från sin världstur. Han intervjuades och han gav upplysningar om
förhållanden av vitt skild art; han visste berätta om svenska
vinningar, om hägrande möjligheter, eller varnade för vissa våghalsiga
företag. Elma fann att han, mer än hon vetat om, tycktes vara en man
med försänkningar på många håll, med besinning och överblick. Det
gladde henne, ingav henne stolthet. En inbjudan till de umgängesvänner,
hos vilka hon första gång sett honom, lät henne med glädje ana, att de
kanhända skulle sammanföras igen.
De dyrbara skorna från Hamburg kommo fram ur sin kartong, där de vilat
över ett år; parisklänningen i svart med vitt, lik en svalas dräkt,
var ännu så gott som ny. Elma gladde sig åt att i spegeln se sitt eget
ansikte liksom förnyat. Det föreföll henne att hon måste varit sjuk
sedan mycket längre tid tillbaka än hon själv vetat av, och att hon
först nu äntligen blivit definitivt frisk.
Fröken Liwin kom till festen — en fest, ämnad att välkomna Bourgsten —
bland de allra första gästerna. Själv var han inte ännu där. Dörrarna
öppnades emellertid oavbrutet för fler och fler. Dörrarna öppnades
igen, fru Alexandra Pasch, helt vitklädd, gled in. Gästerna voro då
redan många nog i salongen att kunna bereda henne en värdig entré, men
ännu icke så många att hon försvann i hopen. Hon blev ögonblickligen
rummets medelpunkt. Elma hörde någon halvhögt tala om, att
generalkonsul Pasch var medintresserad i Bourgstens långa affärsresa.
Alexandra Pasch gled från den ena till den andra i rummet, smålog, höll
sitt välskötta, förståndiga lilla huvud mycket rakt, med undantag för
de graciösa, helt små böjningar hon unnade varje människa lika.
— Fröken Liwin, så roligt! Vi har mycket saknat er medverkan i
Samariten.
Mot denna dam hade Elma varit grovt ohövlig. Utmanat henne med en
angivelse i stort sett utan grund, uraktlåtit att tacka för de likväl
generöst tillsända försoningsblommorna. Men blotta åsynen av Alexandra
Pasch bragte henne på nytt i harnesk. Vare sig Bourgsten kom eller ej,
föreföll det henne redan att hon nu återigen måste gå mot en förstörd
afton.
Vid bordet visade sig slumpens grymhet, eller värdfolkets ovisa omsorg
om lycklig placering av gästerna, ha satt Elma Liwin helt nära, litet
snett emot Alexandra Pasch. Det var Bourgsten, som förde värdinnan
och fru Pasch satt vid hans andra sida. Bourgsten hade kommit i sista
minuten, ursäktande sig, hälsande hit och dit på måfå, på många av
de närvarande inte alls, inte av dålig mening, utan i brådskan, då
salsdörrarna just slogos upp. Bland de förbigångna hade Elma varit, men
när han vid bordet upptäckte henne, sände han henne strax en av sina
vänligt förtroliga hälsningar.
Fru Pasch såg det och smålog. Hur angenämt för en fröken Liwin att
bland bekantskaperna i sitt, i en gammal mös enformiga, impulsfattiga
liv, få räkna även den uppmärksammade och omtyckte Eric: så tolkade
Elmas ovilja den andras tankar. Hon vände bort blicken och fäste den
under hela middagen inte mer än på dessa två.
Hon hörde icke Bourgsten fråga:
— Denna fröken Liwin, hon skall ju vara en ganska framstående dam?
— Mycket framstående, svarade Alexandra, som icke kände andra än
framstående personer.
— Hon har ett ganska intressant ansikte.
— Mycket intressant.
— Hon iakttar mycket, det har jag sett, fast det sker en smula under
lugg.
