icke, i stället för att ånyo förskansa sig bakom den fientliga muren
av respektabilitet låtit all förställning falla, givit efter, givit
sig — och därmed hållit honom kvar, den förste och ende förtrogne, en
människa, inför vilken hon äntligen fått lätta hela sin själ.
Nu ville hon be: — Inte än, inte gå än. Bara några minuter till. Några
minuters tålamod, så skall jag kunna börja tala. Ser ni inte hur nära
jag är?
Men han såg ingenting. Han lämnade en stor sedel och mottog bugningar
för vad han lämnade på tallriken, där växeln presenterats. Elma följde
hans händers rörelser, medan de sysslade med plånboken. I förbigående
tog han upp ett papper ur den och läste en anteckning. Hans tankar hade
lämnat henne.
Förtvivlan grep henne. Det enda skänkta ögonblicket hade hon försuttit.
Allt hade hon velat ge, en oförbehållsam och fullständig bikt, med
vilken han sedan fått handskas efter behag.
— Är vi färdiga? frågade han, och hon reste sig.
De gingo ut till den väntande bilen. I kölden ute, häftigt
kontrasterande med salens hetta, erfor Elma en svindelliknande känsla.
Bourgsten hjälpte henne upp i bilen och svepte omsorgsfullt om henne en
stor fäll, samt tog själv plats bredvid henne vid ratten. Gatorna voro
stilla, den första tidiga snön för året föll i små skarpa korn.
Det föreföll Bourgsten att hon skakade lätt.
— Fryser ni? frågade han oroligt.
Hon gjorde tecken att hon inte frös, men med vänster hand drog han
fällen ytterligare upp om henne. En ömhet tycktes dölja sig i denna
omvårdnad. Men om ett par minuter är allt ändå förbi, tänkte hon. Och
hon frös, så att hela hennes vilja förbrukades till att återhålla
kroppens skälvning.
Hennes rum väntade henne, smakfullt tråkiga, komfortabelt ogästvänliga,
vittnen till alltför många bittra miner, för många sömnlöshetens
raserier. Därinne levde en fröken Liwin sitt högaktade och bekväma liv,
dit inga närgångna förfrågningar trängde. Hon ville icke dit mer — och
måste dit. Hon fick tanken att be Bourgsten köra en tur utom staden,
endast för att uppskjuta farvälets stund; men hon fruktade att hennes
röst skulle förråda henne.
Bilen stannade med en välmanövrerad glidning framför hennes ytterdörr.
Bourgsten hoppade ned och erbjöd henne stödet av sin hand. Hon fick
nyckeln i portlåset och vred om. Så kunde hon inte hålla tillbaka det
mer:
Överlagt skedde det ej, och likväl var det som om hon icke tänkt på
annat under hela hemfärden. Bandet av hänsyn och fruktan inom henne
brast. Hon slog armarna om honom, tryckte sig intill honom och gömde
sitt ansikte mot hans rock.
— Lämna mig inte ännu!
— Nej, nej, käraste, svarade han, naturligtvis inte.
3.
Hon tog honom med överraskning. Detta var sannerligen det sista han
tänkt sig.
Medan de trevade uppför hennes två trappor, där hon försummat tända
ljuset, for det igenom honom: — Är hon karlgalen, hysterisk? Vad
drar jag över mig? Men då han fick se hennes ansikte igen, såg han
att det var lugnt, utan kramp eller tårar, endast upplyst av det där
flickaktiga skimret av blyghet eller förväntan, som han redan kände och
som så mycket behagat honom.
Han böjde sig över henne och kysste hennes panna. Jag vill inte bli
rörd, tänkte han, men han kunde inte värja sig för det.
Och då han kom in i hennes rum, där hon blott tände en liten bordslampa
med dunkelt violett skärm och han mötte hennes ögon igen, som vädjade
till honom, mötte denna för honom gåtfulla upprördhet, som förstummade
henne själv, drog han henne intill sig och kysste hennes läppar.
Kyssarna värmde honom, den djupa tystnaden omkring dem eggade honom,
och denna obegripliga, brännande förväntan, som utan ord slog in i
honom från henne.
Men när han sedan höll henne i sina armar, kysk och stel, livlös
i en patetisk väntan att bli ryckt ur sin livlöshet och med det
tillbakakastade ansiktet präglat av förtvivlat avvaktande, som fordrade
hon att han tvang sig in i hennes underjordiska värld och lyfte henne
upp i ljuset ur den, förstod han att hans kyssar eller de ömma ord han
tillgrep, ohjälpligt skulle förbli utan makt. Ty han älskade henne
ju icke. Endast ett förfärligt medlidande höll honom kvar — detta
medlidande, han betraktade som sitt livs kors, emedan det ibland låtit
sig förvandlas till ömhet och rivit honom med sig längre än han ville.
Vad han starkast begrep, det var, att den illusion hon kunde ha eller
få av deras möte, den måste han hjälpa henne hålla kvar.
Tills vidare, i varje fall.
Han tvang sig själv att viska:
— Älskade.
På det gav hon intet svar. Hennes armar höllo honom icke kvar. Hon hade
vänt bort ansiktet, så att han inte längre såg dess uttryck.
Medlidandet sargade honom. Han gick fram och åter några steg på mattan,
som dämpade stegens ljud. Elma var fullkomligt tyst, huset tyst, gatan
tyst. Han lyssnade efter om ingenting alls skulle höras in i denna
småningom hemska tystnad: ett bilhorns tjut på avstånd kom till honom
som en befriande signal från en tillvaro utanför rummet, som han nu
blott längtade ifrån. Han närmade sig henne igen, kysste hennes iskalla
händer.
— Du är trött, sade han. Du måste få vara i fred nu. Det har också
blivit sent.
Hon svarade inte. Han fortfor:
— Jag har också lämnat bilen olåst.
Han öppnade ett fönster, tittade ner på gatan och såg att bilen
stod kvar utanför porten. Förstulet listade han sig till en blick
på klockan: det hade inte ens förflutit en timme, sedan de lämnat
restaurangen. Men han kunde inte finna något att säga, för att det
skulle låta som om han ingalunda önskade sig härifrån.
— Du bor ensam? frågade han till sist.
— Ja.
— Ingen kan ha hört oss?
— Nej.
Hon tillade:
— Oroa dig inte!
— Bevares, käraste, det är ju endast för din skull.
— Vill du röka? frågade hon.
Hon reste sig, lämnade rummet, kom tillbaka med cigarrer och
cigarretter, började strax röka själv. Nu föreföll hon honom mycket
fattad, och han fann sig själv en smula löjlig, som nyss gripits av
denna fasa i tystheten. Elma hade tagit plats i en av de två stora
skinnstolarna intill ett litet rökbord, ett egendomligt möblemang i en
dams sovrum, reflekterade han. Som om hon förstått det, sade hon:
— Ja, det borde hellre stå i vardagsrummet, men allt i detta hem passar
lika illa ihop.
— Du bor ju förtjusande, svarade han.
Det skrattade hon kyligt åt.
Nu visste han att hon ville hålla samtalet borta från all intimitet,
som om ingenting hänt. Nu började han förstå: den illusion han trott
sig ge, hade han redan misslyckats med; de kärleksord han tillgripit
hade icke varit de rätta. Hon höll honom redan åter ifrån sig som man
håller bort något främmande.
Men något hade dock hänt dem emellan. Det bar honom skarpt emot att
lämna henne efter blott en stunds konversation om hennes bostad och
möbler. Jag är inte van att behandla kvinnor aktningslöst, tänkte han.
Så tog han plats på sidostödet till hennes stol, lutade sig mot
ryggstödet bakom henne, rörde vid hennes hals och hår, tvang henne att
slutligen vända ansiktet upp emot honom.
— Elma, kära vän, sade han. Ingen av oss är ju någon dåraktig ungdom.
Tro mig, jag inbillar mig ingenting om mig själv, men jag har en enda
förtjänst: jag är någorlunda uppriktig. Jag är rädd att jag nu lämnar
dig missnöjd med mig eller ångerköpt. Låt det vara, Elma! Jag är en man
som tusen andra, du är säkert för skarpsinnig att ha kunnat tro annat.
Du har varit mycket god mot mig och jag tackar dig oändligt. Låt mig få
behålla hoppet att du håller litet av mig. Gör du?
Hon gjorde sig loss ur hans grepp:
— Om det kan glädja dig: ja.
— Det gör det, sade han.
Strax därpå var han borta, efter en kyss till farväl. Elma öppnade
fönstret, liksom han gjort kort förut, såg honom hoppa upp i bilen,
kasta den stora fällen åt sidan bredvid sig, där hon nyss suttit, och
glida bort utan en blick tillbaka. Det föll honom väl icke in, att hon
skulle stå och se efter honom.
Hon hörde ej hur djupt han andades in, njutande den första doften av
vinter. I stället för att åka direkt hem, tog han en tur genom den
slumrande staden; utåt landet ökade han farten. De ojämna och tunna små
snödrivorna, vilka blåst ihop här och där intill ojämnheter i marken,
tvungo honom att ge akt: avkopplingen från det nyss förflutna var
ljuvlig. Han glömde Elma. Denna vila var bättre än sömn.
Elma stängde fönstret, när hon märkte att den råa nattluften genomisat
henne. Hon såg sig omkring i den kända omgivningen. Intill ringaste
detalj mindes hon allt som strax förut passerat där. — Jag skulle kunna
skriva ner det, tänkte hon, och ingen skildring skulle finnas mer
grotesk i sin realism. »Älskade!» hade han sagt. Fraser!
— Han säger att han är uppriktig, men han var inte uppriktig. Jag
visste det hela tiden, jag visste det och ville vara blind! Han skulle
aldrig följt mig hit, om jag inte bett honom. Det var jag som bad, och
han begagnade ett tillfälle, som erbjöd sig. Han låtsade, för att ge
mig illusion av tillgivenhet. Ännu därborta, när vi höjde våra glas
emot varandra och hans ögon smekte mig, trodde jag på tillgivenheten.
För honom ville jag berätta hela mitt liv, för en enda gångs skull
röja den fullständiga sanningen. Men kommer han ens tillbaka? Detta är
alltså männen.
De gamla djävlarna ropade i hennes öron:
— Fjolla, fjolla!
Vredgad drev hon dem ifrån sig.
— Nåväl, ja, jag bad honom. Jag tar ansvaret. Varför skulle jag inte ha
den rätten? Är jag inte fri?
Men hon visste, att hon hade inte den rätten. Man kunde icke vara
fördomsfri och frigjord på en punkt, när man på alla andra ständigt
hade opinionen i tankarna.
Det gjorde henne utom sig. Alltså ännu en gärning i hennes liv,
som måste förtigas, pressas ner — och som ändå, så länge han, Eric
Bourgsten levde, skulle förbli en annan människa bekant! Rasande
kastade hon ifrån sig den svarta klänningen, i vilken hon tre gånger
klätt sig för hans skull, för att nå honom, för att inte mindre än
andra kvinnor erövra åt sig manlig uppmärksamhet, och lät den ligga i
en tillskrynklad hög på golvet, i ett hörn.
Nästa morgon sade hon till Hulda:
— Sälj den, Hulda, och behåll pengarna för egen del.
— Vad har klänningen gjort för ont? frågade Hulda.
— Jag kan inte med den.
Men till sig själv sade hon, uttröttad av kampen: — Varför dölja det
för mig? Jag älskar honom.
4.
