hon ihop med ena handen, hon tryckte handen hårt mot bröstet; hon
andades illa; emellanåt kom ett svagt stönande, som hon inte kunde
tillbakahålla. Nu var det över henne, detta hon alltid vetat, detta hon
alltid fruktat!
— Så är detta då slutet, fick hon fram. Du lämnar mig, du flyr som en
äventyrerska, nattetid, utan att ett ont ord växlats mellan oss. Du
vill bara inte bli hos mig mer!
— Elma! ropade barnet. Förlåt mig! Men Elma kan inte förstå hur jag
känner för dem där borta. Jag kan inte undvaras där — här kan jag ändå
undvaras. Jag måste dit och få ge något tillbaka för allt de gjort för
mig.
— Men om jag inte kan undvara dig?
— Visst kan Elma!
— Och vad jag gjort, det räknas inte?
— Hur skulle det kunna jämföras?
— Nej, det kan inte jämföras! bröt Elma ut. Nej, men kan du mäta
vad åren varit för mig, då jag måst undvara allt vad de främmande
människorna där borta tog och fick? Kan du veta det dolda, kan du läsa
ut historien om mitt liv? Kan du ana dess förödmjukelser och lidanden,
dess blytyngd, dess bävan vid varje förfluget ord? Å, du otacksamma, du
vet ju ingenting! Du drar dina små korta slutsatser!
Elma hade höjt rösten. Hon höjde händerna, knöt dem över huvudet,
skakade dem liksom utmanande den himmelske vårdaren och ställande honom
till svars, som så illa vårdat sig om henne och hennes krav: — Allt är
mig fråntaget intill det sista! ropade hon. Förbannelse över livet!
Förfärad betraktade Matti sin mor. Vart ord hon uttalade var ägnat att
röja detta moderskap och allt ve det måste inneburit, men ändå ville
hon alltjämt icke öppet nämna det. Och barnets hjärta förhärdade sig
inför förnekelsen. Ännu stod Matti orörlig som hon först stannat, med
ytterplaggen på sig, vantar på händerna. Och plötsligt vände Elma sig
mot henne med ett raseri, barnet aldrig sett förut:
— Så ge dig då i väg, ju förr dess bättre! Jag har haft nog, jag vägrar
finna mig i mer. Allt vad jag äger skulle en dag blivit ditt; det var
min glädje att tänka på det. När du vuxit upp och mognat, var det mitt
hopp att kunna yppa för dig min levnads hela mörka hemlighet. Men nu må
du lika gärna ge dig av! Gå vilken förbannelse, vilket fördärv du vill
till mötes! Skynda dig bara, innan jag hinner ta tillbaka och kanske
börjar tigga dig om att stanna. I väg! Jag var galen som någonsin
försökte ta mig an en slinkas avkomma.
Förfärad hade Matti tryckt händerna mot öronen för att slippa höra; men
orden trängde igenom allt:
— Förbannelse!
Fort och lågt svarade hon:
— Om Elma med sin mörka hemlighet menar att vi är mor och dotter, så
har jag redan förstått den. Men jag kommer aldrig att bruka det uttryck
om min mor, som Elma nyss brukade — och ingen kommer att få bruka det
om mig.
Så sprang hon. I nästa ögonblick var hon utom tamburdörren och Elma
hörde den slå igen. Hon lutade sig mot bordet, intill vilket hon
stannat. Slocknade ljuset i den lilla lampan under mörk skärm? Det
tycktes henne att hon ingenting såg mer. Hade hon ont? Det kände hon
icke längre. Men hon förstod att hennes barn flydde, bortskrämt av
hennes egna ord; hennes barn försvann i natten, ensam, skyddslös, med
risk att ingenstans slippa in, att få irra ute timtal, frysande, kanske
förföljd, utsatt för vidriga möten.
Vreden föll av Elma. Ett ohyggligt medlidande tog dess plats. Hon
sträckte ut armarna framför sig, bjöd sin tomma famn, bjöd ett barn
värma sig där, förvissa sig där om att intet offer var stort nog att
bereda dess lycka.
— Mitt barn, mumlade hon, mitt olyckliga älskade barn, frukta mig bara
inte mer! Jag ger dig allt du vill!
Hon fick upp ett fönster, hon förmådde kalla. Det blev ett jämmerrop i
natten, ekande över den ödsliga gatan:
— Matti, Matti! Dröj!
