mer än något han känt förut.
Pontus glömde snart bort detaljerna av Mattis inträde i hemmet, och
lille Libert ännu mer, naturligtvis. Det talades aldrig om att den
nya lilla systern icke var en riktig syster, och fru Murius och till
och med konsertmästaren hade snart fäst sig vid henne som vid ett
eget barn. De två yngre gossarna visste sålunda fortfarande icke om
något annat. Men Roland hade varit för stor, när Matti kom, och hela
scenen, då hon först förevisades för dem alla, badades, matades med
flaska och slöts i hans mors famn och sedan i hans egen, hade gjort
alltför livligt intryck på honom. Dock låtsade han aldrig om att Matti
egentligen var en främling ibland dem alla och han hade aldrig visat
henne annat än det bästa broderssinne.
När Matti började gå, var ingen så ivrig som Roland att hjälpa henne
och se efter henne, och när hon började bli ännu litet större och
otroligt självständig, så att hon ogärna ville ledas vid handen ens på
gatan, ropande: Sälv, sälv! Före! diktade Roland i sin tur och sjöng en
visa om henne:
Fröken Sälv spatsera går,
näsan, den går före.
Ingen mer mig leda får,
jag är stor och fyra år,
jag är fröken Före,
fröken Sälv och Före!
Ja, nog hade hon varit oförvägen, och därtill glad och godhjärtad. Alla
gossarna höllo av henne och kappades om att göra visor om henne, och
trätte de också numera ibland, i synnerhet Pontus och hon, så betydde
det i grunden ingenting. De voro stolta över sin syster ändå.
— Gud signe barnet, sade fru Murius, därmed avslutande sin berättelse,
det blir en hård stund, då jag till sist måste tala om för henne att
hon inte är vår. Men varifrån hon än må vara kommen, bra gry har hon.
Efter detta omfamnade Garibaldi fru Alice och kysste henne som en stor
bror på båda kinderna. Utanför fönstren hade det svagt skära övergått
till blank dager och den kubistiska tavlan var livfull i många färger.
Konsertmästaren, för vilken Mattis öden ju icke voro någon nyhet, hade
dåsat av i sin bekväma stol och snarkade lätt.
Fru Murius smög bort och släckte det sista ljuset på bordet.
— Få nu se hur barnen ordnat natthärbärge åt sig, sade hon.
Garibaldi och hon gingo tysta ut på spaning. I den improviserade första
salongen sov Roland gott på en av schäslongerna. Till nästa rum, det
innersta, med rundelsoffan och den superba äkta mattan, stod dörren
öppen, och på golvet där lågo de andra i inte mindre djup sömn. De
hade hämtat in kuddar åt sig och ett par filtar, vilka de delade, där
de lågo i en enda rad: Pontus, Libert, Matti och unge Alexis Pasch,
glömsk av sin egenskap av tillfällig gäst, totalt glömsk av nödvändig
hemfärd, av gryende ny dag och ett väntande hem med alla tänkbara
bekvämligheter vid Floragatan.
Han var alltjämt i sin eleganta smoking, men med stärkkragen avkastad
utåt golvet, så att den barnsligt runda nacken syntes under det
svettiga, tillrufsade pojkhåret.
II.
1.
Inga försoningsoffer i form av liljekonvaljer hjälpte. Visserligen hade
Elma Liwin under årens lopp träffats av många ord, som stannat kvar och
lagrats till samlingen av bitterhet. Men orden från Alexandra Pasch,
Svan på vattenyta, Vit papegoja, populär och innehållslös behaglig dam,
hade burit i sig ett särskilt gift, eller funnit sitt offer särskilt
predisponerat att låta sig förgiftas. Eller var det så, att ord just
från det hållet voro mer än andra omöjliga att fördra, till och med om
de skulle varit alldeles giftfria? Mest omöjligt att inom alla tanklösa
frasers domän fördra dem man aldrig kunnat uttala själv — emedan
man själv var från en annan värld, av en annan ras. Som inte talade
tanklöst.
