lantmarskalken lyfte sina ögon mot taket som om han vore beredd att möta
dess värsta slag (= en förlust på 200 rdr).
»Det nyss tilländagångna försäkringsåret skall i annalerna länge stå som
ett kors på graven av de olyckor vilka fullkomligt hånat den visastes
förutseende och överväldigat den försiktigastes beräkningar.»
Lantmarskalken höll händerna för ögonen, som om han bad, men Struve
trodde, att det var vita brandmuren, och störtade upp för att fälla
gardinen, men förekoms av sekreteraren.
Uppläsaren tog ett glas vatten. Detta framkallade ett utbrott av
otålighet.
-- Till saken! Siffrorna!
Lantmarskalken tog bort handen och blev häpen över att finna det mörkare
än nyss. Ett ögonblicks förlägenhet och stormen var i antågande. Man
glömde all respekt.
-- Till saken! Fortsätt!
Direktören måste hoppa över en hop fraser och gå rakt in på berättelsen.
»Nåväl, mina herrar, jag skall fatta mig kort!»
-- Gå på, för tusan!
Klubban föll. »Mina herrar.» Det låg så mycket riddarhus i detta enda
mina herrar, att man genast erinrade sig den aktning man var skyldig sig
själv.
»Bolaget har under året ansvarat för 169 millioner i runt tal!»
-- Å, å!
»Och i premier uppburit en och en halv million.»
-- Bravo!
[Falk gjorde här i hast en liten kalkyl och fann att om hela
premietillgången, en och en halv million, strök med, och hela
grundfonden, en million (sådan den var), också togs med, det skulle
återstå omkring 166 millioner, för vilka bolaget var nog fräckt påstå
sig ansvara och han började fatta meningen med försynens skickelser.]
»I skadeersättning har bolaget, beklagligt nog, måst utbetala 1,728,670
rdr och 8 öre.»
-- Det var skamligt!
»Som I sen, mina herrar, har Försynen ...»
-- Låt försynen vara! Siffrorna! Siffrorna! Utdelningen!
»Det är med smärta och grämelse jag i den beklagansvärda egenskapen av
verkställande direktör icke kan under rådande ogynnsamma förhållanden
föreslå annan utdelning än den av fem procent å det inbetalda
kapitalet.»
Nu brast en storm lös, som ingen köpman i världen kunde besegra.
-- Skamligt! Oförskämt! Svindlare! Fem procent! Fy fan, då kan man ju
skänka bort sina pengar!
Men man hörde också människovänligare yttranden, som så här: Stackars
alla små kapitalister, som inte ha annat än sina pengar att leva av!
Vart skall det ta vägen för dem! Gud bevars, en sådan olycka! Här måste
staten skynda med sin hjälp. Å! å!
När det blev möjligt att fortsätta, uppläste direktören styrelsens
eloger till verkställande direktören och alla ämbetsmännen, vilka »med
ospard möda och odelat nit skött det otacksamma värvet etc.» Detta
mottogs med öppet, ärligt hån.
Därpå upplästes revisorernas berättelse. De hade (efter att försynen
åter fått sig en skrapa), funnit affärerna i allo väl, för att icke säga
omsorgsfullt, skötta och de hade vid inventeringen befunnit alla
garantifondsförbindelser riktiga (!), varför de anhöllo om full
ansvarsfrihet för styrelsen, med livligt erkännande av densammas redbara
och mödosamma strävanden.
Ansvarsfriheten beviljades naturligtvis. Därpå förklarade verkställande
direktören, att han icke ansåg sig kunna emottaga den honom tillkommande
tantiemen (100 rdr), utan ville han överlämna densamma till
reservfondens förstärkande. Detta mottogs med applåder och skratt. Efter
en kort aftonbön, det vill säga efter en ödmjuk anhållan att försynen
skulle ge 20 % nästa år, upplöstes stämman av lantmarskalken.
TRETTONDE KAPITLET.
Försynens skickelse.
