på ett glas gott portvin?
-- Jag tackar, herr grosshandlarn, men jag har för princip att aldrig
dricka något när jag arbetar ...
-- Det är alldeles rätt! Jag respekterar denna princip -- jag
respekterar alltid principer -- så mycket mer som jag delar den.
-- Men när jag inte arbetar, dricker jag gärna ett glas.
-- Det är som jag -- alldeles som jag.
Klockan slog halv ett. Falk sprang upp.
-- Ursäkta mig, jag måste ut i en affär på ett ögonblick, men jag skall
genast vara tillbaka!
-- För all del, för all del i världen! Affärerna framför allt!
Falk klädde sig och gick; Lundell var ensam på kontoret.
Han tände en cigarr och ställde sig att betrakta porträttet. Den som
observerat hans ansikte nu, skulle icke ha kunnat se hans tankar, ty han
hade redan lärt sig så mycket av livets konst att han icke en gång
anförtrodde ensamheten sina meningar, ja han fruktade till och med att
meddela sig med sig själv.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Om Sverge.
Man hade kommit till desserten. Champagnen gnistrade i glasen, vilka
bröto ljusstrålarna från kronan i Nicolaus Falks matsal i våningen vid
Skeppsbron. Arvid mottog vänliga tryckningar från alla håll med
komplimanger och välönskningar, varningar och råd; alla ville vara med
och assurera sig en del i hans framgångar, ty det var nu en avgjord
framgång.
-- Häradshövding Falk! Jag har den äran! sade presidenten i kollegiet
för ämbetsmännens löner, och nickade över bordet. Det är en genre som
jag förstår!
Falk mottog den sårande komplimangen med lugn.
-- Varför skriver ni så melankoliskt? frågade en ung skönhet, som satt
till höger om skalden. Man skulle tro att ni varit olyckligt kär!
-- Häradshövding Falk! Får jag lov att dricka! sade redaktörn av
Gråkappan från vänster, i det han strök undan sitt långa, ljusa skägg.
Varför skriver inte häradshövdingen i min tidning?
-- Jag tror inte herrarna skulle trycka vad jag komme att skriva!
svarade Falk.
-- Jag vet inte vad som skulle utgöra något hinder?
-- Åsikterna!
-- Ah! Det är inte så farligt med den saken. Det jämkar sig nog! Inte ha
vi några åsikter inte!
-- Skål, Falk! skrek den alldeles yre Lundell över bordet. Hej!
Levi och Borg måste hålla i honom, så att han icke skulle stiga upp och
hålla tal.
Det var första gången han var ute ibland folk, och det ståtliga
sällskapet och den lysande anrättningen hade slagit honom åt huvudet;
men som alla gästerna befunno sig på ett högre stadium, undgick han
lyckligen någon obehaglig uppmärksamhet.
Arvid Falk kände sig visserligen varm vid anblicken av dessa människor,
som åter upptagit honom i samhället utan att begära några förklaringar
eller fordra avbön. Han erfor en känsla av trygghet vid att sitta på
dessa gamla stolar, som varit delar av hans barndomshem; han igenkände
med vemod den stora bordsuppsatsen, som fordom endast togs fram en gång
om året; men de många nya människorna gjorde honom frånvarande. Han lät
icke narra sig av deras vänliga miner; de ville honom visserligen intet
ont, men deras välvilja var beroende av en konjunktur. Dessutom föreföll
honom hela tillställningen maskeradartad. Vad hade professor Borg,
mannen med det stora, vetenskapliga ryktet, för gemensamma intressen med
hans obildade bror? De voro i samma bolag! Vad gjorde den högfärdige
kapten Gyllenborst här? Gick han hit för att äta? Omöjligt, om också
människorna gå bra långt för att äta. Och presidenten? Och amiralen? Här
funnos osynliga band, starka, olösliga kanske!
Glädjen stod högt, men skratten voro för gälla, kvickheten flödade, men
den var syrlig; Falk kände sig beklämd, och han tyckte att faderns
ansikte såg vredgat ned på sällskapet från porträttet, som hängde över
pianot.
Nicolaus Falk strålade av belåtenhet; han såg ingenting, hörde ingenting
obehagligt, men han undvek att träffa broderns blickar så mycket han
kunde. De hade ännu icke växlat ett ord, ty Arvid hade, enligt Levins
anvisning, infunnit sig först då alla gäster samlats.
Middagen var vid sitt slut. Nicolaus höll ett tal om den »egna kraften
och den fasta viljan», som förer människan till målet: »det ekonomiska
oberoendet» och »en position». »Detta allt tillsammans», sade talaren,
»förlänar självkänsla och ger karaktären den fasthet, utan vilken vi
platt intet kunna gagna; intet gagna det allmänna, vilket är det högsta
vartill vi kunna komma, och det är dit, mina herrar, vi alla sträva
ändå, när sanningen kommer fram! Jag dricker de ärade gästers skål, som
i dag hedrat mitt hus, och jag hoppas att jag många gånger måtte få
åtnjuta samma ära!»
Härpå svarade kapten Gyllenborst, som redan var något drucken, i ett
längre, skämtsamt anförande, vilket under en annan sinnesstämning och i
ett annat hus skulle ha kallats skandalöst.
Han for ut emot den köpmansanda, som nu gripit omkring sig, och han
förklarade skämtsamt, att han visst icke saknade självkänsla, oaktat han
i hög grad saknade ekonomiskt oberoende; han hade just i dag på
förmiddagen haft en affär av ganska obehaglig art -- men det oaktat ägde
han nog karaktärsstyrka att gå bort på denna middag, och vad hans
position beträffade, ansåg han den vara så god som någons -- och det
ansågo nog andra med, eftersom han kunde få den äran sitta vid detta
bord, hos detta charmanta värdfolk!
När han slutat, andades sällskapet lättare, ty »det hade känts som om
ett åskmoln dragit över», anmärkte den sköna till Arvid Falk, vilken
livligt senterade detta yttrande.
Det var så mycket lögn, så mycket falskhet i luften att Falk kände sig
beklämd och längtade ut. Han såg huru dessa personer, vilka helt säkert
voro hederliga och aktningsvärda, likasom gingo i en osynlig kedja, i
vilken de då och då beto med kvävt raseri -- ja, kapten Gyllenborst
behandlade ju värden med öppet, ehuru skämtsamt förakt. Han tände
cigarren i salongen, intog opassande ställningar och låtsade som om han
icke såg fruntimren. Han spottade på kakelugnsstenarna, recenserade
obarmhärtigt oljetrycken på väggarna och uttalade sitt förakt för
mahognymöbler. De övriga herrarna iakttogo ett indifferent, dem själva
värdigt skick och tycktes tjänstgöra.
Upprörd och missnöjd lämnade Arvid Falk oförmärkt sällskapet och gick.
På gatan nedanför stod Olle Montanus och väntade.
-- Jag trodde verkligen inte du skulle komma, sade Olle. Det lyste så
grant där uppe!
-- Så att därför! Jag önskade du hade varit med!
-- Nå, Lundell tar sig ut ibland bättre folk?
-- Avundas honom icke! Han får nog sina bittra dagar, om han skall gå
porträttvägen! -- Låt oss nu tala om annat! Jag har verkligen längtat så
mycket efter denna kväll, då jag skall få se arbetarna på nära håll! O,
jag tycker det skall bli som frisk luft efter detta kvalm; det
förefaller mig som om jag skulle få gå ut i skogen efter att ha legat på
ett sjukhus! Jag måste väl icke berövas denna illusion också?
-- Arbetaren är misstänksam, så att du måste vara försiktig!
-- Är han ädel? Är han fri från småsinne? Eller har förtrycket fördärvat
honom?
-- Du får väl se! Mycket är annorlunda i världen än man föreställer sig!
-- Ja, gunås, så är det!
Om en halv timme befunno de sig i arbetarförbundet Nordstjärnans stora
sal, som redan var fylld med folk. Falks svarta frack gjorde icke något
gott intryck och han fick mottaga mången ovänlig blick från mulna
ansikten.
Olle presenterade Falk för en lång, gänglig, hostande karl med
passionerat utseende:
-- Snickar Eriksson!
-- Jaså, sade denne. Är det också en herre, som vill bli riksdagsman?
Det ser han mig för spinkig ut till ändå!
-- Nej, nej, sade Olle, han kommer för tidningen!
-- Vad för tidning? Det finns så många sorters tidningar! Kanske han är
här för att göra narr av oss?
-- Nej, för all del, sade Olle; han är en arbetarvän och skall göra allt
för er!
-- Jaså! Det var en annan sak! Men jag är rädd för så'na där herrar; vi
hade en som bodde hos oss, det vill säga i samma hus uppe i Vita Bergen;
han var vicevärd -- Struve hette kanaljen!
Ett klubbslag föll och i ordförandestolen satte sig en medelålders man.
Det var vagnmakaren Löfgren, stadsfullmäktig och innehavare av medaljen
Litteris et Artibus. Genom övning i kommunala uppdrags skötande hade han
förvärvat sig stor teatervana och hans yttre hade tagit en prägel av
ärevördighet, som kunde tysta stormar och kväva oljud. En stor
domareperuk beskuggade ett brett ansikte, vilket pryddes av ett par
polisonger och glasögon.
Vid hans sida satt sekreteraren, i vilken Falk igenfann en arvodist från
det stora kollegiet. Denne var klädd i pincenez och uttryckte med
bondgrin sitt ogillande över det mesta som yttrades. På första bänken
nedanför ordförandeestraden sutto de förnämsta ledamöterna, officerare,
ämbetsmän, grossörer, vilka kraftigt understödde alla lojala förslag och
med överlägsen parlamentarisk förmåga nedgjorde alla reformprojekt.