Där nere kunde Elma ingenting urskilja, det skymde alltjämt för hennes
blick, ej av tårar, blott av det stora mörkret omkring henne. Men hon
hörde ett tveksamt ja stiga emot sig till svar. Mödosamt kom hon ner
till porten och fick upp den, och Matti stod där utanför, bävande.
— Elmas röst var så ängslig, viskade hon.
— Var inte rädd mer, barn.
När de kommo upp igen, sade Elma:
— Gå nu till sängs. Jag sätter mig inte vidare emot din önskan. Jag
lämnar ifrån mig lånet jag innehaft. Tacka mig inte! Inte ett ord mer,
Matti, allt är avgjort.
På morgonen sade hon:
— Hulda, fröken Matti flyttar tillbaka till konsertmästarens. Hon
längtar dit, och jag trivs nog, när allt kommer omkring, bäst ensam.
Hon lät bära in i Mattis rum kofferten, som varit med barnet och henne
under de tvenne somrarnas resor. Brokiga papperslappar med hotellnamn,
reklamer med avbildningar av natursköna landskap, polletteringsmärken,
spår av stötar eller bärares remmar vittnade om de vägar man färdats
tillsammans. Ur barnets garderob och lådor plockade hon själv, medan
Matti var i skolan, och lade omsorgsfullt ihop allt hon utrustat henne
med. Hon kom ihåg sin egen tvekan mer än en gång: skulle hon hålla
igen, för att icke skämma bort, eller skulle hon ge efter och skämma
bort så rikligt som hennes egen lust bjöd? Nu ångrade hon att hon
någonsin hållit tillbaka. Själva sin kärlek hade hon hållit tillbaka,
orolig att röja för mycket. Hon hade givit sig god tid — och nu var det
för sent.
Elma gömde osedd ansiktet intill varje plagg; hon andades in den svaga
doft, som berättade att dessa klänningar burits av en levande ung
kropp. En blus, redan ganska sliten, stal hon undan i sitt eget rum.
När allt var färdigt lät hon Hulda beställa stadsbud. Huldas förslag om
en liten extra bra avskedsmiddag avböjdes. Det var bättre, sade hon,
att Matti gick så snart allt var i ordning — så var det gjort, och så
fick hon väl välkomstmiddag hos konsertmästarens i stället.
Elma räckte barnet handen:
— Du ser, jag har hållit mitt löfte.
Men när Matti, förgråten, ville falla henne om halsen, försökte tacka,
bad att få komma igen på dagliga besök, höll hon allt ifrån sig.
— Nej, barn. Pröva inte mina krafter för mycket. Det har för mig alltid
varit så, att jag valt antingen — eller. Du ser att jag är lugn. Låt
mig få behålla lugnet, Matti, och lämna mig åt mig själv, tills jag
kallar dig — om jag kallar.
Och liksom förut till Hulda, sade hon, ännu strävare:
— Jag trivs bäst så.
Därpå tillade hon i vardaglig ton:
— Men du kan skicka hit din bror Pontus någon gång. Jag har kommit att
tycka bra om den städade unge mannen.
6.
Det dröjde inte mer än ett par dagar tills Pontus gjorde visit.
I någon mån hade Mattis plötsliga återbördande till hans föräldrahem
chockerat honom. Det kom för tvärt, det liknade ett avsked på grått
papper, det gav intryck att fröken Liwin tröttnat på fosterdottern och
begagnat första tillfälle att bli kvitt henne. Pontus var ensam om att
ha givit händelsen en sådan tolkning och han kollationerade icke sina
intryck med någon. Men i sin egenskap av familjens ende välbalanserade
medlem hade han strax känt behov att gottgöra eller erhålla närmare
förklaring, om så krävdes.
Han fick vänta en god stund i vardagsrummet, beundrande dess i hans
tycke utmärkta inredning. Det förvånade honom blott att fröken Liwin
icke lät frambära någon ursäkt för att han fick sitta ensam nära en
halvtimme.
När hon slutligen visade sig, var hon dock sig lik, fattad som vanligt.
Pontus inledde:
— Jag tror, sade han, att det är lämpligt jag frambär allas vårt tack
för frökens godhet att låta Matti komma till oss igen. Förhållandena
hemma gör det mycket kärt för min mor. Hon borde naturligtvis kommit
hit själv, men —
Elma frågade:
— Konsertmästaren är inte bättre?
— Tyvärr, inte än.
— Matti är mycket fäst vid dem båda?
— Mycket. Och, tillade Pontus, jag måste säga att ett eget barn inte
kunde behandlats bättre än Matti blivit behandlad hos oss.