Fru Falk hade samma eftermiddag, som mannen gått på Tritons sammanträde,
fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon nu i förskott skulle
förarga revisorskan Homan, som bodde mitt över gatan. Och ingenting var
lättare och enklare, ty hon behövde bara visa sig i fönstret -- och
därtill hade hon tusen anledningar, allt under det hon översåg de
arrangemanger inne i rummen, varmed hon skulle »krossa» sina gäster, som
hon väntade till sammankomsten kl. 7. Direktionen för Barnkrubban
Betlehem skulle nämligen sammanträda och granska första
månadsberättelsen, och som direktionen bestod av: revisorskan Homan,
vars man, enligt fru Falks mening, var högfärdig, därför att han var
ämbetsman, hennes nåd Rehnhjelm, som var högfärdig, därför att hon var
adel, och pastor Skåre, som var huspredikant i alla förnäma hus och
därför borde krossas, så skulle hela direktionen krossas på det mest
storartade och älskvärda sätt som var möjligt. Iscensättningen var
påbörjad redan vid den stora bjudningen, till vilken allt gammalt
mobilier, som icke hade något antik- eller konstvärde, blivit kasserat
och ersatt av bländande nytt. De uppträdande figurerna skulle frun sköta
om ända till sammanträdets slut, då detsamma skulle störas av Falk,
vilken skulle komma hem med en amiral -- han hade lovat sin hustru minst
en amiral med uniform och ordnar -- varpå Falk och amiralen skulle
anhålla att få inträda som betalande ledamöter i krubban och Falk därvid
donera en summa av den vinst, han så oförskyllt mottagit vid utdelningen
i bolaget Triton.
Frun hade slutat sitt bestyr vid fönstret och ställde nu i ordning på
det pärlemorinlagda jakarandabordet, där korrekturet på
månadsberättelsen skulle läsas. Hon dammade av agatbläckhornet, lade
silverpennskaften på sköldpaddshållaren, vände sigillet med
chrysoprasskaftet så, att icke den borgerliga prägeln skulle synas,
skakade försiktigt på det av finaste ståltråd förfärdigade
penningskrinet, så att valören av några därstädes som fångar insatta
värdepapper (hennes handkassa) blev läsbar och utdelade därefter sina
sista befallningar åt betjänten, som var klädd till parad. Och så satte
hon sig i salongen och intog en sorglös ställning, i vilken hon skulle
överraskas av anmälningen av hennes väninna revisorskan, som nog skulle
komma först -- och det gjorde hon också. Och fru Falk omfamnade Evelyn
och kysste henne på kinden, och fru Homan omfamnade Eugenie, som tog
emot henne vid matsalen, där hon uppehöll henne, för att fråga hennes
råd om det nya i möblemanget. Och revisorskan ville icke dröja vid det
fästningslika ekskåpet från Carl XII med de höga japanska vaserna,
emedan hon kände sig krossad därav, utan hon vände sig mot ljuskronan,
som hon fann för modern, och mot matbordet, som icke var i stil; hon
fann dessutom att oljetrycken icke hade att göra bland de gamla
familjeporträtten och hon behövde en god stund att förklara skillnaden
emellan en oljefärgstavla och ett oljetryck. Fru Falk kom åt alla
möbelkanter hon kunde för att väcka väninnans uppmärksamhet med fraset
av sin nya sammetsklänning, utan att lyckas. Hon frågade väninnan om
hennes tycke rörande den nya brysselmattan i salongen, vilken denna fann
skrikande mot gardinerna, varför frun blev förargad och upphörde att
fråga.
Man slog sig ner vid salongsbordet och började genast anlita
räddningsbojarna -- fotografier, oläsbara versböcker och dylikt. Ett
litet pappersblad föll i händerna på revisorskan; det var tryckt på
rospapper med guldsnitt och bar titeln »Till Grosshandlaren Nicolaus
Falk då han fyllde 40 år».
-- Ah, se där äro verserna, som lästes upp på bjudningen. Vem var det
som hade skrivit dem, nu igen?
-- Å, det är en talang, som är god vän med min man. Han heter Nyström.
-- Hm! Det är eget, att man inte hört det namnet! En sådan talang! Men
varför fick man inte se honom på bjudningen?
-- Han var sjuk, beklagligen, kära du, så att han inte kunde komma.
-- Jaså! Nå, min kära Eugenie, det är rysligt ledsamt med din svåger!
Han är ju så illa däran!
-- Tala inte om honom; det är en skam och en sorg för familjen, så att
det är fasligt!
-- Ja, det var verkligen riktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det
kom folk och frågade mig efter honom. Ja, min kära Eugenie, jag riktigt
skämdes på dina vägnar ...
