Efter läsningen av detta brev slog sig Falk ner vid sitt skrivbord, såg
efter att lampan var väl påfylld, tände en pipa, och tog så fram ett
manuskript ur bordslådan och satte sig att skriva.
NITTONDE KAPITLET.
Från Nya kyrkogården till Norrbacka.
Septembereftermiddagen låg grå och varm och lugn över huvudstaden, då
Falk vandrade upp för de södra backarna. På Katarina kyrkogård satte han
sig att vila; han erfor ett verkligt välbehag vid att se huru lönnarna
blivit rödfrusna under de sista nätterna, och han hälsade hösten
hjärtligt välkommen med dess mörker, dess gråa moln och dess fallande
löv. Icke en fläkt rörde sig; det var som om naturen vilade, trött av
det korta sommararbetet; allting vilade, människorna lågo där under sina
torvor, så tysta och beskedliga som de aldrig varit i livet, och han
önskade han hade dem alla där, och sig själv med. Klockan slog någonting
uppe i tornet, och då reste han sig och gick, gick framåt
Trädgårdsgatan, tog av in på Nya gatan, vilken tycktes ha varit ny i
hundra år, gick över Nytorget och var framme vid Vita Bergen. Där
stannade han utanför det skäckiga huset och hörde på vad barnen sade, ty
det var barn på bergknallen, som vanligt, och de talade både högt och
oförbehållsamt under det att de slipade små tegelstenar, som de skulle
ha till att hoppa hage med.
-- Vad fick du till midda'n, Janne?
-- Angår det dej, du?
-- Angår? Säger du angår? Akta dej du, så att jag inte lappar dej!
-- Du? Äh, hörru! Inte du med de där ögona!
-- Hörru! Flunsa jag dej inte här om dan ner ve Hammarbysjön! Va?
-- Äh, håll käften på dej!
Janne blir »flunsad», och oron lägger sig.
-- Du kanske inte var med, du Janne, och stal krasse på Katrina körgål?
Va?
-- Har den där halta Olle gått och babblat om det?
-- Nå, och så kom inte polisen? Va?
-- Tror du jag är rädd för polisen? Det ska du få se!
-- Är du inte det, då ska du få följa med till Zinkens damm och humla
päron i kväll.
-- På ki, förstås? Kommer inte över planket, känner de där arga
hundarna!
-- Tror du inte, att Sotar-Pelle går över det där planket som ett inte,
och hundarna måste man väl kunna sparka.
Slipningen avbrytes av en piga, som kommer ut och strör granris på den
gräsbevuxna gatan.
-- Vad är det för en djävel, som ska begravas däroppe i dag?
-- Å, det är den där vice-värden, kära du, som har fått en unge igen med
sin kona!
-- Det är en kitslig satan, den där vice-värden! Va?
I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades på
ett särskilt sätt.
-- Vi bruka sparka hans rävungar när di kommer från skolan. Och hans
kona, må du tro, den är något svullen. Den djävla maran stängde oss ute
i snön en natt, när vi inte betalte hyran, så att vi måste koja i
Blecktornsladan.
Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke göra det allra
minsta intryck på åhöraren.
Det var icke med särdeles muntra känslor Falk gjorde sin entré efter den
presentation de båda gatpojkarna anställt. Han hälsades i dörren av
Struve, som anlagt en sorgsen min och nu fattade honom i armen, som om
han ville meddela honom ett förtroende eller sönderkrama en tår i hans
närvaro, vilket som helst, något måste göras -- och tog honom om livet.
Falk befann sig i en sal med ett matbord, en skänk, sex stolar och en
likkista. För fönsterna hängde vita lakan, genom vilka dagsljuset
sipprade in och bröt sig mot det röda skenet av två stearinljus; på
matbordet stod en bricka med gröna vinglas och en soppskål med
georginer, lövkojor och astrar.
Struve tog hans hand och ledde honom fram till kistan, där den lilla
namnlösa låg nerbäddad på hyvelspån i tyll, bestrött med
Kristi-bloddroppsblad.
-- Här, sade han; här!
Falk erfor inga andra sensationer än dem man alltid erfar i närvaron av
ett lik och kunde därför icke finna några ord lämpliga för tillfället,
utan inskränkte han sig till att krama faderns hand, varpå denne sade:
-- Tack, tack! och avlägsnade sig för att gå in i ett rum bredvid.
Falk var ensam; nu hörde han först en häftig viskning bakom den dörr där
Struve försvann; därpå blev det tyst en stund; men så började från andra
ändan av rummet ett mummel tränga genom den tunna bredväggen; han kunde
endast delvis urskilja orden, men han tycktes igenkänna rösterna. Först
hördes en gäll diskant, som talade långa strofer mycket fort.
-- Babebibobubybåbäbö. -- Babebibobubybåbäbö. -- Babebibobubybåbäbö --
lät det.
Därpå svarade en vredgad karlröst, ackompanjerad av hyvelns: vitschå --
vitschå -- vitsch -- vitsch -- hitsch -- hitsch.
Och så ett långsamt framrullande mum -- mum -- mum -- mum. Mum -- mum --
mum -- mum. Varpå hyveln började spotta och nysa sitt vitsch, vitsch. Och
så en storm av babili-bebili-bibili-bobili-bubili-bybili-båbili-bäbili-bö!
Falk trodde sig förstå varom denna diskussion handlade, och på vissa
tonfall tyckte han sig märka att den lilla döda var inblandad i saken.
Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr,
interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom Struve
ledande vid handen en fintvätterska, svartklädd och med röda ögon.
Struve presenterade med en familjefaders värdighet:
-- Min hustru; häradshövding Falk, min gamle vän!
Falk mottog en hand så hård som ett klappträd, och ett leende som
pickles. Han försökte i största hast konstruera en fras, som innehöll de
två orden »fru» och »sorg» och lyckades tämligen, varför Struve bestod
honom en omfamning.
Frun, som ville bidraga med någon vänlighet, började borsta sin man på
ryggen och bifogade:
-- Det är fasligt vad Christian kan gå och klena ner sig; jämt och samt
är han dammig på ryggen. Tycker inte häradshövdingen att han ser ut som
en gris?
Denna kärleksfulla fråga slapp den stackars Falk besvara, ty bakom
moderns rygg stucko nu två röda huvuden fram och flinade mot den
främmande. Modern fattade ömt deras huvuden och sade:
-- Har häradshövdingen sett så fula pojkar förut? Se de inte ut som
rävungar?
Detta överensstämde med verkliga förhållandet till den grad att Falk
kände sig uppfordrad på det livligaste förneka faktum.
Farstudörren öppnades och in trädde två herrar. Den första var en
bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle
föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken
maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på
glänt, varvid alltid de fyra, välslipade hörntänderna syntes; när den
log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde
oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken;
näsan var så illa anbragt, att man framifrån kunde titta ett gott stycke
in i huvudet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade
en kokosmatta.
Struve, som ägde den förmågan att adla sin omgivning, presenterade
kandidaten Borg som doktor Borg. Denne gjorde intet tecken till nöje
eller missnöje, framräckte sin överrocksärm åt sin följeslagare, vilken
genast drog av ytterplagget och hängde det på farstudörrens gångjärn,
varvid frun anmärkte, att »det var så dåligt, det här gamla huset, att
det inte fanns en klädhängare en gång». Rockavdragaren presenterades som
herr Levi. Det var en lång yngling; hans kranium tycktes hava tillkommit
genom en utveckling av näsbenet bakåt; och bålen, som räckte ända ner
till knävecken, föreföll som om den uppstått därigenom att kraniet
dragits genom ett dragjärn, som när man drar ståltråd; axlarna störtade
som stuprännor, höfterna hade icke lämnat ett spår efter sig, smalbenen
sträckte sig ända uppåt låren, fötterna voro nedgångna som gamla skor,
under vilka hålfoten blivit nedtrampad; benen strävade utåt, nedåt som
på en arbetare, vilken burit tunga bördor eller stått största delen av
sitt liv -- det var en fullkomlig slavtyp.
Kandidaten hade stannat vid dörren efter befrielsen från ytterplagget;
han hade tagit av sig handskarna, ställt ifrån sig käppen, han hade
snutit sig, han hade stoppat in näsduken utan att låtsa märka Struves
upprepade försök att presentera; han ansåg sig ännu vara i tamburen; men
nu tog han sin hatt, skrapade med foten och gjorde ett steg framåt
rummet.