— Jag har insett det.
— Förlåt min fråga, bad han, men vad kommer hennes mor att säga om
återvändandet till våra, hm, sämre förhållanden?
— Modern har avstått från talan, svarade Elma.
— Som jag hoppas, utan slitningar eller obehag? Eller missnöje?
— Fullkomligt. Matti har fått välja.
— Denna mor, sade han, måste vara en mycket beklagansvärd kvinna.
Elma lät det falla obesvarat.
— Det är något jag ville föreslå er, sade hon i stället affärsmässigt.
Det var därför jag gärna ville se er här. Jag önskar nämligen göra
något för Matti. Min hälsa fordrar numera att jag för ett ytterst
stilla liv och jag önskar inte återse Matti förrän jag blivit
väsentligt starkare.
Pontus sköt in:
— Det måste naturligtvis bli en stark slitning att ägna sig åt en ung
flickas uppfostran, då man levat länge ensam.
— En mycket stark slitning, ja, svarade Elma kallt. Emellertid har jag
bibehållit min tillgivenhet för Matti. Hon är mycket älsklig.
Det belevade ekot upprepade:
— Mycket älsklig.
Det kom att dröja litet innan Elma fortsatte:
— Nu har jag beslutat erbjuda er, kandidat Murius, ett studielån,
räntefri studiehjälp, att återbetalas när det i en avlägsen framtid
kan komma att passa er. Mitt enda villkor är att ni hädanefter betalar
dubbelt mer än förr i ert hem, så att pengarna på det viset, indirekt,
kommer också Matti till godo.
Hon bad honom kalkylera vad han behövde, och de överenskommo om en
summa. De Paschska subsidierna finge han förfara med efter behag.
— Och så ett villkor, sade hon: Att saken stannar orubbligt oss
emellan. Jag vill inte tynga Matti med någon tacksamhetsplikt, och jag
tror mig kunna lita på er.
— Absolut, svarade Pontus.
När den unge mannen gått, efter många bedyranden om tacksamhet för egen
del, vilka hon med en handrörelse mest möjligt sökte tillbakahålla,
kallade fröken Liwin på Hulda och sade att hon tills vidare icke tog
emot vare sig fler besök eller ens telefonbud. Till arbetsplatsen
ämnade hon sjukrapportera sig.
— Jag skickar efter doktor, sade Hulda.
— Ingen doktor hit.
Efter några dagar lät Elma i stället tillkalla den jurist, vars bistånd
hon under årens lopp vid behov använt sig av för ordnande av olika
affärer, samma person, som en gång för hennes räkning varit uppe och
talat med fru Murius, erbjudande ersättning för underhåll av ett
flickebarn under femton års tid, ett erbjudande som avvisats.
Tillsammans genomgingo nu juristen och fröken Liwin dennas ekonomiska
ställning. Arvet hon på sin tid lyft efter far och mor hade icke varit
obetydligt, om också ingen större rikedom, och förmögenheten hade
småningom ökat.
— Fröken har väl förvaltat sitt gods.
— Det ligger i släkten, svarade hon.
Endast under de allra senaste par åren hade kapitlets räntor fullt
använts, och, sade Elma, sannolikt skulle räntorna även i framtiden
komma att förbrukas.
— Fröken ämnar ställa sin existens på bredare basis? sade juristen
småleende.
— Troligen.
Därpå lämnade hon honom det testamente hon i dagarna skrivit ner och
bad honom förvara det, samt låta dess innehåll stanna dem emellan som
en hemlighet, intill den dag det måste öppnas. Juristen läste tyst
igenom papperet, hans ansiktsuttryck förändrades icke, men han förblev
en stund tyst, sedan han läst slut.
Juristen gick. Det kom inte fler besök. Ingen skickades efter, ingen
slapp in, Hulda vaktade enligt givna order vid dörren. In till sitt
rum, där hon låg, hörde Elma röster från tamburen: Rick Brunjohanns
gälla, beklagande utrop, Pontus Murius’ hövliga förfrågningar. Ibland
var det också en väl igenkänd flickröst, ängslig och bedjande. Men man
kunde lita på Hulda, ingen kom förbi henne.
En dag skickades blommor in: ~Fru Alexandra Pasch~, med önskan om snart
tillfrisknande. En annan dag, närmare jul, då syrenträden slå ut som
bäst i blomsteraffärerna, kom ett väl inpackat blommande litet träd:
~Eric Bourgsten~, med hopp om hälsans snara återställande och vördsam
tillgivenhet.