Elma Liwin tackade sålunda aldrig fru Pasch för blommorna som sänts
henne, ehuru hon eljest i regel iakttog alla belevenhetens yttre
former, och ehuru hon dessutom var viss om att fru Pasch inte skulle
ägna många tankar åt tackordens uteblivande. Hon kunde bara icke
övervinna sig till att acceptera något vidare mellanhavande med fru
Pasch. Elma vägrade biträda ett behjärtansvärt företag, där hon tog
för givet att fru Pasch skulle vara med. Hon ville helt undvika henne
— och det var icke så lätt, ty Alexandra Pasch hade förmågan att
allestädes närvara. Överallt lika ämabel, luftigt överlägsen, generös
med generalkonsulns pengar, var hon överallt den födda favoriten — Elma
Liwins egen levande motsats.
Aldrig hade det fallit Alexandra Pasch in att hon kunde såra någon. Hon
var van att anses alltid uttrycka sig sansat och klanderfritt; Elma
visste det. Men ändå läktes icke såret, ändå sutto orden fast: gammal
mö.
Paria. Ställd på sidan om stråkvägen för alla andra!
Den som framfört orden till Elma, var visserligen ej längre säker
på att det verkligen var fru Pasch som uttalat dem. Sak samma, de
hade uttalats i en grupp, där fru Pasch var centrum, och denna hade
naturligtvis med sitt angenäma småleende bejakat dem. Det fick vara
tillräckligt för att förlåtelse uteblev.
Likväl hade något inträffat, som egendomligt kommit att lindra svedan,
egendomligt kommit att ge en viss upprättelse. Åter ett av dessa små
ting, ogripbarare än en solstråle; en obetydlig händelse för vem som
helst annan än Elma, och det visste hon. Men likväl hade den för henne
varit något. Hon hade icke omnämnt den, vem skulle hon nämnt den till,
med vem talar man om sådant småtteri som smekningen av ett löv mot ens
kind, glitterreflexen av sommarsolljus i en vattendroppe? Allra minst
naturligtvis med en Rick Brunjohann.
Under hösten hade Rick fått ett nytt intressant byte i sina farvatten,
Eric Bourgsten, en göteborgare.
Frågade man efter Eric Bourgsten i Göteborg, fick man veta, att han var
en affärsman, som låg i på många håll, företagsam, med gott väderkorn
och en viss portion oförskämdhet. Det fanns folk, som tålde honom illa,
men kanske var det emedan hans spekulationer ofta lyckades. Likt många
göteborgare var han samlare av konst och amatör på musik, samt, om det
föll honom in, mecenat; men det föll honom icke ofta in. Han ville
framför allt slippa rykte om hjälpsamhet, som är en besvärlig gloria.
Han var en slug man. För övrigt intet ont att säga om honom.
Till Stockholm kom han ofta, för affärerna, vilka voro hans främsta
passion, och för att roa sig. Under ett av dessa hans Stockholmsbesök
hade Rick Brunjohann kommit att få ge honom några massagebehandlingar
för en obetydlig skada, och han hade bjudit henne ut på teatern och på
supé.
Nästa dag kunde Rick ej tillbakahålla lusten att ge Elma del av sina
intryck. Hon var vän av psykologiska utläggningar:
— Förstår du typen? Intresserad av kvinnor, inte bara en och annan,
utan alla, eller åtminstone de flesta. Ingen platt flickjägare ändå.
Ingen ~förförare~, löjlig personage! Nej, jag skulle vilja kalla honom
en samlare, inte av erövringar, men av bekantskaper. Han kan lyssna,
han bryr sig verkligen om vad en kvinna har att säga. Hans tystnad, när
man talar, verkar därför som det ljuvligaste smicker. Naturligtvis har
han några delar judeblod och har varit mycket utrikes. Aldrig blir en
fullblodssvensk, uppfostrad till självhärlighet framför allt, sådan.
