och spelade, utom i sällsynta fall, då någon av damerna kunnat närma
sig honom för att be om en eller annan särskild melodi och smålett mot
honom. Då lade han sedan märke till den damen och gjorde sig kanske
ett litet svärmeri för kvällen — man visste inte vad som kunde röra
sig inombords hos den förbehållsamme Libert. Men på överste Oberons
bal närmade sig ingen dam honom, ingen riktade ens på hela kvällen ett
ord varken till honom eller till Matti, utom betjäningen, som enligt
överstinnans vänliga order försåg dem med förfriskningar och i sinom
tid med litet supé.
Hela aftonen dansade Alexis förbi dem, än med en rosa dam, än med en
vit, eller en blå, men han hade inte vidare sett åt musikestraden till,
inte mer än om den inte alls funnits, utan musiken utförts av osynliga
änglar.
8.
Klockan två på natten sade överstinnan Oberon till Libert att man varit
mycket belåten med musiken, men att det nu icke skulle dansas mer.
Hon gled ett kuvert i hans hand och han lät det glida vidare ner i en
ficka. Överstinnan sade till Matti:
— Fröken ser så ung ut, fröken är bestämt en mycket duktig ung dam.
I salongerna togo gästerna farväl; i danssalen kom en vaktmästare
in och dämpade belysningen. Blygsamt väntade Libert och Matti att
trängseln kring ytterplaggen skulle minska, innan de sökte upp sina
egna och fingo skynda ner på gatan, där tjocka snöflingor börjat falla
tätt, medan balen pågick.
Framför huset väntade några bilar, eller satte just i gång — troligen,
tänkte Matti, var den Paschska bland dem. Libert och hon skyndade
hemåt; deras steg hördes inte i den nyfallna snön, och de hörde icke
att någon följt efter dem och kom fatt dem, förrän en röst bröt in:
— Matti, varför så bråttom?
Det var Alexis.
Han hade ratat hemfärden i bil, slingrat sig ifrån skyldigheten att
artigt följa någon av de unga flickorna hem, och stod nu framför de
två han icke på hela aftonen observerat. Som vanligt frågade han inte
mycket efter Libert, utan vände sig blott till Matti.
— Det var längesen sist, får jag följa dig en bit?
Och Libert föll strax beskedligt in i sin gamla roll av den som
försvinner. Han satte i gång igen, luffande i förväg i snön, i sin
grova ulster och med fiollådan under ena armen, under den andra
notportföljen, som han tagit ifrån Matti. Alexis sade:
— Matti, du får förlåta mig. Du hör, jag nekar inte! Jag såg dig. Jag
var feg. Jag brydde mig om, att de alla där uppe skulle få veta att du
varit min lilla barndomsflamma och skämta med mig.
— Kan man inte ha haft en barndomsflamma, som försörjer sig med
dansmusik?
Det svarade inte Alexis på.
— Varför var du där? frågade han. Är du inte kvar hos fröken Liwin? Var
det inte mycket bättre?
— Nej!
Libert suddades alltmer bort i mörkret. Alexis sade:
— Vi kan inte stå så här. Jag måste tala med dig, men jag hade inte
beräknat detta, jag har bara tunna skor.
Och då en droskbil kom förbi, hejdade han den och sköt Matti före sig
in i den. — Jag måste få förklara mig ännu bättre, bevekte han. Till
chauffören gav han anvisning att köra vart denne fick lust, gata upp
och gata ner, i sicksack, en halvtimme, kanske bara tjugu minuter,
sedan skulle han få adressen och ordentliga drickspengar.
Alexis fortsatte:
— Jag blev ifrån mig, när jag fick se dig, Matti. Du tror mig
naturligtvis inte? Hela denna bal, jag förbannar den! Dessa flickor,
jag har gycklat med ett halvt dussin av dem och kysst ett par, bara på
trots. Jag tål ingen av dem. Jag vet nog att jag gäller för att vara
den fulländade unge mannen, alla blivande svärmödrars ideal, och redan
börjar min mamma se sig om efter den blivande bruden. Men det finns
något hos mig som inte passar i beräkningen.
