen som åtfölja förlorad kredit och ställning.
I många fall inlöstes aldrig de »förfalskade» mynten, de stackars
människorna som innehade dem voro tvungna att taga förlusten.
Det finns likväl en förtjänstfull punkt hos den nuvarande silfverlagen
som, om den icke förändras, kan hejda utsläppandet af ännu flera
»förfalskade silfverdollars». Den föreskrifver att två millioner af de
fyra och en half millioner uns silfver, som inköpas hvarje månad,
skola inyntas till pengar för ett år. Enligt detta skulle endast den
summan myntas, som befanns nödvändig för att inlösa de utsläppta
sedlarna. Men då personer föredraga sedlar framför silfver, blir liten
eller ingen myntning af silfverdollars behöflig och endast sedlar, som
inlösas med silfver, skola utsläppas. När regeringen slutar att mynta
silfverdollars, skall hon stå inför folket i sin rätta karaktär: en
vidlyftig spekulant i silfver eller, rättare, ett verktyg för
silfverspekulanter, som hvarje månad staplar upp i sina kassahvalf
fyra och en half millioner uns, icke i form af »pengar», utan i
tackor. Helt säkert kan detta icke undgå att väcka folket till insikt
af sakernas verkliga ställning och framtvinga en fordran på att den
vågsamma spekulationen måste få ett slut.
Men det är i hvarje hänseende mindre farligt att låta silfret ligga i
tackor än att mynta det till »förfalskade dollars», därför att det i
framtiden underlättar mnyntningen af ärliga silfverdollars det vill
säga mnynt, som innehålla så mycket silfver att det motsvarar myntets
nomninella värde. I stället för 371 gran silfver skulle 450 eller 460
bli användt. Det är just den sumnma regeringen får för hvarje dollar.
Ingen lagstiftningsmakt kunde vara till större välsignelse för den
stora massan af landets befolkning. Men frånscdt det materiella
intresset står något mycket högre på spel--republikens heder.
Regeringens stämpel skulle endast bestyrka kvad som är sant.
Jag tror icke att det finns många män i Förenta staterna, med undantag
af silfverägare, som skulle rösta för silfver i stället för guld som
värdestandard. Om folk förstod att frågan gäller hvilken af dessa
metaller--guld eller silfver--som skall väljas till myntstandard,
så skulle röstningen nästan enhälligt vara till guldets förmån, så
tydlig är dess öfverlägsenhet. Silfrets försvarare påstå att de icke
alls hafva för afsikt att rubba guldstandarden, de vilja endast
upphöja silfret och gifva det den ställning guld har som pengar. Men
ni kunde lika gärna tänka er två hästar komma in som »den förste» i en
kapplöpning eller att ha två »bäste» af något. Ni kan lika gärna söka
införa två nationalflaggor i ett land. Lika bestämdt som en medborgare
måste välja det banér under hvilket han står eller faller, lika
bestämdt måste han välja guld eller silfver som sin finansiella
standard. Standardartikeln kan icke dela sin tron med något annat,
lika litet som stjärnbaneret kan dela sitt herravälde med någon annan
flagga i sitt eget land. I fråga om pengar gäller denna lag: Den
sämste drifver den bäste på flykten. Skälet härtill är ganska klart.
Antag att ni får en femdollar i guld och fem dollars silfver, och
tvekan uppstår om ett kongressbeslut verkligen har kraft att alltid
uppehålla silfret till samma värde som guldet, så skola kanske
nittionio af hundra tänka att lagen kan ge permanent värde åt silfret,
hvilket det icke äger i sig själft. Men en man af de hundra har sina
tvifvel om saken. Ju mer en person vet om »pengar», dess mera tvifvel
hyser han; och fastän ni icke har några tvifvel, kan dock den
omständigheten att jag har sådana föranleda er att säga: »Kanske han
har rätt; det är möjligt att jag har orätt. Jag tror att jag i morgon
skall ge Smith detta silfver för mina specerier och ge min hustru
detta vackra guldmynt att gömma. Det behöfver ingen kongressakt--
alla kongressakter i världen förmå icke minska dess värde; metallen i
det är värd fem dollars öfverallt i världen, oberoende af regeringens
stämpel; dessa fem silfvermynt äro endast värda tre dollars och
sjuttiofem cents som metall. Ja, jag skall ge Smith silfret--guld är
godt nog åt mig».
