hemma i Stockholm, ruvande över sin ledsnad. Hon sade sig att Rick,
medlidandet för denna i all ära, dock var och förblev ett omöjligt
sällskap för den, som vill ägna sin resa åt muséer, utställningar
eller besök i högkvarteren för ena eller andra slaget av ideella
rörelser. Många kvällar satt hon upptagen av att ordna material
hon samlat, medan oviljan mot den levnadsfriska och dansande Rick
Brunjohann fick ny näring.
På hemresan, sent i oktober, i Hamburg, där de två damerna skulle
göra ett litet uppehåll, kom Rick efter ett strövtåg i butiker upp på
hotellet med en stor nyhet:
— Jag har stött på Eric Bourgsten. Han kommer och hämtar oss till
middag.
Elma kände att hon blev röd. Hennes första tanke gick till den eleganta
sällskapsdräkt av blankt svart siden med vitt, som hon köpt i Paris.
Hon såg på sina fötter: inga av de skodon hon ägde passade till den
sällskapsdräkten. Hon hastade ut, skyndade in i första anträffade
skoaffär: ~Feuer~ stod det över dörren. Det måste väl vara en
synnerligen elegant affär, med bara ägarens namn över dörren: ~Feuer~,
troligen känt över hela staden. Fröken Liwin steg in och lät föra sig
till en stoppad soffa samt begärde ett par smakfulla låga skor.
Butikens föreståndare eller kanske ägare, kanske herr Feuer i egen
person, skyndade fram, gav order, gjorde förslag. Elma fann snart, att
de vackraste skorna också voro de dyraste, mycket dyrare än hon tänkt
sig eller någonsin förut givit för skor. Men herr Feuer sade, att en
nådig fru av hennes kvalitet icke kunde bära andra. — Se, hur de klä!
ropade han. En fot lik den nådiga fruns hade man ej lov att sätta
simpla skor på. Det susade för Elmas öron. Inom henne växte den enda
föreställningen, att hon strax skulle träffa Bourgsten igen, växte så
att den slutligen ej gav rum för annat. Medan hon satt där och herr
Feuer lät taga av och på hennes fötter den ena eleganta skon efter den
andra, tänkte hon blott på vad Bourgsten skulle kunnat tycka om dem.
När hon lämnade butiken, hade hon två par skor av yppersta modell och
två par första klassens silkesstrumpor med sig. Nu räckte hennes pengar
inte mer än nätt och jämnt hem.
Bourgsten väntade i vestibulen, när damerna kommo ner, middagsklädda.
Han hade en bil, han förde dem till en restaurang, tämligen liten,
intim, med avbalkade små alkover, med bekväma stolar, snabb och expert
uppassning. — Man äter bäst här i hela Hamburg, sade han.
Publiken väckte strax Ricks nyfikenhet: en festpublik, slösande med
champagne. Här och där voro bord, vid vilka sutto damer, alltid i
herrsällskap och så sminkade, så färgade, översållade med smycken, att
Rick ej kunde misstaga sig på deras art.
— Är detta verkligen ett korrekt ställe, Eric? frågade hon med sin
säkra ton.
— Vi är utomlands, svarade Bourgsten, och jag kan försäkra er, och
särskilt fröken Liwin, att det mycket väl går an för oss att äta här.
Också Elma såg med undran på de utmanande damerna. Icke att deras
uppförande gav rum för anmärkningar. Men det var första gång i hela
sitt liv hon befann sig på en plats, där demimonde tilläts visa sig,
öppet låta uppmärksamma och beundra sig, breda ut sig, idka grannskap
med en fröken Liwin eller överhuvudtaget personer av hennes karaktär.
Det stötte henne mer än hon ville visa. Samtidigt förmådde hon icke
ignorera sällskapet, kunde icke hålla sin inbillning från gåtan i det,
som utgjorde dessa kvinnors makt. Hon revolterade mot den makten, men
kunde ej vända ögonen från dess innehavarinnor.