Protokollet upplästes av sekreteraren, godkändes och justerades av
första bänken. Därpå föredrogs första överläggningspunkten.
-- »Beredningsutskottet hemställer huruvida icke arbetareförbundet
Nordstjärnan ville för sin del giva uttryck åt det ogillande, som varje
rättänkande medborgare måste känna gent emot de olagliga rörelser, som
under namn av strejker pågå i snart sagt hela Europa.»
-- Anser förbundet ...
-- Jaaa! skrek första bänken.
-- Herr ordförande! ropade snickaren från Vita Bergen.
-- Vem är det där borta som för oljud? frågar ordföranden och tittar
under glasögonen med en min som om han ämnade ta fram rottingen.
-- Här är ingen som för något oljud; det var jag som begärde ordet! sade
snickaren.
-- Vem är jag?
-- Snickarmästare Eriksson!
-- Är han mästare? När blev han det?
-- Jag är utlärd gesäll och har aldrig haft råd att begära burskap, men
jag är så skicklig som någon ann' och jag arbetar för mig själv! Det ska
jag säga!
-- Vill snickargesällen Eriksson vara god och sitta ner och inte störa
oss vidare. -- Anser förbundet frågan vara med ja besvarad?
-- Herr ordförande!
-- Vad är det frågan om?
-- Jag begär ordet! Och hör det, herre! röt Eriksson.
-- Eriksson har ordet! mumlades från bakgrunden.
-- Gesällen Eriksson -- stavar han med x eller z? frågade ordföranden,
som blivit sufflerad av sekreteraren.
Ett högt skratt upphöjdes av första bänken.
-- Jag stavar inte alls, mina herrar, jag diskuterar! sade snickaren med
glödande ögon; ja det gör jag! Om jag hade ordet i min makt, skulle jag
säga att de som strejka ha rätt, för om mästarna och patronerna bli
feta, som göra ingenting annat än springa och fjäska på uppvaktningar
och sådant där scheiss, så är det arbetarens svett det kostar! Men vi
vet nog varför ni inte vill betala vårt arbete; det är därför att vi
skulle få rösträtt till riksdan, och det är man rädd för ...
-- Herr ordförande!
-- Ryttmästar von Sporn!
-- Och det vet vi nog, att taxeringskommittén sätter ner skatten så
snart den går upp till den där siffran. Om jag hade ordet i min makt,
skulle jag säga mycket mer, men det tjänar så litet ...
-- Ryttmästar von Sporn!
-- Herr ordförande, mina herrar! Det är högst oväntat att i en
församling som denna, vilken genom sitt värdiga uppträdande för övrigt
(nu senast vid det kungliga bilägret) gjort sig ett så gott namn,
personer utan all parlamentarisk takt skola tillåtas kompromettera ett
aktningsvärt förbund genom oblygt och hänsynslöst förakt för alla
former. Tro mig, mina herrar, något sådant skulle icke ha hänt i ett
land där man från ungdomen lärt sig militärisk tukt ...
-- (Allmänna livbeväringen! sade Eriksson till Olle.)
... där man vant sig att styra sig själv och andra! Jag uttalar den
gemensamma förhoppningen, att något sådant störande uppträde icke vidare
må äga rum bland oss ... jag säger oss -- ty jag är också arbetare ...
vi äro alla arbetare inför den Evige ... och jag säger det i egenskap av
ledamot av detta förbund, och den dag skulle vara en sorgedag då jag
måste taga tillbaka de ord jag vid ett annat sammanträde härom dagen --
ja, det var i nationalförbundet livbeväringens vänner! -- yttrade: jag
tänker högt om den svenska arbetaren!
-- Bravo! Bravo! Bravo!
-- Anser förbundet Beredningsutskottets förslag med ja besvarat?
-- Ja! Ja!
Andra punkten: -- »På enskild motionärs förslag får Beredningsutskottet
hemställa om icke arbetarförbundet skulle, i anseende till H. K. H.
Hertigens av Dalsland timade konfirmation, såsom ett erkännande av
svenska arbetarens tacksamhetsskuld till konungahuset och nu särskilt
som ett uttryck av ogillande över de arbetaroroligheter, som under namn
av Kommunen förhärja Frankrikes huvudstad, förena sig i insamlandet av
medel till en hedersgåva, vars värde dock icke bör överstiga tre tusen
riksdaler.»
-- Herr ordförande!
-- Doktor Haberfeld!
-- Nej, det var jag, Eriksson, som begärde ordet!
-- Jaså! Nå! Eriksson har ordet!
-- Jag skulle upplysa, att det icke är arbetaren som gjort Kommunen i
Paris, utan att det är ämbetsmän, advokater -- officerare, just såna där
livbeväringar -- och tidningsskrivare, som gjort den! Om jag hade ordet
i min makt, så skulle jag be dessa herrar uttrycka sina känslor i ett
konfirmationsalbum!
-- Anser förbundet frågan med ja besvarad?
-- Ja! Ja!
Och därpå börjades ett skrivande av skrivaren och ett kollationerande
och ett pratande som vid själva riksdagen.
-- Går det alltid till så här? frågade Falk.
-- Tycker herrn att det är muntert? svarade Eriksson. Det är så att man
kan riva håret av sig. Jag vill kalla detta korruption och förräderi.
Bara egennytta och uselhet; inte en man med hjärta, som kan föra saken
framåt; därför kommer det också att bli som det blir!
-- Vad skall det bli då?
-- Vi få väl se! -- sade snickaren och fattade Olles hand. Är du beredd?
fortfor han. Stå på dig bara, för här får du kritik!
Olle nickade slugt.
-- Ornamentsbildhuggaregesällen Olof Montanus har anmält sig hålla
föredrag om Sverge, började ordföranden; ämnet är väl stort, förefaller
det mig, och något allmänt hållet, men om han lovar göra undan det på en
halv timme, så ska vi väl höra på; eller vad säger herrarna?
-- Ja!
-- Herr Montanus, var så god och stig fram.
Olle ruskade på sig som en hund innan han skall ta språng, och gick fram
genom hopen, som mönstrade honom med sina blickar.
Ordföranden öppnade ett litet samtal med första bänken och sekreteraren
gäspade innan han tog upp en tidning för att visa huru litet han ämnade
höra på föredraget.
Men Olle steg upp på estraden, fällde ner sina stora ögonlock, tuggade
några gånger för att narra åhörarna att han började, och när det blev
riktigt tyst, så tyst att man kunde höra vad ordföranden sade åt
ryttmästarn, började han.
-- Om Sverge. -- Några synpunkter.
Det blev en paus.
-- Mina herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt
antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är
att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken
och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som
härvid användas -- världsexpositionerna och dessas verkningar --
hedersdiplomen!
[Man såg på varandra frågande. -- »Vad var det där för en gliring?» sade
Eriksson. »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]
-- Svenska nationen går, såsom alltid, här vid lag i spetsen för
civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat
göra den kosmopolitiska idén fruktbärande, och, om man får döma efter
vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava
ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit, och det är dem jag nu på en
kort stund vill betrakta, för att sedan övergå till något lättsmältare
såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.
[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men
han är rolig!»]
-- Sverge är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket,
vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar, är plattyskan
i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna
emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för
motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra
lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt
inflytande, vilket en gång gick så långt, att Sverige var en
inkorporerad tysk provins, såsom under Albrecht av Mecklenburg. Hit
räknar jag först de danska provinsernas erövring, Skåne, Halland,
Blekinge, Bohuslän och Dalsland; Sverges rikaste provinser bebos av
danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska
väldet.
[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]
-- Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad
och skåningarna utgöra vid riksdagen det regeringsfientliga partiet. Så
är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner
Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit
försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar
utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under
vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i
sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk för övrigt!
Engelsmännen hålla sig också en stor tidning, där de berömma sina egna
handlingar, utan att precis klandra andras.
Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt
rum. Vi ha finnar på finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden,
dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.
Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner, inkomna på
1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är, som
bekant, en vallon som infört i Sverge den nya statsförfattningen, vilken
är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!
[»Nej vad in i ... är det här för slag!»]
-- Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig
som soldater, varför de också kommo in på riddarhuset!
På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en
invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man
här ofta träffar rent tatariska typer.
Jag framkastade det påståendet, att svenska folket var på den allra
bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och
räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent, så ska ni få
skära näsan av mig, mina herrar!
Slå upp adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på
bokstaven G och av fyra hundra namn voro två hundra utländska. Vad är
orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: de utländska dynastierna
och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på
svenska tronen, så förvånas man över, att nationen än i dag kan vara så
konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenska konungen alltid
skall vara en utlänning, måste ovillkorligen leda rakt på målet,
denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma
att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty
att förlora något -- det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man
icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet, och det var det
Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då
var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarna
under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare, som på
Gustav II Adolfs tid funnos i landet, utskrevos och fördärvades 70,000
fullmåliga karlar. Hur många Karl X, XI och XII förstörde kan jag icke
säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge, då de
alla voro kasserade kronvrak!
Jag återvänder till mitt yttrande, att vi sakna nationalitet. Kan någon
säga mig något svenskt i Sverge, annat än våra tallar, granar och
järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra
folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga
översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja?
Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid
begärde dalkarlarna, att man skulle straffa dem som buro hackade och
brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den
Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de
haft många modeförändringar sedan dess!
Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är
specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska!
Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det, så är det
antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.
Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är
en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och
därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!