— Det är just vad jag alltid tyckt, svarade Alexandra och spärrade
upp sina runda fågelögon, ett tecken på att hennes klokhet trädde i
verksamhet. Jag tror, ser Eric, att hon gör sig vanföreställningar om
människor. Det är bra synd att hon inte fått en bra man och barn. Jag
har själv så mycket glädje av min son.
— Du är en förträfflig varelse, Alexandra, sade Bourgsten, och vi vet
alla, att ingen går upp emot dig.
Men efter middagen sökte han upp Elma Liwin och fick henne med sig till
en soffa.
Elma hade använt måltiden att jämföra sig själv med samtliga
sällskapets damer. De flesta voro bättre klädda än hon, men icke
påfallande — den svarta med vitt från Paris stod sig gott. Visst inte
alla föreföllo mera konversabla eller åtråvärda som bordsdamer än hon.
Några voro inte mer värda som utseende. Hennes båda bordskavaljerer
hade varit artiga, konversationen gick ej pinsamt trögt. Elma vågade
sig på litet mer vin än vanligt och kände hur hämningar inom henne gåvo
vika. Hon vågade göra ett par anmärkningar i en fråga för dagen, rätt
olika dem flertalet sannolikt skulle fällt i samma fråga; hon gav sin
egen, en smula beska mening och rönte framgång. Hon tänkte: — Jag är
naturligtvis inte omöjligare än andra.
Det var i denna sinnesstämning Eric Bourgsten fann henne.
— Tänk er, sade hon, när jag ser er, får jag intryck av att möta något
som en gammal vän.
— Det gläder mig, svarade han och lutade sig fram på sitt litet
familjära sätt, som hon mindes väl. Och det är dessutom riktigt, fröken
Liwin; jag skulle vilja säga, jag tror vi passar båda för en verklig
vänskap, och som kan komma att bli varaktig.
— Är det så ni känt för Rick Brunjohann också?
Han tänkte efter, leende åt frågan, mindes sjukgymnastens första små
koketterier, vilka eggat honom, samt ett par supéer med stämning av
förälskelse, fantomer, vilka snart skingrats, då han upptäckt att
hennes tonfall kunde bli vulgära och hennes krokar synliga.
— Inte alls, svarade han avgörande.
— Eller för den dyrkansvärda fru Pasch?
Bourgsten hade alltid betraktat Den vita papegojan som just en
vit papegoja, av vissa övernaturliga estetiska skäl iklädd skön
människohamn och sköna människokläder.
— Jag dyrkar henne liksom alla andra, naturligtvis, svarade han lätt.
Det betyder inte det minsta.
Elma påminde sig det tal som gick om Bourgsten och den illa beryktade
fru Molly Faber, vilken utpekats som hans älskarinna. Men där kunde
naturligtvis ingen antydan eller fråga få förekomma.
— Mig bjuder han dock sin vänskap, tänkte hon. Är inte det mest värt?
— Ni lär ha varit sjuk, förfrågade han sig.
— Jag är frisk nu.
— Jag ser det.
Han tillade:
— Ni ser yngre och bättre ut än för ett par år sedan.
Och då han märkte att hon rodnade som en helt ung flicka, ännu ovan vid
komplimanger, rörde det honom.
— Berätta för mig, bad han: vad har hänt er? Är det en ny vår? En
förälskelse?
Elma skakade på huvudet.
— Är det så ni inleder vänskapen, med att neka mig ert förtroende?
vidhöll han och sökte hennes ögon.
— Nåväl, gav hon tillbaka i så lätt ton som var henne möjligt: Varför
inte?
— Nej, varför inte? upprepade han: Ni är ännu mycket, mycket ung.
Under aftonens lopp bjöds på musik. Den lovande unge violinisten
Garibaldi, operasångaren Wattman läto höra sig. Elma Liwin satt kvar i
soffan, därifrån Bourgsten snart hämtades ifrån henne. Hon var nöjd att
ensam få försjunka i musiken: den löste hennes fantasi. Från Bourgstens
ord, eller ett tonfall, en åtbörd, en glimt av leende i hans ansikte,
sökte hon följa trådarna in till det väsen, av vilket dessa yttre
tecken voro reflexer. Hon slöt ögonen och lyssnade, än lyckligt, än i
undergivet vemod inför vissheten om att ändå äga så litet av honom —
inte ens den vänskap, han varit så snabb att erbjuda.