Hon kände vämjelse och likväl underlägsenhet. Dessa damer, vilkas
tillvaro var en offentlig skam, voro likväl lokalens prydnader; deras
närvaro stegrade intrycket av sorglöshet, rikedom och till och med
skönhet, medan hon själv, trots den nya paristoaletten och de mot alla
förnuftets bud inköpta nya skorna, här var fullkomligt betydelselös,
mer än någonsin eljest ointressant. Till och med Rick, den uppslagna
förlovningens sorger till trots, hade anpassat sig, hon var väl pudrad,
ondulerad, bar en urringad dräkt och hade strax lyckats anlägga det här
bäst passande, glättigt bekymmerslösa sättet.
Restaurangens orkester spelade inbjudande, smäktande musik, idel
erotik; vatten plaskade sövande ur en liten fontän i salens mitt; i
vattnet bröto sig strålar från en ljuskälla i fontänens botten, än
rosenröd, än strålande blå, giftigt grön, violett, orange. Rick pratade
och skämtade med Bourgsten, hon drog sig inte ens för att gyckla med
ett frieri hon påstod sig ha framfört till honom för egen del. Det
var hans fel, sade hon, att hon förlovat sig så dumt strax därpå, med
löjtnanten, en ointelligent karl.
Bourgsten tog Ricks förebråelser med godmodighet och skämtade tillbaka.
I surret av röster, den smäktande musiken, vattenplasket och servisens
klirrande, urskilde Elma meningar ur deras glada skärmytsling. Rick
beskrev också damernas resa, karikerade vissa små missöden, gjorde sig
slutligen, ehuru helt vänligt, också lustig över hennes, Elmas, högst
dygdiga person, hennes puritanska vanor att tillbringa kvällarna på
hotellrum, om hon icke fått reda på garanterat goda teatrar.
Elma föreföllo dessa skildringar genomskinliga nog: det var meningen
att han, Bourgsten, skulle få klart hur alltigenom ledsam, hur omöjlig
fröken Liwin var, om han nu verkligen, otroliga tanke, kom att
intressera sig närmare för henne.
Hon deltog allt knappare i samtalet. Hon var icke fyndig eller snabb,
kände icke mycket till detta sätt att leka flört, kunde icke i en
handvändning förvandla resemissöden, vilka grundligt retat både
Rick och henne, till lustiga episoder, om vilka Rick lät förstå att
de endast utlöst humor och löje. Oupphörligt gledo i stället hennes
blickar bort igen, och alldeles särskilt hade de fäst sig vid ett av
borden, där en mycket ung flicka satt.
Denna unga var den vackraste av alla i salen, samt också den djärvast
klädda och målade. Det slätt bakåtstrukna, hårt åtstramade svarta
håret framhävde ansiktets naturliga skönhet, men bidrog inte mindre
till att brutalt kläda av det. Från chinjongen i nacken hängde ett
överflöd av pärlrader, men intill ansiktet fanns ingenting, inte
ens örhängen. Också halsen var bar. Av en naken människa, fräckt
liknöjd, gåvo detta släta ansikte, denna bara hals intryck, trots
pärlkaskaderna i nacken och inramningen av klänningens guldbrokad — en
för övrigt blott nödtorftig klädnad. Och detta blottade ansikte bar ett
uttryck av fullkomlig köld, ögonen talade om en kallt revanschlysten
illusionsfrihet.
Denna människa väckte Elma Liwins avund. Där fanns hos henne ingen
förställning, ingenting dolt, inga hänsyn. Ända till det värsta i
hennes väsen var obesvärat framlagt — fritt. Ingen tanke, ingen
eftertanke röjdes, ingen kamp. Ett så oerhört förenklat liv — hur kom
man väl därhän?
— Det måste ge en sorts lycka, trots allt; där måste ges stunder av
triumf, sådana vi andra inte ana, tänkte hon.
