och hällde upp rykande kaffe. På bordet var ost, smör och bröd framsatt.
— Vad menar du, Rick? skrek Elma.
— Å, herreje, svarade sjukgymnasten, du skrämde mig!
Och snabbt förklarade hon, hur hon och den nu oerhört generade unge
mannen, löjtnanten, hennes kamrat från Centralen, varit på en mycket
animerad tillställning; därpå hade de promenerat länge och väl och
blivit hungriga. Till löjtnantens rum, där förråd också funnos, ville
Rick icke gå vid denna tid på dygnet; så hade hon i stället tagit honom
med sig hem.
— Här måtte väl vara respektabelt, sade hon.
— Inte efter detta, svarade Elma.
Vreden kokade inom henne. De andra två sågo henne under taklampans
tända elektriska låga bli hektiskt röd och snart därefter åter blek —
icke annorlunda än damerna på föreningen Samaritens styrelsesammanträde
en gång sett henne. Löjtnanten hade rest sig, förvirrad, Rick ställde
sig bredvid honom och viskade något.
— Vad viskar du? Hur vågar du viska mittför näsan på mig? Jag vet
ändå vad du säger — jag vet vad ni säger, alla människor! ropade Elma
besinningslöst.
— Om de skulle säga att du uppträder som en gammal sedlighetshyena,
skulle det vara ganska träffande, svarade Rick, men eljest viskade jag
bara: Gå nu, Klas.
— Ja, var så god och gå, min herre! bekräftade Elma. Hemmet är också
mitt, och inbilla er inte att det är någon öppen krog — eller kanske
något ännu värre — klockan tre på natten.
— Ber tusen gånger om ursäkt, kom det då äntligen ur löjtnanten.
Han gjorde ställningssteg, bugade och försvann.
Elma gick in i sitt rum igen och kastade sig på sin säng. Utbrottet var
förbi. Det hade lättat. Hon kände bara en förfärlig mattighet.
Så fort tamburdörren smällt igen, var Rick efter henne.
— Är du komplett från vettet, Elma?
— Jag ämnar inte tala med dig, Rick.
— Där felräknar du dig, för nu ämnar jag tala. Tror du inte jag har
märkt att var gång det blir fråga om en karl, faller du ur humör. Gud
vet vad du inbillar dig om karlar! De är väl också folk. Men att nu se
en livslevande mansperson i denna heliga våning, det måste då varit
rent ohyggligt för dig. Jag medger att tiden är lite underlig, men vem
tar du mig för? Klas är en kamrat och en bra pojke och missförstår
ingenting. Vi var hungriga.
— Din Klas i dag, din dyrbara Bourgsten en annan dag. Jag vill inte
veta av det, svarade Elma. All denna lösaktighet!
Men Rick hade i sin tur småningom också blivit arg:
— Är det innerst därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller
någon dyrbar Bourgsten, som du blir så galen? Jag skulle vilja veta hur
det ser ut i din fantasi, egentligen!
Rick gick bort till fönstret och drog upp rullgardinen med en ilsken
smäll. Natten var i varje fall förstörd. Skulle de gräla, Elma och hon,
var det bäst att gräla igenom saken ordentligt med ens. Men när hon
vände sig om mot den andra igen, blev hon förskräckt.
Elma hade kastat sig framstupa över sin kudde och skakade av
gråt. Ur kuddens djup började hemska, kvävda ljud komma, liknande
tillbakapressat vrål, en barnsängskvinnas, eller en av allt decorum
totalt glömsk människas vrål. Aldrig hade Rick hört eller sett någon
och allra minst Elma sådan, aldrig föreställt sig att den tillknäppta,
korrekta Elma skulle kunna först förgå sig så löjligt som hon gjort där
ute i salen, och än mindre, att hon någonsin skulle kunna ge sig hän i
så konvulsivisk övergivenhet.
Rick begrep en sak: att hon på något vis måste sårat Elma fruktansvärt.
