omkring, liksom för att se efter vad denna kunde ha att ge: det var en
annan gatubild än förr, med andra butiker, andra mjölkvagnar utanför
magasinet, andra hundar ute att vädras och skälla, annat ljus, olika
skuggor. Men alltid något. Och så var hon borta om gathörnet.
Aldrig skulle det fallit Matti in, att Elma kunde stå och följa henne
som hon gjorde: dylikt kärleksfullt pjoller passade i familjen Murius,
passade dem där och deras vänner, men kunde inte alls gå ihop med
Elma Liwin. Matti hade småningom gjort bekantskap med porträtten av
domprosten och hans maka och av dennas far, presidenten Hökhufwud; de
hade samtliga förefallit henne vara strängt herrskap, mycket olika vad
hon varit van vid, och Elma hörde till dem.
När flickan försvunnit om gathörnet tog Elma sig en vilostund.
— Fröken är tokig med henne, grälade Hulda. Vad har fröken uppe i ottan
att göra, fröken har ju tid att sova ut.
Och det var ju sant. Och då timmen slog för fröken Liwin att bege sig
till sin egen arbetsplats, hade hon ofta dessutom under den lilla
vilostunden hunnit göra upp någon anledning till oro för sig. Det
var så dumt och oförståndigt som helst, hon visste det. Än hade hon
sålunda glömt be Matti hämta henne hem igen på eftermiddagen, än att
höra efter vad Matti eljest tänkt taga sig till. Hon visste ju alltför
väl hur varje fri stund betydde raka vägen till och med rasande fart
uppför de tre trapporna till dörren med ~Konsertmästare P. A. Murius~
på mässingsplåten. Förbjuda det kunde hon inte; det gällde att skapa en
annan användning för tiden. Och hur ivrig, ivrig att skapa den var hon
inte.
Elma avstod från bjudningar och sällskapsliv, dit hon inte kunde
föra fosterdottern med sig. Elma föreslog Matti att bedja gossarna
Murius hem till sig, i stället för att, så snart en kväll blev ledig,
tillbringa den där borta. En och annan skildring hade Elma fått
därifrån, så bland annat av Liberts och Mattis återupptagna konserter.
Kunde inte dessa lika bra exekveras i Mattis eget rum och vid hennes
piano?
Libert hörsammade då ett par gånger fröken Liwins inbjudan, men
troligen trivdes han inte; han var inte skicklig i konsten att föra
samtal, mycket musik blev det heller inte. Dessutom, förklarade
Matti, hade han nu fått en anställning, det var i den musikhandeln,
där han alltid tyckt om att hålla till, nu skulle han sälja noter och
konsertbiljetter med mera, och om kvällarna spelade han dansmusik
borta, än här, än där. Pontus däremot visade sig inte så ogärna. Han
begrep betydelsen av att visa sig och sprida en förmånlig uppfattning
av ens egen person. Han kände ju också fröken Liwin förut och talade
med henne om sina studier och de beräkningar han gjort för att få
generalkonsulns knappa apanage att räcka till. De kommo bra överens,
den medelålders fröken och han. Men Matti brydde sig mindre om dessa
besök.
I stället tog Elma henne då med sig på teatern. Detta var ett av de
största offren, ty Elma Liwin hade aldrig tyckt om att visa sig i en
teatersalong eller på motsvarande offentliga platser, dit folk drogs
för att roa sig, se varandra, träffas. Där kunde för henne möta upp
så många ansikten hon helst ville slippa se, och nu mer än någonsin,
exempelvis någon av Paschs, eller bara någon av fru Alexandras talrika
vänner, kommittévänner eller andra, vilka sedan framburo rapport om
fröken Liwins nya ackvisition, en fosterdotter: det måste väl komma
att bedömas som ett egendomligt infall av den halvgamla ogifta damen.
Elma ville slippa alla kommentarer. Och där kunde också finnas en viss
kvinnlig läkare, färdig att draga slutsatser.
