förstodo varandra. De hade Humlegården ihop, och Libert var luftgossen
Elias’ pappa. När Pontus äntligen sett sig mätt på det upphittade
smycket och dragit sig tillbaka till sina läxor, släppte de två i fred
lös alla möjligheter till korsets enastående art och dyrbarhet. Tro på
allt behövde man icke precis göra, men man hade roligt ändå. De trängde
ihop sig i Mattis docksoffa och viskade.
Store Roland kom hem först till kvällsvard. Med sin basröst avgjorde
han, att filigrankorset var en liten vacker sak, men inte av större
värde. När Roland avgjort något, var saken klar.
Han tvättade sig om händerna, ty han gick på en verkstad, det var en
förberedelse till att bli ingenjör med tiden; men naglarna fortforo
att vara svarta. Matti såg vid bordet att Pontus såg på dessa smutsiga
naglar. Man rentav kunde läsa hur han tänkte: Svineri! Jag mister
aptiten! ... Makalöst oförskämt av Pontus, som inte var mer än femton år
och ändå ville mästra själva Roland, som var student och nitton, och
dessutom var — just Roland!
Matti anmärkte därför högt:
— Du har fått en stor ny finne, Pontus, bredvid näsan.
— Sköt dig själv, du, mallagroda, svarade den förolämpade.
Fru Murius vädjade:
— Men barn, barn, trät inte!
Mallagrodan och Libert utbytte dock en blick. De hade nyligen gjort
den upptäckten att Pontus gick och gjorde sig till för en jänta, och
en ny finne kunde icke gärna falla väl ut där. Så nu var Pontus i alla
fall ställd.
Roland sade med sin skrovliga bas:
— Vad pappa sällan är hemma någon kväll.
— Det kan ingenting göras åt, min gosse, när han inte är sjuk, svarade
modern. Ty han hade nyligen varit sjuk en tid.
Matti såg på Roland att han tänkte: — Här sitter vi och vilar oss och
äter god mat och allting är skönt. Men far måste bort och spela på den
där avskyvärda Operan, hans arm värker ännu och det låtsar han inte om,
för den är hans levebröd, och han är antagligen inte hemma före tolv,
kanske senare. Stackars pappa. Då sover vi allihop, men han får bara en
av sina sömnlösa nätter igen, och sedan lektioner hela dagen i morgon.
Matti såg på mor, att hon tänkte precis detsamma. Och sedan tänkte
Roland: — Och mor själv sliter ut sina ögon på all den fina
porslinslagningen, som hon absolut borde sluta med. Alltihop är för vår
skull! Herregud, skall man inte vara färdig snart att i sin tur hugga i
för dem!
Det var något ganska underligt, reflekterade Matti, att så där nästan
kunna se vad folk tänkte på. Det kunde inte gärna vara något annat, när
mammas ansikte blev bekymrat, i stället för leende, ja, skrattande,
som hon helst ville, och när Roland började sitta så där fasligt illa
till bords, kutryggig och stirrande rätt framför sig, så att Pontus
tänkte: — Nu börjar han ~se ut~ som en arbetskarl också!
Matti ropade högt:
— Du är vacker, Roland!
Och då brusto alla i skratt.
Nästa morgon var emellertid annonsen inne.
Det var bara en och en halv rad: ~Guldfiligrankors m. pärl. upph.
Humlegården~. 79340.
Matti kunde icke taga ögonen från de där en och en halv raderna. Hon
och Libert läste dem om och om igen, så länge frukostlovet räckte. Det
var rent omöjligt tänka sig något roligare än att få läsa vad man själv
satt in i en tidning. Elias brukade vara för liten baby att kunna läsa,
men detta lärde han sig ögonblickligen. Det fanns ingenting i hela
tidningen, som såg så trevligt ut.
