Noteringar:
Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.
Italics är markerad _på det här sättet_. Gesperrt är markerad
~på det här sättet~.
MARIKA STJERNSTEDT
FRÖKEN LIWIN
FRÖKEN LIWIN
ROMAN
AV
MARIKA STJERNSTEDT
[Illustration: _AB_]
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1925
I.
1.
Varje människoliv utgör ett drama, eller en serie dramer, många dolda,
många utspelade blott i det omedvetna. Det är fina trådar, som föra och
leda från själ till själ.
Där någon av dessa tysta dramer nått en höjdpunkt, där spänningen
mellan ~dramatis personæ~ blivit för stark, utlöser sig något,
försiggår en nyfödelse, sker en händelse. Dramat har fått ännu en sida
till sin yttre aspekt. Av dess slitningselement har ännu en rörelsevåg
satts i gång.
Men också här, fina trådar.
Ty vittnen se intet och öppna förklaringar avges icke. Intet är
människosjälen djupare emot än att oförbehållsamt blotta sig. Hur många
äro också icke oförmögna att tala?
Bland dessa dramer gå vi, leva vi vårt dagliga liv, äro komparser
i dem utan att ana det, se intet, höra föga. Vi äro upptagna av en
huvudsaklig omsorg: att hålla vårt eget skyddat.
2.
På ett styrelsesammanträde i föreningen Samariten, ett verksamt
kvinnligt välgörenhetssällskap i Stockholm, och sedan ärendena för
dagen genomgåtts, som vanligt icke utan skarpa meningsbrytningar,
begärde fröken Liwin ordet. Med påfallande irritation inledde hon:
— Jag förstår mycket väl att damerna högst ogärna låter sig uppehållas
av mig ännu ett par minuter.
De flesta av damerna voro verkligen otåliga att få bryta upp.
Sammanträdet hade räckt ett par dryga timmar och luften i lokalen med
dess prägel av lagerrum — en massa överblivna basarföremål voro lagrade
på hyllor eller i lårar — hade blivit dålig. Men de, som redan gjort
ansatser att bryta upp, förblevo nu sittande, tvungna av hövligheten.
Man förstod strax av fröken Liwins tonfall att hon icke blott hade
något att säga utan till på köpet något obehagligt. Detta var icke i
och för sig alla damerna emot: endast ett par av dem voro uppriktigt
illa berörda av uppträden. Hastigt gjordes några tysta beräkningar över
hur lång tid man ännu kunde förlora. Allas blickar voro riktade på
fröken Liwin, som stod i full belysning från de höga fönstren och som
blivit hektiskt rödkindad och undvek att se på någon.
Under två timmars sammanträde hade samtliga närvarande hunnit granska
varandra rätt väl: klädsel, smycken, hår eller hatt, miner. Outtalat
hade förgruppningar skett, band av sympati hade knutits här eller där
över bordet, då man givit varandra sitt stöd i någon fråga, eller bara
funnit inbördes enighet i ett snabbt ögonkast. Vissa blickar kunde
också innebära uteslutandet av en mindre önskvärd ur sympatigruppen.
Damerna voro inalles icke flera än omkring dussinet; men rangskillnader
voro dock märkbara. För de flesta var det mer angeläget att närma sig
vissa av damerna än andra. Bland favoriterna kunde man alltid vara
säker om att få räkna fru Alexandra Pasch.
Fru Pasch gjorde ändå föga väsen av sig. Ingen kunde beskyllt henne
för att ivrigt söka tränga sig fram med sina idéer. Hon hade för
övrigt endast få idéer. Men i varje kommitté, där ett mondänt inslag
ansågs önskvärt, var fru Pasch den första man sökte förvärva. Det var
angenämt att ha denna felfria dam ibland sig, och då hon hade stort
umgänge, syntes, beundrades, var hennes namn i och för sig en prydnad
för kommittén. Yttrade hon sig, förfelade hon aldrig att väcka anklang,
icke så mycket för vad hon sagt, men för framförandets behag — något av
behaget, hade det kallats, hos en svan på en vattenyta.
Fröken Liwin återigen hörde till dem, man icke observerade, dem vars
sympatier man icke gjorde sina kombinationer att vinna, och vilkas onåd
man tog lätt. Denna dag hade i detta avseende varit lik varje annan.
Vilken förvåning, om någon plötsligt trätt fram med påståendet att
just denna fröken Liwin, bärarinna av en tragisk hemlighet, var den av
samtliga, kring vilken sympatierna rättvisligen främst borde svallat.
Dock, något dylikt inträffade icke.
Elma Liwin hade ett tämligen brett ansikte, röjande kraftig ras, med
hög, något kullrig panna, skvallrande om envishet. Håret, brunt och
tätt, inmängt med några första grå hårstrån, vittnade om endast vanlig
nödig omvårdnad. Det var samlat i en sträng knut i nacken. Hyn lät
ana rikligt bruk av tvål och vatten, men därefter endast Herrans alla
väder och vindar, vilka småningom utplånat all blomlikhet, som möjligen
en gång utmärkt den. Fröken Liwin kunde rodna eller blekna häftigt,
därmed avslöjande ett vad man kallar obalanserat temperament. Men vad
skulle väl denna redan, vad åldern beträffar, stadgade människa ha för
anledning bevara en nyckfullhet, som hör ungdom, eller helst endast
bortskämda varelser till? Hennes existens var trygg, då hon ägde en
smula förmögenhet; hennes ställning var god, då hon var lärarinna i
finaste arter av handslöjd och själv ett erkänt fenomen i fråga om
broderskicklighet. Hon kunde icke göra anspråk på att man översåg med
hennes oarter. Det var känt, att hon hade humör; hon visade det ibland,
och det förargade.
Man såg överhuvudtaget inte mycket på henne — icke ens på den fint
tecknade munnen, vilken måste haft något att betyda i hennes yngre dar.
Utan att fästa blicken på någon av de närvarande, bara rätt fram, ut
genom fönstret, som vette åt en grå brandgavel, sade fröken Liwin fort
och hett:
— Jag har begärt ordet för att avfordra fru Alexandra Pasch en
förklaring. Efter vårt förra sammanträde, då jag ivrigt talat emot
upprättandet av ett nytt hem för ogifta mödrar — naturligtvis endast
därför att vår ekonomi är så dålig just nu, vilket samtliga damer
mycket väl vet — skall fru Pasch på vägen härifrån ha yttrat sig om min
person.
Fru Pasch, lång, elegant, skön, med väl böjd näsa, småleende, ljus, väl
ondulerad, och som bland sitt umgänge, idel societetsmänniskor, gick
under benämningen Den vita papegojan, ryckte till. Hon hade suttit kvar
endast av sin kända artighet och var med sina tankar tusen mil från
fröken Liwin, eller liksom på en annan planet, i en annan, en mycket
angenämare värld än dennas.