Detta var för skåpet från Carl XII och japanska vaserna, tänkte
revisorskan.
-- På mina vägnar? Å, jag ber så mycket, min mans, menar du? högg fru
Falk in.
-- Nå, det är väl detsamma, förmodar jag!
-- Nej, för all del! Jag tänker visst inte svara för alla odågor, som
min man behagar vara släkt med!
-- Ack, så synd att dina föräldrar skulle vara sjuka också, sist på
bjudningen. Hur mår din kära pappa nu?
-- Tack, mycket bra! Du är så snäll och omtänksam av dig, hör jag.
-- Ack ja, skall man inte tänka längre än till sig själv! Är han mycket
sjuklig av sig, den gamla -- vad får jag kalla honom?
-- Kapten, om du behagar!
-- Kapten? Jag tycker alldeles jag påminner mig att min man sade att han
var -- flaggskeppare, men det måtte vara detsamma. Och ingen av
flickorna heller var med om kvällen.
Det var för brysselmattan, menade revisorskan.
-- Nej! De äro så nyckfulla av sig, så dem kan man aldrig räkna på.
Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum så att det knäppte i
bindningen. Hon var alldeles röd av ondska.
-- Hör nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den där
obehagliga herrn hette, som läste upp verserna då om kvällen?
-- Du menar Levin, kunglig sekter Levin; det är min mans intimaste vän.
-- Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man är revisor i samma verk,
där han är notarie, och jag vill visst inte göra dig ledsen eller säga
något obehagligt; sådant säger jag aldrig åt folk; min man påstår, att
han skall ha så dåliga affärer, så att det visst inte är något passande
sällskap för din man.
-- Säger han det? Det är en sak, som jag inte känner, och som jag inte
heller lägger mig i, och jag skall säga dig, min kära Evelyn, att jag
aldrig lägger mig i min mans affärer, om det nu också finns folk som gör
det.
-- Förlåt, kära du, men jag trodde mig göra dig en tjänst med att tala
om det för dig!
Det var ljuskronan och matbordet! Återstod sammetsklänningen!
-- Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger lär ju, efter vad jag
hört ...
-- Skona mina känslor och tala icke om en förfallen människa!
-- Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att han umgås med de
sämsta människor man kan se ...
Här blev fru Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Rehnhjelm.
O, vad hon var välkommen! O, vad hon var ämabel, som ville göra dem den
äran!
Och det var hon verkligen, den gamla damen med det vänliga utseendet,
som endast den kan äga, vilken genomgått stormarna med det sanna modet.
-- Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: jag kan
hälsa från svåger!
Fru Falk undrade vad ont hon gjort den människan, som nu också skulle
komma stickande, och hon svarade med en förorättad ton -- jaså!
-- Å, det är en sådan älskvärd ung man; han var uppe och hälsade på min
brorson i dag; de äro så goda vänner! Å, det är en riktigt förträfflig
ung man.
-- Ja, är det inte? inföll revisorskan, som aldrig blev borta vid
frontförändringar. Vi ha just talat om honom.
-- Jaså! Och vad jag mest beundrar, är hans mod att giva sig in på en
sådan bana, där man så lätt törnar på grund, men sådant behöva vi icke
frukta av honom, ty han är en person med karaktär och grundsatser;
tycker ni inte det, fru Falk lilla?
-- Jo, nog har jag alltid sagt så, men min man har icke varit av samma
mening.
-- Ack, din man, inföll revisorskan, har alltid haft sina meningar för
sig.
-- Jaså, han umgås med hennes nåds brorson? upptog fru Falk ivrigt.
-- Ja, de ha ett litet kotteri, där artister också äro med. Ni läste ju
om den unga Sellén, vars tavla köptes av Hans Majestät.
-- Ja visst, vi voro på expositionen och sågo den. Är han också med?
-- Ja, det är han. De lära ha det ganska bekymmersamt ibland, de unga
männen, som ungt folk mest alltid har, då de skola arbeta sig fram här i
världen.
-- Han lär ju vara poet, din svåger, sade revisorskan.
-- Ja, det tror jag det; hm! han skriver alldeles utmärkt; han fick pris
i akademien här om året, och han blir nog något stort med tiden, svarade
fru Falk med full övertygelse.
-- Ja, är det inte det jag alltid sagt, bekräftade revisorskan.
