vissa synpunkter blivit en särdeles lyckad afton. Alexis hade fört
honom litet avsides och frågat hur det egentligen stod till med hans
ekonomi: — Säg rent ut, begärde han, och Pontus hade icke funnit
något skäl dölja att det var smått för honom. Han berättade icke för
de sina, att den antikverade fracken troligtvis haft sin roll att
spela och dragit till sig Alexis’ ömkan. Litet senare, sade han, hade
generalkonsuln också fört honom avsides och sagt att han vore villig
bistå honom med hjälp till studierna, i form av lån. Han gjorde det
för sin sons skull, på dennes stora dag, på dennes begäran.
Matti fick tårar i ögonen, med ens kunde hon inte hindra det. Hon kom
ihåg guldfiligrankorset, som Alexis sagt till sin mor att hon skulle
ha. Ingen kunde vara mer god än han.
Hon trotsade Pontus’ avkylande min och frågade:
— Hälsade han inte till mig?
— Han bad om sin vördnad hem, när jag gick, svarade Pontus. Du kan taga
åt dig vad du vill av den vördnaden.
Libert frågade intresserad:
— Säger man så? Vördnad?
— Ja, om man är välryktad. Och nu, sade Pontus och skrattade ganska
ampert, är Alexis min beskyddare och mecenat. Det är en ställning, han
är klippt och skuren för. Men hans vördnad för familjen torde nog vara
därefter.
Det förstodo de alla, utom Matti, men hon hann inte mer än öppna
munnen, förrän Pontus täppte till den igen:
— Inbilla dig bara ingenting, kära Matti. Alexis har minsann trampat ut
barnskorna.
Fru Murius och Matti dukade av, och Matti kysste sedan sin mor, innan
hon ilade till skolan igen. Det behövdes mer än vanligt denna morgon;
hon var inte det minsta gladare än hon varit kvällen förut. Fru Murius
såg det, och hon anade orsaken; hon smekte flickans kind med särskild
ömhet.
— Nu växa de upp, tänkte hon, och få våra sorger, de storas sorger,
och man kan göra så litet för dem. Ett finger som gör ont, det kan man
blåsa på; en barnabedrövelse kan man sjunga bort. Men den tiden kommer,
då de liksom måste födas en gång till, till eget medvetande om det, som
är värt att vinna och det, som måste försakas. Och där räcker ingen
modersfamn att ge nyckeln till gåtorna. Det gäller att vilja och välja
på eget ansvar och egen risk, och att härda själen själv. Stackars min
lilla Matti, stackars min lilla Sälv!
8.
Det ringde på tamburklockan, det var ett brev till fru Alice Murius,
ett brev sänt med särskild budbärare, icke med posten.
Fru Murius satte på glasögonen, öppnade kuvertet och läste, och vid
läsningen blev hon helt blek, måste sedan sätta sig på närmaste stol
och gömde en stund ansiktet i händerna. Väl att hon åtminstone fått
vara alldeles för sig själv, då denna jobsposten kom.
Det var likväl ett mycket artigt brev. Fröken Liwin, Elma Liwin, en
personlighet, om vilken det föreföll fru Murius att hon hört talas,
eller vars namn hon kanske sett i tidningen, skrev att hon fått i
uppdrag att förhöra sig om flickebarnet Mathilda, av okända föräldrar,
vilket barn fru Murius skulle avhämtat från dess utsedda fostermor, en
fru Asp. Barnets mor önskade nu livligt komma i förbindelse med sin
dotter och ville i framtiden sörja för det och leda, eller låta leda
dess uppfostran.
Fröken Liwin, såsom ombud för modern, och då denna alltjämt ville
förbli okänd, anhöll om att få göra fru Murius ett besök på dag och tid
det passade denna.
Då konsertmästaren kom hem från repetition på Operan, stod hans hustru
emot honom redan i tamburen, förgråten. Gråta hörde icke till Alices
vanor eller metoder, och konsertmästaren, som redan förut befann sig
mycket ur gängorna, förskräcktes. Hon lät honom läsa fröken Liwins
brev, och han stod handfallen.
— Har jag inte redan förut mer än nog, vafalls? vädjade han. Denna
Liwin, hin håle tage henne!
Fru Alice borde lagt märke till att något redan förut tyngde hennes
man, i synnerhet då han direkt anspelade på det; men hon var
fortfarande med sina tankar i brevet. Mycket nervös rev han i sina
grånade glesa små lockar: Vem var denna Liwin? Och var inte Matti hans
barn, hans andas barn, en musikalisk flicka med temperament? Hade inte
brödet alltid räckt åt henne också? Och kläderna?