Men hur detta var möjligt, förstod hon ej.
Morgontimmarna gingo åt till att söka lugna, trösta och hela. Allt
fick skyllas på sömnlöshetens konto. Sedan Elma kommit över krisen —
och hon fattade sig tämligen fort — grät hon icke mer. Hon erkände sin
överilning. Hon låg stilla ner, och då hennes huvud värkte, baddade
Rick i sin röda toalett hennes tinningar och gjorde i sin tur ursäkter.
De skildes slutligen för att söka var sin korta stunds vila. Det
föreföll Elma, när Hulda kom in med morgontidningen, att hon verkligen
fått sova litet.
Klockan litet före halv tio var hon som vanligt färdig att äta frukost
och gå till sitt arbete. Rick var redan ute, på väg till sin första
patient för dagen, och detta föreföll Elma som en stor lättnad. Hon
sade till Hulda, att hon icke kom hem till middag, utan först rätt sent.
Som vanligt gick Elma över Humlegården. Det regnade och hon slog upp
rockkragen, stack ner händerna i fickorna och gick raskt. Åter hade en
av livets skoningslösa små budbärare fört till henne några av dessa
förflugna ord, aldrig illa menade, allra minst av Rick Brunjohann, och
vilka dock revo upp alla hennes innersta sår.
»Är det därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon
Bourgsten?»
Lyckats få. Där var det igen. Det var alltså vad också Rick tänkte: att
männen icke ville vid henne.
Och det lät inte denna morgon likt andra gånger bortförklara sig som
räddhåga eller som nödvändig, avvisande försiktighet. Är det verkligen
något fel med mig? tänkte hon ångestfullt, är jag verkligen så alltför
olik andra?
Troligen märkte varenda mötande det på henne och smålog i mjugg: Se
där, hon där med sin filthatt och herrock, vad kan det vara för något?
Något konstigt. Det tolereras inte.
Elma vågade ej se sig omkring, hennes huvud värkte också, benen ville
knappast bära henne framåt; hon borrade ner hakan i rockkragen som om
det kunnat gömma henne och såg ej ens upp, när hon i ett gathörn stötte
hårt samman med en mötande. I detsamma hörde hon ett älskvärt:
— Ber om ursäkt. Men är det inte fröken Liwin?
Det var Eric Bourgsten, som stod framför henne. Rygga gick inte an,
hon måste stanna. Hon måste uthärda några hans artiga ord om nöjet av
återseende, hans blick på hennes utvakade ansikte under den — det slog
henne med ens — naturligtvis i hans ögon otroligt utan allt kvinnligt
behag utrustade, olidligt missklädsamma hatten.
Han förfrågade sig om hennes befinnande, om deras gemensamma vänner: —
Ser ni dem sällan? Sådan skada, både för dem och er.
Hon ville gå vidare, men han höll henne fast med frågor.
— Bor ni fortfarande tillsammans med fröken Brunjohann?
— Ja, svarade Elma. Men inte längre än till i höst.
Tanken på att ännu en lång grå vinter igenom dagligen behöva se
eller bara i sin närhet uthärda den andra, förekom Elma omedelbart
fullkomligt orimlig.
— Men det blir väl tomt för er? frågade Bourgsten.
Elma svarade kärvt:
— Knappast.
De stodo några sekunder tysta. Bourgsten iakttog henne. — Vad kan det
vara för sorts kvinna, tänkte han. Hennes tillknäppthet misshagade
honom ej. Dessa misstrogna ögon, vad misstrodde de så hårt? Och munnen
med dess vackra båge, varför unnade den sig så sällan att le?
När hon hastade vidare, gav han ett ögonkast efter henne. Hon gick bra,
med god svikt, i motsats till så många kvinnor. Hennes silhuett i de
raka släta kläderna var ej utan stil. Men där hon ökade takten för att
snart försvinna om nästa gathörn, gav hon intryck av en förföljd.