Och nu auktionerades med Arvid Falks förträfflighet, så att han redan
var uppe i ryktets tempel då betjänten anmälde pastor Skåre. Denne
inträdde med hastiga steg och hälsade hastigt på damerna.
-- Jag ber om ursäkt jag kommer sent, men jag har icke många minuter på
mig; jag skall på sammankomst hos grevinnan von Fabelkrantz klockan halv
nio, och jag kommer direkt från min verksamhet.
-- Å, att herr pastorn har så brått!
-- Ja, min vidsträckta verksamhet ger mig aldrig någon ro. Kanske vi
därför få skrida till förhandlingarna med detsamma.
Förfriskningar inburos av betjänten.
-- Behagar herr pastorn inte en kopp te, innan vi börja? frågade
värdinnan, som åter erfor en liten missräknings obehag.
Pastorn kastade en blick över brickan.
-- Jag tackar, nej; efter det finnes punsch, så tar jag det. Jag har
gjort till en regel, mina damer, att aldrig i mitt yttre liv utmärka mig
framför mina medmänniskor. Alla människor dricka punsch, jag älskar icke
denna dryck, men jag vill icke att världen skall säga, att jag är bättre
än den, och skrymteri är en last, som jag avskyr! Får jag lov att läsa
upp förhandlingarna?
Han slog sig ner vid skrivbordet, doppade pennan och började:
»Under maj månad influtna gåvor till barnkrubban Betlehem, vilka härmed
redovisas av styrelsen.» Undertecknat »Eugenie Falk».
-- Född, får jag lov att fråga ...
-- Ack, det behövs inte, försäkrade fru Falk.
»Evelyn Homan».
-- Född, om jag får be ...
-- Von Bähr, goda herr pastorn!
»Antoinette Rehnhjelm».
-- Född, min nådiga ...
-- Rehnhjelm, herr pastor.
-- Ack, det är sant, gift med kusin, mannen död, barnlös! Vi fortfara!
»Influtna ...»
Allmän (nästan allmän) bestörtning!
-- Men, invände revisorskan, sätter icke herr pastorn ut sitt namn?
-- Jag är så rädd för skrymteri, mina damer, men om ni så önska! Nåväl!
»Nathanael Skåre».
-- Skål, herr pastorn; drick litet, om ni behagar, innan ni börjar,
förklarade värdinnan, med ett förtjusande leende, som släcktes av, när
hon såg att pastorns glas var tomt, varför hon fyllde på detsamma.
-- Jag tackar, min fru, men vi få inte gå för häftigt på! Vi börja
alltså! Behagar ni läsa emot i manuskriptet!
»Influtna gåvor: Hennes Majestät Drottningen: 40 rdr. Grevinnan v.
Fabelkrantz: 5 rdr och ett par ullstrumpor. Grosshandlar Schalin: 2 rdr,
en bunt kuvert, sex blyertspennor och en flaska bläck. Fröken Amanda
Libert: en flaska Eau de Cologne. Fröken Anna Feif: ett par manschetter.
Lilla Calle: 25 öre ur sin sparbössa. Jungfru Johanna Pettersson: ett
halvt dussin handdukar. Fröken Emilie Björn: ett nytt testamente.
Viktualiehandlaren Persson: en påse havregryn, en fjärding potatis och
en flaska syltlök. Handlanden Scheike: 2 par yllekal--»
-- Mitt herrskap! avbröt hennes nåd. Får jag lov att fråga: är det
meningen att detta skall tryckas?
-- Ja, naturligtvis! svarade pastorn.
-- Då skall jag be att få utträda ur direktionen.
-- Tror sålunda hennes nåd att sällskapet skulle kunna äga bestånd genom
frivilliga gåvor om givarnas namn icke trycktes? Bort det!
-- Och välgörenheten skall sålunda giva glans och hävd åt den lumpnaste
fåfänga!
-- Bort det! Icke så! Fåfängan är ett ont, väl, så; vi vända det onda i
godo, vi förvandla det i välgörenhet, är det icke gott?
-- Jo, men vi få icke kalla en lumpen sak med ett vackert namn; det är
skrymteri!
-- Hennes nåd är sträng! Skriften säger att man skall vara förlåtande;
förlåt dem deras fåfänga!
