P. S. Falk har rakat av sig sitt amerika-skägg och lagt bort att lyfta
på hatten för fiskaren.
Nu får du inte höra mer av oss från Nämdö; vi flytta in om måndag!
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Tillfrisknande.
Och det är höst igen; det är en klar novembermorgon då Arvid Falk beger
sig från sin numera eleganta bostad på Storgatan till den --manska
flickpensionen vid Karl XIII:s torg, där han skall göra sitt inträde som
lärare i svenska språket och historien. Han har väl begagnat
höstmånaderna för att göra sitt återinträde i det civiliserade samhället
och har därvid erfarit vilken barbar han under sina strövtåg blivit; han
har avlagt sin rövarhatt och skaffat sig en ny, hög, vilken till en
början hade svårt att sitta kvar; han har köpt sig handskar, men var så
förvildad, att när mamsellen i boden frågade hans nummer, svarade han
15, vilket framkallade en hel hop små skratt från de många mamsellerna
därinne; modet har undergått stora förändringar sedan han sist köpte sig
kläder, och han tycker sig som en söndagssprätt, när han går fram på
gatorna, och han speglar sig då och då i bodfönsterna för att se efter
om allting sitter rätt. Nu går han av och an på trottoaren utanför
dramatiska teatern och väntar att klockan i Jakob skall slå nio; han
känner sig orolig och besvärad, alldeles som när han själv skulle gå i
skolan; trottoaren är för kort, och han tycker sig löpa som en hund i en
kedja, när han vänder och vänder på sina spår; ett ögonblick tänker han
allvarsamt på att sträcka ut promenaden långt ut, ty han vet att man
kommer till Lill-Jans om man fortsätter gatan framåt och han erinrar sig
den morgonen då samma trottoar ledde honom ut från det samhälle han
flydde till friheten, naturen och -- slaveriet!
Klockan blir nio! Han står i tamburen; dörrarna till skolsalen äro
stängda; i skymningen ser han så många små barnplagg hänga runt omkring
väggarna; hattar, boas, kråkor, baschliks, vantar, muffar ligga på
borden och i fönsternischerna, och på golven stå hela regementen med
knäppkängor och galoscher. Men det luktar icke fuktiga kläder och vått
läder, som i tamburen på riksdagen, eller arbetarförbundet Phoenix,
eller -- ah, det gick en doft som av nyslaget hö förbi -- den kom
bestämt från den där lilla muffen, som är vit som en kattunge med svarta
noppor och blått sidenfoder med hängande tofsar; han kunde icke
underlåta att ta den i sin hand och låta parfymen new-mown hay -- men
förstudörren öppnas och in kommer en liten tioåring, åtföljd av sin
jungfru; hon ser på magistern med ett par stora, orädda ögon och gör en
liten kokett nigning, vilken magistern nästan förlägen besvarar med en
bugning, varvid den lilla skönheten ler -- och jungfrun också! Hon
kommer för sent, men det tycks inte skrämma henne, ty hon låter jungfrun
ta av sig ytterkläder och bottiner med en min så lugn som om hon kommit
till en bal. Nu -- vilka ljud inifrån rummen -- det knäppte i hans bröst
-- vad var det? -- Ah! Det var ju orgeln! Hm! Gamla orgeln! Ja!
Och en hel här av barnaröster sjunga: Jesu, låt mig städse börja! Han
känner sig illa till mods och han får lov att tänka på Borg och Isaac
för att återvinna fattningen. Men nu blir det ändå värre: Fader vår, som
är i himmelen! -- Herre Gud, ja? Gamla Fader vår! Det var inte i går det
... Det blir tyst, så tyst att man hör hur hela hären av små huvuden
höja sig och skrynkla kragar och förklä'n, och så slås dörrarna upp och
ett helt blomsterland av unga flickor från åtta till fjorton år bölja
fram och tillbaka. Han känner sig blyg och får nästan känslor som en
ertappad tjuv, då den gamla föreståndarinnan räcker honom sin hand och
ber honom vara välkommen; då blir en rörelse i blomsterlandet och det
viskas och det växlas blickar och det tisslas och det tasslas.
Och nu sitter han där vid ena ändan av ett långt bord omgiven av tjugu
friska ansikten med glada blickar, tjugu barn som aldrig känt
jordelivets bittraste sorg, fattigdomens förödmjukelse; och de möta hans
blickar djärvt och nyfiket, men han är blyg innan han kommer sig före;
men snart är han intim med Anne-Charlotte och Georgine och Lisen och
Harry, och lektionen går som ett nöje, och udda får vara jämt, och
Ludvig XIV och Alexander få fortfarande vara stora, som alla vilka
lyckats, och Franska revolutionen var en förfärlig händelse, som tog ett
olyckligt slut på den ädle Ludvig XVI och den dygdiga Marie
Antoinette och så där. Och när han se'n gick upp i kollegiet för
Kavalleriregementenas höleveranser, kände han sig helt varm och
föryngrad ...
I nämnda kollegium, där han läste Den Konservative, satt han till
klockan elva, då han gick upp i kansliet för Brännvinstillverkningen;
där åt han frukost och skrev två brev -- till Borg och Struve.
På slaget ett är han i departementet för Beskattningen på avlidne. Där
kollationerar han en bouppteckning, på vilken han gör sig en
hundrariksdaler, varefter han innan middagen har så mycken tid över att
han kan läsa ett korrektur på en nyreviderad upplaga av skogslagen, som
han håller på att ge ut. Och så blir klockan tre. Den som då går över
Riddarhustorget, skall på bron möta en ung herre med viktig uppsyn,
pappersrullor i fickorna och händerna på korsryggen i sakta mak vandra
fram sida om sida med en gammal, mager, gråsprängd herre på femtiotalet.