3.
Efter den olyckliga dagen tog sig Rick för att behandla Elma som
en slags sjukling. Hon uppträdde med fördubblad hänsyn, förutsatte
möjligheten av chock vid minsta tillfälle och skonade så gott hon
förstod Elmas nerver och till och med hennes kroppskrafter, påtagande
sig en del smärre husliga sysslor, vilka tidigare kommit på Elmas lott.
Elma observerade det icke utan hån.
— Kära Rick, sade hon, detta blir för besvärligt för oss båda två i
längden. Det är bäst våra vägar skiljas.
— Jag har tänkt detsamma, svarade Rick. Troligen gifter jag mig för
resten i höst.
— Med Bourgsten?
— Vem vet!
— Mycket väl avpassat parti, anmärkte Elma.
— Menar du det?
— Vad tror du själv?
Mer än gärna skulle Rick velat tro något, men i verkligheten visste
hon ingenting. Bourgsten var icke den, som lämnade ut förhoppningar i
onödan.
Rick och han hade råkats tämligen kort förut, och hon hade måst räkna
det mötet närmast som ett nederlag. Hon visste också, att han inom
kort reste utomlands igen, och som det var att befara i sällskap med
älskarinnan. Så mycket mer välkommen blev då en oväntad ny påringning
från Bourgsten endast några få dagar efter skandalnatten. Han föreslog
lunch. Det föreföll Rick som om hennes aktier därmed otvivelaktigt
måste ha bragts i stigande igen, och hon meddelade det triumferande
till Elma.
— Jag känner på mig att vi står inför ett avgörande, sade hon.
Men Bourgsten tog ut fröken Brunjohann denna gång endast för att få
veta något om Elma Liwin. Han intog alltid sin lunch ute och gärna
i sällskap än med den ena, än med den andra av sina bekanta. På
det viset fick han småningom reda på mycket, dels mycket som för en
affärsman kunde ha sitt intresse, inblickar i kretsars eller individers
inbördes förhållanden, dels rena personalia, som roade honom.
Rick lät icke be sig att för honom berätta om den nattliga scenen.
Förtroligheten med Klas, löjtnanten, spelade hon ut som en trumf; Elmas
uppträdande framhöll hon, utan någon som helst illvilja, såsom blott
ett utmärkt exempel på hur långt sömnlösheten kan driva en eljest
förträfflig person.
Bourgsten förteg sitt möte med fröken Liwin morgonen efter händelsen.
Han hade överhuvudtaget förtegat deras bekantskap, icke emedan den
behövde betraktas som en hemlighet, utan av vana att icke bland damerna
tala om den ena med den andra: bättre att de själva finge tala. Han
lyssnade till Ricks berättelse med intresse, till hennes förklarande
utläggningar mera förstrött, ty han var redan bekant med de banor,
efter vilka sjukgymnastens funderingar brukade röra sig. Men han var
ridderlig och visade ej att han redan kunde henne.
Den flyktiga frestelse han en gång erfarit att träda Rick Brunjohann
närmare, var längesedan övervunnen: det var en sådan frestelse som
kunde flamma till inom honom under samvaron med det ojämförliga
flertalet av hans kvinnliga vänner, och som då gav denna samvaro
färg och en viss spänning, tills han en dag fann den bortblåst igen,
övervunnen av nya intressen, eller helt enkelt av hans ovilja för
uppenbara risker.
Rick sade:
— Emellertid, bo med Elma längre än till i höst går jag inte in på. En
manhaterska är ingenting för mig.
— Tror du manhaterska verkligen är nyckeln till henne?
— Ja, eljest döljer hon sig väl.
— Och vad skall du göra själv, Rick?
— Sommaren går bra, svarade hon, då ligger jag vid badort och
praktiserar. I höst kanske jag gifter mig.
— Så?
— Jag är snart trettio år och en förståndig människa. Allting tyder på
att ett äktenskap med mig bör bjuda de bästa garantier.