-- Ja, herr pastor, jag förlåter dem, men icke mig själv! Att sysslolösa
fruntimmer roa sig med välgörenhet, det är förlåtligt, det är bra, men
att de kalla detta en vacker handling, som blott är ett nöje, ett nöje
större än andra genom den retelse som offentligheten, den största
offentlighet som finnes, nämligen publikation i tryck, kan skänka den,
det är skamligt.
-- Jaså, tog fru Falk i med hela styrkan av sin förfärliga logik; menar
hennes nåd det är skamligt att göra gott?
-- Nej, min lilla vän, men att låta trycka, det man skänkt ett par
ullstrumpor, det anser jag vara nesligt.
-- Nå, men att skänka ett par ullstrumpor är väl att göra gott, alltså
är det nesligt att göra gott ...
-- Nej, att låta trycka det, mitt barn; ni skall höra vad jag säger,
tillrättavisade hennes nåd den envisa värdinnan, som icke gav sig ändå,
utan fortfor:
-- Jaså, det är nesligt att trycka! Nå, men bibeln är ju tryckt, då är
det nesligt också att trycka bibeln ...
-- Vill herr pastorn vara god och fortsätta förhandlingarna, avbröt
hennes nåd, litet förnärmad av det ogrannlaga sätt varpå värdinnan
förfäktade sina dumheter, men denna gav icke tappt.
-- Jaså, hennes nåd anser under sin värdighet att byta mening med en så
ringa person som jag är ...
-- Nej, mitt barn, men behåll ni er mening; jag vill inte byta.
-- Kallas detta att diskutera, får jag lov att fråga? Kanske pastorn
vill vara så god och upplysa oss om huruvida detta kan kallas att
diskutera, om den ena parten vägrar att svara på den andras bevis?
-- Min bästa fru Falk, detta kan visserligen icke kallas att diskutera,
svarade pastorn med ett tvetydigt löje, som var nära att bringa fru Falk
i gråt. Men låtom oss icke fördärva en god sak genom split, mina damer.
Vi inställa tryckningen tills fonden blir större. Vi ha sett det unga
företaget spira upp likt ett frö, och vi ha sett att många välvilliga
händer äro hågade att vårda den unga plantan; men vi måste tänka på
framtiden. Sällskapet har en fond; denna fond måste förvaltas, vi måste
med andra ord vara betänkta på att se oss om efter en förvaltare, en
praktisk man, som kan avyttra dessa influtna medel och förvandla dem i
penningar; vi måste med andra ord välja en kamrer. En sådan person
fruktar jag vi icke kunna få utan pekuniär uppoffring -- och vad får
människan utan sådan uppoffring? Ha damerna någon lämplig person att
föreslå till nämnda syssla?
Nej, det hade icke damerna tänkt på.
-- Nå, då får jag föreslå en ung man av allvarliga tänkesätt, som jag
tror skall vara lämplig. Har direktionen något emot att notarien Eklund
blir krubbans kamrer mot ett skäligt arvode?
Nej, det hade damerna ingenting emot, i synnerhet som pastor Skåre
rekommenderade honom, och detta kunde pastor Skåre göra så mycket hellre
som notarien var en nära släkting till pastorn. Och så fick sällskapet
en kamrer med sex hundra riksdalers arvode.
-- Mina damer, tog pastorn ordet, skola vi anse oss hava arbetat nog i
vingården för i dag?
Tystnad. Fru Falk tittar åt dörren om icke mannen skall komma.
-- Min tid är kort, och jag ser mig ur stånd att dröja! Har någon något
att tillägga? -- Nej! -- Med nedkallande av Guds bistånd till vårt
företag, som så vackert börjat, önskar jag oss alla nåd och välsignelse
och kan icke göra det med bättre ord än han själv lärt oss, då han lärde
oss bedja Abba, käre Fader, Fader vår ...
Han tystnade, som om han var rädd för att höra sin egen röst, och
sällskapet höll händerna för ögonen, som om de blygdes att se varandra i
ansiktet. Pausen blev lång, längre än man kunde vänta; den blev för
lång, men ingen vågade bryta den; man såg efter mellan fingrarna om icke
någon skulle börja röra på sig, då en häftig ringning ute i tamburen
åter ryckte sällskapet ner till jorden.
Pastorn tog sin hatt, drack ur sitt glas och påminde något litet om en
som vill smyga sin väg. Fru Falk strålade, ty nu skulle krossningen
komma, och hämnden, och upprättelsen, och en livlig eld strålade ur
hennes öga.