[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig
över bullret.]
-- Mina herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa
jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering,
och det är därför jag ber att herrarna instämma med mig i ett fyrfaldigt
hurra! -- Mina herrar! Leve Karl den tolfte!
[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek
ordföranden.]
-- Kan man väl tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som
skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar, som kunde gå
bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att
göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde
hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle
det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarna instämma med mig, när
jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stjernhjelm!
[»Vad hette han?» -- »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i
bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver
med oss!»]
-- Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter
som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och
kronoskattehemmanen, så vill jag bara säga, att sådana här servila
lymlar, som jag hört på i kväll, äro mogna för enväldet när som helst!
Och ni får't! Lita på det! Ni får envälde!
[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren, som nu tog
fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]
-- Och ett otacksamt släkte, som inte vill höra sanningen ...
[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden, men
ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande
av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stjernhjelm!»]
Olle och Falk befunno sig ute på gatan.
-- Vad kom åt dig? frågade Falk; blev du från dina sinnen!
-- Ja, jag tror jag blev det! Jag hade läst över mitt tal i nära sex
veckor, jag visste på pricken vad jag skulle säga, men när jag kom fram
och fick se alla dessa ögon, så gick det sönder; hela min konstiga
bevisföring ramlade som en murarställning, jag kände marken sjunka under
mina fötter och alla tankar kommo i en röra! Var det mycket galet?
-- Ja, det var svårt, och du får nog tidningarna på dig!
-- Ja, det är för sorgligt! Och jag tyckte att jag hade det så klart!
Men det var skönt att få bränna till dem lite ändå!
-- Du skadar din sak på det där sättet och kan aldrig komma fram mera!
Olle suckade.
-- Vad i herrans namn hade du med Karl XII att göra? Det var det värsta
av alltihop!
-- Fråga mig inte! Jag vet ingenting!
-- Älskar du ännu arbetaren? fortfor Olle.
-- Jag beklagar honom, som låter vilseföra sig av lycksökare, och jag
skall aldrig svika hans sak, ty hans sak är den närmaste tidens fråga,
och hela er politik är inte värd ett öre mot den!
Olle och Falk vandrade gatorna framåt och kommo så ner åt staden igen
och promenerade in på Lilla Nygatan, där de gingo in på café Naples.
Klockan var nu mellan nio och tio och kaféet var tomt i det allra
närmaste. Där satt blott en enda gäst vid ett bord nära disken. Han
läste i en bok för flickan, vilken satt bredvid och sydde. Det såg
mycket nätt och hemtrevligt ut, men måtte ha gjort ett starkt intryck på
Falk, ty han gjorde en häftig rörelse och ändrade min.
-- Sellén! Hå, är du här! God afton, Beda! sade Falk med en konstlad
hjärtlighet, vilken var honom mycket främmande, i det han tog den unga
flickans hand.
-- Nej, se bror Falk! sade Sellén. Hittar bror hit också! Jag kunde väl
tro att det var något, efter som vi ses så sällan i Röda Rummet.
Falk och Beda växlade en blick. Den unga flickan hade ett distingerat
utseende för sin plats; ett fint, intelligent ansikte, som bar en sorg;
en smärt gestalt med ett självsvåldigt men kyskt linjespel; ögonen voro
något vinklade uppåt, som om de spejade efter en olycka från himmelen,
men kunde för övrigt leka alla lekar ett ögonblickslynne kunde uppfinna.
-- Så allvarsam du är! sade hon till Falk och såg ned på sömmen.
-- Jag har varit på ett allvarsamt möte, sade Falk och rodnade som en
flicka. Vad läste ni för slag?
-- Jag läste Tillägnan till Faust, sade Sellén och räckte ut sin hand
för att leka med Bedas söm.
En mörk sky drog över Falks ansikte. Samtalet blev tvunget och
odrägligt. Olle satt försjunken i betraktelser, som tycktes röra sig om
självmord.
Falk begärde en tidning och erhöll »Den Obesticklige». Med ens slog det
honom för huvudet att han glömt se efter vad den skrivit om hans dikter.
Han fläkte upp bladet och kastade ögonen på tredje sidan; där fann han
vad han sökte. Det var inga artigheter, men icke heller några grovheter,
ty artikeln var dikterad av verkligt och djupt intresse. Recensenten
fann icke Falks poesi sämre eller bättre än de andra samtidas, men fullt
lika egoistisk och betydelselös; den handlade endast om författarens
enskilda affärer; olovliga förbindelser, uppdiktade eller verkliga,
koketterade med små synder men sörjde icke över de stora; det var icke
ett grand bättre än den engelska toalettpoesien, och författaren kunde
gärna ha satt sitt stålstick framför titeln, så hade texten varit
illustrerad m. m. Dessa enkla sanningar gjorde ett djupt intryck på
Falk, som endast läst Gråkappans puff, skriven av Struve, och Rödluvans
av personlig välvilja dikterade recension. Han tog ett kort avsked och
steg upp för att gå.
-- Skall du gå redan? frågade Beda.
-- Ja! Träffas vi i morgon?
-- Ja, som vanligt! God natt!
Sellén och Olle följde med ut.
-- Det är en rar unge, sade Sellén, när de gått en stund tysta framåt
gatan.
-- Jag anhåller att du yttrar dig litet mer förbehållsamt om henne!
-- Bror är kär i henne, kan jag förstå?
-- Ja, det är jag, och jag hoppas du förlåter mig det!
-- För all del, jag ska inte gå i vägen!
-- Och jag ber dig inte tro något illa om henne ...
-- Nej, det gör jag inte heller! Hon har varit vid teatern ...
-- Hur vet du det? Det har hon aldrig talt om för mig!
-- Nej, men för mig! Man ska aldrig tro de där små satarna!
-- Nå, det är ju inte något ont i det! Jag tänker ta henne ifrån hennes
plats så fort jag kan; vårt umgänge inskränker sig till att vi gå ut och
spatsera till Haga klockan åtta om morgnarna och dricka vatten ur
källan.
-- Så oskyldigt! Gå ni aldrig ut och supera om kvällarna?
-- Det har aldrig fallit mig in att göra något sådant opassande förslag,
som hon med förakt skulle avslå! Du skrattar, du; gör det; jag tror ännu
på en kvinna som älskar, hon må tillhöra vilken klass som helst, ja, hon
må ha haft vilka föregående äventyr som helst! Hon har sagt mig att
hennes bana icke varit ren, men jag har lovat att aldrig fråga henne om
det förflutna!
-- Det är allvarsamt då!
-- Ja, det är allvarsamt!
-- Det var en annan sak! God natt, bror Falk! Olle kommer väl med mig!
-- God natt!
-- Stackars Falk, sade Sellén till Olle; nu ska han också fram och löpa
sitt gatlopp, men det ska så vara; det är som tandömsningen; det blir
inte karl av en förrän man haft sin historia!
-- Hur dan är flickan då? frågade Olle av ren artighet, ty hans tankar
voro fjärran.
-- Hon är nog bra på sitt sätt, men Falk går och tar saken allvarsamt;
det låtsas hon också så länge hon tror att hon kan vinna honom, men
dröjer det, så tröttnar hon, och det är ingen säkerhet att hon icke
söker förströelse på annat håll under tiden ändå. Nej, ni kan inte
behandla så'na här affärer; man ska inte gå och huttla, utan klämma till
genast, annars kommer det någon annan i vägen. Har du aldrig varit ute,
Olle?
-- Jag hade ett barn med vår piga där hemma på landet och det var därför
far körde mig ur huset. Se'n har jag inte velat spotta åt dem!
-- Det var inte så invecklat det, inte! Men att bli bedragen, som det
kallas, det känns efter, det, må du tro; oj! oj! oj! Man ska ha nerver
som violsträngar, om man vill leka den leken! Få se hur Falk går igenom
den persen; det finns de som ta sådant där mycket djupt, och det är
dumt! -- Jaså, porten är öppen! Stig på, Olle; jag hoppas det ska vara
bäddat, så att du ska ligga riktigt gott; men du får ursäkta min gamla
städerska att hon inte kan skaka en bolster; hon är så klen i fingrarna,
ser du, så att det blir kanske lite knöligt och hårt.
De hade klättrat upp för trapporna och voro nu uppe.
-- Stig på, stig på! sade Sellén. Det känns som om Stava skulle ha
vädrat här, eller kanske hon skurat; jag tycker det luktar skurfukt.
-- Du spektaklar; det kan väl ingen skura där det inte finns något golv.
-- Finns det inte något golv? Det var en annan sak. Vart har det tagit
vägen då? Kanske det har brunnit upp? Nå, lika gott! Vi få väl vila på
vår moder jorden, eller gruset, vad det nu är!
Och de lade sig i kläderna på golvfyllningen, sedan de bäddat med bitar
av målarduk och gamla ritningar, och lade var sin portfölj under
huvudet. Olle slog eld, tog upp en stearinljusbit ur byxfickan och
ställde bredvid sig på golvet; ett svagt sken irrade omkring i den
stora, tomma ateljén och tycktes göra våldsamt motstånd mot de massor av
mörker, som ville störta sig in genom de kolossala fönstren.
-- Det är kallt i kväll, sade Olle och tog fram en flottig bok.
-- Kallt? Inte! Det är bara tjugu grader ute och då är det minst trettio
här inne, efter som vi bo så högt. Vad tror du klockan kan vara?
-- Jag tyckte hon slog ett i Johannis nyss.
-- Johannis? Inte ha de någon klocka! De ä' så fattiga, så den ha de
satt bort.
Det blev en lång paus, som först avbröts av Sellén.