Och ni kan vara säker på att Smith skyndar sig att öfverflytta silfret
på Jones. Många skola handla på detta sätt och guldet i landet skall
försvinna ur handeln och endast silfver skall cirkulera; hvarje
person, som emottagit det, skyndar sig så fort som möjligt att ge det
åt en annan, och sålunda hålles det i ständigt omlopp. Men hvarje
person, som får ett guldmynt, behåller det och hindrar det sålunda
från att cirkulera. I stället för att få mera pengar genom en lag, som
skulle gifva silfver ett artificiellt värde, ha vi i själfva verket
mindre pengar i omlopp. De sjuhundra millioner i guld, som nu äro i
omlopp ute och hvilka utgöra basis för allting, skola snart försvinna,
--kreditbyggnaden, som uppförts därpå, rubbas, och massan af folket
tvingas att emottaga silfverdollars, värda endast sjuttioåtta cents, i
stället för att som nu kunna inlösas med guld och alltid värda
etthundra cents. Kom ihåg att jag sagt er, att nittiotvå procent af
alla penningaffärer bero på att personer ha absolut tro på att
pengarna ha konstant värde.
Släpp ut af »förfalskadt» mynt etthundra dollars mer än hvad alla
människor äro säkra på är af samma oföränderliga värde som guld, och
ni har panik och finansiell revolution öfver er. Dessa pengar, som
endast kunna brukas i åtta procent af våra obetydligaste
affärstransaktioner, kunna lätt öfversvämma landets viktigaste
affärsföretag genom att rubba krediten, hvarpå de nittiotvå procenten
hvila. Att alltid vara trygg från fara är att endast släppa ut sådana
pengar, hvilka verkligen ha det värde, som är stämpladt på dem. Så
noggrant fasthåller Britannien, vår enda rival, vid denna princip, att
hon just nu ger ut två millioner dollars för att mynta om guldmynt,
som genom slitning förlorat ett par cents värde. Regeringens stämpel
måste alltid tala sanning. Republiken borde icke vara mindre noggrann
om sin heder.
Som vi ha sett, blefvo silfvermännen besvikna i sitt hopp att
kongressbesluten skulle hjälpa upp silfvervärdet. Två gånger har
regeringen förmåtts att gå in på deras begäran, i förlitande på deras
försäkran att landet därigenomn skulle komma ur det farliga läget--
två gånger har hon blifvit bedragen. Ni skulle kunna tro att
silfverägarna nu medgifva sitt misstag och vilja hjälpa regeringen att
återvinna fast mark med så liten förlust som möjligt. Långt
därifrån. De ha i stället tagit ett mycket djärft steg och sökt förmå
kongressen till den åtgärd ni så mycket hört talas om: »fri myntning
af silfver». Hvad betyder nu detta? Det betyder att vår regering
skulle af lagen tvingas att öppna sitt myntverk och taga allt det
silfver, hvarunder Europas regeringar digna, och en del af allt
silfver, som produceras i världen, och gifva för hvarje sjuttioåtta
cents värde däraf ett af dessa mynt, som ni tvingas att emottaga som
en fullgiltig dollar för ert arbete eller edra produkter. Det betyder
att den europeiske köpmannen skall skicka silfver hitöfver, få det
myntadt i våra myntverk eller erhålla en silfverdollarsedel för det
och sedan köpa en hel dollars värde af ert hvete eller korn, eller
något annat han vill ha, för det silfver som endast skulle gälla
sjuttioåtta cents i Europa eller på andra ställen i världen. Europa
gör detta dagligen just nu i Indien, Argentina och andra länder med
silfverbasis. Den engelske köpmannen köper hvete i Indien på nedsatt
silfverbasis, tar det till Europa och säljer det på guldbasis. Han
betalar sålunda så lågt för indiskt hvete, att det i Europa blifvit en
farlig konkurrent till vårt, hvilket beror därpå att genom silfrets
sjunkande i värde får den indiske farmaren liten betalning för sina
produkter.
Det är endast några få månader sedan silfverlagen, som ålägger
regeringen att mer än fördubbla sina inköp, utfärdades, och redan ha
åtta millioner dollars i silfver mer än vi ha exporterat skickats oss
från utlandet; något okändt för oss, som alltid exporterat mera
silfver än vi ha importerat. Nu köpa vi allt som våra grufvor
åstadkomma och betungas med en hel del från Europa, där vi i stället
skulle haft guld. Under aderton dagar i april månad ha vi skickat till
utlandet nio millioner dollars i guld: så att under vår nuvarande
silfverlag har Europa redan börjat skicka oss sitt depresserade
silfver och beröfva oss vårt rena guld--ett för vårt land farligt
utbyte, som borde fylla våra lagstiftare med blygsel. Var god och
förstå, att hittills--huru skadliga de två lagstadgandena om
silfverinköp än voro--hade regeringen dock fått silfret till
gällande pris, nu omkring sjuttioåtta cents för 371 1-4 gran; och
endast denna mängd hade regeringen låtit den s. k. dollarn innehålla.