Efter skolan skyndade Matti hem igen för att åter få se på kors och
annons. Och då hade något storartat hänt: man hade ringt! En dam hade
ringt upp. Mamma måste meddela alla detaljerna i noggrann ordning.
Först hade alltså damen sagt: — Är det 79340?
— Svarade mamma ja?
Det borde Matti begripit av sig själv. Och sedan beskrev damen
filigrankorset, och det var det rätta, och hon sade att hon alldeles
av en slump sett annonsen, hon hade icke ens tänkt bry sig om att hon
tappat bort den lilla småsaken, sade hon; det måste vara en märkvärdig
dam. Slutligen hade hon frågat om hon fick låta hämta smycket. Min
lilla flicka kan gott gå hem med det, svarade mamma. Damen frågade, om
det önskades hittelön. Kom inte på fråga, mer än annonskostnaden. Då
hade damen tackat, ytterst artigt, och det var allt.
Korset tillhörde några, som bodde vid Floragatan; från Humlegården
var det bara några minuters väg dit. Fru Murius synade ett ögonblick
tankfullt Mattis skolklänning och bestämde att hon fick ta på sig en
annan, litet bättre. Gudilov, mössan var ny. Kavajen fick i hast två
knappar isydda.
För att komma upp till Floragatan måste Matti passera Karlavägens
brusande flod. På andra sidan var Människoätarlandet, som är befolkat
med tigrar och människoätare, och där låg Floragatan. Utanför parken
hade Matti i flera år endast undantagsvis fått gå ensam. Det fanns så
mycket farligt i en stor stad. Visserligen hade mamma bestämt försäkrat
att det icke fanns en enda tiger eller någon riktig kannibal i hela
Stockholm, men man visste ändå icke vad barn kunde råka ut för ... Dock
kom hon oskadd fram till huset, vars adress fru Murius skrivit upp på
kuvertet innehållande guldfiligrankorset.
Det var ett fint hus. I trapporna sutto fina mattor fast med blänkande
stänger. Vid Mattis ringning öppnades dörren av en jungfru i svart
klänning och fint broderat vitt förkläde; det påminde något om jungfrun
i en teaterpjäs Matti fått se, och när den svart och vita hörde vad det
gällde, sade hon:
— Stig in, var så god.
In, det var till en salong. Maken såg man nog icke ofta. Libert
och Matti hade gjort upp i detalj hur det såg ut inne i Kejserliga
palatset, utanpå vilket stod skrivet Kungl. Biblioteket, ett stort gult
hus, och där fanns då både guld och alabaster, elfenben, ebenholts och
jakaranda och salar av idel ädelstenar, men denna salongen här, den var
inte påhittad. Solen lyste in på stolar av förgyllning och siden. Matti
vågade inte sitta på någon av dem, men hon såg sig väl omkring för att
få idéer till Kejserliga palatsets omvandling. Blommor funnos i många
vaser, liljekonvaljer och andra. Palmer, som räckte nästan upp till
taket och en spegel ända ner på golvet. Över en soffa satt porträttet
av en herre, lika stor som en verklig människa och klädd i frack med
ett brett sidenband tvärsöver bröstet.
En dörr öppnades och en dam kom in: vacker, med böjd näsa, lång och
ljus, fint kammad och klädd i vit sidenblus. Hon tog det lilla paketet
ur Mattis bara hand — ty Matti hade lämnat vantarna hemma, så trasiga
som de voro, då både mamma och hon glömt att laga dem — vecklade fram
filigrankorset och sade att det var det rätta.
— Och vad heter du, lilla vän?
Matti gav sitt namn.
Den vita damen smekte henne lätt över kinden och sade:
— Och en vacker liten flicka är man.
Det var ett underligt yttrande och fullkomligt olikt vad alla andra
människor brukade säga. Genom dörren bakom damen kom i detsamma en
gosse in, ungefär så stor som Pontus, men mycket flottare klädd. Gossen
hälsade: han bockade sig som om Matti varit en stor flicka. Det blev
allt besynnerligare. Sedan stod han med händerna i byxfickorna, och
medan damen betalade annonspengarna, sade han, när han såg hur det bara
blev obetydligt över en krona:
— Jag tycker mamma skulle ge henne korset också.