Och hämnden kom och krossningen också, ty betjänten bar in ett brev, som
befanns vara skrivet av mannen och det innehöll -- det fick inte
gästerna veta, men de sågo nog, för att genast förklara att de icke
ville besvära längre och att de hade dem, som väntade på dem hemma.
Hennes nåd, som gärna ville stanna för att lugna den unga frun, vars
yttre tillkännagav en hög grad av oro och ledsnad, uppmuntrades dock
ingalunda häruti, utan visades däremot en sådan påfallande uppmärksamhet
vid klädernas påtagning, att det såg ut som om man ville se henne på
gatan så fort som möjligt.
Man skildes med rätt mycken förlägenhet, stegen dogo bort utför
trapporna, och de avgående kunde höra på de nervösa knyckarna i låset
som stängdes efter dem, att den stackars värdinnan längtade efter
ensamheten för att ge fri luft åt sina känslor. Och det gjorde hon.
Ensam i de stora rummen, brast hon i häftig gråt; men det var icke dessa
tårar, som likt ett majregn faller på ett gammalt, dammigt hjärta, det
var vredens och ondskans etter, som nu fördunklade själens speglar och
sedan droppade ner och frätte som syra på hälsans och ungdomens rosor.
FJORTONDE KAPITLET.
Absint.
En het eftermiddagssol glödgade gatstenarna i den stora Bergslagsstaden
X-köping. I salen på stadskällaren var det ännu tyst och stilla;
granriset låg på golvet och luktade begravning; de graderade
likörflaskorna stodo i sina fack och sovo middag mitt emot
brännvinsflaskorna med sina kommendörskedjor om halsarna, vilka hade
fått permission till kvällen; Moraklockan, som aldrig fick sova middag,
stod där lång som en mas upprest mot väggen och utminuterade tiden,
under det den tycktes läsa på en väldig teateraffisch, som man spetsat
upp på en klädhängare bredvid; salen var mycket lång och smal och bägge
långväggarna voro besatta med björkbord, vilka sköto ut från väggen, så
att salen fick utseende av ett stall, i det borden, alla på fyra fötter,
bildade hästarna bundna vid väggen och med bakdelarna utåt rummet; men
nu stodo alla och sovo, en och annan med ena bakbenet något lyft från
marken, ty golvet var rätt gropigt, och att de sovo kunde man ju se, då
flugorna gingo ostört på deras ryggar; men den sextonåriga kyparen, som
satt och lutade sig mot Moramasen bredvid teateraffischen, han sov inte,
ty han slog titt och ofta med sitt vita förkläde efter flugorna, som
nyss varit ute i köket och ätit middag och nu stått upp för att leka,
och så föll han tillbaka igen och stödde sitt öra mot Morakarlens stora
buk, som om han auskulterade ut vad denne hade fått till middag. Och det
skulle han snart komma att få erfara, ty nu hickade den långa besten och
precis fyra minuter senare hickade han igen och så började det skråla
och bullra i hans lekamen, så att gossen störtade upp och hörde huru han
under förfärliga rosslingar gav ljud sex gånger i rad, för att sedan
återgå till sitt arbete och tystnaden.
Men gossen fick gå till sitt arbete, och han tog nu en rond i sitt
stall, ryktade av sina kampar med förklädet och gjorde i ordning som om
han väntade främmande. Han satte fram strykstickor på ett bord längst
bort i salens bakgrund, varifrån en åskådare kunde beskjuta hela långa
rummet med sina blickar. Bredvid strykstickorna ställde han en butelj
absint och två glas, ett likörglas och ett dricksglas. Därpå gick han
ner till brunnen efter en stor karaffin vatten och ställde bredvid de
eldfarliga sakerna på bordet, och så gjorde han några promenader på
golvet, varvid han intog de mest oväntade posityrer, som om han härmade
någon. Nu stod han med armarna i kors över bröstet, huvudet hängande och
vänstra foten fram, samt skickade örnblickar omkring de gamla väggarnas
skrubbade tapeter; nu stod han med benen i kors, högra handens knogar på
bordskanten, och tummade i den vänstra en lornjett gjord av en
portertråd, genom vilken han spotskt beskådade taklisterna, då dörren
slogs upp och en trettiofemårig man inträdde med en säkerhet som om han
kommit in till sig. Hans ansikte, som var skägglöst, hade dessa skarpt
markerade drag, som flitig övning av ansiktsmusklerna brukar skänka och
som man endast återfinner hos skådespelare och en samhällsklass till;
man såg alla muskler och ligament genom den med en mörk skäggbotten
skuggade huden, men man såg icke det eländiga trådverk som sätter dessa
fina tangenter i rörelse, ty det var icke något vanligt klaver som
behövde pedal. En hög panna, något smal, med insjunkna tinningar, reste
sig som ett äkta korintiskt kapitäl, och nedför detsamma klängde svarta,
oordnade hårlockar som vilda växter, mellan vilka små raka ormar kastade
sig ner och liksom sökte nå ögonhålorna, dit de aldrig kommo. Hans
stora, mörka ögon sågo i vilande tillstånd milda och sörjande ut, men
han kunde också fyra av dem, och då liknade pupillerna mynningarna på en
revolver.