-- God dag, Jenny! Hur står det till? sade han och tog fruns hand med en
vikt som om det varit hennes liv. Därpå bugade han sig omärkligt för
Falk med en grimas som en hund, när han ser en främmande hund på sin
gård.
Unge herr Levi följde kandidaten i spåren, uppfångade hans leenden,
applåderade hans sarkasmer och lät sig förtryckas av dennes
överlägsenhet.
Frun drog upp en butelj Rhenskt vin och serverade. Struve fattade sitt
glas och önskade gästerna välkomna. Kandidaten öppnade gapet, lade
glasets innehåll på sin till en rännsten apterade tunga, grinade som om
han skulle taga in, och sväljde.
-- Det är fasligt surt och dåligt, sade frun; kanske Henrik vill ha ett
glas punsch i stället!
-- Ja, det var ganska dåligt, medgav kandidaten och erhöll herr Levis
odelade bifall.
Punsch kom fram. Borgs ansikte klarnade; han såg sig omkring efter en
stol; en sådan blev genast framburen av herr Levi.
Sällskapet slog sig ner omkring matbordet. Lövkojorna doftade starkt och
deras ångor blandade sig med vinets, ljusen speglade sig i glasen,
pratet tog fart och snart steg en rökpelare upp från kandidatens plats.
Frun kastade en orolig blick bort åt fönstret, där den lilla låg och
sov, men den blicken såg ingen.
Då hördes en vagn stanna utanför på gatan. Alla reste sig utom doktorn.
Struve hostade och sade med låg röst, som om han sagt något obehagligt:
ska vi göra oss i ordning?
Frun gick fram till kistan, lutade sig ner och grät häftigt; när hon
reste sig upp såg hon mannen stå med kistlocket i beredskap, och då
brast hon ut i en våldsam gråt.
-- Se så! se så! lugna dig! sade Struve, och skyndade sig att lägga på
locket, som om han ville dölja något. Borg lade ett punschglas i sin
rännsten och såg därefter ut som en häst när han gäspar. Herr Levi
hjälpte Struve att skruva fast locket, vilket han gjorde med så stor
ledighet som om han emballerat en packlåda.
Man tog avsked av frun, drog på sig ytterplaggen och gick; frun bad
herrarna akta sig i trapporna; »de voro så gamla och dåliga».
Struve gick först och bar kistan; när han kom ner på gatan och fick se
en liten folksamling, anställd till hans ära, greps han så av
högmodsandan att han for ut emot kusken, som inte öppnat vagnsdörren och
fällt steget; för att förhöja effekten duade han den stora, livréklädda
karlen, vilken med hatten i hand skyndade fullgöra befallningarna; detta
framkallade nu en kort, elakartad hosta hos en gosse i hopen, vilken
lydde namnet Janne, och som, när han därigenom ådrog sig de
kringståendes uppmärksamhet, började med lyfta ögon granska skorstenarna
som om han väntade sotarn.
Vagnsdörren smällde igen om de fyra, och följande samtal uppstod mellan
några yngre deltagare i folksamlingen, vilka nu kände sig lugnare:
-- Hör du? En så'n svullen kista! Såg du på'n?
-- Ja visst! Men såg du, att det inte var något namn på plåten?
-- Va det inte?
-- Nej, det kunde man väl se; den var alldeles blank!
-- Vad betyder det då?
-- Vet du inte det? Det var en hor-unge!
Piskan smällde lyckligtvis och vagnen rullade framåt. Falk kastade en
blick uppåt fönstret; där stod frun, som redan tagit ner ett par lakan
och blåste ut stearinljusen, och bredvid henne rävungarna med var sitt
vinglas i handen.
Vagnen skallrade fram, gata upp och gata ner; ingen gjorde försök att
tala. Struve såg plågad ut där han satt med kistan i knä; och det var
ännu så ljust att han skulle velat göra sig osynlig.
Det var en lång väg till Nya Kyrkogården, men den tog också slut och man
var framme. Utanför grindarna stod ett långt tåg av vagnar. Man köpte
kransar, och dödgrävaren tog emot kistan. Efter en god stunds promenad,
stannade den lilla processionen på ett nyupptaget sandfält, längst bort
på norra sidan av kyrkogården. Dödgrävaren lagade listerna i ordning;
doktorn kommenderade håll an där! fira! lägg av! och nu hissades den
lilla namnlösa tre alnar under jorden; det blev en paus; alla stodo
tysta med sänkta huvuden och sågo ner i graven, som om de väntade något;
tung och grå låg himlen över det stora, ödsliga sandfältet, där de vita
stickorna stodo som små barns vålnader, vilka gått vilse här ute;
skogsbrynet tecknade sig svart som en skuggspelsfond, ej en vindfläkt
rörde sig. Då hördes en röst, först darrande, men snart klar och
bestämd, som buren av en övertygelse; Levi hade stigit upp på bårtäcket
och talade med blottat huvud:
»Av den Högste tryggt beskyddad, vilande i skuggan av hans allmakt. Till
den Eviga jag säger: du min tillflykt är den trygga. Du min borg, den
evigt säkra, Gud på vilken jag förlitar. -- Kaddisch. -- Herre
Allsmäktige Gud, giv att ditt heliga namn må varda tillbett och helgat i
hela den värld, vilken du en gång skall förnya, du, som åter upplivar de
döda och kallar dem till ett nytt liv. Du, som låter evig frid härska i
din himmel, må du ock skänka oss hela Israel din frid, amen!
Sov i ro du lilla, som intet namn fick; Han, som känner de sina, skall
nog kalla dig vid namn; sov gott i höstnatten, inga onda andar skola
störa dig, fast du ej fick det helgade vattnet; gläd dig att du slapp
brottas med livets strider, dess fröjder kunde du väl vara utan. Lycklig
du, som fick gå bort innan du hann göra bekantskap med världen; ren och
utan fläck lämnade din själ sin späda hydda, därför skola vi inte kasta
jord efter dig, ty jord är förgängelse, men vi skola hölja dig med
blommor, ty som blomman stigit upp ur jorden, så skall din själ också ur
den mörka graven höja sig till ljuset, ty av ande är du kommen, till
ande skall du åter varda!»
Han lät kransen falla och betäckte sitt huvud.
Struve gick fram, fattade hans hand och tryckte den med värme, varvid
tårarna kommo honom i ögonen så att han måste låna Levis näsduk.
Doktorn, som kastat ner sin krans, började redan gå, och de andra följde
sakta efter. Men Falk stod tankfull kvar lutad över graven och stirrade
ner i djupet; han såg först endast ett fyrkantigt mörker, men småningom
framdök en ljus fläck, som växte och antog bestämd form, den blev rund
och gav ett vitt sken, som en spegel -- det var den lillas oskrivna
livstavla, som lyste genom mörkret och endast återgav himmelens obrutna
ljus. Han fällde sin krans; ett svagt dovt ljud, och ljuset slocknade.
Då vände han sig om för att följa de andra.
Vid vagnen uppstod några funderingar vart man skulle styra färden; Borg
gjorde processen kort och kommenderade »till Norrbacka»!
Om några minuter befann sig sällskapet i stora salen en trappa upp, där
de mottogos av en flicka, vilken Borg hälsade med en kyss och en
omfamning, varpå han kastade sin hatt under en soffa, befallde Levi
draga av sig ytterrocken och rekvirerade en kanna punsch, tjugufem
cigarrer, ett halvstop konjak och en topp socker. Därpå tog han av sig i
skjortärmarna och disponerade ensam över salens enda soffa.
Struves ansikte började stråla när han såg tillredelserna till ett
dryckeslag, och han älskade musik. Levi satte sig till pianot och
hasplade upp en vals, varvid Struve tog Falk om livet och började en
promenad under lättfattligt samtal om livet i allmänhet, om sorg och
glädje, om människans obeständiga natur m. m., varav framsprang som
resultat, att det vore syndigt att sörja vad Gudarna -- han begagnade
ordet Gudarna, efter som han redan sagt syndigt, på det Falk icke skulle
tro att han var läsare -- givit och tagit. Detta resonemang tycktes
utgöra introduktionen till den vals, han strax därpå dansade med
flickan, som kom in med bålen. Borg fyllde glasen, lockade på Levi,
nickade åt ett glas och sade:
-- Nu ska vi dricka brorskål, så kan vi vara ovettiga på varann sedan!
Levi uttryckte sin stora glädje över den äran.
-- Skål, Isaac, sade Borg.
-- Jag heter inte Isaac ...
-- Tror du jag bryr mig om vad du heter. Jag kallar dig vid namn Isaac
och du är min!
-- Du var mig en rolig djävul ...