Elmas kamrater och väninnor sände också hälsningar och bekymrade sig
för henne. Man sysselsatte sig sålunda med henne; inte mycket och inte
många, men alldeles borta ville man inte låta henne vara. Så länge man
lever har man inte lov att bli fri människorna, tänkte hon.
Vid jul lät hon Hulda styra om att en summa tillställdes ett par av
Samaritens barmhärtighetsstiftelser, men anonymt. Hon hade gjort
detsamma många jular förut, ehuru under fullt utsatt namn. Nu tycktes
henne onödigt att detta namn syntes mer — ännu så länge.
Några andra julklappar skickade hon icke.
Men efter nyår återvände hon till sin arbetsplats. Man hade där redan
diskuterat eventualiteten av att ersätta henne; men hon förklarade att
med hennes hälsa var det icke längre något fel, hon hade vilat nog,
kelat nog med sina små krämpor och önskade blott återtaga sin plats i
ledet.
Så var hon tillbaka i cirkelgången. Upp om morgonen efter en stundom
orolig, stundom litet lugnare natt; ut till sin post. Gudi lov för
arbetet, tänkte hon. Arbete, människor hon måste resonera med, val som
måste träffas, missförhållanden eller andra försummelser att rätta.
Liwin är fortfarande karl för sin hatt, sades det om henne. Det var
som om ett äventyr skulle gripit henne, något ha rövat henne med sig
för ett par år; vad det varit fick ingen blicka in i. I varje fall var
hon tillbaka nu — frisk, eller åtminstone botad för lusten att göra
fler utflykter. Och man upphörde snart åter att reflektera över henne.
Hon hörde icke och hade aldrig hört till de intressanta, inte till de
vinnande, inte till dem man gjorde många manövrer att närma sig.
När hon slutat sitt värv för dagen gick hon regelbundet hem; det var
samma silhuett i gatulivet som vanligt, med den enkla filthatten, den
vårdade raka rocken av manligt snitt, händerna i rockfickorna. Men
dessa ögon, så obenägna att begagna sig av ett par ögons naturliga
privilegium, att blicka ut över och taga in världen sådan den ter sig
i sin prakt som i sitt armod, de hade blivit ytterligare litet mindre
angelägna.
En och annan mötande skänkte väl stundom en flyktig undran åt detta
gråhyade ansikte, där munnens en gång vackra båglinje raknat i ett
drag av beslut; en och annan kände igen henne och väcktes möjligen
som hastigast till idéassociationer om kvinnlig kapacitet. Men ofta
besvarade hon i sin inre upptagenhet icke ens hälsningarna, när sådana
förekommo.
På kvällen väntade åter arbete. Elma märkte att hon inte längre kunde
prestera lika mycket som i yngre dagar. Hon tvang sig. Hon rökte; för
mycket, det visste hon själv. Emellanåt rätade hon upp sig, tog några
minuters rast och mindes hur ofta hon, när han blev äldre, sett sin far
sitta så, med slutna ögon.
Men hon liknade sig icke mer vid honom, hon hade upphört att
sysselsätta sig med honom. Det föreföll henne som om ett band brustit
och hon nu äntligen gick helt och hållet sin egen väg.
Genom Hulda hörde hon, att Matti inte upphörde att enträget förfråga
sig om henne och be att få göra ett besök.
— Inte ännu, lät hon svara.
7.
Det såg ut som om välsignelse skulle följt Matti tillbaka in i
Muriusska hemmet.
För det första, Roland. Han skrev att hans villkor inte så litet
förbättrats och ställde i utsikt ett besök hem, då han på uppdrag av
sin principal troligen skulle få deltaga i en affärsresa till England.
Från England ämnade han på egen bekostnad göra en avstickare till
Sverge och sparade som bäst ihop till denna efterlängtade utflykt.
Likväl kunde han som förut skicka litet bidrag till moderns hushåll.
Också Pontus syntes ha kommit över någon möjlighet att bidra till
hemmet mycket rikligare än förut, ehuru han höll tyst om rikedomens
källa. Han skrev populärmedicinska små uppsatser och lät förstå att
honoraren voro goda. Då Pontus inte tvivlade på en ljus framtid åt sig,
hade han icke frånsagt sig Paschska understödet; hellre ekonomiserade
han i smyg, då han fick något över, och eftersom han aldrig råkade
Alexis, behövde han inte förarga sig över några beskyddarminer från
dennes sida. Alexis rörde sig i en annan värld än den strävsamme
studiosus, och det var lika långt från den enes värld till den andres
som om de icke rymts på samma planet, ehuru båda funnos inom Stockholm.