Han slog sig ner vid det iordningställda bordet och kastade en bedrövad
min på vattenkaraffinen.
-- Varför ställer du alltid fram vatten, Gustav?
-- Därför att herr Falander inte ska brinna opp.
-- Vad rör det dig om jag brinner opp! Kan jag inte få det, om jag vill!
-- Herr Falander skall inte vara nihilist i dag!
-- Nihilist! Vem har lärt dig det ordet? Var har du fått det ifrån? Är
du galen gosse? Säg!
Han reste sig ifrån bordet och lossade av ett par skott med sina mörka
revolvers.
Gustav blev stum av fruktan och häpnad över uttrycket i skådespelarens
ansikte.
-- Nå, svara gosse, var fick du det ordet?
-- Det var herr Montanus, som sa det här om dagen, då han var inne från
Träskåla, svarade Gustav med räddhåga.
-- Jaså, Montanus! återtog den dystre mannen och satte sig ner igen.
Montanus är min man; det är en karl som förstår vad man säger. Hör du,
Gustav, du kan gärna tala om för mig vad det är för ett namn, tillnamn
förstår du, som det här teaterbyket har givit mig. Se, så! Var inte
rädd!
-- Nej, det är så fult, så det vill jag inte säga.
-- Varför vill du inte det, då du gör mig en glädje med så litet. Tycker
du inte att jag behöver något att muntra mig med? Ser jag så fasligt
glad ut? Gå på nu! Hur säger de när de fråga om jag varit här? Säger de
inte så här: 'Har ...
-- Djävulen ...
-- Ah! Djävulen? Det är ett gott namn. Nå, de hata mig, tror du?
-- Ja, fasligt!
-- Skönt! Men varför? Har jag gjort dem något ont?
-- Nej, det kan de inte säga!
-- Nej, det tror jag också!
-- Men de säger, att herr Falander förstört folk!
-- Förstört?
-- Ja, de säger att herr Falander har förstört mig, därför att jag
tycker att allting är gammalt!
-- Hm, hm! Brukar du säga åt dem, att deras kvickheter äro gamla?
-- Ja, allt vad de säger är gammalt för resten; de är så gamla allihop,
så att de äckla mig!
-- Såå! Tycker du inte det är gammalt att vara kypare också?
-- Jo, visst är det; det är gammalt att leva, det är gammalt att dö, det
är gammalt alltihop -- nej -- inte -- att bli aktör!
-- Jo, min vän, det är det gamlaste av alltsammans. Var nu tyst, så får
jag bedöva mig!
Han drack ur sin absint och sjönk med huvudet tillbaka mot väggen, på
vilken syntes en lång, brun strimma, där röken från hans cigarr stigit
upp under de sex långa år han suttit där. Solstrålarna bröto sig in
genom fönstren, men sållades först av de stora asparna utanför, vilkas
lätta bladverk sattes i rörelse av aftonvinden, så att skuggan på
långväggen bildade ett rörligt nät, vid vars nedersta hörn den dystres
huvud med dess oordnade hårlockar kastade en skugga, som mycket liknade
en stor spindel.
Gustav hade ånyo satt sig att auskultera Morakarlen och iakttog en
nihilistisk tystnad under det han såg på huru flugorna formerade
ringdans omkring den argandska taklampan.
-- Gustav! hördes borta från spindelnätet.
-- Ja, ljöd det i klockfodret!