Det är aktuarien för de avlidna; alla som dö inom stadens tullar måste
till den mannen uppge vad de äga, varefter han tar sin procent; några
säga att detta är hans syssla, andra mena att han representerar jorden
och skall se efter att de döda icke ta något med sig härifrån, där allt
är ett lån -- utan procent! Nog av, han är en man som mera intresserar
sig för de döda än för de levande, och därför har Falk funnit sig så väl
i hans sällskap; varför han hyllar sig till Falk är därför att han
samlar mynt och autografer -- som han själv, och därför att han är så
fri från opposition, något så ovanligt hos ungt folk. Nu gå de båda
gamla vännerna till Rosengrens, där de äro tämligen lugna för att träffa
ungt folk, och där de tala numismatik och autografi. Därpå dricka de
kaffe i en soffa på Rydberg och pricka myntkataloger till klockan sex,
då Posttidningen kommer och de få läsa utnämningarna. De äro så lyckliga
i varandras sällskap, ty de komma aldrig i tvist; Falk är så fri från
åsikter att han är bliven den mest älskvärda människa och är därför
avhållen och värderad av förmän och kamrater. Ibland dröja de sig kvar
och äta då en bit mat på Hamburger Börs, och ta sedan en »lasse» på
Operakällarn, kanske två också. Om man då får se dem klockan elva komma
tultande arm i arm uppåt Ladugårdslandet, så är det riktigt vackert att
se. Han är mycket ofta på middagar och supéer hos familjer, dit Borgs
pappa infört honom; fruntimmerna tycka att han är intressant, men de
veta aldrig var de ha honom, ty han ler jämt och säger dem dessemellan
trevliga elakheter.
Men när han blir led på familjeliv och samhällslögn, då går han ned i
Röda Rummet och där träffar han den ryslige Borg, sin beundrare Isaac,
sin hemlige fiende och avundsman Struve, som aldrig har pengar, och den
sarkastiske Sellén, som så småningom håller på att lyckas för andra
gången, sedan alla hans imitatörer först vant publiken vid det nya
maneret. Lundell, som övergivit den religiösa känslan, sedan hans
altartavla blev färdig, och nu lever på att måla porträtt, vilken
sysselsättning medför en oändlighet av enskilda middagsbjudningar och
små supéer, vilka samkväm han påstår vara nödvändiga för att »studera
karaktären», har blivit en fet epikuré, som aldrig kommer i Röda Rummet
annars än då han behöver äta och dricka gratis. Olle, som ännu är
arbetare hos ornamentbildhuggaren och som blivit dyster och
människofientlig efter sitt stora nederlag som politikus och talare,
vill icke »genera» sällskapet, utan går för sig själv och vallar. Falk
är yster och vild när han kommer i Röda Rummet, och Borg tycker sig ha
mycken heder av honom; ja, han är en sannskyldig sapör, för vilken
ingenting är heligt -- utom politiken; -- den rör han aldrig vid. Men
ser han då, under det han till de andras förlustelse bränner av sina
raketkistor, genom tobaksmolnen den dystre Olle på andra sidan av salen,
då blir han mörk som en natt på havet och då tar han in stora
kvantiteter starka saker, som om han ville släcka en eld eller brinna
upp. Men nu har Olle icke visat sig på länge!
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Från andra sidan graven.
Snön faller så lätt, så tyst, så vitt på Nya Kungsholmsbron, där
Falk och Sellén om aftonen vandra framåt förbi Eldkvarn och
Serafimerlasarettet för att hämta Borg ned till Röda Rummet.
-- Det är märkvärdigt vad den första snön gör för ett, jag vill inte
säga högtidligt, intryck, sade Sellén. Den smutsiga jorden blir ...
-- Är du sentimental? avbröt Falk hånande.
-- Nej, det var bara som landskapsmålare jag yttrade mig.
De gingo tysta framåt genom snön, som väste om deras fötter.
-- Det här Kungsholmen med sina lasarett har alltid förefallit mig lite
hemskt, anmärkte Falk.
-- Är du sentimental? sade Sellén hånande.
-- Nej, det är jag inte, men den gör alltid ett visst intryck på mig,
den här stadsdelen.
-- Ah, prat! Inte gör det något intryck; det är misstag av dig! Se nu
äro vi framme och det lyser hos Borgen. Jag undrar om han har några
trevliga lik i kväll?
De stodo nu utanför grinden till Institutet; den stora byggnaden tittade
på dem genom sina stora mörka fönster som om den frågade vem de sökte på
denna sena timme; de vadade genom gången förbi rundeln och gingo in i
lilla byggningen till höger. Längst bort i salen satt Borg ensam vid sin
lampa och arbetade med ett parti av en nerskuren kronoarbetskarl, vilken
han vanställt på det grymmaste.
-- God afton, gossar! sade Borg och lade bort kniven. Vill ni träffa en
bekant?
Han väntade icke på svaret, som uteblev, utan tände en lykta, tog sin
överrock och en nyckelknippa.
-- Jag trodde inte vi hade några bekanta här, sade Sellén, som ville
hålla det sjunkande humöret uppe.
-- Kom! sade Borg.
De gingo över gården upp i stora byggningen; porten gnisslade och slöts
efter dem och stearinljusstumpen, som blivit kvar efter sista
kortspelet, kastade sitt röda, vanmäktiga sken över de vita väggarna. De
båda främmande på stället sökte läsa i Borgs ansikte om det var fråga om
något skämt, men där stod ingenting skrivet.
Nu togo de av till vänster i en korridor, som återgav ljudet av deras
steg på ett sätt som om någon gått bakom dem. Falk sökte komma
omedelbart efter Borg och få Sellén efter sig.
