bjuder två kamrater, men det får lov att vara söta flickor. Gör mig sex
damer och med Alice sju. Med Mäster och mig blir det åtta kavaljerer,
lagom för denna lokal. Mäster och jag turar om att spela. Byffé dukas
i tamburen; jag skaffar ingredienserna, om Alice bara vill breda några
dussin smörgåsar till supén. Har Matti balklänning? Vit moll från
sommaren? Utmärkt vackert.
Alla barnaögonen riktades nu på sista instansen: Far.
Ock det gick bra, ty när Garibaldi visade sig, inträdde alltid
ljusa uppsving i konsertmästarens lynne. In i sena natten kunde de
två herrarna spela fiol och diskutera, skälla ut musikvärldens alla
översittare och falskmyntare och ohängda personer och rosa några få
utvalda så mycket mer entusiastiskt, och så spela igen, så att nästa
morgon kunde hända, att andra hyresgäster än herr Murius voro och
beklagade sig hos vicevärden.
Hela veckan arbetade nu mamma, gossarna och Matti var ledig stund för
balen. Garibaldi kom själv upp och hjälpte till. Salen utrymdes och
dekorerades med överdådiga massor silkespapper och kulörta lyktor på
snören. Det skulle åstadkommas en magisk, en trolsk belysning. Rummet
intill salen gjordes i ordning till salong. Garibaldi lät stadsbud bära
upp bekväma schäslonger, små taburetter, dekorativa palmer, tavlor, en
fotlampa med enorm spetsklädd skärm, Gud vet var han tog allt ifrån,
troligen lånade han hos alla sina bekanta. En och annan av dessa bjöd
han i vederlag med på balen.
— Vi blir ett par personer till, Alice, sade han var gång han kom upp.
— Ja, kära Garibaldi, bjud bara inte fler nu.
— Jag lovar heligt.
Men nästa dag bjöd han ett par till. Det måste göras ännu en salong,
alla tre rummen åt gatan voro förvandlade. Till det innersta av dem
lånade Garibaldi upp en, som han sade, superb äkta matta och en
soffa, vilken såg ut som en rundel klädd med plysch, och på vars
upphöjda mitt, liknande en pelare, stod en stor konstgjord växt. I
konsertmästarens rum åt gården samlades alla möbler man ej hade bruk
för, kommoder, bokhyllor, sängar: där såg ut som ett möbelupplag,
och sista natten före balen sov hela familjen på bara madrasserna på
golven; var och en utvalde den vrå åt sig han eller hon föredrog.
Lyckligtvis var En annan i köket så ny att hon ännu ej hunnit surna
till. Det var tvärtom en gladlynt flicka, som ej tog illa upp
galenskaperna, i synnerhet icke sedan herr Garibaldi varit ute och
resonerat mycket förtroendeingivande med henne och herr Garibaldis
viktualier till byffén börjat strömma in: vinflaskor, frukt, konfekt,
tårtor, läskedrycker. Till supén, att stärka smörgåsarnas effekt, kommo
konservlådor med pastej, hummer, ansjovis, champinjoner med mera. Och
fru Murius tingade hjälphustru som hjälp till all disken och övrigt
stök.
För Matti hade balen en särskild märkvärdighet: Pontus hade bland alla
sina kamrater valt att bjuda Alexis Pasch.
Före filigrankorsets dagar hade Pasch och Pontus Murius så gott som
aldrig talat med varandra i skolan. Pontus hade sett på Alexis som på
en snobb och Alexis på Pontus som på en sannolikt tråkig pojke och
plugghäst. Men Pontus’ goda förstånd, som sällan var ur verksamhet,
hade småningom börjat intala honom att generalkonsul Paschs son hörde
till de bekantskaper det kunde löna sig odla. Han hade följt med Libert
och Matti fram till Paschska huset, och medan dessa betraktade det med
avgudadyrkares blickar hade Pontus nyktert sett, att det vittnade om
förmögenhet, eleganta vanor och krav.
Libert och Matti förvandlade Humlegården till en världsdel, där de med
sin inbillade Elias hade sina domäner och riken. Kungl. Biblioteket
var ett fabulöst palats; i träden bodde häxor, i buskarna dolde sig
landsförrädare och andra ogärningsmän; en rödklädd flicka, som de icke
ens kände, var en fe. Barnpladder! Pontus drömde i stället om att en
obekant rik gammal man fick infallet testamentera sina pengar till
honom, eller att han träffades av en Lidnersk knäpp och lyckades hoppa
över två klasser. Framför Paschska huset vaknade inom honom intet
svärmeri, men en bestämd lust att just där bli omtyckt, välkomnad och
upptagen, och därifrån få hjälp till sina studier.
Han började närma sig Alexis, och det slog icke illa ut. Så långt
som till ett besök i Alexis’ hem hade det likväl inte ännu gått, när
Garibaldis bal beslöts. Men där var ett ojämförligt gynnsamt tillfälle
att visa kamraten uppmärksamhet genom att bjuda just honom. Ett
djärvt steg, ty ingen kunde veta hur en snobb som Alexis tog upp en
tillställning av den arten.
Pontus tvekade i ett par dagar, innan han äntligen slog till med
inbjudan.
— Tack, svarade Alexis artigt och litet likgiltigt. Gärna.
Pontus satte den berömde Garibaldi som bete på kroken för att få bättre
napp, men Pasch hade aldrig hört talas om denne musiker.
— Smoking? frågade han.
— Som du vill, svarade Pontus och blev röd, ty han hade själv ingen
smoking. Det är ju egentligen bara en liten improviserad tillställning,
förstår du, för att roa min syster.
— Jaså, du har en syster?
Pasch hade tydligen glömt episoden med filigrankorset några månader
tidigare, eller i varje fall flickans namn.
— Ja, svarade Pontus. En tolv års unge, men där blir ju också ett par
litet äldre flickor.
— Hur dags?
Om den saken var faktiskt ingenting bestämt. Varken fru Murius eller
Garibaldi hade tänkt på någon tid. Så bjödo då Matti och Libert sina
vänner till sjutiden och Roland hade på sitt håll sagt klockan åtta.
— Halv nio eller så, svarade Pontus.
När Alexis kom till balen klockan omkring tjugu minuter över nio,
var där redan fullt med folk. Garibaldis egna vänner hade anlänt i
hans sällskap, tidigt, efter en glad gemensam middag. En av dem
var operasångare och sjöng, så det hördes genom hela huset, medan
unge Pasch ringde på dörren med ~Konsertmästare P. A. Murius~ på
mässingsplåten. Köksdörren öppnades på glänt bredvid honom och ett
huvud med vit tresnibb runt håret stack ut.
— Kom så gärna in denna vägen, sade huvudet, jag hinner knappt springa
runt och öppna i tamburen. Vassego.
Alexis log och trädde in.
Det var första gången han kom köksvägen till en bjudning, och han anade
strax att balen hos konsertmästare P. A. Murius måste komma att bli
någonting synnerligen originellt, alldeles olikt umgängesformerna i
hans föräldrars umgänge. Det var honom icke på minsta vis emot.
Han var i smoking från Engelska skrädderiet, lackskor, oklanderligt
lingerie, hög stärkkrage och ett par små pärlor i skjortbröstet,
en gåva till konfirmationen samma sommar. Han fann en tambur,
jämförelsevis rymlig, men apterad till byffé, och där man redan flitigt
tycktes njutit av välfägnaden. Var lägga av hatt och ytterrock? Alexis
öppnade en liten dörr. Mycket riktigt: W. C. Men med hjälp av en stol
och ett strykbräde hade man där ordnat en hylla, över vilken redan
lågo, huller om buller, en massa herrockar. En hängmatta av nät hängde
under taket, upptagande hattar. Alexis tvekade ej att lägga sina
ytterkläder till de övriga.