Libert hade i motsats till de äldre bröderna inte fått
inkomstförhöjning och inte ens ökat förtroende i musikaffären. Han
tänkte för litet på kunderna, sade man, och han förvånade sig icke
över klandret, ty han visste ju själv av att han hade annat i huvudet.
Men om kvällarna voro Matti och han ofta tillsammans borta och utförde
dansmusik efter beställning. Utan svårighet hade Libert skilt sig från
den girige pianisten han förut samarbetat med, och i musikhandeln, där
beställningarna mottogos, sade han:
— Jag spelar hädanefter endast med min syster.
— En ung dam?
Man ställde sig skeptisk och ansåg att honoraret i så fall måste sättas
ner.
— Det ändrar sig snart, svarade Libert, när folk bara fått höra henne.
Och det nedsatta honoraret gick ju dock oavkortat till hemmet.
Matti sydde sig en enkel svart sidenklänning med korta ärmar, någonting
blygsamt och värdigt på en gång, motsvarande violinistens icke
alltför moderna smoking. Hon hade slutat skolan, det hade skett mitt i
terminen, och hon kände att Elma skulle ogillat det. Men för den som
ämnar försörja sig vid pianot betyder det bokliga vetandet mindre,
resonerade hon, och fru Murius höll med henne, ty för denna hade det
blivit en så stor och överväldigande lycklig överraskning att få till
sig flickebarnet igen, att hon inte funderade närmare över sådant som
avgångsbetyg ur åttan.
Det hade aldrig tillåtits komma fram vid de besök Matti gjort, hur
mycket mamma Alice verkligen saknat henne, och med vilken rätt skulle
det också fått visa sig? Fru Murius visste var hennes plats fanns,
och att en annan mor hade berättigade krav på barnet. Men hädanefter,
inrapporterade Pontus, hade denna mor själv avstått från talan; hon
gled tillbaka i det okända, hon begärde ingenting vidare, och fru
Murius kunde utan samvetsagg få hänge sig åt sin glädje.
Till och med i konsertmästarens rum trängde lättnaden in. Han hade vant
sig av att betrakta Matti som en dotter och ansåg henne lika gärna vara
en kär gäst, en ojävig person, kapabel att se saker och ting i huset
som de verkligen voro. När hon sålunda präntade i honom att han varken
skulle dö eller sluta arbeta och verka i musikens tjänst, måste han ta
det under övervägande. Matti fann också belägg i Bibeln för alla sina
påståenden.
— Och Libert och jag måste öva oss, sade hon. Den som icke vill arbeta,
han skall heller inte äta.
— Nåja, suckade konsertmästaren.
Så måste han alltså börja tåla ljudet av pianot igen, och det gick
lättare än han tänkt.
— Pappa måste sitta med vid bordet, det är så trist annars, sade hon.
Suckande steg han upp, rakade sig för skams skull och drog på sig
kläderna. Han hade legat länge och var ännu svag i knäna, men det
tycktes honom likväl märkligt att denna måltid, som han intog mitt i
kretsen av de sina igen, kom att smaka bättre än den mat, han eljest
brukat få in på en bricka. När middagen var slut, knäppte han därför
samman händerna och mumlade, som icke skett sedan barnen voro helt små:
— Tack, gode Gud för maten.
— Skall jag då bli människa igen? sade han till sin hustru. Är det
möjligt att jag skall leva vidare?
Och det trodde hon.
Han gick omkring i rummet, där han inte på flera veckor varit inne;
han rörde med fingertopparna vid lådan, där hans egen fiol legat orörd
mycket länge. Och när Libert, gripen av en av sina idéer, djärvdes
taga fram den, stämde och spelade på den, tolererade han det.
— Ja, sade han milt till sin son, du har musik i dig, du med, jag
förnekar det inte.
Och han fördrog att Libert lät honom höra sina egna små ansatser till
kompositioner. Det kom för honom att han hade icke blott en hustru,
mycket för god åt honom, utan också tre goda präktiga söner, var och en
begåvad på sitt vis, till och med den lille bierfilaren; det var som om
murar fallit och han, gamle man, fått se något nytt.
En dag, någon tid efter nyår, fick Libert beställning på dansmusik till
en bal hos en överste, överste Oberon. Det var en nogräknad familj,
upplyste man honom om i musikhandeln, överstinnan hade själv varit inne
och sagt till, att hon inte ville ha någon klåpare. Det var bara en
liten bal, en tillställning för hennes sjuttonåriga dotter, men musiken
var hon inte därför mindre noga med.
Libert tog rent linne och sin smoking, Matti sprang till hårfrisörskan
och fick en onduleringsvåg över pannan. Det betydde något hur man såg
ut, även om man endast deltog i balen som pianist. Man var dock därmed
en av balens allra oumbärligaste deltagare och Matti hade märkt att man
ofta fick sig en blick i förbifarten.
Överste Oberons våning var stor och elegant. Musiken var i god
tid på platsen, som sig borde, ifall någon önskade ge särskilda
instruktioner. Ett rum var helt utröjt för dansen och i ena hörnet av
parkettytan fanns en liten upphöjning, en estrad, dit flygeln lyfts
upp. Libert stämde fiolen, medan på litet avstånd hördes ett småningom
ökande sorl av röster från de andra rummen, där gästerna samlades.
Värdinnan ämnade ge ett tecken, när första dansen skulle spelas upp.
Tecknet kom och de två musikanterna trädde i tjänstgöring. Nu skulle
det visa sig att de inte voro klåpare, och att hela överste Oberons
umgänge borde kunna vända sig till dem vid behov av dansmusik. — Det
hänger på dig, Matti, sade Libert, ty för egen del var han säker på sin
sak.
Detta var icke någon Garibaldibal. Grannarna i huset voro tillsagda på
förhand och ombedda ha vänligt överseende, mot löfte att allt skulle
vara slut på bestämt klockslag. Ingen operasångare lät höra sig,
varken under eller mellan danserna, ty det var något ungdomarna Oberon
inte frågade efter. Ingen äldre man, värden själv, överste Oberon,
allra minst, tog av sig i skjortärmarna och agerade bondespelman.
Varken åldrar eller sociala villkor voro blandade här, och ingen Annan
från köksregionerna sågs dansa in, förd av balens mest världsberömde
kavaljer. Det fanns helt enkelt ingen närvarande med ens så pass stor
världsberömmelse som Garibaldis.
Här voro unga män med de trevligaste utseenden och uppträdanden; unga
damer i rosa, aprikosfärg, nilgrönt, i crèpe de chine, voile ninon,
chiffong, georgette, taft, volanger och metallspetsar. Matti höll ett
öga på dem och kunde numera rätt bra skilja de olika tygsorterna och
benämningarna. Hon måste beundra så mycken skönhet, så mycket smak och
behag. Det fanns mycken ögonfägnad, när man spelade på balerna.
När dansen var slut, tömdes parkettgolvet, där funnos inga stolar, det
var ingen fördel att stanna där, om man ville vila några minuter. Ett
enda par dröjde sig kvar, och de stannade för att få vara ostörda.
En fönstersmyg med gardiner erbjöd ett, om än bristfälligt skydd,
och de sökte sig dit. På musiken tänkte de inte, två okända unga
människor i rummets andra ände behövde inte genera dem, och musiken
som just överlade om nästa stycke, tänkte inte heller på dem. Men
när överläggningen var klar, vände Matti sig om; och hon såg hur
fönstergardinen gled tillbaka från en spenslig svart frackrygg, såg en
rosa chiffongklänning, sammansatt av otaliga små volanger, och såg ett
par svarta ärmar djärvt omsluta chiffongklänningen.
— Nu börjar vi! sade Libert.
Men Matti såg för mycket, och de två i rummets andra ände gjorde
ingenting för att dölja sig. De skrattade och kivades och kysstes.
Flickans ansikte doldes bakom en slät brun nacke, som hörde till
frackryggen, en nacke Matti sett förut ... Så vände flickan sig tvärt
om, någon måste ha hörts närma sig, och den unge kavaljeren gjorde
efter hennes rörelse, men åt andra sidan, just åt musikestraden till.
Det var Alexis.
Mattis och hans ögon möttes, och hon såg att han kände igen henne. På
dylikt misstar man sig ej. Men han vände sig ögonblickligen åter bort
och hans ansiktsuttryck lät förstå att ingenting alls hänt; han slog
blott armen om den unga damen i den rosenfärgade volangklänningen och
gled ut på golvet med henne, när musiken i detsamma åter lät höra sig,
sedan violinisten givit den unga kvinnliga pianisten en puff.