Det kunde inte Alice förneka. Hur hon än ordnat, hade ju alltid mat
kommit på bordet åt alla, och något så när kläder hade de fått, och
litet roligt ibland också.
— Skall Matti härifrån? ropade herr Murius.
— Modern har väl sin rätt.
— Det är för mycket på en gång, sade han, för mycket på en gång för en
utsliten man! — och det började sjuda i honom att se, att hans hustru
var förkrossad endast för Mattis skull, utan att synas tänka på hans
bördor.
Samma dags förmiddag hade han varit uppe på kansliet hos K. Operans
chef och definitivt lagt in om avsked. Han visste bättre än någon
operachef att hans krafter minskade, värken i armen avtog ej, fingrarna
blevo stela. Någon skam för K. Hovkapellet ämnade P. A. Murius inte
bli; han var en man i en farlig ålder, sextiotvå, sextiotre; den som
kommer igenom det riskabla passet kan prisa sig lycklig, om han nu har
benägenhet att prisa livet som en lycka! Men många bli efter och hamna
under gravkullen. Då är det bäst och hederligast att i förväg dra sig
ifrån en plats, där dylikt brått dödsfall kan komma olägligt, såsom
strax före en viktig symfonikonsert.
Herr Murius hade inte varit utan att tänka på de sina. Nu, resonerade
han, är min käre, präktige son Roland sin egen försörjare i Amerika
och skickar till och med hem några dollar då och då, senast till
sommartyg åt Matti. Den flitige Pontus får ett studielån, generalkonsul
Pasch snålar nog inte. Den lille bierfilaren står redan vid sexton
år på vippen att söka anställning i ett litet kapell på ett litet
musikkonditori, just vad jag väntat och hoppats av den snälle klene
gossen. Återstår bara att ge dem tak över huvudet för en tid ännu, och
så mat, och Mattis skolgång, naturligtvis.
Men han hade icke tänkt på hemmets börda för Alice, när En annan inte
kunde trivas, och inte heller på att Alices ögon började bli alldeles
för svaga för den petiga porslinslagningen. Inte heller föll det
honom in, att kanske inte elever skulle strömma till som de borde,
då han, Murius, troligen ett av Europas finaste musiksinnen, erbjöd
undervisning.
Så hade han då stått inför sin chef, och för första gången på trettio
år hade denne icke svarat med att bedja honom skynda tillbaka i
orkestern, utan sagt:
— Det gör mig ont, konsertmästare Murius, men om det verkligen är ert
allvar?
— Jag är ingen skämtare, svarade Murius.
Och efter blott få ytterligare ord av beklagande och erkännande från
chefens sida, hade saken varit klar. Från och med instundande höst
skulle konsertmästare Murius aldrig mer behöva oroa sig över att inte
hinna i tid till sin post.
När han trätt ut i det fria igen, hade han känt en förfärlig
förtvivlan. Alltså, inte vidare hit, inte mer in genom denna kända
port, inte mer halvspringa genom de kända nakna grå korridorerna.
Aldrig mer sitta halvkvävd av ångest att allt skulle gå sönder för att
sedan, räddad i sista ögonblicket, falla in precis där han skulle, när
orkesterns samstämda brus fyllde den stora salongen. Vilka minnen den
rymde! Vilka världsberömdheter hade icke stått på denna scen, medan
han, gömd, okänd för flertalet, lyssnat, hört och bedömt berömdhetens
rätta halt! Slut och förbi.
Han hade tagit spårvagnen och åkt hem; det var nödvändigt. Och nu
stod han och höll i fröken Liwins brev, om vilket han inte på minsta
vis begrep hur det borde behandlas. Han slängde det då åt sidan och
berättade i stället vad som en timme tidigare passerat på Operans
kansli.
Han hetsade upp sig:
Sannerligen, det var första gång på trettio år, som han till svar fått
ett blott och bart: Var så god, mycket beklagligt, adjö. Kanske hade
de redan länge gått och tänkt, där borta: Bleve man bara av med den
där gamla strunten snart! De vet ju inte ens vad en musiker vill säga,
ropade han. Jag borde ha gått för länge sedan. Ännu i fjol, när jag sa
ifrån, höll de mig kvar. Minns du det, Alice?
— Jag minns, svarade hon ut i luften.
