honom icke ut i tamburen, men när dörren slagit igen efter honom, gick
hon liksom förra gången till fönstret och såg, dold bakom gardinen,
hur hans bil svängde om gathörnet ett par huslängder bort, medan han
halvt vände sig om och gav en blick tillbaka, innan han försvann i den
emaljklara våraftonen.
Elma lät fönstret stå öppet. Röken skulle ut, och med den ut den korta
stunden, vars ringaste moment hon så girigt inregistrerat, den ömkliga
segerstunden, triumfen — och med den också det sista av honom, som hon
älskat, efter vilken hon sträckt sig i stumt hopp, och som hon slutligt
unnat sig att få triumfera över.
För den smälek han skänkt henne, hade hon givit smälek igen, det kunde
hon inte tvivla på: en fort glömd liten smälek, det var troligt, en
smälek han inom kort skulle le sitt lilla klädsamma, vinnande småleende
åt. Sak samma! Det var gjort. Och han var för alltid utesluten ur
hennes tillvaro.
Men på kvällen grät hon länge. Aldrig förr hade hon så givit efter
för forsande tårar. Det lindrade, det behövdes, men ändå var smärtan
kvar. Hämnden var ingen balsam. Hon kastade sig fram och tillbaka, steg
slutligen upp igen, gick genom rummen, ut i rummet som stod tomt efter
Rick. Till och med Rick kunde hon sakna.
Hon tänkte: — Jag är ensam, förskjuten, att gråta och vaka i hela denna
stad! Fönster vid fönster på husfasaderna, så långt hon såg, tycktes
de henne alla värna blott ro och vila. Men genom hennes fönster borde
lågor slagit ut. Hon kände icke, kunde icke räkna, ville icke veta av
alla, som i likhet med henne genomlevde också denna natt med ögonen
vidöppna.
Klockan två stod Hulda i dörren, hon hade hört fröken gå i våningen
och blivit orolig, fröken var värre än eljest denna natt, föreföll det
henne, och hon hade slutligen tassat fram i nattröjan och en kjol.
— Men vad i Herrans namn, fröken?
— Ack, kära Hulda, vet Hulda vad ett hysteriskt fruntimmer är för något?
— Det skall väl vara någon galenskap i så fall, svarade tjänarinnan
trumpet, missnöjd med tårarnas förödelse i denna sena timme.
Hon tog fram ren näsduk, föste Elma i säng, stoppade om täcket och
vände med små vresiga knytnävspuffar på kuddarna i sängen.
— Fröken är för enslig, sedan fröken Brunjohann flyttade, det är hela
felet. Fröken skulle skaffa sig katt eller hund.
Elma skakade på huvudet. Det var skönt med Huldas omsorger, och hon
lät denna badda de svullna ögonlocken. Men hon tyckte varken om hundar
eller katter.
Hulda sade:
— Eller ett fosterbarn. Fröken, som har god råd.
6.
Sedan sov Elma gott resten av natten, och när hon om morgonen vaknade
med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Någonting låg
framför henne, äntligen hade det kommit! Bourgsten var glömd, glömd den
futtiga lilla hämnden, glömd all inbillad förbannelse.
Hon skyndade ut till Hulda:
— Hulda gav mig den bästa idé. Hur har ingen tänkt på det förut? Jag
skall taga mig ett fosterbarn.
Hulda hade också sovit och mindes inte mer så noga vilka hjälpmedel hon
tillgripit för att få ordning på fröken. Men då fröken, vid åsynen av
hennes reserverade min strax förklarade, att något nyfött eller spätt
barn inte alls kunde komma i fråga, utan närmast en halvstor flicka,
cirka femton år, blev också hon intresserad.
— Tänker fröken annonsera?
— Nej. Jag känner till ett barn, som jag kommit att tänka på, och jag
skall höra mig för om henne.
På hemväg från arbetet den dagen gick hon in i en juvelerarbutik och
köpte en minnesgåva till Hulda. Hon ville göra glädje. Kanske vände
hennes liv nu till sist i ny riktning, så att misslyckandenas och
misstagens tid definitivt blev förbi.
Elma satte sig snart i rörelse. Redan några dagar efter överläggningen
med Hulda, var hon på väg till barnmorskan, i vars hem hennes dotter
fötts. Under åren som sedan gått, hade hon väl emellanåt, ehuru
ogärna, kommit att gå förbi huset; hon hade sett att den lilla
plåtskylten i porten var kvar, ehuru alltmer anfrätt av rost. Huset
låg vid en tarvlig gata, och som småningom blivit allt tarvligare, med
bottenvåningarnas små lägenheter ockuperade av lumpaffärer, verkstäder
eller särdeles oaptitliga små mat- och ölställen. Allt här föreföll
dömt att snart rivas ner för att ge plats åt luft och dagsljus, åt
nya, ljusare och snyggare byggnader, liksom redan skett med huskomplex
runtomkring. Barnmorskans gråbruna hus med fläckig, brusten rappning
låg kvar likt en relikt från tider av dolda gärningar, av viskande i
oupplysta trappor, av överenskomna knackningar på smala gammaldags
dörrar med nyckel på insidan.
Genom porten sågs liksom fordom en liten trädgård, frun hade alltid
givit det namnet åt den lilla jordlappen med två gamla höga träd,
vilkas magra kronor strävade upp ur brunnen av murar, samt resterna
av ett lusthus. Inackorderingarna inbjödos att slå sig ner där, om
vädret eller årstiden så medgåvo, och husets ordinarie invånare kastade
nyfikna, lystna blickar dit ner, i hopp om att upptäcka eller utläsa
skändliga hemligheter.
Elma gick uppför de två trapporna och drog i dörrens klocksträng. Efter
en stund öppnades och en gumma stack fram ett ansikte med misstänksamt
uttryck bakom glasögonen.
— Känner fru Gustavsson igen mig?
— Nej. Mina ögon är så dåliga.
— Kanske fru Gustavsson har anteckningar över dem som bott här under
tidernas lopp?
Bevares, nej, anteckningar hade hon aldrig fört. Här kom så många,
både fruar och fröknar, det var omöjligt hålla reda på alla. Och vad
beträffade dem som togo hand om barnen, de små kräken som skulle
utackorderas, det var än den ena, än den andra. Nej, nej, här funnos
inga upplysningar att få.
Men Elma satte foten intill dörrposten och vek ej. Hon sköt undan
gumman och tvang sig in.
— Vad springer fröken här för? Jag får bara obehag.
Elma svarade inte. I handen hade hon en hundrakronorssedel i beredskap
och hon lade den mittpå bordet, så att den ej skulle undgå ens gummans
dåliga ögon. Hon var beredd att plocka fram ännu en sedel, om det
behövts. Men nu visade det sig, att fru Gustavssons minne vaknat, hon
smålog mot sin en gång deklarerade favorit, och inom några minuter hade
Elma namn och adress på den kvinna, som burit bort den nyfödda: en fru
Asp, en plåtslagares hustru.
— Lever hon ännu? frågade Elma. Hon föreföll gammal.
— Jesses ja, visst lever hon!
Elma tordes inte fråga om även barnet levde.
Fru Asp skulle bo på Söder. Elma begav sig nästa dag ut till en av de
gamla stadsdelarna där, också dömda att någon snar dag försvinna, eller
förändras. Det var små stugor, ett gytter av små gårdar med klädstreck
och ibland en liten terrass över branterna, med bänk och med tulpaner
om våren, ringblommor litet senare, eller några potatisrader.
Elma trädde in i en farstu, därifrån två dörrar förde till två
lägenheter. Allt gav intryck av långvarig vanvård; lukten av fattigdom,
skämda födorester, aldrig tillräckligt ofta ombytta kläder, hade
genompyrt hela huset sedan generationer tillbaka. Vid hennes knackning
på den ena av dörrarna, visade sig en osnygg yngre kvinna.
— Fru Asp?
— Det är jag, svarades.
— Nej, det skulle vara en gammal människa.
— I så fall är hon död. Det är väl min mans mor frun menar. Barna har
kvar gården efter henne.
— Barna? Var det inte fosterbarn också? frågade Elma bävande.
— Dom skulle väl inte ärva? svarade kvinnan vresigt.
Motvilligt steg hon åt sidan och släppte in Elma i rummet. En
avskyvärd osnygghet tycktes denna råda där, hon undvek att se sig
omkring. Kvinnan gjorde inga ursäkter för rummets tillstånd. Också
denna dag hade Elma haft en hundrakronorssedel i beredskap, hon lade
den på bordet, bland odiskat porslin.
— Jag kommer från fru Gustavsson, sade hon, och önskar få upplysningar
om ett flickebarn, som lämnades hit för femton år sedan, och som efter
fru Gustavsson skall ha fått namnet Mathilda. Pengar betalades i ett
för allt och utan villkor. Det är inte meningen att begära någon
redovisning, tillade hon.
— Då kan jag ge besked, svarade kvinnan. Den ungen minns min man mycket
väl. Att det var bättre mans barn förstod hans mor genast, för det kom
en fru ett par månader senare och hämtade flickan i vagn och begärde
inte ett öre tillbaka hon heller. Nej då, det var bara att komma i väg
fort nog.
— En fru?! upprepade Elma. I vagn? Hur såg den frun ut?
— Det vet jag inte. Men hon nästan grät över flickan, det har jag hört,
så det var nog modern, fast hon kanske inte lämnade sitt rätta namn.
— Så hon lämnade ändå ett namn?
Utan tanke på dess smuts, sjönk Elma ner på en av rummets stolar.
Kvinnan gick bort och rotade i en byrå, och strax därpå låg ett gulnat
papper i Elmas hand. Hon tordes ej strax se på det, hon fick ingenting
visa av sin upprördhet här inne. Hon pekade blott på sedeln bland
tallrikarna, böjde på huvudet och gick med papperet hårt kramat i ena
handen.
Så var hon då framme! Vilken oförklarlig historia dolde väl kvinnans
ord? Vad var det för människa, som hämtat barnet, i vilken avsikt, till
vilken framtid? Elma stack ned det solkiga papperet i sin rockficka,
alltjämt med handen sluten om det. Hon gick rakt fram, hon hittade
illa eller icke alls i dessa trakter; hon återfann sig själv först vid
slutpunkten för en spårvägslinje. Förbi henne kom en tom bil; hon tog
den. Det var afton, och när hon kom hem, gick hon till sängs.
— Jag är sjuk, tänkte hon, jag måste vara sjuk; jag tål ingenting
numera ... Det föreföll henne att hon knappast andades, och dock var
allt inom henne idel smärta, den ringaste rörelse, hjärtats snabba
slag, allt var kval.
Hon hade icke föreställt sig att det skulle vara så oförklarligt
uppslitande att stå vid målet.
När Hulda kom in med te, förskräcktes hon och ville skicka efter
läkare, men Elma förbjöd det. Hulda tvang i henne teet. Sedan vilade
hon igen, hon väntade på att vara säker om att icke bli störd mer,
varken av telefon eller Huldas välvilja. Så vågade hon slutligen veckla
upp papperet och läste:
Den 15 september 19.. avhämtades hos fru Karolina Asp lilla
Mathilda, okända föräldrars barn, fem månader gammal, av
undertecknad,
~Alice Murius~ (fru).
Härpå följde adress samt, likt ett postskriptum, eller uttryck för en
tanke som i sista minuten fallit denna fru Murius in, försäkran att
barnet hos henne skulle få kärleksfull vård. — Genom mig, stod där, så
länge jag lever, skall barnets mor alltid kunna återfinna det.
Elma lutade sig över detta papper med dess lukt av den olustiga
bostaden, av byrån där det legat så många år. En ohygglig snyftning
skakade henne; gråt var det ej. För detta hade hon icke tårar mer.
— Mitt barn, viskade hon i den tysta natten, som så ofta fört till
henne onda syner, hat, fruktan, som väckt upp spöken ur det förflutna
och tvungit henne till utmattande strid mot det obefintliga, som fyllt
henne med fasa för en ensamhet hon var dömd sjunka allt djupare ner i.
Äntligen bar den barmhärtigt till henne levande verklighet, eller
åtminstone hopp om sådan.
7.
Elma sträckte ut tentakler, ehuru ännu försiktigt. Detta namn, Murius,
var henne ju icke främmande. Förebärande att hon handlade i annan
persons namn, lät hon genom den jurist, som hon vid olika tillfällen
brukat konsultera för sina affärer, efterhöra vilken familj med det
namnet, som kunde tänkas vara den rätta. Efterforskningarna ledde
snart till mål och upplysningarna blevo goda. Konsertmästarens voro
välaktade, de levde i små villkor, hade tre söner samt hade i hemmet
upptagit en fosterdotter.
Men Elma ville veta mer. Hon drog sig ännu för personlig kontakt med
dessa främmande. Välaktade sade henne för litet. De kunde likväl
vara ogrannlaga och draga slutsatser, som icke fingo dragas, om nu
fosterbarnet efterhördes. En musikerfamilj? Elma tycktes detta icke
förtroendeingivande nog, och särskilt var tanken på frun i huset henne
emot, denna dam som fört bort hennes barn i vagn, liksom ett fynd. Det
måste vara en impulsiv person, kanske lika mycket nyckfull. Vad låg
bakom allt som skett?
Turen gynnade Elma. Vid ett tillfälle råkade hon samman med en regissör
vid Operan och begagnade tillfället att fråga honom vad han visste om
konsertmästare Murius och dennes närmaste.
— Vänner till mig har talat om honom, sade hon.
— Det förvånar mig inte, svarade regissören. Gubben Murius är en
hedersman och ett original.
Detaljer meddelades. Gubbens utseende sades vara av den mest
antikverade modell, med halvlångt hår över kragen på en evig bonjour,
med kutig rygg, frånvarande blick innanför en pincené med snodd bakom
örat. — Nuförtiden, sade regissören, då musiker ser ut som ingenjörer,
tandläkare eller löjtnanter.
Gubben hade varit vid Operan mer än halva sitt liv, och var gång ett
nytt större verk övades in, slog det inte fel: Murius gick upp till
chefen, alltid till chefen personligen, och lade högtidligt in om
avsked, försäkrande att han omöjligt skulle kunna sköta sitt parti
ordentligt. Cheferna, den ena efter den andra, hade klappat honom på
axeln och bett honom vara lugn, och Murius hade då stått där, mycket
handfallen, i högsta grad vördsam, vridande sina små händer om varandra
som om han torkat dem, och inom sig fortfarande rov för sin ruelse.
Ty ehuru chefen alltid, vem han än varit, stod för konsertmästaren
som toppen av allt fint och förnämt, inbegreppet av storhet och den
viktigaste person i Sverge, ansåg gubben ändå innerst att dessa chefer
icke det minsta begrepo sig på vad musik verkligen är och alltså
omöjligt kunde avgöra vad han själv dög till. Där stod han, sliten
invärtes, tills höga vederbörande sade ifrån: — Seså, min bästa herr
Murius, saken är klar. Och gubben återtog då sin plats i orkestern, där
han var en bärande kraft.
Mer fick Elma dock inte veta där, och gubben själv var vad hon brytt
sig minst om. Hon kunde icke hålla tillbaka en för henne pinsam bild
av bohemmiljö, där natt gjordes till dag och dag till natt, där barnen
lämnades vind för våg, där skulder icke betalas och där frun anlägger
ett exotiskt yttre, italienskt eller spanskt, med drapering i brokiga,
skrynkliga schalar.
Hon begav sig till gatan, där de bodde, gick förbi huset, ett ordinärt
Östermalmshus av den äldre och enkla typen. Gatan hörde icke heller
till de mera fashionabla. Hon trädde in genom den olåsta gatudörren,
gick långsamt uppför trapporna, sökande en dörrplåt med namnet hon
ville se. Det hördes musik inifrån våningen och sedan ungdomligt
skratt, men ingen visade sig och hon gick ner igen. Allt hade varit
banalt och så litet belysande som möjligt.
Hemma förfrågade sig Hulda:
— Nå, fosterdottern då?
— Ännu hör jag mig för, svarade fröken Liwin.
Hon kunde inte bestämma sig; så nära målet som hon nu var, skrämde det
henne med ens att bestämma sig. Hon måste finna en form för närmandet,
så att inga elaka förmodanden väcktes, ingenting föreföll sökt eller
framkallade konflikter. Pengar var hon beredd att utbetala, men hon
ville ej utsätta sig för ocker. Och djupast fruktade hon ännu att
barnet själv för henne kunde bli en besvikelse — den sista, och som
hon icke trodde sig om att överleva.
Ännu var det henne nog veta, att barnet fanns, det levde; ännu bar
det alla ljuva möjligheter för henne inom sig. Ännu ville hon dröja i
hoppet.
Det blev maj och luft över staden. Inte bara den vanliga luften,
den vanliga blåsten, sur om hösten, stickande om vintern, dammig
om sommaren, nej, det var den riktiga vårblåsten, skarp och rask
och ivrig, så att flaggdukarna smällde i kapp, som skott, en glad,
oregelbunden, lössläppt skottlossning. Och ute i staden voro vagnar
synliga, fulla av nybakade studenter och studentskor, litet frusna och
blå om näsan, utan kappor eller rockar, ty då skulle blomsterfirningen
inte synts, men muntra ändå.
Denna vår tog bland många andra också generalkonsul Paschs ende son
studentexamen.
Det var en händelse. Vilken studentexamen! Inte just mer lysande än det
jämna flertalets, enligt lärares och censorers åsikt, men enastående i
den ståtlige generalkonsulns och den sköna Vita papegojans ögon. Den
dagen skrev en stolt far ut en vacker check, ställd på studenten Alexis
Pasch; en lycklig mor väntade i sin bil studenten, sedan hon sett honom
kransas, omfamnas, begravas under blommor och slutligen hissas av, som
det tycktes henne, skaror av kamrater, beundrare, väninnor. Alexis ägde
redan käpp, cigarrettetuier, pärlor på skjortbröstet, guldkronometer,
resväska, vapenring. Fru Alexandra hade likväl lyckats pressa fram idén
till en ny present: en plånbok av dyrbaraste kvalitet, avsedd till
förvaringsrum för checken, som skulle möta honom vid hemkomsten.
På aftonen skulle ges stor middag för alla Alexis’ kamrater, och
Alexis, som den gentleman han var, hade bland dessa även räknat före
detta kamraten Pontus Murius, vilken eljest hoppat över en klass och
var student sedan ett år tillbaka.
Om Muriusska hemmets väggar varit av glas och fröken Liwin kunnat
blicka tvärsigenom dem, skulle hon kanske fått fog för sina misstankar,
att detta hem icke var utan sin prägel av bohem. I salen voro samtliga
familjemedlemmar samlade kring Pontus, som skulle på sen middag till
generalkonsulns och som just fått sin studentfrack — en gång faderns
egen bästa operafrack, ehuru detta visserligen var längesedan —
ytterligare restaurerad till dagens ära.
Salen var icke längre den gamla stora salen, ty konsertmästaren hade
omsider funnit att detta rum, våningens största, var det enda som
verkligen konvenerade honom. Här kunde han värdigast taga emot sina
elever. Rummet åt gården, där han lidit av notariernas hemkomst om
nätterna, var nu beslagtaget av Pontus, som behövde avskildhet för sina
studier. Så hade mor och Matti ett rum tillsammans, längst in, och
mittemellan detta rum och fars stora nya, befann sig den reducerade
matsalen, fasligt trång, i synnerhet om kvällarna, sedan tältsängen
åt lille Libert ställts in för natten och bäddats av ett vredgat
hembiträde, anskaffat vid ett uppsving i konsertmästarens elevantal
kort förut.
För ögonblicket var familjen samlad mellan det ännu icke avdukade
middagsbordet och fönstret, där Pontus i frack stod klart avtecknad.
Fracken var urvuxen, knän, armbågar och överhuvudtaget alla sömmar voro
blanka. Fracken var omodern; den vita halsduken ren, men icke ny.
— Det syns mindre vid elektriskt ljus, sade fru Murius optimistiskt. I
kväll, när de tänt, blir den bra.
— Den blir likadan, sade konsertmästaren. Jag har inte råd att hålla
min son ens med en anständig frack.
— Alla frackar ser väl ut på samma vis, sade den oerfarna Matti.
Pontus bar klockkedjan av amerikanskt guld, som Garibaldi skänkt;
det blev så litet för den, om man sålde den; han hade hört sig för.
Men klockan kunde icke visas, ty den var bara en bucklig silverrova.
På kedjan hängde berlocken med röd sten och ingraverat G, en gåva
av Garibaldi till Libert. G skulle betyda »Gud vare med dig», hade
Garibaldi sagt, och det kunde passa nu, tänkte Libert, avhändande sig
för aftonen sin skatt.
Matti hade tvättat och borstat Pontus’ hår. Modern hade hällt på
honom ett par droppar ur en parfymflaska, ~Iris Blanc~, som stod på
hennes toalettbord sedan man mindes ej när. Den hade varit en gåva av
konsertmästaren i en ljus stund, och hon var rädd om varenda droppe.
Pontus såg på sina fötter.
— Finns det verkligen inte i hela huset ett par bättre skor? frågade
han.
Fru Murius räknade i portmonnän.
— Gå ner i skobutiken i hörnet, min gosse, och prova ut ett par. Lack!
Vackra skor gör så mycket till klädseln, sade hon. Men köp förståndigt.
Själv var hon i tofflor, det var en besparing, och i den outslitliga
gamla kinesiska nattrocken, omfodrad, omkantad, ännu helt prydlig;
den sparade också in mycket kläder, när hon bara gick inomhus. Hade
fröken Liwin fått se denna nattrock skulle hon i hast kunnat taga den
för någon spansk schal eller annan utklädnad med kulörta blommor och
fåglar. Men den var fru Alices pålitligaste trotjänare.
Medan Pontus var nere och köpte lackskor, skulle Elma fått se
trotjänaren röra sig ganska livligt, följande husmoderns alla livliga
rörelser för att få en smula ordning igen i den alldeles för trånga
salen, där pianot var belamrat med Mattis noter och Liberts privata
ägodelar, stolarna med Mattis skolböcker och under arbete varande nya
sommarklänning och mycket annat.
Rätt snart var emellertid ordningen återställd, och Pontus kom äntligen
i väg, i blänkande och trånga pumps, litet dyrare än fru Murius
beräknat, och vilkas omisskännliga färskhet ytterligare fördunklade
frackens kläde.
Matti sade:
— Libert, vi går och ser på, utifrån.
Matti hade varit vid läroverkets gård, när Alexis kom ut som student,
och hade till och med haft blommor med sig. Men hon vågade sig aldrig
fram. Där voro så många andra, och hon hade icke träffat Alexis, annat
än helt tillfälligt, sedan den kväll då han bjudit henne på teatern.
Hon hade förstått att hennes uppträdande där möjligen inte varit vad
han väntat eller fordrat: hade han inte rentut måst påminna henne om
att sitta mera passande? I varje fall hade han icke bjudit ut henne
mer och inte heller tyckts behöva anförtro henne något, ledsnad eller
missnöje, ty han hade sedan dess hållit sig borta.
Detta var intet skäl att älska Alexis mindre än förut, och Matti hade
inte svikit. Luftgossen, barndomens lille Elias, var så gott som
bortglömd och många andra barnsligheter med honom; men Alexis släppte
hon inte ifrån sig. Och det hade mycket att ge henne; än räddade hon
hans liv, än hade hon blivit oerhört rik, men generalkonsulns fattiga,
och hon gav honom allt hon ägde. Småsaker, dylikt gör man ju gärna! Och
ibland tänkte hon sig också, att han blev sig lik igen som förr, då han
och hon gömde sig i sommarhuset bakom de nedrullade vita gardinerna,
eller sådan han ännu varit då de strövat ute under de falska
stjärnorna. Han hade ju sagt att han alltid skulle tycka om henne.
Libert och Matti gingo nu Floragatan upp.
Utanför Paschska huset blommade små mandelträd, inga blad, bara
blommor, skära som en soluppgång. Uppför husets väggar slogo de fina
slingerväxternas små späda blad ut, svagt brunlila. Längs gallret åt
gatan voro gräsremsorna fullkomligt färdiga och gröna. Inte ens runt
kungliga slottet fanns något så vackert. Där inne, hos Paschs, pågick
nu middagen som bäst, ingen människa syntes utifrån. Men Matti visste
hur matsalen såg ut, vitt och guld, och hon kunde utmärkt tänka sig det
hela, med obegripligt god mat.
Libert och hon gingo vidare, arm i arm. Vinden friskade i bra och
papperslappar flögo omkring på de breda avenyerna. Men syskonen kurade
ihop sig och trivdes inte så illa med blåsten.
— Minns du, när du var kär i Alexis? frågade Libert.
Stackars lilla dumma bierfilare, som trodde att det han inte dagligen
hörde talas om, det fanns inte mer!
— Jag är det fortfarande, svarade Matti.
— Än han då?
— Asch. Det har han väl aldrig varit.
Libert begrep ändå ett och annat. Asch, det betydde: han gör som
han vill, vad hör det hit? ... De vände och kommo tillbaka till
Floragatan, och i den eleganta marmorportalen, ända ut på den smala
lilla terrassplanteringen, syntes nu några av de inbjudna, rökande i
det fria. Middagen var slut, man hade hunnit till kaffet. Libert och
Matti gingo över på andra sidan gatan, de ville inte vara oförsynta.
De tittade bara litet i smyg; Matti såg den unge värden, Alexis, bland
de andra. Och ehuru avståndet var tämligen stort och det började bli
skumt, kunde hon inte låta bli att se, att det inte alls var som hon
påstått, utan tvärtom: det var en ofantlig skillnad på frack och frack.
Det mörknade, men hon ville inte gå hem.
— Vet du vad, Libert, sade hon, det är inte alls så roligt att vara kär
som du kanske inbillar dig.
— Jag inbillar mig ingenting, svarade bierfilaren.
— Svara inte så fånigt. Ibland är jag så ledsen, att jag inte bryr mig
om någonting, och i kväll är det just så. Jag önskar jag kunde gråta.
Libert funderade länge.
— Ska vi gå förbi där en gång till? föreslog han.
Så gingo de åter förbi, först fram och sedan tillbaka. Men alla Alexis’
gäster och han själv hade gått in igen, porten var stängd, och inne i
rummen strålade kronorna. Festen pågick och skulle förmodligen ännu
pågå länge. Syskonen gingo helt tysta förbi. Matti sträckte bara ut
ena armen och rörde litet vid terrassens järngaller och vid den allra
yttersta kvisten av ett av mandelträden, som vuxit litet för långt åt
gatan.