Han pustade ut litet, Matti kände en sötaktig lukt av hans andedräkt.
När de passerade under gatlyktorna såg hon också hur blossande hett
hans ansikte var. De runda blanka ögonen, som liknade moderns, stirrade
rätt fram, blankare än någonsin. Hans mun darrade litet med neddragna
mungipor.
— Jag är bara tjugu år, Matti, men redan har jag varit med om för
mycket, det är ingenting att berätta för dig, hemifrån får jag så
mycket pengar jag vill ha, eller inte långt ifrån, pappa tycker bara om
att jag gör av med dem. Men vad har jag gjort av dem på, utomlands och
här? Det kväljer mig att komma ihåg det.
— Vem tvingar dig? frågade Matti.
Han for till som om han fått en knuff.
— Är du dum? frågade han tillbaka. Det trodde jag inte. Tvingar?! Det
är min rätt att göra vad som faller mig in. Jag har varit dödfull och
blivit sjuk och blivit bestulen och spelat med falskspelare och festat
med människor av sorter, du inte ens har begrepp om — ifall du vill
veta. Det är den årstiden i en ung mans liv, säger pappa. För honom
är allting normalt. Och han har rätt. Årstiden är snart förbi, jag
är snart led på den. Om ett par år är jag mogen att förlova mig med
fröken Oberon eller någon snarlik och bli fullkomligt den person jag
från början prickades ut att bli. Begriper du? Men det, det kväljer mig
också! Att följa den utprickade banan.
Han lutade sig fram emot Matti, som satt orörlig, där hon pressat in
sig i åkdonets ena hörn; han lät huvudet sjunka ner mot hennes knän.
— Jag är inte fullkomligt nykter nu heller, sade han, därför kan jag
tala fritt. Matti, i hela världen finns bara dig, jag kan tala som jag
vill med! Matti, lilla älskade Matti!
— Stackars Alexis! mumlade hon.
— Ja, jollra med mig, kalla mig stackars, lägg din hand på min panna,
så där.
Matti lade handen på hans heta panna och han sjönk ihop och lugnade
sig, suckade djupt och fortsatte, ty tiga kunde han ändå inte:
— Vad är det för en galenskap inom mig? Festa och hänsynslöst slå
bort alla skrupler, det duger jag inte till i grund och botten; men
marschera fram och bli en generalkonsul nummer två, som man väntar sig
av mig, det bär mig på något vis inte mindre emot. Det måste finnas
ett tredje! Matti, skulle det verkligen vara du och bara du, som hade
nyckeln dit?
Men den föreställningen måste synts honom befängd, ty han skrattade
till.
Långsamt gled bilen fram, gata upp och gata ner, som det blivit
tillsagt. Vid en kurva kände Matti plötsligt igen var de voro: de
passerade Elmas port. Hon böjde sig fram och såg efter. Jo, det lyste
i fönstret till Elmas sovrum, en ensam svag ljusfyrkant på hela den
mörka husfasaden. Det var samma fönster från vilket en förtvivlad röst
ropat ut i natten, en natt inte mycket olik den som nu var, så tung,
så mättad av ovisshet. Detta verop: Matti! Dröj! — hur det ofta sedan
dess ljudit för henne igen. Det måste vara sådant man aldrig glömde.
— Du hör ju inte på mig, sade Alexis misslynt. Vad ser du efter?
— Ingenting.
Ty detta var ingenting hon kunnat tala med Alexis om.
— Jag måste åka hem, sade hon.
— Vill du redan lämna mig?
— Jag kan ändå ingenting göra för dig.
— Du vill inte!
— Om jag kunde, ville jag.
Men hon kände att någon verklig hjälp kunde hon inte ge honom. Det var
skuggor inom dem och emellan dem, liksom omkring dem. Hon visste, att
hans hjärta, som skenbart öppnade sig för henne, det var dock inte
hennes, det var trots allt långt borta.
