Han hade glömt att kontramandera Spegel och nu stod han där svarslös!

-- Hur stor upplaga? Hä? -- Tvåtusen, antager jag. -- För litet! Duger

inte! Min _Yttersta Dom_ går i tiotusen och jag stoppar ändå inte in mer

än -- vad ska jag säga -- femton rena!

-- Femton?

-- Tusen, gosse!

Masken tycktes ha glömt sin roll och råkat in i några gamla tag.

-- Nåväl, fortfor han. Ni vet, att jag är en omtyckt predikant, jag kan

säga det utan skryt, då hela världen vet det! Ni vet att jag är mycket

omtyckt, det kan jag nu inte hjälpa en gång, men det är så! Jag skulle

ju vara en skrymtare, om jag sa, att jag inte visste vad hela världen

vet! Nåväl, jag skall understödja ert företag i början! Ni ser den här

säcken! Om jag säger att den innehåller brev från personer, fruntimmer

-- ja ja, var lugn: jag är gift -- som anhålla om mitt porträtt, så har

jag inte sagt för mycket.

Nu var det verkligen bara en påse, som han piskade upp.

-- För att bespara dem och mig mycket besvär och på samma gång göra en

människa en stor tjänst har jag tänkt att ni skulle få tillstånd att

göra min biografi, med porträtt, varigenom ert första nummer skulle gå

ut i tiotusen och ni därigenom kunna stoppa in en tusen rena bara på det

numret!

-- Men, herr pastor -- (han tänkte säga kapten) -- jag vet ingenting om

denna affär!

-- Betyder ingenting! Ingenting alls! Förläggaren har själv skrivit till

mig och anhållit om mitt porträtt! Och det är ni som skall biografera

mig! För att underlätta ert besvär har jag låtit en vän sätta upp

huvudinnehållet av densamma, så att ni blott behöver göra en inledning

-- kort och uttrycksfull, några vinkelhakar på sin höjd! Nu vet ni det!

Falk blev försagd över så mycket förutseende, förvånad över att

porträttet var så olikt originalet och att vännens handstil var så lik

maskens egen.

Masken hade överlämnat porträtt och manuskript, samt räckte nu fram sin

hand för att bli tackad.

-- Hälsa -- -- förläggaren! -- Han var så nära att säga Smith att en

lätt rodnad uppsteg mellan hans polisonger.

-- Men pastorn känner ju inte mina åsikter -- protesterade Falk.

-- Åsikter? Hä? Har jag frågat om era åsikter? Jag begär aldrig någon

människas åsikter! Bevara mig Gud! Jag? Aldrig!

Han piskade ännu en gång av ryggarna på sina förlagsartiklar, öppnade

dörren, visade ut sin biograf och återvände till sin altartjänst.

Falk kunde som vanligt, och vilket var hans olycka, icke förrän efteråt

finna passande svar på tal och han var redan nere på gatan innan han

fann det. En källarglugg som händelsevis stod öppen (och icke var

upptagen av annonser) mottog biografien och porträttet i sin vård.

Därpå gick han upp till närmaste tidningsbyrå för att införa en

reklamation om Försoningsfacklan och sedan gå en säker hungersdöd till

mötes.

ÅTTONDE KAPITLET.

Arma fosterland!

Klockan slog tio i Riddarholmen några dagar därefter, då Falk anlände

till Riksdagshuset för att hjälpa Rödluvans referent med Andra Kammaren.

Han påskyndade sina steg, ty i det här verket, där man var ordentligt

avlönad, menade han, skulle man väl vara på slaget. Han gick upp

utskottsvägen och blev visad till Andra Kammarens vänstra

referentläktare. Han trädde med en viss högtidlig känsla ut på de få

plankor som likt ett duvslag blivit upphängda under taklisten, där »det

fria ordets män skulle åhöra huru landets heligaste intressen

diskuterades av dess värdigaste medlemmar». Det var alldeles nytt för

Falk, det här, men han blev icke tillintetgjord av några stora intryck,

då han skådade ner från sin hylla och såg den tomma salen under sig,

vilken liknade bra nog en Lancasterskola. Klockan var fem minuter över

tio, men ännu fanns icke en levande själ mer än han själv där. Det rådde

några minuter en tystnad, som påminde om landskyrkans före predikan; ett

sakta knaprande ljuder genom salen. »En råtta», tänker han; men så

upptäcker han genom rymden, på referentläktaren mitt emot, en liten

nedtrampad figur, som formerar en blyertspenna på barriären, och han ser

hur spånorna snöa ner och lägga sig på borden inunder. Det finnes icke

mycket, som hans öga kan vila sig på, där det trevar omkring de tomma

väggarna, men det sätter sig slutligen på den gamla väggklockan från

Napoleon I:s dagar, vars kejserliga, nyförgyllda emblem sitta och

symbolisera nytt uppkok på något gammalt. Men visarna, som peka tio

minuter över tio, symbolisera också -- ironiskt -- någonting, då

dörrarna i bakgrunden slås upp och en man träder in. Det är en gammal

en; hans skuldror hava börjat bågna under bördan av allmänna värv, hans

rygg har satt sig under tyngden av kommunala uppdrag, hans hals har

kastat sig under långvarigt vistande i fuktiga ämbetsrum, kommittésalar,

bankvalv och dylikt, det ligger något pensionerat i hans lidelsefria

steg på den långa cocosmattan, som leder fram till katedern. När han

kommer mitt på gången, i höjd av den kejserliga klockan, stannar han --

han tyckes vara så van att stanna mitt på vägen och se sig omkring, och

även tillbaka; men nu stannar han och jämför sitt spindelur med

vägguret, och han skakar ett missnöjt skakande på sitt gamla, anlitade

huvud: för fort! för fort! och hans ansikte uttrycker ett överjordiskt

lugn, lugn över att hans klocka icke kan gå för långsamt. Han fortsätter

vandringen framåt gången med samma steg som om han vandrade mot sin

levnads mål, och det var starkt frågan om han icke funnit det där borta

i den ärosamma länstolen i katedern.

När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk och snyter sig

stående; därpå låter han blicken fara ut över den lyssnande åhörarskaran

av bänkar och bord, och säger något betydelsefullt, t. ex. »Mina Herrar,

nu snöt jag mig!» och så sätter han sig och försjunker i ett

presidentlikt lugn, som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och

ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han

sig på att hämta krafter till den kommande dagens mödor, då ett starkt

knaprande från vänster, högt uppe under taket, kommer honom att spritta

till och kasta om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den

råtta, som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke beräknat

resonansens styrka i duvslaget, mottager dödsstöten från den mördande

blicken, vilken dock mildras på nedfarten från taklisten och hinner

viska, ty den vågar icke säga det högt: »det var bara en referent; jag

fruktade, att det var en råtta». Men så överfölls mördaren av en djup

ånger över den synd hans öga begått, och han döljer sitt ansikte i

handen -- och gråter? -- Nej, han gnuggar bort den fläck som åsynen av

ett vidrigt föremål gjort på hans ögas näthinna.

Men det börjar gavla i dörrarna, ledamöter anlända, och visarna på

vägguret krypa fram, fram. Ordföranden utdelar gratifikationer i nickar

och handtryckningar åt de goda, samt straffar de onda med att vända sitt

ansikte ifrån dem, ty han måste vara rättvis som den högste.

Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd; detta oaktat visar

han sig finna ett nöje i att giva sannfärdiga svar på den nykomnes

frågor.

Dörrarna gavla en gång till, och in kommer en person med så säkra steg,

som om han vore hemma hos sig, Kammarförvanten i Kansliet för skatternas

påläggande och Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens

löner; han går ända fram till länstolen och hälsar bekant på

ordföranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.

-- Vem är det? frågar Falk.

-- Det är Överskrivaren, svarar vännen i Rödluvan.

-- Vad? Skriver ni här också!

-- Också! Det ska du snart se! De har en hel våning med skrivare där

ute; de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i

källarn!

Nu kryllar det som i en myrstack där nere. Klubban faller och det blir

tyst. Överskrivaren läser upp protokollet för förra sammanträdet och

detta godkännes utan motstånd. Därpå uppläser samme man en anhållan om

tjänstledighet på fjorton dagar för Jon Jonsson i Lerbak.

Beviljas!

-- Har ni tjänstledighet här också? frågar den nykomne förvånad.

-- Jo då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lerbaken.

Nu börjar estraden fyllas med ungt folk, beväpnade med pennor och

papper. Idel gamla bekanta från gamla extraordinarietiden. De slå sig

ned omkring småbord som om de skulle formera preferencepartier.

-- Det där är skrivarna, upplyste Rödluvan. -- De tyckas känna igen dig!

Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenez och titta alla

uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt, som parkettplatserna på teatern

titta uppåt raderna. Nu viska de sins emellan och utbyta meningar om en

frånvarande, som, efter alla tecken, måste befinna sig på den stol där

Falk sitter. Falk känner sig så djupt rörd av så mycken uppmärksamhet,

att han icke hälsar allt för vänligt på Struve, som inträder i

duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.

Överskrivaren uppläser en anhållan eller motion om beviljande av anslag

till nya tågmattor i tamburen och mässingsnummer på galoschhyllorna.

Beviljas!

-- Var sitter oppositionen? frågar den oinvigde.

-- Ja, du, det vete fan, var den sitter.

-- De svara ju ja till allting.

-- Vänta till lite längre fram på dagen, så får du höra.

-- Ha de inte kommit ännu då?

-- Här kommer man och går, som man behagar.

-- Det är ju precis som ett ämbetsverk!

Den konservative Struve, som åhört det lättfärdiga talet, anser sig böra

representera regeringen.

-- Vad är det lilla Falk säger för slag? Han ska inte morra!

Falk behöver så lång tid för att välja lämpligt svar att förhandlingarna

hinna taga sin början där nere.

-- Du skall inte bry dig om honom, tröstar Rödluvan; han är alltid

konservativ när han har pengar till middag, och han har nyss lånat en

femma av mig!

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 54 angående Ola

Hipssons motion om gärdesgårdarnas avskaffande.

Träpatron Larsson från Norrland yrkar obetingat bifall: »Hur skall det

gå med våra skogar?» utbrister han, jag vill bara fråga: »hur skall det

gå med våra skogar!», och han kastar sig flämtande ner på bänken. Denna

kärnfulla vältalighet har fallit ur modet på de sista tjugu åren, och

scenen mottages med fnissningar, varefter dödsarbetet i norrlandsbänken

upphör av sig självt.

Ölandsrepresentanten föreslår sandstensmurar; Skånerepresentanten

föredrager buxbomshäckar; Norrbottningen tycker för sin del, att

gärdesgårdar äro onödiga, när man inga åkrar har, och en talare på

Stockholmsbänken anser att frågan bör hänskjutas till en kommitté av

sakkunniga, han betonar sakkunniga personer. Men då blir det en storm.

Hellre döden än en kommitté! Man begär proposition. Motionen avslås, och

gärdesgårdarna få stå tills de falla av sig själva.

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 66 angående Carl

Jönssons motion om indragning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid

detta ärevördiga namn på en hundraårig institution slocknar själva

grinet och en vördnadsfull tystnad uppstår i salen. Vem skulle våga

angripa religionen i dess grundvalar, vem skulle våga blottställa sig

för den allmänna förkastelsen! Biskopen i Ystad begär ordet.

-- Skall jag skriva? frågar Falk.