— Det kan du ha rätt i, svarade damen.
Men Matti sade:
— Nej tack, det är alldeles för mycket.
Då skrattade den vita damen:
— Så väluppfostrad man också är! sade hon. Det är ingen stor present,
min lilla vän, Alexis har rätt. Var så god. Det är just ett litet
barnsmycke.
Och hon nästan tvang korset i handen på Matti.
Gossen hette alltså Alexis. Alexis ~Pasch~, ty Pasch var namnet, som
stått på ytterdörren. När Matti tackat och gick ut, gick han ut på
samma gång. De gingo gatan utför, inte tillsammans, det kan man inte
säga, men i alla fall samtidigt. Alexis Pasch gick litet i förväg, nu
med händerna i rockfickorna, och småvisslande. Först vid Karlavägen
vände han sig om, nickade ganska nådigt, som om han fortfarande gillat
att Matti fick filigrankorset, och tog av åt vänster, medan Matti
därefter ej längre fann något hinder att sätta skarp fart hem.
Två kvällar å rad, som Matti nu var hjältinna i hemmet. Det var inte
likt någonting, som nånsin hänt förut. Mamma letade fram ett smalt
svart sammetsband, trädde smycket på bandet och hängde det hela om
halsen på Matti; det klädde, det var underbart sött. Den där Alexis
måste vara den snällaste gosse, som fanns.
Libert och Matti viskade avsides: man kunde till exempel ha honom till
fosterbror. Elias finge i så fall säga farbror till honom. Korset kunde
vara ett minne från honom till lille Elias, fastän Matti fick bära det.
I varje fall ämnade man nästa dag följas åt och se på huset där han
bodde.
— Vad hette grabben? frågade Pontus.
— Det har du redan hört!
— Inte hör jag på allt ert prat.
— Du gör dig bara till. Vi har sagt det hela tiden.
— Jag bryr mig inte alls om er Olle Pettersson eller vad ni kallar
honom.
— Säg det inte! viskade Libert.
Men Matti kunde inte hålla sig:
— Nehej, han heter Alexis Pasch, du, om du vill veta det än en gång.
Pontus satt böjd över tyskan. Libert var obegåvad och fick nöja sig med
folkskolan, konsertmästaren hade heller inte råd att kosta på honom
mer; men Pontus var flitig och fick alltid överbetyg och beröm. Han lät
nu de där två barnungarna, Libert och Matti, hållas en stund till, utan
att beakta dem. Därpå slängde han äntligen ut sin stora trumf, vilken
han väl bevarat hela eftermiddagen, slängde ut den som om den varit det
allra mest alldagliga, ty så är rätta sättet:
— Pasch och jag är klasskamrater, sade han.
6.
Matti var stor och kraftig för sina snart tolv år, men Libert var
ovanligt liten för tretton, spinkig och klen, med dåligt läshuvud, så
att han aldrig kunde bli mer än en simpel bierfilare, om ens det, sade
herr Murius pessimistiskt.
Libert och Matti voro de enda av barnen, som visat musikaliska anlag.
Den allvarlige Roland ville bara bli uppfinnare, Pontus ämnade bli
läkare, det ger god förtjänst, om man är skicklig, och det tvekade han
icke om att bli. Studierna ämnade han göra på skuld och till fadern
sade han: — Bekymra sig inte, pappa, jag reder upp det. Men Libert och
Matti voro vanliga barn, endast försedda med litet extra begåvning för
musik.
— Libert, ja, stackars gosse, sade konsertmästaren, något skall han
väl ha på sin lott, min son. Men Matti, det är väl ändå egendomligt,
vafalls?
Det gjorde alltid Matti litet ont, när han talade så där. Menade han
att flickor icke bruka vara musikaliska? I så fall borde han väl
vara glad att ha fått ett barn, som utgjorde ett givet undantag. Det
föreföll likväl som om han bara yttrat sig alldeles naturligt: att
Matti var musikalisk berodde på en egendomlig slump, det var allt, och
det var för resten ingenting illa i det.
Ibland kunde det nog se ut som hölle han verkligen ändå särskilt på
henne: det var när hon gjort stora framsteg i pianospelningen från
lektion till lektion. Då klappade han om henne och sade, att hon skulle
bli hans ålderdoms tröst. Men en gång, då Matti just väntat att det
stora erkännandet skulle komma henne till del, blev hon besviken.
Han hade berättat att var gång han fick en pojke hade det förargat
honom, ty han hade alltid hellre velat ha en flicka.
— Pappor brukar eljest önska sig pojkar, anmärkte Pontus.
— Inte jag. Nej barn, en flicka, det är som en blomsterkrans kring
hjärtat.
— Då blev väl pappa glad, när jag föddes, stack Matti fram.
— Hm, svarade konsertmästaren blott.
Förmodligen hade han just den gången tvärtom velat ha en gosse, eller
tyckte han kanske att man nu hade barn nog.
Talet om blomsterkransen kring hjärtat gällde för resten, det visste
man, inga små flickor alls, utan blott en enda, och som ingen flicka
var mer: mamma. Hon hade själv berättat historien om när hennes man
var ung och kär. Icke så värst ung kanske, ty han var bra mycket äldre
än hon, men ändå obeskrivligt älsklig och kär. Då skrev han små ömma
biljetter och bar dem till en stor rosenbuske och stack in dem i en av
rosorna. De voro ännu inte förlovade, han och hon, men hon visste att
han älskade henne och kände till knepet med rosenbusken och gick dit
och fann biljetten. Vad hon däremot icke vetat, var att han, filuren,
under tiden dolt sig i närheten och stod och strålade av lycka och
kastade kyssar på fingret åt henne.
Fru Murius sprang upp och förevisade alltsamman för barnen, när de
voro små. Det gjorde dem alldeles förtjusta. De fingo föreställa
rosenbusken, rosorna, biljetten, och hon stod på litet avstånd och
föreställde den förälskade själv; hennes ögon strålade och hon stod på
ena tåspetsen och kastade kyssar framåt med båda händerna. De skrattade
allasamman, hon allra mest, och hon kramade sedan om dem, den ena efter
den andra.
Det var numera eljest svårt för någon människa och inte minst för
barnen Murius att tänka sig något liknande detta i samband med deras
far. Det kunde gå dag efter dag utan att han yttrade ett ord. Han gömde
sig i sitt rum, arbetade och grubblade, besatt av sin oro.
Barnen gingo tysta åt sidan för att ej besvära. Men fru Murius var
ständigt på vakt, spanande efter ytterligare mörkning och sökande medel
att då skingra den, eller efter ljusning — ty rätt som det var kunde
den också komma, som en tjuv om natten, om dagen, morgon eller kväll.
Man visste aldrig.
Oron gällde pengar, han hade så många munnar att mätta; den gällde
möjligheten att en dag icke kunna spela mer, om nervvärken i armen
förvärrades, eller bara att icke mer kunna fylla sina uppgifter så
att han själv gillade det: andras omdömen betydde därvidlag noll och
intet. Så var det oron att inte komma i tid till repetitionerna på
Operan, vilket likväl aldrig någonsin hänt, och hundra andra sorters
oro, kanske allra värst den att icke få sova, när hän om kvällarna
kom hem, dödstrött. Hans rum låg åt gården, och mitt i natten, ibland
ända fram på morgonsidan, just som han äntligen somnat till, kunde
notarierna komma hem, som bodde i gårdshuset: de hade då varit ute
på rummel, det begrep han, unga karlar utan lag eller samvete, utan
familjeförsörjarplikter, utan konstnärsgärning och så utan spår till
vett att de visslade eller sjöngo, när de klafsade över cementgården
med sina osäkra steg.