Herr Murius såg på sin hustru.
— Vad är meningen! ropade han. Du ser ut som om du tänkte på annat!
— Det har blivit så mycket att tänka på, svarade hon.
— Vafalls? skrek han. Mycket att tänka på? Jo, det vill jag lova. Men
vem är det, som har fått mycket att tänka på? Begriper du inte vad
detta här betyder för mig?
Det begrep hon nog, vad det betydde, både för honom och för dem alla.
Hon tog upp fröken Liwins brev från golvet, det hade blivit skrynkligt
och hon slätade ut det, men hon fann fortfarande inga stärkande ord,
sådana han begärde.
— Har jag ingen hustru mer?! ropade herr Murius och slet sitt hår,
hytte med armarna upp och ner. Är det fortfarande det där fördömda
brevet, som upptar dig? Med det blir det väl alltid råd.
Trött av sinnesrörelse sjönk han slutligen ihop på sin soffa. Fru
Murius vaknade nu till insikt om sin plikt, pysslade om honom och
svepte en filt omkring honom. Han orkade inte lida mer för resten,
natten förut hade också varit särdeles infernalisk. Hustrun strök
svalkande över hans panna, och efter en stund sov han ifrån hela
eländet.
Begagnande denna frist, besvarade fru Murius strax fröken Liwins brev
och utsatte, såsom önskats, dag och tid för sammanträffande. Det var
ingenting att skjuta upp, bäst var att möta vad som hända skulle utan
prut.
Herr Murius sov; Matti kom hem från skolan och tog itu med den
halvfärdiga sommarklänningen, inköpt för Rolands pengar. Fru Murius såg
att flickan förteg något.
— Vad är det, min Matti?
— Hur så, mamma? Ingenting.
Efter en liten stund sade hon:
— Roland skulle vara här.
Ja, Roland skulle behövts. Inte bara hans klänningstyg, utan hans egen
närvaro, hans beskydd, hans trygga ord för Matti, hans stöd för modern.
De visste det båda två och smålogo litet åt varandra med en nick, men
var och en behöll likväl sin egen hemlighet.
Matti hade mött Alexis ute, det var hennes hemlighet. Han kom upprymd
och glad, och han hade verkligen stannat, men bara som hastigast och
för att säga adjö. Han skulle resa utomlands med sin far och mor. Det
blev sagt liksom uppifrån, så högt uppifrån att det skapat ett riktigt
avstånd. Matti hade sett på honom, att allt de haft för sig själva,
det var borta, det var glömt, förbi, utan minsta värde mer. Och med en
avskedshandtryckning, mycket flyktig och snabb, hade han gått vidare.
Matti knep ihop munnen och sydde som om det gällt en tävlan. Det
hjälpte henne inte att komma ihåg Roland, då han i alla fall var i
främmande land. Ingen kunde för övrigt göra ogjort, att Alexis inte
ägde en tanke för henne mer.
Sedan kom Libert hem och han för sin del förteg ingenting: engagemanget
till det lilla kapellet i musikkonditoriet hade gått om intet. En annan
violinist hade hållit sig bättre framme. Sedan kom Pontus hem efter
sitt besök hos generalkonsul Pasch, där frågan om studielånet närmare
ventilerats. Det hade inte blivit något vidare stort lån och icke
särskilt generösa villkor, då generalkonsuln hört att den unge mannen
levde i sitt föräldrahem.
— Jag måste betala för mig där, hade Pontus sagt.
— Det kan inte bli mer än självkostnadspris, svarade generalkonsuln.
— Jag måste som student vara någorlunda snyggt ekiperad också.
Och Pontus hade haft djärvheten tillägga:
— Lade herr generalkonsuln möjligen märke till min frack på middagen
här i går?
— Mina gäster, svarade den rike mannen och lät ett moln lägra sig över
ögonbrynen, mina gäster är alltid klädda som man bör vara och brukar
även uppträda så.
Lyckligtvis hade fru Pasch i detsamma trätt in, en mycket behaglig dam.
Men inte ens hennes behag hade kommit bättre villkor åstad för Pontus.
Det blev inte mer än ett helt litet månatligt apanage.
— Jag är, sade generalkonsuln, formligen överlupen av fattiga och
begåvade unga män.
På detta hade Pontus vördsamt bockat sig.