-- Nej, det rör inte oss vad han säger.

Men den konservative Struve skriver följande referat:

»Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. mänskligh:s förenade

namn. år 829. år 1632. Otroshjält. Nyhetsmak. Guds ord. Människ. ord.

Hundraår. Ansgar. Nitälsk. Redb. Oväld. Skickligh. Lärd. Sv. Kyrk.

bestånd. Urgammal Svenskm. ära. Gustav I. Gust. II. Lützens kullar.

Europas ögon. Eftervärldens Dom. Sorg. Vanära. Den gröna torvan.

Handtvagning. De hava icke velat.»

Carl Jönsson begär ordet.

-- Nu skriver _vi_! säger Rödluvan.

Och de skriva, medan Struve broderar på biskopens sammet.

»Prat! Stora ord. Kom. suttit 100 år. Kostat 100,000 rdr. 9 ärkebisk. 30

profess. Ups. sammanl. 500 år. Arvodister. Sekreter. Amanuens. Ingenting

gjort. Provark. Dåligt arb. Pengar, pengar, pengar! Var sak vid dess

namn. Humb. Ämbetsm. Utsug. System.»

Inte en röst höjer sig, men vid den tysta voteringen bifalles motionen.

Under det Rödluvan med van hand putsar upp Jönssons hackiga anförande

och sätter en stark rubrik ovanför, vilar sig Falk. Men då hans öga

råkar besöka åhörareläktaren, träffar det ett gammalt bekant huvud, som

ligger upplagt på barriären och vars ägare heter Olle Montanus. Han

liknar i detta ögonblick en hund, som ligger och vaktar ett ben, och det

var icke utan att han så gjorde, men det visste icke Falk, efter som

Olle var mycket hemlighetsfull.

Nu visade sig där nere vid bänken under högra läktaren, just där den

nedtrampade varelsen hade låtit spånen av sin blyertspenna snöa ner, en

herre i blå, civil uniform med trekantig hatt under armen och en

pappersrulle i handen.

Klubban föll och det uppstod en ironisk, elakartad tystnad.

-- Skriv, sade Rödluvan, men tag bara siffrorna; jag tar det andra.

-- Vem är det?

-- Det är kungliga propositioner.

Nu lästes det ur pappersrullen: »Kungl. Maj:ts N. Proposition om höjande

av anslaget till Departementet för adliga ynglingars förkovrande i

levande språk, under titeln Skrivmaterialer och Expenser från 50,000 rdr

till 56,000 rdr 37 öre.»

-- Vad är expenser? frågar Falk.

-- Vattenkaraffiner, paraplyställ, spottlådor, jalusier, middagar på

Hasselbacken, gratifikationer o. d. Håll mun på dig; det kommer mera!

Pappersrullen fortfar: »K. M. N. Proposition om anslag till sextio nya

officersbeställningar på Vestgöta kavalleri.»

-- Var det sextio? frågade Falk, som var alldeles främmande för

statsmannaangelägenheter.

-- Sextio var det! Skriv bara!

Pappersrullen knorrade upp sig och blev allt större och större.

»K. M. N. Proposition om anslag till fem nya ordinarie kanslistplatser

vid Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner.»

Stor rörelse vid preferenceborden; stor rörelse på Falks stol.

Pappersrullen knorrade ihop sig igen, ordföranden steg upp, tackade med

en bugning som frågade »behagas det inte mera?», och pappersrullens

ägare satte sig i bänken och började blåsa bort spånorna, som den

nedtrampade hade fällt, men hans styva guldbroderade krage hindrade

honom från att falla i samma frestelse till den synd, för vilken

ordföranden hade dukat under på morgonen.

Förhandlingarna pågingo. Sven Svensson i Torrlösa begär ordet i

fattigvårdsfrågan. Liksom på ett givet tecken resa sig alla

referenterna, gäspa och sträcka sig.

-- Nu gå vi ner och äta frukost, upplyser Rödluvan sin myndling. Vi ha

en timme och tio minuter på oss.

Men Sven Svensson talar.

Kammarens ledamöter börja röra på sig, några gå ut. Ordföranden samtalar

med några goda ledamöter och uttrycker därigenom å regeringens vägnar

sitt ogillande över vad Sven Svensson kommer att säga. Två äldre

ledamöter från Stockholmsbänken föra en till utseendet nykommen ungherre

fram till den talande för att förevisa denne som ett underligt djur; de

betrakta honom några ögonblick under ögonen, finna honom löjlig och

vända honom ryggen.

Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser Falk om, att den

talande är kammarens »plågoris». Han är varken kall eller varm, kan icke

användas av något parti, kan icke vinnas för något intresse, men talar,

talar. Men vad han talar om -- det kan ingen säga, ty han har aldrig

blivit refererad i någon tidning och ingen har brytt sig om att se efter

i protokollen, men skrivarna vid borden hava svurit, att när de en gång

få makten, så skola de låta ändra grundlagarna för hans räkning.

Men Falk, som har en viss svaghet för allt som blir obemärkt, stannar

kvar och får höra vad han aldrig hört på länge: en ärans man, som sin

väg ostraffligen vandrar och som frambär de förtrycktas och

misshandlades klagan -- som ingen hör på.

Struve har vid åsynen av lantmannen redan tagit sitt parti och gått ned

på källaren, dit nu de andra följa och varest de träffa halva kammaren.

När de ätit och blivit något druckna, gå de upp igen och sätta sig på

vageln, och de få ännu en stund höra Sven Svensson eller rättare se

honom tala, ty nu är pratet efter frukosten så livligt att man icke hör

ett ord av den talande.

Men det blir dock slut en gång. Ingen har något att invända, talet leder

icke till någon åtgärd, det är som om det aldrig skulle ha varit.

Överskrivaren, som under tiden hunnit springa upp i sina kollegier,

tittat i sina Posttidningar och rört om sina brasor, är nu åter på sin

plats och läser:

»Statsutskottets memorial n:o 72 i anledning av Per Ilssons i Träskåla

motion om anslag av 10,000 rdr till reparation av de gamla

skulpturarbetena i Träskåla kyrka.»

Hundhuvudet på åhörareläktarens barriär såg hotande ut, som om det

ämnade bevaka sitt ben.

-- Känner du den där missbildningen borta på läktaren? frågade Rödluvan.

-- Olle Montanus, ja det tror jag.

-- Vet du att han är Träskålas landsman? Å, det är en fiffig karl! Se på

det talande huvudet nu när Träskåla ska fram.

Per Ilsson har ordet.

Struve vänder med förakt ryggen åt talaren och skär av en bit tobak, men

Falk och Rödluvan göra pennorna klara till aktion.

-- Ta du upp fraserna, säger Rödluvan, så tar jag upp fakta!

Falks papper var efter en kvarts timme betäckt med följande bokstäver:

»Fosterl. odling:s hävd. Ekonom. intr. Beskyll. f. materialm. Enl.

Fichte mater. Fosterl. odl. icke mater. Ergo beskylln. tillbakakast. Det

ärevördig. templ. I morgonsolens glans. Vars spira mot skyn. Hedenhös.

Filos. icke drömt. Nationens hel. rättigheter. Helig. intress. Fosterl.

odl. Vitterh. Hist. o. Ant. akademien.»

Detta sammelsurium, som delvis väckt munterhet, i synnerhet vid

uppgrävningen av döda Fichte, framkallade emellertid ett svar från

huvudstadsbänken och ett från Uppsalabänken.

Den förre sade: att ehuru han varken kände Träskåla kyrka eller Fichte

och ehuru han icke visste om de gamla gipsgubbarna voro värda att

påkosta tiotusen rdr, så ansåg han sig dock, för att uppmuntra ett

vackert företag inom kammaren, då det var första gången han inom

majoriteten hört någon begära anslag till annat än gångbroar,

gärdesgårdar, folkskolor och dylikt, böra yrka bifall.

Talaren på Uppsalabänken ansåg (enligt Struves anteckningar): att

motionären à priori hade rätt, att hans premiss: den fosterländska

odlingen måste hävdas, var riktig, att konklusionen: tiotusen rdr måste

utbetalas, var bindande, att ändamålet, syftet, tendensen var vacker,

lovvärd, fosterländsk, men här var ett fel begånget. Av vem? Av

fosterlandet? Staten? Kyrkan? Nej! Av motionären! Förståndsmässigt taget

hade motionären rätt, och därför kunde icke talaren, han anhöll att få

upprepa det, annat än lovorda ändamålet, syftet, tendensen, och han

skulle följa motionens öde med de varmaste sympatier, och han uppmanade

kammaren att i fosterlandets namn och i odlingens namn och i konstens

namn giva densamma sina röster; själv måste han, då han ansåg motionen,

begreppsmässigt taget, falsk, omotiverad, oegentlig, då densamma avsåg

att subsumera ortens begrepp under statens, yrka avslag å densamma.

Huvudet på åhörareläktaren rullade ögonen och rörde läpparna

konvulsiviskt under det voteringen pågick, men när den var förrättad och

anslaget beviljat, exploderade huvudet och försvann genom den missnöjda

och knuffade åhörareskaran.

Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles

närvaro och försvinnande. Struve, som efter frukosten blivit ännu mera

konservativ och högljudd, yttrade sig oförbehållsamt om ett och annat.

Rödluvan var lugn och likgiltig; han hade upphört att förvånas.

Men genom det mörka moln av människor, i vilket Olle gjort en rämna, dök

nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram, och Arvid

Falk, som haft sina blickar riktade åt det hållet, måste slå ner ögonen

och vända sig bort -- det var hans bror, familjens caput, namnets ära,

som en gång skulle göra det stort och glänsande. Bakom Nicolaus Falks

skuldra syntes hälften av ett svart ansikte, med milda, falska drag,

vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer

än bli förvånad över broderns närvaro på detta rum, emedan han väl kände

dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ordföranden lämnade rättighet

åt Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rättighet denne med

stort lugn begagnade sig av och läste: »På grund av tillräckliga

anledningar får jag härmed anhålla, att Riksdagen för sin del måtte

fatta beslut, att Kunglig Majestät måtte göras solidariskt ansvarig med

alla de bolag, vilkas stadgar den sanktionerat.»

Solen miste sitt sken på åhörareläktaren och det blev orkan i salongen!

Greve von Splint har ordet:

-- Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmer sig

ända därhän att man vågar klandra regeringen! Hörden I det, mina herrar!

Man klandrar regeringen, eller, vad värre är, man gör den till föremål

för ett skämt, ett rått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion

anses vara. Ett skämt, säger jag, nej, ett attentat, ett förräderi! O!

mitt fosterland! Dina ovärdiga söner hava glömt vad de äro dig skyldiga!

Men huru kan det väl vara annat, då du förlorat din riddarvakt, din

sköld, ditt värn! Jag anhåller att karlen, Per Andersson, eller vad han

heter, återtar sin motion, eller vid Gud skall han se, att Konung och

Fosterland ännu äga trogna försvarare, som kunna lyfta en sten att kasta

i huvudet på förräderiets månghövdade hydra!

Bifall från åhörareläktaren, ovilja i salongen.

-- Ha, tron I jag fruktar!

Talaren arbetar med armarna som om han kastade sten, men hydran ler med

sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra, som icke ler, och

han får fatt i referentläktaren.

-- Där, där! -- Han pekar uppåt duvslaget och kastar blickar som om han

såg avgrunden öppna sig i väggen. Där sitter korpboet! Jag hör deras

skrän, men de förfära mig intet! Upp, svenska män, och hugg ner trädet,

såga av bjälkarna, riv ner plankorna, sparka sönder stolarna, spänta

sönder pulpeterna, i stickor, så små som så här --

(Han mäter av ett ungefär på lillfingret) -- och bränn sedan av hydet

med man och mus, så skolen I se att riket skall blomstra i lugn och dess

örter skola drypa. Så talar en svensk ädling! Kom ihåg det, bönder!

Detta tal, som för tre år tillbaka skulle ha mottagits med bravorop vid

Riddarhustorget och blivit infört i protokollen ordagrant för att

sedermera tryckas separat och utdelas till rikets folkskolor och andra

allmänna barmhärtighetsinrättningar, mottogs som ett divertissement och

justerades duktigt i protokollen, och refererades endast, märkligt nog,

i oppositionstidningarna, vilka eljest icke gärna togo upp sådant.

Därpå begärdes ordet av Uppsalabänken. Den instämde fullkomligt med den

föregående talaren i sak och hade med sitt fina öra uppfattat något av

den forna svärdsklangen i hans föredrag; nu ville han själv tala om

bolagets idé, såsom idé, men han bad att få upplysa att bolaget icke var

ett sammanskott av pengar, icke var en samling av personer, utan bolaget

var en moralisk personlighet och såsom sådan otillräknelig --

Nu uppstod ett sådant skratt och prat i salongen, att referenten icke

kunde uppfatta mera av föredraget, vilket slutade med att fosterlandets

intressen stodo på spel, begreppsmässigt taget, och att om icke motionen

avslogs, skulle fosterlandets intressen komma att försummas och staten

sålunda råka i fara.

Sex talare höllo sedan på till middagen med att göra utdrag ur Sveriges

officiella statistik, Naumanns grundlagar, Juridisk handbok och

Göteborgs Handelstidning, varav följden alltid blev, att fosterlandet

skulle råka i fara, ifall Kungl. Maj:t skulle komma att förklaras

solidariskt ansvarig för alla bolag, vilkas ordningar den sanktionerat,

och att fosterlandets intressen stodo på spel. Någon var nog djärv att

säga det fosterlandets intressen stodo på ett tärningskast, under det

andra menade att de stodo på ett kort, några höllo före, att de hängde

på ett hår, då den siste talaren föredrog att de hängde på en tråd.

Motionen vägrades remiss vid middagstimmens inträde; det vill säga:

fosterlandet slapp gå igenom utskottskvarnen, kanslisikten,

rikshackelsekistan, klubbskäktan och tidningsbråkan. Fosterlandet var

räddat! Arma fosterland!

NIONDE KAPITLET.

Förskrivningar.

Carl Nicolaus Falk och hans kära hustru sutto vid kaffebordet en morgon

någon tid efter händelserna i förra kapitlet. Herrn var, emot vanan,

icke klädd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock på

sig.

-- Jo, du, de voro här i går och beklagade sorgen alla fem -- sade frun

med ett muntert skratt.

-- Det är då själva ...

-- Nicolaus! Kom ihåg! Det är slut med disken nu!

-- Vad ska jag säga då, när jag blir arg?

-- Man blir inte arg, man blir ond, för det första! Och så kan man säga:

»det är för märkvärdigt!»

-- Nå, det är för märkvärdigt, att du alltid skall traktera mig med

obehagliga saker. Låt bli att tala om sådant där, som retar mig.

-- _Förargar_, min gubbe! -- Jaså, jag skall gå och bära mina bekymmer

ensam, men du skall alltid lasta på ...

-- Lassa, heter det!

-- Lasta, heter det, på mig dina förargelser. Hör du! Var det så som du

lovade, när vi gifte oss?

-- Se så! Inga resonemanger, ingen logik! Gå på, du! De voro här alla

fem, mamma och dina fem systrar!

-- Fyra systrar! Du har då inte mycket kärlek till din släkt!

-- Din släkt! Det har då inte du heller!

-- Nej! Jag tycker inte om dem!

-- Nå, de voro här och beklagade sig över, att din svåger blivit

bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Var det

inte så?

-- Jo! Och så voro de nog oförskämda att säga mig, att jag inte hade

någon rättighet mer att vara stursk.

-- Högmodig, min gumma!

-- Stursk, sa de; jag skulle aldrig ha nedlåtit mig att begagna ett

sådant uttryck!

-- Nå, vad svarade du? Du gav dem väl på tafsen.

-- Ja, det må du lita på! Och det så att gumman hotade att aldrig sätta

sin fot inom mina dörrar mera.

-- Nej, sa hon det? Tror du att hon håller ord?

-- Nej, det tror jag inte! Men säkert är att gubben ...

-- Du ska inte säga gubben om din far så att någon hör det.

-- Tror du att jag tillåter mig det då? -- Emellertid kommer gubben --

oss emellan -- aldrig hit mer.

Falk föll i djupa funderingar. Därpå återtog han:

-- Är din mor högmodig? Är hon lätt att såra? Jag sårar så ogärna

människor, som du vet! Du måste säga mig hennes svaga, ömtåliga sidor,

så skall jag undvika att komma åt dem.

-- Om hon är högmodig? Det vet du väl, på sitt sätt. Om hon skulle till

exempel få höra att vi haft en bjudning, och hon och systrarna inte

blivit bjudna med, så skulle hon aldrig komma hit mer.

-- Säkert?

-- Ja, det kan du lita på!

-- Det är för märkvärdigt att folk av hennes stånd ...

-- Vad pratar du?

-- Nå, nå! Att fruntimmer kunna vara så känsliga! Hör du, hur är det med

din förening nu för tiden? Vad var det du kallade den?

-- »För kvinnans rättigheter!»

-- Vad skall det vara för rättigheter?

-- Jo, kvinnan skall få rå om sin egendom själv.

-- Nå, får inte du det?

-- Nej, det får jag inte!

-- Nå, vad har du för egendom då, som du inte får rå om?

-- Halva din, min gubbe! Min giftorätt!

-- Kors i Jesu namn, vem har lärt dig sådana där dumheter?

-- Det är inga dumheter, det är tidsandan, ser du. Den nya

lagstiftningen skulle bli så: att jag skulle ha haft hälften när vi

gifte oss och med den hälften hade jag fått köpa vad jag velat.

-- Och när du köpt upp den, så hade jag fått försörja dig ändå? Det hade

jag vackert gjort!

-- Du hade väl varit tvungen, annars hade du fått arbetshus! Det står så

i lagen om den som inte vill försörja sin hustru.

-- Nej, hör du, nu går det för långt! Men i alla fall. Ha ni haft

sammankomst? Vad var det för folk? Tala om!

-- Vi håller bara på med stadgarna ännu, på förberedande möten.

-- Nå, vad är det för folk?

-- Det är revisorskan Homan och hennes nåd Rehnhjelm nu så länge.

-- Rehnhjelm! Det är ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hört det

förut. Men var det inte fråga om en syförening också, som ni skulle

grunda?

-- Stifta, heter det! Jo, och kan du tänka dig att pastor Skåre skulle

komma och läsa en kväll.

-- Pastor Skåre är en förträfflig predikant och han umgås i stora

världen. Det är rätt, min gumma, att du undviker dåligt sällskap. Det

finns ingenting som är så farligt för människan som dåligt sällskap. Det

sa alltid min far i världen, och det har blivit en av mina strängaste

principer.

Frun plockade brödsmulor och försökte med dem fylla sin tomma kaffekopp;

herrn letade i västfickan efter sin tandpetare för att taga bort något

kaffe som fastnat mellan tänderna.

De båda makarna funno sig generade i varandras sällskap. De visste

varandras tankar och de visste att den första, som bröt tystnaden,

skulle säga en dumhet, något komprometterande. De valde i hemlighet nya

ämnen, prövade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i någon

korrespondens med eller kunde sättas i förbindelse med vad som blivit

yttrat. Falk försökte upptäcka något bristfälligt i serveringen, som

kunde ådraga sig hans ovilja. Frun tittade ut genom fönstret för att

kunna se efter något omslag i vädret, men -- förgäves.

Då kom betjänten och stack ut räddningsplankan med tidningarna på, på

samma gång han anmälde notarien Levin.

-- Bed honom vänta! befallde herrn.

Därpå lät han stövlarna skrika en stund över golvet, så att den arma

väntande ute i tamburen måtte i tid bli underrättad om hans höga

ankomst.

Levin, på vilken den nyuppfunna väntningen i tamburen gjort ett livligt

intryck, infördes slutligen darrande i herrns rum, där han mottogs kort

som en supplikant.

-- Har du blanketten med dig? frågade Falk.

-- Jag tror det, svarade den häpne, och grävde upp en bunt reversal och

växelblanketter av alla möjliga valörer. -- I vilken bank behagar bror

helst gå in? Jag har till alla, så när som på en?

Oaktat situationens högtidliga karaktär måste Falk le, då han såg

halvskrivna reversal, på vilka ena namnet fattades, utskrivna växlar

utan acceptant och färdigskrivna växlar, som blivit refuserade.

-- Vi ta väl Repslagarbanken, sade Falk.

-- Det är verkligen den enda, som inte duger, för -- att -- där känner

man mig!

-- Nå, Skomakarbanken, Skräddarbanken, var som helst, men fort!

Man stannade vid Snickarbanken.

-- Nu, sade Falk, med en blick, som om han köpt den andres själ. Nu

skall du gå och skaffa dig nya kläder, men hos en uniformsskräddare, så

att du sedan kan få din uniform på kredit.

-- Uniform? Det brukar ingen ...

-- Tyst, när jag talar! Den skall vara färdig om torsdag i nästa vecka,

då jag har min stora bjudning. Du vet att jag sålt min bod med lager och

att jag i morgon utfår mitt burskap som grosshandlare.

-- Å, jag gratulerar ...

-- Tyst, när jag talar! Nu går du till Skeppsholmen, på visit! Med ditt

falska sätt och din oerhörda förmåga att prata skräp har du lyckats

vinna min svärmor. Nå! Du skall fråga henne vad hon tyckte om den stora

bjudningen i söndags, här hemma hos mig.

-- Här? Hade du ...

-- Tyst, och lyd bara! -- Då skall hon göra gröna ögon och fråga om du

var bjuden? Det var du naturligtvis inte, efter som ingen bjudning

varit! Nå! Ni uttrycka ömsesidig missbelåtenhet, bli goda vänner,

förtala mig, det vet jag att du kan; men du skall berömma min hustru!

Förstår du?

-- Nej, inte riktigt!

-- Det behöver du inte heller, bara lyda! En sak till: Du kan säga åt

Nyström, att jag blivit så högfärdig, att jag inte vill umgås med honom.

Säg det rent ut, så talar du sanning en gång! -- Nej, stopp! Vi ska

vänta med det -- så länge. Du går till honom, talar om torsdagens

betydelse, föreställer honom de stora fördelar, de många välgärningar,

de lysande utsikterna och så vidare. Du förstår.

-- Jag förstår!

-- Men så går du till boktryckaren med manuskriptet och -- sedan --

-- Sedan stöta vi ner honom!

-- Nå, om du behagar uttrycka dig så, så må gå!

-- Och jag läser upp verserna på bjudningen och utdelar dem?