Herr Murius anmälde dem för vicevärden.
— Det bor inga notarier i huset, svarade vicevärden.
— Jag kallar dem så.
— Må vara. Här bor i varje fall bara ordentligt folk.
— Är det ordentligt, vafalls, att sjunga och till på köpet falskt,
revykupletter, eländig pappersgubbemusik, när en känd musiker har sitt
fönster åt gårdssidan, där man passerar.
— Konsertmästaren borde ha sitt rum åt gatan, sade vicevärden.
Men det var icke bättre. På husets nedre botten var en speceriaffär,
och speceristerna började tidigt på morgonen rumstera med sina lårar
och lådor. De passade på och togo emot sina sändningar just då.
Stora vagnar stannade utanför huset, och med förfärligt dån dunsade
apelsinlådor och sockerlådor mot asfalttrottoaren. Klockan var sju,
husets jungfrur började springa ut och in och slå i porten. För den som
somnat halv fyra blir det för kort sömn. Konsertmästaren steg upp i
vredesmod, och då kunde det hända att han fann sin hustru i köket, tyst
som en ande, ordnande frukosten åt gossarna och Matti.
— Är du uppe nu? Vad gör En annan?
En annan var det namn herr Murius gav hemmets jungfrur, vad dessa än
hette.
— Hon flyttade i går.
— Nu igen?
Ja, nu igen. En annan flyttade ofta. Varför skulle En annan bo i kök
med sovalkov och passa sex personer, när det fanns platser hos till
exempel ensamma damer? Fru Murius förstod det gott, och hon trädde in i
En annans ställe utan att beklaga sig, tills man fann en ny jungfru.
Men konsertmästaren vred sina händer:
— Detta är vad jag dragit dig in i! Detta är vad du fått för att du
höll till godo med mig!!
Åt sådant skrattade fru Murius sitt glada skratt, medan hon rörde
i gröten och lyfte kaffepannan från gaslågan, raskt skar upp bröd,
satte fram smör. Hon kilade omkring i sin kinesiska nattrock, vacker
ännu, så gammal och nött som den var, ty det var många år sedan herr
Murius köpt den i en segerstund, eller just precis då han fick titeln
konsertmästare, och så kunde det hela sluta med att han satt med hustru
och barn vid första frukostbordet och tyckte han aldrig druckit ett
bättre morgonkaffe i sitt liv.
Då jublade barnen. Far var på gott humör! De åto som vargar, sjöngo och
skreko, och Matti skrek och sjöng värst, hon var yngst och hade också
bästa rösten. Det var vid dylika tillfällen de små oskyldiga och dumma
verser och melodier kommo till, vilka ända sedan hon var helt liten
alltid skulle handla om Matti.
Matti Matti Mur,
Matti Matti Muri-uss,
vem är nu i tur
att sig få en liten puss?
Libert var poeten och komponisten. Matti skakade på huvudet, så att
lockarna slogo henne om näsan, först från ena sidan och sedan från den
andra, och när hon blivit riktigt vilt yr i huvudet, kysste hon dem
alla vid bordet, och allra sist far, och blev sedan sittande i hans knä
och strök med handen över hans orakade kinder: det var som att stryka
en borste, men när man tycker om sin pappa, betyder det ingenting.
— Dårskaper, sade herr Murius åt alltihop, men oron i ögonen var borta.
Och när barnen dragit i väg till skolan och hans hustru hade hela
hemmet att ställa i ordning, hade dårskapen smittat honom själv, han
hindrade henne, vad hon än tog itu med, han kysste henne och sade, att
nu var det hans tur att kyssa, hans ögon lyste och han var lika kär som
den tiden då de ömma biljetterna gömdes i rosenbusken.