-- Vad läser du, Olle?
-- Det är detsamma!
-- Är det detsamma? Ska du inte vara artig när du är främmande?
-- Det är en gammal kokbok, som jag lånat av Ygberg!
-- Nej, för fan, är det? Å, så få vi läsa lite; jag har inte ätit mer än
en kopp kaffe och tre glas vatten i dag.
-- Vad vill du ha för slag, då? sade Olle och bläddrade i boken. Vill du
ha en fiskrätt? Vet du vad Majonäs är?
-- Majonäs? Nej! Läs det! Det låter gott!
-- Hör på nu då? »139. Majonäs. Smör, mjöl och litet engelsk senap
sammanfräses och uppvispas med god buljong. När den kokar, ivispas några
äggulor; varefter den får kallna.»
-- Nej, fy tusan, det där blir man inte mätt på ...
-- Å, det är inte slut än. »Fin matolja, vinättika, litet grädde och
vitpeppar» -- ja, jag ser nu att det inte duger. Vill du ha något
stadigare?
-- Slå opp kåldolma; det är det bästa jag vet!
-- Nej, jag orkar inte läsa högt, låt mig slippa.
-- Å, läs på du!
-- Nej, låt mig vara i fred nu!
Det blev tyst igen. Därpå släcktes ljuset och det blev alldeles mörkt.
-- God natt, Olle; svep om dig, så att du inte fryser.
-- Vad ska jag svepa för slag?
-- Ja, inte vet jag. Tycker du inte att det är roligt att leva så här?
-- Jag undrar varför man inte tar livet av sig när det är så här kallt.
-- Inte ska man det! Jag tycker det är intressant att se hur det kommer
att gå.
-- Har du föräldrar, Sellén?
-- Nej, jag är oäkta; har du?
-- Ja, men det kan vara detsamma!
-- Du ska vara tacksam mot försynen, Olle; man ska alltid vara tacksam
mot försynen -- fast jag inte vet vad det tjänar till precis! Det ska
väl vara så!
Det blev tyst igen; denna gång var det Olle som störde.
-- Sover du?
-- Nej, jag ligger och tänker på Gustav Adolfs staty; vill du tro att
...
-- Fryser du inte?
-- Fryser? Här som är så varmt!
-- Min högra fot är alldeles borta.
-- Drag över dig färgschatullet och stoppa om dig penslarna, så blir det
bättre.
-- Tror du att någon haft det så svårt som vi?
-- Svårt? Ha vi det svårt, som ha tak över huvudet! Det finns
professorer vid akademien, med trekantig hatt och värja, som ha haft det
mycket värre. Professor Lundström har sovit en halv april månad i
Humlegårdsteatern! Det tyckte jag var stil! Han hade hela vänstra oxögat
för egen räkning, och han påstår att det inte fanns en parkettplats
ledig efter klockan ett på natten; alltid goda hus om vintern, men
dåligt om sommaren! God natt med dig, nu somnar jag!
Och Sellén snarkade. Men Olle steg upp och gick fram och åter på golvet
tills det ljusnade i öster; då förbarmade sig dagen över honom och
skänkte den vila, som natten icke unnat.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Sista brickan.
Och vintern gick, långsamt för de olyckliga, mera fort för de mindre
olyckliga. Och våren kom med sina krossade förhoppningar om sol och
grönt, tills sommaren var inne som en kort förberedelse till hösten.
En majmorgon gick litteratören Arvid Falk »i redaktionen av
Arbetarefanan» under en glödande solhetta framåt Skeppsbron och såg på
hur fartygen lastade och lade ut från stranden. Hans yttre var icke så
vårdat som förr; hans svarta hår var längre än modet tillät och hans
skägg hade vuxit ut à la Henri IV, vilket gav ett nästan vilt uttryck åt
hans avmagrade ansikte. Hans ögon brunno av en olycksbådande eld, som
brukar röja fanatikern eller rumlaren. Han tycktes välja bland fartygen,
men hade svårt att besluta sig. Efter lång tvekan gick han fram till en
matros, som höll på att rulla upp en björn med packor på en brigg. Han
lyfte artigt på hatten:
-- Kan herrn vara god och säga mig vart detta skepp går? sade han blygt,
ehuru han trodde sig tala i en mycket djärv ton.
-- Skepp? Jag ser inte något skepp!
Och de kringstående skrattade.
-- Men vill herrn veta vart briggen går, så läs där!
Falk kände sig bragt ur fattningen, men retade upp sig och fortfor i
häftig ton:
-- Kan ni inte ge ett hövligt svar på en hövlig fråga?
-- Ni? Dra du in i helvete och stå inte här och gräla! -- Se opp där!
Samtalet avstannade och Falk fattade äntligen ett beslut. Han vände sig
om, gick upp genom en gränd, över Köpmantorget och vek in på
Kindstugatan. Där stannade han utanför porten till ett smutsigt hus.
Återigen stod han tvekande, ty sin skötesynd obeslutsamheten kunde han
aldrig överge. Då kom en liten trasig, vindögd pojke springande med
handen full av korrektur i långa remsor och skulle förbi Falk, då denne
höll an honom.
-- Är redaktören uppe? frågade han.
-- Ja, han har varit här sedan klockan sju, svarade gossen med andan i
halsen.
-- Har han frågat efter mig?
-- Ja då, många gånger!
-- Är han ond?
-- Jaa! Det är han allt.
Och gossen var som en pil uppe för trapporna! Men Falk var strax efter
och inträdde i redaktionsrummet. Det var ett kyffe med två fönster åt
den mörka gatan; framför vardera stod ett omålat träbord med papper,
penna, tidningar, sax och gummiflaska.
Vid ena bordet satt gamle vännen Ygberg, iförd en söndersliten svart
bonjour, och läste korrektur; vid det andra bordet, som var Falks, satt
en herre i skjortärmarna och en svart sidenmössa på huvudet av det slag,
som kommunarder bära. Hans ansikte var igenväxt med ett rött helskägg
och hans undersätsiga växt med dess grova former antydde arbetaren. Då
Falk inträdde, gjorde kommunarden en våldsam rörelse med benen under
bordet och kavlade upp skjortärmarna, varvid en blå tuschtatuering,
bestående av ett ankare och ett anglosachsiskt R, blev synlig. Därpå
fattade han saxen, stack den mitt igenom första sidan på en
morgontidning, gjorde ett klipp och sade med rå ton och ryggen åt den
tilltalade Falk:
-- Var har herrn varit?
-- Jag har varit sjuk, svarade Falk trotsigt som han själv tyckte, men
ödmjukt som Ygberg försäkrade efteråt.
-- Det var lögn; herrn har varit ute och supit! Han satt på Naples i går
kväll; jag såg honom!
-- Nå, det må jag väl göra ...
-- Herrn får sitta var han behagar, men här ska han vara på slaget,
enligt överenskommelse! Klockan är en kvart över åtta redan! Jag vet att
så'na där herrar, som legat vid akademien, där de tro att de få lära så
fasligt mycket, inte få lära sig ordning och skick! Är det inte oborstat
att komma för sent? Uppför herrn inte sig som en drummel, då herrn låter
sin arbetsgivare sitta och göra sin tjänst? Va? Nu för tiden är det opp
och ner, det ser jag! Det är arbetstagaren som hundsvotterar mästaren,
det vill säga arbetsgivaren, och det är kapitalet som är det förtryckta!
Så är det!
-- När kom redaktören på de åsikterna?
-- När? -- Nu, herre! Just nu! Och jag hoppas de åsikterna äro lika goda
för det! Men jag har kommit underfund med något annat också! Herrn är ju
en okunnig människa; herrn kan ju inte skriva svenska! Var så god och se
hit! Hur står det här? Läs! »Vi hoppas att alla de som nästa år skola
exercera beväring» -- har man hört på maken! »Alla de som» ...
-- Ja, det är rätt! sade Falk.
-- Är det rätt? Hur kan herrn påstå det! Man säger i dagligt tal »alla
dom som», alltså måste man skriva »alla dem som».
-- Ja, om dem står i ackusativus ...
-- Ä, inte några lärda fraser; det kommer man ingen stans med! Herrn ska
inte prata smörja med mig! Nå, och så skriver herrn ex-sersera med bara
x, fastän det heter ex-sersera! Tyst nu! Heter det ex-ersera eller
ex-sersera ...? Svara nu!
-- Man säger visserligen ...
-- Man säger, alltså heter det ex-sersera; ty det kan inte heta annat än
man säger! Kanske jag är dum, när allt kommer omkring, kanske jag inte
kan _tala_ svenska en gång! Jag har rättat det emellertid! Se här,
fortsätt nu och passa på tiden en annan gång!
Han störtade upp från stolen med ett anskri och smällde en örfil på
korrektur-gossen!
-- Jaså, du sitter och sover mitt på ljusa dagen, din lymmel! Dig ska
jag väl lära att vara vaken! Du är inte för gammal att få stryk.
Han tog offret vid spänntamparna, kastade honom upp på en hög osålda
tidningar och pryglade honom med sin svältrem, som han spänt av.
-- Jag sov inte, jag sov inte, jag bara blunda'! skrek gossen under
smärtan.
-- Jaså, du nekar också! Du har lärt dig ljuga, men jag ska lära dig
tala sanning. -- Sov du eller sov du inte? Tala nu sanning, annars blir
du olycklig!
-- Jag sov inte! stammade den olycklige, som var alldeles för ung och
oskyldig att med en lögn kunna reda sig ur ett dilemma.
-- Jaså, du nekar ändå! Det var en förhärdad lymmel! Ljuga så fräckt!