-- Hm, ja! En sak till! Försök att träffa ihop med min bror! Tag reda på

hans förhållanden och med vem han umgås! Nästla dig in hos honom, stjäl

hans förtroende -- det är lätt; bliv hans vän! Tala om att jag har

bedragit honom, säg honom att jag är högfärdig, och fråga honom hur

mycket han begär för att han ändrar namn!

Levins vita anlete drogs över av en lätt skugga i grönt, som skulle

föreställa rodnad.

-- Det där sista var litet otäckt, sade han.

-- Va? Hör nu! En sak till! Som affärsman vill jag ha ordning i mina

affärer! Jag går i borgen för en så och så stor summa; jag får betala

den -- det är ju klart!

-- Å! Å!

-- Å, prata inte! I händelse av dödsfall, så har jag ingen säkerhet.

Skriv den här reversen åt mig, ställd på innehavaren och vid anfordran;

det är ju bara en formalitet!

Vid ordet innehavaren gick en lätt darrning genom Levins leder, och han

fattade pennan med tvekan, oaktat han väl visste att ingen återgång

fanns. Han såg ett perspektiv av halvsnygga karlar uppställda i haye med

käppar i händerna, lornjetter i ögonen och bröstfickorna svullna av

stämplat papper; han hörde knackningar på dörrar, spring i trappor,

kallelser, hot, anstånd; hörde rådstuklockan slå, då karlarna skyldrade

med sina spanska rör och han fördes med en black om foten fram till

avrättsplatsen, där han själv släpptes lös, men hans medborgerliga ära

föll för yxan under mängdens jubel.

Han skrev under. Audiensen var slut.

TIONDE KAPITLET.

Tidningsaktiebolaget Gråkappan.

Sverge hade arbetat i fyrtio år för att få sig den rättighet, som varje

till myndig ålder kommen brukar få. Man hade skrivit broschyrer, satt

upp tidningar, kastat sten, ätit sexor och hållit tal; man hade hållit

möten och skrivit petitioner, åkt på järnvägen, tryckt händer, uppsatt

frivillig beväpning, och så fick man med mycket buller vad man ville.

Entusiasmen var stor och berättigad. Operakällarens gamla björkbord

blevo politiska tribuner, ångorna av reformpunsch fostrade där mången

politikus, som sedan fört mycket skrål, oset av reformcigarrer väckte

mången äregirig dröm, som sedan icke blev sannad; man tvättade av sig

det gamla dammet med reformtvål och trodde att allt var väl, och så gick

man och lade sig efter det myckna bråket, för att vänta på de lysande

resultat, som nu skulle komma av sig själva. Man sov ett par år, men när

man vaknade, stod verkligheten fram, och man trodde sig ha gjort en

missräkning. Ett och annat mummel hördes; de statsmän, som man nyss höjt

till skyarna, började att granskas; det fanns till och med bland den

studerande ungdomen sådana, som upptäckt att hela förslaget var

taget från ett land, som stod i mycket nära förhållande till

förslagsställaren, och att detsamma kunde läsas i original i en mycket

känd handbok. Nog av: den tiden utmärktes av en viss snopenhet, som

snart gav sig form av missnöje i allmänhet, eller som det kallas --

opposition. Men det var ett nytt slags opposition, ty den var icke som

vanligt riktad mot regeringen, utan mot riksdagen. Det var en

konservativ opposition, och till den anslöto sig både liberala och

konservativa, unga och gamla, så att det var ett stort elände i landet.

Nu hände sig, att Tidningsaktiebolaget Gråkappan, som blivit fött och

uppfött under liberala konjunkturer, började domna, då det skulle

försvara åsikter (ifall man får tala om ett bolags åsikter), som icke

voro populära. Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag om

ändring av vissa åsikter, vilka icke längre inbragte det för företagets

bestånd erforderliga prenumerantantal. Stämman antog förslaget och

Gråkappan var numera bland de konservativa. Men, här fanns ett men,

vilket dock icke mycket graverade bolaget; man måste byta om redaktör

för att icke blamera sig; att den osynliga redaktionen skulle stanna,

tog man för givet. Redaktören, som var en ärans man, tog sitt avsked.

Redaktionen, som länge lidit smälek för sitt röda sken, mottog anbudet

med glädje, då den därigenom gratis finge burskap som »bättre folk».

Återstod bekymret att skaffa en ny redaktör. Enligt bolagets nya program

skulle han äga följande kvalifikationer: han skulle först åtnjuta odelat

förtroende som medborgare, tillhöra ämbetsmannakåren, äga en titel,

usurperad eller förvärvad, som vid behov nu kunde påbättras; han skulle

dessutom äga ett respektabelt utseende, så att han kunde visas vid

fester och andra offentliga nöjen; han skulle vara osjälvständig, liten

smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid åtföljdes

av konservatism i tänkesätt och därjämte av en viss grad bakslughet, som

känner förmäns önskningar i luften och som aldrig glömmer, att allmänt

väl är enskilt, rätteligen förstått nämligen; han skulle tillika vara

halvgammal, emedan man lättare skulle kunna styra honom, och gift,

emedan bolaget, som bestod av affärsmän, sett att gifta drängar uppföra

sig bättre än ogifta.

Personen blev funnen, och han ägde i hög grad alla de nämnda

egenskaperna. Han var en underbart skön man med tämligen god gestalt,

långt, svallande, ljust helskägg, som dolde alla de svaga punkter hans

ansikte ägde, och där själen eljest obehindrat skulle tittat fram. Hans

stora, öppna, falska ögon fångade åskådaren och kringstal honom på

förtroenden, som sedan missbrukades på ett hederligt sätt; hans något

beslöjade stämma, som endast talade kärlekens, fridens, rättfärdighetens

och framför allt fosterländskhetens ord, lockade många förvillade

åhörare att samlas omkring det punschbord, där den förträfflige mannen

tillbragte sina kvällar med att sprida rättfärdighet och

fosterländskhet. Det var underbart att höra vilket inflytande denne

ärans man utövade på sin dåliga omgivning; _se_ det, kunde man icke, men

man hörde det. Hela detta koppel, som i åratal varit släppta lösa på

allt gammalt och ärevördigt, som hetsats på regering och ämbetsmän, som

till och med angripit de högre tingen, de voro nu tysta och

kärleksfulla, utom mot de gamla vännerna; hederliga och sedliga och

rättfärdiga, utom i sina hjärtan. De följde i allo det nya program, som

den nya redaktören utfärdat vid sitt anträde till regeringen och vars

kardinalpunkt var att -- i få ord -- förfölja allt nytt gott, befordra

allt gammalt dåligt, krypa för makten, upphöja dem som lyckats, slå ner

dem som ville upp, dyrka framgången och smäda olyckan, ehuru detta i

programmets fria översättning hette: »endast erkänna och skänka sitt

bifall åt det beprövade och erkänt goda, motarbeta alla nyhetsmakerier,

strängt, men rättrådigt förfölja all den enskildes strävan att genom

orättfärdighet vinna den framgång som endast det redliga arbetet bör

skänka». Det hemlighetsfulla i denna sista punkt, vilken låg redaktionen

mest om hjärtat, hade dock sin förklaringsgrund, som icke var att söka

alltför långt bort. Redaktionen bestod nämligen av personer, som alla på

ett eller annat sätt fått sina förhoppningar krossade, de flesta dock

genom eget förvållande, huvudsakligast genom lättja och dryckenskap;

några voro s. k. akademisnillen, vilka en gång haft ett stort namn att

bära på såsom sångare, talare, poeter eller kvickhuvuden och som

sedermera blivit förvisade till en rättvis glömska, som de kallade

orättvis. Nu hade de under en följd av år måst med grämelse befrämja och

berömma alla nybörjares företag och för övrigt allt nytt; underligt var

således icke, om de nu fattade ett gynnsamt tillfälle att under de

hederligaste förevändningar gå åt allt som var nytt, gott och dåligt om

vartannat och utan åtskillnad. Redaktören i synnerhet var en riktig

bjässe i att vädra upp humbug och orättfärdighet. Om en

riksdagsman motsatte sig förslag, som gingo ut på att för enskilda

korporationsintressen ruinera landet, så kallades denna genast en

humbug, som ville göra sig originell, som törstade efter en

statsrådsfrack, han sade icke portfölj, ty han fäste sig mest vid

kläderna. Men politiken var icke hans styrka, eller uppriktigare hans

svaghet, ty det var litteraturen. Han hade en gång hållit en versifierad

skål för kvinnan på Nordiska festen och därvid lämnat ett viktigt bidrag

till verslitteraturen, vilket också reproducerades i så många

landsortstidningar författaren ansåg vara nog för sin odödlighet. Därmed

var han nu skald och tog efter slutad examen sin andra klassens biljett

för att åka ner till Stockholm, utträda i livet och mottaga den hyllning

han i egenskap av skald hade rätt att fordra. Olyckligtvis läsa icke

huvudstadsborna landsortstidningar. Den unge mannen var okänd och hans

talang ovärderad. Som en klok man, ty hans lilla förstånd hade aldrig i

det avseendet tagit någon skada av en övermäktig fantasi, dolde han

såret och lät det bliva sitt livs hemlighet. Den bitterhet som alstrats

genom att han sett sitt ärliga arbete, som han kallade det, obelönat,

gjorde honom särdeles lämplig till censor över litteraturen, men han

skrev icke själv, ty hans plats förbjöd honom att deltaga i sådana

personliga sysselsättningar, utan detta överlämnade han åt den ordinarie

recensenten, vilken gick över alla i rättrådighet och omutlig stränghet.

Denne hade själv skrivit poem i sexton år, utan att någon människa läst

dem, och han hade därvid begagnat en pseudonym utan att någon brytt sig

om att fråga efter författarens verkliga namn. Hans poem grävdes dock

upp ur dammet varje jul och berömdes i Gråkappan av en opartisk person

naturligtvis, som då alltid satte sin signatur under artikeln, på det

icke allmänheten skulle tro att författaren skrivit själv, ty man

hoppades ännu alltid att allmänheten kände författaren. På det sjuttonde

året ansåg författaren det vara rådligast att på en ny bok (ny upplaga

av en gammal bok) sätta ut sitt riktiga namn. Men då ville olyckan, att

Rödluvan, som skrevs av ungt folk, vilka aldrig hört den gamla

pseudonymens riktiga namn, behandlade författaren som en nybörjare och

uttryckte sin förvåning både över att en författare, första gången han

uppträdde, satte ut sitt namn och att därjämte en ung man kunde skriva

så torrt och så gammalmodigt. Detta var ett hårt slag; den gamla

pseudonymen fick en feber, men kom sig; och sedan han fått en lysande

upprättelse i Gråkappan, som i ett andetag tog ner hela allmänheten,

kallade den osedlig, oärlig, som icke kunde uppskatta ett ärligt, sunt

och moraliskt arbete, som kunde sättas i händerna på ett barn utan att

göra skada. Över denna sista punkt gjorde sig en skämttidning mycket

rolig, så att pseudonymen fick recidiv, varefter han svor en evig död åt

all inhemsk litteratur, som efter den stunden skulle komma att uppstå,

dock icke all, ty en stark observator hade märkt att rätt ofta usel

litteratur berömdes i Gråkappan, ehuru på ett lamt, ofta tvetydigt sätt,

och hade samma observator iakttagit, att denna usla litteratur utgavs på

vissa förläggares förlag, men det behövde därför icke betyda att

pseudonymen lät några yttre omständigheter, såsom kåldolmar eller

surströmming, inverka på sig, ty han, likasom hela redaktionen voro

rättrådiga män, som helt säkert icke skulle vågat gå så hårt till doms

med andra, om de icke varit oförvitliga själva.

Så kom teaterrecensenten. Han hade fått sin bildning och gjort sina

dramatiska studier på budningskontor i X-köping och därunder råkat

förälska sig i en storhet, som aldrig var stor annat än då hon uppträdde

i X-köping. Som han icke var nog upplyst, att han kunde skilja på sitt

enskilda omdöme och ett allmännare, så hände honom det äventyret att,

när han första gången släpptes lös i Gråkappans spalter, han totalt

tillintetgjorde landets första skådespelerska och påstod att hon i den

rollen imiterade mamsell -- vad hon hette. Att detta skedde på ett

ohyfsat sätt, behöver väl icke anmärkas och att det skedde innan

Gråkappan vänt för vinden, icke heller. Allt detta förskaffade honom ett

namn, det vill säga ett förhatligt, ett föraktat namn, men dock ett

namn, som höll honom skadeslös för den ovilja han uppväckte. Till hans

mera framstående, ehuru sent värderade egenskaper som teaterrecensent

hörde att han var döv. Som det dröjde flera år innan detta upptäcktes,

visste man icke om det stod i någon förbindelse med ett rencontre på tu

man, som hans recension framkallat i Operafarstun, sedan gasen en kväll

blivit släckt. Nu mera övade han sin armstyrka endast på de unga, och

den som kände förhållandena, kunde på hans recension precis veta när han

haft något missöde i kulisserna, ty den inbilske småstadsbon hade läst

på något dåligt ställe att Stockholm var ett Paris, och det gick han och

trodde.

Konstdomaren å sin sida var en gammal akademiker, vilken aldrig tagit i

en pensel, men som tillhörde det lysande artistsällskapet Minerva,

varigenom han sattes i tillfälle att för allmänheten beskriva konstverk

innan de voro gjorda, så att denna besparades besväret att göra sig sitt

omdöme själv. Han var alltid mild mot sina bekanta, och glömde aldrig

någon enda av dem när han refererade en utställning, och han hade en

sådan mångårig vana att skriva vackert om dem, och huru skulle han våga

annat, att han kunde omnämna tjugu stycken på en halv spalt, varigenom

hans kritiker kommo att påminna om den kända leken »tavlor och deviser».

De unga däremot omnämnde han samvetsgrant aldrig, så att allmänheten,

som i tio år aldrig hört andra än de gamlas, började misströsta om

konstens framtid. Ett undantag hade han dock gjort, och det var just nu

gjort, och tyvärr i en olycklig stund, och det var därför Gråkappan

befann sig i en upprörd sinnesstämning om denna morgonen.

Detta hade hänt:

Sellén, om vi erinra oss det obetydliga namnet från ett föregående icke

just anmärkningsvärt tillfälle, hade kommit upp på utställningen i sista

stund med sin tavla. Sedan denna fått den sämsta plats den kunde få,

efter som upphovsmannen icke tagit kungliga medaljen eller tillhörde

Akademien, anlände »Professorn i Carl IX». Han kallades så, emedan han

aldrig målade annat än scener ur Carl IX:s historia; detta åter kom sig

därav att han en gång på en auktion köpt ett vinglas, en bordduk, en

stol och ett pergament från Carl IX:s tid, och vilka han nu målat av i

tjugu år, ibland med, ibland utan kungen. Men han var nu professor och

riddare och det kunde icke hjälpas. Nu hade han den akademiskt bildade i

sitt sällskap, då hans öga råkade falla på den tysta oppositionsmannen

och hans tavla.

-- Jaså, herrn är här nu igen? -- Han tog upp pincenezen. -- Jaså, det

där skall vara den nya stilen! Hm! Hör nu, herre! Lyd en gammal man; tag

bort den där! Tag bort den! eller jag dör. Och herrn gör sig själv en

stor tjänst! Vad säger bror om det här?

Bror ansåg att det var oförskämt, helt enkelt, och han ville som en vän

råda herrn att bli ämbetsmålare.

Sellén invände saktmodigt, men genomträngande, att som det var så mycket

ordentligt folk på den banan, så hade han valt den artistiska, som ju

för övrigt var mycket lättare att komma fram på, efter vad som visat

sig. Detta näsvisa svar gjorde professorn utom sig och han vände ryggen

åt den förkrossade med en hotelse, som akademikern växlade i ett par

löften.

Därpå hade den upplysta inköpsnämnden suttit -- för slutna dörrar. När

dörrarna öppnades igen, hade sex tavlor blivit inköpta för de pengar

allmänheten erlagt i och för uppmuntrandet av inhemska konstnärer.

Protokollsutdraget, som infördes i tidningarna, lydde så: Konstförbundet

inköpte i går följande arbeten: 1:o »Vatten med oxar». Landskap av

Grosshandlar K. 2:o »Gustav Adolf före Magdeburgs avbrännande».

Historiemålning av Lärftskrämar L. 3:o »Ett snytande barn». Genre av

Löjtnant M. 4:o »Ångaren Bore i hamn». Marin av Skeppsklarerar N. 5:o

»Trän med fruntimmer». Landskap av Kunglig Sekter O. 6:o »Höns med

Champignoner». Stilleben av Skådespelaren P.

Dessa konstverk, som i medeltal betingat 1,000 rdr, hade sedan i

Gråkappan blivit berömda på två och tre kvarts spalt (à 15 rdr spalten),

och detta var nu ingenting anmärkningsvärt, men recensenten hade dels

för att få spalten full, dels i tid stävja ett tilltagande ont, tagit

itu med ett oskick som börjat insmyga sig, nämligen det, att unga,

okända äventyrare, som lupit ifrån akademien, nu utan studier, endast

med effektsökeri och knep sökte förvilla allmänhetens sunda omdöme.

Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans

ovänner tyckte att det var orättvist -- och då kan man veta. Det var

icke nog med att han förnekades varje spår av talang, och att han

kallades en humbug, man angrep även hans enskilda ekonomi, anspelade på

de dåliga ställen där han måste äta sin middag, de dåliga kläder han

måste bära, hans dåliga moral, hans dåliga flit, och slutade med att

förutspå honom, i religionens och sedlighetens namn, en framtid vid

något allmänt arbete, efter som han icke i tid ville bättra sig.

Detta var ett stort nidingsdåd, som lättsinnet och egennyttan begått,

och att icke en själ gick förlorad den kvällen Gråkappan kom ut, det var

ett underverk.

Ett dygn därefter kom Den Obesticklige ut. Den anställde vissa närgångna

iakttagelser över huru allmänhetens pengar förvaltades av ett kotteri;

huru vid sista inköpet ingen enda tavla var målad av en målare, utan av

ämbetsmän och näringsidkare, vilka voro nog oblyga att konkurrera med

artisterna, vilka här hade sin enda marknad; huru dessa rövare förstörde

smaken och demoraliserade konstnärerna, vilkas enda strävan hädanefter

måste gå ut på att försöka måla lika dåligt som de säljande, så vida de

icke ville gå under. Därpå drogs Sellén fram. Dennes tavla var den

första på tio år, som var framsprungen ur en människosjäl; konsten hade

i tio år varit en produkt av färger och penslar; Selléns tavla var ett

ärligt arbete, fullt av ingivelse och hänförelse, fullt ursprungligt,

som endast den, vilken sett anden i naturen ansikte mot ansikte, kunde

göra det. Recensenten varnade den unge för att söka komma upp mot de

gamla, ty dem hade han redan övergått, och uppmanade honom att tro och

hoppas, ty han hade en kallelse o. s. v.

Gråkappan skummade av ondska.

-- Ni skall se att karlen lyckas! utropade Redaktören. Fan anamma, att

vi skulle gå på honom så hårt! Tänk om han lyckas! Då ha vi blamerat

oss! Men akademikern svor, att han icke skulle lyckas, och han gick hem

med ofrid i sin själ och läste i sina böcker och skrev en avhandling som

fortfarande bevisade, att Sellén var en humbug och att Den Obesticklige

var bestucken.

Gråkappan hämtade andan, men blott för att få ett nytt slag.

Följande dags morgontidning förkunnade att Hans Majestät inköpt Selléns

»mästerliga landskap, som redan i flera dagar lockat allmänheten till

utställningen».

Nu slog vinden i Gråkappan, och den flaxade som en trasa på en

gärdsgårdstör. Skulle man vända eller gå för fullt. Det gällde tidningen

och det gällde recensenten. Då beslöt redaktören (på Verkställande

Direktörens befallning) att recensenten skulle offras och tidningen

räddas. Men huru! Man erinrade sig Struve, vilken var fullständigt

hemmastadd i alla publicitetens irrgångar, och han tillkallades. I ett

ögonblick hade han situationen klar och lovade att han inom få dagar

skulle få skutan att gå över stag. För att förstå Struves machinationer

måste man veta några av de viktigaste data av hans biografi. Han var

till börden överliggare vid universitetet och hade hemfallit åt

litteraturen av brist. Han blev först redaktör av den socialdemokratiska

Folkets Fana; därpå hade han fått transport till den Konservativa

Bondplågaren; men när denna flyttades till en annan stad, med

inventarier, tryckeri och redaktör, ändrades namnet till Bondevännen,

och därjämte antogo även åsikterna en annan färg. Därpå hade Struve

blivit såld till Rödluvan, där han just genom sin bekantskap med alla de

konservativas funder kom väl till pass, liksom det nu i Gråkappan var

hans största merit, att han kände dödsfienden Rödluvans alla

hemligheter, vilka han missbrukade med den största frihet.

Struve började rentvagningsarbetet med en korrespondens till Folkets

Fana, ur vilken sedan infördes några rader i Gråkappan, vilka berättade

om den stora vandringen till utställningen. Därpå skrev han ett »Insänt»

i Gråkappan, däri han angrep Recensenten-Akademikern, varpå följde några

lugnande ord, undertecknade Red. Dessa ord lydde: »Ehuru vi aldrig delat

vår ärade Recensents mening rörande herr Selléns högt och med rätta

prisade landskap, kunna vi dock å andra sidan icke till fullo

underskriva den ärade Insändarens testimonium, men som det tillhör våra

grundsatser att även låta andras meningar göra sig gällande i våra egna

spalter, hava vi icke tvekat att till trycket befordra ovanstående

uppsats.»

Nu var isen bruten. Struve, som efter utsago skrivit om allt -- utom

kufiska mynt -- skrev nu ihop en glänsande recension över Selléns tavla

och undertecknade den med det högst karaktäristiska »Dixi». Och så var

Gråkappan räddad, och Sellén också, förstås, men det var inte så

viktigt.

ELVTE KAPITLET.

Lyckliga människor.