Elma var ännu knappast klädd, då Rick Brunjohann kom upp. Hon hoppades
bli bjuden på frukost. Utan att märka Elmas mulenhet gjorde hon en
expedition genom hela våningen och uttalade sina iakttagelser:
— Vet du vad, här såg ändå litet trevligare ut på min tid. Varför hyr
du inte ut mitt gamla rum? Du kunde också hyra ut salen, vad behöver du
egentligen sal, ensam? Du kan ha matvrå i vardagsrummet.
Därpå berättade hon, att nu var det bra igen mellan Klas, löjtnanten,
och henne. Ett missförstånd från hans sida hade vållat förlovningens
uppslagning. Nu skulle de eklatera omedelbart.
— Så är han mera fast.
— Det är också en synpunkt, sade Elma.
— Mycket sund, kära du. Man kan inte göra honom, eller någon karl, en
bättre tjänst än att taga hand om honom.
I detsamma fick Rick sig ett gott skratt vid påminnelsen om det
nattliga uppträdet, då hon i sin stora oskuld, efter en sen vandring,
tagit Klas med sig upp i matsalen och överrumplats av Elma mitt i
kaffeserveringen.
— Minns du hans snopna min?!
Som Rick äntligen tagit adjö, ringde det omedelbart på tamburklockan.
I tamburen stod ett bud från en blomsteraffär, bärare av ett ofantligt
syrenträd med späda, förtidigtdrivna vitgröna blommor. Rick hade mött
karlen och ej kunnat styra sin nyfikenhet, utan vänt om i trappan för
att få veta vad som stod på. Det var hon som nitiskt vecklade fram den
storartade busken ur oräkneliga silkespapper och vadd.
— Vad i Jesse namn, Elma? Och inget kort, inte en rad. Vem, jag säger
vem skickar dig blommor i denna stil?
Elma hade redan förstått det. Inte en rad, bara denna stumma
morgonhälsning. — Det är alltså så det går till, tänkte hon.
Rick bar in krukan och fann en förmånlig plats åt den vid ena
vardagsrumsfönstret.
— Och du skall inte vattna, instruerade hon. Hulda, hör på! Då vissnar
blommorna. Man skall lägga snö på jorden, eller små isbitar och byta
om ofta. Men jag säger igen, från vem?
Elma svarade kyligt:
— Troligen från fru Pasch.
— Hon har skickat dig blommor förut, anmärkte Rick.
— Ja, jag vill minnas det.
Rick insåg fruktlösheten i att fråga mer. Denna fru Pasch, tänkte hon,
skulle man ha till patient. Sådana där rika fruntimmer har alltid
krämpor. Uppiggad av föreställningen om en jakt efter dylikt villebråd,
sprang hon utför trapporna, medan Elma, nöjd att bli lämnad i ro, sökte
svalka för sitt heta ansikte intill de bleka blomklasarna.
Och vad skulle nu följa?
En vecka gick. Hon hade sitt ordinarie arbete, därtill sammanträden,
uppdrag. Från Samariten kom förfrågan om hon inte skulle vilja
återinträda i styrelsen, vilket hon avböjde. En visit av Alexandra
Pasch, fru Pasch i egen person, följde.
— Så förtjusande ni bor, fröken Liwin, och så förtjusande syrener.
Uppriktigt sagt, styrelsen är så illa sammansatt i år. Ni minns hemmet
för ogifta mödrar, som ni talade så varmt för —
— Emot, sade Elma.
— Ja, emot, det drev vi igenom i alla fall, men det har alldeles
misslyckats. Ni hade således rätt, och det är väl inte möjligt att ni
fortfarande är ledsen på mig, jag hade visst sagt någonting? Kom nu
till oss igen! Jag brukar aldrig få nej.
— Nej, fru Pasch, svarade Elma, jag behöver alla mina krafter för att
bara — nå, jag menar, på annat håll.
Ännu en vecka förflöt. Elma lade isbitar på jorden i syrenkrukan, men
blommorna vissnade, dödsdömda på förhand, de blevo bruna och Hulda fick
bära ner alltihop till soptunnan.
— Ja, jag behöver sannerligen mina krafter, tänkte Elma.
Eric Bourgsten hade inte hörts av vidare. Denna tystnad förstod
hon ej. Hon stirrade in i ett ogenomträngligt mörker, utan förmåga
att föreställa sig hur på andra sidan detta mörker Eric Bourgsten
fortsatte sitt dagliga liv av telefonsamtal, order, sammanträffanden,
mottagna rapporter, resor, oro för motgångar, tillfredsställelse över
framgångar, en och annan scen med fru Molly Faber, som ville förmå
honom till giftermål och satte krafter i rörelse, mot vilka han värjde
sig med energi och med förargelse över förlorad tid. Det enda Elma
slutligen hörde, var att han lämnat Stockholm.
Elma fortfor att vänta. En väntan, lik ett öra, som anstränger sig att
fånga ett enda ljud ur en kör, ett brus. Till jul kom ett telegram,
en hälsning. Men mörkret slöt sig om hälsningen igen, och Bourgsten
förblev borta.
5.
Under denna tid var det Elma började tänka mer och mer på sitt barn.
Föreställningen om detta barn flöt besynnerligt samman med minnet av
flickan i Hamburg. Flickans yttre drag hade förflyktigats ur Elmas
medvetande. Hon såg endast för sig det stygga uttryck den okända haft,
när de tre frackklädda männen kivats om en blomma eller en näsknäpp av
hennes hand. Med sina egna drag som ung — särskilt efter en målning hon
ägde — och med den fördärvade kvinnans uttryck såg Elma i inbillningen
sin dotter.
Åldern stämde ju icke, först detta år skulle barnet bli femton. Men
tanken att den övergivna kunde komma att gå samma väg som denna andra
växte sakta upp till en tärande fruktan. Och på henne, modern, föll då
ansvaret.
Så stark hade Elmas viljestyrka varit att hon i åratal lyckats hålla
vissheten om detta ansvar ifrån sig. Viljestyrkan hade varit hennes
stolthet. Någon gång kunde ju saknaden föresväva henne att så ha ställt
för sig, att hon icke ens på det mest skyddade avstånd fått följa
barnets utveckling och öden; men troheten mot den lag hon gjort sig,
var starkare. Därtill kom småningom alltmer i förgrunden tanken på den
ställning hon förvärvat, det anseende utåt hon vunnit: de måste bevaras
okränkta. Hänsyn till det parti, för vilket hon gått in, och som
kunde komma att lida ifall skandal träffade en av dess anslutna, och
slutligen hänsyn till hela kvinnokåren, vars ära Elma gjort till sin,
förbjödo varje sentimental svaghet, sedan tärningen en gång kastats.
Hade hon, Elma Liwin, visserligen en gång fallit djupt, såg hon dock
sin skyldighet att därefter hålla fasaden ren, för andras skull, för
exemplets skull.
Vid ett tillfälle hade man framför Elma omtalat en dam, ogift och av
samhällsvillkor ungefär liknande hennes egna, vilken erkänt och själv
uppfostrat sin dotter. Men dottern hade varit barn till en berömd
person, och något av berömmelsen återföll väl på den han — ehuru
själv bunden på annat håll — en gång älskat. Med denna kvinna kunde
icke Elma jämföra sig. Vilken berömmelse kunde väl utgå från en liten
obekant violinist, en Gavelström, anförande ett fyra mans kapell vid en
surbrunn?
Dock, barnet var där.
Det stöttes bort, och trängde sig åter fram. Alltsedan Hamburgvisionen
med dess brutala chock i Elmas medvetande, gav det henne ingen ro mer,
som om barnet legat på lur, inväntande den stund, då krafterna att
stöta bort skulle vara förbrukade. Sakta smög det sig tillbaka in i
modershjärtat, som en gång drivit det ifrån sig. Okänt och avlägset —
hur avlägset kunde Elma ju icke ens veta — begärde det sin plats igen.
För varje ung flicka Elma under sina promenader mötte, och om vilken
hon kunde gissa på en ålder av femton, mumlades inom henne samma:
Kanske? Och det var inte bara barnet som tycktes henne söka sig hem: i
sin egen sorg och övergivenhet längtade hon efter den oskyldiga, den
enda varelse i världen, tänkte hon, vilken ännu aldrig, åtminstone
aldrig genom eget förvållande, bringat henne desillusion, vrede eller
grämelse.
Efterforskningar vågade hon likväl icke göra. Hon var rädd för risken.
Vad visste man? Där kunde möta budskapet om död, krossande varje hopp
om framtiden; där kunde också vara vanskapthet, dåliga böjelser,
fräckhet. Hon var beredd på det, och kunde ändå inte finna sig i det.
Och slutligen var det barnets omgivning, den frånstötande lilla gumman
i schaletten, eller andra, som kanske gjorde affär av saken, försökte
utpressning, berövade henne varje lugn stund.
Elmas väninnor sade:
— Nu har Liwin en av sina värsta misantropiska perioder igen.
Andra bagatelliserade:
— Nevrasteni om våren. Elma, tag in Blauds järnpiller!
I april kom den dagen, då barnet hade fötts. För första gång på femton
år fällde Elma för dess skull tårar, några få förstulna tårar, medan
hon på sin arbetsplats, inne i sitt lilla enskilda rum, sakkunnigt
granskade en del erbjudna spets- och broderiprover. Det var en grå dag,
och hon hade också varit särskilt trött sedan morgonen.
Under den tid, hon innehaft sin nya post som en av ledarna inom den
växande och välkända firma, till vilken hon under samma femton år varit
knuten, hade ett avsevärt ytterligare uppsving där ägt rum. Elma hade
avskaffat en viss gammalmodig slentrian och genom nya arbetsmetoder
utvidgat firmans verksamhetsrayon även utom landet. Hon hade lov att
helt tillmäta sig förtjänsten därav.
Men det gav henne ingen glädje. Denna dag var en tom dag, grå, livlös.
Och den var barnets födelsedag.
Elma hade nästan upphört att tänka på Bourgsten mer, då han äntligen
dök upp igen. Han kom till Stockholm och gjorde sig, helt enkelt för
honom själv, påmind genom att ringa upp. Telefonringningen fann henne
med spets- och broderiproverna framför sig. Hans röst var glad och
öppen; hon förstod, att för honom var det som om han lämnat henne dagen
förut: endast för henne hade de förflutna månaderna varit gjorda av
dagar odrägligt långsamt framkrypande, tills tålamodet vägrat räkna in
dem mer.
Hon borde genast sagt:
— Jag vill inte träffa dig mer.
Men hon sade:
— Vill du vara min gäst på en liten tidig middag. Jag tänker du är
oftast upptagen på kvällen, och det betyder ingenting, tvärtom. Jag är
själv överhopad av göromål och behöver mina aftnar. Men middag skall
man ju alltid ha.
Med Hulda planerade hon en delikat måltid. Hon tog hem gott vin
och blommor i överflöd till bordet. Hon ville inte se ut som en
bortkommen ensling, som inte kan se folk hos sig, eller som hos
flöristen överväger hur pass få rosor man törs köpa för att knippan i
kristallvasen ändå inte skall taga sig alltför fattig ut.
Bourgsten infann sig på klockslag, trädde in och kysste med artighet
på hand. Vid dager tycktes honom rummen icke alls mer likna dem han
mindes, närmast med obehag, såsom en sorts allt ljud uteslutande,
halvmörka grottor. God smak, dömde han nu, om också utan mera
påfallande personlig prägel eller artistisk fantasi. Vinterlandskapet
på väggen tycktes honom sålunda vara dålig konst — kanske en
lotterivinst; men dylika bör man hellre byta ut. Gravyrerna, få och
placerade på alltför långt avstånd från varandra, voro mediokra.
De två buffelhudsstolarna han lagt märke till såsom ovanliga möbler i
en dams sovrum, hade nu kommit ut i vardagsrummet och bildade jämte
rökbordet ett litet angenämt hörn framför en vackert åldrig bonad. Den
lilla lampan med violett skärm var också där.
Det blev honom en behaglig överraskning att finna Elma fullkomligt
samlad, värdinnemässigt älskvärd. De talade bankpolitik,
utrikesaffärer, litteratur. I det senare var Bourgsten föga bevandrad;
hon log åt hans okunnighet. Men han såg att hon fallit av och åldrats
inte så litet.
Efter middagen förde hon honom till det angenäma bekväma hörnet, slog
upp kaffe, försåg honom och sig själv med rökverk. Allt som behövdes
till en lugn siesta efter en felfri middag. Hon sjönk ned i den ena av
de stora stolarna med en lätt suck och gled bort i en stunds tystnad.
Hon hade inte mycket sett på honom, inte ens förstulet, anmärkte
han för sig själv, inte som man ser då man observerar. Dock var hon
medveten, utan att han anade det, om varje hans rörelse. Hon behövde
inte sina ögon för att vara viss om, att han å sin sida betraktat henne
med nyfikenhet och avvaktande, och småningom med en stigande, litet
förbryllad aktning. Hans tonfall röjde honom: han hade icke väntat sig
hennes fattning och artiga jämvikt! ... Girigt drack hon in medvetandet
om hans återuppvaknande intresse och om den undran, som först fört
honom till henne.
Inte heller behövde hon sina ögon för att veta hur han förde cigarren
eller med pekfingret slog av askan, hur han emellanåt smålog, ett
leende som klädde honom och som han visste bruka.
Ja, hon förvånade honom. Han frågade sig vad som vunnit honom åt henne
från början. Skönhet var det ej, eller pikanteri, eller utmaning. Något
var det ändå, och något av det fanns kvar, det märkte han. Han tänkte:
— Hon har rätt, då hon säger sig icke vara, eller ha varit, lik de
vanliga kvinnorna. Och detta, att hon vid deras senaste sammanträffande
tagit ett initiativ, så oväntat närmat sig, tvungit sig på honom, det
misshagade honom icke längre — lika litet som det längre väckte någon
medömkan hos honom. För sitt förfärliga medlidande hade han lyckligtvis
inte vidare bruk.
Det for igenom honom: skulle han erbjuda henne giftermål? Han drogs med
svårigheter att ordna sitt hem i Göteborg, och det var också hans mors
önskan att han gifte om sig. Elma skulle bli en utmärkt värdinna och, i
motsats till den första hustrun, bli honom trofast, det kunde han inte
tvivla på. Skulle han alls gifta sig, måste det bli med en mogen och
klok människa. Molly Faber kom inte på fråga. Hans hustru måste bli en
heder för hus och släkt. Med fröken Liwin kunde man gifta sig.
Elma sade:
— Och nu, Eric, då du förmodligen snart går härifrån, vill jag säga dig
en sak. Det är anledningen varför jag bett dig komma.
— Gott.
— Jag vill inte träffa dig mer, sade hon, inte så långt det kan
undvikas.
— Vad menar du? ropade Bourgsten. Nu, om någonsin, då vi tyckas ha nått
fram till den trygga vänskap vi väl båda önskat oss?
— Den vilar på ett missförstånd, svarade hon kyligt. Jag har inte bruk
för förtroliga vänner. Du råkade en gång komma mig litet för nära: det
är skälet varför jag nu behöver avlägsna dig.
— Kära, bad han och grep hennes händer, säkert kan du inte vara en
lycklig människa, som talar så. Låt mig hjälpa dig. Jag tror mig förstå
dig mer än du vet.
— Du förstår ingenting, sade hon och gjorde lös händerna.
Den blick hon riktade på honom, fast och avog, hade han inte mött förut.
Han sade:
— Du höll ändå av mig!
— Kanske, några dagar. Det var i så fall ett felgrepp, ett misstag, och
jag tycker inte om att konfronteras med mina misstag.