Elma lät Rick prata utan att avbryta. Hon kände Eric Bourgsten. Vid den
festliga middag, till vilken hon inbjudits kort tid efter Paschaffären,
hade hon mött honom.
Hon hade strax lagt märke till honom, där han satt vid hennes högra
sida. Hennes egen bordskavaljer hade gjort sitt bästa för att
underhålla henne med den vanliga konversationskosten, lika på förhand
känd som följden vid en vårmiddag. Men i smyg hade Elma observerat
Bourgsten, som, mycket lång och en smula lutad över sin dam — en
sèvresdocka — föreföll att fullständigt uppgå i dennas ord. Av deras
samtal nådde spridda satser Elmas öron: till sin häpnad fattade hon att
sèvresdockan talade om sig själv, om sitt eget liv. Voro de så intima,
Bourgsten och hon? Strax förut hade Elma ju tvärtom bevittnat hur
göteborgaren presenterades för sin dam. En viss reservation präglade
också fortfarande denna: hon talade med halvt nedslagna ögonlock och
kastade ibland en snabb, skygg blick omkring sig. Bourgsten måste
genast, hur otroligt och obegripligt det än tedde sig, ha vunnit hennes
förtroende. Intimiteten var otvetydigt där.
Elma hörde damen säga: — Där ser ni, herr Bourgsten, så enkelt och ändå
omöjligt att reda upp!
Litet senare hade Bourgsten, som artigheten vill det, vänt sig till
Elma, om vilken han uppenbarligen ingenting alls visste förut. Vad
de talat om, hade hon också snart glömt, men alldeles den ordinarie
konversationskosten hade han icke bjudit, och hon mindes framför
allt den kvardröjande uppmärksamma blicken, sättet att lyssna, ett
egendomligt förtroendeingivande sätt — smickrande, hade Rick kallat
det. Elma hade under hans blick känt sitt självförtroende stiga.
På denna middag, dit hon kommit med föresats att vara naturlig och
glättig, slå sig lös och ha sin part av nöje icke mindre än de övriga
gästerna, men där hon strax börjat känna den vanliga nedslående
vissheten om att åter stå inför ett misslyckande, ryckte Bourgstens
närvaro upp henne igen. Hon lämnade tillställningen med något som
en mystisk övertygelse att han skulle behålla hennes namn med sig
därifrån.
Visserligen borde han än bättre komma att behålla sèvresdockans namn
och kanske ännu ett par till — ty med Elma Liwin hade han icke särskilt
länge sysslat. Likväl kom hon hem på kvällen i lycklig stämning. Vi
ses igen, hade han sagt, liksom hade det varit hans mening, att det
man bestämmer sig för, det kommer, man behöver inte oroa sig. Med
tillförsikt hade han tyckts se fram emot deras bekantskap som mot en
vinst.
— Man kan inte tänka sig en elegantare flirt, fortsatte den erfarna
Rick. Inte bara den där leken med ord, koketterierna, den låtsade
sexuella attraktionen. Nej, där är något i hans atmosfär — ~le terrible
don de l’intimité~. Inte frågan om när eller om man ses igen. Allt är
lämnat åt den romantiska, sinneseggande möjlighetstron. Han är ju också
ytterst upptagen, reser utomlands i morgon. Det känns faktiskt trist.
Jag tror, Gud hjälpe mig, att jag förälskat mig i karlen.
Elma ryckte på axlarna, rökte, tänkte. Rick var henne ännu mer än
eljest emot. Uttryckssätt sådana som »sexuell attraktion» eller
»sinneseggande» föreföllo henne råa; men hon avundades dock den andra
att så utan vidare, så självfallet och i samtalston djärvas bruka dem.
Elma frågade:
— Är han gift?
— Skild, svarade Rick.