-- Där! sade Borg och stannade mitt i gången.
Ingen såg någonting annat än väggar. Men det hördes som ljudet av ett
sakta regn och en underlig doft som av en fuktig trädesåker eller som en
barrskog i oktober drog emot dem.
-- Till höger! sade Borg.
Den högra väggen var av glas och genom den syntes tre vita kroppar
liggande på rygg.
Borg tog fram en nyckel, öppnade glasdörren och gick in.
-- Här! sade han och stannade vid den andra av de tre.
Det var Olle! Han låg med armarna över bröstet, som om han sov en
middagslur; läpparna hade dragit sig uppåt så att han tycktes le; för
övrigt hade han bibehållit sig väl.
-- Drunknad? frågade Sellén, som först hämtade sig.
-- Drunknad! -- Är det någon av er som känner igen hans kläder?
Det hängde tre bedrövliga uppsättningar på väggen, av vilka Sellén
genast urskilde den rätta, en blå kavaj med jaktknappar, och ett par
svarta byxor med vita knän.
-- Är du säker?
-- Måtte väl känna min egen rock -- som jag lånt av Falk.
Ur bröstfickan på kavajen framdrog Sellén en stor plånbok, som var
mycket tjock och klibbig av vattnet samt behängd med gröna alger, vilka
Borg ville kalla enteromorpha. Han öppnade den vid lyktskenet och
genomsåg dess innehåll -- några förfallna pantsedlar och en bunt
fullskrivna papper, utanpå vilka stod skrivet: »Till den som vill läsa».
-- Ha ni gapat nog nu? sade Borg. -- Då gå vi till Piperska muren!
De tre sörjande (vännerna var ett ord som endast begagnades av Lundell
och Levin när de ville ha pengar) konstituerade sig på Piperska muren
som utskott av Röda Rummet. Vid en flammande brasa och en uppsats starka
varor började Borg läsningen av de efterlämnade papperen, men måste då
och då anlita Falks färdighet som »autograf», ty vattnet hade slagit
omkring bläcket så att det såg ut som om skrivaren gråtit, efter vad
Sellén skämtsamt anmärkte.
-- Tyst därborta! sade Borg och drack sin toddy med en enda grimas, så
att oxeltänderna syntes. Nu börjar jag, och ber att få slippa bli
avbruten.
»Till den som vill läsa.
Att jag nu berövar mig livet, det är min rättighet, så mycket mer som
jag därmed icke ingriper på någon annan människas rättigheter, utan
fastmer lyckliggör, som det kallas, åtminstone en; en syssla och 400
kubikfot luft om dagen bli lediga.
Jag begår denna handling icke av förtvivlan, ty en tänkande människa
förtvivlar aldrig, utan med tämligen lugnt sinne; att ett sådant steg
skall framkalla sinnesrörelse bör väl var man förstå; att uppskjuta
denna handling av fruktan för vad som skall komma efter, det gör endast
jordaträlen, vilken söker detta svepskälet för att få stanna, där han
säkerligen icke haft det så dåligt. Jag känner mig frigjord vid tanken
på att få lämna denna tillvaro, ty sämre kan jag icke få, men väl
bättre. -- Får jag det icke alls -- så skall döden vara en salighet
redan så stor som att efter ett tungt kroppsarbete få somna i en väl
bäddad säng; den som observerat hur kroppen då liksom lossnar i alla
leder och själen småningom smyger sig bort, den skall icke frukta döden.
Varför människorna göra så stor affär av döden, det är därför att de
grävt ner sig för djupt här i jorden för att icke uppryckningen skall
kännas plågsam. Jag har kastat loss för länge se'n, har inga
familjeband, inga ekonomiska, inga statsrättsliga eller juridiska band
som hålla mig, och jag går härifrån därför att jag helt enkelt förlorat
lusten att leva. Icke vill jag därmed uppmana andra som ha det bra att
göra vad jag gör; de sakna ju anledningen och kunna därför icke döma min
handling; om den är feg eller icke, det har jag icke vårdat mig om att
tänka efter, ty det är likgiltigt; för övrigt är detta en angelägenhet
av den mest privata natur. Jag har aldrig bett att få komma hit och
därför har jag rättighet att gå när jag behagar.
Varför jag går? Därtill äro orsakerna flera och djupare än jag nu har
tid och förmåga att framlägga. Därför håller jag mig till de närmaste
och som hava särskild betydelse för mig och min handling.
I min barndom och ungdom var jag kroppsarbetare; ni som inte vet vad det
är att arbeta mellan solens uppgång och nedgång, för att sedan falla i
en djurisk dvala, ni har undandragit er syndafallets förbannelse -- ty
det är en förbannelse att känna hur själen står stilla i växten under
det kroppen gräver ner sig i mullen. Gå bakom oxen som drar plogen och
låt ögat hänga mot den gråa jordkokan dag ut och dag in, och du skall
glömma till sist att se upp åt himlen; stå med spaden och gräv ut ett
dike under en brinnande solhetta, och du skall känna hur du sjunker ner
i den vattensjuka marken och hur du gräver grav åt din själ. Detta veten
I icke som förlusten er hela dagen och arbeten på en ledig stund mellan
frukost och middag, för att sedan vila era själar om sommaren då marken
är grön -- då I njuten av naturen som av ett skådespel, vilket förädlar
och lyfter. För jordarbetaren finns naturen icke som så; åkern är mat,
skogen är ved, sjön ett tvättfat, ängen ost och mjölk -- allt är jord
utan själ! När jag såg att ena hälften av människorna fingo arbeta på
sina själar och den andra på sina kroppar, så trodde jag först att
världen hade två planer för två slags människor; men så kom förnuftet
och förnekade detta. Då gjorde min själ uppror och jag beslöt att också
jag undandraga mig syndafallets förbannelse -- och jag blev artist.
Nu kan jag analysera den mycket omtalade konstnärsdriften, eftersom jag
själv varit ute för den. Den vilar ytterst på en bred bas av
frihetsbegär, frihet från nyttigt arbete; därför har också en tysk
filosof definierat det sköna = det onyttiga; ty om ett konstverk vill
vara nyttigt, röjer en avsikt eller tendens, är det fult; vidare vilar
driften på högmod; människan vill i konsten leka Gud, icke som om hon
skulle kunna göra något nytt (det kan hon inte!) utan göra om,
förbättra, arrangera. Hon börjar icke med att beundra förebilderna, d.
v. s. naturen, utan hon börjar med kritik. Man ser allt så bristfälligt
och vill göra det bättre. Detta högmod som driver och denna frihet från
syndafallets förbannelse, arbetet, gör att artisten känner sig stå över
andra människor, vilket han på visst sätt gör, men han får också behov
att ständigt påminnas härom, ty eljest kommer han lätt under fund med
sig själv -- det vill säga han finner intigheten i sin verksamhet och
det oberättigade i sin flykt från det nyttiga. Detta ständiga behov av
erkännande av sitt onyttiga arbete gör honom fåfäng, orolig och ofta
djupt olycklig; blir han sig själv klar, upphör ofta hans
produktionsförmåga och han går under, ty att återvända i oket, när han
en gång smakat friheten, det kan endast den religiöse.
Att göra skillnad på snillen och talanger, att sätta snillet som en ny
egenskap är dumt, ty då måste man också tro på den särskilda
uppenbarelsen. Den störste konstnären har fått vissa anlag till en
teknisk färdighet; utan övning dö dessa; därför har någon sagt att
snille är flit; det går an att säga, det liksom så mycket annat som är
sant till en fjärdedel; kommer bildning till (vilket är sällsynt, emedan
vetandet snart upplyser om villan, varför den bildade sällan slår sig på
konst), och ett gott förstånd, så framstår snillet som produkten av en
hel serie gynnsamma omständigheter.
Jag förlorade snart tron på det där högre i min böjelse (kallelse, Gud
bevars!), ty min konst kunde icke uttrycka en enda idé, den kunde på sin
höjd framställa kroppen i den situationen, som plägar ange den
sinnesrörelsen, vilken åtföljer den tanken -- således ge ett uttryck i
tredje hand. Den är som fälttelegrafen -- betydelselös för alla utom dem
som känna signalens betydelse. Jag ser bara en röd flagg, men soldaten
ser befallningen: avancera! För övrigt insåg redan Plato, som ju var ett
så fint huvud och idealist därtill, det intiga i konsten, såsom varande
ett sken av skenet (= verkligheten), varför han också utdrev artisten ur
sin idealstat. Det var allvar det!
Emellertid sökte jag åter inträda i träldomen, men det var omöjligt! Jag
försökte finna den som min högsta plikt, jag försökte resignera -- men
det lyckades inte. Min själ tog skada och jag var på väg att bli ett fä;
jag tyckte ibland att det myckna arbetet rent av var synd, för så vitt
som det motarbetade det högre målet, själens utveckling; då skolkade jag
och flydde på en dag ut i naturen, där jag levde i meditationer, vilka
gjorde mig outsägligt lycklig -- men denna lycka föreföll mig som en
självisk njutning, lika stor dock, ja större än den jag erfor under det
artistiska arbetet, och då kom samvetet, pliktkänslan över mig som en
furie och jag flydde åter till mitt ok, som då var ljuvligt -- för en
dag!
För att befria mig från detta olidliga tillstånd och få klarhet och
frid, går jag det okända till mötes. I som fån se mitt lik -- ser jag
olycklig ut i döden?
Strödda anteckningar under promenader i det fria.
Jordeplanen är ju idéens befriande från sinnligheten, men konsten söker
ju inskjuta idéen i ett sinnligt omhölje, så att den blir synlig. Alltså
...
* * * * *
Allting korrigerar sig självt. När artisteriet blev för svårt i Florens,
då kom Savonarola -- o, den djupa mannen! -- och sade sitt Bosch! = Det
är intet! Och artisterna -- och vilka artister! -- gjorde ett bål av
sina konstverk. O, den Savonarola!
* * * * *
Vad tror man Bildstormarne i Konstantinopel ville? Vad ville
Anabaptisterna och Bildstormarne i Nederländerna? Det törs jag inte
säga, ty då blir jag avritad om Lördag -- eller kanske redan om Fredag!
* * * * *
Vår tids stora idé: arbetets fördelning leder till släktets framgång och
individens död! Vad är då släktet? Det är totalitetsbegreppet, idéen,
säga filosoferna, och individerna tro det och dö för idéen!
* * * * *
Det är märkvärdigt att furstarna alltid vilja vad folket icke vill.
Skulle icke ett sådant missförhållande kunna hjälpas på ett mycket
enkelt och lättfattligt sätt?
* * * * *
När jag vid mognare år läst om mina skolböcker, förvånas jag icke över
att vi människor äro sådana fän! Jag läste Lutheri katekes här om da'n
och då gjorde jag också
Några anmärkningar vid och ett nytt Förslag till Katekes.
Icke att inlämna till kommittén, och som här nedan meddelas, så mycket
som jag skrivit.
_Första Budet._ Kullslår tron på en Gud, ty det förutsätter att andra
gudar finnas, något som kristendomen även erkänner.