Hon såg honom rätt i ögonen:
— Du vill inte försöka, Eric?
— Nej, Rick, svarade han allvarligt, jag erbjuder inte själv
tillnärmelsevis så goda garantier.
Rick förstod, att ingenting fanns att vinna mer. Hon svalde tappert
förödmjukelsen, smålog utan att låtsa om smärtan, höll bort blicken,
tills frambrytande tårar hunnit torka in ... Jag får taga fatt i Klas
på skarpen i stället, tänkte hon. Ingenting blir ändå som man först
drömde.
I slutet av maj förlovade hon sig också med löjtnanten och reste sedan
till ordinarie sommarverksamheten. Elma stannade ensam kvar i våningen,
obeslutsam om framtiden. Hon ämnade icke taga sin semestermånad förrän
sent på hösten och då resa utomlands, en kombinerad studie- och
rekreationsresa, troligen i sällskap med en textilkollega.
Till dem som förundrade sig över hennes val att stanna en hel sommar
i staden, svarade hon, att staden var bäst då. Detta är ett axiom för
många, och ger dock ett stänk av originalitet åt den, som uttalar sig
för det. Ingen förvånade sig över att Elma hörde till de originella.
Humlegården blev hennes sommarnöje. Vid en litet avsides, lagom
beskuggad gång, fann hon en bänk, som hon utvalde. Med en bok,
ibland ett mindre handarbete, ibland ingenting alls, satt hon där
eftermiddagen lång. Det hände att hon tog med ett par smörgåsar
och litet frukt, försummande sin middag för att bättre få njuta
enslighetens ro — eller pinas av enslighetens oro. Ty alla dagar voro
icke lika lugna.
Skarorna av barn i parken voro något decimerade. Tom var den likväl
icke. Ibland strövade ett band ungdomar förbi henne, upptaget av sin
lek, eller på jakt efter en lekplats. Elma såg på skocken med föga
uppmuntrande blickar. Endast sällan vågade någon promenerande sig på
att taga plats bredvid henne. Hon brukade så gott sig göra lät belägga
det mesta av bänken med sina tidningar och övriga tillhörigheter. En
dag hände likväl, att en omkring sexton års gosse, vilken hon redan
observerat, fördjupad i studier på en bänk ett stycke från hennes, där
han dock ofta blivit störd, kom och slog sig ner bredvid henne.
— Jag besvärar väl inte? frågade han väluppfostrat.
— Nej, svarade Elma.
Naturligtvis besvärar han, tänkte hon ampert, när han lätt sköt undan
hennes tidning och gav utrymme åt sina egna papper och talrika böcker.
Men då han kom tillbaka dag efter dag, vande hon sig vid honom. Han
gjorde ej minsta väsen av sig, han var fliten personifierad. Han vann
henne.
— Vad arbetar ni så träget med? frågade hon till slut.
— Jag ämnar hoppa över tredje ring i sommar, så att jag blir student
ett år tidigare, vid sjutton år. Jag har redan förberett det under hela
föregående läsår.
— Och sedan, om man får fråga?
— Var så god. Medicinska studier.
Kort och korrekt. Elma förhörde sig icke mer den dagen, då varje minut
syntes vara ynglingen dyrbar. Hans starka ambition förvånade henne och
ingav henne sympati. De gymnasister hon fordom känt i sin hemstad,
stora, finniga och tafatta pojkar, hade ingenting, föreföll det henne,
haft av denna självsäkra beslutsamhet.
Nästa dag erbjöd hon honom körsbär ur en påse hon haft med sig. Han
tackade, lade boken en stund ifrån sig och åt beredvilligt.
— Är det vanligt, måste Elma fråga, att skollärjungar visa en sådan
flit nuförtiden?
— Nej, det är ovanligt, svarade han. Under hela min skoltid åtminstone
har ingen hoppat över någon klass.
— Har ni syskon?
— Vi är fyra. Min äldre bror är i Amerika, han blev student vid nitton.
Den yngre blir aldrig student, han är tämligen klen.
— Och den fjärde?
— Det är en syster.
— Henne är ni väl mycket fäst vid?
— Det är jag. Kanske hon är mest lik mig, åtminstone i det avseendet
att hon verkligen kan arbeta, sade han självmedvetet. Det respekterar
jag, tillade han liksom man deponerar en krans.
Men Elma log icke.
— Och skall denna unga systern också studera?
— Antagligen musik, svarade han och tog åter till sina böcker, sedan nu
körsbären voro slut.
Fyra syskon, tänkte Elma. Det hade de varit i domprostgården också
och hon yngst. Men en frimodighet lik denne unge mans kunde hon icke
minnas, icke ens föreställa sig, att någon av dem där någonsin visat
gentemot en främling. Man var alltid rädd att röja något, röja själva
atmosfären där hemma.
Vid ett tillfälle då hennes granne på parkbänken råkat lämna en av
sina böcker uppslagen på första sidan, läste hon i smyg det inskrivna
namnet: ~P. Murius, II ring~. Det existerade alltså här i Stockholm
en eller annan familj Murius, för fattig att bekosta sig sommarnöje —
ynglingens kläder röjde blygsam levnadsstandard — men dock ambitiös nog
att ge barnen god uppfostran, ett gott sätt, studier.
Och med ens erfor Elma, där hon satt, sysslolös för ögonblicket, en
stark lust att få veta mer, ja, något mer om just precis dessa Murius
med de tre sönerna och den lilla flickan, som fick så berömmande
vitsord av sin store bror. Elma var icke bekant med många barnrika
familjer. Det slog henne hur sällsamt litet hon egentligen visste om
människornas liv. Hon hade hållit allt om dem ifrån sig. Inom henne
saknades en fullbordan. Hon var tom.
— Jag förtorkas ju! tänkte hon, och med ens kände hon att hon törstade
efter liv, efter ny växtlighet, efter kunskap. Hur föll sig icke
allt självfallet för alla andra, hur kunde icke Rick finna det helt
naturligt att bjuda sin Klas på kaffe mitt i natten, hur föll det icke
Bourgsten in att hejda henne själv en regnvädersmorgon, för ingenting,
bara för att prata: de följde sina lynnens ingivelser. För alla andra
funnos inga svårigheter, hon mötte det överallt. Men inom henne var
idel ofrihet, kvävande till sist.
Ofrihet.
Hittills hade dessa andra människor varit henne mer eller mindre
likgiltiga; inför många kände hon avsky. Men denna dag, i den stilla
sommarparken, under humlornas och biens surr i lindarna, ett levande
valv av idel iver, kände hon att hon tvärtom önskade närma sig dem.
O, att lösa bindande band. Att ropa, när man vill ropa — icke bara när
raseri bryter lös, en urladdning lik åskans — att tala eller tiga,
när tal eller tystnad kännas naturliga och vederkvickande och inte
blott valda attityder, plikter, eller möjligen skydd, bakom vilket man
springer undan. Att komma bland människorna såsom en av dem, förtro sig
och mottaga förtroenden, överlämna sig, le åt bagateller, skratta öppet
åt det komiska, gråta, om det så bara vore på en teaterparkett, men
utan blygsel för andras blickar.
Så måste väl frihet vara.
Elma tog upp samtalets tråd igen, där de nyss lämnat den, ynglingen och
hon. Dessa obekanta Murius, inom sig öppnade hon famnen emot dem:
— Så er unga syster är alltså begåvad för musik?
Han såg litet motvilligt upp från sin bok, full av tabeller och tecken,
och svarade:
— Ja, hon och min yngste bror. Vår far är för övrigt musiker.
Vid detta ord rusade blodet Elma åt huvudet. Där var den igen, den
välkända, pinsamma rodnaden, som strax skulle förvandlas till djup
blekhet. Musiker — bara ett ord, men just en av de giftigaste små
budbärarna, vilka drevo henne lika obarmhärtigt tillbaka för var gång
hon vågade söka glömska. Hon tog sig med båda händerna om ansiktet och
gned det som om det svidit, sökande en kontenans i den puerila gesten —
för en enkel gymnasists skull!
Men den unge gossen hade ingenting märkt. Han tillade, icke utan
stolthet:
— Min far är konsertmästare Murius, förste fiol i Operakapellet. Fröken
vet kanske.
— Jag vet, svarade Elma med en huvudböjning.
Hon visste ingenting, hon hade svarat på måfå. Men medan hon samlade
sig för att med återställt lugn kunna fortsätta samtalet, kände hon hur
detta högt uttalade namn plötsligt stod för henne som om en död rest
sig inför hennes ögon. Redan när hon läste namnet i boken måste hon ha
känt något, det var därför längtan blossat upp, det begrep hon. Namnet
hade legat begravt i många år, icke underligt att det inte strax väckte
minnet. Men nu var det där: Murius.
Vid ett tillfälle hade hennes älskade nämnt just detta namn. Hur många
år sedan! Han hade kommit att tala om sina studier, om sina lärare;
Elma hade själv bett honom: — Kära, berätta litet om ditt arbete, om
hur du haft det innan vi två lärde känna varandra. Och han hade gjort
som hon bad, ehuru tämligen kort och knappt. Efter hennes eget frågade
han ju aldrig, hur skulle han förstått att hon ville tillägna sig allt
som någonsin hört honom till? Han hade citerat några av sina lärare
och bland dem särskilt en: Murius. De hade strax kommit i en liten
tvist, Elma och han: — Honom har du väl ändå hört eller åtminstone hört
omnämnas? Han har konserterat en del i landsorten. Nej? Du har då också
levat som en mullvad, hade Gavelström sagt, misslynt. Dessa misslynta
tonfall, som skuro in ibland, de gjorde redan då så ont. Och nu tyckte
hon sig höra dem igen.
Elma slöt ögonen. Under biens och humlornas surr i lindarna kom minnet
av det längesedan svunna tillbaka, och hon drev inte bort det. Det fick
leva. Trots allt bar det dock i sig vissheten om några lyckliga dagar,
tack vare ett bedrägeri lyckliga, må vara, men ändå omätligt lyckliga.
Hon förstummade icke mer rösterna från fordom. Tyst hängav hon sig åt
sin saknad, en förlossande smärta, och höll endast tillbaka de svidande
tårarna.
Ynglingen märkte ingenting, icke de slutna ögonen, icke tystnaden,
eller den förlossande smärtan.
När hon nästa dag kom till bänken i parken hade han emellertid
återtagit sin tidigare plats ett trettiotal meter ifrån henne.
Så besvärade jag honom ändå med mina frågor! tänkte hon.
Fortfarande visade han dock prov på sin belevenhet, ty då han efter en
timme bröt upp och kom förbi henne, stannade han och sade:
— Jag hoppas fröken inte anser det oartigt att jag igen bytt plats? Där
borta är litet skuggigare och det är kvavt i dag.
— Var så god, svarade Elma blott torrt.
Han gick vidare och fick gå.
Dagen därpå visade han sig inte alls.
Elma behöll sin bänk. Närgångna promenerande, alltför bullersamma
barnungar lyckades hon fortfarande hålla borta med sin avvisande,
stränga blick. Sommarveckorna gingo. Elmas vänner, kamraterna på
arbetsplatsen, eller andra av hennes ordinarie gäng, vilka råkade vara
kvar i staden, sade till varandra:
— Nu har Elma Liwin en av sina misantropiska perioder. Hon är för
ensam, Rick är bortrest och dessutom förlovad. Vi får lov att rycka upp
Elma.