— Jag? sade hon och spärrade upp runda fågelögon.
Ordföranden vädjade:
— Men måste detta nödvändigt dragas fram här?!
— Ja, svarade fröken Liwin och fortfor: Fru Pasch torde väl gärna anse
sig själv som en representant för takt och god ton och allt som är
comme-il-faut. Jag har inga som helst pretentioner i den vägen. Men jag
tål inte allt.
Hon hade nu från hektisk rodnad övergått till djup blekhet. Det var
dödstyst i rummet, ytterligt pinsamt för dem det pinade. Fru Pasch
satt rak, alldeles fattad, mycket viss om att fröken Liwin verkligen
uppträdde i hög grad opassande.
— Fru Pasch, fortfor Elma Liwin, skall, då min person kom på tal,
förmodligen i samband med nyssnämnda debatt, en ovanligt het debatt,
som vi minnas, ha yttrat, att »man väl inte kunde vänta bättre omdöme
av en sådan gammal mö». Är det sant? Och så vill jag vidare säga: ifall
min duglighet såsom medlem av denna styrelse verkligen kanske allmänt
ifrågasättes på grund av att jag är ogift, ber jag få besked om det och
avgår omedelbart. Det var allt.
Inom ett ögonblick var rummet i tumult. Man talade om vartannat: Fröken
Liwin, hör på bara! Men fröken Liwin, hur kan ni tänka! Men kära Elma!
Nej, detta är ändå för fruntimmersaktigt! ... Lönlöst sökte ordföranden
samla trupperna under klubbans (en blyertspenna) redan anfrätta
auktoritet. Ett par av damerna begagnade tillfället att smita ut.
Men fru Pasch, svan på vattenyta, vit papegoja, satt stilla, utsökt
tålmodigt väntande att få ordet.
Hon funderade icke ens på vilken ställning hon hade att taga till
fröken Liwins interpellation, eller ens på om anklagelsen kunde
vara riktig. Hon mindes helt enkelt ingenting av vad hon kunde sagt
eller icke sagt om denna fröken Liwin för en hel vecka sedan. När
ordförandens bevekande knackningar med blyertspennan äntligen gjort
verkan, sade hon därför:
— Kära fröken Liwin, jag tar gärna tillbaka, men jag minns verkligen
ingenting.
Luft, menade hennes tonfall, i varje fall avlästes det så, när det
träffade Elma Liwins öron. Elma Liwins personlighet: luft! När Elma
Liwin fordrar förklaring avfärdar man henne med ett »jag minns
ingenting». Man blåser på det hela. En serie örfilar igen åt den gamla
mön.
Fröken Liwin lyckades dock behärska lusten att skrika ut sin harm.
Behärska sig måste man ju, till allt annat. Hon knöt händerna i knäet
som om hon hållit tillbaka vilddjur. Utan att se på sin vedersakare
vände hon sig till ordföranden och sade med av ansträngningen försvagad
röst.
— Jag lämnar fru Pasch å sido. Hon vet ju inte själv vad hon säger! Ur
styrelsen avgår jag härmed under alla förhållanden. Jag är inte inbilsk
nog att tro mig vara oumbärlig. Nej, mina damer, låt mig få slippa
alla forcerade övertalningar. Jag gör ändå ingen nytta på en plats, där
jag i grunden känner alla emot mig.
— Ingen, tänkte hon, ingen tog mitt parti. Ingen lät henne, Pasch, ens
förstå, att ett sådant talesätt som hennes kan såra. Jag har ingenting
med dem att göra! Jag är av en annan art — å, en fördömd art.
Hon reste sig. Liksom om det varit första gång de sågo henne,
varseblevo damerna att det fanns värdighet över hennes gestalt. De
hade aldrig känt sig solidariska med henne, och hon hade heller inte
synts kräva det. Nu gick hon ifrån dem som en främling från främlingar,
lämnande dem tysta, åtminstone tills de hört ytterdörren slå igen —
egendomligt berörda, utan att veta eller ana att det var reflexen från
ett människoöde som glidit över den lagerrumsliknande, ohemtrevliga
lokalen, vilken de strax därpå alla skyndade sig att lämna.
3.
Fröken Liwin gick fort hemåt. Hon var klädd i en mörk filthatt och en
kappa närmast i herrockssnitt, av gott tyg. Alldeles oobserverad gick
hon icke på gatorna; de av en djup skugga understrukna, misstrogna
ögonen, som endast ogärna tycktes begagna sig av ett par ögons
naturliga privilegium: att se, att frankt och öppet blicka sig omkring
i världen, de fångade likväl i förbifarten en eller annan undran. Det
märkte hon dock ej. Hon gick med händerna nedstuckna i rockfickorna,
på karlvis, utan några paket dinglande kring händerna eller andra
kvinnliga extra attribut till dräkten, inte ens paraply, ty rocken
tålde regn.
Det var vårtid och en vårdag: i parkerna spelade barnen kula, hoppade
hage, jagade varandra, eller togo i skuggigaste vrår vara på de allra
sista av den bortsmälta snöperiodens rännilar. Det var den tiden, då
vinterkängorna börja bli slut, men ännu måste begagnas. Med de fårade,
fula grova tåsnytorna ritar man hänsynslöst på de våta grusgångarna.
Man har ej riktigt lov till det ännu, men knäpper dock upp vinterkappan
vid halsen, nedåt bröstet, ett par tre knappar bara, så mycket man
törs. Man ämnar beklaga sig hemma, att man »svettas ihjäl». Lyckligt
lottade ha redan fått nya hattar eller mössor.
Elma Liwin tog vägen över Humlegården, ty det var hennes väg. Hon gick
där dagligen sedan flera år och hade längesedan upphört lägga vidare
märke till något där, vare sig barnen eller annat. Men en lätt, nästan
ljum vindfläkt, förande med sig första doften av mylla, i vilken det
redan gror och kämpar, och av fuktig, bristfärdig lövknopp tvang henne
att lyfta på huvudet; en svag inre sprittning kom också henne att
förnimma vårens ankomst.
Det var dock ingen sprittning av lycka, icke vare sig av förväntan
eller bara av enkel inre glädje. Tvärtom, den gjorde ont. Den berörde
och bragte i dallring medvetandet om den hemlighet, som Elma Liwin i så
många år pressat tillbaka, ansträngt sig att förinta. En vedervärdig
och förfärlig hemlighet. Ibland kunde nog minnet av den vara borta,
men säker var man aldrig. Överallt lågo livets alla små påpassliga
budbärare på lur, sol och vindar, förflugna ord, en doft, en tillfällig
syn, och väckte det igen, och det kändes då med ens som om alla
människor sett hemligheten och ropat ut den.
Icke alltid var ändå den föreställningen Elma emot, att hennes öde,
liksom genom ett trolleri, ett för övrigt otänkbart tillfällighetsspel,
bleve bekant. Den kunde tvärtom stundom innebära en underlig lockelse.
Jag är trött av att stå utanför, kunde hon tänka, det vore skönt att
likt alla andra få synas vara den man är. Det föll henne icke in, att
andra kunde leva i liknande läge, i samma pina. Det tycktes henne
icke möjligt att andra kunde vara lika ensamma, fängslade av liknande
bojor. Men i varje fall drev hon strax åter häftigt tillbaka lockelsen
att röja sig, så som man håller tillbaka något man vet vara osunt,
ödeläggande eller skamligt inom sig — ett farligt anlag.
Ty gömt var gömt och måste så förbli.
Elma Liwin var av bondesläkt. Farfarsfadern var bonde, farfadern blev
präst, fadern domprost och en lärd man. Men bonden satt i honom ännu,
han förblev kärv i umgänget med de sina, hård i sina omdömen. Så och så
föreskriver Lagen — och han tolkade den som den tolkas hårdast. Denna
hans lagtrohet gav honom anseende och makt. Han blev också rik, och han
var högmodig. Av högmod köpte han igen farfarsgården, som dock ingen
av hans barn ville bruka, och sparade liksom farfadern sparat, för att
kunna efterlämna åt änka och fyra barn en solid förmögenhet. Ty pengar
ge aktning.
Elma var yngst i hemmet. En syster gifte sig ung, med en präst,
bröderna blevo, den ene officer, den andre ämbetsman: det hela en
icke ovanlig utvecklingsgång för svensk släkt av bondestam. Hemmet
hade varit hårt och barnen saknade det icke, sedan de lämnat det. Men
stark vilja till upprätthållande av namnets anseende och av vedertaget
skick och bruk hade de alla fått med sig, och därtill ärelystnad,
ett morsarv. Domprostens maka var den starkt familjemedvetna dottern
till en rättslärd, presidenten Hökhufwud, medlem av akademier Europa
runt, och en av de Aderton i den svenska, en man, utrustad med stor
arbetskapacitet och största vördnad för auktoriteter, rang, alla det
världsliga firmamentets stjärnor.
Endast Elma stannade länge i hemmet, där modern behövde henne. Som barn
var hon enstöring och skygg. Man skulle trott att något skrämt henne,
men om hon tillfrågats skulle hon ej kommit ihåg vad detta kunnat
vara. Hon var också envis och alltför känslig för oförrätter. Ett par
gånger hade fadern handgripligt tuktat henne för vad han kallat hennes
otacksamhet.
— Vad skall jag tacka för? ropade hon.
— För det av Gud välsignade hem du får växa upp i.
Aldrig! tänkte hon.
Detta kan väl icke vara av Gud välsignat?
Förstulet iakttog hon syskonen; de voro alla av reserverad, stram
läggning. Vad som fanns bakom detta yppades icke — om nu något fanns.
Hon var icke böjd för att tro det. Skulle det icke eljest sluppit ut? I
den brodern som var henne närmast i ålder, den blivande juristen, ville
hon stundom ana en besläktad själ; men när hon vid ett fåtal tillfällen
närmade sig honom föll det alltid lika illa ut. Hon kom med sin stora
åtrå att tala, att erfara om den andre också gjort sina iakttagelser
och rön angående hemmet och föräldrarna, eller allt annat, hon själv
skulle önskat annorlunda. Men det blev alltid i en stund, då någon
brådska drev honom annorstädes eller humöret var ur lag. Hon gav snart
upp de tveksamma försöken.
Som vuxen ung flicka sågs hon oftast lutad över syarbeten av utsökt
art, och så sluten till lynnet, så utan leenden, att icke ens den
vackra hyn, den fint tecknade munnen kommo till sin rätt.
Väl giftasfärdig vägrade hon fullständigt att höra talas om de partier
den verksamma modern lät hägra för henne eller helt ohöljt sökte
arrangera. Elma hade, så långt tillbaka hon visste av, instinktivt
avskytt fadern, den syrliga tobakslukten omkring honom, de små mjällen,
som kunde falla ner och lätt pudra hans svarta rock kring hals och
skuldror — och avskyn minskades ej med åren. Hon mindes ej ett enda
verkligt samtal med fadern. På dödsbädden hade han välsignat henne;
det lämnade henne kall. Hon visste, hon hade genomskådat, att icke
heller modern tyckt om honom, att ingen ömhet fanns mellan de två.
Avskyvärt över all beskrivning, nedvärdigande för bägge parter syntes
ett dylikt äktenskap tjuguåringen. Hos de män, som närmade sig henne
och i vilka hon genast anade hemgiftssökare — då hon uppriktigt trodde
sig vara utan varje tjusningsförmåga — såg hon blott blivande äldre
herrar med syrlig tobakslukt omkring sig och tecken på yttre vanvård.
Dessa eventuella friares i minsta mån närmare beröring, såsom vid en
mera meningsfull handtryckning, eller under en dans, ifall hon måste
dansa och de då med andedräkten kommo henne för nära, tvungo hennes
tankar alltid lika ofrånkomligt och kväljande till föreställningen om
den icke tillräckligt breda tvåmanssängen i hemmet, eller otaliga andra
äktenskapets intimiteter, av henne kända eller blott hopfantiserade.
En tid förenade henne het vänskap med en olyckligt gift ung fru. Av
dennas avslöjanden fick hennes egen olust ytterligare näring. Den unga
frun sökte sig till henne som till en tröst och en ersättning och
sade henne öppet, att hon älskade henne, Elma, högre än hon någonsin
älskat sin man. Elma skänkte till gengäld en obegränsad beundran: hon
fann den andra skön — det var också en vacker kvinna — varje hennes
rörelse väckte behagfulla förnimmelser. De två väninnorna träffades
varje dag, outtröttligt talande var och en om sitt eget. Men vänskapen
framkallade en del prat; den äkta mannen, vars likgiltighet dittills
varit uppenbar, gjorde nu maktspråk gällande och genomdrev avflyttning
till annan ort.
Elma sörjde väninnan, men då hon erfor att denna snart börjat trivas
väl på sin nya boplats, och då breven från henne blevo alltmer
tunnsådda, förstod Elma att hon var på väg att bli glömd — troligen
för andra, eller för en annan. Snabbt gjorde hon upp räkningen med den
trolösa: en ytlig, opålitlig varelse — det var bäst, tycktes henne, att
strax hugga av bandet utan pardon. Men såret som tillfogats, dröjde
länge att läkas, och den vackra, koketta väninnans porträtt stannade,
trots besvikelsen, i flera år på Elmas skrivbord.
— Jag är dömd att övergivas, tänkte hon med en förtvivlan, hon förgäves
sökte maskera om till resignation.
Hon hade dock drömmar. Hon såg sig själv, lika underskön som någonsin
den flyktiga väninnan, omgiven av varelser av samma art som hon själv
— icke män, icke kvinnor, eller likgiltigt vilketdera. De voro hennes
gelikar, det var allt. Översinnliga, allt förstående väsen, burna av
hänryckning, man aldrig mötte i verkligheten. Längtan genombävade henne
vid tanken på en tillvaro, där allt mellan människorna vore präglat av
enighet, uppgående i varandra, öppenhet. Från domprostgårdens fönster
såg man järnvägstågen dagligen ila förbi: i Elmas fantasi förde dessa
tåg bort de vänner, hon borde ägt, den själafrände hon i det förtegna
och fördolda längtade till. Vilka voro de förbiresande? Det visste man
icke. Vilken orimlighet låg då i tanken att en av dem förde hennes
lycka med sig?
Ingen i staden anade, att domprostgårdens yngsta, småningom alltmer
mognande dotter, fröken Liwin, en i de flestas ögon föga tilldragande
flicka, korrekt i sällskapslivet, duktig i sina sysslor, i hög grad
aktningsvärd, inom sig gömde vad man ofelbart skulle kallat en
romanesk fjolla.
Vid tjugusex år följde Elma den sjukliga modern en sommar till en
brunnsort. Själv var hon frisk, av en rent förvånande hälsa, och varken
behövde eller brydde sig om att genomgå någon kur. Moderns kurtimmar
och vilotimmar gåvo henne många lediga stunder, och hon brukade dem
till långa promenader, oftast ensliga. Efter middagen spelade en liten
orkester i brunnsparkens musikkiosk och modern och hon sutto lyssnande.
För första gång i sitt liv blev Elma förälskad.
Ingen presenterade för henne den hon förälskade sig i, ingen antydde
att han kunde vara en lämplig fästman. Elma kom helt enkelt icke att
först tänka på honom såsom man, eller ens såsom en person, inpassad
likt andra i den kända världsbilden omkring henne.
Föremålet för hennes passion, något annat namn ges icke, var den lilla
orkesterns anförare, Gavelström, en spenslig gosse med fina händer
och naivt djärva blickar, vilka snart upptäckte och mötte hennes egna
tvärsöver brunnsparkens grusplan med grupperna av stolar och bord.
Passionen rev upp henne fullkomligt, obegripligt för henne själv,
förorsakande sömnlösa nätter, feber och kvalfulla drömmar med häftiga
uppvaknanden, där kvalet löstes i en lycka, så vidunderlig att hon
måste bita samman tänderna för att hålla tillbaka rop. Hon föryngrades
och förskönades; man påpekade det för hennes mor, som antog, att blotta
vistelsen vid brunnsorten verkade så förmånligt.
Elma hade förlorat allt omdöme. Hon såg och förstod aldrig, så länge
de träffades, att hennes älskade icke i någon jämförlig mån besvarade
hennes känslor. Var han henne icke till mötes på hennes ensliga
promenader? Upptäckte han icke en äng i skogen, där de dolde sig,
omvärvda av doftande blomning, fann han icke de vackraste lustiga
öknamn för henne och retades med henne på ett sätt, så fullt av
behag, respektlöst, skälmskt, att hon aldrig förut mött liknande?
Och viskade han icke slutligen en dag: — Kom till mitt rum i kväll!
Vad gör det, ingen ser det. — Kysste han henne icke, lekte icke hans
mjuka violinistfingrar med hennes hår, som hon för hans skull vårdade,
borstade, lade upp i klädsamma lockar?
Hon förstod aldrig att den unge mannen blott grep ett, enligt
hans åsikt, tämligen oblygt sig själv erbjudande tillfälle. Hans
vistelse vid den mördande ledsamma surbrunnen gjordes härigenom litet
angenämare. Han förhindrades därigenom också att genom festande göra
av med sitt gage, vilket alltså kunde komma att få tjäna sitt avsedda,
behjärtansvärda ändamål: en utrikes studieresa på hösten.
Upptäckten av bedrägeriet, liksom av hennes egen blindhet och dårskap,
kom för Elma först efteråt. När hon förstod att hon skulle ha ett barn,
skrev hon till Gavelström, vilken under veckorna sedan de skilts redan
hunnit avfärda henne ur aktualiteten. Hon gav ej uttryck åt någon
fordran, ty hon tog för givet, att han helt enkelt genast skulle ila
till henne och ordna allt.
Gavelström hade redan lovat henne att på förbiresan utrikes stanna
någon dag i hennes hemstad och söka upp henne. Men det var icke något
löfte ämnat att hållas, utan endast en i hans tycke utmärkt lämplig
form av farväl. Nu besvarade han Elmas brev med ett helt annat slags
farväl, klart och brutalt: Vem hade bett fröken Liwin kasta sig om
halsen på honom? Han var för resten yngre än hon. Han drog sig ur
spelet, det var inte hans.
Elmas förnuft stod stilla. Vad var meningen? Hon skrev på nytt, och
brevet returnerades denna gång obrutet.
— Vad vill du denne Gavelströmmen? frågade domprostinnan.
— Bara en upplysning. Men det blir inte fler brev, svarade dottern.
Elma förtrodde sig till ingen, till de ärelystna syskonen allra minst.
Gavelströmmen, som modern sade, skulle strykas ut ur hennes liv, hans
förnamn skulle aldrig komma på hennes tunga mer. En föresats kan jag
hålla, sade hon till sig själv. Barnet skulle likaså strykas ut, hur
nu detta skulle kunna ske. Det var det enda hon grubblade på utväg till.
Inte en minut tänkte hon på barnet med längtan eller ömhet. Hon såg
det aldrig för sig, hon realiserade det ej. Förödmjukelsen, känslan av
katastrof gav ej rum för något annat inom henne. Hon mådde inte illa,
hon gick flera månader innan ens hennes figur började förändras. Hon
mindes med tilltagande avsky den unge mannens lena tonfall och hans
smekningar, vilka en gång smält bort allt hennes motstånd. Frågat efter
hennes pengar, liksom andra, hade han visserligen icke gjort; men så
hade han ännu mindre frågat efter henne själv. Hon, Elma Liwin, hade
varit en mans smutsiga tidsfördriv! Jo, hon begrep det till slut.
Modern sjuknade igen och dog vid jultiden. En oerhörd lättnad, ty nu
lät allt utan svårighet ordna sig. Elma reste till Stockholm emedan
ingen av syskonen bodde där, eller ens i närheten, hon föregav att hon
ämnade genomgå någon kurs, inackorderade sig hos en barnmorska, under
falskt frunamn, visade sig aldrig ute vid dagsljus, och födde barnet,
som samma dag lämnades bort till en gumma av lantligt utseende.
Den förfärliga tiden hos barnmorskan, som genast tycktes förstått
hur det var fatt, hur denna fru X. icke alls var någon fru, men
som, då inackorderingen betalade allt extra på veckoräkningen
utan knussel, av henne pjollrande omhuldades! ... Till huset där
ackuschörskan bodde hörde en liten planterad gård, en trädgård, om
man så ville, försedd med ett nödtorftigt lusthus. Fru Gustavsson
framhöll honungslent nödvändigheten av vistelse utomhus, och Elma hade
promenerat på det trånga, i snösmältningen och vårbrytningen ännu
grå och vanvårdade lilla området. I alla husets gårdsfönster tycktes
henne, att ondskefulla ansikten tittade ut: Jojo, man kände väl till
fru Gustavssons inackorderingar, så kallade obemärkta, vad det var för
sort! All denna smuts, klibbande fast vid henne, måste Elma Liwin,
domprosten Liwins aktade dotter, genomgå. Om kvällarna lärde fru
Gustavsson henne patiens.
— Frun som är så stilig, behövde väl inte vara lämnad ensam så här,
sade fru Gustavsson.
Och hon rådde Elma att vara rädd om sin figur. Morgon och kväll slogs
innehållet i en full tändsticksask ut på golvet, och Elma fick plocka
upp stickorna en och en, för att hålla ryggen mjuk. Till slut hade
ackuschörskans omtanke i hennes ohyggliga känsla av övergivenhet
vunnit henne, och hon hade en afton — efter långt övervägande att
totalt försvinna, att hoppa i vattnet med tyngder kring kjolfåll och
fötter — gråtit ut vid bordet med patienskorten, daltande vaggad
av fru Gustavssons armar, lyssnande till trösteord, omvärvda av
kaffedoft, och som viskades fram, för all säkerhets skull, då övriga
inackorderingar kunde tänkas lyssna vid nyckelhålen:
— Det har jag väl genast begripit att lilla frun inte var fru, nej då.
Det är så vanligt. Och då är det allra bäst att skicka bort barnet
strax, innan man hinner fästa sig.
Fästa sig vid barnet, det var något Elma icke ett ögonblick tänkt på.
Barnet var hennes fiende, en fiende hon bar i sin kropp och livnärde av
sitt eget livs safter, som sög ut henne, och vars verk aldrig skulle
kunna utplånas. Likväl väckte detta, att barnmorskan förutsatte ens
möjligheten av tillgivenhet, hennes undran. Bland hennes snyftningar
kommo några, smärtsammare än de andra, fyllda av en aning hon icke
vågade, icke fick gå närmare in på.
Hon hade då endast bett fru Gustavsson styra om allt för barnets
avlägsnande, när det kom.
Det hade varit en vårdag med sol genom fönstret, i vilket stått en vit
calla, en blomma som ser ut som en strut. Elma hade med ett bittert
löje vänt bort blicken, då barnmorskan burit in detta element till
rummets förskönande och patientens uppmuntran. Gumman med det lantliga
utseendet hade tassat in, klädd i schalett, hade pillat det nyfödda
flickebarnet litet under hakan med ett grådaskigt pekfinger, lyft det
ur korgen, med en van rörelse svept in det i en stor grå ullschal och
var strax därpå borta, allt enligt barnmorskans order. Betalning
skulle utgå i ett för allt, rikligt tilltaget, och det ordnade
barnmorskan också om.
— Bäst som sker, lilla fröken, hade hon sagt. När man ändå inte kan
vidkännas barnet. Det är så vanligt.
Elma hade icke svarat. Hon hade endast längtat att nu komma
ifrån detta hus, ett skumrasknäste, där hon nått förödmjukelsens
botten, icke minst, tänkte hon, genom sin ömkliga svaghet att taga
emot ackuschörskans tröst, vilken dolt blott sensationslustens
tillfredsställelse och hoppet om flera förtroenden.
Högfärd, hårdhet, hat. Under åren som följde hade hon själv ställt
diagnosen från dessa förfärliga dagar så. Vad hade kroppens rysliga
kval den tiden ändå varit mot andens besatthet?
— O, Gud, hade hon besvurit, gnisslande tänder, och i förtvivlan
tillgripande den första barndomens halvglömda läxor om en himmelsk
vårdare: — O, Gud, kan du då icke driva dessa djävlar ut ur mig? De
bända sönder mig, jag förgås av dem, och jag får inte ens ropa och
vråla ut min nöd!
4.
Som en bubbla från kärrbottnen fyllde henne minnet av de helvetiska
stunderna åter denna tidiga nya vårdag, likt en ond smak i munnen,
en vidrig lukt. Det var icke vänliga blickar hon gav omkring sig,
medan hon med raska steg, inte olik en flyende, sneddade igenom
Humlegårdsparken med alla de lekande barnen.
Så mindes hon åter uppträdet på styrelsesammanträdet.
Vad sade de väl nu om henne, där borta, Den vita papegojan och alla de
andra? »Gammal mö.» En varelse ställd på sidan om livet. Och så kom
det väl ett skratt, det där litet dämpade, diskreta, halvt medlidsamma
lätta skrattet, som hon särskilt avskydde.
Så gammal var hon för det första icke. Icke ännu fyllda fyrtio, och
med en alltjämt ungdomlig, välskapad, ännu fullkomligt spänstig kropp.
Och mö. Inte heller det! De skulle bara veta sanningen, de som så
övermodigt benämnde henne så — denna sanning, vilken samtidigt icke
fick röjas för en enda levande varelse! Det var den sanningen de
stuckit kniven rätt in i; de hade slitit upp den gamla sårskorpan med
sitt hänsynslösa det-betyder-väl-ingenting-aktiga talesätt.
Sunt förnuft sade Elma Liwin, att i liksom utom hennes bekantskapskrets
funnos många ogifta kvinnor, äldre än hon liksom yngre än hon,
arbetsamma som hon, aktade som hon — och därtill förnöjda, kanske
lyckliga, aldrig jagade av furier. Sunt förnuft pekade också på
äktenskapens många misärer. Vem behövde tro att Elma Liwin, av god
familj som hon var, och därtill något förmögen, icke självvilligt valt
det ogifta livet?
Och likväl var hennes existens en misslyckad existens, begynt i misstro
och olust, fortsatt under den avskyvärda förödmjukelsens tecken, ankrad
i hårdhetens och hätskhetens våld.
De där borta, de hade rört vid detta faktum!
— Jag tål det inte, mumlade hon innanför sina slutna läppar, och hon
kände att djävlarna voro över henne igen, de sleto och bände och drevo
vågorna vilda inom henne.
Dock, en liten händelse, som just i detsamma kom infladdrande,
distraherande, skingrade dem för denna gång. Den alldagligaste
händelse: en liten flicka, elva eller omkring tolv år, av den vanliga
typen: sjömansmössa (med inskription ~Dristigheten~), kavaj med blanka
knappar, av vilka en eller ett par alltid fattas (samtliga kvarvarande
denna dag uppknäppta), veckad, mycket mycket dåligt veckad marinblå
cheviotkjol. Plötsligt tvärstannar ungen, böjer sig ner och hittar
något i det fuktiga gruset. Elma hann icke väja, hon måste stanna
ett ögonblick, också hon, och såg flickan vända upp ett runt och
rosigt ansikte med blå ögon, ett julgransäpple med förgätmigejer,
förgätmigejerna uppspärrade, tindrande av häpnad och beundran:
Flickan höll i handen — en ganska röd och ej oklanderligt ren, kraftig
liten hand — ett enkelt guldfiligrankors med en krans av små små
pärlor i mitten, nyss nedtrampat i sörjan och alltfort bärande spår
därav.
— Titta, ropade barnet, så gräsligt sött!
— Ja, svarade Elma. Men du tänker väl på att försöka få tag i ägaren.
— Hur gör man då?
— Man annonserar i tidningen. För du förstår, tillade hon strängare,
det är inte ditt, bara därför att du hittat det.
— Å, det förstår jag väl! Tänk, om jag bara strax kunde veta var ägaren
fanns!
I de uppspärrade blå ögonen gick karusellen runt: »ägaren» var där,
en underbart skön och guldlockig, prinsessliknande liten flicka.
Den prinsessliknandes oerhörda glädje att få igen sin skatt var
där. Vänskap och strax bästa vänskap för alltid, voro där. Lekar i
Humlegården varje dag tillsammans. Längtan var där, stigande iver, och
slutligen den största lust att fortast möjligt komma från den okända
damen och bara rusa hem. Trapporna upp! Mamma, bröderna ... Allmän
beundran av det vackraste guldkors i världen!
— Det är, som jag säger, bara att annonsera i en tidning, fortfor Elma
utan att ha sett något alls av karusellen.
— Ja tack. Adjö.
Flickan neg och ilade bort med sitt fynd. Hur lätt på foten är icke
en dylik elva, tolv års barnunge, om också foten bär grov känga med
grusig tåsnyta! Elma såg efter flickan, och det for genom hennes huvud:
Ungefär i den åldern kunde min varit! Djävlarna voro borta, och tanken
fick sålunda passera utan att motas av dem. Åter kom en vindpust med
den där smulan lukt av mylla och lövknopp, fin som doft av tidig
champinjon, och Elma andades in den, litet lättare än nyss, utan någon
elak minnessprittning mer. Nu kände hon bara att hon var trött och rätt
varm; vinterrocken var tung, det skulle bli skönt att snart vara hemma.
Elma Liwin delade hem med en annan självförsörjande, en sjukgymnast.
När hon på sin tid kommit upp från barnsängen och ut i livet igen,
befriad från farhågor för närmaste framtiden, hade hon, trots allt,
erfarit en stark stolthet över att ha lyckats sköta den ömtåliga
affären så väl, komplett utan hjälp, utan rådgivare, utan en enda
varelses sympatier. Hennes självkänsla vaknade. En sorts tacksamhet
gentemot storstaden, som så barmhärtigt dolt och skyddat henne, ingav
beslutet att stanna där för framtiden. Hon trädde i förbindelse med
handslöjdskretsar och mottogs som en ackvisition, då hennes skicklighet
i all slags sömnad var känd och hennes namn, domprostens namn, var väl
ansett. Hon gick fram med försiktighet, lyhörd för missljud, för varje
ifrågasättande av berättigandet i att hon tog den plats, eller de
platser, som bjödos henne. Men ingen tänkte på att förmena henne en
genom gott arbete förvärvad ställning, och hon slog rot.
Som åren sedan gingo, och då intet inträffade, vilket på allvar kunnat
alarmera henne — i synnerhet som »Gavelströmmen» efter ett par år
visade sig ha den oväntade takten att dö — började Elma Liwin visa
större säkerhet utåt. Hennes apparition var vederhäftig; det hade
klätt henne väl att fylla de trettio. Inom sitt fack gjorde hon allt
fler bemärkta insatser. Hon umgicks nästan uteslutande med kvinnor,
och bland dem åtskilliga kvinnor av betydelse. Genom dessa fick
hon småningom sin lilla roll att spela i vissa allmänna intressens
tjänst; hon kom att sitta med i en och annan styrelse eller kommitté.
Domprostens hade varit ytterligt konservativa och hela Elmas släktkrets
uppehöll traditionen: men hon gjorde sig nöjet affischera frisinthet.
Hon visste sannerligen vad en kvinna dög till, om hon sattes på
yttersta prov. På själva sträckbänken hade hon kunnat tiga! Så hade hon
väl lov skörda sin lön genom öppet visad feminism, vilken ställde henne
oavhängig — och även något förargelseväckande — gentemot syster och
bröder, samt gav henne rang utåt av framstegsbefrämjerska.
Djävlarna behöll hon för sig själv.
I en följd av år hade hon bott ensam, men det hade börjat tynga henne.
Av en händelse kom hon samman med sjukgymnasten, Rick Brunjohann.
I en kvinnlig sammanslutning för umgängesliv och förströelse hade i
samband med någon fest uppförts en teaterpjäs, en parodi på romantisk
opera. Huvudrollen hölls av Rick Brunjohann, som i lockig svart peruk
tagit sig utomordentligt väl ut. Sitt parti skötte hon med frejdigt
humör, älskade, led, avled och stod upp igen med samma obesvärade fart.
Även efter demaskeringen såg Elma att hon var en vacker flicka och hon
tilltalades av hennes glättiga sätt. — En sådan människa skulle jag ha
i min närhet, tänkte hon.
Tvärsöver golvet kom i samma minut fröken Brunjohann emot henne.
— Jag hör, fröken Liwin, att ni söker någon att dela bostad med. Jag är
ledig och ute i samma ärende. Ska vi tala om saken?
Elma var genast villig.
— Naturligtvis, sade Rick, var och en sköter sig själv, men vi äter
tillsammans.
Pakten dem emellan baserades på ömsesidiga hänsyn samt hushållets
handhavande av tredje person, Elmas redan väl beprövade hembiträde,
Hulda, vilken det ålåg att hålla vivrekostnaderna inom en gång
fastslagna gränser, samt servera klanderfri mat.
Man flyttade in i en ny våning i oktober, Elma med större förväntningar
än hon skulle velat vidgå. Hon var uppfylld av något liknande beundran
för den andra, som var yngre än hon, och som hon i sin inbillning
tänkte sig få komma att beskydda och taga hand om, för att i sin tur
få åtnjuta varmare tillgivenhet än hon varit van vid bland hyggliga
kolleger eller umgängesväninnor.
