billigt hemmasydda små flickunderplaggen.
Till sist hade hon somnat med dem intill sig, ett insomnande så ljuvt
som om barnet själv legat där, spätt och litet. Hon vaknade vid att
Matti stigit upp och så tyst som möjligt sysslade med sin toalett. Elma
blev liggande orörlig, förstulet följande barnets flinka, omedvetna
rörelser, den omsorgsfulla intvålningen, den oroliga undersökningen av
något som ett par små finnar på hakan. Utan tvekan blottade barnet sin
kropp, litet rysande vid den kalla avrivningen, och för första gång
hade Elma, modern, sett de välformade unga lemmarna, kött och blod av
hennes eget kött och blod.
Här hade en annan badat, skött, klätt och smekt; en annan hade fröjdat
sig åt hälsa och god växt, åt kraft och skönhet.
Matti vände sig om, varseblev att Elma var vaken och dolde sig litet.
— Kan Elma förstå vart mina underkläder tagit vägen?
— Kära du, svarade Elma, jag ville bara se över och laga dem, om det
behövts, och jag råkade somna ifrån alltihop.
Matti sade:
— Ingenting är trasigt. Vi gick igenom allt, innan jag for, mamma och
jag.
Svartsjukan rev Elma med sig.
— Nåja, svarade hon kritiskt, fasligt lappat är ju allt vad du har, och
ser också ut att vara lappat i sista minuten.
Matti teg. Men det drev på för hårt inom Elma, hon kunde inte styra sig
själv längre, hon måste slå till igen:
— Jag märkte ju att särdeles ordentligt verkade det inte, där du växt
upp, och det är nog ett och annat att säga om dina lagningar också.
Nåja, tillade hon försonligare, det är ju heller inte ditt fel.
— Vems annars? ropade Matti och hade med ens sprungit fram som en
furie. Tror inte Elma att mamma slet ut sig tillräckligt? Försök själv
att ha fyra barn! Det var just jag, jag som borde suttit inne litet
flitigare och hjälpt henne. Var snäll och säg aldrig ett ord om henne
mer!
Mor och dotter hade mätt varandra med blickarna. Samma humör. Samma
ögon, som svartnade av vrede. Och samma minne, som säkert inte skulle
låta denna första drabbning glömmas.
Elma hade sedan varit uppriven hela dagen. Hon anklagade sig själv, som
ej bättre hållit föresatsen om långmod; men samtidigt kunde hon icke
komma förbi hätskheten mot allt, som stod henne emot. Nu hade hon tagit
sitt barn till sig, förbiseende fullkomlig försiktighet, övervinnande
svårigheter och risk; men barnet var icke vad hon velat ha det till.
Det var som om från barnets hela väsen skulle utgått förebråelse för
att hon inte gjort mer, kommit förr, offrat hänsynslösare — detta barn
där, som ingenting begrep!
Utåt visade hon ingenting. Det sjuka hjärtat höll henne under tortyr
med sina hårda slag; de gamla djävlarna viskade till henne om
redan alltför stora, tydligen bortkastade offer, om missgrepp och
oövervinnligt motstånd, alltför naturliga följder av ett huvudlöst,
impulsivt handlande från hennes sida. Men längtan efter det styvsinta
barnets tillgivenhet, efter ett enda försonande ord från detta, genom
och trots allt, oförklarligt älskade barn, besegrade stormen.
Utan att akta på sin trötthet förde hon flickan med sig i butiker, gav
henne presenter, avstod sin aftonro för att taga henne ut på en teater.
Och efter denna första scen hade hon blivit försiktigare, hon hade känt
att hon ej hade råd till många nederlag. Hennes självsäkerhet hade
brutits; hon hade räknat på en instinkt hos barnet, som borde fört
detta till henne, naturligt och omedelbart. Den instinkten hade icke
hörts av — rätten till barnets hjärta utan vidare, den hade hon redan
försuttit, långt innan de två möttes igen.