Alexis flyttade sig oroligt, kom ännu närmare henne, tryckte sitt
brännande huvud ännu hårdare mot hennes knän. Vad ville han, vad
väntade han? Smekningar, tröst, kyssar? Mot sin obehandskade hand
kände Matti hans sträva hår, och det fanns en lockelse i henne att
bara sträcka ut fingrarna och gräva in dem i detta hår, röra vid detta
huvud, i vilket så stridande tankar värkte — och hon förstod också vad
den lockelsen innebar. Något nytt svällde upp inom henne, en makt hon
inte känt förut, och som kunde komma att riva henne med sig, om hon
inte gav akt.
Och om hon inte brydde sig om att ge akt? Om hon tvärtom bara gav
efter, gav det han önskade, tröst för stunden, kyssar, betydelselösa i
morgon?
Nyss skrattade han till, och det hade varit ett elakt litet skratt.
Hela balaftonen hade han förnekat henne; inte ens ett förstulet
igenkännande litet leende hade han kunnat övervinna sig att ge, när han
dansat förbi med andra. Men nu väntade han likväl något av henne och
frestade henne.
Med ens satte han sig upprätt igen och skakade till som den som fryser.
De runda ögonen stirrade inte längre rätt fram, munnen darrade inte
mer. Han såg rakt på henne, nära, tog in hela hennes ansikte med
blickarna, såg och såg. Men det förde honom dock inte närmare henne,
tyckte hon, tvärtom; det han såg efter, det var inte henne, utan något
han var ensam om att känna.
— Ja, Matti, sade han, det är dig jag borde ha, förstår du inte det
själv? Det är skrivet — men ändå är skriften falsk. Det blir aldrig
något parti mellan oss. Det är oförsynt att säga det, men kan vi inte
vara fullkomligt sanna? Jag hör inte till dem, som gör annat än det
hela världen väntar av dem, hur jag än må rasa, eller låtsas rasa.
Kanske finns det andra, som bryter sig fria, men inte jag. Nej,
Matti, det blir inget parti. Men jag är kär i dig, det kan jag säga,
och jag har varit det sen första gång jag såg dig, en liten flicka i
sjömanskavaj. Jag drömde om dig på nätterna, och vid dagsljus också för
resten. Du vet inte vad du varit med om i mitt sällskap! — och för var
gång jag möter dig, blir det likadant igen. Och du, neka inte, det har
varit detsamma för dig. Vi hör ihop! Låt oss bara ta det som det är.
Så skrattade han till igen, samma korta lilla skratt, som klingade
styggt.
— Och nu kysser jag dig, sade han.
Han kastade sig fram emot henne, tryckte in henne mot bilsätets hörn
och sökte hennes mun. Men hon stötte honom tillbaka. Det var inte
Alexis mer, detta, inte hennes Alexis. En ny, en främmande människa
pockade på något, för vilket han ville att hon skulle glömma den Matti,
den verkliga Matti, som barndomens Alexis en gång ägt.
Men hon glömde inte. Som om Elmas upplysta fönster varit en signal,
kommo hennes egna ord till Elma för henne igen: — Jag ämnar sköta min
frihet ... Och med sammanbitna tänder kämpade hon för den friheten mot
hans våld.
De stredo tyst, Alexis var inte mycket starkare än hon. Nu hade
alltsamman för honom blivit en lek, en elak lek, lust att besegra, att
tvinga och förödmjuka, att straffa henne för allt ont han rönt fjärran
ifrån henne. Hon hörde hans hånfulla flåsande intill sig.
Med ett skri av sorg och vrede slet hon sig äntligen loss, vände sig
om och gav honom en smällande örfil, medan chauffören, som hört hennes
försök att få upp vagnsdörren, lät bilen glida fram och stanna intill
en trottoar.
Hon hoppade ner.
— Far bara vidare, var så god, sade hon, och hon hörde själv hur hon
fick Elmas behärskat kyliga tonfall, då hon gav det Paschska numret vid
Floragatan. Så slog hon igen dörren utan att se åt Alexis, som ej mer
låtit höra ett ljud, och sprang bort i snögloppet.