Han skulle just till att ytterligare bestraffa det unga sanningsvittnet,
då Falk reste sig, gick fram till redaktören och sade med fast röst:
-- Slå inte gossen; jag såg att han inte sov!
-- Nej, hör ni på den! Det var mig en rolig kurre! »Slå inte gossen!»
Vem var det som yttrade sig! Jag tyckte jag hörde en mygga surra i mitt
öra! Jag kanske hörde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! --
Herr Ygberg! Herrn är en hygglig karl! Herrn har inte studerat vid
akademien! Hör nu, såg herrn händelsevis om den här gossen, som jag nu
håller som en fisk i byxtamparna, såg herrn om han sov?
-- Om han inte sov, svarade Ygberg sävligt och intagande, så höll han
just på till att somna!
-- Det är rätt svarat! Vill herr Ygberg vara så god och hålla i den här
byxlinningen, medan jag låter min käpp lära en yngling att tala sanning!
-- Herrn har inte rättighet att slå honom, sade Falk. Rör honom, och jag
öppnar fönstret och ropar upp en poliskonstapel!
-- Jag är husbonde och jag slår mina lärpojkar! Han är lärpojke, för han
ska in i redaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade,
som inte tro att man kan redigera en tidning utan deras hjälp! Hör du,
Gustav, lär du inte på tidningsyrket? Va? Svara nu, men tala sanning,
annars ...!
Dörren öppnades, och in stack ett huvud -- det var ett mycket ovanligt
huvud och oväntat att se på detta ställe, men det var ett mycket bekant
huvud, ty det hade varit avritat fem gånger.
Emellertid hade detta betydelselösa huvud det inflytandet att redaktören
kastade på sig en rock och spände om svältremmen, samt gjorde en bugning
och ett grin som vittnade om stor övning.
Statsmannen frågade om redaktören var ledig, varpå ett
tillfredsställande svar avgavs under det sista lämningen av arbetaren
försvann, i det barrikadmössan ströks av huvudet.
De båda herrarna stego in i redaktörens enskilda rum och dörren stängdes
väl efter dem.
-- Jag undrar vad greven nu har för planer? sade Ygberg och satte sig
självsvåldigt på sin stol, som en skolpojke när magistern går sin väg.
-- Det undrar inte jag alls, sade Falk, ty nu tror jag mig veta vad han
är för en skälm, och vad redaktören är för en skälm, men jag undrar hur
du kunnat från att vara ett fä bliva en ärelös hund, som lånar sig till
skändligheter.
-- Du ska inte vara så häftig, kära bror! -- Nå, du var inte på plenum i
natt!
-- Nej! Jag anser riksdagen vara utan all betydelse för annat än
enskilda intressen. Hur gick det med Tritons dåliga affärer?
-- Vid gemensamma omröstningen beslöts att staten skulle, i betraktande
av det stora, nationella i företagets patriotiska idé, övertaga
obligationerna under det att bolaget likviderar ... eller avvecklar!
-- Det vill säga -- staten håller inunder huset medan grunden ramlar, så
att styrelsen får tid att springa undan!
-- Du såg hellre att alla dessa små ...
-- Jag kan, jag kan! Alla dessa små räntetagare -- ja, jag såg hellre
att de arbetade med sitt lilla kapital än att de låge lata och ockrade
med det, men jag såg helst att bedragarna komme på fästning, så
uppmuntrades icke bedrägliga företag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy
fan! -- En sak! Du fikar efter min plats! Du ska få den! Du ska icke
behöva sitta där i din vrå och vara bitter på mig, därför att du ska
behöva sopa och städa åt mig i korrekturet. Jag har alldeles för många
artiklar liggande otryckta därinne hos den där frihetshunden, som jag
föraktar, för att jag skulle vilja sitta och klippa rövarhistorier
vidare. Rödluvan var mig för konservativ, men Arbetarefanan var för
smutsig!
-- Nå, det var roligt, att du lämnar dina chimerer och blir förståndig.
Gå du in i Gråkappan; där har du en framtid!
-- Jag lämnar den chimeren att de förtrycktas sak ligger i goda händer,
och jag tror det vara en stor uppgift att upplysa allmänheten om vad
opinionen, i synnerhet den tryckta, är, och huru den uppkommer, men
saken, den lämnar jag aldrig!
Dörren till redaktörens rum öppnades ånyo, och ut trädde redaktören
själv. Han stannade mitt på golvet och talade med en onaturlig böjlig,
nästan hövlig stämma:
-- Behagar häradshövdingen upprätthålla redaktionsbestyren medan jag
avlägsnar mig -- jag måste resa bort på en dag i högst viktiga ärenden.
Notarien kan hjälpa med de löpande göromålen. Herr greven stannar en
stund därinne på mitt rum -- jag hoppas herrarna icke undandraga sig att
vara herr greven till tjänst om så åstundas.
-- För all del, det behövs icke, sade greven inifrån, där han satt lutad
över ett manuskript som var under tillkomst.
Redaktören gick, och, märkvärdigt, greven gick ungefär två minuter
efter, eller så lång tid som fordrades för att slippa gå ut i sällskap
med redaktören av Arbetarefanan.
-- Är du säker på att han reste med detsamma? frågade Ygberg.
-- Jag hoppas det! sade Falk.
-- Då går jag ner till Munkbron och tittar på fruarna hur de handla. A
propos, har du träffat Beda något sen?
-- Sen?
-- Ja, sen hon lämnade Naples och satte sig på rum.
-- Hur vet du det?
-- Du skall försöka att vara lugn, Falk! Det går dig aldrig väl annars!
-- Ja, jag måste det snart, annars mister jag förståndet! Tänk den där
lilla kvinnan, som jag älskade så, så! Hon bedrog mig så skamligt! Vad
hon nekade mig, det gav hon åt den där tjocka hökarn! Och vet du vad hon
svarade? Hon sa att det bevisade huru rent hon älskade mig!
-- Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon hade rätt, ty översatsen
var alldeles riktig: hon älskar dig än?
-- Hon förföljer mig åtminstone!
-- Och du?
-- Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet.
-- Det är: du älskar henne än!
-- Låt oss byta om ämne!
-- Du skall vara lugn, Falk! Se på mig! Nu går jag emellertid ut och
solar mig; man måste dock njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens.
Gustav, du kan få gå ner till Tyska brunn och spela knapp, om du vill,
på en timme.
Falk var ensam. Solen kastade sig ner över det branta taket mitt emot
och eldade nu upp rummet; han öppnade fönstret och tittade ut, för att
få några friska andetag, men möttes av dövande ångor från rännstenen;
han lät blicken flyga ut till höger framåt de prång som kallas
Kindstugatan och Tyska Brinken, och han såg längst bort i perspektivet
ett stycke av en ångbåt, några mälarvågor som glänste i solskenet och en
klyfta av Skinnarviksbergen, som nu först fått litet grönt här och där i
skrevorna. Han tänkte på dem som skulle få fara ut till ett sommarnöje
på denna ångbåt, bada i dessa vågor och vila sitt öga på det gröna. Men
nu började bleckslagaren inunder hamra plåt, så att huset och
fönsterrutorna skallrade; fram körde ett par arbetshjon en dånande
stinkande kärra och ut från krogen mitt över gatan stormade en doft av
brännvin, svagdricka, sågspån och granris. Han drog in huvudet och satte
sig vid sitt bord; framför honom lågo väl hundra landsortstidningar
färdiga att bli klippta. Han tog av sig manschetterna och började
granskningen; de luktade kimrök och olja och svärtade ifrån sig -- det
var huvudintrycket; vad han ansåg värt att tagas ur dem, det fick
stanna, ty han måste tänka på sin tidnings program. Om arbetarna vid
någon fabrik skänkt verkmästaren en snusdosa av silver, så skulle han
genast klippa till, men om en patron skänkt fem hundra riksdaler till
arbetarnas kassa, skulle han gå förbi. Om hertigen av Halland hade
invigt en pålkran och intendenten Trälund skrivit vers vid tillfället,
skulle han klippa till med vers och allting, »ty sådant tycker folk om
att läsa»; kunde han lägga till något försmädligt, så var det så mycket
bättre, de fingo det i alla fall i sig. För övrigt gällde
klippningsordern: allt berömligt av och om publicister och
kroppsarbetare, allt smädligt om präster, militärer, stora köpmän (icke
små), akademici, stora författare och domare. Dessutom skulle han minst
en gång i veckan angripa kungliga teaterdirektionen, samt stryka ner
småteatrarnas lättsinniga sångpjäser i »moralens och sedlighetens namn»,
ty redaktören hade märkt att arbetarna icke voro roade av dessa teatrar.
En gång i månaden skulle stadsfullmäktige anklagas (och dömas!) för
slöseri, varjämte, så ofta tillfälle gavs, regeringsformen borde
antastas, men icke regeringen; sträng censur hade redaktören förbehållit
sig på attentat mot vissa riksdagsmän och vissa statsråd. Vilka? Det var
en hemlighet som icke ens redaktören kände, ty det berodde på
konjunkturerna, och dem kunde endast tidningens hemliga förläggare
bedöma.