-- Djävul! vet du inte hut, judgosse ...
-- Vi skulle ju vara ovettiga på varann ...
-- Vi? Jag skulle vara ovettig på dig, ja!
Struve ansåg sig böra gå emellan:
-- Tack, min bror Levi, sade han, för dina vackra ord. Vad var det för
en bön du läste?
-- Det var vår begravningsbön.
-- Den var mycket vacker!
-- Det var bara fraser, tyckte jag! inföll Borg. Den otrogne hunden bad
endast för Israel och det kunde således inte gälla den avlidna!
-- Alla odöpta räknas till Israel, svarade Levi.
-- Och så angrep du dopet, fortfor Borg. Jag tål inte att någon angriper
dopet -- det vill vi göra själva! Och så var du och fingrade på
rättfärdiggörelsen! Låt bli sådant där; jag tål inte att någon annan går
och fingrar på vår religion!
-- Det har Borg rätt uti, sade Struve, om vi nämligen inskränka oss till
att inte alls angripa vare sig dopet eller någon annan av de heliga
sanningarna, och jag får anhålla att varje samtal av denna lättsinniga
art må vara bannlyst från vårt sällskap i afton.
-- Får du anhålla? skrek Borg. Vad får du anhålla? -- Nå! Jag förlåter
dig, om du håller mun på dig. Spel upp, Isaac! Musik! Vi är musiken stum
vid Cæsars fest! Musik! Men kom inte med något gammalt. Nytt skall det
vara!
Levi satte sig till pianot och spelade ouverturen till Den Stumma.
-- Se så där ja, nu ska vi prata, sade Borg. Häradshövdingen går och ser
så sorgsen ut; kom så få vi dricka!
Falk, som erfarit en viss beklämning i Borgs närvaro, mottog anbudet med
någon reservation. Men det kom icke till något samtal, man liksom
fruktade en sammanstötning. Struve irrade omkring som en mal, sökande
nöjet utan att finna det, alltjämt likväl återvändande till
punschbordet; han tog då och då några danssteg, inbillande sig att det
var roligt, att det var festligt, men det var det inte. Levi gick
emellan pianot och punschen; han gjorde även försök att sjunga en rolig
visa, men den var för gammal att någon skulle höra på. Borg skrek för
att få »stämning», som han kallade det, men det blev allt tystare och
nästan ängsligt. Falk gick av och an på golvet, tigande och
olycksbådande som ett väl laddat åskmoln.
På Borgs befallning dukades nu en väldig sexa. Man satte sig till bords
under en hotfull tystnad. Brännvinet användes omåttligt av Struve och
Borg. Den senares ansikte liknade ett par nerspottade kakelugnsluckor;
röda fläckar slogo upp här och där och ögonen blevo gula; Struve liknade
däremot en fernissad Eidamerost, jämnröd och flottig. När man såg Falk
och Levi i detta sällskap, föreföllo de som ett par barn, vilka åto sin
sista kväll hos jättarna.
-- Ge skandalskrivaren laxen, kommenderade Borg åt Levi, för att avbryta
den enformiga tystnaden.
Levi räckte fatet åt Struve. Denna sköt upp glasögonen och sprutade
etter.
-- Vet du inte hut, jude, fräste han och kastade servetten i Levis
ansikte.
Borg lade sin tunga hand på hans kala hjässa och sade:
-- Tyst, murvel!
-- Vad är det för sällskap man har råkat ut för; jag skall säga er, mina
herrar, att jag inte är van vid sådant här och jag är alldeles för
gammal att bli behandlad som en pojke, sade Struve med darrande stämma,
glömmande sin vedertagna godmodighet.
Borg, som nu kände sig mätt, steg upp från bordet och sade:
-- Fy fan ett sådant sällskap! Gör upp det här, Isaac, så ska du få av
mig se'n; jag går förut!
Han tog på sig överrock och hatt, fyllde ett dricksglas med punsch,
kantade det med konjak, tömde det i ett tag, släckte ett par ljus i
förbigående, slog sönder några glas, stoppade en näve cigarrer och en
stryksticksask i fickan och raglade ut.
-- Det är synd att ett sådant snille skall supa! sade Levi andäktigt.
Om en minut var Borg åter inom dörren, gick fram till matbordet, tog
armstaken och tände en cigarr, blåste röken i ansiktet på Struve, räckte
ut tungan och visade oxeltänderna, släckte ljusen och gick. Levi låg
framstupa och skrek av förtjusning.
-- Vad är det för avskräde, du behagar föra mig tillsammans med? frågade
Falk allvarligt.
-- Å, kära du, han är rusig nu, men han är son till fältläkaren och
professorn ...
-- Jag frågade inte vem hans far var, utan vem han själv var, men nu
svarade du på varför du låter dig trampas av en sådan där hund! Kan du
nu svara på den frågan, varför han umgås med dig?
-- Jag förbehåller mig alla sottiser, sade Struve förnämt.
-- Ja, förbehåll dig alla dumheter i världen, men behåll dem!
-- Hur är det med bror Levi? sade Struve inställsamt; du ser så
allvarsam ut!
-- Det är bra synd att ett sådant geni som Borg skall supa så fasligt,
sade Levi.
-- Hur och när yttrar sig hans geni? frågade Falk.
-- Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.
-- Det tror jag, ty att skriva vers förutsätter intet geni -- lika litet
som det att man är ett kreatur, sade Falk.
-- Ska vi göra upp nu? sade Struve och fick ett ärende ut.
Falk och Levi gjorde upp. När de kommo ut, regnade det och himlen var
svart, blott gasskenet från staden stod som en röd sky i söder.
Hyrvagnen hade kört hem och det återstod endast att slå upp rockkragarna
och vandra. De hade icke kommit längre än till kägelbanan, då de hörde
ett förfärligt anskri uppe i luften.
-- Förbannelse! skrek det över deras huvuden, och nu sågo de Borg gunga
på en av de högsta lindarnas toppgrenar. Grenen sjönk mot marken, men
höjde sig i nästa ögonblick och beskrev en oerhörd kurva.
-- Å, det är kolossalt! skrek Levi. Det är kolossalt!
-- En sådan galning, smålog Struve, stolt över sin protégé, och drog upp
rockkragen.
-- Kom hit, Isaac, röt Borg uppe i luften, kom hit, judgosse, så ska vi
låna pengar av varann!
-- Hur mycket vill du ha? frågade Levi och viftade med plånboken.
-- Jag lånar aldrig mindre än en femtia!
I nästa ögonblick var Borg nere från trädet och stoppade sedeln i sin
ficka.
Därpå tog han av sig överrocken.
-- Tag på dig! sade Struve befallande.
-- Ska jag ta på mig! Vad säger du för slag! Befaller du mig? Va! Säger
du att jag ska? Säger du det! Kanske du vill slåss!
Han slog härvid sin hatt mot trädstammen, så att den krossades, varpå
han tog av sig frack och väst och lät regnet piska på bara skjortan!
-- Kom hit nu, din murvel, så ska vi slåss!
Därmed sprang han Struve om livet, backade med honom så att båda stupade
i diket.
Falk satte i gång åt staden det fortaste han kunde, men ännu långt efter
sig hörde han Levis skrattsalvor och bravorop: det är gudomligt, det är
kolossalt -- det är kolossalt! och Borgs: förrädare, förrädare!
TJUGONDE KAPITLET.
På altaret.
Moraklockan på stadskällaren i X-köping dundrade sju en oktoberkväll, då
sceniska direktören vid stadens stående teater vräkte sig in genom
dörren. Han såg strålande ut som en padda kan stråla när den fått ett
gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att
följa med på sådana färder, så att de kastade huden i oroliga veck och
vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lille
torre källarmästaren, som stod innanför disken och räknade gästerna.
-- Wie steht's? skrek direktören -- han hade nämligen lagt bort att tala
för länge se'n, som vi erinra oss.
-- Schön Dank! svarade källarmästaren.
Som det nu var slut med herrarnas tyska, så övergingo de omedelbart till
svenskan.
-- Nå, vad sägs om pojken, Gustav! Var han inte ypperlig som Don Diego!
Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.
-- Ja, jag säger det! Den pojken! Men det är som direktören själv sagt:
det är lättare att göra en talang av en person, som icke gått och
förstört sig med de dumma böckerna ...