Sist av alla ville Elma ändå möta Eric Bourgsten, den ende som fått
blicka in i hennes tillvaro och kanske ana dess svaghet, ana att en
svag punkt fanns, något man jagat efter bot för.
Så tog hon mod till sig och satt på teaterparketter, på konserter och
föredrag, så långt flickans tid medgav. Publiken fick vänja sig att
se fröken Elma Liwin, en ganska ståtlig dam av egendomligt slutet,
respektingivande yttre, oftast enkelt svartklädd, icke utan elegans i
enkelheten, och med henne en ungdom med livliga blickar, ett vackert
barn, i det hela en stor kontrast till beskyddarinnan. Umgänget mellan
de två syntes kamratligt.
En dag under senhösten fick Matti en hälsning från Alexis; med posten
kom ett vykort från London, frambärande ett kortfattat tack för sist.
Matti räckte Elma kortet, och Elma förstod att det skedde för att visa
öppenhet. Flickans goda vilja var uppenbar, men likväl irriterade
påminnelsen om den unge mannen Elma. Hon sköt vykortet åt sidan efter
en flyktig blick och sade:
— I min ungdom korresponderade man inte med unga herrar.
— Elmas ungdom måste ha varit förskräcklig, svarade Matti. Jag är glad
att jag lever nu.
Elma kunde inte förmå sig att svara: — Min tid var bättre och höll
bättre tukt än nutidens.
Dock föresvävade henne att något dylikt borde sägas, att för nutidens
farliga frihet borde varnas. Vykortet från Alexis låg på bordet mellan
Matti och henne. Lampskenet belyste en bild av Westminster Abbey. Matti
hade återgått till läxorna hon lämnat. Den lilla pappersbiten låg där
och växte, det var som om den täckt hela bordskivan, Elma kunde inte
bli kvitt medvetandet om dess närvaro. Alltid revos nya farhågor,
ny misstro upp inom henne. Skulle hon till slut nödgas röja hela
sanningen för barnet, ställa fram sitt eget öde som det fruktansvärda,
nödvändiga, varnande exemplet?
— Min Gud, tänkte hon, låt mig slippa! Jag kan inte.
Matti lade bort sina böcker, sträckte på sig och gäspade, grep vykortet
igen och läste om det skrivna, samt brast i skratt:
— Han har gjort ett stavfel!
Så var pappersbiten åter reducerad till bara ett banalt vykort,
några banala fraser, av vilka en till på köpet innehöll ett stavfel.
Skuggorna gledo bort. Barnet satt där, klarögd, öppen och trygg som
alla andra kvällar; Elma drog en djup suck av befrielse.
Men vid godnattkyssen, höll hon kvar Matti litet mer än vanligt och bad:
— Låt mig ändå varna dig. Frihet är inte att leka med.
Matti svarade, medveten om att redan mer än en gång ha varit segrarinna
över sig själv:
— Jag tänker sköta min frihet.
På kvällen, innan hon lade sig, skrev Matti sitt vanliga veckobrev till
Roland i Amerika:
»Älskade Roland, jag ångrar numera mycket att jag någonsin
sagt jag nästan hatade henne. Det gör jag inte alls, ~tvärtom~,
hon är ofta mycket rar, och att hon gör sig mycket bekymmer för
min skull, är säkert. Allt vad jag gör följer hon med; till och
med när jag är borta kan jag liksom känna det, och allra mest
när jag är hemma hos ~oss~. Det kan hon inte vänja sig vid, att
jag alltid helst är där, och jag tycker själv det är synd om
henne, men den saken kan ju icke ändras.
Vad det beträffar att hon skulle vara min rätta mor, har jag
slutat tänka på det. Eftersom jag fäst mig vid henne, får hon
gärna vara det. Ibland känns det underligt. Varför tiger hon?