Falk arbetade med sin sax tills han var svart om ena handen, och han
klistrade; men gummiflaskan gav ifrån sig en sådan elak lukt och solen
brände så hett; den stackars aloën, vilken kunde törsta som en kamel och
lida en retad stålpennas alla styng, stod och såg så bedrövad ut och
gjorde det ökenartade intrycket förfärligt levande; hon var alldeles
svartprickig av stick och hennes blad sköto upp som en bunt åsneöron ur
den snustorra jorden. Något dylikt måtte ha svävat för Falks tankar, där
han satt försjunken i sysslolöshet, ty innan han kunde ångra sig hade
han snappat av alla örsnibbarna. Därpå, kanske för att döva samvetet,
kanske för att ha något att göra, strök han gummi på såren och såg på
huru solen torkade det; därpå undrade han en stund var han skulle få
middag ifrån, ty han hade kommit in på den stråten som leder till
fördömelsen -- eller de så kallade »dåliga affärernas» väg; så tände han
en pipa Svarta Ankaret och lät det dövande oset stiga upp och bada sig i
det kortvariga solskenet; detta gjorde honom mildare stämd mot det
stackars Sverge, där det låg uttalat, som man tror, i de dag-, vecko-
och halvveckobulletiner som kallas tidningar. Han lade undan saxen och
kastade tidningarna i en vrå och delade broderligt med aloën innehållet
av lerkaraffinen; då tyckte han att den stackarn såg ut som något
vingklippt -- vad som helst -- en and till exempel, som stod på huvet i
dyvatten och grävde efter något -- vad som helst -- pärlor till exempel,
eller musslor åtminstone, utan pärlor. Därpå grep honom förtvivlan igen,
liksom garvaren med sina långa hakar, och sköt honom ner, ner igen i
smutskaret, där han skulle beredas innan kniven kom och skrapade skinnet
på honom så att han skulle bli lik andra människor. Och han kände icke
samvetskval, icke ånger över ett förspillt liv, utan helt enkelt
förtvivlan över att behöva dö i sin ungdom, den andliga döden, innan han
fått göra gagn, förtvivlan över att behöva kastas bort som en onyttig
rö, som ris på elden!
Klockan slog elva i Tyskan, och nu började klockspelet »Här är gudagott
att vara» och »Mitt liv är en våg»; liksom fattad av samma idé började
ett italienskt positiv med obligat flöjtstämma att väva upp »An der
schönen blauen Donau» vid Brända Tomten; så mycket musik på en gång
satte nytt liv i bleckslagaren, vilken med fördubblad iver tog itu med
sina plåtar; allt detta larm gjorde att Falk icke hörde huru dörren
öppnades och två personer inträdde. Den ena var en lång, mager, mörk
figur med höknäsa och polkahår, den andra var en tjock, blond,
undersätsig en, vars ansikte var blankt av svett och som mest liknade
det djur som av hebreerna ansågs vara det orenaste av alla. Deras yttre
antydde en sysselsättning som varken tog själs- eller kroppskrafter för
mycket i anspråk; där fanns detta odeciderade som tyder på
oregelbundenhet i arbete och levnadssätt.
-- Pst! viskade den långa; är du ensam?
Falk syntes både angenämt och oangenämt överraskad av besöket.
-- Jag är alldeles ensam till och med; den röde har rest bort.
-- Å! Kom då med och ät en bit mat.
Däremot hade Falk ingenting att invända, utan stängde byrån och följde
de två ner till källaren Stjärnan på Österlånggatan, där de slogo sig
ner i den mörkaste vrån.
-- Nej, se brännvin! sade den tjocka, och hans brustna öga tindrade mot
brännvinsflaskan.
Men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst, fäste
icke tillbörlig uppmärksamhet på de erbjudna saligheterna.
-- Jag har icke känt mig så olycklig på länge! sade han.
-- Tag dig en smörgås med sill! sade den långa. Vi ska ha utav Rydingens
kumminost. -- Pst! Kypare! -- Blombergs blandning!
-- Kan ni ge mig ett gott råd nu, försökte Falk igen; jag står inte ut
med »den röda» längre och jag måste söka ...
-- Pst! Kypare! Bergmans spisbröd! -- Sup nu, Falk, och sitt inte och
prata smörja!
Falk var kastad ur sadeln och gjorde icke vidare några försök i den
riktningen att finna lindring i sin andliga nöd, men han försökte en
annan icke ovanlig väg.
-- Sa du att vi skulle supa? Så gärna som min själ lever!
Det flöt som etter i hans ådror, ty han var icke van vid starka drycker
på förmiddagen; men han erfor ett underligt välbehag i matoset och
flugsurret och doften av den halvruttna blombuketten, som stod bredvid
den smutsiga bordsyrtuten. Till och med det dåliga sällskapet med det
slarviga linnet, de fläckiga rockarna och de okammade galgfysionomierna
harmonierade så med hans eget förnedringstillstånd, att han erfor en
vild glädje.
-- Vi voro ute på Djurgårn och söp i går! sade den tjocka, för att i
minnet upprepa de njutningar som flytt.
Häremot hade Falk ingenting att anmärka och hans tankar voro också
genast på annat håll.
-- Är det inte skönt att vara fri på en förmiddag? sade den långa, som
tycktes ha tagit en frestareroll.
-- Jo, det är skönt, svarade Falk, och skulle liksom mäta sin frihet med
en blick ut genom fönstret, men han såg endast en brandstege och en
soplår ute på bakgården, dit endast svaga återsken från sommarhimlen
svävade ner.
-- Nu ta vi en halva! Se så! -- Ah! -- Nå, bolaget Triton? Hahahaha!
-- Du ska inte skratta, sade Falk; det blir så många stackare lidande på
det!
-- Vad för ena stackare! Stackars kapitalister? Tycker du det är synd
med sådana som inte arbeta, utan leva på pengar? Nej, min gosse, du har
allt dina fördomar kvar ännu! Men det stod en sådan rolig historia i
Bålgetingen om en grosshandlare som skänkte 20,000 rdr till barnkrubban
Betlehem, och för det fick han Vasaorden; men så befanns det vara
Tritonsaktier med solidarisk ansvarighet, så att nu får krubban göra
konkurs. Är det inte härligt! Tillgångarna utgjorde 25 vaggor och ett
oljefärgsporträtt av okänd mästare! Det är ju skönt! Porträttet
värderades till 5 rdr! Är det inte härligt? Håhåhåhå!
Falk kände sig obehagligt berörd av ämnet, vilket han kände bättre än de
andra.
-- Nå, såg du att Rödluvan avslöjade den där humbugen Skönström, som gav
ut de där usla dikterna i julas? sade den tjocka. Det var riktigt rart
att läsa ett sant ord om den där schajasen en gång! Jag har rappat honom
i Espingen ett par gånger, och det så att det har visslat om det!
-- Ja, men du var litet orättvis mot honom; hans verser voro inte
dåliga, sade den långa.
-- Dåliga? De voro då mycket sämre än mina, som Gråkappan strök ner så
-- du minns!
-- Apropos, Falk. Har du varit på Djurgårdsteatern? frågade den långa.
-- Nej!
-- Det var synd det!
-- Där är det där Lundholmska rövarbandet och grasserar! Det må du tro
var mig en fräck lymmel! Han hade inte skickat Espingen några biljetter,
och när vi kom dit i går, körde han ut oss! Det ska han ha igen! Vill
inte du ta itu med den hunden! Se här har du papper och blyertspenna! Nu
skriver jag! »Teater och musik», »Djurgårdsteatern». Nu skriver du!
-- Men jag har ju inte sett hans trupp!
-- Vad fan gör det! Har du inte skrivit förr om det du inte sett?
-- Nej, det har jag inte; jag har avslöjat humbug, men jag har aldrig
angripit oskyldiga, och hans trupp känner jag inte.
-- Å, den är usel! Det är bara pack! bestyrkte den tjocka. Spetsa din
penna och stick honom i hälen, som du så bra kan!
-- Varför sticka ni inte själva? frågade Falk.
-- Därför att sättarna känna vår stil och de bruka spela folk därute om
kvällarna. För övrigt är Lundholm en sådan vildsint karl, så han kommer
nog rykande upp på byrån, och då ska man ha det att sticka honom i näsan
med, att det är en opinionsyttring från opartiska! Se så, skriver Falk
teater, så går jag på med musiken. Det har ju varit en konsert i
Ladugårdslands kyrka i veckan. -- Hette han inte Daubry? med y?
-- Nej, med i! svarade den tjocka. Kom nu bara ihåg att han var tenor
och att han sjöng Stabat Mater!
-- Hur stavas det?
-- Det kan vi snart se efter, sade den tjocka redaktören av Espingen och
tog fram en packe flottiga tidningar från gasometerskåpet.
-- Här har du hela programmet, och jag tror det står en recension inuti
bladet.
Falk kunde icke låta bli att skratta.
-- Det kan väl inte stå recension samma dag annonsen är ute?
-- Nog kan det alltid! Men det behövs inte, för jag ska nog recensera
det där franska packet ändå! -- Gå nu på med litteraturen du, tjockus.
-- Skicka förläggarna böcker till Espingen? frågade Falk.
-- Är du galen?
-- Köper ni dem själva för bara nöjet att recensera dem?
-- Köper? -- Grönskålling! Tag dig en ters nu, och se glad ut, ska du få
dig en kotlett!
-- Ni kanske inte läsa de böcker ni recensera?
-- Vem tror du har tid att läsa böcker? Är det inte nog med att man
skriver om dem! Man läser tidningarna och det är tillräckligt! För
övrigt ha vi för princip att rappa alla!
-- Ja, men det är ju en dum princip.
-- Nix! Därigenom får man alla författares ovänner och avundsmän med sig
-- och då har man ju majoritet. De neutrala läsa hellre ovett om andra
än de läsa beröm! Det ligger något uppbyggligt och tröstrikt för den
obemärkte att se huru törnig berömmelsens väg är! Inte sant?
-- Ja, men att handskas med människors öden på sådant vis!