— Jag kan då bara råda dig att lägga allvarligt an på honom, det går
nog bra, sade Elma orakelmässigt ur sina rökmoln.
— Han lär ha en älskarinna, som han underhåller, Molly Faber.
Vämjelseförnimmelsen steg inom Elma. Alltid detsamma, det osmakliga
könslivet. Hon svarade icke vidare.
Men Rick var inte den som lät sig nedslås av så litet. Lägga allvarligt
an på Bourgsten, det ämnade hon icke försumma, Elmas råd förutan. Ty
han var verkligen ett parti i hennes smak.
Elma gick in i sitt rum igen.
Förberedelser till ett årsmöte, till vilket hon som delegerad skulle
bege sig, pågingo för högtryck; angelägna papper väntade på hennes
bord. Hon rökte och arbetade i ett par timmar. Man visste vad hon
dög till. Hon var en arbetsmyra, ett redigt huvud, en organisatorisk
förmåga, det hade trängt igenom så småningom. Emellanåt rätade hon upp
sig, sträckte på ryggen, lyfte upp huvudet. På alldeles samma sätt hade
hennes far domprosten brukat räta upp sig till några ögonblicks vila,
då också han var överhopad av göromål. Elma smålog lätt vid minnet
därav. Det var fadern hon var lik i mångt och mycket, och hon visste
numera att hon hade honom att tacka för mycket hon dög till.
Efter sitt tidigare livs skeppsbrott, efter många års instängda, aldrig
botade bitterhet skulle hon åtminstone icke behöva vara med om bankrutt
i sitt yrke. Icke omöjligt att den stundande kongressen förde hennes
namn fram i första planet.
En sorts revansch kunde komma att gry därur.
Revansch! hånade hon sig själv i nästa ögonblick. Var det revansch,
detta, att bli insatt i en ny styrelse, att kanske småningom
klättra upp till ordförandeposten, till chefsplatser? Besegra vissa
yrkesrivaliteter, erkännas, avbildas i tidningar, som hon föraktade
— för att slutligen få en dödsruna, vilken för den dyra familjeärans
skull tillfredsställde hennes syskon, dem hon eljest knappt underhöll
någon förbindelse med och som klandrade hennes oberoende later.
— Jag har genomskådat allt, tänkte hon. Överallt samma gyttja i
bottnen. Ärelystnad är inte någon räddningsplanka för Elma Liwin.
Hennes tankar togo i stället upp nya riktningar.
Utan att hon först märkt det själv, hade framgångarna, de obestridliga
framgångarna, redan inregistrerade eller med all säkerhet förutsedda,
dock mer och mer hjälpt henne fram i kampen mot medvetandet om lidna
oförrätter. För några år sedan skulle hon kanske blott böjt huvudet,
ur stånd att revoltera inför en Alexandra Paschs ringaktande ord; nu
kände hon att de träffat så brutalt just emedan de velat kasta henne
tillbaka från vissa, i envist trots vunna positioner av självförtroende.
Och hon hade bevarat Bourgsten i tacksamt minne, just emedan hans
hållning, hans visade uppmärksamhet bidragit till att positionerna
kunnat bibehållas.
Alltifrån mötet med Bourgsten hade Elma Liwins tankar med större mod
åter börjat röra sig om männen. Visserligen ändrades intet i hennes
talesätt om dem. Kvinnoemancipationens segrar följdes av henne med
oförminskad aktivitet. Petitioner för denna emancipations landvinningar
utgingo liksom förut undertecknade med hennes namn, liksom med övriga
inom kvinnliga verksamhetsområden framstående personligheters. I sitt
arbete var hon uppslagsrik, drev på, bekräftande det växande intrycket
att hon var en kraft att räkna med — så god som en karl. Men för första
gången i sitt liv hade hon begynt känna bristen på bekantskaper eller
vänskapsband bland männen såsom ett minus.