Hans drömmar hade visserligen en gång sett mycket annorlunda ut, men
den nya födelse hans mor tänkte på, då den unge måste lära sig vilja,
välja och taga eget ansvar, den hade han redan genomgått. Han visste
att hans bockning varit ett mästerverk av skyldig tacksamhet, av stor
respekt för maktens innehavare och av passande självkänsla. Efter
den bugningen, vilken syntes verkat väl, särskilt på den alltjämt
närvarande generalkonsulinnan, voro ju hans reflexioner hans ensak.
På kvällen satte sig fru Murius till sina räkenskaper. Utan jungfru
och i det fall att mannen fick tillräckligt många och inte för osäkra
elever, om hennes ögon inte blevo sämre och om Libert fick arbete, samt
med största sparsamhet, kunde det hela väl alltjämt hållas ihop. Men
då fick det inte heller klicka på en enda punkt; inte en dags sjukdom,
inga som helst små katastrofer.
Det kom för henne, där hon satt, det kunde inte göra annat, att det
bästa för Matti naturligtvis vore, om hennes verkliga mor äntligen
tog sig an henne och sörjde för att hon fick en god och en ordentligt
avslutad uppfostran. Det hade förefallit av fröken Liwins uttalanden
som om synnerligen goda villkor skulle bjudas barnet. Men när fru
Murius sagt sig detta och upprepat det för sig och tuktat allt
oförnuft, rann tårfloden ändå ohjälpligt upp och skymde de redan
tilltrasslade kalkylerna.
I rummet, som hon delade med Matti, låg barnet stilla, men med öppna
ögon. Alice gick fram till henne och strök med handen över den heta
pannan. Med ett ömkligt litet kvidande grep barnet den välgörande
handen och tryckte sin kind emot den.
Hon grät inte, höll bara fast. Och fru Murius såg att blicken var långt
borta — full av stolthet, beslut och trots, full av frågor, omöjliga
att finna ord för. Alla dessa ~varför~, vilka var och en måste lära sig
besvara själv.
9.
På utsatt dag gick Elma Liwin till det avtalade mötet med fru Murius.
I de Muriusska trapporna hade hon redan en gång smugit upp, ännu
oviss, tveksam, orolig att genomskådas. Men hon hade småningom funnit
svårigheterna vara mindre än hon inbillat sig. Brevet från fru Murius
hade varit präglat av tillmötesgående, och varken klagan, än mindre
pockande hade givit sig rum där. Möjligen en viss ton av vemod.
Dörren öppnades av en liten rundkindad varelse med vänliga grå ögon,
varken gammal eller ung, föreföll det först, kanske snarast gammal med
så många rynkor kring ögonen och så mycket grått i det redan avtunnade
håret, hastigt hopvridet till en liten knut i nacken — ända tills
leendet kom in, ty det var alltjämt ungt.
— Är detta fru Murius?
— Ja, svarade den lilla varelsen, var så god och stig in.
Det var en röst, som lät mycket vek och föga säker, när den lät höra
sig omedelbart efter fröken Liwins korta, fasta fråga.
Elma fördes in i konsertmästarens stora rum, våningens mest
reputerliga. Dock hade hon strax hunnit iakttaga att tamburen var
hållen med ringa ordning, belamrad av lådor eller kistor, över vilka en
sopborste och en icke tömd sopskyffel råkat hamna. I ett hörn lutade
sig ett högt notställ mot väggen i en attityd av grotesk övergivenhet.
Också i konsertmästarens rum var det si och så, med urblekta tapeter,
vilka otillräckligt doldes av omaka nothyllor och bokskåp, klädskåp
och ett tvättställ bakom en skärm. Över långsoffan låg en filt slängd.
Genom en halvöppen dörr kunde den besökande blicka in i en liten matsal
med ett stort bord, för tillfället täckt av sömnad.
Fru Murius betraktade den enkelt välklädda dam, som tog sin plats i
konsertmästarens knakande korgstol, medan hon åt sig själv ställde
fram en mindre stol med lyra i ryggen, en vacker pjäs, ehuru
stilvidrigt överklädd med ett en gång överblivet stycke plysch. Den
främmande föreföll henne respektingivande, men inte mycket inbjudande,
om det gällt att förtro sina sorger.
— Jag är här, inledde fröken Liwin, på uppdrag av Mathildas mor.
— Vi har alltid kallat henne Matti, sade fru Murius.
— Nåväl, Matti. Är det en välartad flicka?
— Å, herregud! utropade fru Murius. Välartad? Hon är det tillgivnaste,
mest varmhjärtade lilla liv man kan tänka sig! Och förlåt jag frågar
genast, är det meningen hon skall härifrån?