-- Böckerna ä' ett fördärv! Det vet jag bäst! För övrigt! Vet
källarmästaren vad som står i böckerna! hä? Jag vet det, jag! Ni ska få
se nu när den där unge Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur han bär sig
åt. Det kommer att bli skönt! Jag har lovat honom rollen, därför att han
tiggde så mycket, men jag sa också ifrån, att jag inte kommer att hjälpa
honom, för jag vill inte stå för hans misslyckande. Jag sa honom också,
att han fick rollen, för att jag skulle visa honom hur svårt det är att
spela för den som naturen ej nedlagt gåvorna hos. -- Å! Jag ska kväsa
till honom, så att han inte ska gapa efter roller på mången god dag
sedan. Det skall jag göra! Men det var inte det vi skulle tala om! Hör
nu, har källarmästarn några rum lediga?
-- De två små?
-- Just!
-- Alltid till direktörns disposition!
-- En supé för två, fint! Klockan åtta! Källarmästarn serverar själv!
Han skrek icke, när han sade detta sista, och källarmästarn bugade sig
till tecken att han förstod.
I detsamma inträdde Falander. Utan att hälsa direktören, gick han fram
och satte sig på sin gamla plats. Direktören steg genast upp och sade, i
det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta; varpå han gick.
Källarmästaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehör åt Falander.
Som denne icke gjorde någon min av att vilja öppna samtal, tog
källarmästarn sin servett och började torka omkring på bordet; när detta
icke hjälpte, fyllde han på stryksticksfodralet och sade:
-- Supé i kväll; smårummen! Hm!
-- Vem och vad talar ni om?
-- Hm! Den där som gick, vet jag.
-- Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål! Det är väl
för _en_ person då?
-- Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. -- I smårummen!
Hm!
Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att han hört på
skvaller och lät ämnet falla; men det var inte källarmästarns mening.
-- Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig och ...
-- Vad rör det oss, vem det där vidundret behagar supera med. Har
källarmästarn någon aftontidning?
Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm, strålande som en
yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.
-- Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag är
så glad, att jag vill gråta!
-- Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått någon
roll?
-- Jo, pessimist, jag har fått Horatio ...
Falander blev mörk:
-- Och hon Ophelia! tillade han.
-- Hur vet du det?
-- Jag gissade!
-- Dina aningar! Det var då inte svårt att ana! Tycker du inte att hon
förtjänade det! Ha de någon bättre vid hela teatern?
-- Nej, det medger jag! Nå, tycker du om Horatio?
-- Å, den är härlig!
-- Ja, det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!
-- Vad tycker du då?
-- Jag tycker han är den störste uslingen av alla hovmännen; han säger
ju ja till allting! »Ja, min prins, ja, min gode prins.» Om han är hans
vän, så bör han väl säga nej någon gång, och inte gå och hålla med som
en annan smickrare.
-- Ska du förstöra för mig igen nu?
-- Ja, jag ska förstöra allt för dig! Hur skall du, som går och tycker
att allt vad jämmerligt människor gjort är stort och härligt, hur skall
du, så länge du gör det, kunna få något otimligt att sträva efter; om du
ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få
någon längtan efter det verkligt fullkomliga? Tro mig, pessimismen är
den sannaste idealism, och pessimismen är en kristen lära, om det kan
lugna ditt samvete, ty kristendomen lärer världens uselhet, från vilken
vi skola söka att dö.
-- Kan du inte låta mig tycka att världen är skön, kan jag inte få vara
tacksam mot den som ger allt gott och glädjas åt vad livet har att bjuda
på?
-- Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tro och hoppas. Då alla människor
på jorden jaga efter samma sak -- lyckan -- så är sannolikheten att du
skall vinna den lika med en 1,439,145,300:de-del, då nämligen
människorna äro så många som nämnarn i bråket. Är den lycka du i dag
vunnit värd dessa månaders kval och förödmjukelser? Och för övrigt: vad
består då din lycka uti? Att du fått en dålig roll, i vilken du icke kan
göra vad man kallar lycka -- jag vill icke säga därför att du skall
misslyckas. Är du så garanterad att ...
Han måste hämta andan.
-- Att Agnes skall lyckas som Ophelia? Kanske hon i sin iver att begagna
det sällsynta tillfället går och gör för mycket av rollen, sådant är
vanligt! Men, jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och ber dig som
alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet ju icke om det är sant!
-- Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du avundades mig!
-- Nej, min gosse, jag önskar dig, som alla människor, att de så fort
som möjligt må vinna sina önskningar, att de vända sina tankar mot något
bättre, vilket dock torde vara avsikten med livet.
-- Detta kan du i lugn sitta och säga, du som redan har lyckats.
-- Nå, är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas vi
önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden,
stora, hör du!
Klockan slog nu åtta, så att det skrällde i salen. Falander reste sig
hastigt från stolen, som om han ämnade gå, därpå for han med handen över
pannan och satte sig ner igen.
-- Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.
-- Hur vet du det?
-- Å, det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa
sin roll för henne, kan jag tro, eftersom ni inte ha många dar på er!
-- Ja, har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?
-- Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl för
hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.
-- Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle
slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag suttit inne så
länge. Hon är så öm och så omtänksam, den kära flickan!
-- Ja, hon är mycket öm!
-- Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev
uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag skulle
bli galen och kunde inte sova på hela natten.
-- Det var den 6:e juli, inte sant?
-- Du skrämmer mig! Spionerar du på oss?
-- Varför skulle jag göra det? Jag känner ju ert förhållande och gynnar
ju det på alla sätt! Och varför jag vet, att det var på en tisdag, den
6:e juli, som det där hände, det är därför att du talat om det så många
gånger.
-- Nå, det är sant!
Det blev tyst en ganska lång stund.
-- Det är märkvärdigt, avbröt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad lyckan
kan göra en människa melankolisk; jag är så orolig i kväll och jag
skulle hellre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i
smårummen och skicka efter henne? Hon kan ju säga, att det har kommit
resande till sta'n.
-- Det skulle hon aldrig säga; hon kan icke förmå sig att tala osanning!
-- Å, det är inte farligt! Det kan alla kvinnor!
Falander fixerade Rehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde förstå
meningen av; därpå sade han:
-- Jag skall först se efter om smårummen äro lediga, så kan ju saken få
bero på det!
-- Ja, må gå!
Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med, och gick.
Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn,
och sade endast:
-- Det var upptaget!
-- Så förargligt!
-- Nå, vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!
Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de talade om
livet och om kärleken och människornas ondska; och de blevo mätta och
druckna och gingo hem till att sova!
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
En själ över bord.
Rehnhjelm vaknade klockan fyra följande morgon vid det att han tyckte
att någon ropade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade --
det var tyst. Han drog upp rullgardinen och såg en grå höstmorgon,
regnig och blåsig. Han lade sig igen, men försökte förgäves att få sova.
Det var så mycket underliga röster i blåsten; de klagade och varnade och
gräto och kvidde. Han försökte tänka på något angenämt: på sin lycka;
han tog sin roll och började läsa; men det blev bara »ja, min prins»,
och han tänkte på Falanders ord och han fann att denne delvis hade rätt.
Han försökte tänka hur han skulle se ut på scenen som Horatio; han
försökte föreställa sig Agnes som Ophelia och han såg i henne en
skrymtande intrigant, som på Polonius' inrådan gick och lade ut nät för
honom; han ville slå bort denna bild, och han fick i stället för Agnes
den galanta mamsell Jaquette, som han senast sett spela Ophelia på
stadsteatern. Förgäves sökte han jaga bort dessa obehagliga tankar och
bilder, men de förföljde honom som mygg. När han kämpat sig trött,
somnade han och genomgick samma kval i drömmen, och han slet sig från
dem och väckte sig, men somnade igen, varvid samma syner upprepades.
Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och då sprang han
ur sängen, som om han ville fly onda andar, som förföljde honom. När han
ställde sig framför spegeln, såg han att han gråtit. Han klädde sig i
hast, och när han skulle taga på stövlarna, sprang en spindel fram över
golvet. Han blev glad, ty han trodde även på spindlar, och de skola
betyda lycka; ja, han blev vid ett förträffligt lynne och sade sig
själv, att man icke skall äta kräftor om kvällarna, om man vill sova
gott. Han drack sitt kaffe och rökte en pipa och satt och smålog åt
regnskurarna och blåsten utanför, då det knackade på hans dörr. Han
spratt till, ty han fruktade alla underrättelser i dag, han visste icke
varför; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.
Det var herr Falanders piga, som bad honom äntligen komma till herr
Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.
Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat honom
under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som återstod. Men
det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjärtat högt upp
under vänstra armen till Falander.