Hon gick så långt att hon lät Gavelströms minne träda fram ur det
glömskans dunkel, dit det förvisats. Hon tvang sig själv att med
historikerns köld betrakta sitt eget öde. Och det gick med mindre
smärta än hon tänkt sig.
Varför hade Gavelström blivit den ende mannen i hennes liv?
Att det tidigare förhållandet där, det till den exalterade unga frun,
präglats av erotik, det dolde icke Elma för sig. Väninnans senare öden,
alltid bestämda av häftiga lidelser för andra kvinnor och småningom
urartande till en tillvaro av scener, ändlösa uppgörelser, katastrofer
och vistelser på nervkliniker, hade bekräftat det för henne. Men hon
själv erfor icke och hade aldrig erfarit lust att göra nya erfarenheter
i samma stil. Hon kände sig trygg bland kvinnorna, det var allt, och
tryggast bland de ensliga och mest reserverade.
I Rick hade hon verkligen önskat sig en vän, något förtroligare, något
närmare än andra; hon hade med åren kommit att längta efter en varmare
tillgivenhet — ingenting annat. I varje fall, det hade visat sig bli
ett av hennes misstag.
Endast männen hade varit borta ur hennes aspirationer — och helt
tycktes hon själv varit borta ur deras. Varför? Kanske, sade hon sig,
emedan hon själv varit så rädd, icke velat utsätta sig för frestelsen
att tala eller kanske en dag tvånget att göra det. Hon skulle ju icke
kunnat gå in i ett äktenskap med sin hemlighet oavslöjad. Bättre
då tiga, fly. Och man hade vänt henne ryggen, emedan man förstått,
måhända, att vägen var för lång och för stenig fram till hennes hjärta.
I tanken på Bourgsten låg en rehabilitering. Han hade varit den förste,
som för henne egendomligt jävat tron, att hon verkligen vore ställd
utanför allt innerligare mänskligt samliv.
Så höll hon fast vid honom, när hennes djävlar icke läto avvisa sig. I
Bourgsten, som ingenting anade om det, hade det oroliga sinnet funnit
en tillfällig ankarplats.
2.
Hela vintern talade Rick Brunjohann nu ideligen om denne Bourgsten.
Än var han utomlands och hade med sig älskarinnan, än trodde Rick
han brutit med henne, han var hemma i Göteborg, där hans mor önskade
få se honom gift, innan hon dog. Han var själv fyrtio år. Så kom han
till Stockholm, hade där otaliga umgängesvänner, affärer, middagar,
maskerader. Efter utfestade nätter visste man att den outslitliga
arbetsmänniskan likväl klockan tio nästa morgon skulle vara på sitt
kontor, en nyskapad filial till Göteborgsrörelsen.
Rick höll reda på allt hans görande. Hon föreföll utrustad med
förstklassiga detektivorgan. Hos honom gjorde hon sig icke oblygt eller
direkt påmind, det ansåg hon vara odiplomatiskt, men hur hon ställde
det, kom ofelbart någon dag, då han själv ringde upp och slog fram om
ett teaterbesök eller bjöd henne med på någon liten middag han styrt
om. Rick såg inte illa ut, hon var en dam man kunde visa ute, och hon
lade detta år mer än någonsin ner pengar på sina kläder.
Innan hon gick, kom hon in till Elma. Än var hon brun med guld, än blå,
eller svart. En dag stod hon i röd klänning, en utmanande, icke vanlig
röd färg.
— Du är tokig, sade Elma. Och vad mer är, karltokig.
— Kära, svarade Rick, tro inte att någon får mig ett steg längre än jag
själv vill. Rick är en dygdig flicka, och det lönar sig.
Elma teg, satte sig bekvämt till rätta med benen i kors, och lät
den andra gå. Dag gick efter dag: ibland stego Ricks aktier hos
Bourgsten, föreföll det, ibland sjönko de olycksbådande, medan Rick
ivrigt kommenterade förmodade anledningar: affärsbekymmer, uppsving i
älskarinnans prestige, rader av fina middagar och så vidare.