Vet du vad jag tror: att hon inte alls kan sätta sig in i någon
annan människas känslor eller tankar — bara sina egna. Och
ibland tror jag hon är ledsen för det själv.»
4.
Nyår kom och våren med Mattis sexton år. Den terminen gick hon
och läste. Hon var ständigt sysselsatt, skolan tog också sitt och
musikstudierna inte mindre. Konsertmästaren hade förklarat att han icke
längre ville leda Mattis utbildning, han var sjuk, han var trött, han
dög inte längre. Elma mottog underrättelsen och skaffade annan lärare.
Hulda hade slagit fram något om att Matti till sin födelsedag, eller
åtminstone till konfirmationsdagen borde få ha hela sin forna
fosterföräldrafamilj på middag, men Elma vägrade. Inte att hon icke
gärna unnat Matti denna glädje, men hon fann det oöverkomligt att själv
agera värdskap och visa älskvärdhet emot de människor, med vilka hon
hemligen kämpade om sitt barn.
Det hade förefallit henne — om icke hennes inbillning bedrog! — att
Mattis besök i det forna hemmet åtminstone icke blivit fler än i
början, åtminstone icke syntes ivrigare åtrådda, icke drogo senare
ut om kvällen, icke ens när vårkvällarna blevo allt längre och mer
frestande att dröja ute i. Liksom om morgnarna, satt Elma vid sitt
fönster och spejade efter barnet, så snart hon var borta en afton. Hon
höll utkik åt gathörnet, där folk som närmade sig plötsligt trädde
fram. Flickan gjorde sig vanligen ingen stor brådska. Ofta kom hon
arm i arm med den minste så kallade brodern, musikanten; säsongen för
dansmusik var förbi och han hade följaktligen bättre tid att promenera.
De pratade, de voro ivriga att begagna ända till sista minuten. Ibland
tyckte Elma sig spåra bekymmer i ansiktsuttrycken. Men när Matti
slutligen kom upp till henne, gjorde hon inga frågor: hon ville inte
blandas in i dessa Muriusska bekymmer, vilka de än voro, hon ville
hålla sig själv utanför deras existens, om hon också inte kunde tvinga
Matti därifrån.
Under sommaren tog Elma, liksom föregående året, tjänstledighet för
några veckor utom semestern, i avsikt att vårda sin hälsa. Matti och
hon reste åter utomlands. Färden tillfredsställde henne; det föreföll
henne att hon blev starkare, nerverna kommo i bättre jämvikt; hon
hade också Matti för sig själv, och hon vågade göra sig mer bestämda
förhoppningar för framtiden.
Under hösten som följde slog konsertmästare Murius’ misströstan om
sig själv emellertid ut i full hypokondri. Han gick till sängs och
vägrade att stiga upp mer, låg bara stilla, stirrande rätt framför sig,
fullkomligt overksam, eller satt upp med kuddarna hopkörda bakom sig
och läste i Bibeln, ur vilken han sedan drog de sorgligaste slutsatser.
Vännerna tillkallades, men han körde ut dem, och småningom slutade de
komma alls. Garibaldi for på stor turné, och han vägrades till och med
komma in och säga adjö, konsertmästarn ville icke se någon, som hade
det ringaste med musik att göra. Lille Libert blev tvungen gå bort till
bekanta för att få öva sig på sitt instrument.
Konsertmästaren återtog sitt rum åt gården; en morgon bestämdes
omflyttningen i en handvändning, Pontus fick ta sina medicinska böcker
med sig och hysa in sig hur som helst tills vidare; gårdskarlen
ombads komma upp och hjälpa att bära möbler. Det var inte första gång
detta skedde, och han hade sitt omdöme om konsertmästarens förstånd
längesedan klart. Nu brydde herr Murius sig icke om de oförskämda,
bullrande notarierna mer; han skulle i alla fall snart dö, sade han,
han kunde lika bra göra det i rummet åt gården.
— Konsertmästaren kommer att överleva oss allihop, sade gårdskarlen.