Sångaren upphörde att sjunga och dansen tog vid igen. Alexis såg en
medelmåttigt tilltagen sal med linoleumbeläggning på golvet; den
låg i halvdunkel eller bättre sagt, i rödskimrande, svag belysning.
Från takkroken, där sannolikt en lampa brukat hänga, löpte band med
papperslyktor till rummets fyra hörn. I ett av hörnen var pianot,
trakterat av en äldre taktfast dam (engagerad av Garibaldi i sista
minuten), och bredvid denna dam stod en ävenså äldre herre med något
för långa, gråsprängda glesa lockar och spelade fiol. Att musiken var
prima, därom kunde ingen tvekan råda. Ute på linoleumgolvet var inom
ett ögonblick trängsel.
Två av de närvarande hade, utan att han anade det, motsett Alexis
Paschs ankomst med stark spänning: Pontus och Matti. Pontus upptäckte
honom först, gick emot honom med en min så oberörd som möjligt och
föreställde honom världsmannamässigt för sin mor och för sin far:
Alexis bugade ceremoniöst för fru Murius i ganska gammalmodig toalett
och för den långhårige hedersmannen med fiolen, vilken han först tagit
för att, jämte pianodamen, vara hyrd för kvällen.
Strax därpå stod en flicka, nästan lika lång som han själv — ty Alexis
var snarare småvuxen — och log välkomnande och igenkännande mot honom.
Det måste vara den tolvåriga systern Pontus omnämnt, tänkte Alexis. Men
framför allt, var hade han väl sett henne förut? En mycket söt flicka,
brunlockig och blåögd, nu klädd i vit moll, liksom landsflickorna på
landet vid midsommardanserna, men alldeles säkert en annan gång sedd
helt annorlunda klädd — i kavaj och mössa med ~Dristigheten~ skrivet
tvärsöver pannan.
— Nu känner jag igen fröken, sade han.
— Titta, ropade hon, och på mollklänningens framsida hängde
guldfiligrankorset på sitt smala svarta sammetsband. Det tog sig inte
särdeles magnifikt ut i Alexis’ ögon och han kände sig lätt generad
över att icke det upphittade smycket kunde varit ett av hans mors något
bättre.
— Får jag lov? sade han emellertid belevat, och Matti och han svävade
ut i en vals, igenkännlig emellanåt som en gammal Strauss, en Lanner,
en Schubert, en Carl Maria von Weber, (Aufforderung zum Tanze),
men emellanåt också fullkomligt liksom ny inom de åldrade ramarna,
ty konsertmästaren hade denna afton alldeles släppt lös ett nästan
förgätet, ungdomligt, lycksaliggörande humör, och tonerna kommo till
honom liksom duvor och småfåglar till helgonens armar och skuldror.
Damen vid pianot elektriserades därav och hur än fåglarna kommo och
flögo, följde hon med, som för övrigt hennes unge vän Garibaldi redan
garanterat att hon säkert skulle kunna göra.
Sedan tog Garibaldi själv fiolen. Inte ett ögonblicks uppehåll. Men
Garibaldi var ung, han hade varit ute i världen, hade hört negrer och
indianer och alla folkslag spela, så att nu fick musiken en annan
karaktär. Men Alexis släppte icke därför den lyckliga Matti, tog bara
ett litet fastare tag om henne och sade:
— Ni dansar som en älva, min fröken.
Hårresande tillgjort!
Det lät minsann icke så, när bröderna ibland om kvällarna dansat med
henne, eller när man några somrar fått vara med och dansa på logen.
Likväl var det Matti omöjligt taga illa upp denna tillgjordhet, som
skulle fällt varje annan än Alexis. Ty vad Alexis än gjorde eller sade,
var det bra. Det hade ryckt till i henne i samma ögonblick hon fick
se honom träda in i salen, det hade känts så häftigt, att hennes ögon
tårats.