Hur livligt fru Murius önskade att han litet oftare kunnat så här
glömma alla anledningarna till oro och grämelse. Men han glömde
aldrig länge. Plötsligt var något där igen, plötsligt kunde ångern
slå honom igen, att han dragit henne, den avgudade hustrun, in i ett
så fattigt och snålt liv. Han såg sig omkring i rummen: bristfälliga
möbler, trångt. Ett trasigt täcke fångade hans blick. De ännu odiskade
gröttallrikarna fångade hans blick. Ett hem, där ingen jungfru ville
bli kvar! Men hon måste vara kvar, alltid — hon, hans Den enda.
— Du var född för annat! ropade han. Annat än en snart uttjänt
hovkapellist, en sprucken för detta kandidat till världsmästarskap, en
gammal potta, rent ut sagt. Å, du skulle haft en helt annan sorts karl,
en fin karl, riddare av ordnar. Operachefen skulle du vara gift med.
— Nej tack, snälla du, sade fru Murius.
— Du förstår det inte själv.
Det sorgfria uppsvinget var förbi. Tiden var inne att se på klockan för
tjugonde gången, taga på rocken med kanter, vilka voro inte mindre
nötta än den kinesiska nattrockens, och hasta i väg.
Fru Murius gick ut på den lilla balkongen från gossarnas rum och såg
efter honom. Där kom han ut genom porten; håret var litet för långt
över sammetskragen, några glesa testar med begynnande grått i hängde
slarvigt under filthatten, den mångårige trotjänaren. Ryggen var böjd.
Med sina små brådskande steg, dem hon kände så väl, sneddade han över
gatan och var strax vid hörnet. Ibland vände han sig om där och gav
henne en nick, en antydan till handkyss, och det var fördenskull hon
gick ut på balkongen. Men ibland försvann han bara; då hade hans oro
ilat i förväg till den väntande viktiga orkesterrepetitionen, kanske
strax före en premiär, och han funderade på att taga spårvagn för att
hinna fatt den. Nå, så stod hon där gärna i alla fall, bara för att se
på honom så länge han syntes, en syn hon aldrig kommit att tröttna på —
det var inte mer med det.
Våningen bestod av fyra rum och köket med den olycksbringande alkoven.
Tre rum åt gatan, ett åt gården. Det största rummet kallades salen,
men vad skulle man kalla de andra, då man ständigt flyttade ur det ena
i det andra för att familjefadern skulle kunna utexperimentera åt sig
vilket som till sist var lugnast?
Så särdeles ordentligt var det inte alltid i Muriusska hemmet, och
fru Murius visste det. Där fanns för litet utrymme, det kunde icke
hjälpas att kläder, som egentligen strax borde lagats, och litet av
varje annat hamnade på stolarna, på pianot i salen, eller kördes ihop i
en och annan vrå, i stället för i redan överfyllda lådor och skåp. Fru
Murius blev ändå bra het och trött av allt, som måste redas upp, och
därtill kom sedan det privata arbetet, den fina porslinslagningen, som
hon var mästare i, och som gav en välbehövlig extra slant, men som icke
tröttade mindre än annat och kom ögonen att svida.
Mitt i jobbet måste hon därför emellanåt stanna och vila. Hon stannade
framför spegeln i sitt rum — i det, som tillfälligtvis var hennes — och
såg på sitt eget lilla runda ansikte, vilket ej hade några rosor mer,
håret, som började bli tunt och vilket hon omöjligt hann behandla, de
grå ögonen, en gång i tiden liknade vid stjärnor, och kring vilka ett
system av små löjliga rynkor bildat sig. Det var detta lilla komiska
ansikte, någonting mittemellan barnunge och fryntlig gumma, enligt fru
Murius’ egen åsikt, som konsertmästaren alltjämt på allvar ansåg vara
det ljuvaste, om icke rentav det vackraste i världen!