De två damerna hade var sitt sovrum med dusch, skilda genom ett
vardagsrum. Ricks insats till boet hade varit en allmogemöbel, förvisad
till den helt lilla salen åt gårdssidan. I sitt sovrum tog hon emot en
del patienter och av ett sovrums ordinarie utstyrsel hade hon blott
bibehållit bädden, en spartansk fältherretältsäng, dold bakom en skärm.
Elma återigen hade möblerat förmaket-vardagsrummet i 1830-talsstil,
sådan den gillades av rådande smakriktning: få möbler, svensk vara,
gravyrer eller stick i smala mahognyramar på väggarna, tulpaner (ej för
många) i enslig kristallvas på polerad bordskiva.
Men hennes sovrum såg ut som ett elegant och komfortabelt herrum:
breda låga säten, rökbord, en divan, som om kvällen apterades till
bädd, på väggen ett vinterlandskap i olja; en gedigen bokhylla
med facklitteratur och de romaner den bildade publiken läste
— medan Rick staplade upp massor av halvlästa kvasilitterära
översättningspublikationer under sin fältherrebädd. Dessutom, hos
Elma, en utsökt venetiansk spegel, en ståtlig sekretär i bästa empire.
Blandningen talade i sin helhet om odlad smak och om stort förakt för
kvinnliga agremanger, alla dessa tyllklädda toalettbord med sidenband,
överdådiga sängar med raffinerade överkast, speglar i alla hörn,
puderdosor och nipper.
Men sammanflyttningen med Rick hade snart visat sig icke hålla vad den
lovat.
Rick yppade från första dag, att hon menat allvar med sitt »var och
en sköter sig själv». Hon var rörlig, hade många järn i elden och en
stor bekantskapskrets, i vilken hon fann onödigt introducera Elma. Hon
visade Elma den vanliga och självfallna kamratligheten, var tjänstaktig
och gärna meddelsam om sitt eget, men frågade ej efter den andras.
I hennes ögon var Elma en överlägsen person, äldre än hon, tämligen
respektingivande, i alla händelser mer respektingivande än roande. Hon
anade aldrig att Elmas fantasi kunnat sysselsätta sig med henne.
Lika litet anade hon att bitterhet småningom började sippra in hos
Elma, när det för denna blev klart att någon förtroligare vänskap icke
skulle komma att uppstå, något verkligt sällskap ej var att påräkna.
Elma somnade sent, Rick steg upp tidigt och hade sina palaver med
Hulda, utan att akta på dennas hyssningar, eller glömmande dem i nästa
minut. Rick var en trägen brukare av telefonen som umgängesmedel. Tyst
satt Elma, under stigande irritation, och åhörde eller icke åhörde,
men var dock medveten om samtalen i tamburen, interfolierade av Ricks
skratt, en kaskad som en vattenstråle, sprutad rätt upp och så strax
stoppad igen. Och då Elma slutligen fann ut, att Rick i grund och
botten hade intresse till övers endast för männen, bröt hon inom sig
totalt med henne, avpolletterade henne — under det Rick fortfor att
ingenting begripa, lika sorglöst godlynt som hon varit från första
dagen.
När Elma nu efter Samaritsammanträdet och scenen hon där framkallat,
äntligen var hemma igen, hade Rick, i gymnastikbyxor och sweater, något
att meddela:
— En fru Pasch har ringt.
— Vad ville hon? frågade Elma kärvt.
— Det yppade hon inte. Hon skulle skriva en rad, sa hon.
— Gott.
— Är det något trassel? frågade Rick.
— Ingenting alls.
Fru Pasch — alltså förklaringar i en eller annan form. Låt dem komma!
Det ringde på tamburklockan, och i tamburen stod ett bud från en stor
blomsteraffär. Ur en väldig kartong och därefter ur mångdubbla frasande
silkespapper framkom, tack vare den tjänstaktiga Rick, en enorm bukett
liljekonvaljer. Ini buketten var stucket ett kuvert, innehållande ett
kort, fru Paschs visitkort:
~Kära fröken Liwin, var inte ledsen på er tillgivna och
beundrande~
~Alexandra Pasch.~
Sjukgymnasten avtackade budbäraren med en liten slant och bar
in jättebuketten, till vilken verkligen fanns en lämplig skål.
Hon sökte en stund efter lämplig plats, lämpliga belysnings- och
effektmöjligheter. Men Elma hade tänt en cigarrett, sjunkit ned i en
av sina bekväma stolar och rökte tyst, med huvudet tillbakalutat och
halvslutna ögon, utan att fråga efter bukettens öden.
Hur livet ställde sig beundransvärt lätt för de benådade, tänkte hon.
Vem motstår ett purt och naket »var inte ledsen på mig!» — i synnerhet
när det viskas med en Alexandra Paschs världsdamspiktur, inte ödslad
på vem som helst, med centimeterhöga staplar, vittnande om att den
skrivande har gott om tid att förlora. Intet »jag erkänner», intet
»det gör mig ont», eller än mindre, »jag begriper äntligen att jag
högg kniven i er.» Och så ett »beundrande» på slutet, det obligata
smickrande ordet, som fäller alla invändningar och, hur sig än världen
vänder, alltid gör den artiga till triumfator.
Sedan kan brevskrivarinnan med all rätt glömma det hela.
Men minns, att de finnas, som aldrig förmå glömma något, som alltid
sitta lika sårbara! Dramat växer inom dem, mindrevärdeskänslans drama,
som ingen anar, som långsamt skrider fram från scen till scen, djupt
i det fördolda, och för vilket ridån aldrig tycks falla, hur man än
flämtar efter upplösningen.
Hur vedervärdigt, tänkte hon, att vara kvinna, instrument för låga
förströelser. Kunde man blott utplåna alla spår därav. Kunde man blott
låta bli att minnas det man vet därom, det man själv haft del i! Och
ändå, ändå har jag i dag låtit mig grymt såras av blotta påminnelsen om
att jag inte lever med en man. Det är ju motsägelse, det är ju nonsens.
Vad är det då som sårats? Var ärlig, Elma, du kan det! Är det deras
möjliga föreställning, denna Paschs och andras, att du icke skulle äga
förmåga att vinna och binda en man? Är det till sist fruktan att deras
föreställning skulle vara riktig?
— Kom då, Elma, och se på de förtjusande blommorna, manade Rick i
dörren.
— Tack, Rick, ja, de är vackra. Där är nog för tjugu kronor. Gav du
budet något?
— Femti öre.
— Han skulle haft mycket mer!