— Vafalls? ropade konsertmästaren ursinnig, och han skrek efter
gårdskarlen:
— »~I pestens våld den som hör pesten till; i svärdets våld den som hör
svärdet till; i hungerns våld, den som hör hungern till.~»
Det var profeten Jeremia, som särskilt behagat honom, och gårdskarlen,
notarierna, vem som helst fick taga åt sig om pesten och om svärdet;
men det om hungern tog han som en hänsyftning på sig själv, han, som
icke längre förmådde sörja för de sina, utan lät dem alla gå mot
svältdöden. Ofta vägrade han därför att intaga den mat fru Murius
försökte truga på honom, och hennes försäkringar att ännu var inte
skafferiet helt läns, trodde han inte på. Han svarade henne:
— »~Ve mig som har fötts till kiv och ve för alla. Jag har icke drivit
ocker, ej heller har någon behövt ockra på mig; likväl förbanna de mig
alla.~»
Det var ingen mening med det, ingen människa förbannade honom, tvärtom
bjödo alla till att lindra hans plågor, men han hade förlorat ögon att
se det med.
Sedan man burit möbler fram och åter i våningen under ett par dagar,
fick fru Murius dock en liten frist att organisera den närmaste
framtiden på. Pontus måste behålla ett rum för sig själv, det var
nödvändigt för hans studier. I det stora rummet, som nu återfick namnet
sal, tog fru Murius själv bostad för de nätter, då hon icke måste sitta
inne hos den sjuke. Men det tredje rummet åt gatan hyrde hon ut. Libert
fick sova i köksalkoven, vilken det numera ändå inte kom på fråga att
erbjuda någon tjänsteande.
Libert ställde väckarklockan, så att han skulle kunna vakna tidigt om
morgnarna. Han sprang upp så fort den ringde, rädd att eljest somna om,
och han märkte med glädje att han hade huvudet fullt av nya uppslag,
som mognat liksom genom ett under, medan han sov. Han satte på kaffe
och ställde sig att borsta hyresgästens, moderns, Pontus’ och sina egna
skodon. Under tiden fortsatte uppslagen till nya kompositioner sitt
verk i hans huvud; dessa morgnar med skoborsten voro för honom härliga,
fria, fridfulla, och det hände slutligen att han måste ställa undan en
halvfärdig känga för att som hastigast anteckna en tongång.
När fru Murius litet senare kom ut i köket, fann hon då sin Libert ännu
barfota, inte mer än halvklädd, med notpapper framför sig, kängorna
ännu oborstade och kaffet kokande över så att det fräste i gasen.
Libert blev både snopen och ledsen erfara hur fort en halvtimme kunde
gå, och fru Murius kunde inte göra annat än skratta för att trösta
honom.
Sedan dukade hon snabbt fram åt sig och sina pojkar på köksbordet,
gjorde i ordning hyresgästens kaffebricka och fick de sista skodonen
avputsade, medan Libert fort drog på sig kläderna, föste upp täcket
över sin bädd och gav sig i väg till sin musikhandel med ett par tre
stora smörgåsar, som hans mor mitt i allt annat hunnit breda och förse
med litet gott pålägg.
Hyresgästen gjorde inte mycket besvär. Men rummet skulle ändå städas
och därefter ville Pontus gärna ha sitt så fort som möjligt. Han
bäddade sin säng själv, bar ut sin hink och dammade av, men fru Murius
ansåg det säkrast vara med, ty Pontus’ städning var inte mera pedantisk
än Liberts. Ibland måste hon dock lämna alltsamman i sticket om hennes
man ropade på henne och hon förstod att kvalen blevo honom övermäktiga
i ensamheten.
Han höll kvar henne, hängde sig fast vid de välgörande, vänliga
händerna och hindrade alla göromål.
— Låt mig bara stöka ifrån mig som hastigast, bad hon. Här ser ut som
ett grishus.