Not. Monoteismen, som är så firad, har haft ett dåligt inflytande på
människorna, ty den har berövat dem aktningen och kärleken för den ende
och sanne, därigenom att förklaringen av det onda uteblivit.
_Andra_ och _Tredje Buden_ innehålla verkliga hädelser, därigenom att
författaren lagt i munnen på vår Herre sådana småaktiga och dumma
föreskrifter, vilka äro en förolämpning mot dennes allvishet, och som
skulle ha skaffat författaren ett åtal om han levat i våra dagar.
_Fjärde Budet_ skulle ha följande lydelse: Du skall icke låta din
medfödda vördnadskänsla för föräldrarna komma dig att beundra även deras
fel, och du behöver icke hedra dem mer än de förtjäna. Du är under inga
villkor skyldig föräldrar någon tacksamhet, ty de gjorde dig ingen
tjänst med att skaffa dig till världen; att de föda och kläda dig, det
bjuder dem både deras egoism och den borgerliga lagen. De föräldrar som
begära (det finnes till och med de som fordra) tacksamhet av sina barn
äro som procentare: de låta kapitalet gärna riskeras bara de få ut
räntan.
Not 1. Varför föräldrar (i synnerhet fäder) oftare hata än älska sina
barn beror därpå, att barnen inkräkta på deras ekonomiska välbefinnande.
Det finnas föräldrar som behandla sina barn som aktier, av vilka de
oupphörligt pocka på utdelning.
Not 2. Detta budet har grundlagt den ohyggligaste av alla
styrelseformer, familjetyranniet, mot vilket svårligen någon revolution
kan hjälpa. Mänskligheten skulle ha mera heder av barnskyddsföreningar
än av djurskyddsföreningar.
(Forts.)
* * * * *
Sverge är en koloni, vilken haft sin blomstringsperiod, stormaktstiden,
och nu synes liksom Grekland, Italien och Spanien ingå i den eviga
sömnen.
Den ohyggliga reaktion som inträtt efter 1865, förhoppningarnas dödsår,
har verkat demoraliserande på det nya släkte som vuxit upp. Större
likgiltighet för det allmänna, större egoism, större irreligiositet har
man icke sett på långa tider i historien. Det stormar ute i världen och
folken ryta av harm mot förtrycket, men här i landet firar man bara
jubelfester.
Läseriet är den enda yttring av själsliv hos det sovande folket; det är
missnöjet, som kastat sig i armarna på den religiösa resignationen för
att icke falla i förtvivlan eller vanmäktigt raseri!
Läsare och pessimister utgå från samma princip: tillvarons uselhet, och
syfta till samma mål: att dö ifrån världen, leva med Gud.
Att vara konservativ på spekulation är den största synd en människa kan
begå. Det är ett attentat mot världsplanen för tre skilling, ty den
konservative söker hindra utvecklingen; han sätter ryggen mot den
rullande jorden och säger: stå still! Det finnes blott en ursäkt:
dumhet; dåliga affärer är ingen ursäkt, men väl ett motiv!
* * * * *
Jag undrar om inte Norge blir för oss som en ny klut på gammalt kläde!
* * * * *
Stjernhjelm, som nu var en dum karl, skrev redan på 1600-talet så här om
Sverge:
Antingen är vårt land förflytt, förbytt och förändrat,
eller har Svearna, liksom förr, med Götherna vandrat
från sin köld; de ha utlänskt folk här lämnat i ställe
stackrar i vishet och vett, men i dårskap märkelig snälle.
Om på ett särskilt rum det släktet ville sig samla
såg man femtio knappt bland tusende, lika de gamla ...
* * * * *
-- Nå, vad sägs om det här? frågade Borg när han slutat läsningen och
druckit litet konjak.
-- Å, det är inte så illa; det kunde ha varit lite kvickare, förstås, om
man så vill, sade Sellén.
-- Nå, vad säger Falk då?
-- Det är ju det där vanliga skränet -- ingenting vidare. Ska vi gå nu?
Borg såg på honom för att utröna om det var ironi, men där syntes intet
oroande.
-- Jaså, sade Sellén, Olle har gått att söka sällare jaktmarker; ja, han
har det nog bra, han; nu slipper han väl middagsbekymmerna. Jag undrar
vad källarmästarn på Knappen ska säga om det här; han hade visst en
liten »lapp», som han kallade det! Ja! Ja!
-- Vilken hjärtlöshet, vilken råhet! Fy fan sådan ungdom! utbröt Falk,
kastade pengar på bordet och tog på sina kläder.
-- Är du sentimental? hånade Sellén.
-- Ja, det är jag! Adjö!
Och han gick.
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Revy.
Brev från licentiat Borg, Stockholm, till landskapsmålaren
Sellén, Paris.
Bror Sellén!
Det är nu ett helt år som du väntat på brev från mig, men nu har jag
också någonting att skriva om. Jag skulle, enligt mina grundsatser,
börja att tala om mig själv, men jag får lov att öva mig i artighet, ty
jag skall snart ut och söka mitt levebröd; jag börjar alltså med dig!
Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen och att den
därstädes gjorde en sådan effekt. Notisen infördes av Isaac i Gråkappan,
utan redaktörens vetskap, varför denne skummade av raseri, när han fick
läsa den, ty han hade svurit på, att du aldrig skulle bli något. Sedan
du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen, så har du fått ditt namn
här hemma naturligtvis och jag slipper gå längre och skämmas för dig.
För att icke glömma något och för att kunna fatta mig kortare, ty jag är
både lat och trött efter en sträng tjänstgöring på barnbördshuset, så
sätter jag upp mitt brev i notisform, alldeles som en Gråkappa,
varigenom du också lättare kan hoppa över vad som icke intresserar dig.