Under »fri myntning » kommer allt detta att ändras. Silfverågaren
skall då få dollarn för sjuttioåtta cents silfvervärde. I fråga om
ren, oförfalskad fräckhet har denna proposition slagit rekord. Och
ändå, när »the Farmers' Alliance» ropar på fri myntning, är det just
detta förbundet understödjer: en plan att taga från folket tjugotvå
cents af hvarje dollar och stoppa dem i silfverägarnas fickor. Säkert
skall ni alla instämma i att om regeringen gör sjuttiåtta cents
silfvervärde till en dollar, så är det regeringen och inte
silfverägarna, som skall ha de extra tjugotvå centens profit på hvarje
dollar, ifall saken lyckas. Regeringen behöfver det alltsamman; ty,
som jag redan sagt er, silfver som regeringen köper till gällande pris
skulle icke kunna säljas i dag utan med förlust af millioner.
Omn fri silfvermyntning blir lag, skola våra farmare befinna sig i
sammna ställning som den indiske farmaren; och likväl säges det, att
de gynna silfver. Om det är sant, så gifves endast ett skäl--de
förstå icke sitt eget bästa. Ingen klass af vårt folk är så djupt
beroende af guldstandardens bibehållande och af utrotandet af
silfverinköp och förfalskad myntning som farmaren, ty många af hans
produkter säljas i länder, som ha guldbasis. Om den amerikanske
farmaren går in på att taga silfver i stället för guld, så skall han
därigenom sätta Liverpoolköpmannen i stånd att köpa på en låg
silfverbasis, för närvarande sjuttioåtta cents för dollarn; och för
alla varor, som farmaren köper från utlandet, måste han betala på
guldbasis. Han måste således sälja billigt och köpa dyrt. Detta är
just hvad som vållar bekymmer i Indien och i Syd-Amerikas republiker.
Priserna för detta årets skörd lofva att bli högre, än de varit under
flera år. Se till att ni får dem på guldbasis.
Öppna våra myntverk för fri silfvermnyntning och erbjud så hvarje
människa i världen, som har silfver att sälja, ett en-dollar-mynt,
stämpladt af regeringen och dess värde--sjuttioåtta cents--
godkändt, och hvarenda silfvergrufva i världen skall bearbetas natt
och dag och hvarje kilogram silfver skyndsamt sändas till våra hamnar.
Europas nationer, med elfvahundra millioner depresseradt silfver i
sina händer, skola strax öfverflytta det på oss. De vilja ha guld för
allt hvad vi köpa af dem och beröfva oss vårt guld, under det vi taga
emot deras silfver. Med »fri myntning» i utsikt skola vi sjunka från
guld- till silfverbasis, innan lagen hinner utfärdas. Aflidne
sekreterare Windoms sista ord skola besannas:
» Antagligen förrän den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin
silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde få fatt
i vara i säkerhet i enskilda gömnmor, eller i bankernas
förvaringshvalf och skulle komma i dagen endast om högt premium
erbjödes för export».
Det är en farlig sjö vi gifvit oss ut på. Ni borde fråga er själfva,
hvarför ni skulle utsätta er guldbasis för fara från silfret. Påstår
någon att silfverbasis skulle vara bättre för er eller för landet?
Omöjligt. Så långt vågar ingen gå. Allt hvad den vildaste försvarare
af förändringen vågar säga är, att han tror att silfver kunde bli lika
godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli bättrc. Låt oss
fråga, hvarför någon annan än en ägare af silfver skulle önska att
denna metall finge ett konstladt värde, som det icke har i sig
själf. Hvarför icke låta metallen silfver behålla den ställning, som
naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel?