Beskt förödmjukad hade hon erkänt det för sig. Ville hon äga Mattis
oförbehållsamma vänskap och tillgivenhet, måste hon förtjäna dem så som
varje annan, varje främling, skulle nödgats göra det, småningom och
från etapp till etapp. Hon ägde inte framställa en enda fordran — hon,
modern.
När brevet från Roland äntligen var läst till slut och pressats ner i
en ficka, frågade nu Elma med ett tonfall hon försökte göra så vänligt
som möjligt:
— Vill du inte berätta litet för mig av allt det unge herr Murius
skrivit?
— Nej, svarade Matti, om Elma ursäktar, för det var verkligen bara
saker oss emellan. Men se här!
Och hon höll upp en check på tre dollar, som legat bland pappersarken.
— Pengar, sade Elma kallt. Det måste jag insistera på att du inte tår
emot av andra än mig.
Och därmed voro molnen över dem igen; de svarta blickarna törnade åter
ihop. Matti sade lika hett som Elma talat kallt:
— Nu måste jag säga ifrån, att jag ämnar inte låta mästra mig hur långt
som helst! Då rymmer jag hellre.
— Ämnar du trotsa öppet? Det avråder jag ifrån, i ditt eget intresse,
Matti!
Därefter blev det åter tyst. Elma lutade sig åter tillbaka i vilstolen
och satt väntande. Vem skulle först räcka hand till försonlighet?
— Varför inte vika, tänkte Elma i bitter stumhet, varför inte ge upp
all strid, röja längtan och ömhet utan vidare? Men hon vågade ej —
oviss om hur det skulle tagas emot.
Det blev Matti, som talade först; hon sade mycket lugnt, värdigt en
segrarinna över sig själv:
— Elma har naturligtvis rätt i att jag inte behöver övergödas med
pengar. Mamma ville inte heller att vi skulle taga emot något, annat än
hemifrån, och jag glömde bort att från Roland — det är ju inte hemifrån
mer. Elma kan nog inte heller alls förstå Roland, eller hur vi alltid
haft det oss emellan. Men ursäkta mig.
Elma räckte ut handen och Matti lade sin ena i den. Modern böjde sig
ner och kysste lätt barnets fingertoppar.
— Du får väl också ursäkta mig, sade hon, om jag ibland syns hårdare än
jag är.
På kvällen besvarade Matti Rolands brev:
»Vad det beträffar, att hon E. L. skulle haft sorger, som jag
måste tycka synd om henne för, det tror jag är sant. Men om du
visste vad det ofta är svårt att sämjas med henne. Om natten
kan det falla henne in att riva i mina underkläder för att se
efter, antar jag, om där råkar vara en säkerhetsnål i stället
för en knapp, eller sådant småslarv. Hon ger mig allt vad jag
behöver, inte otrevligt överflödigt alls, så att det kunde
se ut som mutor, utan lagom och mycket rart, och vet du, jag
är också tacksam. Men andra dagar kan hon bli så ond, hon är
värre än jag. Hon varken slår eller skriker, nej, det sitter
i ögonen, precis som på mig (det vet jag) — och så kommer det
~några ord~. Är hon min rätta mor, då brås jag på henne, och
det är rysligt! Ty trots alla föresatser, finns det stunder, då
jag ~nästan hatar~ henne.»
2.
Elma och Matti reste hem över Hamburg. De togo in på hotellet, där Elma
tidigare tagit in med Rick Brunjohann, och Elma förde sin dotter till
herr Feuers skobutik och ekiperade henne där. Till restaurangen, där
Rick och hon dinerat med Bourgsten kunde man däremot icke föra barnet.
Men på aftonen, sedan Matti kommit in till sig, gick Elma ut. Hon
trodde sig kunna hitta till platsen, som för henne inneslöt så många
minnen; hon önskade blott få se in genom något fönster, skymta den
intimt bekväma salen med fontänens färgskiftande vattenstrålar; kanske
också uppfånga glimten av ett ansikte. Det var flickan i guldbrokaden
hon tänkte på, och Bourgsten. Hon ville föreställa sig dem tillsammans,
dessa båda levande, som hon lämnat bakom sig; de skulle sitta vid samma
bord, täckt med vissnande blommor, medan hon, Elma, osedd gled förbi
de stora upplysta fönstren i höstkvällen, helt förbi allt som varit —
blott för ett par minuter unnande sig den sista pinan av fordom kända
tings åsyn.
Men det visade sig lönlöst för henne att försöka finna vägen dit.
Förgäves irrade hon en stund under gatornas ännu icke avlövade träd. I
mörkret blev hon utsatt för närgånget tilltal och förstod att det ej
passade henne att ströva ute längre. Hon skyndade åter upp på hotellet.
Som hon gick förbi Mattis dörr, greps hon av en stark lust se flickan
igen, ehuru godnatt redan växlats dem emellan. Hon knackade på dörren,
och då ingen svarade, steg hon in. Ljus brann på bordet, men rummet var
tomt, sängen orörd. Klockan var heller inte mer än tio. Elma väntade.
Flickan tycktes ha suttit och skrivit, det var ännu fuktigt av bläck
i pennan; sannolikt hade hon gått ned med sina brev. Men det dröjde,
och hon kom inte tillbaka. Orolig började Elma söka; hon ringde upp
betjäningen, men ingen kunde upplysa om var den unga fröken befann
sig. Kanske satt hon nere i salongen, där gäster stundom tillbringade
kvällen. Elma avvisade den tanken: varken Matti eller hon hade ens
frågat efter var denna salong fanns.
Hennes oro stegrades. Förfärliga farhågor vaknade inom henne. Mattis
ytterkläder voro kvar i rummet, men likväl kunde hon ej hålla tillbaka
föreställningen att flickan verkligen rymt — och detta här, i detta
avskyvärda Hamburg! Ett spårlöst försvinnande, ett omhändertagande av
mest fasansfulla art, allt var tänkbart. Hon genomlevde i inbillningen
sitt eget vädjande till polismakt och myndigheter, en förfärlig
historia, tidningsskriverier, äventyret i var mans mun. Under en halv
timme gick hon fram och åter i korridoren utanför de två dörrarna, till
Mattis rum och till hennes eget. Slutligen, under ångestens tryck,
sökte hon sig ändå ner till denna salong, där Mattis närvaro förefallit
henne allra mest osannolik.
Flickan var där, Elma varseblev henne strax. I rummet rådde dämpad
belysning, dämpat sorl av röster; ett par tre sällskapliga grupper
ockuperade, skilda från varandra, det stora utrymmet. Med en av dessa
grupper var Matti införlivad, ett kotteri på sju eller åtta personer,
i vars medelpunkt tronade fru Pasch, Den vita papegojan, småleende, i
vitt med pärlor. En smula avsides, ytterst i gruppen, satt Matti med en
ung man, inbegripen i livligt samtal.
Elma kunde icke förmå sig att gå fram, och ingen observerade henne. Hon
måste taga stöd mot dörrposten; hela hennes ångest smalt ihop i en
ursinnig vrede. Hon tog in synen av hela detta sällskap, dessa Paschs,
föremål för hennes ovilja, hon mindes ej mer sedan när, sedan alltid,
föreföll det henne, naturbestämt som ett arternas krig ... Hon såg den
unge mannen gripa tag i det lilla filigransmycke, Mattis skatt, som
numera hängde i en tunn guldkedja, en gåva av Elma, och draga till sig
det. Den smala flickhalsen följde mjukt med, och de skrattade båda.
Häftigt tillsade Elma någon av hotellbetjäningen, som hon fann i sin
närhet, att genast hämta den unga damen, och skyndade själv i förväg
upp med hissen, beredd att ge hela sin avsky utlopp.