Men det var inte någon sorg för herr Murius, att hans hem liknade ett
grishus. Hade inte Job setat mitt i en askhög?
Ibland vredgades han också, då hon dröjt för länge borta, han var
orimlig och stygg, för att sedan ångra det dubbelt och be till Gud, att
en lämplig, en rik och fin man snart kom och tog hand om hans hustru
och gav henne den tillvaro hon alltid borde haft. Men när hon ville
skynda till sina sysslor igen, hindrade han henne fortfarande.
Vem skulle hinna köpa upp maten för dagen och göra det med den
nödvändiga yttersta sparsamheten? Endast en visste på öret vad man
hade att röra sig med: hyresgästens lilla hyra, Pontus’ lilla bidrag,
Liberts obetydliga lön. Vem skulle laga maten, lägga upp den, styra så
att inte stämningen blev alltför trist vid bordet, och vem sedan diska
och göra köket hjälpligt snyggt igen? Vem tvätta upp åt fyra personer,
vem stryka och lappa? Det var ingen konst att svara på det; det fanns
bara en person att nämna; men ändå hindrade konsertmästaren henne
ständigt med sina krav för egen del, och ofta förstod hon inte alls hur
det skulle bli möjligt för henne att räcka till.
Ingen sade: — Nu skulle man haft Matti här! Inte ens Pontus. Han ansåg
icke det skulle tjäna mycket till att nu beklaga sig över förlusten av
Matti. I femton år hade Matti delat bröd med dem alla och tärt sin
del av familjens resurser, och ingen missunnade henne att så skett. Nu
var hon utflugen och hade det bra, och man kunde väl inte direkt mena
att hon skulle anmodas återvända till boet, när detta höll på att rasa
ihop. Det fanns bara den utvägen, att Matti själv kom till insikt om
sin plikt, tänkte Pontus: Hon är ju varken blind eller döv.
Så reflekterade den kloke Pontus, men han teg i familjekonseljen, om
sådan hölls, och förbehöll sig tyst att avvakta någon lämplig stund.
När Matti kom upp, tyckte konsertmästaren om att ha henne hos sig,
och det beredde ju alltid fru Murius en stunds ledighet. Det var
visserligen bittert för Matti att inte få råka modern så mycket hon
tänkt sig, men det var ändå gott att märka, hur hon förmådde skingra
faderns vånda. Matti läste ur den Heliga skrift, som han begärde, men
ingenting ur Jeremia eller Job, utan hon stack fingret längre fram i
boken och sade: — Nu läser jag på sidan, som kommer upp. Och det blev
då Nya testamentet, om bröllopet i Kana, eller om undret med brödet och
fiskarna, om sjukas helande eller Lazari återuppväckelse.
— Går du redan? sade han, när hon gick.
— Jag måste.
— Du skulle aldrig ha övergivit oss!
Nej, det var också hennes egen tanke.
Utan att Pontus visste om det, var Matti nämligen redan på väg
fram till sin plikt; inte samma plikt som förra gången, men en ännu
angelägnare. Hon var varken blind eller döv eller dum, hon såg hur
hemmet var hotat, hur modern skred ihop och blev alltmer tunn och
tryckt; och hur pojkarna än bjödo till att hjälpa henne, skedde det så
valhänt att ingen hjälp ofta varit lika bra. Här behövdes en person
till, ingen avlönad och missbelåten person, utan en frivillig och
självfallen kraft, för vilken ingen av hemmets skavanker var främmande:
en dotter.
Men hur skulle Elma kunna bringas att inse den nödvändigheten? Där låg
problemet.
Var gång Matti återvände till den givmilda beskyddarinnan, till det
egna vackra rummet och Huldas omsorger, hade hon fattat föresatsen att
tala rentut. Men när hon väl befann sig inför Elma, såg det stränga,
fårade ansiktet, som hon visste att hon kunde bringa ljusning över, och
som alltid just den dagen föreföll henne tröttare, mer tärt än vanligt,
svek modet. Hon insåg, att Elma ingenting skulle förstå och ingenting
vilja förstå.