Bjöds inte den vänskapen alltför snart, och kanske lika snart varhelst
han färdades?
Ni är ännu mycket, mycket ung, hade han sagt. Det var alltså så han
såg henne: ännu pueril, alltför lättrörd, skrämd av ett ont ord,
lyckliggjord av en nick, ett vänligt skämt. Och dessa antydningar om
en ny vår i hennes liv? Något tycke för honom själv kunde han ingen
anledning ha att förmoda: så menade han då bara, att hennes tid inte
var ute än, och kanske än mer — att hon borde gripa den, innan det på
allvar blev för sent.
När stunden för uppbrott närmade sig, var han hos henne igen, och då
han erfor att hon var utan sällskap och ämnade gå hem till fots, några
få minuters väg, bad han att få följa henne. Hon hörde, att andra
vänner till honom räknat på att få honom med sig i stället, och han
anmärkte sedan till henne skämtsamt:
— Nu kommer man att bry mig för att jag enleverat fröken Liwin!
— Ingen vidare famös erövring!
— Säg inte det, sade han. Ni är en dam med stor prestige.
På detta svarade hon icke. I de orden hade, föreföll det henne, dolts
ett avståndstagande. För damen med prestige bugar man aktningsfullt,
man följer henne ridderligt till porten, man talar om henne med respekt
— och tänker väl också så på henne. Denna barriär av respekt, som hon
varit stolt över att ha byggt omkring sig, den kände hon i detta nu som
en fientlig mur.
Skulle den hindra honom att ana människan, som satt så fattig där
innanför, en tiggerska?
När de voro framme vid hennes port och medan hon fumlade för att få upp
nyckeln ur sin väska, sade han.
— Jag ringer endera dagen, inte sant?
2.
Elma rörde Eric Bourgsten.
Hon föreföll honom likna den, som står vid yttersta vägkanten, helt
upptagen av att söka bevara en decimeterbred tillflykt åt sig mellan
det hotande diket och den hänsynslöst framrusande, smutskringstänkande
bilen. Men samtidigt kände han, att han inte kände henne.
Ty trots liknelsen mellan henne och en olyckligt ställd fotgängare,
var det honom omöjligt bortse ifrån att hon — såsom han sagt till fru
Pasch — var en framstående yrkeskvinna, ett lejon i sin art (en för
honom särdeles främmande art), en självförsörjande, duktig, duglig,
troligen just vad man menade med det inte så sällan förekommande
uttrycket modern kvinna. En anhängare av kvinnlig rösträtt, av kvinnans
tillträde till alla ämbeten; en troende på kvinnans förmåga inom
alla områden; sannolikt även en föraktare av männen, dessa gamla
förtryckare, så småningom alltmer efterblivna och inte värda värst
stort intresse mer.
Hon saknade, tänkte han, visst inte rätt att tänka så, ifall hon nu
gjorde det, då hon själv visat sig vara en organisatorisk kapacitet,
en ingalunda bortkommen affärskvinna, alltså en medtävlare att räkna
med. Men han kunde icke finna bryggan över mellan detta kvalificerade,
utåt tappra fruntimmer, och den ibland nästan tafatta, egendomligt
misstrogna dam, som väckt hans nyfikenhet och därefter på ett
outrannsakligt sätt hans medkänsla.
Två dagar efter middagen hos deras gemensamma vänner ringde han upp
henne och föreslog ett teaterbesök.
Han sköt in detta telefonsamtal mellan flera andra, viktiga
interurbana, och det blev snart avbrutet; dock hade han hunnit få Elmas
medgivande och besked om den dag hon valde. Han skrev på ett papper
framför sig: ~onsdag fr. Liwin~, och bad därpå sin sekreterare laga
att han fick biljetter till den dagen på viss teater, samt att han
för all del i tid blev påmind om saken, så att han icke, vilket vid
ett par tillfällen hänt, uteblev av glömska och därigenom ytterligt
blamerade sig. Han gjorde därefter upp en för honom betydelsefull
affär, hade ett samtal med Enskilda Banken, åt en hastig middag, och
hade efter middagen åter ett sammanträde. Något senare hade han en
supéöverenskommelse med fru Molly Faber, en dam han känt i flera år,
som han på sin tid hjälpt ur stora besvärligheter och sedan aldrig
upphört att månatligen sända en summa pengar, ehuru han väl visste att
hon bedrog honom rikligare än hon ägnade honom tacksamhet.
Hans dagar voro väl fyllda. Hur sent han än vakat, försummade han icke
affärerna, hans livs passion: förvärvspassion, men också passion för
omväxling och för en spänning, som intet annat gav honom i samma mått.
Han var försiktig med mat och dryck, rädd om sin hälsa, hur det än
kunde se ut, tog gymnastik, duschade, red, lät sköta sina händer och
stundom sitt ansikte. En halv timmes sömn, som alltid infann sig på
kommando, bragte honom vid behov på fötter igen, om han än känt sig
aldrig så uttröttad.
Bourgsten var angelägen att behålla sin ungdomlighet. Det första vita
hårstrået på hans fyrtioårsdag hade ingivit honom en tyst förtvivlan.
Framför spegeln studerade han noga sitt utseende. Han var nöjd med det,
ja, detta huvud behagade honom med den obetydligt och lyckat semitiska
näsan, den icke-semitiska smala och maliciösa munnen, de livfulla
ögonen, det välformade kraniet. Han ville icke förlora något därav.
Detta utseende var ett kapital, med vilket han ofta vunnit segrar i
form av andras tillit och vänskap — ty det uttryckte ett trofast kynne
— samt några kvinnors kärlek.
Bourgsten tyckte om kvinnor. Han hörde ej till dem, för vilka en fest
är vad en fest bör vara endast på villkor att damerna uteslutas.
Men kvinnorna upptogo likväl endast en bråkdel av hans tid. Liksom
han i rollen av mecenat sökte undgå alltför gott anseende för
givmildhet eller entusiasm, ville han inte gälla för en kurtisör eller
kvinnojägare. Han hade en utpräglad fruktan för det löjliga.
Teaterkvällen hämtade han Elma Liwin i sin egen bil. Han hade
parkettbiljetter, platserna mitt i salen.
— Är ni road av teater? frågade han.
— Jag kommer sällan dit.
— Vad fördriver ni era kvällar med?
Med att röka, skriva, läsa, fundera, fundera ofta på dumma, fruktlösa
ting, i väntan på sömn — det ville hon inte svara.
— Varför fördriva kvällarna? sade hon därför. Tvärtom, jag tycker om
dem och håller fast dem.
Det föreföll henne, att detta svar behagade honom, liksom hade han
funnit det spirituellt.
Elma bar den svarta toaletten av blankt siden, men hade tagit bort det
vita, som prytt den. Ändringen klädde henne. Men hon hade inte mer än
annars låtit kamma sig borta. Hon hade övervägt saken, men förargad
kastat den: Nej, ingen maskering. Sådan hon var, vardag som söndag,
skulle han se henne.
De sutto så att hans ärm snuddade obetydligt vid hennes. Bourgsten
märkte det ej, men väl Elma. Det generade henne, kom henne att blygas
som för något opassande, något det ej gick an att folk bakom dem
observerade. Men hon förmådde likväl inte flytta sin arm de nödvändiga
par centimeterna bort. Kanske skulle han känt det och tolkat det som
pryderi, advocerade hon för sig. I grund och botten ville hon dröja
i denna lätta, för honom alldeles naturliga, för henne så ovana
förtrolighet.