Elma Liwin skulle vara på sin arbetsplats inom en stor textilfirma med
tillhörande skola varje morgon klockan tio. Hon kom hem till middag
och tillbringade sedan de flesta kvällar för sig själv. Hade hon besök
eller själv gick bort, var det dock vanligen slut senast elva. Men
därefter vakade hon ännu länge, arbetande, rökande, låtande tankarna
mala och mala, alltid kring ungefär samma tre eller fyra problem.
Vid elva- eller tolvtiden kom Rick i sin tur vanligast hem; än hade hon
varit på teater eller biograf, eller till någon klubb, något samkväm.
Såg hon att det lyste inne hos Elma, föreslog hon kaffe, värmde det på
gasköket, och de två damerna drucko var sin kopp innan sjukgymnasten
stöp i säng för att ögonblickligen somna och taga ut sina hälsosamma
åtta timmar för öppet fönster. Men Elma fortfor att vaka.
Hon rökte och arbetade, hon rätade upp och vilade ryggen, slöt ögonen,
lyssnade till ljuden i natten. Ibland öppnade hon sitt fönster,
vädrande ut tobaksröken, hörde kyrkklockor slå långt borta.
En kväll kom hon ihåg att hon den dagen fyllde fyrtio. Ingen hade tänkt
på det eller haft reda på det, eller också hade eventuella tänkbara
gratulanter såsom syskonen eller ungdomsbekanta glömt bort det. Sak
samma.
I vår skulle min flicka blivit tretton, tänkte hon. Snart en liten
människa.
Och det berörde henne med ens häftigt — häftigare än tanken på barnet
gjort förut eller brukade göra.
Liksom barnet en gång under svåra kval för henne lämnat hennes kropp
och nyfött, hjälplöst och stumt, utan att hon ens givit det en blick,
lämnat hennes yttre tillvaro, hade hon fast slutit det ute ur sitt
tankeliv. Så mycket pjosk med moderligheten, sade hon sig, en upphissad
kult, av vilken ömma själar slutligen gjort en sorts religion! Hur
mycket hysteriskt prat om detta heliga moderskap, som så många i grund
och botten gärna velat vara ifrån och skulle erkänt vara besvärligt
och otacksamt nog, om de bara vågade! Hon hade, tänkte hon, levat gott
och väl utan allt detta, om också icke lycklig, det var sant, men det
hade berott på annat. Påmindes hon händelsevis under de första åren
någon gång om barnet, såg hon blott för sig ett av dessa oaptitliga små
röda kryp, hon vid ett par tillfällen inbjudits att beundra hos gifta
väninnor. Senare blev det ingen idéassociation alls mer. Långa tider
var barnet alldeles borta.
Men i längden gick icke detta heller. Hon mötte småflickor på väg till
eller från skolan, de kunde vara nio år, tio, elva år, tolv, tretton.
De voro små personer med sina egna funderingar, sina önskningar och
besvikelser. Redan hade de samlat något erfarenhetsmått, redan förmådde
de göra jämförelser. Man jollrade icke mer med dem; man talade med
dem och de svarade och gjorde under tiden tyst sina iakttagelser. De
började bli människor.
Sådan skulle hennes egen flicka varit, det låg alltför nära till hands
att minnas det vid dessa möten, flickan, vars namn Elma icke ens kände
till! — Vad vill fröken hon skall heta? hade barnmorskan frågat. —
Frun kan ge henne sitt eget namn, hade Elma svarat. Men barnmorskans
förnamn hade hon inte sedan hört efter.
Om nu bara barnet alls levde mer!
Elmas verksamhet i föreningen Samariten och hennes småningom vunna
livskännedom hade lärt henne, att dödlighetsprocenten bland de
små utomäktenskapliga barnen, utlämnade på vinst och förlust åt
fostermödrar, var stor. Hennes vunna erfarenhet om människor hade
också sagt henne, att varken den tjänstaktiga barnmorskan eller gumman
med schaletten, som avhämtat den nyfödda och burit bort henne i en
grå ylleschal, kunnat vara särdeles pålitliga personer. En relativt
riklig summa hade betalats för barnet: Elma hade inför sig själv velat
förödmjuka dess försvunna far genom att ensam och utan knussel stå
för det hela. Men hon hade senare förstått, att summan troligen blott
blivit betraktad som ett oväntat gott kap. Hon hade lämnat den utan att
begära ens ett kvitto.
Nåväl, om barnet dött spätt, vad mer? Kunde väl livet betraktas som en
lycka, eller en nåd? Nej, svarade bitterheten. Och stundom hade Elma
intalat sig, att barnet med säkerhet måste vara dött. Det tystade oron
för dess öde.
Mer säker var man ändå aldrig.
Efter en lång vinter kom ny vår. Allt längre och längre hade Elma vant
sig att skjuta fram stunden, då hon äntligen kom i säng, och nu började
den stunden möta det första morgonljuset. Sömnlösheten började kännas
som ett tryck. Nu hjälpte det inte att ändra vanorna, det var för sent
— hon sov icke mer.
Hon tog in pulver, hon prövade alla tillrådda huskurer och metoder
för att få sömn; men morgonljuset, för varje vecka allt klarare och
obarmhärtigare, fann henne alltid lika klarvaken, med tankarna malande,
malande, utan att låta sig stoppas mer: där var längtan ur ensamheten,
längtan efter förändring; där var ledan efter de framgångar hon
haft och begär efter helt andra; där var minnet av Bourgsten, hans
tillförsiktsfulla tonfall; där var barnet — barnet.
Elmas tålamod gick sönder, hon rasade, hon piskade sin upproriska kropp
med iskalla duschar i flera minuter. Ingenting hjälpte. Läkare ville
hon inte söka.
En natt hon låg orörlig på sin bädd, med hårt slutna ögon, och just
som det föreföll henne att verkligen en viss dåsighet föll över henne,
hörde hon patentlåset till tamburen knäppa och Ricks försiktiga steg.
Det var ovanligt sent Rick kom hem; Elma såg på klockan: tre.
Men Rick gick inte, som hon eljest brukade, tvärsöver vardagsrummet med
en blick åt Elmas dörr, bort till sitt sovrum. Det föreföll Elma att
hon i stället tog vägen in i den lilla matsalen åt gården, våningens
mest isolerade rum. Det föreföll också som om hon icke skulle varit
ensam; Elma tyckte sig höra, om än oändligt vagt och osäkert, mumlet
av flera stämmor. Så tog mumlet slut, men Rick kom inte tillbaka.
Sannolikt hade hon slutit salsdörren om sig och sitt möjliga sällskap
och därmed kommit utom hörhåll.
Elma kunde icke behärska det: hon måste upp och se vad som stod på.
Hon kastade över sig nattrocken, en herrnattrock av tjockt siden, och
tassade ut. Utanför salsdörren stannade hon. Jo, där voro människor,
en manlig stämma och en kvinnlig, Ricks. Dämpat skratt. Klirrande av
porslin och glas. Elma ryckte upp dörren.
Vid bordet satt en ung man i frack. Elmas första intryck var häpnad
över att det icke var Bourgsten. Hon hade genast hon hört stämman tyckt
sig viss om att det måste vara Bourgsten, och det hade rivit upp ett
hätskt raseri inom henne. Men raseriet föll likväl ej vid åsynen av
en helt annan. Där hade hon dock legat i sin sömnlöshets vånda, medan
dessa två, Bourgsten eller icke Bourgsten och Rick, oblygt uppsluppna,
glömska av själva hennes existens, hängåvo sig åt sin lek.