Lyssna skulle hon nog, överlägga inom sig själv, önska vara rättvis,
och kanske slutligen erbjuda pengar. Pengar endera till hushållerska
eller sjuksköterska, till hyran eller till vård på sjukhem. Men därvid
skulle det stanna, inte tal om annat. Ingen rubbning i det fastslagna,
ingen appell gentemot Mattis mors uttryckliga dekret, att hon, Elma
Liwin, och ingen annan skulle ha barnet hos sig. Och om också Alice
Murius, mot all förmodan, kunde tänkas taga emot pengar av en nästan
främmande, vad blev väl det ändå gentemot hemkomsten av en saknad
dotter, en verklig hjälp?
Mer än en mörk höstafton följdes Matti och Libert åt från huset Murius
till huset Liwin, om Libert var ledig och modern kunde undvara honom.
De sneddade över den gamla Humlegården, en gång så full av inbillade
försåt. Ännu måste de trycka sig litet närmare intill varandra, när
de påminde sig barndomens häxor och missdådare. På litet avstånd
gåvo de en blick åt det forna Kejserliga palatset. Nu voro alla de
stora fönstren tomma och mörka under parklyktornas sparsamma ljus. De
avlövade trädens våta risiga valv sträckte sig upp mot och förlorade
sig bort i himmelns sotfärg.
— Vi går ännu ett litet varv, det är inte så sent än, sade Libert.
Ännu ett litet varv. Matti visste att Elma väntade henne, att draget
av återhållen grämelse och outtalad förebråelse grävde sig alltmera in
i hennes ansikte för var kvart som gick. Hon ville inte göra Elma ont,
hon hade lovat sig själv att inte göra det, och lovat mor och Roland.
Men hon visste ju ändå att plikten fanns för henne på helt annat håll,
och så länge hon gick där med Libert, var det lättare att hålla den
pliktkänslan helt levande.
— Du, sade Libert en kväll, nu börjar de ge baler igen här i stan. Jag
är upptagen tre kvällar denna vecka.
Han var upptagen och eftersökt, och han hörde ju heller inte till de
dyraste. De voro två som spelade: Libert med sin fiol och en pianist,
och de delade förtjänsten: hälften var, eller rättare sagt, det var
Liberts hopp att det småningom skulle bli hälften var. Ännu så länge
tog pianisten mer, ty han ansåg sig vara mera berömd och Libert blott
ett bihang, en skyddsling, som han ammade upp.
— Men du, sade Libert till Matti, ~du~ borde vara med i stället! Då
slapp man dela alls.
Libert stannade vid dessa ord, och hans ögon strålade; reflexen från en
av parkens lyktor lyste mitt in i dem. Han förstod att han träffats av
en snilleblixt.
Sedan gingo de länge och överlade om hans förslag, Matti och han.
Så vana som de voro att spela tillsammans, kunde de inte gärna bli
annat än omtyckta. Kanske blev det så rikligt med baler den vintern i
Stockholm att de kunde bli engagerade varenda en av veckans kvällar.
Deras lycka kunde då snart vara gjord och de våga sig på att höja sitt
pris. De skulle snart kunna bli lika efterfrågade som vilken som helst
av de stora dansmusikfavoriterna, Liberts nuvarande pianist icke
undantagen ...
— Libert, sade Matti, du är ett geni.
— Jo du, svarade han. Goda idéer, det är något, som jag verkligen ofta
har.
5.
Men redan när Hulda öppnade tamburdörren och anmärkte att fröken Liwin
i dag fått vänta ovanligt länge på sitt te, kände Matti att planen, hur
god den än tett sig, likväl var orealiserbar. Elma skulle med största
säkerhet inte låta entusiasmera sig för den.
— Du har dröjt sent, anmärkte också hon.