Hvarför skall den skattas högre, än den förtjänar? Ingen hade någon
fördom mot silfver. Det hade full rätt att täfla med guld. Fältet står
alltid öppet för det, eller för hvilken som helst annan metall att
bevisa sig bättre passa som värdebasis. Om silfver finge högre värde i
handeln och visade ett stadigare pris än guld, så skulle det snart
uttränga guldet. Hvarför icke ge metallen den ställning, som den kan
vinna i ärlig täflan? Guldet behöfver icke »blåsas upp» af
lagstiftningen--det talar för sig själft. Hvarje guldmynt är värdt
just hvad det gäller för i alla delar af världen. Det tviflar ingen
på. Ingen förlust är möjlig, och--hvad som är lika viktigt--ingen
spekulation heller. Dess värde kan icke höj as eller sänkas. Spekulanten,
som icke har någon utsikt att förtjäna något på dess prisväxling, är
ingen vän af det. Men detta är just skälet, hvarför ni skulle hålla på
guld, som är den mest absoluta värdebevarare. Edra intressen och
spekulantens intressen äro icke desamma. Er förlust är hans vinst.
Ett af de framställda skälen, hvarför silfver skulle inköpas och
myntas, är, att landet icke har nog »pengar», och att fri
silfvermnyntuing skulle fylla bristen. Men om vi behöfva mer »pengar»,
så är guld den enda metall det är klokt att köpa. Hvarför släppa ut
edra sedlar för silfver, som faller i värde och invecklar er i okända
svårigheter, då ni för dessa samma sedlar kan få den rena,
oförfalskade artikeln själf, verkliga pengar--guld, hvilket omöjligt
kan ådraga landet förlust? Men är det sant att landet icke har nog
»pengar », d. v. s. den myntade artikel, som förmedlar utbytet af
andra artiklar? Om det är så, så är det en ny upptäckt? Vi ha icke
lidit af brist på myntade pengar under den förflutna tiden, och dock
finnes det för hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i
omlopp, än det varit förr. Vi ha mera cirkulerande medel--
d. v. s. pengar--per person än något land i Europa, med undantag af
Frankrike, där folk icke använder checker eller växlar i så stor
myckenhet som likställda land--ett förhållande, som nödvändiggör ett
långt större förråd myntade pengar, än hvad vi behöfva. Att få så
mycket myntade pengar, som behöfs möter intet hinder, förutsatt att de
icke äro förfalskade, utan äkta; och säkraste sättet är att köpa guld
och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande värde är så
tvifvelaktigt och som visat sig vara en så dålig spekulation för
köpare. Fråga den, som yrkar på mer pengar, hvarför icke guld vore den
bästa metallen för regeringens inköp för myntning af pengar, och hör
hvad han svarar. Guld är lika mycket en amerikansk produkt som
silfver; våra grufvor förse oss med mer än två millioner dollars af
det hvarje månad. Han skulle icke kunna göra någon annan invändning,
än att detta skulle sänka priset på hans produkt: silfver. Han skulle
icke kunna förneka, att guld ger säkrare pengar åt folket.
Det finns ett annat försvar för silfver. Många offentliga män säga
oss, att silfvermyntning »ligger i luften», att folk vill ha det,
därför att det gör pengar billiga och att, då silfver är af mindre
värde än guld, skulle folk lättare betala sina skulder. Låt mig här
göra er uppmärksamma på en sak. Folks besparingar och egendom kunde
endast på detta sätt reduceras i värde, om guldstandarden föll. Så
länge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, är ingen
förändring möjlig, hur stort silfverförråd regeringen än köper och
myntar. Först när den finansiella krisen kommit och guldstandarden
dragits med i förödelsen och hvarje gulddollar var indragen och hållen
i mycket högt pris, kunde någon förändring inträffa till förmån för
den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han
kunde förtjäna något på att regeringen blef invecklad i svårigheter på
grund af sina förfalskade silfvermynt, så låt honom erinra sig att,
innan denna fåfänga förhoppning kan realiseras, måste hans regering ha
förlorat förmågan att uppehålla silfret vid sidan af guldet.
En klok sekreterare i finansdepartemanget har förutsagt resultatet:
»Denna plötsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med
åtföljande panik, skulle förorsaka en rubbning och finansiell olycka,
hvartill världen ännu aldrig sett maken; och vårt land skulle med en
gång sjunka ned till silfverstandarden, när det inte längre fanns
någon anledning till »myntning, och silfverdollars skulle sjunka till
deras råvärde».
Mannen, som söker framkalla denna olycka i hopp att få någon fördel
däraf, är tvillingbror till den, som begår ett attentat mot
expresståget för att få tillfälle att plundra, eller sätter
statsskeppet på grund för att försäkra sig om en andel i strandvraket.
Han är en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen äro rakt
motsatta de arbetande massornas intressen.
Man framhåller beständigt för oss, att massan af folket håller på »fri
silfvermyntning» eller åtminstone på de nuvarande silfverlagarna,
emedan hon på något sätt fått det intryck, att ju mer silfver som
myntas, dess mer skall hon få på sin lott. Låt oss se litet närmare på
den saken. När regeringen köper silfvertackor, ger hon sina egna
sedlar eller silfverdollars för dem. Hvem får dem? Ägarna af
silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas i
folkets? Af hvad vi veta om silfvermännen, kunna vi icke vänta att de
skola skänka bort sina dollars till någon. Det är endast när de köpa
folkets arbete eller produkter, som de därför lämna dessa dollars till
hundra cents värde, men som kostat dem endast sjuttioåtta. Vilja de
gifva flera af dessa sjuttioåttacentsdollars, än de skulle ha gifvit
af hundracentsdollars för samma arbete och produkter? Nej, icke förrän
regeringens försök att gifva silfver ett artificiellt värde gått om
inte och våra pengar fallit i värde, då en dollar kanske icke gäller
för en half; beräknadt efter guldvärde, skulle de alltid gälla mindre
än förut. Huru kan då arbetarnas eller farmarnas fördel tillgodoses?
Det är silfverägarna, som få hela fördelen. Detta är ju
solklart. Hittills är dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager,
ännu värd en dollar därför att regeringen genom kraftig ansträngning
varit i stånd att uppehålla värdet. Men då »fri silfvermyntning»
inträder, måste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga värde--
sjuttioåtta cents--och farmaren och arbetaren bli skändligt
bedragna. Fördelen för farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla
löntagare är, att de pengar de erhålla skola vara af högsta värde och
icke billiga--guld och icke silfver.
Hittills ha vi hållit fast vid guld som standard. Allting i Förenta
staterna är i dag baseradt på guld, alla sedlar och silfvermnynt
motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle
det nu vara bäst att kasta öfver bord guldstandarden, som de mest
framstående nationerna så ifrigt hålla fast vid, i synnerhet
Britannien, och antaga våra sydamerikanska grannars silfverstandard?
På den solida guldklippan som vår grund ha vi uppbyggt det rikaste
land i världen och det land, som nått den största utveckling i
landtbruk, industri, grufdrift och handelsföretag. Vi ha blifvit
rikligare välsignade än någon nation solen ännu lyst öfver. I intet
annat land äro arbetslönerna så höga eller massan af folket i så
burgna omständigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens
röra vid den? Det är den fråga, som i dag riktas till Förenta
staternas folk.
New Yorks Evening Post är ett frihandelsorgan, men tidningen har
nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfärda tio Mc
Kinleybillar än en sådan silfverbill som begärdes. Och jag, en
republikan och ifrig protektionist, säger er, att jag förr skulle
afstå från Mc Kinleybillen och utfärda faktorilagen, om jag i utbyte
kunde få den nuvarande silfverbillen upphäfd och silfver behandladt
som andra metaller.
Vid nästa presidentval, ifall jag har att välja mellan en person, som
gynnar silfver och tullskydd, och en, som gynnar guldstandarden och
frihandel, så skall jag rösta på den senare, därför att mitt förstånd
säger mig, att till och med tulltariffen är icke hälften så viktig för
landet som bibehållandet af den högsta standard för folkets pengar.
Skulle det icke vara nyttigt för er att lyssna till män, som ha ert
förtroende och som af den ställning de intagit varit tvungna att sätta
sig in i och pröfva denna silfverfråga? President Harrison är känd som
en mycket samvetsgrann man. Han är icke rik--han är fattig. Hvad som
mest ligger honom om hjärtat är att söka gagna den fattigare
arbetsklassen i hans fosterland. Han har studerat denna sak och han
säger er, att det första en förfalskad silfverdollar kommer att göra
blir att bedraga en fattig arbetare, som mottager den som betalning
för produkter eller arbete. Expresidenten Cleveland är, liksom
Harrison, en fattig karl. Hans sympatier tillhöra arbetsklassen--
massorna. Han måste studera frågan för att kunna behandla den, och
fastän många af hans parti hade blifvit dragna in i detta korståg för
silfret--tillfälligt, få vi hoppas (ty till demokratpartiets beröm
måste jag säga, att det hittills i denna sak visat sig som en trofast
vän af de bästa pengar åt folket)--Mr. Cleveland kände, att han
måste säga sanningen och fördöma frisilfvermyntningsidéen, emedan han
ansåg att den skulle skada nationens arbetare. Hans nyligen utsända
bref ger ett annat bevis på att naturen bildat honom till att gå i
spetsen--en modig man och icke en pultron. Han väger icke sina
personliga fördelar mot deras bästa, som en gång valde honom till
president. Vi kunna nämna ännu flera: Ingen dugligare, präktigare och
mera äkta demokrat än Mr. Manning och ingen dugligare, präktigare och
mera äkta republikan än Mr. Windom har någonsin handhaft nationens
finanser. Dessa män voro folkets verkliga vänner. Båda måste undersöka
silfverfrågan för att veta hvad som var bäst och handla så, att det
lände till folkets välfärd. Båda blefvo djupt bekymrade öfver den
hotande faran af »förfalskade mynt» och använde all sin makt för att
hindra kongressledamöterna från att tvinga regeringen att blottställa
arbetarnas intressen och göra dem till ett offer för spekulanter. Två
af dessa stora män ha af eder upphöjts till den högsta politiska
värdighet på jorden, och de hade och hafva framför allt hjärta för de
mångas välfärd. Att de, ehuru politiska motståndare, likväl enades i
denna fråga måste för hvarje farmare, handtverkare och arbetare i
Förenta staterna vara ett mycket talande bevis för att de, och icke
silfrets försvarare, äro hans klokaste rådgifvare.
Jag slutar med ett råd till folket. Om icke regeringen upphör att
månad efter månad belasta sig med mera silfver, eller om fri
silfvermyntning uppmuntras, så undvik silfver. Om ni lägger af något,
så låt det vara guld. Om ni deponerar något i en bank, så låt det vara
guld. Det är onödigt att den fattige utsätter sig för någon risk. Om
ni icke skyndar er, så skall ni finna att intet guld finns kvar åt er.
Spekulanter och försiktiga och initierade affärsmän skola bemäktiga
sig allt. Det bör vara ett varnande faktum, att i dag kunde inga
värdepapper sälj as som icke voro betalbara i guld. Faran står för
dörren. Hvad som än händer, så kan ni sofva tryggt på guld. Silfver
skall ge visa män onda drömmar. Vår regering kan göra mycket; hon är
ganska mäktig. Men det finns två saker hon icke kan göra: Hon kan icke
af sig själf, emot hela världen, gifva silfver ett högre värde, än det
öfverallt i världen äger i sig själft som metall; och hon kan icke
minska guldets värde. En dag skall ni kanske tacka mig för rådet, fast
jag hoppas ni icke skall få anledning att följa det.
Tro dock icke att jag förtviflar öfver republiken--aldrig. Äfven om
hon blir indragen i de svårigheter, som följa med silfver, och vi få
det lika illa ställdt som Argentinska republiken, hvarest en
gulddollar är värd två och en half silfverdollars, finns ingen
anledning att frukta för den slutliga utgången. Folkets sunda förstånd
skall snart åter införa guldbasis, och republiken skall träda fram i
första ledet bland nationerna. Men silfverexperimentet kommer att
kosta oss mycket, och det är bättre att den direkta förlusten drabbar
de få penningstarka än massan af folket. Äfven i bästa fall kommer den
senare att lida mest, män med pengar veta bättre, än andra kunna det,
huru de skola skydda sig. Jag är säker på att folket skulle kunna
hindra all denna förlust, om det endast kunde lära sig förstå frågan,
ty dess intressen, ännu mer än de rikas, ligga att få ärliga pengar
och det behöfde endast uttala sin önskan till sina representanter för
att den hotande krisen skall bli afvänd.
Silfver har, på grund af dess växlande pris, blifvit spekulantens
verktyg. Stadigt, rent, oföränderligt guld har alltid varit, och mera
nu än någonsin, det bästa medlet för att skydda den stora massan af
folket.
Jag har skrifvit förgäfves, om mina ord icke i någon mån göra klart
hvarför det är så, och om de icke kunna förmå folket att låta sina
representanter i kongressen tydligt förstå att, komma hvad som vill,
måste republikens stämpel vara sann, amerikanska folkets pengar de
värdesäkraste af alla pengar i världen, öfver tvifvel och misstankar,
och dess standard i framtiden, som det förflutna, icke växlande
silfver, utan evigt bestående guld.
_________________________________________________________________