Kring den unga skönheten trängdes tre frackklädda män. De tiggde
nådevedermälen, en blomma ur hennes bukett, ett lätt slag på näsan av
hennes fingrar, en grimas. — Hon har ingen aning, tänkte Elma, om vad
det vill säga att vara en, på vilken aldrig någon ser med åstundan.
Att få närma sig denna utvalda, få göra henne frågor, tränga in i denna
själ. Nå hemligheten med hennes tjuskraft — eller, än mer, få följa
henne, se hur hon bor, hur hon beter sig, då hon är ensam; få timme
efter timme följa hennes dagar; veta allt.
Det föreföll Elma, att drag för drag voro de egentligen lika, den unga
skönheten och hon själv. Så mycket som en tjuguåring kan likna en
fyrtioåring, en vacker likna en alldaglig, en konstgjord den, som låtit
Vår Herres väder och vindar husera som de behagat med hy och hår.
— Min dotter kan det ändå inte vara, tänkte Elma med ens. Nej, nej, min
dotter är ju ännu bara ett barn!
Och vissheten därom, med den oerhörda befrielse den ögonblickligen
utlöste, förde henne åter till verkligheten.
Elma var styrelseledamot i bland annat även en förening för
omhändertagande av vilseförda unga kvinnor. Hon hade hört åtskilliga
öden berättas; hon kände rätt väl till det vanligaste banala yttre
levnadsschemat för dessa varelser, såväl på högre som på allra nedersta
samhällstrappstegen. Påminnelsen om hennes eget barn, som oväntat, likt
ett slag i ansiktet mötte henne här i den luxuösa njutningens hemvist,
kom henne att nyktra till och plötsligt frysa.
— Ni är mycket tankfull, fröken Liwin, anmärkte Bourgsten.
— Förlåt mig, svarade hon, om jag verkat förströdd. Jag är ovan att
vara ute och särskilt på ställen som detta.
— Du har inte levat, Elma, sade Rick. Det är det jag säger!
— Nåväl, kanske inte, svarade fröken Liwin.
Eftersom man så vill ha det, tänkte hon.
Bourgsten lutade sin långa gestalt litet emot henne:
— Det tror jag inte på, sade han lågmält.
6.
Efter detta vände han sig oftare än förut till henne. Småningom fick
han in samtalet på områden, som kunde fängsla även henne. De talade
om Italien, där Elma varit en gång, om böcker hon läst, till och med
om bonader och vävnadsmönster och om spetssöm, av vilket han erkände
sig icke förstå så särdeles mycket — i själva verket ingenting alls —
men om vilket han påstod att det roade honom höra berättas. Än mer
roade det honom, men det utsade han icke, att se hennes ansikte ljusna,
föryngras, att se de misstrogna ögonen bli lugna och klara inför ämnen
hon behärskade. Hon uttryckte sig också då särdeles väl.
— Denna människa är inte dum, tänkte han. Hon har bara på något vis
farit illa.
Han sökte efter en ledtråd in till henne; han råkade känna en av hennes
bröder och förde släkten på tal, kom den gamla domprostgården att stå
upp igen. Men Elma släppte ingen innanför mottagningsrummen. Man fick
tänka sig ett genomsnittligt, gammaldags hem, av den typ, vilken alltid
framhålles som föredöme: ett hemtrevnadsmuseum, där föremålens sanna
historia aldrig berättas.
— Förtjusande! ropade Rick, som var storstadsbarn. Så ni bakade allt
hemma? Och vävde till och med lakan?
— Den tiden, frågade Bourgsten, dansade fröken Liwin väl gärna på
balerna?
— Inte gärna, svarade hon.
— Det var väl tämligen ovanligt för en ung dam? anmärkte han.
— Jag tror inte jag var av den vanliga sorten.
Rick föll in:
— Nej, det vill jag tro! Var du kanske heller aldrig kär?
Elma svarade litet stramt:
— Jag hade väl mina små upplevelser, också jag.