-- Å, det gör så gott åt både gamla och unga, det vet jag, som aldrig
fick annat än ovett i min ungdom!
-- Ja, men ni vilseleda allmänhetens omdöme.
-- Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina
passioner tillfredsställda. Om jag berömmer din ovän, så vrider du dig
som en mask och säger att jag saknar omdöme; om jag berömmer din vän, så
säger du jag har omdöme! Tag ner den där sista pjäsen på dramatiskan,
tjockus, som nyss kommit ur pressen!
-- Är du säker att han kommit ut?
-- Ja bevars! Du kan alltid säga att den »saknar handling», för det är
publiken så van att man säger, och så kan du mockera dig över hans
»vackra språk»; det är ett gammalt, gott, nedsättande beröm; och så ska
du kasta dig över teaterdirektionen, som tagit upp stycket; tala också
om att pjäsens »sedliga halt» är tvivelaktig -- ty det kan man säga om
allting; låt bli att tala om utförandet, det »uppskjuta vi till en annan
gång, av brist på utrymme», kan du sätta, så går du inte och dabbar dig,
efter som du inte sett eländet.
-- Vem är den olycklige, som skrivit den där pjäsen? frågade Falk.
-- Det vet man inte ännu!
-- Tänk dock på hans föräldrar och syskon, som kanske få läsa de där
sakerna, vilka kanske äro högst orättvisa.
-- Nå, vad ha de med Espingen att göra? Jo, de tänkte få läsa något
stickande om sina ovänner; var så säker på det; de veta nog vad Espingen
brukar innehålla.
-- Ni ha då intet samvete?
-- Har publiken, den »ärade publiken», något samvete som underhåller
oss? Tror du vi skulle leva om de inte höllo oss! Vill du höra en strof
om den närvarande litteraturens tillstånd, som jag har skrivit; den är
inte dum, ska du tro. Jag har avdraget med mig! Men vi ska ha lite
porter först! Kypare! Pst. -- Hör på nu, ska du få höra; du kan ta åt
dig om du vill!
»På länge har väl icke varit en sådan jämmer inom svenska
verstillverkningen; det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat;
stora, långa karlarna låta som kattor i mars! Och de där vilja väcka
världens intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och
polyper; lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då
gå de och äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som
vindragare. Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig
prövat annat än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om
att han 'ej har guld, men blott sin lyra' -- en sådan lögnare; han har
fem tusen i räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska
Akademien! Och den där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna
sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras
poesier äro inte en smul bättre än de som för trettio år se'n lades
under gitarrnoter av prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt
sockerbagarn för tolv öre tummen och inte gå och besvära förläggare,
tryckare och recensenter med att göra dem till skalder! Vad skriva de
om? Om ingenting, d. v. s. om sig själva! Det är opassande att tala om
sig själv, men det passar att skriva! Vad jämra de sig över? Över sin
oförmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en
enda tanke som skulle kunna röras hos några andra, hos tiden, samhället;
hade de fört de eländas talan en enda gång, skulle deras synder varda
dem förlåtna, men det ha de icke; därför äro de som en ljudande malm --
nej som ett skrällande järnskräp och en sprucken narrbjällra -- ty de
hade icke kärleken till annat än till nästa upplaga av Bjurstens
litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig själva!» -- Det var beskt
det där? Va?
-- Det är orättvist, tycker jag! sade Falk.
-- Jag tycker det är kläm i det, sade den tjocka. Du måste erkänna, att
det är bra skrivet i alla fall. Är det inte? Han har en penna, den där
lången, som går igenom sulläder.
-- Håll mun på er nu och skriv, gossar, så får ni kaffe och konjak se'n!
Och de skrevo om människors värde eller icke värde, och de krossade
hjärtan, som man knäcker sönder ägg!
Falk erfor ett outsägligt behov av frisk luft; han öppnade fönstret åt
gården, men det var en sådan hög, smal, mörk gård, i vilken man känner
sig som i en grav och där endast en fyrkant av himlen synes då man
lägger huvudet bakut. Och han tyckte sig också sitta på botten av sin
grav, bland brännvinsångor och matos, hållande gravöl över sin ungdom,
sina goda uppsåt och sin heder; han försökte lukta på syrenerna, som
stodo på matbordet, men de spredo blott förruttnelsens doft, och han
försökte ännu en gång med blicken genom fönstret fixera något föremål,
som icke skänkte honom vämjelse; men han såg blott den nytjärade
soplåren, vilken stod där som en likkista med sitt innehåll av kasserade
grannlåter, uttjänta nyttigheter; han lät sina tankar klättra upp för
brandstegen, vilken tycktes leda rätt upp i den blå himlen från smuts
och stank och vanära, men där gingo inga änglar upp och ner, och överst
syntes intet vänligt ansikte, utan blott det tomma blå intet.
Falk fattade pennan och började skugga bokstäverna i rubriken Teater, då
en kraftig hand fattade honom i armen och en bestämd röst sade:
-- Kom med, får jag tala vid dig!
Falk såg upp, slagen och skamsen. Borg stod bredvid honom och tycktes
icke vilja släppa sitt tag.
-- Får jag presentera ... började Falk.
-- Nej, det får du inte, avbröt Borg; jag vill inte bli bekant med några
brännvinslitteratörer. Kom med bara!
Och han drog Falk med sig till dörren, oemotståndligt.
-- Var är din hatt? Så där! Kom nu bara!
De voro ute på gatan. Borg tog honom under armen och ledde honom ner
till Järntorget; där drog han honom in i en skeppsfournerarebod och
köpte ett par segelskor, därpå drog han honom över slussen ner till
Stadsgårdshamnen; där låg en kutter förtöjd och klar att sticka ut; på
kuttern satt unge Levi och läste i en latinsk grammatika och åt på en
smörgås.
-- Här, sade Borg, ser du kuttern Uria; det är ett fult namn, men den
seglar bra och är assurerad i bolaget Triton; där sitter skeppets
redare, judgossen Isaac, och läser Rabes grammatika -- den fånen tänker
bli student -- och nu är du hans informator för sommarn, och nu sträcka
vi till vårt sommarnöje på Nämdön. Alle man om bord! Inga resonemanger!
-- Klart? -- Lägg av!
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Brevväxling.
Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.
Nämdö i juni 18..
Gamle Skandalskrivare!
Som jag är alldeles säker på, att varken du eller Levin betala in era
omsättningsparter på vårt lån i Skomakarbanken, så skickar jag härmed
ett reversal på nytt lån i Byggmästarbanken. De smulor, som icke åtgå
till omsättningen torde kristligen delas, och min part överstyras med
ångare till Dalarö, där jag hämtar.
Brodern Falk har jag nu haft under min vård en månad och jag tror att
jag har honom på bättringen. Du minns att han övergav oss strax efter
den Olaiska föreläsningen och att han, i stället för att begagna sin
bror och sina relationer, gav sig in i Arbetarefanan, där han blev
misshandlad för 50 rdr i månaden. Den där frihetsluften på Kindstugatan
måtte emellertid ha verkat demoraliserande på honom, ty han började sky
bättre folk och klä sig illa. Jag hade dock under tiden ett öga på honom
genom den slinkan Beda -- du vet -- och när jag fann honom mogen för ett
avbrott med de där kommunardförbindelserna, så hämtade jag honom. Jag
hämtade honom på källaren Stjärnan, där han satt i sällskap med två
skandalskrivare och begagnade brännvin -- jag tror visst att de skrevo
också! Hans tillstånd vid hämtningsäventyret var vad ni skulle kalla
sorgligt. Som du vet, betraktar jag människorna med den absoluta
likgiltighetens blickar; jag tar dem som geologiska preparat, som
mineralier; några kristallisera i det systemet, andra i det; varför de
göra så, ja, det beror på lagar eller omständigheter, inför vilka vi
skola förhålla oss likgiltiga; jag gråter inte över kalkspaten därför
att den inte är hård som bergkristallen; därför kan jag icke heller
kalla Falkens belägenhet sorglig; den var helt enkelt produkten av hans
temperament (hjärta som ni säger) + omständigheter, dem hans temperament
framkallat. Han var emellertid litet »down» vid tillfället. Jag förde
honom om bord, och han förhöll sig passiv. Men just som vi kastat loss
och fått fart, så vände han sig om och då, jag tror att hon gått dit
själv, stod Beda, du vet, på stranden och viftade. Då blev karlen galen;
han ville i land, skrek han, och hotade att hoppa i sjön. Jag tog honom
i armen och stoppade in honom i kajutan, varpå dörren blev stängd. När
vi passerade Vaxholm, kastade jag två brev på posten, ett till
redaktören av Arbetarefanan med en ursäkt för Falks fortfarande
uteblivande, och ett till hans värdinna, med anhållan om hans kläders
hitutskickande.
Emellertid mojnade han av, och när han fick se de stora vattnen och
skären, så blev han sentimental och språkade en hel hop smörja om att
han aldrig trott han skulle få se Guds (!) gröna jord mer, o. d. Men så
kom ett slags samvete över honom. Han ansåg sig icke ha rättighet att
vara så lycklig, och få njuta så i sysslolöshet, då så många människor
voro olyckliga; han ansåg sig ha svikit sin plikt mot busen på
Kindstugatan och han ville vända om; han förklarade på mina rysliga
skildringar av hans nyss flydda liv, att det var människornas skyldighet
att lida och arbeta för varandra; denna åsikt har hos honom antagit en
religionsartad karaktär (jag har emellertid nu tagit bort den med
Vichyvatten och salta bad). Mannen tycktes vara alldeles söndergången
och jag har haft mycket besvär med att laga honom, ty psykiskt och
fysiskt var här svårt att skilja på. Jag måste säga, att han i vissa
avseenden väcker min förundran -- beundra gör jag aldrig. -- Det måtte
vara en egen mani, som driver honom att handla rakt emot sina intressen.