Alldeles ensam framför sin spegel måste fru Murius vid den tanken
skratta högt. Ansiktet blev därvid ännu rynkigare och allt löjligare,
det såg hon, och det var väl, tänkte hon, att ingen plötsligt trädde
in och upptäckte denna medelålders person, en ansvarig husmor och
mamma, som mitt på blanka förmiddagen sitter och gapskrattar åt sig
själv, och samtidigt trots allt värms in i hjärteroten och tåras i
blicken av medvetandet om konsertmästare Murius’ galna och felaktiga
föreställningar om henne, av tanken på att en, en enda, finns i denna
vida värld, inför vilken hon alltid varit och alltid tycks förbli en
skönhet.
7.
Fram på hösten det året, kom Garibaldi på besök.
Han var en berömd violinist och hade varit elev hos konsertmästaren,
och till och med dennes allra bästa elev. Den tiden hette han Garibaldi
Jansson, men senare tog han bort Jansson och nöjde sig med Garibaldi.
~Garibaldi~, i ett för allt, både för- och efternamn. Det namnet stod
i kolossala bokstäver på affischerna, när han var ute på turné, och
senast kom han nu från Amerika, där han gjort utomordentlig lycka,
berättade han själv. Där borta hade de nämligen på sina håll fått
något nys om en italiensk frihetshjälte, som hette Garibaldi, sade
han, och de togo honom för denne, de funno det helt naturligt att en
frihetshjälte också skulle kunna spela fiol och till på köpet gärna
resa omkring och spela för alla dem, som bara betalade biljett, och de
hyllade honom därefter.
Så ofta han kom till Stockholm, kom han upp till sin forne lärare.
Han kallade honom Mäster, men till fru Murius sade han Alice, som var
hennes namn. Han hade med sig blommor och konfekt och hade åtminstone
ibland gott om pengar, ty han köpte upp gamla fina fioler, det var
något han begrep sig på, och sedan sålde han dem med vinst. Garibaldi
var en fiffig man.
Han kände igen alla barnen Murius och skulle haft med sig presenter åt
dem alla, men i sista stund glömde han köpa presenterna, och då tog
han ur sina fickor vad där fanns. På det viset fick Roland en klocka
av amerikanskt guld, Pontus fick kedjan och Libert en berlock med ett
graverat G på en röd sten. Herr Garibaldi sade att det betydde: Gud
vare med dig. Matti fick en silkesnäsduk. Alla voro samlade kring
Garibaldi, och hörde honom spela eller berätta, sågo honom äta och
dricka och till och med dansa. Ty han var så livlig att han aldrig
satt länge stilla, utan rätt som det var, var han ute på golvet, gick
omkring, tog steg hit och dit, och dansa, sade han dessutom, det var
det bästa han visste.
— Alice får lov att göra bal här, sade han.
För den saken hade han strax barnen vunna, till och med Roland, som
icke ville dansa; men Garibaldi hade mer än fyra strängar på sin fiol
och hade strax han kom till Stockholm telegraferat och anbefallt Roland
åt en stor potentat i Amerika, som var hans goda vän, så att nu skulle
Roland dit och få en ny plats och slå sig igenom mycket fortare och
bättre än genom att gå och svärta naglarna på verkstäder i Stockholm.
Konsertmästaren hade ju icke råd att hålla honom på Högskolan.
Roland var därför vunnen för varje Garibaldis uppslag. Men fru Murius
såg sig omkring i den trånga våningen med dess ohjälpliga oordning.
— En bal, snälla Garibaldi!!
— Just en bal.
— Nåja, sade hon då och kom att tänka på att det stora rummet i alla
fall var ganska stort, varför inte?
Ty hon såg alla barnens ögon fulla av förväntan.
Garibaldi gjorde upp balplanen: