ANMÄRKNINGAR TILL FEMTE DELEN.
RÖDA RUMMET.
Röda rummet skrevs 1879 och utkom på senhösten samma år på Jos.
Seligmanns & comp. förlag. På samma förlag utkommo uppl. 2 (1879), uppl.
3 och 4 (1880) och uppl. 5 (1886). På Hugo Gebers förlag utkommo uppl. 6
1899 och uppl. 7 1904. Dessutom ingick arbetet i Strindbergs Samlade
romaner och berättelser på C. & E. Gernandts förlag (häft. 6-15)
1899-1900, vadan alltså, om denna edition räknas som sjunde uppl., den
Geberska av 1904 rätteligen bör kallas den 8:de. Denna räkning har också
iakttagits vid de följande editionerna -- någon nominell 8:de uppl. har
aldrig utkommit. 1907 utkommo uppl. 9 och 10, 1908 uppl. 11, 1909 uppl.
12 och 1910 uppl. 13. Uppl. 9-13 äro enkronasuppl. och utgivna på Albert
Bonniers förlag.
Författaren har efter första uppl. icke genomsett någon av de följande
upplagorna utom -- troligen -- den andra, och detta helt flyktigt.
Åtskilliga tryckfel ha i dessa insmugit sig, redan från uppl. 3, talrikt
förökade särskilt i uppl. 5, varifrån de övergått till uppl. 6, 7 och
den Gernandtska, men vad märkligare är, vid tryckningen av uppl. 5 och
på enstaka ställen även i uppl. 3 och 4 har någon korrekturläsare på
eget bevåg företagit sig att "rätta" Strindbergs text. Dessa rättelser
äro rena missförstånd av texten, såsom när sid. 7, rad 33 "alla stadens
sjuklockor" (vid skildringen av sjuslaget i staden) rättats till "alla
stadens sju klockor" eller i övrigt godtyckliga "förbättringar", såsom
när sid. 363, rad 8 Olle Montanus' paradoxala vändning "Stjernhjelm, som
nu var en dum karl" förbättrats till Stjernhielm, som _icke_ var en dum
karl eller sid. 324, rad 23 jagets "ändliga existens" såsom ett
besynnerligt uttryck förenklats till dess "eländiga existens" o. s. v.
Dessa förbättringar ha iakttagits i uppl. 5-7 (8) -- däri inräknas då
den Gernandtska i Saml. rom. och ber., som tryckts efter uppl. 5 eller
6. De jämförelsevis bästa uppl. äro 1-2 och uppl. 9-13, vilka satts
efter uppl. 1. Ingen hittillsvarande upplaga -- ej ens den första --
är dock felfri, såsom visat sig vid en kollationering med
originalmanuskriptet.
I anseende till de tidigare upplagornas spridning har jag ansett mig
till allmänhetens tjänst böra göra nedanstående förteckning över
tryckfelen jämte "rättelserna", vilka såsom textförvanskningar ju icke
äro likgiltiga.
Variationer i olika upplagor.
Sid. 7, rad. 32-33; -- -- hela rymden dallrade snart av ljudet från alla
stadens sjuklockor. Uppl. 5-7 (8): sju klockor.
Sid. 15, rad 9: Nå, _men_ vem sköter hans tjänst då. Uppl. 5-7 (8): Nå,
vem sköter etc.
Sid. 27, rad. 25-26: -- -- att -- jag -- av -- min broder, utnämnde
förmyndaren etc. Uppl. 1 och hskr.: av min bror. Uppl. 2-7 (8): broder
etc. Troligen rättelse i uppl. 2 av Strindberg: i ett skriftligt intyg
som här är frågan om passar givetvis broder bättre än talspråkets bror.
Sid. 34, rad. 21-23: -- handlingen som ligger till grund för allt
medvetande och som endast gör detta möjligt. Alla tidigare uppl. liksom
också hskr.: -- -- som endast gör _detta det_ möjligt. Måste bero på
felskrivning (bröllop) eller glömska att utstryka ettdera av pronomina,
mellan vilka förf. valt.
Sid. 57, rad. 12-13: -- den lika vackert tänkta som sagda sanningen.
Strindberg skriver sanning (uppl. 1-2 och hskr.). Den felaktiga formen
torde vara ett förbiseende av författaren; "sanningen" här upptagen
enligt uppl. 3-7 (8).
Sid. 59, rad. 12-13: -- och inbjöd de andra att göra samma. Så hskr. och
uppl. 1-4. Uppl. 5-7 (8): detsamma.
Sid. 83, rad 33: -- stugan vid Lilljans. Uppl. 1: stugan på Lilljans.
Rättelse från uppl. 2 -- säkert av förf. -- till förra läsarten. Formen
i uppl. 1 återkommer i uppl. 9-13, tryckta efter denna.
Sid. 105, rad 30: -- knappar till lufttelegrafer och trumpetlika talrör.
Uppl. 5-7 (8): knappar _och_ lufttelegrafer och etc. (meningslöst).
Sid. 123, rad 2; -- stort och glänsande (nämligen familjens namn). Uppl.
5-7 (8): stort och glädjande (meningslöst).
Sid. 127, rad. 4-5: -- de beklagade sig över att din svåger blivit
bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Uppl. 5-7
(8): din bror blivit bortkörd från verket och det hade _du_ läst etc.
Utbytet av svåger till bror obegripligt! Textförbättraren har här
tydligen ej haft klart för sig vilka de samtalande äro eller föreställt
sig att fru Falk var "bror" till Arvid Falk. Det senare du i st. f. de,
troligen rena tryckfelet.
Sid. 130, rad 31: Det brukar ingen. Uppl. 5-7 (8): det brukas ingen.
Sid. 134, rad 10: Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag.
Uppl. 5-7 (8): _på_ bolagsstämman.
Sid. 140, rad 9: -- om denna morgonen. I hskr. först skrivet: om
morgonen, därpå "denna" överskrivet. Utg. har ansett sig icke böra
förändra den något egendomliga formen. Uppl. 5-7 (8): denna morgon.
Sid. 155, rad 5: Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser
etc. Uppl. 3-7 (8): oroad av de betraktelser (tryckfel).
Sid. 155, rad 11: Han reste sig från sin plats. Uppl. 3-7 (8): _lyfte_
sig från sin plats (omedvetet synonymutbyte av sättaren?).
Sid. 156, rad 12: Vi önska honom alla lycka. Uppl. 5-7 (8): -- all
lycka.
Sid. 159, rad 32: hå, låt se! Uppl. 3-7 (8): hå, låt mig se.
Sid. 164, rad 6: -- att en broder så kunde se på en broder. Uppl. 3-5:
kunde så se etc. Uppl. 6-7 (8): se så etc.
Sid. 172, rad 29: -- Hör nu lilla Eugenie, fortfor _revisorskan_. Uppl.
1-4 (och 9-13): fortfor hon. Hon meningslöst i sammanhanget (emedan
pron. kommer att syfta på fru Eugenie Falk, som just tilltalas). Den
felaktiga läsarten har uppkommit därigenom att i hskr. lyder den näst
föregående raden: "Det var för brysselmattan, menade revisorskan". Denna
rad har i korr. blivit uppflyttad till sin nuvarande plats, men förf.
därvid glömt att ändra pers.-pron. I detta fall har censorn i uppl. 5
träffat rätt, i det att "hon" där ändrats till "revisorskan".
Sid. 183, rad 22: sina mörka revolvers. Så hskr. Uppl. 1-2: sin mörka
revolvers (tryckfel). Uppl. 3-4: sin mörka revolver. Uppl. 5-7 sina
mörka revolvrar. Uppl. 9-13: sina mörka revolvers.
Sid. 193, rad 22: -- citerat och omtryckt. Så hskr. och uppl. 1-5. Uppl.
6-7(8): omtyckt (tryckfel).
Sid. 235, rad 11: Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronhielm. Alla tidigare
uppl. liksom hskr.: Herr Cronstedt. Minnesfel eller felskrivning --
knappast avsiktlig -- av författaren.
Sid. 239, rad 3-4: Jag -- -- bor hyresfritt mot att jag driver in
hyrorna. Uppl 3-7 (8): mot det att jag etc.
Sid. 241, rad. 6-7: -- -- betydelselöst om det hela överhuvud var svart
eller vitt; och om det var svart etc Uppl. 3-7 (8) och om det var sant
(grovt tryckfel).
-- rad. 32-33: Plato hade redan sagt det, innan kristendomen kom:
verkligheten, världen den synliga är blott ett sken. Så hskr. I samtliga
uppl. meningsstörande tryckfel: Plato hade redan sagt det innan
kristendomen kom i verkligheten: världen etc.(!).
Sid. 271, rad 13: -- det är min födelsedag i dag. Så hskr. I samtliga
tidigare uppl. tryckfel: det är min födelse i dag.
Sid. 279, rad 19: Det var ett nätt ämne, mycket nätt. Uppl. 5-7 (8): Det
var ett ämne, mycket nätt.
Sid. 288, rad 27: Vi ha en kvar. -- Jag har märkt vissa ångersymptom hos
min hustru etc. Uppl. 5-7 (8): Vi ha en _kvart_ etc. (!).
Sid. 291, rad. 27-28: Behagar herr grosshandlarn vara så god och sitta
ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och där. Uppl. 5-7 (8):
_fylla_ i lite här och där.
Sid. 314, rad. 21-22: Jag har inte _ätit_ mer än en kopp kaffe och tre
glas vatten i dag. Uppl. 5-7(8): Jag har inte _förtärt_ etc. (med denna
ändring går naturligtvis det pregnanta och komiska i frasen förlorat).
Sid. 323, rad 1: Gå du in i Gråkappan. Uppl. 4-7 (8): gå du i Gråkappan.
Sid. 324, rad. 22-23: Man måste dock njuta av sin tillvaro i dess
ändliga existens. Uppl. 5-7 (8): -- -- i dess _eländiga_ existens (!).
-- rad. 30-31: -- -- framåt de prång som kallas Kindstugatan. Uppl. 4-7:
framåt de språng, som kallas etc. (Man har här som eljes tillfälle
förvåna sig över hur en meningslöshet kan bibehålla sig i en rad
upplagor!) Editionen i Saml. romaner och berättelser, som eljes följer
uppl. 5, har dock här det riktiga prång.
Sid. 325, rad 33: -- redaktören. Uppl. 4-7: direktören.
Sid. 328, rad 13: -- men Falk, som följt med, mera för att få deltagande
och tröst etc. Uppl. 5-7 (8): bara(!) för att få deltagande och tröst
etc.
Sid. 363, rad 8. Stiernhielm, som nu var en dum karl. Så uppl. 1-2
(jämte 9-13) och hskr. Uppl. 3-7 (8): som icke var en dum karl. Den
förra satsen har förefallit korrekturläsaren alltför galen. Jfr Olles
föredrag (kap. 24) "Om Sverge", där han föreslår: "Ner med den dumma
hunden Georg Stiernhielm!"
Sid. 364, rad 15: Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen
(Borg). Så uppl. 1-4 och hskr. Uppl. 5-7 (8): Jag gratulerar dig. Den
förra vändningen har varit korr.-läsaren obegriplig! Jfr strax nedanför:
"Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen så har du fått
ditt namn här hemma naturligtvis _och jag slipper gå längre och skämmas
för dig_."
Sid. 372, rad. 1-2: -- -- det fanns två slags kvinnor, han bad att få
fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor
som på änglar och djävlar (orat. obliq.). Uppl. 4-7 (8): på det _att_
det var etc. (missförstånd av korr.-läs.).
Originalhandskriften.
Originalhandskriften till Röda rummet befinner sig i Riksbibliotekets
ägo; enligt anteckning av överbibliotekarien Klemmings hand på första
innehållssidan är den en "Gåva till Kongl. biblioteket 29 maj 1888 av
ett anonymt sällskap, som inlöst handskriften för att hjälpa
författaren". Den är en handskrift i foliopappersblad (Lessebo) med
jämförelsevis få rättelser; texten är skriven på papperets bägge sidor.
Något tidigare utkast torde icke existera, utan romanen är nerskriven
med en gång. På titelbladet har Strindberg skrivit: "Börjades den 15
februari 1879, slut den 15 augusti s. å., sista korr. lästes den 1
november".
Under det från Voltaire hämtade mottot finnes på titelbladet ännu ett
andra, övermålat med bläck; man kan dock ännu läsa: "Här ha ni bitarne!
Varför slog ni sönder min kruka? Saint-Preux".
En längre avdelning i första kapitlet, skildrande Falks och Struves
besök på La Croix' kafé -- 5 manuskriptsidor -- är överstruken i
handskriften och har ej kommit med. Likaså har ett helt kapitel, det
tillämnade tjugutredje, avhandlande Borgs och den konservative
redaktören av Gråkappans samvaro på ett kafé, varvid Falks nyutkomna
dikter diskuteras, kasserats. Bägge skildringarna sakna en rätt balans
och verka delvis något omogna, vadan det utan tvivel var en vinst att de
försvunno ur romanen. Emellertid äro de naturligen ej utan intresse och
jag har därför ansett mig böra i anmärkningarna återge hela det
tjugutredje kapitlet och några karaktäristiska utdrag ur den strukna
avdelningen i första kapitlet -- den målande skildringen av La Croix'
kafé är som tidshistorisk interiör värd att läsa, och Napoleon
Lagerströms, den senare i romanen blott anonymt förekommande
Rödluvekorrespondentens redogörelse för Struves öden är kanske inte
alldeles utan motstycken i den samtida journalistiska verkligheten.
Dessutom ha några smärre stycken vid tryckningen uteslutits.
I nedanstående anmärkningar redogöres -- med uteslutning av smärre
stilistiska ändringar -- för skiljaktigheterna mellan den tryckta texten
och handskriften, alltså de förändringar författaren vidtagit i
korrekturet. Anvisningarna på sida och rad syfta som eljes på den
tryckta texten i nuvarande upplaga; efter angivande av dess läsart
följer manuskriptets.
Sid. 7, rad 9: -- branterna åt sjön. Hskr.: branten ner åt sjön.
Sid. 11, rad 14: -- de hänsynslösa. Hskr.: de samvetslösa.
Sid. 12, rad 26: -- den sjätte var på _gården_. Hskr.: huset.
Sid. 13, rad 5: -- större eller mindre --. Hskr.: större och mindre.
Sid. 19: Noten under sidan saknas i hskr.
Sid. 20, rad. 5-8: Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr,
samspråkande om handel, sjöfart, näringar och allt annat som icke
intresserade dem, etc. Här slutar ursprungligen meningen i hskr., och i
nästa stycke vidtager skildringen av besöket på La Croix' kafé. Sedan
denna strukits, har tillskrivits: , varpå de skildes med ömsesidig
lättnad. Den uteslutna avdelningen begynner (omedelbart efter rad 7):
Kommen till Norrbro föreslog Struve att de skulle gå in till La Croix,
där man kunde träffa litteratörer och artister efter deras sinne. Han
sade deras så att Falk icke rätt förstod vad slags sällskap han skulle
råka uti. Emellertid stego de in.
La Croix's café hade redan då, i slutet av 60-talet, upphört att vara
det elegantaste caféet i Stockholm. Förgyllningen hade mörknat, den
vitmålade boisseringen hade blivit brun af det myckna rökandet, möblerna
voro icke nya och respekten för stället hade försvunnit, de gamla
kunderna av första klassen hade givit sig av; man såg icke mera
garnisonens officerare och högre ämbetsmän läsa sin Figaro eller Débats;
icke heller syntes de Kongliga Teatrarnas premieraktörer, icke
litteraturens kända storheter inne i schackrummet. Det var bara en stor
samling av okända och missnöjda. Litteratörer som skriva inuti spalterna
och aldrig fått sätta ut sina namn, författare som på jakt efter ärans
kransar och band blivit kastade ur sadeln och sprattlande i sanden
mottagit publikens hånande skrattsalvor, aktörer som blivit vägrade
debut eller misslyckats, artistelever som brutit med akademien,
medikofilare som buro cyankalium i fickan sedan de sett möjligheten till
en kandidat försvinna med sista mankerade omsättningen. Redan vid
inträdet kunde en fin näsa upptäcka att här röktes 6-öres-cigarrer, och
sorlet som uppstod av de många gruppernas olika samtal liknade det
hotande gnyet från en missnöjd folkhop; en och annan bredskyggig hatt
hade glömt sig kvar på ett och annat huvud och en tämligen allmän
frånvaro av galoscher gjorde att tobaksångorna blandades med lukten av
vått läder.
Struve och Falk slå sig ner hos Napoleon Lagerström, riksdagsreferent
för Rödluvan, och riksdagsmannen Pär Ilsson i Träskåla, vilka bägge
förenats i sin egenskap av "västmanlänningar". Per Ilsson är "en
tjuguåtta års bondpojke med ett runt skinande ansikte". Både Lagerström
och han äro tämligen beskänkta. Lagerström hundsvotterar honom på
skämtsamt sätt, slår honom i ryggen o. s. v. och tilltalar honom
överlägset. Rödluvereferenten är för övrigt en rätt väl tecknad typ --
om ock inte vidare aptitlig. Hans manerer påminna slående om ock berusad
landsortstudents, han harangerar Falk med en bekännelse om sin
misstänksamhet mot "stockholmarens" stramhet etc. Struve sätter sig för
sig själv och skriver i rykande fart sin korrespondens till Folkets
Fana, byggd på Falks meddelanden på Mosebacke. Lagerström rycker till
sig hans papper och får se vad han skriver:
Jaså, din kameleont, du fortsätter att skriva dina korrespondenser till
Folkets Fana fastän du inträtt i _Den Konservative_. Jo, det här är
också en skön pojke skall du tro, Falk. Det är ett snyggt sällskap du
råkat i.
Förlåt, måste Falk taga ordet, är icke bror Struve i den liberala
_Rödluvan_? Har jag tagit så vilse?
Nej, det är han inte, eftersom han i går inträdde i _Den Konservative_.
Men inte ska du förvåna dig över sådant. Han började sin bana som
redaktör -- man börjar alltid den här banan som redaktör -- och slutar
den med tacksamhet som korrekturläsare -- emellertid började han som
redaktör för _Det Röda Spöket_ som utgavs i någon ort nere vid Öresund;
så dog den, varpå han tog transport till den konservative _Bondplågaren_
i någon småstad vid Vänern; så flyttades tryckeriet och boktryckaren och
tidningen med redaktör och inventarier till en annan stad, men där måste
man byta om färg, såvida man ville ha prenumeranter och så klev han in i
_Bondevännen_. Är det icke sant, Struve?
-- Låt mig vara i fred, bad Struve, som med den största likgiltighet
fortsatt att skriva och tycktes vara van vid att Lagerström berättade
hans historia.
Falk känner vämjelse för sällskapet och vill fortast möjligt ge sig i
väg. Vid avskedet utbryter Lagerström i ett sentimentalt hjärtligt
anförande till Falk (som något faller ur den föregående skildringens
ton). Detta stämmer Falk i någon mån mera till hans fördel, ehuru han
samtidigt stötes tillbaka av denna öppenhjärtighet hos en alldeles ny
bekantskap. Han säger sig dock att han i striden står på samma sida som
han, och hans kärlek till folkets sak låter sig inte rubbas av att han
träffat en så föga imponerande representant för det som Per Ilsson.
Härefter vidtar stycket: Under det att nya tankar grodde i hans huvud
(sid. 20, rad 9).
Sid. 27, rad 3: -- studier. Hskr.: studieår.
-- rad. 22-23: Om någon hund varit närvarande, _skulle han genast
suttit_. Hskr.: tagit åt sig kommandoordet.
Sid. 35, rad 5: Hör en sådan _filur_. Hskr.: _sate_.
-- Av den filosofiska uppläsningen har Strindberg strukit i hskr. en
halv manuskriptsida.
-- rad 16: Olle. Hskr.: Ola, vilken form i hskr. användes omväxlande med
Olle.
Sid. 38, rad 20: Quasimodo. Hskr.: en Quasimodo.
Sid. 41, rad 8: -- modellen sov. Hskr.: baronen sov. Samma rättelse har
gjorts på flera ställen.
Sid. 64, rad. 14-15: Hör på när tag talar. Hskr., Hör då etc.
Sid. 71: Femte kapitlet har Strindberg ursprungligen kallat "Första
steget" men med blyerts sedan tillskrivit Hos förläggaren. Det första
stycket i kapitlet är överstruket, sedan i marg. skrivet "kvarstår", som
sedermera också överstrukits. Stycket lyder:
Dagen efter den stora scenen med brodern hade Arvid Falk på morgonen
vaknat borta på sin vindskammare på Grevmagnigatan och med muntert sinne
klätt sig framför det öppna fönstret som bildade ram till en utsikt över
Djurgårdsbrunnsviken och Ladugårdsgärdet ända bort till Värtan. Han
kände sig för första gången fri och han hade ända hittills levat i
beroende av andra, det nya ansvar han kände då han nu skulle skaffa sig
sitt bröd själv gjorde honom modig och han erfor en spänstighet i sinnet
som han aldrig avvetat, då den ej ännu blivit tagen i anspråk. Han hade
tillbragt den föregående aftonen i Röda rummet, det lilla schackrummet
hos Berns, innanför södra läktaren, och han hade där träffat artister
och andra missnöjda, men där var ungdom och talang på flera händer,
några hade redan ett litet namn och de gingo blott och väntade på att de
gamle skulle vika för påtryckningen och giva dem det berättigande de
visserligen redan ägde men ännu icke fått fullmakt på, men vilken när
som helst kunde komma. Som han funnit sig väl i sällskapet hade man
dröjt länge, och resultatet var att hans kassa nu på morgonen befann sig
i ett ganska tröstlöst skick. Detta missförhållande bidrog endast att
försätta honom i ändå bättre lynne, ty han skulle ut och söka arbete.
Därefter som i den tryckta texten: Arvid Falk (Han) skulle börja sina
försök etc.
Sid. 71, rad. 14-15: -- den mäktiga Smith. I hskr. ursprungligen den
mäktige Moses såsom på övriga ställen. Strindberg har sedermera ändrat
namnet till Smith och här i hskr. tillfogat den inskjutna satsen: namnet
hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då
han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet.
Sid. 74, rad 27: Gott! Hskr.: Well.
Sid. 76, rad 28: Nå! Hskr.: Well!
Sid. 78, rad 9: Sa' jag inte det. Hskr.: Well, sir, sa jag inte det!
Sid. 79, rad 3: Nå, Adjö, Adjö. Hskr.: Well! Good by, Sir!
Sid. 83: Efter kapitlets nuvarande slut finns i hskr. dessa icke
överstrukna rader:
Och där låg han tills bloden flydde hans lemmar och hjärnan upphörde att
arbeta, men han dog icke som han trott ett ögonblick utan fortsatte att
leva, mången till förargelse och sig själv till föga nöje.
Sid. 83: Sjätte kapitlet hette först Oåterkalleligt, men har sedan av
författaren i hskr. ändrats till Röda rummet. Rörande de första styckena
i kap. har han haft någon tveksamhet; de äro överstrukna men sedan har
tillskrivits: kvarstår.
Sid. 84, rad 5: -- sin halsduk. Hskr.: väst.
Sid. 86, rad 7: Jag har inte ätit middag på _två år_. Hskr. _ett år_.
Sid. 92, rad 32: -- -- så överdådig --. Hskr.: så oförståndig.
Sid. 99, rad 7: Två tankar surrade genom Falks hjärna. Hskr.: Falks
feberaktiga hjärna.
-- rad 12: Skål, herr Lundell. Härefter har Strindberg i hskr.
överstrukit ett mindre stycke, berättande att Falk gick ut i
tidningsrummet och slog upp Gråkappan, där han fann följande:
_Subskriptionsanmälan._ I alla rikets boklådor. Ett länge känt religiöst
behov ... göra sig gällande ... den religiösa känslan ... representanter
... fariséer ... Försoningsfacklan. Tidskrift för det christliga hemmet.
Utgiven av Arvid Falk, (den unge lovande författaren, vars dikter vunnit
lovord av Vitterhetsakademien). Första häftena komma bland annat att
innehålla Håkan Spegels Herrliga Versstycke _Guds werk och hvila_, om
vilket vi icke behöva yttra oss långt, då det kan sägas självt vara den
religiösa känslan i dess herrligaste uttryck.»
Han hade lärt och förstått. Smith tänkte göra honom till redaktör av
Haqvin Spegel vilket han ju i morgon kunde kontramandera. Det obehagliga
samtal etc. som i texten rad 13.
Falks upptäckt av subskriptionsanmälan har förf. senare förlagt till
följande kap. (sid. 109)
Sid. 105, rad. 1-2: _Ojäst vin_ (Math. 19:32) finnes att köpa hos
_Portvakten_ à 75 öre kannan, utan kärl. "Utan kärl" saknas i hskr.
-- rad 12: -- lockande. Hskr.: retande.
-- rad 17: -- -- flydd ungdom. Härefter är följande överstruket med
blåkrita i hskr.:
Där föreställdes under rubriken _Oskuld_ tvenne halvnakna, halvvuxna
barn med retande former vilka badade. Där syntes under rubriken _Föd
mina Lamm_ en ung flicka stående på en stätta med klänningen upplyftad
över en charmant engelsk vad, en hög växt och en nätt fot, räckande gräs
åt ett lamm på andra sidan stättan. Under _Hemmets frid_ föreställdes en
ung flicka spelande piano, sjungande Sankey och visande ett par
formfulländade engelska ben. _Bönen_ förrättades av en halvvuxen flicka
i blotta linnet, med runda axlar och ben. Missionsplanscherna voro ännu
oskyldigare. Där var oskulden så ren som den gått ur skaparens händer.
Falk fattades o. s. v. som i texten.
Av denna bjärta skildring förstår man -- tydligt nog -- den nu något
dunkla allusionen i uttrycket: Falk fattades ett ögonblick av en gudlös
tanke etc.
Sid. 109, rad 4 och följ. Här fortgår ursprungligen i hskr. dialogen
under förutsättningen att Falk redan känner till "Försoningsfacklan".
Sedermera "Subskriptionsanmälan" inskjuten och övriga samhöriga
ändringar gjorda.
Sid. 111: Åttonde kapitlet har först haft till rubrik: "Stora
Rikskollegiet för allmänt väl", som sedan i hskr. ändrats till den
nuvarande "Arma Fosterland".
Sid. 112, rad. 23-24; -- -- då dörrarna i bakgrunden slås upp etc.
Hskr.: i bakgrunden _underåhörarläktaren_.
Sid. 114, rad. 22-23: -- de ha vindarna fulla med skrivare och de ska
snart ha skrivare i källarn. Hskr.: _tryckeri_ i källarn.
-- rad 24: Nu kryllar det etc. Hskr.: Nu myllrar det.
Sid. 115, rad 8: Rödluvan. Hskr.: Lagerström och likaså på flera ställen
i kap.
Sid. 116, rad 16: Denna kärnfulla vältalighet etc. Hskr.: Detta slags
vältalighet och tillskrivet i marg.: med en torka som skall föreställa
eld.
Sid. 117, rad 7: -- Nej det rör oss inte vad han säger. Hskr.: Nej: det
där rör inte oss.
Sid. 118, rad 5: -- eftersom Olle var mycket hemlighetsfull. I hskr.
därefter: "och därför var Falk rysligt nyfiken".
Sid. 120, rad 16: När de ätit: och blivit något druckna. "Något" finns
ej i hskr.
Sid. 135, rad 17: -- fosterländskhetens ord. Hskr.: sedlighetens ord.
-- rad 20: -- fosterländskhet. Hskr.: sedlighet, och härefter i marg.
tillskrivet: under det hans hustru och barn sutto hemma och väntade.
Sid. 136, rad 18: -- som de kallade orättvis. Hskr.: orättvis
naturligtvis.
Sid. 138, rad. 29-30: -- gjort sina dramatiska studier på budningskontor
i X:köping, Hskr.: på en telegrafbyrå i X:köping.
Sid. 139, rad 20: -- missöde i kulisserna, I kulisserna saknas i hskr.
-- rad 33: -- på en halv spalt. Hskr.: på en enda spalt.
Sid, 140, rad 30. Tag bort den, eller jag dör. Hskr.: Åh, jag dör.
Sid. 144, rad. 5-6: Därpå hade Struve blivit såld till Rödluvan. Hskr.:
_flyttad över till_ etc.
Sid. 145, rad. 6-7: Han har hög hatt som han inte haft sedan han gick
fram. Hskr.: sedan han gick fram i världen.
Sid. 147, rad 25: Fy tusan, så'na människor. Hskr.: fy fan, så'na etc.
Sid. 149, rad 7: -- Å andra sidan åter igen taget. Hskr.: åter igen,
relativt taget.
Sid. 155, rad 7: -- hans (Lundells) religiösa känslor. Hskr.: _sedliga_
känslor.
-- rad 31: -- så länge jag minns. Hskr.: så länge människotungan rör
sig.
Sid. 189, rad. 14-15: Tror ni att en odödlig själ _är nöjd med att
lyckas_. Hskr.: -- -- _mättas med handklappningar_.
Sid. 191, rad 21: -- Är det inte _märkvärdigt_ (Antonii liktal hos
Shakespeare)? Hskr.: mästerligt.
Sid. 197, rad. 8-10: -- knäpper hon upp klänningslivet lika _sorglöst_
som när en herre öppnar på västen efter en stark middag. Hskr.: lika
_oskuldsfullt_.
Sid. 203, rad 32: -- -- på Vadstena möte. Hskr.: på Vadstena slott.
Sid. 216, rad. 10-11: En djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera
_teaterdirektör_ etc. Hskr.: _regissör_ (?)
Sid. 217, rad. 11-12: Då jag _invände mot_ detta etc, Hskr.: förnekade.
Sid. 218, rad. 11-12: Hon är den enda kvinnan _med levande ande_. Hskr.:
_med själ_.
Sid. 219, rad 4: Efter stycket som slutar med "icke sant" förekommer i
hskr. följande uteslutna stycke:
Det är synd om Lundell. Den där Marie har varit här och sökt opp honom;
hon är bestämt en beräknande kvinna, hon vill binda honom till
giftermål. Det vore en verklig olycka som vi skola söka förekomma.
Därpå som i texten: Nu måste jag avbryta etc.
-- rad 7: -- alla onda _makter_ skola fly etc. Hskr.: tankar.
Sid. 221, rad 20: Drag _åt skogen_ med barnen. Hskr.: åt helvete.
Sid. 223, rad 9: -- -- med dov röst. Hskr.: med douce röst.
-- rad. 10-12: Visst är det rätt! Den som är liderlig, skall ha straff;
och man ska väl inte få mörda barn heller. Hskr.: Visst fan är det rätt!
Den som är liderlig han ska ha sitt straff; och man ska väl inte få
mörda sina barn heller!
Sid. 233, rad 6: O, du djävul! Saknas i hskr.
Sid. 235, rad. 21-22. Efter: Jag kan dina fraser! fortsätter hskr.: "Vet
du att jag är försvarslös? Vet du att alla fria litteratörer äro
försvarslösa. Tala icke om lagen, hycklare!" Därefter som i texten:
Vilka skrevo etc.
En del av de i detta stycke först angivna personerna ha först haft andra
mindre expressiva namn som sedan överstrukits.
Sid, 246: Nittonde kapitlet har först haft till rubrik "En begravning",
som sedermera i hskr. ändrats till den nuvarande: Från Nya kyrkogården
till Norrbacka.
Sid. 248, rad. 9-10: I stället för svar gav han ifrån sig en okänd
melodi, som visslades _på ett särskilt sätt_ Hskr.: -- _i en särskild
förklenande takt_.
Sid. 250, rad 1: -- en fintvätterska. Hskr.: Falks gamla tvätterska.
Sid. 251, rad 5: -- en kokosmatta. Hskr.: en utsliten kokosmatta.
Sid. 253, rad. 22-25: Janne -- -- började med lyfta ögon _granska
skorstenarna som om han väntade regn_. Hskr.: granska skyarna som om han
väntade regn.
Sid. 260, rad. 22-23: Ska vi göra upp nu, sade Struve _och fick ett
ärende ut_. Sista satsen saknas i hskr.
Sid, 262: Tjugonde kapitlet har först hetat Offret; titeln sedan i hskr.
ändrad till den nuvarande.
Sid. 285: Här skulle efter tjuguandra kapitlet det uteslutna kapitlet
"Människors öden" inflyta. Med blyerts är följande antecknat i
marginalen vid kapitelrubriken: "Synes mig utan saknad kunna utgå" J. Sn
(Seligmann, tillskrivet av Klemmings hand). Kapitlet må här meddelas:
Tjugutredje kapitlet.
Människors öden.
Vid femtiden på eftermiddagen satt Borg rödflammig och däst inne på
Lagergrens vid ett bord överfyllt med buteljer av alla färger. Vid hans
sida syntes redaktören av Gråkappan, litet mindre blek än vanligt, men
mycket mera moralisk och fast i principerna efter den starka måltid Borg
hade bestått. Han tummade sitt långa ljusa helskägg och tycktes
nedslagen.
-- Vad grubblar du på? sade Borg för att säga något, ty han hade för
gott förstånd för att kunna vara intresserad av den andres tomma tankar.
-- Ah, vet du, bror, jag sitter och tänker över all usel jullitteratur
jag fått kämpa mig igenom de här dagarna ...
-- Och nu sitter du och sörjer över litteraturens usla tillstånd! Det
bör ju isa dig att det är dåligt då du själv är en misslyckad! Jag
trodde du satt och grubbla på ditt förfallna lån.
-- Medge ändå att de här unga, de här som kommit upp efter oss, sedan vi
lämnade Uppsala, äro bra tunna! fortfor redaktör Modigh, som hade en
underbar förmåga att låta allt man slog över honom rinna av sig.
-- Det är därför att de måste söka imitera er uselhet för att kunna
hoppas på erkännande.
-- Ah, du pratar!
-- Pratar? Vad menar du med det?
Struve inträdde med detsamma i rummet, utdelande hälsningar till höger
och vänster åt artister och litteratörer, vilka med sin personliga
närvaro sökte åtminstone förmildra de domar som därinne dömdes av de
stränga herrarna. Därpå framträdde han till Gråkappans bord, slog sig
ner och tog fram en alldeles ny bok i vackert omslag och lade den
framför Modigh.
Dennes ögon blixtrade till i det han fattade boken och lästs omslaget:
-- Dikter -- hm -- av Arvid Falk! Hå! Jaså! Den där humbugen i Rödluvan!
Den ska jag väl knäppa!
Och han skrapade med ena foten på golvet som om han dödat en mask.
-- Dåligt naturligtvis! Låt oss se!
Han skar upp ett blad mitt inuti boken och läste.
-- Hm, hör på ska ni få höra.
Han tog upp en blåpenna och vätte den på tungan.
»Och hans anlets unga blomstervår!» -- Blomstervår! Vad är det för slag?
Anletets blomstervår! Duger inte! Fosfor! -- -- Ett sådant gnäll! Läs
bara innehållsförteckningen! Rosen, Liljan, Nässlan, Gråsparven,
Hämplingen, Näckrosen; bara zoologi och botanik! Och så koketterar han
med modesti, den äregiriga skurken! Han »kvittrar ödmjukt utan prakt och
snille». Och så angriper han religiositeten: »Fritt må bleka
bönesystrar, himla sig vid psalmers ljud.» Himla sig! Jag ska lära honom
att behandla heliga saker med vanvördnad! Och här! Vilken lögnaktighet.
Sjömannens maka! Tror någon kristen människa att en sjömans hustru, en
f. d. köksa, sjunger så här: »Till sömns jag kysser ditt ögonpar, två
strålar från lyckliga solskensdar.» Det är opoetiskt därför att det är
lögn; sanningen är poesiens skönaste smycke; vart skulle vi komma utan
sanningen, mina herrar!
-- Får jag se på omslaget ett ryck, sade Borg och tog åt sig boken.
Han grinade ett brett grin och sade:
-- Ja, det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat, stora, långa
karlarna låta som kattor i Mars! Och de där vilja väcka världens
intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polyper;
lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då gå de och
äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som vindragare.
Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig prövat annat
än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om att han »ej
har guld, men blott sin lyra» -- en sådan lögnare; han har fem tusen i
räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska Akademien! Och den
där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna sin mun utan att
stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier äro inte
en smul bättre än de som för trettio år se'n lades under guitarrnoter av
prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt sockerbagarn för tolv öre
tummen och inte gå och besvära förläggare, tryckare och recensenter med
att göra dem till skalder! Vad skriva de om? Om ingenting, d. v. s. om
sig själva! Det är opassande att tala om sig själv, men det passar att
skriva! Vad jämra de sig över? Över sin oförmåga att kunna lyckas!
Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en enda tanke som skulle kunna
röras hos några andra, hos tiden, samhället; hade de fört de eländas
talan en enda gång, skulle deras synder varda dem förlåtna, men det ha
de icke; därför äro de som en ljudande malm -- nej som ett skrällande
järnskräp och en sprucken narrbjällra -- ty de hade icke kärleken till
annat än till nästa upplaga av Bjurstens litteraturhistoria, Svenska
Akademien och sig själva!»[2]
Borg var flammig i ansiktet av ansträngningen och svalkade sig med en
konjak. Struve och Modigh klingade med varandra och skrattade.
Fram mellan borden kom nu slingrande en liten rund person med utseende
av en sockenskräddare. Hans ansikte låg inbäddat i en krans av fett;
hans ögon voro ljusblå, taljiga, stupida: munnen överskuggades ännu icke
av några mustascher, men mellan näsan och överläppens undre kant växte
några hårstrån vilka dragits åt sidorna och enats i spetsar i avsikt att
ge ett elegant utseende åt den otympliga personen, håret som på morgonen
blivit lagt i några elegiska Lamartinelockar hade under
skoltjänstgöringen på förmiddagen återtagit sin naturliga form och stod
åt alla kanter som en kanonviska. Toiletten som skulle förete spridda
drag av artistiskt självsvåld var helt enkelt slarvig och uppslagen på
rocken voro rent av osnygga.
-- God dag, skald, sade Borg; har du några sorger i dag? Du ser så tärd
ut som stug-grisen.
Skalden hälsade däst och elegiskt på Modigh och Struve först såsom
varande tidningsskrivare.
-- Kommer inte din recension snart? Jag har verkligen väntar bra länge!
sade han till Modigh.
-- Jo, jag har den färdig och den är redan lämnad till sättning, vill du
ha korrektur?
[Fotnot 2: Denna passus har begagnats i tjugufemte kapitlet; det ligger
dock närmare till hands, att som här ursprungligen tänkts den lägges i
Borgs mun än i den försupne redaktörens av »Espingen».]
-- Ja tack, det kanske är bäst!
-- Du behöver inte vara rädd för den, inföll Borg. Jag har läst den och
där står både »tårdränkta metrar» och »genialiskt offertorium» som du
begärde.
-- Gör det det?
-- Ja, det gör det verkligen, svarade Modigh.
-- Således är det bäst att vi göra oss i ordning att mottaga din supé,
sade Borg. Nå, har du läst det här? fortfor han och sköt fram Falks
dikter. Vad tycker du om det?
-- Jag har bara tittat i dem! Åhja! Inte så värst dåligt! svarade
skalden med ett medlidsamt löje. Det är ganska talangfullt, men jag kan
inte gilla alla hans anapester.
-- Jag ska rappa honom så att han skall låta bli sådant där en annan
gång, sade Modigh. Hela karlen, att döma efter hans otidigheter i
Rödluvan, förefaller mig vara en humbug!
-- Tycker du det! sade skalden och spetsade sina feta öron. Vet du jag
tror att jag delar din åsikt. Struve du, som känner honom från Rödluvan,
vet väl vad han går för?
-- Jag? sade Struve och flög upp som om han satt sig på en stoppnål! Jag
känner honom högst obetydligt. Det är visserligen en ganska hygglig
karl, men han är allt lite inbilsk; för övrigt ska nybörjare alltid höra
sanningen annars bli de så lätt förstörda!
-- Ja, det är rätt, sade skalden.
-- Du tänker således rappa honom ordentligt? frågade Borg utmanande.
-- Ja, det kan du lita på!
-- Men om du inte har läst boken och inte tänker läsa den, så måste du
åtminstone läsa omslaget! Se där, läs!
Modigh tog emot boken, läste och gjorde en grimas: -- Det är ju Moses[3]
förlag! Fy fan! Och ni tror att jag tänker att ta och berömma den där.
Det får du göra, Struve!
-- Nej, det gör jag visst inte, det är aldrig någon som har berömt mig!
-- Men, invände skalden, man kan ju alltid berömma på ett sådant sätt --
--.
[Fotnot 3: Namnet, som ovan anmärkt, eljes ändrat till Smith.]
-- Nej du, inte när Moses skall läsa det! Han kan nog vår språklära han,
försäkrade Modigh.
-- Se, där kommer en yngling som kan recensera vackert, sade Borg och
visade på unga Levi, som kom framslingrande till bordet! Kom hit, Isaac,
så ska du få recensera en bok, som farbror Moses har givit ut!
-- Skall jag? Jag har ju aldrig skrivit? svarade Levi blygsamt.
-- Nå, vad gör det, någon gång ska bli den första, sade Modigh. Här i
julbrådskan ha våra korrekturläsare fått recensera böcker, så att det
har sjungit om det och en dag fick vi lov att skicka polisreferenten på
en konsert, men det höll på att gå illa, för han råkade av okunnighet
att berömma ett fruntimmer, som hade nekat att sjunga på en middag hos
Moses. Nå, Levi? Är du hågad att debutera?
-- Ja bevars! Jag ska göra mitt bästa!
-- Men, invände skalden, du ska inte glömma att omnämna den typografiska
utstyrseln; det smickrar alltid förläggaren och grämer författaren.
-- Nå, varför ska jag gräma författaren, om jag tycker om vad han har
skrivit, eller om det är bra vad han har skrivit, ty det förstår jag
inte att bedöma -- -- --
Ett högljutt skratt avbröt den barnsliga bekännelsen och saken var
avgjord!
Sid. 294: Tjugufjärde kapitlet har först hetat "Arbetarrörelse", men
rubriken har sedan ändrats till den nuvarande: Om Sverge.
Sid. 325, rad. 21-22: -- intendenten Trälund. Hskr.: Fälund.
Sid. 332, rad 22: Efter meningens slut står i hskr.: "Gå på nu, gossar!"
och därefter som i tryckta texten: Tag ner den där sista pjäsen.
Sid. 336: Tjugusjätte kapitlet har först hetat "Correspondence inédite";
senare har den nuvarande rubriken Brevväxling tillskrivits.
Sid. 341, rad 11: H. B. I hskr. namnet Borg utskrivet.
Sid. 347: Tjugusjunde kapitlet först rubricerat Konvalescens, som
strukits och ersatts med Tillfrisknande.
Sid. 352: Tjuguåttonde kapitlet har först rubricerats Befrielse, så Från
andra sidan, tills den nuvarande titeln Från andra sidan graven
fastställts.
Sid. 360, rad 5: -- artisteriet -- Hskr.: artisteriet och konstdyrkan.
Sid. 361, rad 20: -- om han levat i våra dagar. I hskr. tillagt: och
bott i Talånga.
Sid. 364: Tjugunionde kapitlet först rubricerat Défilé, därpå med
blyerts den nuvarande titeln Revue inskriven.
Sid. 368, rad 8: -- ritarakademien. Hskr.: Målarakademien här och på
resp, ställen.
-- rad 20: -- på Gröna Jägarn. Hskr.: på Nacka.
Sid. 375, rad. 2-3: Farväl alltså för den här gången! Du skall snart
höra av mig igen! Hskr.: Far nu väl och lår mig höra om dig.
Tillsammans med handskriften ligger ett andra korrektur på de sista
sidorna, vari ett postskriptum på Borgs brev är tillagt, som tydligen
inskrivits i första korr. På det bevarade korr. har Strindberg skrivit:
"Önskas tredje korr. för att få se det slutets udd icke blir avbruten
genom felaktig sättning. Sg." (I korr. är slutordet Bosch! skrivet i ett
stycke med det föregående.) Först i tredje korrekturet har slutet alltså
fått sin nuvarande form. I korr. 2 lyder det på följande sätt (under
brevslutet):
P. S. Jag hörde, till min ledsnad, att du genom dryckenskap och
oordentligt leverne kommit att tänka över tillvarons ändamål. På din
något omotiverade fråga: Vad är livet? som du ställer på mig, kan jag
endast svara: Hur skall jag veta det? -- Jag tror icke man kan komma
sanningen närmare.
Att jag, som icke är författare, lånat svaret av Sverges störste och
djupaste skald lär du väl märka, och för att angiva källan citerar jag
passagen ordagrant:
»Vad är politiken? Du svarar: det lär vara statskunskapen. Vad är
statskunskapen? Du dricker din granne till, slår locket igen på stopet
och svarar ingenting därpå.»
Om du icke förstår detta, så skall jag uttrycka mig tydligare på ett
mera känt kulturspråk, till exempel det turkiska, och svara dig som så:
-- Bosch!