— Elma, tänkte hon bara, Elma, Elma.
Hon ville dit, hon ville få säga: I dag har jag begripit något! Var
aldrig orolig för mig mer.
Hon ville också säga: Förlåt! Jag visste aldrig förut hur mycket du gav
mig.
Först när hon andlös stod utanför porten hemma, kom hon ihåg Libert.
Det var hon, som hade portnyckeln, och säkert hade inte Libert bjudit
till att väcka någon för att slippa in. Han måste ha patrullerat i
kölden och snön med sin notportfölj och sin fiollåda. Och mycket
riktigt, där dök han fram ur ett portvalv snett över gatan, där han
haft en smula skydd mot vädret.
— Så du är här nu, sade han. Det blev ju inte så värst långvarigt.
— Vad är klockan?
— Tre.
Inte ens en timme hon varit borta; Liberts lugn lugnade henne.
Libert sade:
— Det var ett vackert snöfall. Där uppe i salen lyser det ännu,
gardinerna är inte nedrullade, jag stod och såg på snöflingorna, när de
for förbi i det gula skenet. Det är nog mamma, som vakar.
9.
Fru Murius kom emot dem i tamburen, hon hade hållit te varmt åt dem.
Men det var inte endast för detta hon vakat. Oroligt såg hon på Mattis
ansikte med dess prägel av djupaste trötthet, eller kanske något mera,
något annat och mera, så mörka som ringarna under flickans ögon blivit.
I det längsta dröjde hon därför med sitt budskap, så länge att barnet
åtminstone hann få litet värme i sig och sitta några minuter i ro.
Men hon kunde inte förhala det alltför länge:
— Matti, det har varit bud från fröken Liwin. Hon är mycket svårt sjuk.
Hulda hade ringt, men så sent att Matti och Libert redan varit på väg
till Oberonska balen, och Hulda hade då sagt, att fröken Liwin icke
ville veta av att man telefonerade dit. Men såvida inte fröken Matti
kom alltför sent hem, vore det nog snällt, om hon lät höra av sig;
Hulda trodde att fröken Liwin längtade.
Sedan hade hon ringt igen vid midnatt och så klockan två och slutligen
för en kort stund sedan. Fröken hade gripits av ängslan för Mattis
skull, sade Hulda, hon inbillade sig att flickan for illa eller befann
sig i någon fara, och hon ville se henne. Det är väl feberfantasier,
förstås, hade Hulda sagt, men —
Matti ropade:
— Jag måste genast dit!
— Om hon bara får veta att du kommer, går Hulda ner och öppnar porten.
Elma Liwin låg till sängs sedan några dagar. Det hade börjat med feber,
och den hade snart stigit oroande högt. En läkare hade besökt henne,
eftersänd på Huldas eget bevåg, och hon hade funnit sig i det.
— Nu kan jag dö, hade hon sagt till tjänarinnan. Med eller utan
läkarehjälp hos mig gör detsamma: allt är färdigt.
— Dumheter, svarade Hulda.
Men när den kvinnliga läkaren kom andra gången, visade hon sig
bekymrad, tog Hulda avsides och befallde att en sjuksköterska snarast
anskaffades. Sjuksköterskan var nu väntad nästa morgon.
Bakom den sjukas rygg och nacke voro kuddarna uppstaplade över varandra
för att ge henne mera lätthet att andas. Elma Liwin låg stilla och
såg upp mot rummets tak, som var höljt i dunkel. Det kom för henne
och hon mindes, att när hon var barn och man ännu använde sig av
fotogenlampor, blev det en rund, ständigt dallrande ljusring i taket
rätt över den plats där lampan stod. Det liknade en dans av otaliga små
ljuspartiklar, så små att man icke kunde särskilja dem från varandra,
endast se dallringen av dem alla tillsammans. Hon hade tyckt så mycket
om det.
Det hade brukat föresväva henne att denna dallrande ljusring vore hela
världen med alla dess otaliga människor. Varje människa var en av de
ogripbara små ljuspartiklarna med deras aldrig avstannande rörelse, där
ingen var stor nog att märkas särskilt. Om kvällarna, så länge lampan
brann på barnkammarbordet, kunde hon inte förmå sig att frivilligt
somna ifrån den; då och då måste hon öppna ögonen och se efter om den
levande ljuscirkeln alltjämt var kvar — och den var alltid kvar. Hon
ville vara en av dessa oändligt små, som rörde sig där uppe, och ibland
kunde det också förefalla henne att hon verkligen höjde sig, hon steg
dit upp, svävande, saligt, och blev en av dem. Hon försvann, uppgick
i, utplånades bland dem. Ja, det var saligheten.
Hon vaknade till och frågade:
— Vad är klockan, Hulda?
— Litet över tre, och nu är fröken Matti på väg hit.
— Kanske, tänkte Elma, blir det just i natt jag dör, eftersom jag
kommit att tänka på detta så längesedan glömda.
Gärna skulle hon ändå velat hinna berätta för Matti om den levande
ljusringen. Varför, tänkte hon, och kände hur en orolig iver kom
svetten att tränga fram på panna och händer, varför gjorde jag det inte
medan tid var? Varför har jag inte ens själv under alla dessa år kommit
ihåg denna salighet att plånas ut, att väl leva och röra mig, men ändå
inte synas bland de andra? Jag har tänkt på för mycket annat.
Hon frågade igen:
— Vad är klockan?
— Det har gått fem minuter sedan sist. Nu går jag ner och öppnar porten.
Elma blev ensam.
Att det skulle vara så svårt att alltid ha det väsentliga för ögonen.
Kanske hade hon haft mer än andra svårt för det. En gång som barn gick
hon över en leråker, det mindes hon också, och fötterna fastnade,
fastnade, det blev stora lerklumpar på dem, omöjliga att bära vidare
till sist. Det kom svetten att pärla fram plågsamt igen. Att det
skulle vara så svårt att se ljuscirkeln och bara minnas den.
Och nu var taket åter mörkt.
Men oron för Matti hade gått över. Det hade litet tidigare stått för
henne, att barnet ännu var helt litet, ett helt spätt barn; hon hade
varit rädd att inte kunna hålla i det ordentligt. Men tog man det ifrån
henne, blev det mycket värre. Hon hade ropat och bett och bett att få
behålla det, ropat så att svetten pärlade, hela kroppen var som eld.
Men ingen hörde henne, tills Hulda hade kommit in, mycket lugnt, och
sagt: — Nu har jag skickat efter fröken Matti.
— Hur gammal är hon, Hulda?
— Kära hjärtanes, hon blir ju sjutton i vår.
— Gud vare lovad!
När Matti kom in i rummet, öppnade Elma sina ögon.
— Fröken sov visst, viskade Hulda.
Det hade förefallit henne att hon tvärtom legat klarvaken och vaktat på
ljuscirkeln, att den inte skulle få slockna. Slocknade den, så kanske
hon glömde den och inte kunde förklara sig mer. Hon hade så mycket att
förklara, så mycket att tala om. Men först vila ännu litet: så slöt hon
åter ögonen.
Hulda hade sagt till Matti:
— Tala inte med fröken, hon orkar ingenting.
Barnet satte sig därför blott tyst intill bädden; hon tog den sjukas
ena heta hand och höll den mellan sina båda. Hon lyfte den svaga heta
handen och lade den över sin böjda hjässa. Hon gav sig själv åt sin
mor. Det skulle inte bli strider mer.
Hon viskade bara:
— Mor.
Och det kom svar, men knappast hörbart:
— Ja, barnet mitt.
Från vardagsrummet hördes klockan slå, fyra små klingande slag, och
efter en tid, fem. Då och då tassade Hulda fram, bjöd den sjuka dricka,
eller fuktade hennes läppar, då hon inte tycktes orka dricka själv. När
den första morgongryningen bröt in, tvang Hulda Matti att söka vila.