Rick hörde icke hånet, hon hade beundransvärt döva öron. — Också hon
hör till de benådade, tänkte Elma. Hon frågade:
— Blir du hemma i afton?
— Nej, jag har fäktklubb.
— Och jag blir ensam, som vanligt, tänkte hon.
Är jag då inte nöjd med mitt liv? Jag har mitt arbetsfält och jag
behöver ingenting sakna i yttre avseende. Är jag sjuk? Nej. Men ändå,
det går inte att smussla bort det, jag är inte lycklig, jag är aldrig
lycklig — och jag längtar så. Det är inte efter en man, det är inte
efter män. Bara efter att slippa gripa i det tomma, vart jag griper!
Om de bara visste!
Hade episoden med fru Pasch hänt Rick, skulle denna endast hjärtligt
skrattat åt alltihop, det visste Elma. För Rick skulle dessutom
en vacker blombukett varit försoningsgärd nog efter ett förfluget
yttrande. Rick var, försäkrade hon själv, inte småaktig.
— Så väljer jag hellre att vara småaktig, tänkte Elma.
Ty Rick Brunjohann ville hon under inga förhållanden likna. Dessa
flirter, som upptogo sjukgymnastens tid, vilken fattigdom i dem!
Om vintern sportade hon, än med en löjtnant, före detta kamrat
på Centralen, än med en ung affärsman, som varit hennes patient,
eller andra; om somrarna låg hon vid badort och praktiserade, under
skämtsamt-sentimentalt umgänge med underläkarna. Till Elma hemburos
emellanåt provbitar av samtliga dessa herrars konversation, inblickar i
deras vanor, fel eller förtjänster. Rick valde plattformen att gyckla
med dem. — Gifter mig gör jag antagligen aldrig, sade hon.
Men Elma hade med oviljans skarpsynthet längesedan genomskådat pratet.
— Nej, kunde hon svara, kära Rick, det kan jag ju förstå; det är ju bra
mycket angenämare att leva som gammal fröken.
Rick var en flicka med karltycke, och som endast inväntade sin stund,
det var hela gåtan. Hon ville göra ett fördelaktigt parti och komma
ur sitt strävsamma arbetsliv. En obetydlig flicka bland tusen, utan
begrepp om vad som dolde sig under alla glatta ytor, allt stumt
avståndstagande.
Elma sköt otåligt tanken på Rick åsido.
På hennes bord låg ett bjudningskort till en middag. Det hade lagts
undan, efter ett kort överslag av garderobens möjligheter, vilka
befunnits tillräckliga. Elma grep nu den lilla vita pappfyrkanten
igen, ett tecken på att hennes personlighet föresvävat vissa hennes
medmänniskor och gjort det så gynnsamt, att man beslutat överföra henne
till gruppen av önskvärda gäster i samband med ett festligt lag. Det
hände icke så ofta, och det värmde henne med ens. Hon kände att hennes
längtan preciserades, blev konkret.
Den formade sig till en helt enkel längtan att komma ut, att träda in
bland dem, som voro glada, som kunde visa upprymdhet och älskvärdhet
och därmed erövra uppmärksamhet och hjärtan.
Elma skulle blygts att för någon bekänna så mycken barnslighet, men den
släppte henne ej.
Behovet att äntligen en dag slå sig lös tog henne som en feber. Sedan
Rick avlägsnat sig till sin väntande fäktklubb, efter att ha ropat sitt
raska: — Afton, Elma, jag ger dig mitt råd, gå ut och ha något roligt,
du med! satt hon länge kvar, rökande, sökande, stirrande framför sig
rätt in i konvaljebuketten utan att se den, blott intensivt välkomnande
lusten, som i det fördolda trädde fram inom henne och tog upp strid
med hennes sjuka medvetande om alla förödmjukelserna, strid också mot
hätskheten och den innersta avunden, vampyrerna på hennes livsmod.
5.
~Dristigheten~, den uppknäppta kavajen där två knappar med ankare
felades, den illa veckade lilla cheviotkjolen buros såsom av den
unge löparen i ett lopp, av vilket stora ting avhänga, tvärs genom
Humlegården, förbi Häxans träd och Landsförrädarens buskage, förbi
Kejsarens palats, förbi Linné mitt bland krokus, över gränsen mellan
Mattis ägor och hennes bror Liberts, och försvunno in i Östermalm,
där Matti — det var den unge löparens namn — bodde, och som ägdes av
Anders de Wahl, en beundransvärd person, vilkens porträtt i de mest
skilda kostymer urklippts ur många tidningar och bevarats, men som i
verkliga livet var obekant.
Matti, bärarinnan av kavajen med mera, Anders de Wahls undersåte,
saktade icke sitt lopp för de tre trapporna i hemmahuset, icke förrän
hon var framme vid dörren på vars mässingsplåt stod: ~Konsertmästare P.
A. Murius~. Men väl inne i tamburen kom hon i stället fullkomligt av
sig: med ens mindes hon sin lilla gosse, luftgossen, Elias: han hade
blivit kvarglömd i parken! Nå, Elias tar sig hem själv, det vet man,
men Mattis iver dämpades snopet, ty hon tyckte icke om att vara en
dålig mor.
Inträdet i salen, där mamma satt lutad över skärvorna av en sachsisk
herdinna och med de starkaste glasögonen över näsan sammanfogade bitar
av en spetsvolang, tunn som spunnet socker, blev därför jämförelsevis
lugnt. Bara två trumpetstötar:
— Mamma! Titta!
Mamma, världens bästa, sköt försiktigt åt sidan sitt ömtåliga arbete,
tog det lilla guldfiligrankorset, granskade det, torkade lätt och väl
rent det och sade, precis som den stränga damen nyss:
— Vi får sätta in en annons.
— Låt oss göra det strax, mamma, strax!
De smutsiga vinterkängorna började trampa golvet med täta, otåliga steg
på stället.
Mamma skrattade och skrev ut en annons, som Matti fick springa till
tidningskontoret med, och under aftonens lopp var sedan det lilla
korset föremål för all den beundran och debatt Matti på förhand vetat
måste komma det till del från brödernas sida.
Libert sade med lysande ögon:
— Tror mamma det kostar hundra kronor? Eller kanske tusen?
Pontus sade:
— Idiot! I så fall skulle vi få hemskt med pengar bara i hittelön.
— Ja, det vore väl bra.
— Det ser du väl, sade Pontus från ovan, att ett sånt där litet kors,
fyra centimeter långt, inte kan vara värt vidare mycket. Och filigran,
det är då också mest luft — precis som Mattis barn!
Men Libert fortfor, utan att låta avvisa sig från sin egen linje:
— Kanske pärlorna är av en förfärligt ovanlig, väldigt dyrbar sort, som
nästan ingen har maken till.
Pontus snoppade av:
— Du är verkligen för barnslig att vara tretton år.