Salongen var icke fullsatt. Under mellanakten sutto de kvar där,
betraktande kommandet och gåendet längs bänkarna framför dem. En helt
ung man på ytterflygeln av bänken närmast deras reste sig och bugade
för Bourgsten.
— Det där var unge Pasch, sade denne.
Elma betraktade Alexandras son. En välputsad i smoking välklädd
liten herre, intill fullkomlighet städad — Den vita gojans helt
legitime unge. Hur på en gång respektfullt och älskvärt igenkännande
han förstått att forma sin bugning för faderns affärsvän. Det måste
beundras. I hans sällskap var en ung flicka, nästan ett barn ännu,
en besynnerlig kontrast till honom, dels genom sin påfallande yttre
enkelhet, men inte mindre genom den livlighet hon gav uttryck
åt medelst blickar åt alla håll, en noggrann okulärbesiktning av
teatersalongens alla detaljer, tydligen följd av täta reflexioner, ty
unge Pasch sågs emellanåt skratta åt det vackra barnet.
När flickan sett allt hon kunde få se genom huvudvridningar uppåt,
framåt och åt sidorna, vände hon sig om och granskade stolraderna,
människorna närmast, människorna högre upp, högst upp. Så klättrade
blickarna ner igen och stannade äntligen vid paret mitt i salen,
varefter hon snabbt vände åter till kavaljeren.
— Den där herrn du hälsade på, Alexis, vet du vad, han är här med
damen, som kom just då jag hittade filigrankorset.
— Det är en fröken Liwin, min mor känner henne, svarade Alexis.
Helt och hållet utan sin mors vetande befann han sig denna kväll med
Matti på teatern. Fru Pasch hade givit honom biljetterna, vilka hon i
sista stund blivit förhindrad begagna sig av, och sagt: — Tag en kamrat
med dig, min gosse. Och han hade bland kamrater utvalt Matti.
Matti var mysteriet i den sjuttonårige Alexis’ liv. Han erkände henne
icke, men han släppte henne heller inte. Officiellt hade han detta
år lagt sig till med en flamma, en av de fyra söta flickorna van der
Rosen, Eleonore, och det hade mycket tilltalat hans mor. Han var i
den åldern, sade fadern. Med Eleonore gjorde Alexis promenader och
Eleonore hade han kysst; men Matti lät inte kyssa sig. Till Matti
talade han i stället om saker han aldrig skulle avslöjat för Eleonore.
Han hade icke förlorat vanan, åtminstone icke helt och hållet förlorat
den, att anse sitt eget privilegierade och välombonade liv genomsyrat
av faddhet och enformighet, och det var då han kände detta, som han bar
sina griller till Matti.
— Möt mig vid Linné, bad han, och hon mötte vid Linné bland krokus,
bland tulpaner, bland rosor, begonior, höstastrar. Under mörka kvällars
skydd gingo de arm i arm, båda lika långa eller lika små, hur man
vill, två ungdomligt spensliga tvillingfigurer; de uppsökte någon gång
små avsides kaféer eller konditorier, dit vandringen under ivrigt
resonemang fört dem, sutto i små rakryggade, obekväma soffor och
pratade.
— Du är en baddare att kunna tala klokt, Matti, gav Alexis sitt
erkännande. Det märktes att hon hade bröder, hon visste vad en pojke
finner alltför dumt, när han möter det hos en väninna, en flickkamrat,
och hon kunde undvika det.
Hon läste också, läste fyra, fem, kanske tio gånger mer än Eleonore,
och ehuru Alexis huvudsakligen sysslade med sport, dans och ett
kavaljersmässigt uppträdande, tyckte han dock om att höra Matti berätta
något ur dessa böcker eller till och med läsa vers. Han skulle skämts
för det inför vem som helst annan, men med Matti skämdes han icke.