— Det är meningen, svarade Elma. Det är hennes mors bestämda önskan. Om
ni är fästa vid henne —
— Fästa? avbröts ånyo. Om vi alla är fästa vid henne!!
— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår.
Men, kära fru Murius —
Fru Murius ropade:
— Hon vet ju inte ens av annat än att hon är vår egen.
Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund
och sade slutligen affärsmässigt:
— Kanske var det inte alldeles klokt att låta henne växa upp i den
vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.
— Klokt? Det var det sista vi tänkte på.
I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i
den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som
hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej,
här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen
tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och
något som liknade vana att mottaga ödets slag.
— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma
mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar
jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud.
För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener
undvikas.
— Tar modern henne till sig? frågade fru Murius.
Elma svarade:
— Nej. Modern är — är gift och har inte tillfälle ha flickan hos sig.
Det är till mig Matti skulle komma — i egenskap av fosterdotter. Det är
jag, som skall se till hennes bästa, och ni kan vara viss om att jag
inte skall svika.
— Vad kan modern ha emot oss? frågade fru Murius lågt.
— Modern är tacksam mot er; hon är villig ersätta varje kostnad för
Matti, enligt skälig beräkning. Men fru Murius — Elma såg sig omkring,
så grannlaga som möjligt, men utan att dölja antydan om att hon
observerat hur smått och slitet allt syntes här: tänk framför allt på
att barnet i framtiden får helt andra levnadsvillkor. Vi kan ju tala
öppet. Ingenting skall sparas för hennes del, hädanefter.
— Det är vad jag förstått, svarade fru Murius ännu lägre.
Hon måste minnas härvan av kalkyler, hon aldrig rådde på. Samma morgon
hade en av konsertmästarens säkraste elever slutat, då lärarens humör
gjort lektionerna omöjliga. Och ögonläkaren hade sagt henne själv föga
hoppingivande saker. Under alla förhållanden var det tydligt att Matti,
om hon stannade i hemmet, måste sluta skolan, och det var ju galet nog.
Elma Liwin sade:
— Jag har tänkt, att börja med, taga henne med mig utomlands för
sommaren. Det bör ju för Matti bli en stor och kanske efterlängtad
upplevelse.
— Det bör det nog, svarade Alice Murius.
Utomlandsresor var något ställt alldeles utom alla något så när
förnuftiga önskningar i familjen. När man reste, reste man på
jordgloben. På den var ingen lång väg varken till Paris eller Kina, och
sällskapsresor vida omkring hade gjort många kvällsstunder under lampan
lyckliga och muntra.
Det blev en tystnad.
Allt hade avlupit väl, Elma Liwin var tacksam för det. Mycket mer fanns
inte att säga, det var bara en sak kvar:
— Flickan är väl inte möjligen hemma?
— Nej, men hon kommer snart.
— Jag vill gärna se henne.
Ingen fråga om hur fru Murius egentligen från början kommit att taga
sig an detta barn. Inga moderliga frågor om den lillas tidigare år,
om de första stegen, de första krämporna, de första små tecknen till
klokhet eller företagsamhet. Ingen önskan att få veta något om de tre
brödernas tillgivenhet, deras små dumma lekar och visor, om dispyter
och retsamhet, om skrik, ilska, tårar — och skratt så man kunde kikna;
upptåg och utklädning; om bjudningar, eller födelsedagskalas på en påse
gotter; utflykter om vårsöndagar, sällsynta landsvistelser en och annan
sommar. Ingen begäran om beskrivning på kvällarna, då fru Murius samlat
dem alla omkring sitt arbete, berättat om sin egen ungdom eller andra
historier, skrattat med dem eller varit rörd med dem. Libert och Matti
skulle alltid sitta närmast mor, helst på golvet, med huvudena mot
hennes knän. Och plötsligt kunde konsertmästaren stå i dörren, färdig
att ge sig i väg till kvällens operaföreställning, men hur brått han än
hade, gav han sig en minut för att se på dem. Och sedan sprungo de alla
upp och ut på balkongen för att titta på honom, då han hastade bort.
Och Matti skrek, så man måste tysta ner henne: — Pappa, pappa!
Allt detta stod åter som en enda syn för fru Murius; men fröken Liwin
tycktes icke bekajad med nyfikenhet angående sådana småtterier.
— Låt mig inte störa er vidare, fru Murius, sade hon blott. Jag ber
endast få vänta här, tills flickan kommer hem.