Vilket mod Bourgstens närvaro ingav henne! »Små upplevelser.» Elma
hörde sig själv helt djärvt hålla fram detta i hennes egna ögon
enbart löjliga begrepp. Unga flickors små upplevelser, vad var det
annat än något uppskruvat svärmeri i det blå, en gömd kotiljongsros,
månskenspromenader, något slädparti med stadens mest gynnade kavaljer
bredvid sig? Lämpligt att här taga till som skydd för det, ingen fick
veta något av — hennes verkliga ungdom.
— Aldrig har du berättat något, sade Rick.
— Rena bagateller, svarade hon avvisande.
Utom hörhåll för Rick mumlade Bourgsten:
— Det tror jag inte heller på.
Vid midnatt bröto de upp, Elma såg sig om efter den vackra flickan,
men denna tycktes ha gått. Vid bordet där hon suttit, hade sällskapet
blivit mycket högljutt. Nya buteljer sattes fram. Bordet var översållat
av vissnande blommor, av solkiga glas. En av damerna var uppenbart
berusad. Det beredde Elma Liwin en egenartad sträng tillfredsställelse
att flickan ej befann sig där mer, hur föga troligt det än måtte te sig
att hon bara skulle gått hem i tid som en snäll mammasdotter.
Bourgsten följde sina landsmaninnor till deras hotell och tog farväl
med artigt hopp om återseende.
— I morgon? slog Rick fram.
— Nej, tyvärr. I morgon tar jag Amerikalinjen för en långtur genom både
nord- och sydstaterna, att börja med.
Elma kom hem till Stockholm, ej missnöjd med sin färd i dess helhet,
men föga utvilad. Hon tog sin lilla våning i besittning igen; Hulda
hade ordnat allt väl där och mottog henne belåtet, dock inte utan
att uttrycka sin saknad efter fröken Brunjohann, vars rum nu stod
tomt. Elma erkände att våningen blev för stor för henne ensam, men
hon lät det vara. Hyran var icke alltför betungande, och hon ämnade
längre fram se sig om efter en ny kompanjon. Rick kom helt enkelt
inte på fråga mer. Bara detta, att Rick och hon hädanefter delade
vänskapen med Bourgsten, Rick för sin del försedd med obestridliga
företrädesrättigheter, vilka hon ej försummade framhålla, syntes Elma
både löjeväckande och pinsamt. Det var som om hon, Elma Liwin, skulle
tävlat med en Rick om denne Bourgsten — en blott tillfällig bekantskap,
ur yttre synpunkt sett.
Att få träffa Eric Bourgsten igen räknade hon inte med. Hans blotta
tillvaro, det förstående för hennes personlighet han antytt, voro
henne nog; dessutom befann han sig ju för kanske över ett år utom
Europa. Elma sökte se på det utan sentimentalitet. Hade hon i något som
helst fall plats för en verklig förtrogen i sin tillvaro? Nej, inte
Bourgsten mer än andra.
Under vintern omorganiserades textilföretaget, dit fröken Liwin
varit knuten under de senaste tretton åren, och man erbjöd henne
en av ledareposterna. Detta skulle komma att betyda en avsevärt
ökad arbetsbörda för henne, men hon påtog sig den utan tvekan. Det
hade visat sig att hon vid flera tillfällen ägt förmåga upptäcka
originaliteten eller talangen hos unga, ännu föga meriterade
konstnärinnor, och att hennes förtroende för dem också stimulerat
dessa. Med sitt tysta sätt, man skulle kunnat gissa på blyghet, ehuru
det föreföll stridande mot hennes raskhet i arbetet, hade hon lyckats
bli relativt omtyckt. Hennes självkänsla var till ytterlighet sårbar,
det visste man, och några utbrott av häftighet hade ibland föranlett
konflikter; men lämpligare ledare fanns i varje fall för närvarande
inte att få.
Tidningarna notificerade företagets omorganisation och chefsutnämningen
med de vanliga aktningsfulla fraserna samt ett porträtt av fröken
Liwin. På spalten framträdde en ståtlig dam i blankt mörkt siden,
blickande rätt fram, ty så hade fotografen begärt. Ansiktet var rätt
brett, med ett drag av framträdande myndighet kring hakpartiet.
— Jag liknar min far, tänkte Elma, då hon fick se det.
Vem var egentligen min far? frågade hon sig med bilderna framför sig,
flera bilder av honom i olika åldrar och några hon hade av sig själv:
Varifrån kom det så hårt despotiska, kärva i hans yttre? Som helt ung
hade han det icke, därom vittnade ett, om en ännu vek, nästan lyrisk
känsla skvallrande drag från studenttidens porträtt. Där måste kommit
kampår, år av hemlig strid under vilka allt förvandlades. I stället för
vekheten trädde mäktig kärlek till den vunna överhetsställningen in,
till det egna jagets oemotsäglighet. Där framträdde också mer och mer
bondens girighet och rädsla att lämna ifrån sig en fördel.
Nej, jag är icke lik honom! vägrade hon.
Eller skall jag själv ändå till sist gå samma väg som han?
Nå, så fick hon väl gå den vägen. För första gången dröjde Elma med
tacksamhet vid tanken på den avskydde fadern: det är ändå av honom jag
har min kraft, tänkte hon; min välbehövliga kraft.
Hon sade sig:
— Det finns bara två vägar för människan, hårdhetens eller vekhetens.
Jag vet att jag ofta trår efter att ge upp allt inre motstånd, bara
söka människor och deras liv, hjälpa dem i deras sorger, öppna
slussportarna för den givmildhet, som tränger på. Jag kan minnas den
där gossen, Murius, som en tid under sommaren kom att sitta och läsa
bredvid mig i parken. Jag fäste mig vid honom. Jag har förebrått mig
att jag försummade erbjuda honom hjälp eller stöd, om sådan krävdes
— och det är ju troligt. Men jag satt karg och stum, och han lämnade
snart ett så sollöst sällskap.
Men kunde jag annat? Är inte min väg redan utstakad? Utstakades den
icke från början? Utan pardon blevo hårdheten och slutenheten min lott;
hårdhet mot andra liksom mot mig själv. Den välsignade, barmhärtiga
hårdheten, som skyddar och döljer! Ger man upp den på en punkt, brister
kanske snart allt. Min far visste det och fastän jag spjärnar emot, bär
jag ju redan på mig domprostens myndiga stenmask.
Elma fortsatte sitt ensamma liv, sådant det i det yttre redan i åratal
tett sig. Även på Ricks tid var det ensamt; nu tyckte hon sig nästan
ha gått in i en klostertystnad. Visserligen såg hon ibland gäster hos
sig: hennes ekonomi tillät henne utöva gästfrihet, och hon gjorde det
utan knussel, liksom det aldrig knusslats i prostgården, då det gällt
att representera. Men när gästerna i tacksam stämning avlägsnat sig,
eller under de talrika kvällar, då hon varken haft gäster eller någon
bett henne till sig, satt hon som hon till sist kommit att föredra det,
när allt arbete och extraarbete för dagen var lagt å sido, bekvämt
nedsjunken i en av de stora herrumsstolarna, rökande och funderande.
Denna vinter hade hon börjat med cigarrer.
Ett nytt element hade på senare tider berett sig rum i dessa
funderingar: det var minnet av flickan i Hamburg. Elma hade icke släppt
henne, och det blev många kvällar, då det oblygt sköna ansiktet trädde
fram för henne igen.
Med denna okända hängav sig Elma åt fingerade samtal. Det liknade
drömmar, halvdrömmar, ett slags rus. Hon föreställde sig att hon tagit
till sig flickan, efter häftiga scener av övertalning: — Jag skall
sörja för dig, du är ung, du har ännu långt framför dig! Hon tiggde den
andra om att få sörja för henne, måna om och skydda henne. Men alltid
kommo grymma svar. Alldeles så som det mest sannolikt skulle gått till
i verkligheten såg Elma den fräcka skratta sig mitt upp i ansiktet: —
Hör ni där, håll reda på er egen dotter, så att ni inte en vacker dag
blir tvungen tigga henne på samma vis.
Den okända ville avlägsna sig, hon drog sin guldbrokadbit tätare
omkring sig, och Elma höll fast henne: — Min dotter? Nonsens! Begriper
ni inte att det är omöjligt? Hur skulle det se ut, om fröken Liwin
uppträdde med en dotter, en tretton-, fjortonåring, uppstampad ur
marken? Vet ni vem jag är?
Elma tvang bort fantasierna igen. De voro osunda, njutning och
självplågeri på en gång. De lämnade henne het, oförmögen att få nattro.
Hon hade fortsatt med den småningom förvärvade vanan att gå sent till
sängs, helst inte förrän hon var så trött att hon med visshet trodde
sig få sömn. Men ibland lyckades det inte ändå.
Hon lade sig raklång på sängen och försökte föreställa sig att hon
var av bly, helt och hållet bly. Man hade lärt henne, att detta vore
ett ofelbart medel att få sova. Bara sjunka, sjunka; vara bly. Men
varför just bly? Varför inte hellre luft, ett andeväsen, en frisläppt
människosjäl?
Hon mindes hur hon en gång som barn gått över en av regn genomblött
leråker. För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes
kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre, slutligen
omöjliga att lyfta mer. Hon grät av ångest, åkern var stor, hon hade
hunnit mitt ut på den och kom icke vidare. Hon steg ur sina kängor,
trots fruktan för bannor eller aga och sprang ett stycke; men snart
började leran fastna igen och växa till stora klumpar igen. Över hennes
huvud flögo fåglar, de sänkte sig litet och svingade sig åter upp, och
hon sträckte händerna efter dem. O, flykt, o, frihet!
O, befrielse! tänkte Elma, där hon låg och kastade sig, oförmögen att
ligga längre orörlig, att längre vara bly: — O, befrielse, skall du
någonsin unnas mig?
III.
1.
Eric Bourgsten stannade ute nära ett år. Rick Brunjohann påstod sig ha
fått ett par vykort från honom, men till Elma lät han ej höra av sig
och hade ju icke heller, menade hon själv, någon vidare anledning till
det.
Vid nyårstiden började Elma falla rätt märkbart av, hennes vänner sågo
det och tvingade henne, besegrande hennes envisa protester, att söka en
läkare. Hon utvalde då slutligen en kvinnlig läkare med gott anseende.
Den grundliga undersökningen gav vid handen att fröken Liwin ingalunda
hade den järnhälsa hon alltid inbillat, eller velat inbilla sig ha. En
del organ voro svaga eller misstänkta; nervsystemet var inte heller vad
det borde.
När de från undersökningsrummet kommit ut i mottagningsrummet igen,
frågade doktorn med stor vänlighet:
— Har ni inte något som oroar er, som tär på er?
— Ingenting alls, svarade Elma. Min ekonomi är trygg, och mitt arbete
är mig synnerligen kärt.
Läkaren sökte hit och dit bland småsakerna på skrivbordet, framför
vilket hon satt; hon sökte likväl icke efter något där befintligt,
utan efter något mycket svårare att få: lämpliga ord. Hon kände det
dolda, det förkrympta eller skamset förkvävda i många kvinnoöden och
hade småningom kommit till den insikten, att det var klokast och bäst
gå direkt till såret. Denna gång föreföll henne detta dock osedvanligt
svårt.
— Fröken Liwin, sade hon slutligen och såg upp, ni har haft ett barn,
har jag förstått.
Elma Liwin blev röd och blek. Hon hade visserligen tänkt sig att den
saken skulle kunna röjas, men förutsatt att åtminstone den kvinnliga
läkaren skulle ha takt att låtsas om intet. Hon frågade med frän hetta:
— Behöver detta nödvändigt dras in här?
Den andra svarade lugnt, och hade nu knäppt händerna orörliga på bordet
framför sig, liksom för att ytterligare suggerera ro.
— Tro mig, det är inte av minsta nyfikenhet jag frågar. Detta vårt möte
är ju dessutom konfidentiellt.
Med kraftansträngning svarade Elma:
— Nåväl — ja.
— Lever barnet?
Elma svarade utan tvekan:
— Det dog efter få dagar.
— Och var detta en svår sorg för er?
— Nej, det var en lättnad.
— Den saken har alltså, menar ni, inte kunnat tynga ert liv?
— Inte alls, svarade Elma kort.
— Gott! Det var bara ett spår jag sökte. Jag är rädd att ni ogärna
talar fullt uppriktigt med mig, fröken Liwin. Ni skulle eljest haft
gott av det, tror jag. Huvudsaken är i alla fall, att ni nu sköter er
hälsa.
Elma lämnade läkarens mottagningsrum med recept i händerna och beslut
att aldrig söka denna läkare mer, samt med en svindelkänsla, som tvang
henne att taga en bil hem. Doktorn hade bland annat talat om den
möjliga nödvändigheten av en mindre operation, om inte omedelbart,
så längre fram. Detta var Elma fast bestämd att undandraga sig. Hon
hade icke ofta förut tänkt på döden. Nu förvånade det henne att en så
naturlig tanke varit henne främmande. Här stod den inpå henne. Hennes
famösa järnhälsa hade varit ett bedrägeri och ett självbedrägeri.
Varken hennes far eller mor hade blivit så särdeles gamla och hennes
äldste bror hade avlidit i femtioårsåldern, helt nyligen; det kunde
vara hennes tur när som helst. Förunderligt att det icke stått klart
för henne långt tidigare!
Nej, döden skrämde henne icke. Tanken på döden följde henne hem, tog
sin plats i hennes tillvaro och stannade där, ungefär som om en ny
hyresgäst flyttat in.
På sin post på arbetsplatsen nämnde hon ingenting. Där voro för henne
mer ansvar, mer omtanke än någonsin förut; men hon stod bi och räckte
till, såsom hon skulle. Till vännerna, vilka tvingat fram läkarbesöket,
sade hon, att alltihop varit småsaker, som hon snart skulle medicinera
bort. Vintern gick, hon blev icke sämre, medicinen gjorde väl sin
verkan. Läkaren hade rått henne att efter ett par månader göra än ett
besök, men hon försummade det. När våren äntligen kom, reste hon i
stället till en berömd kurort i Tyskland och vände därifrån, såsom
det föreföll henne själv, fullt frisk. Kuren hade hon visserligen
inte brytt sig om, då hon inte en gång till ville komma inför en
läkares ögon, men hon drack efter eget förstånd och på Guds försyn
av det berömda vattnet, tog några av de berömda baden och andades in
den besjungna bergsluften. Hon ville bli frisk, ehuru dödstanken icke
skrämt henne. Och hon ville visa sig själv, att det hon ville, det
genomdrev hon. Inte ens döden finge ta henne förrän hon själv gav upp.
Så vädrades den redan hemmastadda gästen med lien ut igen ur våningen.
Under den sommarens sista veckor gick Elma åter, liksom under den
föregående, och satte sig en och annan solig eftermiddag under
Humlegårdens lindar och lönnar. Det tycktes henne nu, att hon kom långt
bort ifrån. Bara ett år, tänkte hon, hur fort åren börjat gå!
Medan ännu dödstanken var min följeslagare, föreföll mig varje dag
omätligt lång; men nu, när jag återfått min kraft, känner jag att ett
dyrbart, aldrig mer återkommande skede löpt ifrån mig som hade det
varit en enda dag. Och jag måste ju ännu hinna mycket! Jag vill ha
någonting gjort; jag vill — nå jag vet inte ens själv vad, men jag
måste hinna få det.
Jag visste inte förrän nu, att det kunde kännas så starkt, bara att
leva!