_Den politiska ställningen_ blir allt mera intressant; alla partier hava
mutat varandra med gåvor och gengåvor, så att nu äro de grå allihop.
Denna reaktion kommer troligen att sluta med socialism. Det är stark
fråga om att öka länens antal till 48, ty statsrådskarriären är numera
funnen vara den genaste till befordran, helst till densamma icke fordras
ens folkskollärarexamen. Jag talade vid en av mina skolkamrater, som
redan är f. d. statsråd, här om dagen och han påstod, att det var mycket
lättare att vara statsråd än expeditionssekreter. Göromålen lära mycket
påminna om när man skall gå i borgen -- det är bara att skriva på!
Betalningen är inte så noga med, man har ju underborgen.
Vad _pressen_ beträffar -- ja, den känner du! I allmänhet har den
konstituerat sig som affär, det vill säga den följer majoritetens åsikt
för dagen, och majoriteten, det vill säga de flesta prenumeranterna, är
reaktionär. Jag frågade en dag en liberal tidningsman varför han skrev
så vackert om dig, utan att känna dig. Han sade att det berodde därav
att du hade opinionen, d. v. s. de flesta prenumeranterna, för dig. --
»Nå, men om opinionen vänder sig mot honom?» -- »Då störtar jag honom
naturligtvis!»
Under sådana förhållanden kan du förstå, att hela det efter 65 uppvuxna
släktet, som icke är representerat, skall känna det förtvivlat, därför
äro de också nihilister, d. v. s. de -- i allt ihop, eller finna de sin
fördel vid att bli konservativa, ty att bli liberal på sådana villkor,
det hör fan till.
_Den ekonomiska ställningen_ är tryckt. Sedelstocken, min åtminstone,
reducerad; även de finaste papper, två medicine licentiater, gå inte i
någon bank.
_Bolaget Triton_ avvecklade, som du vet, på så sätt, att direktörerna
och avvecklarna togo allt sedeltryck, men aktionärerna och depositörerna
erhöllo litografiskt diverse från Norrköpings kända bolag (det enda som
riktigt burit sig under dessa svindeltider); jag såg en änka, som hade
fått handen full med kartor över ett marmorbrott; det var stora, sköna
helark i rött och blått tryck, på vilka var graverat tätt, tätt 1,000
kr. och inunder, alldeles som om de gått i borgen förstås, syntes namn
på personer, av vilka åtminstone tre få serafimerringning efter sig, när
de upphört att vara aktieägare i denna världen.
Vännen och brodern _Nicolaus Falk_, som börjat ledsna på sin privata
lånerörelse, emedan den icke skänkte honom fullt medborgerligt anseende,
vilket däremot den offentliga gör, beslöt att med sig förena några
sakkunniga (!) personer och grunda en bank. Det nya i programmet lät så
här: »Som erfarenheten visat -- en bedrövlig erfarenhet i sanning! --
(Levin var författaren, märk det!) -- att depositionsbevis icke äro
tillräckligt betryggande för återfående av i andras händer anförtrott
gods -- det är = deponerade pengar -- så ha vi undertecknade, livade av
oegennyttigt nit för den fosterländska industrien, och för beredandet av
större säkerhet för den penningförande allmänheten, konstituerat oss
såsom bank under namn av Insättnings-garanti-aktiebolaget. Det nya och
betryggande, ty allt nytt är icke betryggande, i vår idé är att
depositörerna i stället för de värdelösa depositionsbevisen erhålla
värdepapper till _fulla_ beloppet av den insatta summan» o. s. v.
Affären går ännu, och du kan veta vad för slags papper lämnas i stället
för depositionsbevisen! Med sin skarpa blick insåg Falk vilken stor
fördel han skulle draga av en person med så stor ekonomisk erfarenhet
som Levin, vilken dessutom, genom sin vigilans, fått en kolossal
personalkännedom; men för att bereda honom riktigt och göra honom fullt
förtrogen med alla en affärs irrgångar och i synnerhet dess juridiska
sida, slog han ner på honom med sin revers och tvang honom till konkurs.
Därpå uppträdde han som räddare och gjorde honom till ett slags
ekonomisk rådgivare med titel av direktionssekreter, och nu sitter
Levinen där i ett litet enskilt rum och får inte visa sig ute i banken.
Som kamrer sitter Isaac; han har tagit studentexamen (med latin,
grekiska och hebreiska, samt juridikofilen och filosofie kandidaten med
högsta betygen i alla ämnen -- det stod om hans examen i Gråkappan
naturligtvis!). Han läser nu på juriskandidaten och schackrar på egen
hand dessemellan. Han är som ålen, han har nio liv och lever på
ingenting! Han begagnar inte starka drycker, inte nikotin i någon form;
om han utövar några laster för övrigt känner jag inte, men han är
fruktansvärd! Han har en järnbod i Härnösand, en tobaksbod i Helsingfors
och en nipperbod i Södertelge och rår dessutom om ett par träkåkar på
söder! Han är en framtidsman, säger folket, han är en nutidsman, tycker
jag! Brodern, Levi, har, efter Tritons avveckling, dragit sig tillbaka
till privataffärerna med en ganska vacker förmögenhet, som man säger.
Han lär ha gjort anbud på Skokloster, vilket han ämnar restaurera i en
ny stil, som hans farbror vid ritarakademien har uppfunnit. Köpeanbudet
avslogs emellertid. Levi blev mycket sårad härav och skrev i Gråkappan
en notis under rubrik: _Judeförföljelse i nittonde århundradet_,
varigenom han ådrog sig hela den bildade allmänhetens livliga sympatier,
och han kan bli riksdagsman på den kuppen, när han behagar. Han erhöll
också en tacksamhetsadress från sina »trosförvanter» (liksom Levi hade
någon tro), där de tackade honom (den stod tryckt i Gråkappan!) för att
han bevakat judarnas »rättigheter» (nämligen att köpa Skokloster!).