— Förlåt, jag glömde bort mig med Libert. Vi gjorde — vi byggde
luftslott.
Elma frågade inte efter vilka luftslotten voro. Några Muriusluftslott,
men det tjänade mycket litet till att Matti reste i höjden.
Hulda hade fått order att vänta med te tills flickan kom, och hon bar
in en välförsedd bricka: där voro smör, marmelad, nybakat vetebröd med
socker och mandel. Elma sade:
— Du måste vara hungrig, barn. Och är du inte våt? Se på kängorna!
Kängorna voro verkligen våta och nedsölade, de buro spår av den långa
vandringen längs parkens av regn uppblötta gångar. Det var kängor från
herr Feuer i Hamburg, mycket olika dem man förr i världen brukat rita
hopphagar i gruset med, när man var ute och lekte i sjömanskavaj och
kort veckad kjol. Allt var olika. Det svällde något i Mattis bröst,
tjockt och besvärligt för andningen och ännu mer för tuggningen: hon
kunde omöjligt njuta av Huldas nygräddade bullar.
Den kvällen kände Matti det som om hon aldrig förr på riktigt allvar
förstått hur fången och bunden hon verkligen var. Sedan Elma och
hon växlat god natt, grät hon. Länge hördes Elma gå och syssla i
vardagsrummet; det var så här dags hon skötte sina krukväxter, det var
då hon ordnade i sina redan förut så ordentliga lådor och skåp, och
Matti kvävde sina snyftningar för att ej bli ertappad. Om Elma hört
henne, kommit in och gjort frågor, vad skulle hon svarat? Elma skulle
ej godtagit de svar, hon kunde ge.
När det äntligen blev tyst, och när det varit tyst över en timme, steg
Matti upp. Tog hon inte sitt parti nu, blev det aldrig av.
När hon först följt Elma, hade det skett av förnuftiga skäl; hon
hade insett dem och böjt sig för dem. Nu hade förnuftet blivit ett
annat, och ingen ursäkt fanns mer för att dröja här i överflöd och
bekvämlighet till intet gagn.
Darrande av köld och brådska klädde hon på sig. Hon tordes inte möta
Elma igen, hon kunde inte strida mot dennas omutliga vilja, hon var
inte viss om att kunna trotsa den vädjan till en mors önskan, som
Elma stödde sig på. Endast flykt återstod. En högersko kom på vänster
fot och tvärtom, hon upptäckte det först som hon stod färdig, och hon
vågade inte förlora en dyrbar tid med att göra ombytet.
Hur det stod till hemma, det visste Matti alltför väl: i faderns rum
satt den uttröttade modern vakande, ty han hade haft en dålig dag, och
hon satt antagligen på köpet i en obekväm stol, ty den enda bekväma som
fanns, var korgstolen, och den knakade och tåldes icke i sjukrummet.
Troligen vakade också Pontus med en överhängande tentamen över sig, och
kanske Libert i sin köksalkov, förväntansfull, full av idéer och fylld
också av tro på henne, Matti.
Hon smög ut i tamburen. Ingen packning, mer än vad som rymdes i
fickorna; icke ett öre — alla pengar voro Elmas. Försiktigt förde hon
patentlåsets regel åt sidan, hörde bakom sig steg i mjuka filttofflor
och förstod att Elma hört henne. Fort öppnade hon dörren för att rusa
ner, men Elma var redan inpå henne och lade hårt sin hand över hennes.
— Kom, sade hon blott.
Elma tände lampan med violett skärm i vardagsrummet. Hon hade svept sin
nattrock omkring sig. Framför henne stod Matti, fullt klädd med kappa
och hatt, orörlig.
— Vart skall du hän?
— Hem.
— Mitt i natten? Du skulle ju inte ens sluppit in där.
— Jag skulle väckt dem som bor på nedre botten; alla känner mig där.
Jag måste dit.
— Nå, och i morgon?
— Jag skulle inte ha kommit tillbaka.