Var icke Alexis idealet sedan månader tillbaka, härskaren i det fordom
fruktade Människoätarland, nu förvandlat till ett Eden, där hans mamma
var drottning? Han var bundsförvanten, som Libert och hon tillkallade
mot fiender. Han var den, efter vars beläte Elias skulle uppfostras
till en hjälte. Ständigt var han med dem, osynlig part i deras lekar
och inbillningar. Och där stod han nu faktiskt, livslevande.
Ingen på balen såg ut som Alexis — det var då något, som alla kunnat
gå med på. Smoking! Och en hållning, ett småleende, ett sätt att buga
sig. Musiken tystnade, musiken spelade upp igen, men Alexis, den
obeskrivlige, fortfor att dansa med endast Matti!
De gingo också till byffén, de som alla andra, och drucko duskål där.
Det föll sig fullkomligt naturligt. Det var en glad bal — en mycket
originell tillställning, sade Alexis — ett prat, ett skratt, sång,
såväl solo som i kör. Klockan halv tolv kommo de, som bodde i våningen
under och beklagade sig: det var ett ungt par, och de bjödos kvar och
stannade. Garibaldi sprang ut i köket, flickan där hade slagit mycket
an på honom och han bjöd upp henne.
— Inte passar det sig för en annan! värjde hon sig, men Garibaldi gav
sig icke, han drog in henne i salen och dansade polka baklänges med
henne så, som ingen i stad boren människa kan göra det efter mer,
ropade konsertmästaren och tog av sig i skjortärmarna, satte sig på en
stol och agerade bondspelman.
Därpå bildade man ring och såg på, när han i sin tur dansade med sin
egen hustru, det var något annat och mycket mera sirligt än polka
baklänges, och man såg hur hårt han emellanåt tryckte henne till sitt
bröst, medan hon log och visade sin lycka och när de slutligen stannade
mitt i rummet, kysste hon honom på kinden. Då applåderade alla.
— Din far måste vara mycket gladlynt, sade Alexis till Matti, och det
vågade hon icke svara på, ty hon läste i sin älskade mammas ögon vad
denna tänkte, hur hjärtans hon gladde sig åt allas glädje och allra
mest åt sin mans, emedan hon visste alldeles säkert att den skulle vara
förbi nästa dag. Hon var glad så länge den fanns.
Pontus drog Matti avsides:
— Det passar sig inte att du ensam lägger beslag på Pasch hela tiden.
Var han än är, tittar du efter honom med snåla ögon.
— Det är han, som bjuder upp mig, svarade hon, trotsande Pontus med en
huvudknyck.
Libert viskade och frågade henne, också avsides:
— Hur är han, du?
— Himmelsk.
Stora Roland, som skulle i väg till sitt Amerika och potentaten där två
dagar senare, lade armen om lilla systers skuldror och sade på sitt
allvarsamma och vänliga sätt:
— I dag har du allt roligt Matti?
— Aldrig i hela mitt liv har jag haft så roligt. Å, Roland, vad du är
snäll!
Och så var Alexis där igen, bjöd upp på nytt, visade tydligt att han
hellre dansade med Matti än med någon annan, ehuru det fanns åtminstone
tre flickor, lämpligare i ålder åt honom.
De gingo och satte sig på rundelsoffan med pelare i mitten och
konstgjord växt på pelaren, och Matti låtsades icke om att den bara var
lånad. Alexis sade att en likadan hade funnits i hans mormors hem, men
den hade sålts.
— Varför det?
Då måste Alexis tala om något annat, ty han kunde icke säga rentut vad
hans mor, fru Alexandra Pasch hade sagt: — Den horribla gamla soffan!
Den kommer att göra lycka i någon hantverkarfamilj. Sälj den bara!