Denne hade redan fått städat och var i ordning att ta emot. Han hälsade
Rehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvarsam min. Denne bestormade
honom med frågor, men Falander svarade, att han ingenting kunde säga
förrän klockan tio. Rehnhjelm blev orolig och ville veta om det var
något ledsamt; Falander sade att ingenting var ledsamt, blott man
förstod att se det rätt. Och han förklarade att många saker, som
föreföllo oss outhärdliga, ganska lätt kunde bäras, om man bara undvek
att överskatta dem. Så fördrevs tiden till klockan tio.
Då hördes två svaga knackningar på dörren, vilken omedelbart därpå
öppnades, och in trädde Agnes. Utan att observera de innevarande, tog
hon ur nyckeln utifrån, stängde dörren och stod in i rummet. Men hennes
uttryck av förlägenhet, då hon såg två i stället för en, räckte blott en
sekund och upplöste sig i en angenäm överraskning över att få träffa
Rehnhjelm här också. Hon kastade av sig regnkappan och sprang emot
honom; han tog henne i famn, tryckte henne våldsamt emot sitt bröst, som
om han skulle ha saknat henne ett år.
-- Du har varit länge borta, Agnes!
-- Länge? Vad menar du med det?
-- Jag har inte sett dig på en evighet, tycker jag. Du ser så frisk ut i
dag; har du sovit gott?
-- Tycker du att jag ser friskare ut än vanligt?
-- Ja, det tycker jag; du är så röd och har inga gropar i kinderna!
Skall du inte hälsa på Falander?
Denne stod lugn och åhörde samtalet, men hans ansikte var vitt som gips,
och han tycktes överlägga.
-- Kors, vad du ser medtagen ut, sade Agnes och gjorde en entre-chat på
golvet med en kattunges mjuka rörelser efter att ha smugit sig ur
Rehnhjelms famn.
Falander svarade ej. Agnes betraktade honom nogare och tycktes i ett
ögonblick se hans tankar; hennes ansikte förvandlades som en vattenyta,
då kåren kommer, men blott en sekund; i nästa var hon lugn igen och
deciderad att möta vad som helst, sedan hon med en blick undersökt
Rehnhjelm och förstått situationen.
-- Kan man få veta vad det är för viktiga angelägenheter, som kallat oss
hit så tidigt? sade hon muntert och slog Falander på axeln.
-- Jo, började han, fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men
kastade i samma ögonblick med huvudet, som om han ville låta tankarna
växla spår -- det är min födelsedag i dag och jag ville bjuda er på
frukost!
Agnes, som kände sig liksom den vilken sett tåget komma rusande mot sig,
men undgått det, utbrast i ett klingande skratt och omfamnade Falander.
-- Men, som jag icke beställt förrän klockan elva, så få vi dröja här så
länge. Var så god och sitt!
Det blev tyst, ohyggligt tyst.
-- Det går en ängel genom rummet, sade Agnes.
-- Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vördnadsfullt och innerligt
hennes hand.
Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller på
att kravla sig upp igen.
-- Jag såg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!
-- Araignée matin: chagrin, sade Falander; du kan inte det där.
-- Vad betyder det? frågade Agnes.
-- Morgonspindel, sorgespindel.
-- Hm!
Det blev åter igen tyst, och regnets ryckvisa pisk på fönsterna ersatte
samtalet.
-- Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falander upp, så att
jag inte sov just någonting.
-- Vad var det för en bok? frågade Rehnhjelm, utan vidare intresse för
saken, ty han kände sig fortfarande orolig.
-- Den hette Pierre Clément och handlade om den där vanliga
kvinnohistorien, men den var framställd på ett sådant levande sätt att
den gjorde ett mycket livligt intryck.
-- Vad är den vanliga kvinnohistorien för en, om jag får lov att fråga?
sade Agnes.
-- Otrohet och falskhet, förstås!
-- Nå, den Pierre Clément? sade Agnes.
-- Han blev bedragen, naturligtvis. Han var en ung målare, som älskade
en annans älskarinna ...
-- Nu minns jag att jag läst den romanen, sade Agnes, och jag tyckte
mycket om den. Förlovade hon sig inte sedan med en, som hon verkligen
älskade? Jo, så var det, och under tiden bibehöll hon sin gamla
förbindelse. Därmed ville författaren visa, att kvinnan kan älska på två
sätt, men mannen bara på ett. Det var mycket riktigt. Inte sant?
-- Jo! Men så kom en dag, då hennes trolovade skulle lämna en tavla till
pristävlan -- kort och gott -- hon skänkte sig åt prefekten och Pierre
Clément blev lycklig -- och fick gifta sig.
-- Och därmed ville författaren säga, att kvinnan kan uppoffra allt för
den hon älskar, under det mannen ...
-- Det var det skändligaste jag hört! bröt Falander ut.
Han steg upp och gick till sin chiffonier. Han öppnade våldsamt klaffen
och tog fram ett svart skrin.
-- Se där, sade han och lämnade Agnes skrinet; gå hem och befria världen
från ett avskum!
-- Vad är det här? sade Agnes skrattande i det hon öppnade skrinet och
framtog en sexpipig revolver. -- Nej, se en sådan vacker unge; hade du
inte den där i Carl Moor? Jo, det hade du! Jag tror den är laddad!
Hon höjde revolvern, siktade mot sotluckan och tryckte av.
-- Stoppa nu in den där! sade hon; det är inte leksaker, mina vänner!
Rehnhjelm hade suttit mållös. Han förstod alltsammans, men han kunde
icke få fram ett ord, och han stod så under flickans förtrollning att
han icke en gång kunde leta fram några ovänliga känslor mot henne. Han
visste visserligen, att en kniv gått igenom hans hjärta, men smärtan
hade ännu icke haft tid att infinna sig.
Falander var dekontenanserad av så mycken fräckhet och behövde en stund
att hämta sig, sedan hela hans moraliska avrättningsscen misslyckats och
hans teaterkupp upplöst sig på ett för honom mindre gynnsamt sätt.
-- Ska vi inte gå nu? sade Agnes och började ordna sitt hår framför
spegeln.
Falander öppnade dörren.
-- Gå! sade han, och tag min förbannelse med dig; du har förstört en
hederlig mans själafrid.
-- Vad är det du pratar om? Stäng dörren, det är ingen värme här inne.
-- Jaså, vi måste tala tydligare. Var var du i går kväll?
-- Det vet Hjalmar och det rör inte dig!
-- Du var inte hos din tant; du var ute och superade med direktörn!
-- Det var osanning!
-- Jag såg dig klockan nio på stadskällarn!
-- Det ljuger du! Jag var hemma vid den tiden; det kan du fråga tants
flicka, som följde mig hem!
-- Dylikt hade jag aldrig väntat!
-- Kan vi inte sluta det här samtalet, så att vi få komma i väg någon
gång! Du ska inte läsa sådana där dumma böcker om nätterna, så att du är
kollrig om dagarna. Tag på er nu!
Rehnhjelm måste ta sig om huvudet för att känna efter om det satt kvar
på sin rätta plats, ty allting befann sig upp- och nedvänt för honom.
När han fått klart för sig, att allt var rätt, sökte han en redig tanke,
som kunde skänka ljus åt frågan, men han fann ingen.
-- Var var du den sjätte juli? frågade Falander, med en domares
förkrossande min.
-- Sådana dumma frågor du kommer med; hur kan jag minnas det som hände
för tre månader sen?
-- Jo, du var hos mig, då du sagt åt Hjalmar att du var hos din tant.
-- Hör inte på honom, sade Agnes och gick smeksamt fram mot Rehnhjelm;
han pratar så mycket dumheter.
I nästa ögonblick hade Rehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade
henne nu baklänges i kakelugnsvrån, där hon blev liggande tyst och
orörlig på en vedtrave.
Därpå tog han på sig hatten, men Falander måste hjälpa honom med
överrocken, ty han skakade i alla leder.
-- Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenarna och gick ut.
Falander dröjde ett ögonblick, undersökte Agnes' pulsar och var strax
efter Rehnhjelm, som han upphann i nedre förstugan.
-- Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm; saken stod verkligen
över och utom resonemanget.
-- Jag ber dig låta den göra det fortfarande; vi ha inte många timmar
att njuta av varandras sällskap; jag rymmer hem med nästa tåg, för att
arbeta och glömma! Låt oss nu gå till källaren och bedöva oss, som du
kallar det!
De ankommo till källaren och togo ett enskilt rum, men anhöllo att
slippa »smårummen».
Snart sutto de vid ett väldukat bord.
-- Är jag gråhårig? frågade Rehnhjelm, och tog sig på håret, som var
alldeles fuktigt och låg tätt efter huvudskålen.