Hon hade förbjudit sig själv att röras, uppröras, vekna, icke skörda
frukten av all självdisciplin hon ålagt sig, och fru Murius lät
verkligen övertyga sig om att hon lika bra kunde lämna gästen ensam
i väntan på Matti. Kanske, tänkte hon, önskade fröken Liwin helst se
Matti utan vittnen, kanske trodde hon sig därigenom bättre kunna forma
ett första omdöme. I köket väntade också många sysslor på husmodern,
och hon gick ut till dem.
Hon tog sig också tid att springa ner i ett par affärer i gatan. Hennes
bedrövelse var alldeles för stor, den måste dövas med brådska, med
inköp av de mest prosaiska ting: malet kött, kryddor, potatismjöl.
När Matti kom upp, tre trappsteg i taget, det var det vanliga, fann
hon köksdörren olåst, men köket tomt: mamma var alltså ute bara några
ögonblick. Under sång ur operan Pajazzo slängde Matti upp sin kappa
på en av tamburens krokar och hatten på hyllan. Det var den vanliga
arian: ~Skratta, Pajazzo!~ — så lämplig, när man icke ämnar ha en glad
stund mer.
Elma hörde rösten, hörde flickstegen in i den lilla matsalen, skymtade
genom den halvöppna dörren fliken av en rutig kjol. Blodet steg henne
åt huvudet; det kom som en kramp i strupen. Hur fattad hade hon icke
suttit intill denna stund, fullkomligt herre över förhållandena. Men
med ens kullkastas alla beräkningar. Ett levande människobarn har
kommit i hennes närhet, skymtar, hörs, andas där inne, springer, rör
sig, finns — och det är hennes barn.
Elma reste sig för att fly, oförmögen, det var det enda hon kände,
att möta detta. Hennes nacke kändes stel, hjärtslagen kommo hastiga,
hastiga, smärtsamma. Med möda tog hon ett par steg framåt, men måste
stanna igen, det blev mörkare och mörkare omkring henne, alltmer ovisst
var hon befann sig. Och där ute, i rummet intill, samtidigt långt
borta, hördes alltjämt dessa steg, ett gnolande, ett par ackord på
ett piano, rassel av papper eller tyger. Där inne rörde sig och levde
flickan: hennes barn.
Och plötsligt kom hon över dörrtröskeln och stod mitt framför Elma.
Häpen tvärstannade barnet:
— Förlåt, jag visste inte. Fröken väntar kanske på pappa?
Elma skakade på huvudet.
— Hjälp mig, fick hon bara fram.
Hon tecknade att hon ville sitta, och Matti tog hennes arm och förde
henne de par stegen tillbaka till korgstolen. Därpå sprang flickan
efter ett glas vatten, förde det till den främmandes läppar och lät
henne dricka.
— Är detta Matti? frågades med svag röst.
— Ja.
Elma såg och såg. Nu hade hon hämtat sig så pass igen, att hon kunde
se. Detta var då hennes barn, detta ofattbart älskliga väsen! Hon måste
ha sett henne förut, allt hos henne föreföll så besynnerligt välbekant,
så på förhand kärt. Dock kunde Elma inte granska någon detalj, inte
söka någon likhet, inte uppspåra tecken till en karaktär sådan eller
sådan. Hon blott slukade barnet, stannade med svulten, värkande ömhet
vid en hårlock, vid ögats glans, vid den lilla runda halsen, kring
vilken var fäst ett smalt svart sammetsband med ett gammalmodigt litet
filigrankors.
Smärtan i bröstet minskade ej, det slitna hjärtats arbetsamma slag voro
lika snabba och grymma. Men nu var det blott av förtvivlad längtan att
få sluta detta barn i sin famn.
Flickan stod avvaktande, hemligt oroligt lyssnande efter ljud från
köket, bådande mammas hemkomst och befriande henne från ansvar för
denna tydligen sjuka, underliga främmande dam, som suttit här inne
ensam. Alldeles obekant var hon ju inte, Matti hade sett henne, Alexis
hade på teatern nämnt hennes namn, fröken Liwin; men vad ville hon här?
Elma såg blott på flickhanden, som ännu höll i vattenglaset, och som
hon önskade få kyssa. Men känslan av mörker kom tillbaka och svindeln
från nyss, då hon stått på golvet, nära att falla. Det föreföll henne
att hon gled utför, gled bort — hon hann blott viska, knappt hörbart,
med händerna pressade mot bröstet: