Med ett rop av förskräckelse ställde flickan vattenglaset ifrån sig och
sprang. Fru Murius kom i köksdörren, när hon hann dit, jagad av tanken
att fröken Liwin kanske skulle förfölja henne och beredd att störta
utför trapporna och ut.
— Mamma! ropade hon, det finns en människa där inne —
— Ja ja, barn.
— Hon är visst mycket sjuk och mamma, mamma, jag tror hon är galen. Jag
tyckte precis hon viskade så här: ~Jag är din mor!~
— Kanske hörde du fel, lilla Matti, svarade fru Murius. Se här, tag
hand om det jag köpt och sätt på potatisen.
10.
Alice Murius kunde vara trött eller bedrövad, men inte rådlös.
Ur ett skåp, innehållande litet av varje, tog hon fort en flaska, på
vars etikett lästes ~Nervdroppar~, och som vid något tillfälle kommit
i huset för konsertmästarens skull. Hon hällde av innehållet på en
sockerbit i en sked, det luktade starkt kamfer, och hon tvang den sjuka
att taga in det. Med eau de cologne baddade hon hennes panna.
Fröken Liwin samlade sig fort nog igen.
— Mitt hjärta är tyvärr skröpligt, sade hon urskuldande, med ett par
djupa suckar för att pröva hur mycket det ännu kunde hålla: Kära fru
Murius, förlåt mig allt besvär.
— Ni ser redan kryare ut, uppmuntrade fru Murius.
Elma samlade sig ännu litet till och sade, med ögonen i den andras, så
gott hon kunde:
— Jag är rädd jag skrämde barnet nyss. Jag glömde att hon ännu inte
vet av annan familj än er. Jag ville låta henne förstå att jag var
här som hennes mors ombud, men jag kom att yttra mig litet förvirrat,
jag är rädd att jag yttrade mig alldeles felaktigt; det var just i
ögonblicket, då svindeln kom över mig.
— Kära, svarade Alice Murius och såg tillbaka in i de vädjande, snart
åter undvikande ögonen — ett möte, tyst och kort som en handtryckning:
Kära, jag skall nog förklara allt, var inte ängslig.
Elma gömde ansiktet i händerna och andades åter långsamt, djupt in. Så
sjuk som nyss var hon inte mer, det kände hon, men ännu mycket sjuk;
hon måste få ett åkdon, hon måste hem. Hon mumlade:
— Och fru Murius, låt mig få henne! Hjälp mig! Det är moderns vilja,
moderns sista och enda band vid livet.
— Ja, hörde hon svaret, jag lovar. Kära fröken Liwin, eftersom det är
den olyckliga moderns vilja.
På aftonen tog Alice Murius barnet in för sig själv i deras lilla
sovrum och måste för henne berätta den svåra sanningen, att hon endast
hos dem alla varit lånebarn och att lånet nu krävdes tillbaka.
Ute i matsalen satt Libert och tog ut nytt efter noter han samma dag
fått låna av sina beskyddare i musikhandeln, nya noter av alldeles nya
kompositörer, de allra nyaste och yngsta ute i stora världen. Varje
rad betydde för honom upptäckten av okända vänner och fränder, med
obeskrivligt dyrbara och nya ting att säga honom. Hans kinder brände,
han var färdig att ropa. Gång på gång var han på väg att rusa upp
och in till Matti och fråga henne, om han var en dåre eller om inte
dessa märkliga ting voro anda av samma anda — genom omätliga avstånd,
naturligtvis — som hans egna små obetydliga kompositioner.
Men då han inte kunde komma sig för att lämna noterna ens för en sådan
fråga, förblevo Matti och hennes mamma ostörda, och det besparades
honom att finna dem båda, sittande bredvid varandra på en sängkant,
omfamnande varandra och båda så förstörda av gråt, att de icke ens
skulle förstått vad han ville.
Sanningen kunde likväl i längden undanhållas varken honom eller Pontus.
Fru Murius var medveten om att en olycklig kvinna väntade besked och
avgörande. Redan efter ett par dagar hade fröken Liwin skrivit igen,
tackande för den godhet hon rönt, men också meddelande att hon nu var
fullt tillfrisknad och gärna så snart som möjligt ville få veta vilken
dag man bestämt för hennes omhändertagande av Mattis vidare öden.
Hon föreslog såsom det allra klokaste, att flickan och hon möttes på
Centralstationen för att börja det framtida gemensamma livet med den
resa hon planerat att fägna, förströ och vinna barnet med. Och då hon
efter ytterligare några dagar inte ännu fått besked av fru Murius,
skrev hon igen, litet stramare, litet mera fordrande.
— Jag vill inte resa! ropade Matti.
Jag vill inte bort!
Jag vill inte ha en annan mor!
Skolorna hade slutat för läsåret. Operan slutade spela för säsongen.
Varje afton höll man i Muriusska kretsen familjeråd. Till familjen
räknades Garibaldi, operasångaren Wattman, även andra vänner. Alla voro
intresserade, och alla menade att Matti satt med stora trumf på hand.
Det gällde ju ingen brytning med det gamla hemmet; man fick taga sin
fördel var man fann den. Så har jag alltid gjort, sade Garibaldi. Men
konsertmästaren satt dyster, en urkramad citron, en mohr som tjänat
slut, en gammal man, till tre fjärdedelar oförmögen att hädanefter
försörja de sina.
Matti vågade inte se på honom: hon kunde läsa alla dessa tankar. Det
var så mycket hon begrep nu: varför han kunnat förundra sig över hennes
musikaliska begåvning? Därför att hon inte var hans eget barn. Och då
hon en gång frågat honom, om han icke varit glad, när hon, en flicka,
föddes — han, som tyckte mest om flickor, hade han bara svarat: Hm. Nu
gavs förklaringen. Visst höll han av henne, det kunde hon inte tvivla
på, men hans hm, det kom av att Matti bara blivit hemburen i en filt,
fem månader gammal.
Ändå hade de varit så kärleksfulla mot henne, både far och mor.
En röst inom henne sade bestämt ifrån:
— Och nu bör du lyfta bördan ifrån dem.
Men högt ropade hon:
— Den där fröken Liwin, som inte ens vet vad hon säger, vad skall hon
med mig? Ingen kan tvinga mig!
— Gavelström upp i dagen, mumlade Garibaldi för sig själv.
Libert sade:
— Vi kan slå oss ihop, du och jag, Matti, och försörja oss med att
spela på tillställningar.
Bierfilaren hade inte visat stor sorg, när han erfor att Matti inte var
hans riktiga syster, ty det förändrade ju ingenting hos henne, eller i
hans känslor. För sin del ämnade han framdeles som förut räkna henne
för syster. Varför då så mycket tårar och bråk?
Men Pontus rådde:
— Var inte barnslig, Matti. Oss kan du alltid hälsa på, och det är ju
lovat du skall få det utmärkt. Du kanske får ta studenten, om du vill,
och det borde du göra.
Man kunde trott att Pontus själv inte skulle haft något emot att ha
blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.
Dagarna gingo och fröken Liwin skrev tredje gången. Hon befästes i
sin tro, att dessa Murius icke voro särdeles rejält folk, såsom hon
också först befarat, inte folk med vidare rationellt sätt att se på
givna saker. Direkt kom inte detta fram i brevet, men det var likväl
mer kyligt och affärsmässigt hållet än något av de föregående. Det
gick inte längre att skjuta upp avgörandet; ett ja måste sägas, en dag
prickas för i almanackan, eller öppen strid tas upp, den rätta modern
tvingas träda fram, och ingen makt skulle ju förmått Alice Murius att
begära detta sista, så länge modern själv ville eller behövde hålla
sig dold. Hur än konseljernas utslag föllo i kretsen kring Muriusska
salsbordet, visste Alice att Mattis lott förr eller senare måste
beseglas.