-- Nej, min vän, det blir man inte så snart; jag är det inte jag en
gång.
-- Slog hon sig?
-- Nej!
-- Det var i det här rummet -- första gången!
Han steg upp från bordet, gick några steg, vacklade och föll på knä vid
soffan, där han lade sitt huvud och brast i en sådan gråt, som ett barn,
när det gråter i sin moders knä.
Falander satte sig bredvid honom, tog hans huvud emellan sina händer.
Rehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.
-- Var är filosofien, min vän? Tag hit den! Jag drunknar! Halmstrån!
Hitåt!
-- Stackars, stackars gosse!
-- Jag måste se henne! Jag måste be henne om förlåtelse! Jag älskar
henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och
vara så olycklig som jag är!
* * * * *
Klockan 3 på eftermiddagen avreste Rehnhjelm med tåget till Stockholm.
Falander slog själv igen kupédörren efter honom och lade på haken.
TJUGUANDRA KAPITLET.
Bistra tider.
Hösten hade medfört stora förändringar även för Sellén. Hans höge
beskyddare hade avlidit, och nu skulle alla minnen efter denne skrapas
ut; till och med minnet av hans goda gärningar skulle icke få överleva
honom. Att stipendiet drogs in föll av sig själv, helst Sellén icke var
den som gick och begärde något; för övrigt ansåg han sig numera icke
behöva något stöd, sedan han en gång fått ett sådant gott handtag och
han såg många yngre, som bättre voro i behov. Men han skulle finna att
det icke blott var solen som slocknat, alla småplaneterna ledo också av
total förmörkelse. Ehuru han under en sommar av stränga studier
förkovrat sin talang, förklarade prefekten att han försämrats och att
hans framgång på våren var en lyckträff; professorn i landskapsmålning
sade, som en vän, åt honom, att han aldrig skulle bli något, och den
akademiske recensenten passade på att få upprättelse och vidhöll sin
förra mening. Dessutom inträdde en förändring i smaken hos den
tavelköpande, det vill säga, den smakbestämmande, okunniga, rika hopen;
landskapen skulle vara porträtt av sommarnöjen, om de skulle kunna
säljas, vilket dock var svårt, ty det var egentligen den gråtmilda
genren eller det halvnakna kabinettsstycket som gick. Det var således
svåra tider för Sellén och han for mycket illa, ty han kunde icke förmå
sig måla mot sin bättre känsla.
Nu hade han emellertid hyrt sig en utrymd fotografisk ateljé långt upp
på Regeringsgatan. Lägenheten bestod av själva ateljén, med uppruttnat
golv, gistet tak, vilket dock nu på vintern upphjälptes av snön som låg
på -- samt f. d. laborationsrummet, vilket luktade collodium så att det
icke kunde begagnas till annat än kol- eller vedbod, när
omständigheterna medgåvo ett sådant slags begagnande. Möblemanget bestod
av en trädgårdssoffa av hassel, med uppstående spikar och så kort att
den, då den begagnades som säng, vilket alltid inträffade då ägaren
(låntagaren) var hemma om nätterna, icke räckte honom längre än till
knävecken. Sängkläderna utgjordes av en halv pläd, den andra hälften var
pantsatt, och en portfölj, svällande av studier. In i kolboden satt en
vattenledningskran med avlopp -- det var toaletten.
En kall eftermiddag, strax före jul, stod Sellén och målade, för tredje
gången, en ny tavla på en gammal duk. Han hade nyss stigit upp från sin
hårda bädd; någon städerska hade icke kommit och eldat, dels därför att
han icke hade någon städerska, dels därför att han icke hade något att
elda med; av samma orsaker hade icke heller någon städerska kommit och
borstat eller burit in kaffe. Men där stod han lika glad och visslade
och lade upp sina färger till en briljant solnedgång på Gaustafjäll, då
det knackade fyra dubbla slag på dörren. Sellén öppnade utan tvekan, och
in trädde Olle Montanus mycket enkelt och lätt klädd, utan överrock.
-- God morgon, Olle! Hur står det till? Har du sovit gott?
-- Jag tackar som frågar!
-- Hur är det med den metalliska kassan ute i stan?
-- Å, det är dåligt!
-- Och sedelstocken?
-- Det är så lite sedlar i rörelsen.
-- Jaså, de vill inte släppa ut mera! Nå, men valutorna?
-- Finns inga!
-- Tror du att det blir sträng vinter?
-- Jag såg mycket sidensvansar ute vid Bälsta i morse -- och det betyder
kall vinter!
-- Du har varit ute på morgonpromenad?
-- Jag har gått hela natten, sedan jag kom från Röda Rummet klockan 12 i
natt!
-- Jaså, du var där i går afton.
-- Ja, och jag gjorde två nya bekantskaper: doktor Borg och notarien
Levin!
-- Jaså, de där gökarna! Jag känner dem! Nå, varför bad du inte att få
kinesa?
-- Nej, de voro lite högfärdiga därför att jag inte hade överrock, och
jag skämdes. Å, jag är så trött, jag lägger mig lite på din soffa! Jag
gick först till Katrineberg utanför Kungsholms tull, och sen vände jag
om till stan och gick ut genom Norrtull, och ut till Bälsta! I dag
tänker jag gå och ta värvning hos ornamentsbildhuggarn, annars dör jag.
-- Är det sant, att du gått in i arbetarförbundet Nordstjärnan?
-- Ja, det är så! Jag skall hålla föredrag där om söndag, om Sverge!
-- Det var ett nätt ämne! Mycket nätt!
-- Om jag somnar här på soffan, så väck mig inte; jag är så orimligt
trött!
-- Genera dig inte! Sov du!
Om ett par minuter låg Olle i djup sömn och snarkade! Hans huvud hängde
utanför ena sidkarmen, som stödde hans tjocka hals, och hans ben hängde
utanför den andra karmen.
-- Stackars djävul, sade Sellén och kastade pläden över honom.
Nu knackades ånyo, men icke på något reglementartat sätt, så att Sellén
icke fann för gott att öppna; men då vidtog en bultning av så våldsam
natur, att all fruktan för något allvarligt försvann och Sellén öppnade
dörren för doktor Borg och notarien Levin. Borg förde ordet:
-- Är Falk här?
-- Nej!
-- Vad är det för en vedsäck, som ligger där? återtog Borg och pekade
med sin snöiga stövel på Olle.
-- Det är Olle Montanus!
-- Ja, det är den där klassiken, som Falk hade med sig i går kväll.
Sover han än?
-- Ja, han sover!
-- Kinesa' han här i natt?
-- Ja, det gjorde han!
-- Varför har du inte eldat? Här är kallt som den onde!
-- Därför att jag inte har någon ved!
-- Nå, skicka efter då! Var är städerskan, så ska jag rycka upp henne!
-- Städerskan är till skrift.
-- Kör upp den där oxen, som ligger och sover, så ska jag skicka honom,
jag!
-- Nej, låt honom sova! bad Sellén, och drog upp pläden över Olle, som
snarkat hela tiden och ännu snarkade.
-- Nå, då ska jag lära dig ett annat sätt. Är det jordfyllning eller
grusfyllning under golvet?
-- Det förstår jag mig inte på, svarade Sellén och tog försiktigt plats
på några på golvet utbredda pappskivor.
-- Har du mera sådant där papp?
-- Ja, hur så? frågade Sellén och en lätt rodnad märktes i hårfästet.
-- Jag behöver det och en eldgaffel!
Borg fick de begärda sakerna av Sellén, som icke visste vart det syftade
och vilken nu tog sin målarstol och slog sig ner på de utbredda
pappskivorna, där han blev sittande som om han satt på en skatt.
Borg kastade av sig i skjortärmarna och började med eldgaffeln bryta upp
en av syror och takdropp murken golvplanka.
-- Nej, är du förbannad! skrek Sellén.
-- Så här gjorde jag i Uppsala, sade Borg.
-- Ja, men det går inte an i Stockholm!
-- Det ger jag fan; nu fryser jag och här ska bli eld!
-- Men låt då bli och bryt mitt på golvet! Det syns ju med detsamma!
-- Inte bryr jag mig om att det syns, må du tro; det är inte jag som bor
här; men det är för hårt.
Han hade närmat sig Sellén och nu sköt han på honom och stolen så att
det bar omkull, och i fallet råkade Sellén draga sina pappskivor med
sig, så att bara golvfyllningen blev synlig.
-- Se en sån skurk! Här har han en riktig vedgruva och sitter och säger
ingenting.
-- Se så, det är takregnet som har gjort det där!
-- Det bryr jag mig inte om vem som har gjort det, men nu ska det bli
eld.
Med några starka ryck hade han lossat ett par plankbitar och snart blev
det eld i kaminen.
Levin förhöll sig under detta lugn, avvaktande och artig. Borg satte sig
framför brasan och glödgade eldgaffeln.
Åter knackades, men tre korta och ett långt slag.
-- Det är Falk, sade Sellén och gick att öppna för Falk, som inträdde
med ett något hektiskt utseende.
-- Behöver du pengar? frågade Borg den inträdande och slog sig på
bröstfickan.
-- Så du frågar! svarade Falk tvivelaktigt.
-- Hur mycket behöver du? Jag kan skaffa!
-- Är det allvar? sade Falk och hans ansikte ljusnade.
-- Allvar! Hm! Wie viel? Summan! Siffran! Rubriken!
-- Å, ja, en sextio riksdaler skulle vara bra att ha!
-- Det var en blygsam karl, sade Borg och vände sig till Levin.
-- Ja, det var fasligt lite! vidtog denne. Tag för dig du, Falk, medan
det står öppet.
-- Nej, det vill jag inte! Jag behöver inte mer och kan inte sätta mig i
större skuld. För övrigt vet jag ju inte när det skall betalas!
-- Tolv riksdaler var sjätte månad, tjugufyra riksdaler om året, i två
rapp, svarade Levin säkert och distinkt.
-- Det är ju billiga villkor, sade Falk. Var få ni pengar på sådana?
-- I Vagnmakarbanken! -- Tag fram papper och penna, Levin!
Denna hade redan reversal, penna och ett portativt bläckhorn i handen.
Reversalet var redan ifyllt av de andra. När Falk såg siffran åtta
hundra, tvekade han ett ögonblick.
-- Åtta hundra riksdaler? sade han frågande.
-- Tag mera du då, om du inte är nöjd.
-- Nej, jag vill inte; och det gör ju detsamma vem som tar pengarna,
bara de betalas ordentligt. För övrigt, få ni pengar på sådana här
papper, utan säkerhet?
-- Utan säkerhet? Du får ju vår borgen! svarade Levin föraktligt och
förtroendefullt.
-- Ja, inte säger jag något om det, menade Falk; jag är nog tacksam att
ni gå i borgen, men jag tror aldrig att det går igenom!
-- Hå! hå! hå! Det är redan beviljat, sade Borg och tog fram en
»bevillningssedel», som han kallade det. -- Nåväl, skriv under!
Falk skrev sitt namn. Borg och Levin stodo över honom som poliser.
-- »Vice häradshövding», dikterade Borg.
-- Nej, jag är litteratör, svarade Falk.
-- Duger inte, du är anmäld som vice häradshövding, och för övrigt står
du som sådan i adresskalendern ännu.
-- Ha ni sett efter det?
-- Man måste vara sträng i formsaker, sade Borg allvarligt.
Falk skrev under.
-- Kom hit, Sellén, och bevittna! befallde Borg.
-- Ja, jag vet inte om jag törs, svarade denne. Jag har sett så mycket
elände med sådana där påskrivningar hemma på landet ...
-- Du är inte på landet nu och har inte med bönder att göra! Skriv på,
att du intygar, att Falk skrivit sitt namn själv, det måtte du väl kunna
göra!
Sellén skrev på, men ruskade på huvudet.
-- Kör nu opp den där dragoxen, så får han också skriva under.
Då ruskningar förgäves användes för att få liv i Olle, tog Borg fram
eldgaffeln, som nu blivit röd, och höll under näsan på den sovande.
-- Vak upp, din hund, så får du mat! skrek han.
Och upp sprang Olle och gnuggade sig i ögonen.
-- Du ska bevittna Falks namnteckning, förstår du.
Olle tog pennan och skrev efter de båda borgensmännens diktamen, varpå
han ville återvända till sömnen, men hindrades av Borg.
-- Nej, vänta lite! Falk ska skriva en fyllnadsborgen först.
-- Skriv inte borgen, Falk, sade Olle; det går aldrig väl; det är
sorgen!
-- Tyst, din hund! röt Borg. Kom hit, Falk. Vi ha nyss gått i borgen för
dig, i proprieborgen, förstår du; nu ska du skriva på fyllnadsborgen här
i stället för Struve, som är lagsökt.
-- Vad vill fyllnadsborgen säga? frågade Falk.
-- Det är bara för formen; lånet var på åtta hundra i Målarbanken;
första inbetalningen är gjord, men så går Struve och låter lagsöka sig,
så att vi måste skaffa oss en suppleant. Det är ju ett gammalt gott lån,
så att inte är det någon risk; pengarna ha utfallit för ett år sedan!
Falk skrev på och de båda bevittnarna skrevo under.
Borg vek omsorgsfullt och med kännarmin ihop reversalen och överlämnade
dem åt Levin, som genast begav sig på dörren.
-- Nu är du igen med pengar här om en timme, sade Borg, annars går jag
genast till polisen och låter telegrafera efter dig!
Därpå steg han upp och lade sig nöjd med sitt verk på soffan där Olle
legat.
Denne vankade fram till brasan, slog sig ner på golvet och lade sig i
krum som en hund.
Det blev en stunds tystnad.
-- Hör du, Olle, sade Sellén; tänk om vi skulle ta och skriva ett sån't
där papper!
-- Då kom ni på Rindön, sade Borg.
-- Vad är Rindön? frågade Sellén.
-- Det ligger i skärgården, men om herrarna föredra Mälarn, så finns ett
ställe som heter Långholmen!
-- Men hur går det, allvarsamt, frågade Falk, om inte man kan betala på
förfallodagen?
-- Då tar man ett nytt lån i Skräddarbanken, svarade Borg.
-- Varför ta ni inte era lån i Riksbanken? återupptog Falk.
-- Den är skämd! svarade Borg.
-- Förstår du det där? sade Olle till Sellén.
-- Inte ett ord! svarade denne.
-- Ni ska få lära er en gång när ni bli agréer vid akademien och komma i
adresskalendern!
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Audienser.
Nicolaus Falk satt på sitt kontor om morgonen på dagen före julafton.
Han var sig icke fullt lik; tiden hade gallrat det ljusa håret på hans
hjässa, och passionerna hade dikat små avlopp i ansiktet för all den
syra som kvällde fram ur den vattensjuka marken. Han satt lutad över en
liten smal bok av långkatekesens format, och i den arbetade hans penna
som om han stack ut mönster.
Det knackade på dörren och ögonblickligen försvann boken under
pulpetklaffen och ett morgonblad intog dess plats. Falk var djupt inne i
läsningen, då hans hustru trädde in.
-- Sitt! sade Falk.
-- Nej, det har jag inte tid med! Har du läst morgonbladet?
-- Nej!
-- Jaså, jag tycker du håller på!
-- Ja, jag började just nu!
-- Då har du väl läst om Arvids dikter?
-- Jaså, ja, det läste jag!
-- Nåå! Det var ju vackra lovord han fick!
-- Det har han skrivit själv!
-- Det sa du i går kväll när du läste Gråkappan också!
-- Nå, vad vill du?
-- Jag träffade amiralskan nyss; hon tackade för bjudningen och
uttryckte sin glädje över att få träffa den unga skalden!
-- Sa hon det?
-- Ja, det gjorde hon!
-- Hm! Ja, man _kan_ ju ha misstagit sig! Jag säger inte att man gjort
det därför! Du ska väl ha pengar igen?
-- Igen? När fick jag några sist?
-- Se där! -- Gå nu! Men kom inte och begär några mer före jul; du vet
att det varit ett hårt år!
-- Nej, det vet jag visst inte! Alla människor säga att det varit ett
gott år!
-- För lantbrukaren ja, men inte för försäkringsbolagen. Adjö!
Frun gick och in steg Fritz Levin försiktigt som om han fruktade ett
bakhåll.
-- Vad vill du? hälsade Falk.
-- Å, jag ville bara titta in i förbigående.
-- Det var klokt; jag ville just tala vid dig!
-- Ånej!
-- Du känner unge Levi?
-- Ja bevars!
-- Läs det här papperet; högt!
-- Levin läste högt: »_Storartad donation._ Med en hos våra köpmän
numera icke så ovanlig frikostighet har grosshandlaren Carl Nicolaus
Falk, för att fira årsdagen av ett lyckligt äktenskap -- -- till
direktionen för barnkrubban Betlehem överlämnat ett donationsbrev på
20,000 kronor, varav hälften genast utfaller och hälften efter den ädle
givarens död. Gåvan får desto större värde som fru Falk är en av
stifterskorna av den människoälskande institutionen.»
-- Duger det? frågade Falk.
-- Utmärkt! Det blir Vasen på nyåret!
-- Nå, du skall gå till direktionen, d. v. s. till min hustru, med
donationsbrevet och pengarna, och sedan skall du söka unge Levi. Förstår
du?
-- Alldeles!
Falk lämnade donationsbrevet, präntat på pergament, och summan.
-- Räkna att du tagit emot rätt! sade han.
Levin fläkte upp en bunt papper och gjorde stora ögon. Det var femtio
helark papper med litografiskt arbete för många riksdaler i alla möjliga
färger.
-- Är det här pengarna? frågade han.
-- Det är värdepapper, svarade Falk, femtio aktier à 200 i Triton,
överflyttade på barnkrubban Betlehem.
-- Jaså det ska sjunka nu, efter som råttorna ge sig av?
-- Det har ingen sagt, svarade Falk med ett elakt skratt.
-- Nå men om, då får barnkrubban göra konkurs!
-- Vad rör det mig, och dig ändå mindre. Nu till en annan sak! -- Du
måste -- du vet vad jag menar när jag säger du måste --
-- Jag vet, jag vet; lagsökning, trassel, reverser -- gå på, gå på!
-- Du ska skaffa Arvid hit på min middag tredjedag jul!
-- Det var som att skaffa tre skäggstrån från jätten! Ser du nu att det
var bra jag inte framförde ditt ärende till honom den där gången i
våras! Sa jag inte att det skulle gå så här!
-- Sa du! Vad fan sa du för slag! Håll mun på dig nu, och gör som jag
säger! Det var den saken! -- Vi ha en kvar! -- Jag har märkt vissa
ångersymptom hos min hustru! Hon måtte ha träffat modern eller någon av
systrarna. Julen är en sentimental årstid. -- Gå till Holmen och elda på
litet!
-- Det är inte behagliga uppdrag det där ...
-- Marsch! -- Nästa man!
Levin gick och avlöstes av magister Nyström, vilken insläpptes genom en
tapetdörr i rummets bakgrund, varpå dörren stängdes. Nu försvann
morgontidningen och den långa smala boken kom fram.
Nyström såg sorgligt förfallen ut; hans kropp var reducerad till en
tredjedel av sitt volyminnehåll och hans kläder voro ytterligt torftiga.
Han stannade ödmjukt vid dörren, framtog en mycket sliten plånbok och
avvaktade.
-- Klart? frågade Falk och lade pekfingret i boken.
-- Klart! svarade Nyström och öppnade plånboken.
-- N:o 26. Löjtnant Kling: 1,500 rdr. Betalt?
-- Icke betalt!
-- Prolongeras med straffränta och provision. Sökes hemma!
-- Tar aldrig emot hemma!
-- Hotas per post med sökning i kasern! -- N:o 27. Häradshövding
Dahlberg: 800 rdr. Låt mig se! Son till grosshandlaren som är taxerad
35,000; anstår tills vidare, bara han betalar intresset! Håll efter
honom!
-- Han betalar aldrig räntan!
-- Sökes med brevlapp -- du vet! utan kuvert -- som ställes på verket!
-- N:o 28. Kapten Stjernborst: 4,000. Där ha vi gossen! Icke betalt?
-- Icke betalt!
-- Skönt! Förhållningsorder: sökes i vakten vid tolvtiden. Klädseln --
din, nämligen -- komprometterande. Den röda överrocken, som är gul i
sömmarna -- du vet!
-- Hjälper inte; jag har sökt honom i vaktrummet i bara bonjouren mitt i
vintern!
-- Då går du till borgensmännen!
-- Där har jag varit och de bådo mig dra åt skogen! Det var bara en
formalitetsborgen, sa de.
-- Då söker du honom själv en onsdagsmiddag kl. 1 när han sitter i
Tritons direktion; ta Andersson med dig, så att ni ä' två!
-- Det är redan gjort!
-- Nå, hur såg direktionen ut? frågade Falk och klippte med ögonen.
-- Den såg generad ut!
-- Ah, gjorde den! Såg den riktigt generad ut?
-- Ja, det gjorde den!
-- Men han själv då?
-- Han ledde oss ut i farstun och sa att han skulle betala, bara vi
lovade att aldrig söka honom där mera!
-- Å, jaså! joho! Sitter där två timmar i veckan för 6,000, därför att
han heter Stjernborst! -- Låt mig se! Lördag i dag! -- Du är i Triton
precis klockan halv ett; om du får se mig där, vilket är avgjort, så --
inte en min. -- Förstår! Gott! -- Nya ansökningar?
-- Trettiofem stycken!
-- Jojo! Det är julafton i morgon.
Falk bläddrade igenom en bunt reverser; då och då for ett löje över hans
läppar och ett enstaka ord.
-- Herre Gud! Har det gått så långt med honom! Och han -- och han -- som
anses vara så solid! Jojo, jojo, jojo! Här komma tider! -- Jaså, han
behöver pengar? Då ska jag köpa hans hus! --
Det bultade på dörren. Pulpeten slogs igen, papperen och katekesen voro
bortblåsta, och Nyström gick ut genom tapetdörren.
-- Klockan halv ett, viskade Falk efter honom.
-- Ett ord till! Har du poemet färdigt?
-- Ja, svarades från underjorden.
-- Gott! Håll Levins revers i ordning att kastas in i kansliet. Jag
kommer att klämma till honom endera da'n! Han är falsk, den fan!
Därpå justerade han halsduken, drog fram manschetterna och öppnade
dörren åt förmaket.
-- Se! God dag, herr Lundell! Mjukaste tjänare! Var så god och stig på,
för all del! Hur står det till? Jag hade läst in mig ett ögonblick!
Det var verkligen Lundell, klädd som en kontorist, efter sista modet och
med klockkedja och ring och handskar och galoscher.
-- Jag kanske störde herr grosshandlarn?
-- Nej, för all del! Tror herr Lundell att vi kan få det färdigt till i
morgon?
-- Skall det nödvändigt vara färdigt i morgon?
-- Ovillkorligen! Krubban har en fest, som jag bjuder på, och min hustru
kommer då att offentligen överlämna porträttet att uppsättas i matsalen!
-- Nå, då får inga hinder finnas, svarade Lundell och tog fram en nästan
färdigmålad duk och ett staffli ur en skrubb. Behagar herr grosshandlarn
vara så god och sitta ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och
där!
-- Så gärna! Så gärna! För all del!
Falk kastade sig ner på en stol, slog benen i kors och intog en
statsmannalik ställning, samt anlade en förnäm min.
-- Var så god och tala! sade Lundell. Ansiktet är visserligen i sig
själv intressant, men ju flera skiftningar av karaktären det kan
uttrycka, dess bättre!
Falk myste och ett sken av nöje och välbehag med sig själv upplyste hans
råa drag.
-- Herr Lundell äter middag hos mig tredjedagen?
-- Jag tackar ...
-- Då skall herrn få se ansikten av högt förtjänta män, vilka kanske
vore värdigare att fästas på duken än mitt.
-- Jag kanske skulle kunna få den äran att måla dem?
-- Helt säkert, om jag ger mitt ord.
-- Å, ni tror verkligen?
-- Helt säkert!
-- Nu såg jag ett nytt drag. Var så god och behåll den minen! Så där!
Förträffligt! Jag fruktar att vi måste använda hela den här dagen, vet
herr grosshandlarn. Det återstår ännu en hel hop småsaker, som man
endast kan upptäcka under hand! Ert ansikte är så rikt på intressanta
drag.
-- Nå, då äta vi middag tillsammans ute! Och vi skola umgås flitigt, så
att herr Lundell får tillfälle att studera mitt ansikte bättre till
andra upplagan -- som alltid kan vara bra att ha! Jag får verkligen säga
att det är få personer som ha afficierat mig på ett så behagligt sätt
som herr Lundell! ...
-- Å, jag ber allra mjukast.
-- Och jag skall säga min herre, att jag är en skarpsynt person, som väl
förstår att skilja sanningen från smicker.
-- Det såg jag med detsamma, svarade Lundell samvetslöst. Mitt yrke har
givit mig någon färdighet att bedöma människor.
-- Herrn har blick; det är verkligen inte alla som kunna bedöma mig. Min
hustru till exempel ...
-- Nå, det kan man inte begära av fruntimmer.