Klockan är sju på en afton. Orkestern hos Berns spelar upp

Bröllopsmarschen ur Midsommarnattsdrömmen, och vid dess feststämmande

toner håller Olle Montanus sitt intåg i Röda Rummet, dit ännu ingen av

medlemmarna anlänt. Han är ståtlig, Olle, i dag. Han har hög hatt, som

han inte haft sedan han gick fram. Han har nya kläder, hela stövlar, är

badad, nyrakad och bränd i håret, som om han ginge till sitt bröllop; en

tung mässingskedja hänger utanför västen och en tydlig upphöjning synes

utanpå vänstra västfickan. Ett soligt leende vilar på hans ansikte och

han ser så god ut, som om han ville hjälpa hela världen med en liten

penningförsträckning. Han avlägger sin eljest så försiktigt tillknäppta

ytterrock och sätter sig mitt i fondsoffan, slår upp slagen på

underrocken och petar fram det vita skjortbröstet så att det med en

knäpp står som ett valv, och när han rör sig, sprakar det i fodret på de

nya byxorna och västen. Detta synes göra honom ett stort nöje, lika

stort som när han låter stöveln knarra mot soffoten. Han tar upp sin

klocka, sin gamla kära rova, som suttit i tornet på Riddarholmen ett år

och en respitmånad, och de båda vännerna synas glädja sig åt friheten

båda två. Vad har då hänt denna stackars människa, som synes så

outsägligt lycklig? Vi veta att han icke vunnit på lotteri, icke tagit

arv, icke fått ärofullt erkännande, icke vunnit den ljuva lycka som går

över all beskrivning; vad hade då hänt? Helt enkelt: han hade fått

arbete!

Och så kommer Sellén: i sammetsjacka, lackerade skor, pläd och reskikare

i rem, kanelrör, gul sidenhalsduk, skära handskar och blomma i

knapphålet. Lugn och belåten som alltid; icke ett spår efter de

uppskakande intryck, han varit underkastad de sista dagarna, synes på

hans magra, intelligenta ansikte. I hans sällskap uppträder Rehnhjelm

tystare än vanligt, ty han känner, att han skall skiljas vid en vän och

en beskyddare.

-- Nu, Sellén, säger Olle, nu är du lycklig? Inte sant?

-- Lycklig? Vad är det för prat? Jag har fått sälja ett arbete! Det

första på fem år! Är det för mycket?

-- Men du har väl läst tidningarna? Du har ett namn!

-- Ah! Det ska vi inte bry oss om! Inte må du tro jag fäster mig vid

sådana småsaker. Jag vet nog hur långt jag har kvar, innan jag blir

något! Om tio år, bror Olle, ska vi tala om den saken.

Och Olle tror ena hälften och tror inte den andra hälften, och han

knäpper med skjortbröstet och sprakar med fodret, så att Selléns

uppmärksamhet påkallas, och denna finner sig uppmanad att utbrista:

-- Kors vad bror är fin!

-- Nej, tycker du det? Men du ser ju ut som ett lejon.

Och Sellén piskar sina lackerade skor med kanelröret, luktar blygsamt på

blomman i knapphålet och ser så likgiltig ut.

Men så tar Olle upp sin rova, för att se efter om icke Lundell skall

komma snart; och då måste Sellén ta upp sin kikare för att se ut på

läktarna, om han inte möjligen skall vara där. Men då får Olle lov att

stryka med handen på sammetsjackan för att känna huru mjukt det känns,

ty Sellén försäkrar att det är ovanligt god sammet för det priset. Och

då måste Olle fråga vad den kostar, och det vet Sellén, som till

ersättning beundrar Olles manschettknappar, som äro gjorda av musslor.

Och så synes Lundell, som också fått sig ett ben med vid det stora

kalaset, ty han skall till ett ringa pris måla altartavlan i Träskåla

kyrka, men detta har icke haft något synbart inflytande på hans yttre

människa, om icke det att hans feta kinder och skinande min antyda en

högre diet. Och så med honom Falk. Allvarlig, men glad, uppriktigt glad

på hela världens vägnar över att förtjänsten fått rättvisa.

-- Jag gratulerar dig, Sellén, men det var inte mer än rätt, säger han.

-- Och det finner Sellén också.

-- Jag har målat lika bra i fem år och man har grinat, se, och man

grinade i förrgår ännu, men nu! Fy tusan så'na människor! Se här ett

sådant brev jag fått av den där idioten Professorn i Carl IX.

Stora ögon och vassa ögon, ty den förtryckaren ville man se på nära

håll, ha honom i sina händer och misshandla åtminstone det papper på

vilket han skrivit sitt namn.

-- »Min bästa herr Sellén!» Hör bara! »Jag hälsar er välkommen ibland

oss» -- han är rädd, den kanaljen! »Jag har alltid tänkt högt om er

talang» -- en sådan hycklare! Riv sönder eländet och låt oss glömma hans

dumhet!

Och så uppmanar Sellén till att dricka och han dricker med Falk och

hoppas, att han snart också skall låta höra av sig på något sätt med sin

penna, och Falk tvekar och rodnar och lovar komma, när tiden blir, men

hans studietid blir lång, och han ber sina vänner icke tröttna om det

dröjer, och han tackar Sellén för gott sällskap, i vilket han lärt huru

man skall öva tålamod och lida försakelse. Och Sellén ber att man icke

skall prata skräp; vad är det för konst att lida, när man inte har annat

val, och vad är det för märkvärdigt att man försakar, när man ingenting

får?

Men Olle ler så gott, och skjortbröstet sväller av glädje, så att de

röda hängslena synas, och han dricker för Lundell och ber honom taga

lärdom av Sellén, att icke han för de Egyptiska köttgrytornas skull

råkar att glömma bort det förlovade landet; ty han har talang, det har

Olle sett, och det är när han är sig själv och målar sina egna tankar,

men när han hycklar och målar andras, då blir han sämre än andra, därför

skall han nu taga kyrkmålningen som en affär, varigenom han kan sättas i

tillfälle att sedan måla efter sitt eget huvud och hjärta.

Falk ämnar passa på tillfället och få höra vad Olle tänker om sig själv

och sin konst, något som länge varit honom en gåta, då Ygberg inträder i

Röda Rummet. Man håller i nästa ögonblick på att taga ner honom med

invitationer, ty man hade glömt bort honom under de stormiga dagarna,

och man vill visa honom, att det icke haft någon egoistisk orsak; men

Olle gräver i sin högra västficka och med en gest, som skall vara mycket

omärklig, stoppar han en hoprullad papperslapp i Ygbergs rockficka, och

denne förstår, ty han svarar med en tacksam blick.

Han höjer sitt glas för Sellén och anser att man kan säga, vilket han

redan sagt å ena sidan, att Sellén lyckats. Å andra sidan åter igen

taget, kunde man åter igen mena att så icke var fallet. Sellén vore icke

utvecklad, han behövde många år ännu, ty konsten är lång, det visste

Ygberg själv, som vore avgjort misslyckad och därför icke kunde

misstänkas för att hysa någon avund mot den som redan var så erkänd som

Sellén.

Den framlysande avunden i Ygbergs anförande framblåste ett strömoln över

den soliga himmelen, men det var blott för ett ögonblick, ty alla visste

att avunden hade ett långt, förlorat livs bitterhet till ursäkt.

Det var med desto gladare känslor han beskyddande framräckte en nytryckt

liten skrift till Falk, som med häpnad såg den svarta bilden av Ulrika

Eleonora avteckna sig på omslaget. Ygberg upplyste, att han effektuerat

beställningen på dagen. Smith hade med största lugn emottagit Falks

refus och reklamation och stod nu i begrepp att trycka Falks dikter.

Gaslågorna miste sitt sken för Falks ögon, och han föll i djupa tankar,

emedan hans hjärta var för fullt att kunna bryta ut. Hans dikter skulle

tryckas, och Smith skulle bestå det dyrbara arbetet. Det måste alltså

vara något med dem! Det var nog för honom att fundera på den kvällen.

Hastigt flydde kvällens timmar för de lycklige och musiken tystnade och

gaslågorna började släckas; man måste gå, men att skiljas, därtill var

ännu för tidigt, och så blev det promenad utmed käerna, ändlösa samtal

och filosofiska resonemanger, tills man blev trött och törstig, då

Lundell omsider erbjöd sig att föra sällskapet till Marie, där de skulle

få öl. Och så vandrade sällskapet av utåt Ladugårdslandet och kom ner i

en gränd, som mynnar ut mot ett plank, som vetter åt ett tobaksland,

vilket gränsar till Ladugårdsgärdet. Där stodo de nu utanför ett

gammalt, tvåvånings stenhus med gaveln åt gatan. Ovanför porten grinade

tvenne i muren insatta huvuden av sandsten, vilkas öron och hakor

upplöste sig i blad- och snäckformer, och mellan desamma sutto ett svärd

och en bila. Det var det gamla skarprättarbostället. Lundell, som

tycktes vara bekant med lokalen, gav en signal utanför ett fönster på

nedra botten, varpå rullgardinen drogs upp, en ruta öppnades och ett

kvinnohuvud stacks ut och frågade om det var Albert. Då Lundell erkänt

detta sitt _nom de guerre_ öppnades porten av kvinnan, som insläppte

sällskapet mot löfte, att de skulle gå tyst, och som detta löfte utan

svårighet avgavs, befann sig Röda Rummet snart inne och presenterades

för Marie under för tillfället antagna namn.

Rummet var icke stort; det hade förr varit kök och spiseln stod ännu

kvar. Möblemanget utgjordes av en byrå sådan som tjänstflickor bruka; på

densamma en spegel, överhöljd med en vit muslinsgardin; ovanför spegeln

en kolorerad litografi, föreställande Frälsaren på korset; byrån var

överlastad med små porslinssaker, parfymflaskor, en psalmbok och ett

cigarrställ, och tycktes med sin spegel och sina två tända stearinljus

utgöra ett litet husaltare. Ovanför utdragssoffan, som ännu var obäddad,

satt Carl XV till häst, runt omkring omgiven av utklipp ur

Fäderneslandet, mest föreställande polistjänstemän, alla Magdalenors

fiender. I fönstret tvinade en Fuchsia, en Geranium och en Myrten --

Venus' stolta träd bredvid fattighusets! På sybordet låg ett

fotografialbum. På första bladet syntes kungen, på det andra och tredje

pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, på det fjärde en student --

förföraren, på det femte barnet och på det sista fästmannen -- en

hantverksgesäll. Det var hennes historia, så lik de flestas. På en spik

bredvid spiseln hängde en elegant klänning med rika plisséer, en

sammetskappa och en hatt med plym -- det var féens hamn, i vilken hon

gick ut att fånga ynglingar. Och hon själv! En högväxt 24-årig kvinna

med ett vanligt utseende. Lättja och nattvak hade givit hennes hy denna

genomskinliga vithet, vilken brukar distinguera de rika, som icke

arbeta, men hennes händer buro ännu spår av ungdomens mödosamma sysslor.

Klädd i en vacker nattdräkt och med utslaget hår kunde hon nog passera

för en Magdalena. Hon hade ett jämförelsevis blygsamt sätt och var glad,

hövlig och städad i sitt uppförande.

Sällskapet rangerade sig i grupper, fortsatte avbrutna samtal och tog

upp nya. Falk, som nu var diktare och gärna ville finna intresse i allt,

även i det mest banala, slog sig i sentimentalt samspråk med Marie,

vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedrade henne att bli behandlad

som människa. De kommo som vanligt in på historien och motiven varför

hon valt sin bana. Första förförelsen höll hon icke mycket på, »det var

ingenting att tala om»; dess mera mörk skildrade hon sin tid som

tjänsteflicka, detta slavliv under en sysslolös frus nycker och gnat,

detta liv av arbete utan ända. Nej då, hellre friheten!

-- Nå, men när ni ledsnar på detta liv en gång?

-- Då gifter jag mig med Westergren!

-- Och han vill ha er?

-- Han blir så glad den da'n, och för övrigt sätter jag upp en liten

handel själv på mina sparbankspengar. Men det här ha så många frågat

förut. -- Har du några cigarrer?

-- Ja, det har jag! Se här! Men får jag tala om det här nu!

Han tog hennes album och slog upp studenten -- det är alltid en student

i vit halsduk och studentmössan på knäet, med drumlig uppsyn, som spelar

Mefistofeles.

-- Vem är det här?

-- Jo, du, det var en snäll karl!

-- Förföraren? Va?

-- Tyst du; det var mitt fel lika mycket som hans, och det är det

alltid, kära du; det är bådas fel! Där ser du mitt barn! Honom tog Vår

Herre och det var nog bäst. Men nu ska vi tala om något annat! -- Vad är

det för en lustig kurre, som Albert har fått hit i kväll, han som sitter

i spiseln bredvid den där långe som räcker ända upp i skorsten?

Olle, vilken omnämnandet gällde, kände sig helt blyg av den smickrande

uppmärksamhet hans person ådragit sig, och han krusade till sitt brända

hår, som börjat rakna efter de myckna libationerna.

-- Det är komminister Månsson, sade Lundell.

-- Fy tusan, är det en präst? Jag kunde just tycka det på hans slipade

ögon. Vet ni att det var en präst här i förra veckan. -- Kom hit, Masse,

så får jag se på dig!

Olle kröp ner från spiseln, där han suttit och kalfatrat Kants

kategoriska imperativ med Ygberg. Han var så ovan att bli uppmärksammad

av fruntimmer, att han genast kände sig yngre, och med slingrande gång

nalkades han den sköna, som han redan observerat med ena ögat och funnit

förtjusande. Han vred sina mustascher så mycket som möjligt och frågade

med den mest tillgjorda stämma, under det han vågade en bugning som icke

var lärd på dansskolan:

-- Tycker fröken att jag ser ut som en präst?

-- Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du har för snygga kläder att

vara en hantverkare -- får jag se din hand -- å, du är ju smed!

Olle blev djupt sårad.

-- Är jag så ful, min fröken? sade Olle med rörande stämma.

Marie såg på honom ett ögonblick.

-- Du är allt bra ful! Men du ser hygglig ut!

-- O, min fröken, om ni visste vad ni sårar mitt hjärta. Det har aldrig

funnits en kvinna, som tyckt om mig; jag har sett så många, som varit

lyckliga och som varit fulare än jag, men kvinnan är en förbannad gåta,

som ingen kan lösa, och därför föraktar jag henne!

-- Det är bra, Olle, hördes en röst från skorstenen, där Ygbergs huvud

satt. Det är bra!

Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade vidrört ett ämne, som

intresserade Marie för mycket, att hon skulle vilja avbryta, och han

hade spelat på en sträng, vars ton hon kände. Hon satte sig bredvid

honom och de fördjupade sig snart i ett vidlyftigt allvarsamt resonemang

-- om kvinnan och om kärleken.

Men Rehnhjelm, som hela kvällen varit tyst och tystare än vanligt, och

som ingen rätt förstod sig på, hade omsider kvicknat till och befann sig

nu i närheten av Falk på soffhörnet. Han hade länge haft något på

hjärtat, som han icke kunde komma fram med. Han tog sitt ölglas och

knackade i bordet, som om han ville hålla tal, och då han fått sina

närmaste grannar tysta, talade han med darrande och sluddrig stämma:

-- Mina herrar! Ni tror att jag är ett fä, jag vet det, Falk, jag vet

att du tror att jag är dum, men ni ska få se, gossar, ni ska ta mig f-n

få se --

Han höjde rösten och slog ölglaset i bordet så att det sprack, varpå han

föll tillbaka i soffan och somnade.

Detta uppträdande, som icke var alldeles så ovanligt, ådrog sig dock

Maries uppmärksamhet. Hon steg upp och avbröt samtalet med Olle, vilken

till på köpet börjat lämna frågans rent abstrakta sida.

-- Nej, se en sådan vacker gosse! Var har ni fått honom ifrån? Stackars

liten! Han är så sömnig! Inte såg jag honom!

Hon lade en kudde under hans huvud och höljde sin schal över honom.

-- Se sådana små händer! Sådana ha inte ni, bondbassar! Och ett sådant

ansikte! Så oskyldigt! Fy, Albert; det är du som narrat honom att dricka

så mycket!

Om det nu var Lundell eller någon annan, så betydde detta i närvarande

fall föga, ty mannen var drucken, men säkert är att ingen behövde narra

honom, ty han brann av ett ständigt begär att bedöva en inre oro, som

tycktes driva honom från sitt arbete.

Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser som hans vackra vän

framkallade, och en tilltagande yra jagade upp hans religiösa känslor,

som på kvällen varit tämligen förslöade av ymnig mat. Och som ruset

började bliva allmänt, tog han sig anledning att påminna om kvällens

betydelse och de känslor ett avsked måste framkalla. Han reste sig från

sin plats, fyllde ölglasen, tog stöd mot byrån och påkallade allmän

uppmärksamhet.

-- Mina herrar -- han erinrade sig Magdalenas närvaro -- och damer. Vi

ha i denna kväll ätit och druckit och, för att komma till ämnet, gjort

detta i en avsikt, som om man nu måste frånse det materiella, som endast

är den låga, sinnliga, djuriska beståndsdelen i allt vårt varande,

vilket i en stund som denna, då avskedets stund nalkas -- vi se här ett

bedrövligt föredöme på den last, som vi kalla dryckenskapslasten! Det är

i sanning upprörande för den religiösa känslan, då man efter en afton,

tillbragt i personers närvaro, känner sig manad att höja ett glas för

den person, som visat sig äga en upphöjd talang -- jag menar Sellén --

så skulle man kunna tro, att aktningen för en själv i någon mån borde

göra sig gällande. Ett sådant exempel, håller jag före, har här i en

högre potens gjort sig kännbart, och det är därför ... jag erinrar mig

de sköna orden, som alltid skola klinga i mina öron så länge jag minns,

och jag är övertygad, att vi alla erinra oss dem, om ock stället icke

skulle vara det lämpligaste; denna unge man, som fallit ett offer för

den last, vi vilja kalla den dryckenskapslasten, tror jag att jag ser,

har tyvärr insmugit sig i samhället och, för att fatta mig kort, visat

sorgligare resultat än man haft skäl antaga. Skål, ädle vän Sellén, jag

önskar dig all den lycka som ditt ädla sinne förtjänar, och skål även

Olle Montanus. Falk är även en ädel man, som nog skall göra sig gällande

i högre grad, då hans religiösa känsla hunnit få den fasthet man å

karaktärens vägnar tror sig kunna anse given. Ygberg vill jag inte nämna

om, ty han har nu tagit sitt parti, och vi önska honom alla lycka på den

bana han så vackert börjat -- den filosofiska; det är en svår bana och

jag säger som psalmisten: Ho kan säga oss det? Emellertid, vi ha all

anledning att ponera det bästa för vår framtid, och jag tror att vi

alltid skola kunna påräkna densamma, så länge vi äro ädla i känslan och

icke stå efter snöd vinning, ty, mina herrar, en människa utan religion

är ett fä. Jag får därför uppmana herrarna samtligen att höja sina glas

och dricka dem i botten för allt ädelt, skönt och härligt, som vi

eftersträva! Skål, mina herrar!

Den religiösa känslan började nu överväldiga Lundell i så hög grad att

sällskapet fann för gott att tänka på uppbrott.

Rullgardinen hade redan en god stund varit upplyst bakifrån av

dagsljuset, och landskapet med riddarborgen och jungfrun strålade nu i

morgonsolens första glans. Då den drogs upp, föll dagern fullt in i

rummet och belyste den delen av personalen som befann sig framme, så att

de sågo ut som lik. Ygberg, som i spiseln sov med händerna knäppta kring

ölglaset, mottog ännu det röda skenet från stearinljusen i sitt ansikte

och gjorde en förträfflig effekt. Men Olle höll skålar för kvinnan, för

våren, för solen, för universum, varvid han måste slå upp fönstret för

att få luft åt sina känslor. De sovande ruskades upp, avsked växlades,

och hela sällskapet vandrade ut genom portgången. Då de kommo upp i

gränden, vände Falk sig om; där låg Magdalena i det öppna fönstret;

solen lyste på hennes vita ansikte, och hennes långa, svarta hår, som av

solen färgades mörkrött, dröp ner förbi halsen och såg ut som om det

störtade sig i flera rännilar ner i gatan; och över hennes huvud hängde

svärdet och bilan och de båda ansiktena som grinade; men i ett äppelträd

på andra sidan gränden satt en svart och vit flugsnappare och sjöng sin

mjältsjuka strof, som skulle uttrycka hans glädje över att natten var

förbi.

TOLVTE KAPITLET.

Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton.

Levi var en ung man, som, född och uppfödd till köpman, just stod i

begrepp att, med sin rike fars hjälp, etablera sig, då fadern dog och

lämnade intet efter sig mer än en oförsörjd familj. Detta var en stor

missräkning för den unge mannen, ty han var nu vid de åren, då han ansåg

sig böra få upphöra arbeta själv och låta andra arbeta för sig; han var

tjugufem år och hade ett fördelaktigt utseende; breda axlar och total

frånvaro av höfter gjorde hans bål särdeles lämplig att bära en bonjour

på det sätt som han så många gånger beundrat hos vissa utländska

diplomater; hans bröstkorg hade av naturen den eleganta välvning, som

kan ge ett skjortbröst med fyra knappar full elevation, oaktat patienten

sjönk ner i en länstol vid kortändan av ett långt direktionsbord,

fullsatt med ledamöter; ett väl kluvet helskägg gav hans unga ansikte

ett intagande och på samma gång förtroendeinjagande utseende; hans små

fötter voro gjorda att trampa en brysselmatta i ett direktionsrum och

hans väl skötta händer lämpade sig särdeles väl för ett lättare arbete,

såsom att skriva namnteckning under något, helst tryckt formulär. I den

tiden, den kallas nu den goda, ehuru den i själva verket var ganska ond

för många, hade den stora, århundradets största, upptäckt nyss blivit

gjord, den: att det är billigare och angenämare att leva på andras

pengar, än på sitt eget arbete. Många, många hade redan tillgodogjort

sig densamma, och då den icke var skyddad av någon patentlag, må ingen

undra på att Levi skyndade att göra sig densamma till godo, helst han nu

icke hade pengar själv och icke ägde lust att arbeta för en familj, som

icke var hans.

Han tog alltså en dag på sig sina bästa kläder och ställde sina steg

till farbrodern Smith.

-- Jaså, du har fått en idé, nå, låt höra! Det är gott att få idéer.

-- Jag tänkte bilda ett bolag.

-- Skönt! Då blir Aron kamrer, Simon sekreter, Isac kassör och de andra

smågossarna bokhållare; det är en god idé. Gå på nu! Vad vill du kalla

det bolaget för sort?

-- Ett sjöförsäkringsbolag, har jag tänkt.

-- Nå, så! Det är skönt. Alla människor böra försäkra sina ting, när de

gå på sjön. Men din idé? Nå!

-- Det är min idé.

-- Det är ingen idé! Vi ha ju det stora bolaget Neptun. Nå! Det är ett

gott bolag! Men ditt måste vara bättre, om du skall kunna bjuda

konkurrens! Vad är nu det nya i ditt bolag?

-- Ah! Jag förstår! Jag sänker premierna, och då får jag alla Neptuns

kunder!

-- Nå, så! Det är en idé. Alltså prospektet, som jag låter trycka,

naturligtvis, innehåller som ouvertur: Som det visat sig vara ett länge

känt behov att få sjöförsäkringspremierna sänkta, och bristen på

konkurrens gjort, att sådant icke kommit till stånd, så ha undertecknade

härmed äran inbjuda till aktieteckning till bolaget ... Nå?

-- Triton!

-- Triton? Vad är det för en man?

-- Det är en sjögud!

-- Nå, gott! Triton! Det blir en bra skylt. Den skall du låta göra hos

Rauch i Berlin, så skall vi sedan låta den ingå som plansch i Vårt Land.

Nå! Undertecknade! Ja! Det blir jag till en början! Men där skall vara

stora, sköna namn! Giv mig statskalendern! Så!

Smith bläddrade en god stund.

-- Ett sjöförsäkringsbolag måste hava en stor sjöofficer. Nå, låt se! En

amiral kallas den!

-- Ä, de ha ju inga pengar!

-- Aj, aj, aj! Förstår du så litet affärer, min gosse! De teckna, men

slippa betala in; och så få de sin ränta, mot att de bevista stämmorna

och gå på direktörns middagar! Nå! Här äro två amiraler! Den ene har

kommendörsbandet av Polstjärnan, men den andre har den ryske Annæorden!

Vad skall en göra? Så! -- Nå! -- Vi ta den ryske, ty Ryssland är ett

gott sjöförsäkringsland! Så!

-- Men tror farbror, att de låta ta sig så där?

-- Ah, så tyst nu! Vi måste ha ett för detta statsråd nu! -- Så! Nå! Den

kallas excellens! Ja! Gott. -- Och så, en greve! Det blir svårare!

Grevarna ha så mycket pengar! Vi få ta en professor! De ha icke mycket

pengar! Finns det professorer i segling? Det vore gott för affärn! Är

det icke ett seglingshus vid den Södra teaterkällaren? Ja! Nå, så! Nu ha

vi den affären klar! Å, jag glömde det viktigaste. En jurist! Ett

hovrättsråd! Nå, så! -- Där ha vi den!

-- Ja, den; men vi ha inte fått några pengar ännu?

-- Pengar! Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag! Skall icke

den som försäkrar sina varor betala det själv? Jo. Skall vi betala för

dem? Nej! Alltså de skola betala med sina premier! Nå!

-- Men grundfonden?

-- Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.

-- Ja, men man måste betala kontant in en del också!

-- Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser. Är det icke att

betala? Nå! Om jag ger dig en förbindelse på en summa, så får du pengar

på den i var enda bank. Nå, är icke en förbindelse pengar? Nå! Och i

vilken lag står att kontant är lika med sedlar? Då är icke enskilda

banksedlar heller kontant! Va?

-- Hur stor grundfond bör man ha?

-- Mycket liten! Man skall icke binda stora kapital. En million! Varav

inbetalas kontant tre hundra tusen och resten levereras i förbindelser!

-- Men, men, men! De tre hundra tusen riksdalerna skola väl vara i

sedlar!

-- O, du store herre min skapare! Sedlar? Inte är sedlar pengar! Har man

sedlar, så är det bra, har man inte, så! Nå! Därför skall man intressera

småfolk, som bara har sedlar!

-- Men de stora? Vad betala de med?

-- Aktier, obligationer, reverser naturligtvis. Nå, nå, nå! Det kommer

sen! Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!

-- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar?

Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?

-- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod

sig!

-- Nå, desto värre! Nå, men om, om det går sönder ...

-- Så likviderar man!

-- Likviderar?

-- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör

konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han, som gör det! Men eljest

brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda

obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för

gott pris.

-- Det är således ingen risk?

-- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå!

Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem

aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!

Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.

Detta bolag kom till stånd, om man vill tro det eller ej, och det

utdelade under de tio år det nu haft sin verksamhet 6, 10, 10, 11, 20,

11, 5, 10, 36 och 20 procent. Man slogs om aktierna, och för att utvidga

affären, utfärdades en ny teckning, men strax därpå hölls bolagsstämma,

och det var den, som Falk nu skulle referera för Rödluvan, vars extra

ordinarie referent han var.

När han kom upp i Lilla Börssalen en solig eftermiddag i juni, vimlade

där redan av folk. Det var en lysande samling. Statsmän, snillen, lärde,

militära och civila ämbetsmän av högsta grader; uniformer,

doktorsfrackar, kraschaner, kommendörsband, alla här samlade av ett enda

stort, allmänt intresse, befordrandet av den människoälskande

institution, som kallas sjöförsäkring. Och det fordras en stor kärlek

för att riskera sina pengar på nödställda likar, som drabbats av

olyckan, och här fanns kärlek; så mycket kärlek hade Falk aldrig sett

samlad på en gång! Han blev nästan förvånad däröver, oaktat han icke var

så berövad illusionerna ännu; men han blev än mer förvånad, när han såg

den lille slusken f. d. socialdemokraten Struve krypa omkring i vimlet

som en ohyra, och bli handtryckt, axelklappad, tillnickad och tilltalad

av högt uppsatta personer. Särskilt observerade han huru han hälsades av

en äldre person med kommendörsband, vid vilken hälsning Struve dock

rodnade och gömde sig bakom en broderad rygg, varvid han råkade komma i

närheten av Falk, som genast tog fatt honom och frågade vem det var han

hälsade på.

Struves förlägenhet ökades i hög grad, och det var med anlitande av hela

sin fräckhet han svarade: det bör du veta; det var presidenten i

kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.

När han sagt detta, fick han ett ärende längst bort i rummet, men så

hastigt att en misstanke föll över Falk: skulle den där vara generad för

mitt sällskap? En ärelös person vara generad i hederligt folks sällskap?

Emellertid började den lysande samlingen intaga sina platser. Men

ordförandens stol stod ännu tom. Falk såg sig omkring efter

referenternas bord, och då han såg Struve jämte Den Konservatives

referent sitta vid ett bord till höger om sekreteraren, tog han mod till

sig och gick igenom den lysande församlingen; men just som han uppnått

bordet, hejdades han av sekreteraren, som frågade: »vem är det för?»

En ögonblicklig tystnad uppstod i salen, och det var med bävande stämma

Falk svarade: »Rödluvan», ty han igenkände i sekreteraren aktuarien i

kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.

Ett kvävt mummel genomlopp församlingen, varpå sekreteraren sade, med

hög röst: »Herrns plats är där borta.» Han pekade åt dörren, där ett

litet bord verkligen stod. Nu fattade Falk i ett enda ögonblick och

kände vad konservativ innebar, och vad litteratör innebar då man ej var

konservativ, och det var med sjudande sinne han vandrade tillbaka genom

den hånskrattande hopen; men när han mönstrade den med brinnande

blickar, som om han ville utmana den, möttes hans öga av ett annat,

långt borta vid väggen, och det ögat, som så liknade ett par, vilka nu

slocknat, men som en gång sett på honom med kärlek, var grönt av ondska,

och det borrade sig igenom honom som en nål, och han ville gråta av sorg

över att en broder så kunde se på en broder.

Han intog sin blygsamma plats vid dörren och gick icke sin väg, endast

därför att han icke ville fly. Snart blev han väckt ur sin skenbara vila

av en person, som trätt in och nu puffade honom i ryggen vid

rockavtagningen, varpå ett par galoscher ställdes under hans stol. Den

inträdande hälsades av församlingen, som reste sig upp som en man. Det

var ordföranden i direktionen för Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton, men

det var mera. Det var f. d. lantmarskalken, friherren, en av de aderton

i svenska akademien, excellensen och kommendören av Kungl. Maj:ts orden

m. m. m. m.

Klubban föll och ordföranden framviskade under ljudlös tystnad följande

hälsningstal (som han nyss förut hållit i ett stenkolsaktiebolag i

Slöjdskolans lokal):

»Mina herrar! Bland alla patriotiska och för mänskligheten

välsignelsebringande företag torde få, om ens något, vara av den ädla

och till syftet människovänliga art, som en försäkringsinstitution.»

-- Bravo, bravo! susade genom församlingen, utan att göra något intryck

på lantmarskalken.

»Vad är människolivet annat än en strid, en strid på liv och död, skulle

man kunna säga, mot naturkrafterna, och få av oss torde väl kunna undgå

att förr eller senare komma med dem i strid.»

-- Bravo!

»Länge har människan, på naturstadiet i synnerhet, varit ett rov för

elementen; en lekboll, en handske, som likt ett rö kastats hit och dit

för vinden! Detta är numera icke förhållandet! Det är det verkligen

icke! Människan har gjort revolution, en oblodig revolution, icke en

sådan som äreförgätna fosterlandsförrädare några gånger tillåtit sig

göra mot sina lagliga härskare, nej, emot naturen, mina herrar! Hon har

förklarat naturkrafterna krig och sagt: härintill skall du gå, men icke

vidare!»

-- Bravo! Bravo! (Handklappningar.)

»Köpmannen sänder ut sitt skepp, sin ångare, sin brigg, skonare, bark,

jakt, vad vet jag? Stormen slår sönder hans -- ja! Köpmannen säger: slå

du! Och köpmannen har ingenting förlorat! Detta är försäkringsidéns

stora synpunkt eller idé! Tänkom, mina herrar, köpmannen har förklarat

krig mot stormen -- och köpmannen har segrat.»

En storm av bravorop framkallade ett segerlöje på den store mannens

läppar, och han såg ut som om den stormen vore honom mycket ljuv.

»Men, mina herrar! Vi få icke kalla försäkringsinstitutionen en affär!

Den är ingen affär; vi äro inga affärsmän, för ingen del i världen! Vi

hava sammanskjutit pengar, som vi äro redo att vedervåga, icke sant,

mina herrar?»

-- Jo, jo!

»Vi hava sammanskjutit pengar, sade jag, för att hava i beredskap för

den av olyckan träffade; ty den procent, _en_ tror jag det är, som han

ger, kan icke kallas något sammanskott, därför får den alltså mycket

riktigt namnet premie, icke som om vi skulle vilja taga någon belöning,

premie betyder belöning, för våra små tjänster, som endast, jag får för

min del förklara det, göras av intresse, av rent intresse -- för saken,

och jag upprepar det, jag tror icke att någon skulle draga i betänkande,

det skulle inte komma i frågan, men jag tror icke att någon av herrarna

skulle känna någon smärta över att se sitt sammanskott, som jag nu vill

kalla aktierna, användas för sakens intresse.»

-- Nej! Nej!

»Behagar verkställande direktören läsa upp årsberättelsen.»

Direktören steg upp. Han såg blek ut som om han ridit ut en storm, hans

stora manschetter med onyxknappar förmådde knappast dölja en lindrig

darrning på handen, hans listiga öga sökte att av Smiths skäggiga

ansikte hämta tröst och sinnesstyrka, han slog upp rocken och lät sitt

stora skjortbröst svälla som om han ämnade mottaga en skur av pilar --

och så läste han.

»Underbara och oförutsedda äro i sanning Försynens skickelser --»