— ~I falska stjärnor, jag hatar er!~ deklamerade hon, och han kände då,
med en blick upp mot vinterhimmeln med alla dess små ljus, att dikt
verkligen kunde tolka något av den olust, den absurda trängtan till
kuster och städer och hus mycket fjärran från huset vid Floragatan, han
blivit besatt av. Den bittra invokationen behagade honom. Men snart
fann Matti andra dikter, vilka återgåvo honom förtröstan igen, och när
han var hemma efter mötet, hade det smärtsamma inom honom försvunnit.
Han insåg då också att det var ingenting annat än nonsens att anropa
eller anklaga stjärnorna, avlägsna kroppar i världsalltet, vilkas
ljusstrålning överglänstes av första bästa elektriska lampa.
Tidvis sjönko Mattis aktier, tidvis stego de igen. De kunde stiga som
en värk i honom, så att han måste taga fram och se på de par tre små
kamerabilder han tagit av henne i skotskt rutig klänning. Så högt stego
de ändå aldrig, att inte Eleonore behöll sin rang av officiell flamma,
uppmuntrad av den moderliga fru Alexandra.
Däremot kunde de sjunka så lågt, att han skrattade åt sig själv och
kallade sig själv ett sentimentalt kräk.
På parkettbänken stödde nu Matti en helt liten del av sin skuldra mot
Alexis’, alldeles öppet, alldeles ogenerat, men inte så mycket att
det kunde kallas dålig hållning, ty det skulle mamma inte tyckt om.
Det var inte vidare ofta hon såg till Alexis, satt hon och tänkte på,
strängt taget numera allt mindre och mindre ofta. Långa tider föreföll
det henne som om Alexis tänkt aldrig låta höra av sig mer — men så kom
en dag, oväntat, omotiverat, och där var han i telefon igen och ville
gärna de skulle träffas, och då var det sannerligen omöjligt att inte
taga ut all glädje av det, som stod att få.
Fru Murius hade sagt om teaterbesöket:
— Jag vet inte vad jag skall säga om det, min lilla Matti, men det är
väl så att du numera bör kunna börja svara för dig själv.
Det hade Matti varit viss om att kunna.
— Förstår du vad jag menar?
— Mycket bra, svarade Matti. Att inte vara slamsig, och det är jag inte.
En svag tryckning av skuldra mot skuldra kunde man icke kalla
slamsighet, men Alexis sade dock plötsligt:
— Sitt inte så där, Matti. Det ser för intimt ut.
Han hade kommit att tänka på, att de två på bänken bakom dem kunde
iakttaga dem, och han ville ogärna att någon på ett eller annat vis bar
hem notisen om hans teaterbesök med lilla Matti Murius: inte att han
ämnade förneka det, om det bragtes på tal, ty en ung man i hans ålder
gör vad han behagar. Men han måste i så fall åtminstone kunna försäkra
att fröken Murius var en acceptabel dam.
Efter föreställningens slut skyndade de hem, så att inte fru Murius
satt och blev orolig. Hon hade en vana, mycket olik fru Paschs vanor,
att om kvällarna vänta in både man och barn, så att hon själv kom sist
i säng. Alltid hade hon ju sysselsättning. Alexis följde sålunda Matti
fort till porten, och det var vid denna port han ett par gånger velat
kyssa henne, ehuru lönlöst. Ty kyssar, det var i Mattis ögon dumheter,
vilka nästan kunde mäta sig med Alexis’ första tillgjorda smickerfraser
på Garibaldis bal.
Under tiden förde Bourgsten fröken Liwin till sin bil, som han körde
själv.
— Kära fröken Liwin, sade han, jag tror inte att teaterpjäsen så
särdeles roat er. Låt oss nu få en liten supé och ett glas gott vin.
Han hade under kvällen känt förströddhet inom henne, trots att han
gjort sitt bästa för att under mellanakterna hålla samtalet livligt.