Tänk så bra han skulle ha haft det vid det här laget, om han gått fram
på sin lugna ämbetsmannabana, helst då brodern i så fall lovat hjälpa
honom med en större penningsumma. I dess ställe går han och sätter bort
sitt anseende och slavar åt en rå arbetskarl -- allt för de där idéernas
skull! Det är för underligt!
Emellertid tyckes han vara på bättringen, i synnerhet efter sista läxan.
Kan du tänka dig, han gick och kallade fiskaren här ute för »herrn» och
lyfte på hatten för honom. Dessutom anställde han små kordiala samtal
med befolkningen och ville göra sig underrättad om »huru de hade det».
Följden blev den att fiskaren drog öronen åt sig och kom en vacker dag
till mig och frågade om »den där Falk» skulle betala sin inackordering
själv eller om doktorn (jag) skulle göra det! Jag berättade det för Falk
och han blev ledsen, som han alltid blir när han mister sin goda tanke
om något. En tid efter gick han och talade om utsträckt rösträtt med
fiskaren; följden blev att denne kom till mig och frågade om Falk hade
dåliga affärer.
Första dagarna gick han på stränderna och dårade; ibland företog han
långa simfärder utåt fjärden, som om han aldrig ämnade vända om, och som
jag alltid ansett självmord vara en av människans heligaste rättigheter,
efter som hon fått den gåvan av naturen, så gjorde jag inga ingrepp i
hans vanor. Isaac berättade att Falk emellanåt för honom haft långa
utgjutelser om den där nymfen Beda, som lär ha lurat honom grundligt.
A propos Isaac, så är det ett fint huvud, må du tro. Han har satt i sig
Rabe nu på en månad och läser Cæsar som vi läsa Gråkappan, och vad mer
är, han vet vad den innehåller, något som vi aldrig visste. Men hans
huvud är egentligen receptivt, det vill säga mottagligt och därjämte
beräknande, och det är en gåva med vilken många blivit snillen, ehuru de
varit ganska dumma. Hans praktiska sinne måste ibland ge sig luft, och
vi hade nyligen ett lysande exempel på hans affärsförmåga. Jag känner
icke hans ekonomiska ställning, ty han är i det fallet mycket
hemlighetsfull, men en dag visade han sig orolig, ty han hade en
utbetalning på ett par hundra. Som han icke kunde vända sig till brodern
i Triton, med vilken han brutit, så kom han till mig. Jag kunde inte
hjälpa honom. Då tog han ett ark postpapper och skrev ett brev, vilket
befordrades express, och så var det tyst några dagar.
Utanför stugan där vi bo stod en vacker ekdunge, vilken gav en behaglig
skugga och tillika skyddade mot havsvindarna. Jag förstår mig inte på
trän och natur i allmänhet, men jag tycker om skugga när det är hett. En
morgon, när jag drog upp rullgardinen, kände jag inte igen mig! Fjärden
låg öppen utanför fönsterna, och en kabellängd från land låg en jakt
ankrad. Hela ekdungen låg fälld, och på en stubbe satt Isaac och läste
Euclides och räknade träden allt efter som de fördes ut på jakten. Jag
väckte på Falk; han blev förtvivlad och ursinnig och råkade i ordväxling
med Isaac, som på den affären stoppade 1,000 banko i fickan. Fiskaren
fick 200 rischels -- han hade inte begärt mer. Jag var arg -- inte för
trädens skull, utan därför att inte jag kommit på samma idé. Falk säger,
att det var opatriotiskt, men Isaac svär på att det gjorde gott åt
utsikten att få undan »det där rasket», och han tänker i nästa vecka ta
sig en båt och besöka grannöarna i samma ändamål. Fiskargumman grät hela
da'n, men gubben for in till Dalarö för att köpa henne ett vackert
klänningstyg; han blev borta i två dygn, och när han kom igen, så var
han alldeles full, men båten var tom, och när gumman frågade efter
tyget, så förklarade gubben att han glömt bort det.
Adjö med dig! Skriv snart och berätta några skandalhistorier, och sköt
om lånen väl!
Din dödsfiende och borgensman
H. B.
P. S. Jag såg i tidningarna att man håller på att bilda en
Ämbetsmannabank. Vem ska sätta in pengar i den? Håll utkik på'n i alla
fall, så ska vi kasta in ett litet papper i sinom tid.
Anhålles att få följande notis införd i Gråkappan i anseende till min
förestående licentiat:
_Vetenskaplig upptäckt._ Medicine kandidat Henrik Borg, en av våra yngre
mera framstående läkare, har under sina zootomiska forskningar i
Stockholms skärgård upptäckt en ny art av släktet Clypeaster, vilken han
givit det mycket träffande namnet maritimus. Karaktären torde kortast
uttryckas så: Hudens plåtar i 5 med porer genomborrade ambulacralfält
och 5 interambulacralfält endast med knappar för taggarna. Djuret har
väckt livlig uppmärksamhet i den lärda världen.
Brev från Arvid Falk till Beda Pettersson.
Nämdö, augusti 18..
När jag går på havsstranden och ser huru fackelblomstren kunna uppspira
bland skrivsand och kiselstenar, minnes jag dig huru du kunde blomma en
hel vinter på en krog vid lilla Nygatan.
* * * * *
Jag vet ingenting så ljuvligt som att ligga utsträckt på strandklippan
och känna huru gneisskärvorna kittla mina revben, under det jag ser på
havet; ty då blir jag högfärdig och tror att jag är Prometheus, men
gamen -- det är du! -- får ligga i en fjädersäng på Sandbergsgatan och
äta kvicksilver.
* * * * *
Tången har man ingen glädje av, när han står och växer på sjöbotten, men
när han kommer på land och ruttnar, då luktar han jod, och det är bra
för kärlek, och brom, och det är bra för galenskap.
* * * * *
Det fanns intet helvete på jorden förrän paradiset blev riktigt färdigt,
det vill säga kvinnan kom! (Gammalt!!)
* * * * *
Längst ute i havsbandet bor ett ejderpar i en utsatt snusfjärding. Om
man vet att ejdern är två fot mellan vingspetsarna, så måste man tänka
på ett underverk -- och det är ett underverk den där kärleken! Jag får
inte rum i hela världen numera!
Brev från Beda Pettersson till häradshövding Falk.
Stockholm, augusti 18..
Ellskade Ven!
Jag feck ditt brev jusst nyss, men jag kann innte seja att jag förstod
det, men jag hörde att du trodde jag var på Sandbergsgatan, men det är
en evig osanning och jag kan velan förstå att det är den där schajas som
spritt ut de, det är en evig osanning och jag bedyrar dej att jag
ellskar dej lika höggt som förr, jag lengtar iblann att få se dej men
det lär jag velan inte få så snart.
Din trogna Beda.
Påstskriptum. Snella Arvid om du kunde hjälpa med trettio riksdaler till
den femtonde så vore du så snell du ska sekert få dem igen den femtonde,
för då får jag själv pengar. Jag har varit mycke sjuk och är så lessen
ibland att jag ville vara dö. Mamsell på kafféet var en otäcka som var
svartsjuk på mej för den där tjocka Berglunds skull, och därför sluta
jag där. Allt vad de pratar om mej är bara förtal och osanning. Må
alltid vel och glömm ej din egen
Densamma.
Du kan skicka pengarna till Hulda på kaffet så får jag dom.
Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.
Nämdö, augusti 18..
Konservative skurk!
Har du försnillat penningarna, efter som jag dels icke sett några, dels
fått kravbrev från Skomakarebanken. Tror du man får stjäla därför att
»man har hustru och barn!» Redogör genast eller kommer jag in till sta'n
och gör skandal!
Notisen har jag läst, men det skulle vara tryckfel på den naturligtvis;
det stod zoologiska i stället för zootomiska och crypeaster, i stället
för clypeaster. Hoppas den gjorde gott i alla fall.
Falk har blivit splitter galen, sedan han fick ett brev med
fruntimmersstil här om da'n. Han går ibland opp i trä'na, ibland ner på
sjöbotten. Det är troligen krisen -- se'n ska jag tala förnuft vid
honom.
Isaac har sålt sin jakt utan att begära mitt lov, varför vi råkat i
tillfällig fiendskap; han läser nu andra boken Livius och håller på att
grunda ett fiskeribolag.
Dessutom har han köpt en strömmingssköte, en sälbössa, 25 pipskaft, en
laxlina, två abborrnät, en notbod och en -- kyrka. Det sista låter
otroligt, men är sant! Den är visserligen litet bränd av ryssarna
(1719), men murarna stå kvar (församlingen äger en ny sådan, som
begagnas på sedvanligt sätt; den gamla begagnades som sockenmagasin).
Han tänker skänka den till Vitterhetsakademien, ty han tror att han ska
få Vasaorden. Värre har man sett! Hans farbror, som är krögare, fick
Vasen för att han bjöd dövstummingarna på öl och smörgåsar, när de voro
på manègen om höstarna. Han höll på med det i sex år, men så gick det
till sist! Nu få aldrig dövstummingarna smörgåsar mer, vilket visar hur
skadlig Vasaorden är!
Om jag inte dränker den karlen, så slutar han inte förrän han köpt hela
Sverge.
Ryck upp dig nu och var redlig, annars kommer jag som Jehu över dig och
då är du förlorad.