Adressen överlämnades vid en fest på Gröna Jägarn, dit även en hel hop
svenskar (jag för alltid in judefrågan på dess rätta gebit = det
etnografiska!) voro inbjudna på skämd lax och okorkat vin. Vid
tillfället överlämnade dagens hjälte under rörelse (se Gråkappan!) en
gåva på 20,000 kr. (i Kroppsaktier!) till »Hemmet för fallna gossar av
den evangeliska bekännelsen» (alltid ska de fram med bekännelsen!). Jag
var med på festen och såg vad jag aldrig sett förr -- Isaac drucken! Han
förklarade att han hatade mig och dig och Falk och alla vita -- han
kallade oss »vita» och »infödingar» och »_roche_» omväxlande; det sista
ordet känner jag icke, men när det uttalades, skockades genast en otalig
hop »svarta» omkring oss och sågo så hemska ut, att Isaac tog mig
avsides i sidorum. Där bröt han ut: talade om sina lidanden som barn i
Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte
honom, huru gatpojkarna luvade honom på gatan. Det som var mest rörande
var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vid korum kallad
inför fronten för att läsa Fader vår, och då han icke kunde det, blev
han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans
stam.
_Religionssnobberiet_ och välgörenhetskoleran grassera i hög grad och
göra vistelsen i fäderneslandet mycket angenäm. Du minns två hår av den
onde: fru Falk och revisorskan Homan; de två lumpnaste, fåfängaste och
elakaste varelser som vandrat i sysslolöshet; du minns deras barnkrubba
och dess ändalykt; nu ha de upprättat ett Magdalenahem och den första
som intogs var -- på min rekommendation -- Marie i Nygränd! Den stackarn
hade gått och lånat ut allt vad hon sparat, åt en gesäll, som rymde med
skulden. Nu var hon glad att få allting fritt och återvinna
medborgerligt förtroende. Det myckna gudsordet som åtföljer all sådan
där verksamhet förklarade hon sig kunna stå ut med, om hon bara fick
kaffe om morgnarna.
Du minns också _Pastor Skåre_; han gick miste om platsen efter pastor
primarius, och i förargelsen däröver håller han nu på att tigga ihop
till en ny kyrka, och man ser nu tryckta tiggarlistor, undertecknade med
namnen på Sveriges rikaste magnater, anropa den allmänna
barmhärtigheten. Kyrkan, som skall bli tre gånger så stor som
Blasieholmskyrkan och förenas med ett skyhögt torn, kommer att stå där
Katarina kyrka nu står; denna skall nämligen inköpas och rivas, emedan
den visat sig vara för liten för det stora andliga behov som nu rider
svenska folket. De hoptiggda medlen äro redan så stora, att man fått lov
utnämna en kamrer (med fri våning och vedbrand) för desammas
förvaltande. Kan du gissa vem som blev kamrer? -- Hör! Struve! -- Han
har på sista tiden blivit litet religiös -- jag säger litet, ty det är
icke mycket, men ändå tillräckligt för hans små villkor, ty han blir
beskyddad av de trogna. Detta hindrar honom icke att fortsätta med sin
tidningsverksamhet och sin dryckenskap; men hans hjärta är icke mjukt;
han är tvärtom så bitter på alla dem som undgått förfallet, ty, oss
emellan, är han rysligt förfallen; därför hatar han Falk och dig, och
han har lovat att »knäppa» er, det första ni låta höra av er igen.
Emellertid, för att kunna flytta in i kamrersvåningen och bränna upp
veden, måste han låta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita
Bergen. Jag var med som vittne (full naturligtvis) och åsåg uppträdet.
Hustrun har också slagit sig på det Gudsnådliga sedan hon fått höra att
det är förnämt. -- _Lundell_ har helt och hållet övergivit den religiösa
känslan och målar bara porträtt av verkställande direktörer, vilka gjort
honom till agrée vid ritarakademien. Han är nu även odödlig, ty han har
fått en tavla på nationalmuseum. Sättet var enkelt och manar till
efterföljd: Smith skänkte dit en genre, som Lundell målat, mot det att
Lundell gjorde hans porträtt gratis! -- Det är bra? Va!
_Slutet på en roman._ Jag satt en söndagsförmiddag, den lilla stund
sabbatsfriden icke är störd av de rysliga klockorna, på mitt rum och
rökte. Då knackar det på dörren, och in träder en lång grann karl som
jag tyckte mig känna igen -- det var Rehnhjelm. Ömsesidig examen. Han
var förvaltare på ett stort bruk och var så där nöjd med sin värld. Det
knackar en gång till. In träder Falk (mera om honom nedan!).
Kollationeringar av gamla minnen och gemensamma bekanta! Så kom det där
kända ögonblicket efter ett ivrigt samtal då det blir tyst och en
besynnerlig paus uppstår! Rehnhjelm grep en bok, som låg honom närmast
till hands, och ögnade på den och började läsa högt:
-- »_Ett kejsarsnitt._ Akademisk avhandling, som med vittberömda
medicinska fakultetens tillstånd kommer att å mindre Gustavianska
lärosalen offentligen försvaras.» -- Det var ena förskräckliga figurer;
vem kan vara nog olycklig att behöva gå och spöka på det här sättet
efter sin död!
-- Se efter, sade jag; det står där på sidan 2.
Han läste vidare.
-- »Bäckenet som förvaras under N:o 38 i Akademiens pathologiska samling
...» -- Nej, det var det inte. »Ogifta Agnes Rundgren ...»