Matti tröttnade inte att spjärna emot:
— Låt mig fara till Amerika, till Roland. Så glömmer hon mig, fröken
Liwin.
— Kanske hon, men inte din mor, svarade fru Murius.
Där var det. Det fanns en mor — och då Matti såg på fru Murius och
visste vad en mor ville säga, och till och med då det kom för henne hur
hon själv älskat sin gosse Elias, kunde hon inte helt och hållet hålla
uppe upprorsandan.
Till sist gjorde Pontus slag i saken.
Han tog in Matti i sitt rum, stängde dörren, bad henne sitta ner,
ordnade därpå en stapel böcker på bordet, allt för att vinna någon
minut. Ty han behövde det. Slutligen sade han:
— Kära Matti, jag är lika fäst vid dig som någon av de andra här; men
jag är den enda i denna familj — utom möjligen, jag säger möjligen,
Roland — som är klok, och därför måste jag —
— Jag vet vad du vill! skrek hon.
— Vad då?
— Nej, säg det själv, säg ut bara!
Pontus märkte att hon därvid fick ett mycket stelt och besynnerligt
ansiktsuttryck, som han inte kände till. Mycket mörka, trotsiga och
beslutsamma ögon. Det måste ha pågått en kamp där innanför, i tysthet,
och som han inte vetat av, en kamp, som i denna sekund äntligen gavs
upp ... Det kändes som om han, Pontus, ställt Matti mot en mur, liksom
man ställer upp den, som skall arkebuseras: vägg bakom, några blykulor
framför. Den dömde upphör med ens att göra motstånd och tar sitt öde.
Det gjorde Pontus ont, men han kunde inte upphöra vara den ende kloke
och omusikaliske i en familj av opraktiska fantaster, som aldrig
räknade med inkomst, fördel eller ens förutseende — och han måste
därför fortsätta:
— Kära Matti, du har att begripa din plikt.
— Jag har redan begripit den, svarade hon.
Så reste hon sig och skrek, blodröd:
— Begriper du inte, ärkeidiot, att jag har begripit den för länge
sedan? Här har jag varit en börda i åratal, slitit och rivit sönder och
ätit och aldrig tänkt på ett dugg! Hela mitt liv räcker inte till för
att ge igen allt. Men jag har velat hålla fast ett litet tag ännu, bara
några dagar till, ändå — ändå.
— Det var bra, Matti, sade han vänligt, men du har bara gjort det
tyngre för mamma.
Det tog. Matti blev tyst och tänkte, tänkte. Pontus hade rätt; Pontus i
sin kärvhet var den, som kommit ihåg det viktigaste: mamma.
— Det är jag som varit ärkeidiot, sade hon.
Så blev det bestämt: Matti gav godvilligt efter för fröken Liwins
önskningar eller bestämmelser; hon gjorde det tacksamt, skrev fru
Murius, och dagen för avresan avgjordes.
Någon ersättning för den gångna tiden vägrade emellertid dessa
opraktiska människor, konsertmästare Murius och hans hustru, absolut
att taga emot; fru Murius avvisade det med mildhet, konsertmästaren
med stor harm. Debatten härom fördes mellan dem och en av fröken Liwin
uppskickad jurist, hennes förtroendeman i affärer. Han fick nöja sig
med att lämna en mindre summa för Mattis utstyrande med lämpliga
reskläder och en koffert.
De möttes ute på stationsperrongen, Elma och hon. Endast Libert var med
Matti hemifrån och bar hennes nya väska: det skulle blivit alldeles
för mycket nerver och tårar och kanske oöverlagda ord, om fler varit
närvarande; det skulle sett för illa ut mitt bland andra resenärer, det
hade de alla begripit.
Fröken Liwin var på platsen före de två ungdomarna; hon väntade
nedanför sovvagnens dörr, hennes bagage var redan inburet i kupén.
Hon tog dem bägge i hand och föreföll Matti vara en helt annan person
än den, som ställt till det skrämmande spektaklet och måst lugnas med
droppar; mycket mera främmande, överlägsen och likgiltig.
— Inte sant, detta är din fosterbror, Matti? frågade hon, syftande på
Libert.
Matti svarade:
— Fosterbror? Det får fröken mig aldrig att kalla honom.
Det tog hon inte illa upp, endast log svagt. Libert bar in Mattis väska
med mässingsbeslag, såg sig om i den bekväma förstaklasskupén, som hon
skulle få ha för sig själv med en skjutdörr öppen till fröken Liwins
alldeles intill. Det var första gång i sitt liv Libert beträtt en sådan
sovvagn, och med ens kände han saknaden efter Matti, ty härifrån skulle
de fått rikliga intryck att meddela varandra.
Under tiden stod Matti tyst kvar på perrongen bredvid fröken. Hennes
ögon voro fästa vid den stora vita urtavlan, vars svarta minutvisare
ännu gav henne fem minuter — fyra minuter. Jag måste begripa min plikt,
tänkte hon.
Libert kom tillbaka och drog henne litet avsides, brådskande:
— Du, i natt skrev jag en liten melodi, var snäll och lägg märke till
instrumentationen! Det skulle vara till dig, en avskedshälsning.
Och fumligt stack han en flerdubbelt vikt, stel bit notpapper i hennes
hand. Han ämnade säga ytterligare något, men det gick inte. Så fattade
han då ett beslut, tog om henne och kramade till hårt, glömde bort att
säga adjö till fröken Liwin och sprang sin väg utan att se sig om.
Tåget dånade ut från stationen. Matti kröp längst in i sin kupé, hon
ville ingenting veta, ingenting se, inte ens utfarten från Stockholm,
som Garibaldi uppmanat henne att njuta av. Hon ville inte tänka på
något. Hon var nöjd att fröken Liwin ännu dröjde i korridoren och
tycktes intressera sig för vad hon såg genom fönstret. Dunkelt kände
Matti att detta skedde av vänlighet och skonsamhet och var tacksam för
det.
Hon höll kvar Liberts avskedshälsning i handen, och efter någon stund
vecklade hon upp papperet och läste den gamla ramsan:
Fröken Sälv spatsera går,
näsan den går före.
Ingen mer mig leda får,
jag är stor och femton år,
jag är fröken Före,
fröken Sälv och Före.
Ja, det var likt Libert. Och till den kära dumma gamla texten hade han
knutit en hel liten concerto, med många olika instrument, en verkligen
ganska underlig instrumentation. Den lille bierfilaren, såg Matti, var
ute och letade sig fram på egen hand — också han.
Hon kysste papperet. Så rätade hon bättre upp sig och satt beredd att
vara stor och femton år och att möta sin följeslagerska med tårlösa
ögon.
IV.
1.
En gång i veckan, varje söndag, skrev fru Murius till sin son Roland i
Amerika. Frisk eller sjuk, glad eller sorgsen, ledig eller sysselsatt,
fann hon den timme som behövdes för att avge den efterlängtade
rapporten hemifrån.
Den potentat i Amerika, som Garibaldi rekommenderat Roland till, hade
icke i verkligheten visat sig vara en så stor och märklig man, som man
först trott. Men han hade funnit användning för Roland, givit honom
en liten lön, av vilken denne girigt sparade för att kunna skicka hem
några dollar då och då, samt skänkt honom möjligheten att utmärka sig
och stiga i graderna. Det var icke någon så dålig lott, och många hade
sämre.
Om sig själv talade Roland inte mycket; ingenting om ensliga aftnar
på ett ganska ohemtrevligt inackorderingsställe, när aftnarna icke
användes att följa med diverse kurser; ingenting om hemlängtan heller,
eller om hägringar av den rufsiga lilla våningen, som hans mor, enligt
hans egen åsikt, förtrollade till den mest önskvärda hemvist. Men fru
Murius läste mellan raderna och skrev själv därefter, och ofta hade
också Matti brukat lägga in några sidor i moderns brev, så att Roland i
sin låsta bordslåda i Amerika gömde två småningom svällande brevbuntar,
båda lika kära.
Om den katastrof som gjort slut på Mattis tillvaro såsom verklig medlem
av familjen Murius, skrev hon själv till honom. Det blev ett brev, så
långt och tjockt, att det krävt eget porto och skickats för sig själv,
några dagar innan avresan med fröken Liwin anträddes och sedan denna
blivit oåterkalleligt bestämd.
»Du», skrev hon, »du Roland har ju alltid vetat om, efter vad
jag hör, att jag inte var din riktiga syster. Och ändå har
du alltid varit snällast mot mig av alla bröderna. Jag har
ingenting glömt av alla gånger du tog hand om mig och bar mig
och talade förstånd med mig också, och skall aldrig glömma det!
Och nu skall du därför få bli ~min ende förtrogne~. Eftersom du
inte mer är min bror, vill jag du skall vara något, som är lika
mycket och kanske till och med bättre. Ser du, Libert lever
numera bara i sin musik och är också för barnslig att förstå
~allting~, och älskade mamma, begriper du, henne ~kan~ man
rentav inte lassa allting på.
Det är en stor hemlighet, men jag vill säga dig, att ingenting
i världen skall få mig att tro annat än att fröken Liwin ~är
min mor~, fast hon inte vill låtsa om det. Kanske hon vill
pröva mig först. Men det var inte något misstag, och jag hörde
inte fel, när hon sade det till mig, och jag såg att hon ljög
inte. Hon var sjuk just då, och hon trodde kanhända hon skulle
dö, och då vill man nog inte ljuga. Sedan måste hon emellertid
ha ångrat sig tvärt, och jag förstår bara inte att inte mamma
genomskådade henne; men det är sant, att mamma var inte inne i
själva ~ögonblicket~, då det kom fram.
Hennes anledning att tiga, fröken Liwins, vet jag som sagt
inte. Hon sade till mamma, att jag skall kalla henne ~Elma~
och ~du~. Gärna för mig! För mig i mitt hjärta blir ändå ingen
annan en ~mamma~ än den du vet. Jag ämnar vara hygglig mot
henne, ’Elma’, för att mamma bett mig om det och jag vet min
plikt, som är att inte längre tynga dem hemma med utgifter för
min skull, utan vara tacksam mot ’Elma’, som övertagit dessa.
Pontus gjorde sig litet viktig och skulle tala om den saken
för mig, men jag såg att han var ~rörd~, när han skulle fram
med det, och det är ovanligt för Pontus, så jag blev inte ond
på honom, utan ganska rörd själv. Men det var ändå fullkomligt
onödigt. Jag skall nog sköta mig! Det ~svär jag till dig~ som
till min ende förtrogne i allt detta.
Vad jag skall göra när jag slutat skolan, ämnar jag också tänka
ut. Det är inte så långt dit, och jag vill så snart som möjligt
försörja mig själv. Jag kan säga dig en sak till, Roland, jag har
~tänkt~ ganska mycket på senare tid och det beror på att jag
haft mina ~sorger~, fast om dem vill jag än så länge inte tala med
någon.
Din egen
~Matti~.»
Roland besvarade brevet, men hans svar kom till Stockholm först sedan
Matti rest. Det sändes efter henne, från Stockholm till stad efter stad
i Tyskland och sedan till Frankrike, där fröken Liwin bestämt att man
under den varmaste tiden skulle stanna i ro vid kusten.
— Vad har du för bekantskaper i Amerika? frågade Elma, när brevet
äntligen bars fram, överskrivet och överstämplat så man knappt såg
adressatens namn mer.
— Min äldste bror, sade Matti.
Elma anmärkte:
— Min lilla Matti, vad är det för envishet att fortfarande säga bröder
och föräldrar om människor, som du väl må hålla av, men i alla fall
inte ens är släkt med?
— Vad skall jag kalla dem? Konsertmästarens?
— Du kan kalla dem hur du vill, utom det som direkt är vilseledande.
— Till dem, sade Matti, kan ingen hindra mig säga far, mor och bror i
hela mitt liv, men om dem skall jag rätta mig efter Elmas befallning.
— Det är ingen befallning, bara en förnuftig önskan.
— Ja, som Elma vill.
Elma lät frågan bli liggande; hon hade föresatt sig att visa tålamod
framför allt.
Matti kutade ryggen rund över Rolands brev, där han uppmuntrade henne
i alla de goda föresatser hon själv uttalat. Han sade också att
ingenting kunde göra honom mer glad och nöjd än att få bli just denne
ende förtrogne, hon ville göra honom till, något lika bra som en bror —
eller till och med litet bättre. Matti skulle, rådde han, försöka sätta
sig in i, att ~om~ fröken E. L. verkligen var hennes mor, voro kanske
skälen att förtiga detta både tunga och tragiska, och för den som haft
sorger själv var det säkert inte svårt att taga hänsyn till andras,
försäkrade Roland.
Medan flickan läste, satt Elma tillbakalutad i sin vilstol och iakttog
henne.
Hon kunde inte dölja för sig, att hon långtifrån vunnit barnet så som
hon innerst inbillat sig lätt nog kunna göra. Hon hade visserligen
räknat med tårar och kanske även med utslag av dålig uppfostran, av
bristande självtukt, och hon hade gjort upp en taktik för sig att i så
fall vädja till barnets ambition. Men hon hade i stället strax blivit
slagen av flickans naturliga behag, smärtsamt påminnande om det som en
gång gjort henne själv så motståndslös inför dennas far. Matti var
uppmärksam, anspråkslös, alltid påpasslig att uttrycka sin tacksamhet
för allt som gavs. Dock, därvid stannade det. Under den ljusa ytan,
under de goda fasonerna, anade Elma snart att en gränslinje uppdragits.
Hon frågade sig bittert, om man i den miljö, där flickan vuxit upp,
vågat sätta upp barnet mot henne, trots de givna försäkringarna. Men
som ett motsägande faktum stod då, att Matti alltid visade sig mest
mjuk och tillgänglig efter breven därifrån.
Det skulle alltså vara hennes egen person, som var barnet emot? Hennes,
moderns person.
Den tanken sköt Elma bort, den uthärdade hon icke. Men det motstånd
hon ständigt, stilla, outtalat, kände från barnets sida, satte hennes
tålamod på starkare prov än hon någonsin väntat sig.
Matti läste igenom sitt brev en första gång med ilande fart, sedan
långsamt, noga mediterande över de par tre arken. Elma såg det vackra,
envisa lilla ansiktet lysa upp och vekna, en klar, lätt rodnad höjde
kindernas färg, ett glitter i ögonen röjde glädje och ömhet.
Detta uttryck hade hon själv ännu aldrig lyckats framkalla. Med gåvor
lyckades det inte; med vänlighet kom man ett stycke på väg, men icke
fram, icke ända dit, icke så.
Elma påminde sig avfärden från Stockholm. I det längsta hade hon dröjt
i järnvägsvagnens korridor för att ge barnet tid att gråta ut, att
finna sig i avresans fullbordade handling. Hon skulle velat sluta
barnet intill sig, tala om sin visshet att framtiden skulle bli ljus
och lycklig för dem båda. Men när hon slutligen, het av oro att inte
kunna finna de riktiga orden, trädde in i kupén, satt Matti redan klar
med sin kyliga uppmärksamhet och tacksamhet. Det hade blivit till en
konversation som mellan ett par damer på visit.
— Du säger ju Elma och du till mig, lilla Matti?
— Om Elma önskar, ja tack.
— Är du trött, kära barn?
— Inte särskilt, tack.
Om hon var hungrig, om hon ville läsa, vad hon tyckte om för böcker?
Ville hon få närmare reda på den tänkta resplanen; gladde hon sig inte
åt att få komma ut och se sig om?
Det gjorde hon visst, mycket.
Kanske roligare om den unge gossen följt med, som varit nere med
resväskan?
— O, ja! strålade hon upp.
Elma hade frågat:
— Nå, men tror du inte vi kanske blir goda kamrater, vi två också?
— Jag hoppas det, svarade flickan artigt.
Därpå hade Elma lämnat henne en liten summa fickpengar, en summa hon
sedan under resans lopp sett förbrukas i huvudsak till hemskickande av
vykort, inköp av postpapper och frimärken eller små enkla suvenirer.
Elma hade icke förmått slå brygga över till barnets förtroende; hon
kände själv att hennes inviter måste verka konstlade. En av de första
resdagarna hade hon försökt med en fråga, om Matti aldrig tänkte på
eller undrade över sin okända och olyckliga rätta mor. Men barnet
svarade tämligen luftigt:
— Har hon kunnat låta bli att låtsa om mig i femton år, så förstår väl
Elma att jag inte alls räknar henne för en mor.
Den strängen anslogs sedan icke mer.
På hotellen hade fröken Liwin mestadels tagit två rum. Det fördyrade
färden en del, men hon ville inte att barnet skulle besväras av hennes
vakande och rökande in i sena kvällen. Vid de tillfällen, då man av
någon anledning delat rum, hade Matti fått gå först in, medan Elma i
hotellets skrivrum eller hall väntat på att hennes barn skulle få tid
att somna, innan hon kom efter.
Dylika nätter sov hon knappast. Hon lyssnade till barnets lätta, jämna
andedräkt, hörde henne vända sig eller sträcka litet på sig i sin bädd
och ibland mumla något ogripbart ord. Så snart det började ljusna ute,
så att hon kunde se henne, om än blott dunkelt i den tidigaste grå
morgondagern, silande in genom någon gardinspringa, satte Elma sig
upp, böjde sig fram för att bättre kunna mätta sig med åsynen av den
sovande. Då var sömnlösheten ingen pina mer. Det betydde icke mer
något, om huvudet värkte eller ögonlocken brände nästa dag, när hon
under dessa gryningens svala, alltför fort förflyktigade timmar fått
taga igen litet av allt det hon så länge måst sakna.
En av dessa morgnar hade Elma vågat sig upp, rädd att ertappas, tassat
efter barnets ordentligt tillrättalagda underkläder — hon visste ej att
ordningen så noga upprätthölls för att göra mamma Alice heder — och hon
hade tryckt sitt ansikte intill dem, andats in i dessa plagg, vilka
omslutit hennes barns kropp.
I åratal hade hon missunnat sig själv att bära, att vårda, att lära
känna varje linje av denna lilla kropp, och nu tycktes den icke mer
höra henne till ... En bitande svartsjuka blåste upp inom henne mot
denna fru Murius, som fått allt det hon måst försaka. Hon hade aldrig
förut tänkt på något rivalskap, inte ens när hon beslöt taga Matti till
sig: då hade hon förespeglat sig formningen av en ung själ, ledningen
av flickans utveckling, och hon hade varit lycklig i tron att kunna bli
till nytta. Ur sitt eget livs erfarenhetssumma trodde hon sig om att
kunna ge den unga visdom, och det hade förefallit henne viktigt nog
och tillräckligt att knyta själ till själ. Men denna morgon hade hon
med ens och våldsamt fattat vad den andra ägt: rätten att få ge ömhet
från första dag, att nämnas mor, när ordet först kom på barnets tunga,
att vårda, att vaka, att trötta ut sig; att lätta små sorger och skapa
glädje med små puerila lekar; att genombävas av lycka, när barnhanden
trevande sökte ens egen.