De ryckte upp henne med promenadförslag, små utflykter, en och annan
supé ute. De värderade henne, det visste hon; de funno hos henne
vederhäftighet, pålitlighet. När hon sade dem att hon skulle skiljas
från Rick utan saknad, förstodo de det. Ricks flirter voro ofta föremål
för godmodigt skämt, men riktigt allvarligt tog man varken dem eller
henne. Annat var det med Elma.
Tacksam för vännernas vänlighet följde Elma dem bort på de arrangerade
utflykterna, promenaderna eller de små muntra supéerna. Den
misantropiska perioden föreföll ha varit av mera flyktig karaktär. Elma
blev snart vad vännerna kallade sig lik igen.
Men hungern efter ny inre växtlighet, ny kunskap, mättades icke i de
gamla beprövade vännernas lag. Osedd, långsamt, grodde lusten vidare
inom henne att vara en människa just bland de människor hon icke alls
kände eller icke liknade — lusten efter frihet och rymd. Hon skulle ej
kunnat förklara den.
4.
Pontus Murius gick upp mot Floragatan, tvekade litet och gick
vidare, förbi Paschska huset som var stängt med nedrullade gardiner.
Generalkonsulns lågo ute i skärgården i egen ståtlig sommarbostad.
Pontus hade länge hoppats att Alexis skulle få idén att bjuda honom dit
ut på någon tid, men Alexis hade icke fått någon sådan idé. Vänskapen
dem emellan hade nödtorftigt stått sig, men inte mera.
Efter fortsatt tvekan ringde Pontus till sist på vid porten till
Paschska huset. Porten öppnades av gårdskarlens hustru, som sade att
herr Alexis nog icke var hemma.
— Nog? frågade Pontus. Är det inte säkert då?
— Si, sade portvaktens hustru, han skulle rest som i morse och jag har
inte sett till honom sedan dess.
Fullt klart besked var detta icke, men Pontus blygdes att ställa sig
enträgen. Han lyfte flyktigt på gymnasistmössan och gick besviken
vidare.
Alexis hade varit i staden dagen förut. Matti hade sett honom och
meddelat det i hemmet, men honom, Pontus, syntes det alltså omöjligt
att få en skymt av den önskvärde kamraten.
Ofrånkomligt var att Alexis, denne erkände snobb, utrustad med alla
förmåner och möjligheter i tillvaron, verkligen höll till godo med
Matti, en ganska näpen flicka, måste brodern medge, men i alla fall
blott en förvuxen trettonåring. De två kunde ses prata och skratta, de
retades med varandra, de trivdes tillsammans.
I sällskap med honom, Pontus, släppte aldrig Alexis lös det humör,
som gjorde att han så väl tycktes fördraga Matti. Vad snobben och
Matti kunde ha att säga varandra, medan han, Pontus, satt inbegripen
i sin flit och blev beundrad av frågvisa äldre damer, det var honom
obegripligt. Ty inte kunde gärna Matti inviga Pasch i alla de gamla
barnsliga historier, hon och Libert brukat göra upp, såsom om Elias,
luftgossen, om Människoätarlandet eller om ett Östermalm, domän åt en
Anders de Wahl.
Pontus visste inte, att det forna Människoätarlandet fullkomligt
förvandlats och endast hade intresse kvar genom att vara bebott av
Världens skönaste kvinna, fru Pasch; att Anders de Wahls härskardöme
vittrat ner, därvid ej olikt andra mäktiga riken, och nu endast var
Östermalm igen, där vanligt folk bodde, och där fru Murius gick
på torget. Häxor och missdådare hade lämnat sina forna boplatser,
Kejserliga palatset rymde icke längre guld och alabaster, elfenben,
ebenholts och ädelstenar, utan böcker, vilka vem som helst kunde
få låna. På den vilda floden Karlavägen promenerade sköterskor med
barnvagnar, och själva Elias, luftgossen, flög likt en verklig Ariel
sina egna vägar.