Karlen vart vit som kalk och måste upp och dricka vatten.
-- Kände du henne? frågade jag för att skaffa någon förströelse.
-- Om jag kände henne? Hon var vid teatern i X-köping och kom sedan hit
till Stockholm på ett schweizeri, där hon kallade sig Beda Pettersson.
Nu skulle du ha sett på Falk. Det blev en scen, som slutade med att
Rehnhjelm uttalade några förbannelser över kvinnan i allmänhet, varpå
Falk svarade med mycken hetta, att det fanns två slags kvinnor, han bad
att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på
kvinnor som på änglar och djävlar! Och han talade med sådan rörelse, att
tårarna kommo i ögonen på Rehnhjelm.
Ja, Falk! Jag sparade honom till sist. Han är förlovad! Hur det gick
till? Jo, det har han berättat själv så här: »Vi sågo varann!» Som du
vet, har jag aldrig åsikter färdiga, utan jag går och väntar på nya rön,
men av vad jag sett hittills, torde icke kunna nekas, att kärleken är
något som vi ungkarlar icke kunna döma om -- det vi benämna med det där
namnet, det är bara lösaktighet! Skratta, du gamla grinare!
Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig
karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången. Du må tro det gick
inte i brådrappet med förlovningen. Fadern var en gammal änkling,
egoist, pensionär, vilken betraktade sin dotter som ett kapital, vilket
genom ett rikt gifte skulle bereda honom en angenäm ålderdom (mycket
vanligt förhållande!). Han sade tvärt nej! Då skulle du ha sett Falk!
Han gick gång på gång upp till honom och blev utkörd, men han kom igen
och sade gubben, mitt under näsan, att de skulle gifta sig utan hans
samtycke, om han icke ville vara med om saken; jag vet inte, men jag
tror att de slogos! Så kom det en kväll; Falk följde sin trolovade hem
från en av hennes släktingar, där han brutit sig in. När de kommo på
gatan, sågo de vid lyktskenet gubben ligga i fönstret -- han har ett
litet hus på Hornstullsgatan, som han bebor ensam. Falk slår på
plankporten; han slog en kvart, men ingen öppnar! Han klättrar över
plankporten, anfalles av en stor hund, vilken han övermannar och stänger
in i soplåren (tänk dig den försagda Falk!); därpå tvingar han
gårdskarlen ur sängen att öppna; de stodo nu på gården; ännu återstod
husporten; han slår på den med en stor sten, men intet ljud höres
inifrån; då går han in i trädgården efter en stege och går upp intill
gubbens fönster (alldeles som jag skulle gjort det själv!) och ropar:
öppna porten, annars slår jag in fönstret! Då hördes gubbens röst
inifrån: »slå du, lymmel, så skjuter jag på dig!» Falk slog in fönstret!
Det blev dödstyst en stund. Slutligen hördes inifrån den trasiga rutan:
»Det var stil!» (gubben har varit knekt) »du är min pojke!» -- »Jag slår
inte gärna in fönster», sa Falk, »men för er dotters skull gör jag vad
som helst!», och så var saken klar.
Han förlovade sig! Du skall veta att sedan riksdagen företagit sin stora
omorganisation av ämbetsverken, varigenom lönerna och platserna
fördubblats, så kan en ung man äntligen gifta sig i första lönegraden!
Han skall gifta sig i höst! Hon fortfar att vara lärarinna, som hon var!
Jag vet mycket litet i kvinnofrågan, ty den rör mig icke, men jag tror,
efter vad jag sett, att vår generation kommer att avskaffa det
asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda parterna avsluta ett
fritt fördrag, ingen uppger sin självständighet, den ena söker icke
uppfostra den andra, man lär sig respektera varandras svagheter och man
har ett kamratskap för livet, som icke tröttar genom den ena partens
pockande på ömhet. Fru Nicolaus Falk, du vet, den där välgörande
djäveln, den anser jag vara ingenting annat än en femme entretenue, och
så betraktar hon ju sig själv också; de flesta fruar gifta sig för att
få det bra och slippa arbeta, att bli »sin egen»; att där ingås så få
äktenskap, det är kvinnans fel, och mannens!
Men Falk, han är ogenomtränglig; han har kastat sig på numismatiken med
en iver, som icke är fullt naturlig, ja, jag hörde honom här om dagen
tala om att han var sysselsatt med utarbetandet av lärobok i ämnet och
att han skulle söka få den antagen i skolorna, där myntvetenskapen
skulle bli ämne; aldrig läser han en tidning, aldrig vet han vad som
händer i världen; och att bli författare synes han helt och hållet ha
slagit ur hågen. Han lever blott för sin tjänst och sin fästmö, som han
avgudar; men jag tror icke på allt det där. Falk är en politisk
fanatiker, som vet att han skulle brinna opp, om han gav luft åt lågan,
och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke
det lyckas honom, ty hur han lägger band på sig så fruktar jag en gång
en explosion; för övrigt -- oss emellan -- tror jag han tillhör något av
de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet ha framalstrat på
kontinenten. När jag såg honom här om dagen på rikssalen såsom härold
vid trontalet, iklädd röda purpurkappan och med plym i hatten och stav i
handen, vid foten av tronen (vid foten av tronen!) -- då tänkte jag --
ja, det är syndigt att säga det; men när då ministern kom och avlämnade
Kongl. Majestäts nådiga proposition angående rikets tillstånd och behov,
då såg jag en blick i Falks öga som sade så här: vad vet M:tet om rikets
tillstånd och behov? -- Den mannen, den mannen!
Nu tror jag att jag gjort min revy utan att glömma någon. Farväl alltså,
för den här gången! Du skall snart höra av mig igen!