Riktigt obesvärad hade hon icke varit, vad det så berott på, och han
ville skiljas från henne på ett oförmånligt intryck hos henne. Han kom
ihåg den flickaktiga ljusning han iakttagit på hennes ansikte, när
hennes tillit väcktes, den flickaktiga rodnad som, nästan skamsen över
sig själv, tycktes det, kunde sprida sig över hennes kinder inför en
oväntad älskvärdhet: en rodnad, som steg upp under ögonen och gav dem
ökad glans, utan att ändå minska blickens skygghet, tvärtom, men just
därigenom så mycket mer tilldragande.
Han ville återse denna ljusning och denna rodnad, vilka han var viss om
voro förbehållna endast ett fåtal.
Bourgsten beställde en utsökt supé, sedan han begärt att själv få
sammansätta den för att visa att han nog kunde träffa hennes smak; han
valde länge bland vinlistans årgångar. Cigarretter kommo på bordet.
Han förstod att hon icke var van att man gjorde så mycket för henne, i
varje fall inte visade denna sorts uppmärksamhet. De skålade och drucko
detta välkommen till bords i botten.
— Tala om för mig, bad han, vad ni nu ser fram emot.
— Ser fram emot? För ett år sedan, då jag var sjuk, såg jag fram emot
döden. Nu är det nästan tomt veta, att ingenting alls kommit i stället.
Bourgsten sade:
— Jag för min del ser fram mot stora företag och en existens mer
givande än jag ens anade när jag var tjugufem. På döden har jag inte
tid att tänka. Men jag fasar för att åldras.
— Det har jag aldrig tänkt på.
— Det måste ni ha tänkt på.
— I så fall snarare för att välkomna det.
— Ni bedrar er själv, sade han. Ni tror er vara mindre kvinna än ni
verkligen är.
Och då hon teg och tycktes vänta mer, fortfor han: — Och det är just
vad som skänker er ert behag. Vi är jämnåriga, fröken Liwin, och när
jag ser er ungdomlig och glad, är det som jag själv föryngrades.
Han iakttog rodnaden, som steg upp under ögonen på andra sidan bordet.
Och småningom kom det frimodiga, som han tyckt om och velat framkalla,
tillbaka i hennes sätt. Så litet det behövs! tänkte han med rörelse:
några glas vin, salens värme och dofter av mat och parfymer, en
cigarrett, leken med den lilla vita tingesten och dess uppgående i rök.
Det glimrade tacksamhet i de ögon, som redan mera öppet, emellanåt med
en sorts naiv förväntan, mötte hans. Han fick lust att öppna sig för
henne, att i sin tur bli gäldenär. Det föreföll honom hederligt: han
måste ge också henne tillfälle visa godhet, intresse, deltagande.
Han berättade om svårigheter han gått igenom, det plågsamma skedet, då
han skilts från sin hustru. Där hade funnits ett barn, men barnet hade
dött, och han hade mycket sörjt det. Gifta om sig var honom emot: han
hade ingen tid övrig för ett äktenskaps slitage.
— Varför har inte ni gift er? frågade han och lutade sig litet fram.
— Jag har inte velat.
— Det förstår jag ju. Men varför ville ni inte?
Då mörknade hon och stelnade åter.
— Jag försäkrar er, mina öden är utan allt intresse.
Han förebrådde henne att hon slingrade sig undan det förtroende, den
vänskap, hon redan halvt lovat honom, men han lyckades inte få henne
med sig igen. På något sätt, begrep han, måste han åter stött bort
henne. Hon tålde intet försök till inblick i sitt förflutna. Det kan
väl ändå inte gärna vara så hemlighetsfullt, tänkte han:
— Sannerligen jag förstår henne.
Det blev tid att bryta upp; hon gjorde en rörelse åt sitt armbandsur
till, och han uppfattade den som en önskan att samvaron för kvällen tog
slut. Men medan han begärde notan och ordnade med betalningen, ångrade
hon redan, att hon inte tvärtom sökt förlänga den. Ännu satt mycket
folk i salen, det hade icke varit påfallande om Bourgsten och hon
stannat ännu en stund.