De talade om filigrankorset och Matti berättade hela historien om den
stora händelsen då hon fann det. Hon berättade in i minsta detalj,
sprang upp och visade hur nära det varit att hennes fot trampat på
det. Alexis satt och såg på henne. Hon var mycket söt, tyckte han,
mycket sötare än någon av de flickor han kände, döttrar i hem, där
hans föräldrar umgingos, och dubbelt så lustig som någon av dem. Matti
var icke generad på minsta vis att tala om att filigrankorset var det
vackraste hon ägde.
— Du har något som är mycket vackrare, sade Alexis.
— Vad då?
— Ditt ansikte.
Återigen denna obegripliga tillgjordhet! Vilka fraser! Precis som i
böcker, när Cecil eller vad han heter älskar Gwendolen eller Elaine;
Matti hade redan läst ett par romaner i den stilen. Hon kunde bara
svara som hon kände:
— Asch!
Ändå var det omöjligt att tycka illa om Alexis.
Det bästa med honom var, att också han tycktes ha roligt på balen.
När alla de yngre baldeltagarna, Liberts vänner och Mattis egna, togo
farväl, stannade han kvar. Det föreföll som om han haft lov att komma
hem när han ville. Dansen stannade småningom av och slutade och de
äldre, vilkas leder också småningom glesnat, satte sig i salen, dit man
bar in ett bord och nya förfriskningar: det var herr och fru Murius
själva, pianodamen, Garibaldi, operasångaren, det unga paret från
våningen under. Roland satt med dem. Men i innersta rummet, där den
lånade mattan fanns, slogo Pontus, Libert, Matti och Alexis sig ner på
golvet, jämte en del förning, det allra sista från byffén, och Libert
somnade strax.
8.
I Muriusska våningen, högst i huset och vars gatfönster vette åt
öster, började det dagas jämförelsevis tidigt, även om hösten. Över
hustaken på andra sidan gatan och bortom dessa, en kubistisk tavla i
violetta grundtoner, reste sig toppen av Hedvig Eleonora kyrkas kupol
med klockan. När de sista gästerna tagit farväl och gått, rullade
Garibaldi upp gardinerna i salen och öppnade alla fönster. Ännu var
det skumt, men luften var klar och bortom den kubistiska tavlan lyste
det helt svagt skärt. En lätt bris trängde in i det genomrökta rummet,
där nu blott ett enda ljus brann på bordet med tömda glas, fruktskal,
tändstickor; brisen kom med en tunn och kryddlik väldoft, man visste ej
varifrån, kanske från avlägsna trädgårdar, där de sista äpplena ännu
icke plockats ner.
Mitt i staden, där den knappt förflutna nattens ljudkörer äntligen dött
bort, liksom äntligen uttröttade, och den blivande nya dagen nätt och
jämnt börjat sin uvertyr med de första spårvagnarnas rutschande rassel,
skänkte denna bris, sådan den kom som gäst från obekant fjärran,
bärande sin hemlighetsfulla väldoft över gatorna och de slutna husen,
en förnimmelse av rymd och frihet.
— Låt mig slippa gå min väg än, bad Garibaldi.
Intill ett av fönstren ställde han en bekväm stol åt Alice, en annan
åt Mäster, och tog själv plats på fönsterbrädet. Efter en natt av
prat, skratt och musik, dans, upptåg och skämt, slöt han ögonen med
de av all tobaksröken brännande ögonlocken, önskande sig en stunds ro
och genast bönhörd. Omkring honom rådde endast vänlighet och välvilja
och han sjönk in däri med tacksamhet. Han mindes som om de varit en
enda alla sina redan förut genomvakade nätter, och de voro otaliga,
fantasmagorier av skiftande ton och färg, dramer, idyller, lycka och
pina, ett virrvarr av ansikten — och så ändlöst många ord, många av dem
menade att vara oförglömliga och kanske också trofast lagrade allra
innerst, endast bidande sin stund att göra sig påminda igen, just en
stund likt denna svala och trötta, förljuvad av en morgonfläkt från
ingen vet var.
— Kära Mäster, sade han, kan du minnas en av dina elever från tiden, då
jag just började hos dig: Gavelström?
— Jag minns honom, jo, svarade Murius. Gavelström. Han har varit död nu
i flera år.
— Ja. Men tänk dig, i natt har han kommit för mig så besynnerligt
tydligt. Jag har eljest inte tänkt på honom på länge. Vi var inte alls
intima vänner, han och jag, men ändå, jo, kanske ändå vänner, sista
tiden han levde, då han föll ihop och ibland önskade sig en hand att få
hålla i, stackars Gavelström. Plötsligt såg jag honom då framför mig i
kväll, i det dunkla rosa ljuset här inne, det var hans skratt och det
där hänryckt dristiga skimret i hans ögon, till exempel då han tog upp
stråken och just skulle ge sig i kast med något, där han visste att han
äntligen knäckt svårigheterna. Precis han. Och, Alice, på en gång såg
jag att det var Matti, som dansade förbi mig! Hon var lik honom i den
sekunden, som om hon varit hans dotter. Jag trodde att jag drömde, men
sedan såg jag efter igen, och hon var fortfarande lika lik honom.
— Vem vet, svarade fru Murius lågmält.
Garibaldi strök sig över pannan vid detta alltför besynnerliga svar.
— Det gör ingenting du får veta det, Garibaldi, sade fru Murius i samma
ton. Du, sade hon till mannen, det gör ingenting, att Garibaldi vet det.
Därpå berättade hon historien.
Det hade varit tolv år sedan, en höst, sent på hösten, men ännu inte
vinter, alldeles som nu, sade hon. Libert var då ett och ett halvt år.
Hon hade just lagt undan hans första småkläder, som Roland förut haft
och sedan Pontus, de började bli ganska slitna. Hemmet var redan då
likadant som nu; i denna samma våning hade mannen och hon flyttat in
som nygifta, och det hade varit en storartad våning för ett ungt nygift
par, alldeles onödigt stor, men hennes far hade levat och önskat de
skulle ha det så bra som möjligt; han hade rätt goda inkomster, och
han betalade hyran. Småningom föddes barnen, tre pojkar, och så blev
konsertmästaren allt mer och mer känslig för allt buller och fick lov
att ha ett rum alldeles för sig själv. Våningen liksom smälte ihop på
det viset och blev icke alls för vidlyftig, trots att barnen ju ännu
bara voro små. Den gamle fadern dog och hyran måste de därefter ut med
själva, men de tyckte de ej gärna kunde bo mycket trängre mer.
En dag hade fru Murius haft ett ärende långt borta i en av stadens
utkanter. Hon kom in i ett litet lågt hus. Den hon sökte, en
tvätterska, skulle bo där. I farstun funnos två dörrar, hon knackade på
dem båda, men ingen svarade. Från lägenheten innanför den ena dörren
hördes ömklig barngråt. Fru Murius hade stått där i den lilla farstun,
Garibaldi kunde mycket väl se henne framför sig i inbillningen, med det
då ännu alldeles barnsliga ansiktet och munnen en smula öppen och ett
allt mer och mer förtvivlat uttryck i de grå ögonen vid att höra denna
oavbrutna, hjärtslitande barnagråt. Ingen människa kom, ingen tycktes
finnas i hela det lilla huset, ingen på den lilla ovårdade gården med
klädstreck. Fru Murius betänkte sig icke i all oändlighet, det var inte
något, som låg mycket för henne, eller som hon brukade ge sig tid till;
hon öppnade dörren till lägenheten med barnet och steg in.
Ett rum med kokspis utan eld och ett fotogenkök ovanpå. En liggsoffa
med avnött målning, ouppbäddad, med smutsiga lakan; ett bord, på vilket
stodo matrester — Garibaldi såg dem i fantasien: solkiga mjölkskvättar,
sillben, potatisskal, och charkuterier från magasinet om hörnet, där
man säljer all åmig, surnad, »lätt skadad» mat, vilken storstadens
samhälle officiellt icke alls känns vid såsom människovärdig föda, men
låter passera åt folk som nöjer sig ändå — eller tro att de måste nöja
sig ändå.
I resterna av en klädkorg låg barnet, på eller mitt i en lumphög. Hela
rummet var förpestat av lukten från korgen, från barnet. Med behandskad
hand lyfte fru Murius tappert undan en del av lumpen. Barnet låg naket
i sin träck, en eländig, mager liten flickebarnskropp, några få månader
gammal. Det tjöt icke, något raseri orkade det icke höja sig till; det
var inte illa gjort, att det ändå orkade med den där jämmerliga gråten.
Det sträckte upp ett par små händer.
Fru Murius hade tänkt bara en sak:
— Det här går inte an. Barnet måste bort.
Hon lämnade tills vidare litet pengar på bordet och gick hem. Men
barnets små händer, som i omedveten nöd sträckts upp emot henne, hade
också lyckats fånga henne. Ohjälpligt. På kvällen lade hon sina egna
söta små: stora Roland, sju år, redde sig bra själv, men Pontus som
var fyra och lill-Libert badade hon. Vackra och välskapade små gossar.
Och när de voro färdiga, sutto de i rad i var sin lilla säng och fingo
mjölk och skorpor, och i bottnen på varje mugg hade mamma smusslat ner
en chokladpastilj. Varje afton skedde detta lika hemlighetsfullt och
var upptäckten lika glad. Men fru Murius grät bara i smyg hela den
kvällen, och när mannen kom hem från Operan, satt hon fortfarande uppe
och kunde icke komma ifrån minnet av barnet i lumphögen.
— Låt mig få ta det till oss, bad hon.
Herr Murius förstod nog att detta var ett oklokt, ett opraktiskt
förslag, men när hon beskrev allting, såg inte heller han någon annan
utväg. Vad gör man i dylika fall? Det förhörde de två opraktiska
människorna sig inte om; när de talats vid i ett par timmar, var det
dem dessutom likgiltigt, och nästa morgon for fru Murius således helt
enkelt bort till den lilla vanvårdade utkantsgården och tog barnet med
sig hem därifrån. Hon lämnade sitt namn och sin adress, ifall modern,
eller myndigheter, eller någon annan någonsin kom att fråga efter
flickan, sade hon, svepte därefter in denna i en filt och åkte hem i
vagn.
Alla tre gossarna voro hemma, då hon kom med barnet. De hade ingenting
vetat på förhand. Modern sade:
— Nu har ni fått en liten syster, just som pappa brukat önska sig.
— Och jag med! ropade de alla tre.
— Du kan tro, Garibaldi, sade fru Murius, att det var ett spektakel.
Jungfrun sade ögonblickligen upp sig och skulle gå samma dag; men
pojkarna hjälpte mig och vi ordnade ett skönt, ordentligt bad åt den
arma ungen. Där stod de alla tre omkring mig, knuffades för att komma
närmast och skrek på en gång.
Vad skulle ungen heta?
Tyvärr hade hon ju redan ett namn, det var, hade man förklarat för fru
Murius, namnet på barnmorskan som ackorderat ut henne, och det kunde
icke ändras. Därför fingo gossarna ett bestämt svar:
— Mathilda.
Men Roland sade med sitt allvar, som han hade redan då:
— Inte kan ett lindebarn heta Mathilda, mamma.
Och fru Murius måste då hitta på råd, och för att söva den nybadade
lilla och samtidigt försöka vinna gossarna åt det kasserade namnet,
sjöng hon:
Matti Matti barfot,
Matti Matti rosentå,
Matti skall hon heta,
fröken Matti Ögonblå.
Ty ur badet hade verkligen framträtt de allra sötaste små tår, och när
Matti upphörde gråta, såg man att hon hade de klaraste, förståndiga,
stora blå ögon. Hon sträckte ut sin lilla magra hand och grep om
Rolands påpassliga finger och höll fast det, som om hon utvalt just
honom till sitt stöd i världen.