— Fröken ser i alla fall mycket bättre ut, sade hon.
Men innan vintersolen ännu hunnit lysa in full dager, var det slut.
Rummen tycktes med ens fyllas av folk. Läkaren kom skyndsamt och allra
först: hon hade ändå icke trott, sade hon, att det så fort skulle
vara förbi. Den beställda sjuksköterskan visade sig och försvann
igen, bliven obehövlig. Rick Brunjohann tittade upp, utan aning om
annat än att allt stod väl till med Elma, och hon grät övergivet i
vardagsrumssoffan, ångrande och högt jämrande sin ånger, att hon
icke, innan det nu var för sent, ägnat hederliga gamla Liwin större
vänlighet, mera hänsyn. En bror till den döda slutligen, borgmästare
Liwin, som någon dag förut underrättats telegrafiskt om dennas
allvarliga sjukdom, hade jämte sin hustru kommit upp med nattåget till
Stockholm, beredd att, om så sorgligt krävdes, fylla sina plikter mot
släkten i systerns person.
Strax på förmiddagen hade Hulda också telefonerat till juristen, som
fröken Liwin brukat tala med, och det hade varit på frökens order, ty
han skulle underrättas före varje annan, när hon gick bort, hade hon
sagt.
Borgmästare Liwin skickade hem Matti.
— Min kära unga fröken, sade han vänligt, vi är, både min hustru och
jag, mycket känsliga för den tillgivenhet ni synbarligen hyst för vår
syster, och ni är naturligtvis välkommen hit tillbaka varje dag, om
ni så önskar. Men denna eftermiddag blir det åtskilliga papper och
affärshandlingar, som måste genomgås genast, för att utröna om den
avlidna möjligen förordnat något för sin begravning eller annat, och ni
har ju, hör jag, sedan någon tid inte längre ert hem här.
Sedan gick han ur rum i rum, betraktande den ram i vilken hans syster
levt. Mer än ramen hade han aldrig känt. Han hade icke ofta besökt
henne, eller hon honom. Han tänkte efter: tjugu, trettio, ja, säkert
mer än trettio år sedan de haft ett förtroligare samtal, en förtrolig
lek; det måste ha varit ännu i barndomen. Och sedan dess visste han
ingenting om henne. Fyra syskon voro de en gång, nu var han den ende
kvar. — Vad kan hennes liv egentligen ha varit? tänkte han, och det
slog honom, att nu först frågade han sig det, nu först frågade han sig
varför han aldrig sökt henne eller undrat över henne.
Hade hon väl någonsin behövt honom, och han icke varit till hands?
Dunkelt stod det för honom, att han hållit av henne, då han var
gosse. Men där hon låg orörlig, mycket rak, med anletsdragen stelnade
i slutligt allvar, icke ett skrämmande allvar, utan dens avskilda
värdighet, som förtjänat sin frid, var hon för honom fullständigt en
främling.
— Hon har ansetts vara lik vår far, reflekterade han, men det ser jag
inte. Det är inte någon av oss, hon är lik.
Mot eftermiddagen öppnades det hos juristen deponerade förseglade
konvolutet, som innehöll fröken Elma Liwins med egen hand nedskrivna
sista vilja och förordningar.
I testamentet erkände hon sin dotter Matti (Mathilda), skriven såsom
barn av okända föräldrar och kallad Murius. Så när som på några legat
tillföll kvarlåtenskapen denna dotter. Bevis för moderskapet hade under
senaste månader sammanbragts, såsom utlåtande av barnmorskan med flera.
Barnets faders namn uppgavs. Till testamentet var slutligen fogat
koncept till den dödsannons den avlidna uttryckligen önskade få införd
i uppräknade tidningar, samtliga huvudstadens mera betydande.
Konceptets ordalydelse var denna:
†
Fröken
ELMA LIWIN
född ..... död .....
efterlämnande
outsägligt älskad dotter.
_”Vem var då jag, som i oförstånd gav
vishet namn av mörker?”_ (Job. 42:3.)