Men Matti gjorde sig ingen brådska. Elma konstruerade upp förloppet
för sig: flickan måste av en händelse ha stött på Paschs, något
lekkamratskap existerade kanske med sonen, någon brådmogen
kurtishistoria. Så mycket värre! Elma hade ännu icke stått inför
tanken på sin dotter i dylikt sammanhang, och hon gick strax till
det värsta: uppgörelse om möte nästa dag, fräcka beslut att draga
henne, vakterskan, vid näsan, utflykter på tu man hand, otillåtliga,
förtidigtmogna friheter.
Med grym tillfredsställelse såg hon också för sig hur vaktmästaren
närmat sig gruppen Pasch och det unga paret: — Fröken är ögonblickligen
väntad uppe på fröken Liwins rum ... Hur Matti måste sett sig om med
häpen min och känslan av förödmjukelse att bli eftersänd på detta vis,
liksom småbarn. Inte mer än rätt. Och ändå tillät flickan sig detta
dröjsmål, ett oförsynt, oförlåtligt söl — ett söl, frukt av Muriusk
uppfostran!
Så fort Matti blev synlig, mötte Elma henne med ropet:
— Jag fordrar absolut att slippa vänta, när jag låter kalla dig. Vad är
nu detta för spektakel?
— Elma känner dem ju själv, Paschs. Fru Pasch bad mig hälsa.
— Jag vill inte känna dem. Är det pojken du springer efter?
— Jag har känt Alexis i åratal.
— Jag vill inte veta av vidare umgänge där.
— Vad har Elma för skäl till det?
— Begär du skäl också?
— Naturligtvis.
— Du kan vara säker! bröt Elma ut. Jag har mina skäl. Jag har mitt
skäl. Pasch i dag, en annan i morgon, jag vet vart det bär.
Matti sade stelt:
— Elma behöver ingen oro göra sig för mig; Alexis blir för resten
utomlands hela året.
— Vad hade ni att tala så intimt om?
— Intimt? Vi talade om våra resor.
Hon glider undan, tänkte Elma, hon ljuger för mig. Hon måste ju
ljuga, det finns ju inget förtroende mellan oss ... Men hon vågade
inte släppa lös hela sin harm. Hon tände en stark cigarrett, drog
djupt in röken, lugnade sig. Hur det än var, det allra värsta hade ändå
icke skett, Matti hade inte rymt, eller ens synts tänka på att rymma.
Elma kände, att innerst var det fasan för detta, som legat på lur. Allt
annat var ändå lättnad, också Paschs, också dröjsmålet, också de envist
stela svaromålen från Mattis sida: barnet var likväl kvar.
— Kära Matti, sade hon blidare, jag blev så orolig för dig.
— Orolig? Hur så?
— Ja, jag blev orolig. Matti, barn, jag kom att tänka på din mor,
kanske borde jag inte tala om det, men jag gör det för din egen
skull. När jag nyss stod i salongsdörren och plötsligt fick se dig
där, så sorglös, så fängslad, troligen alldeles omedveten, alldeles
okunnig om all falskhet, låghet och smuts, allt försåt, all osanning i
försäkringar och ömma blickar, all orenhet, blev jag förfärad. Du är
bara femton år ännu, och jag kände mitt stora ansvar. Vart bär det hän
för dig, min Matti?
Matti hade satt sig, hon reste sig igen:
— Jag begriper vad Elma menar. Att min mor har blivit lurad, har varit
godtrogen och fått lida för det sedan — och nu tror Elma att jag måste
bli likadan. Å, jag skäms, när jag hör vad Elma tror om mig!
Hon vände sig om för att gå, men ett svagt rop höll henne tillbaka.
Nu såg hon hur blek den andra blivit. Det måste ha varit en bra svår
oro ändå, som grep henne nyss, större än hon velat visa. Och om det var
hon, som verkligen var den okända modern, hon som prövat på all denna
antydda lumpenhet och osanning, då var det väl denna som gjort henne så
bitter, så oresonlig — och så svår att tycka om.
Och kanske nu gjort henne sjuk också!
Utan att be om lov, sprang Matti fram och började varsamt klä av Elma.
Hon knäppte upp blusen, knöt upp skobanden.
— Låt mig hjälpa, bad hon, Elma behöver det.
Elma lät det ske. Barnet löste upp hennes hår, borstade det, flätade
det för natten. När hon fått Elma i säng, gjorde hon i ordning
tabletterna denna brukade taga in och satte sig på sängkanten.
— Får Elma sömn nu?
Den andra svarade inte strax. Hon hade slutit ögonen och höll fast
barnets hand i sin. Om hon fått dö i denna stund! Om hon åtminstone
fått röja hela sanningen. Men hur skulle en femtonåring kunna fatta
allt den innebar, ett felvuxet, förfelat liv; hur skulle ett barn fatta
och förstå, urskulda allt, som varit ägnat att vilseleda?
Elma kunde endast mumla:
— Barn, förlåt mig.
Då kände hon ett ansikte intill sitt eget, varma läppar, som berörde
hennes kind, och hon hörde en viskning tillbaka:
— Förlåt i stället mig, Elma. Det är synd om Elma, det har jag sett i
dag.
Strax därpå var Matti borta, Elma hörde henne försiktigt tassa omkring
i rummet intill. En vägg skilde de två rummens sängar åt; men länge låg
Elma och försökte spänt höra suset av andningen från andra sidan denna
vägg.
Från den dagen blev samvaron lättare mellan Matti och henne. Barnets
första kyss, så blyg och snabb, men given utan förbehåll, löste
välgörande något av fördämningarna i moderns själ. Från den kvällen
blev det en vana att godnattkyss skulle växlas. Elma kunde ertappa sig
med att längta efter den timmar i förväg.
I Stockholm mötte Hulda med hemmet fullt i ordning; Elma gladde sig åt
att höra Matti beundra allt. Rick Brunjohanns forna rum var ommöblerat
för Mattis räkning. Redan före utresan på försommaren hade Elma valt
ut varje sak dit, men hon hade icke velat skämma bort den blivande
fosterdottern, hon hade velat vänta och först se hur denna skulle arta
sig och hur pass stor uppmuntran hon kom att förtjäna, och därför i
sitt val stannat vid enklaste vitlackerade möbel. När hon nu trädde
in där, kunde hon mäta förändringen inom sig själv: allting föreföll
henne otillräckligt, torftigt, fult. Hon stod förvånad inför sin egen
liknöjdhet för barnets trevnad.
Men Matti beundrade och tackade för allt.
— Det är bara en enda sak jag skulle vilja be om, vågade hon fram. Det
första hon ber mig om av egen drift, tänkte Elma.
— På förhand beviljat, svarade hon med ett leende.
— Om Elma ville hyra ett piano, så jag kunde börja arbeta igen?
Pianot kom, icke ett hyrt, utan ett som Elma lät inköpa. Till den enkla
vita möbeln skaffade hon färgglada kuddar, en vacker spegel, en matta.
Hon ställde blommande krukväxter i fönstret.
Skolan började. Elma hade velat låta Matti hädanefter skrivas in under
namnet Liwin. Hon önskade, sade hon, att Matti i framtiden skulle bära
det namnet, då hon ville betrakta Matti som adoptivdotter och småningom
ordna för hennes insättande i alla en sådans rättigheter. Men då skar
det sig igen.
Matti förklarade — och draget av revolt kom tillbaka, som varit
osynligt sedan Hamburgkvällen — att hon hellre gick ut och tiggde på
gatorna än stannade vid köttgrytorna med pianot och det förtjusande
rummet, om hon inte fortfarande fick heta Matti Murius.
Elma lät då saken bero. Hon visste, att hon redan var övervunnen.
3.
Inte heller ämnet Pasch återupptogs vidare.
— Vad jag förändrats, tänkte Elma.
Men Matti för sin del gick i tysthet gärna i minnet igenom det oväntade
mötets alla detaljer. För henne hade detta möte kommit att beteckna
hela resans höjdpunkt; det var det, som hjälpt henne att äntligen bryta
med det föresatta avståndstagandet gentemot Elma, ty hur kunde den,
som själv var lycklig, missunna den som plågas sitt medlidande och sin
omvårdnad?
Mötet: hon hade just kommit ner i vestibulen med sina brev, då uppför
den korta, med röd matta beklädda trappan från gatan, ett sällskap
närmat sig. Man talade svenska, Matti vände sig halvt om och hörde med
ens sitt namn utropas; Alexis stod framför henne.
Han hade strax presenterat henne för sin far, och för sin mor som den
lilla flickan med filigrankorset. Fru Pasch hade sagt: — Så lustigt,
mycket egendomligt; vill inte fröken sitta med oss en liten stund?
Alexis, min gosse, styr om att vi får litet fin frukt. Inte sant, min
vän?
Detta sista hade varit till generalkonsuln, som svarat:
— Som du önskar, naturligtvis, Alexandra.
Det hade stått livligt för Matti hur denna samma fru Pasch, sagolikt
vit och skön, en gång till henne, en liten nigande flicka, yttrat
de obegripliga orden: Så söt man är, och så väluppfostrad ... Men
fru Pasch mindes det nog inte längre. Hon hade bara givit Matti en
överblick med sina runda blanka ögon, och Matti hade framför allt fått
klart för sig vilken tur det var, att hon råkade ha en trevlig och
lämplig klänning på sig, inte resdräkten, som dock var mycket bra, utan
en litet bättre. Lyckligtvis hade det snart kommit in en bricka med
allehanda gott, melon, persikor, druvor. Alexis lade upp åt henne på en
assiett. Också hans ögon granskade henne och de voro runda och blanka
liksom moderns.
Hans granskning måtte emellertid ha fallit väl ut, ty han sade, litet
lågmält så att det inte skulle höras av alla:
— Du har blivit ännu sötare.
Generalkonsuln frågade:
— Och får man undra hur unga fröken befinner sig här?
Det såg ut som om han i det ögonblicket påmint sig medicine studeranden
Pontus, som han gav ut pengar på, för studier, men rakt inte för
dyrbara resor, och förvånade sig litet över att se den begåvade, men
fattige ynglingens syster här, på fint hotell, i fin utstyrsel.
— Jag är här med fröken Liwin, svarade Matti.
— Fröken Elma Liwin?
— Ja, jag skall bo hos henne i vinter.
Vid detta lämnade fru Pasch det samtal hon underhållit med övriga
personer i gruppen och sade:
— Så intressant. Så klokt av fröken Liwin. Hon behöver sällskap, det är
just vad jag alltid sagt. Är ni släkt?
— Nej, svarade Matti.
Fru Pasch sade:
— Elma Liwin har alltid varit intresserad av att göra gott. Hon var i
flera år med oss i Samariten. Var inte hennes far den kände domprosten?
— Jag tror det, svarade Matti.
— Och modern, hon hette i sig själv?
Det visste inte Matti.
— Modern, sade generalkonsuln, var en Hökhufwud, dotter till den
gamle Hökhufwud, presidenten, som skall ha haft fler ordnar och
utmärkelsetecken än någon annan i Sverge, på sin tid.
Under detta samtal var det synligt att Alexis rätt mycket misstyckte
beslagtagandet av Matti, som ju ändå visste så litet vare sig om
Liwinar eller Hökhufwudar. Till sist sköt han för hennes räkning en
stol litet avsides och manövrerade henne ganska listigt dit.
Alexis hade inte alls uppträtt mot henne som när han mötte henne på
gatan omedelbart efter studentexamen och knappt givit sig tid att
stanna och säga god dag, adjö, om då anledningen verkligen varit
brådska, eller, som det även föresvävat Matti, utseendet på den
trådnötta regnkappa hon bar. I hotellets salong visade han sig tvärtom
uppmärksam mot henne som mot en riktig dam, och Matti hade gärna
förlåtit honom att han kanske föraktat henne en smula för kappans
skull, hon trodde ej det skett av ett elakt hjärta: kappan hade
verkligen varit hemsk.
Alexis visade henne en massa amatörbilder han tagit med sin kamera
under resan. Föräldrarna och han hade varit vida omkring, och på
ovanliga ställen, inte den banaliserade turiststråken, sade han. Mest
hade de färdats i egen bil, en ny bil, som nu skulle föras hem till
Stockholm. Sedan hörde han på, då även Matti skildrat sina reseintryck
och de färder hon på sitt håll gjort med fröken Liwin, mestadels per
järnväg.
Det visade sig att de bägge resenärspartierna vid ett tillfälle varit i
Schweiz samtidigt, och Alexis beklagade att inte lyckan gynnat dem, så
att de kommit på samma plats och hotell: — Då skulle vi roat oss bra,
sade han.
— Ja, kära Matti, hade han sagt, kan du minnas alla våra löjliga
upptåg? När vi till exempel gömde oss där hemma innanför nedrullade
gardiner och höll kalas på golvet? Mamma vet det inte än i denna dag.
För Matti hade dessa och åtskilliga andra minnen ingenting löjligt,
men det hade hon haft förstånd att tiga med. Alexis grep efter hennes
alltjämt käraste smycke, filigrankorset och ryckte i det för att retas,
och hon gav litet efter först, men sedan slet hon sig loss med en
knyck, så att smycket for ur handen på honom.
Strax därefter var det budet kommit från Elma.
— Bry dig inte om att gå genast, bad Alexis, som alltid tycktes vara
van att göra som han själv behagade.
Men Matti hade inte velat vara ohörsam, hon tackade för sig och tog god
natt, och Alexis följde henne till hissen. Han slog fram:
— Du, vi reser vidare i morgon bitti. Kan du inte komma ner igen, sedan
du hört vad fröken Liwin vill, eller sedan hon somnat?
— Nej, det är nog inte värt.
— Det är något särskilt jag vill säga dig.
— Säg det då strax!
— Nej, hisspojken hör oss.
— Han kan väl bara tyska?
— Han förstår det ändå, om jag säger det.
Alexis ögon voro mycket bevekande fästa på hennes. Från hennes ögon
gledo de ner till hennes mun och hals, eller vad det var han sökte
efter, det blev något irrande i blicken, och Matti kände sig säker
om att veta vad han menade: han ämnade säga henne att han tyckte om
henne; att det var sant det han redan lovat för länge sedan, just under
de löjliga upptågens tid, att alltid tycka om henne, hur styggt och
nyckfullt han än ibland burit sig åt sedan.
Frestelsen att stanna var stor, eller att gå med på hans förslag. — Då
har pappa och mamma nog gått upp, persvaderade han ytterligare, vi får
vara alldeles för oss själva; bara en halvtimme, Matti. Bara en kvart!
... Men tanken på vad hennes egen mamma Alice skulle tyckt, höll henne
tillbaka. Hon fann en kompromiss.
— Åk med upp i hissen!
Inne i hissen stod Alexis alldeles intill henne, men nu sade han
ingenting vidare, då det i alla fall var lönlöst. Först i sista
sekunden, just som hisspojken skulle slå igen dörren för nedfärd,
kysste han hastigt hennes hand.
Det var detta som gjort att Elmas bannor icke betytt så mycket, och
detta som gjort hennes styva sinne så vekt — Matti insåg det själv. Det
där ögonblicket vid hissen var mycket att leva på; det var värt att man
uppoffrade sig en smula, och offret blev dessutom inte alls något offer
mer, ty livet med Elma började bli mycket lättare än hon någonsin trott
möjligt.
Elma Liwin hade ändrat om en del av sina vanor. Hon åt sålunda frukost
med Matti, innan denna skyndade till skolan, hon fick den första
morgonhälsningen, det första pratet över chokladkopp eller gröt. Det
tröttade henne visserligen, men hon kunde inte avstå ifrån det, och när
flickan gått, ställde hon sig i fönstret och såg efter henne.