-- Har du föräldrar i livet?
-- Nej, det vet herr Falander.
-- Det är lyckligt för dig!
En lång paus.
-- Gustav!
-- Ja!
-- Får du sova om nätterna?
-- Vad menar herr Falander? svarade Gustav och rodnade.
-- Som jag säger!
-- Ja, visst får jag det! Varför skulle jag inte få det?
-- Varför vill du bli aktör?
-- Det kan jag inte säga! Jag tror att jag skulle bli lycklig!
-- Är du inte lycklig nu då?
-- Det vet jag inte! Jag tror inte det!
-- Har herr Rehnhjelm varit här nere sedan han kom?
-- Nej, det har han inte, men han skulle söka herr Falander så här dags.
En lång paus; varpå dörren öppnas och en skugga kommer in i det stora
nätet, som ruskas, varvid spindeln i vrån gör en hastig rörelse.
-- Det är herr Rehnhjelm! säger det dystra huvudet.
-- Herr Falander?
-- Välkommen! Ni har sökt mig förr i dag?
-- Ja, jag kom i middags och sökte genast få träffa er. Ni gissar mitt
ärende; jag ämnar söka anställning vid teatern.
-- Å! Verkligen! Det förvånar mig!
-- Förvånar det er?
-- Ja, det gör det! Men varför söker ni mig först?
-- Därför att jag vet, att ni är den mest framstående skådespelaren och
därför att en gemensam bekant, bildhuggaren Montanus, har rekommenderat
er hos mig som en utmärkt person.
-- Å, har han det? Vad kan jag då göra för er?
-- Giva mig ett råd!
-- Behagar ni sitta ned vid mitt bord?
-- Jag tackar, om jag får bli värd.
-- Det kan jag inte tillåta ...
-- För min egen del, om ni icke har något däremot?
-- Efter behag! -- Ni begär ett råd? Hm! -- Vill ni ha ett uppriktigt?
Ja, naturligtvis! Men hör då på och tag det för allvar, som jag säger
er, och glöm aldrig bort, att så och så sade jag den dag som är, ty jag
blir liksom ansvarig för vad jag säger.
-- Nå, säg er mening, jag är beredd!
-- Har ni sagt till om hästar? Nej! Gör det då, och res hem igen!
-- Anser ni mig då oduglig till att bli skådespelare?
-- Nej, visst inte! Jag anser ingen oduglig till det! Tvärtom! Alla
människor ha mer eller mindre anlag att agera människor!
-- Nåå?
-- Ack, det är något helt annat än ni anar! Ni är ung, ert blod är i
rörelse, ni känner tusen bilder, vackra, ljusa som sagböckernas, krypa
om varandra i er hjärna, men ni vill inte gömma dem, ni vill ha dem ut i
ljuset, bära dem på era armar och visa dem, framför allt visa dem för
världen och därvid erfara en stor glädje -- icke sant?
-- Jo, jo! Ni uttalar mina tankar!
-- Jag antog nu det bästa och vanligaste fallet, ty jag söker icke
dåliga motiv till allt, oaktat jag hyser mycket låga tankar om -- det
mesta! Nåväl, denna böjelse är så stark, att ni skulle vilja lida nöd,
förödmjukas, koppas av vampyrer, förlora medborgerligt förtroende, göra
konkurs, gå under -- hellre än ni gick tillbaka! Icke sant?
-- Jo! Ack, vad ni känner mig väl!
-- Jag kände en gång en ung man -- nu känner jag honom inte mer, ty han
har blivit så förändrad! Han var femton år när han slapp ur den
straffanstalt, som varje församling underhåller åt de barn som hemfallit
åt det ytterst vanliga brottet att komma till världen, och där de
oskyldiga små skola försona sina föräldrars syndafall, ty huru skulle
det annars gå ... var god och påminn mig att jag håller mig till ämnet!
Han låg därefter i Uppsala i fem år och läste rysligt mycket böcker;
hans hjärna inreddes i sex fack, i vilka inlades sex slags gods av
uppgifter, sifferuppgifter, namnuppgifter; hela magasin med färdiggjorda
omdömen, slutledningar, teorier, hugskott, dumheter. Det gick ännu an,
ty hjärnan är rymlig; men hon skulle också mottaga andras tankar, gamla
ruttna tankar, som andra tuggat på hela sitt liv och nu spottade ut; då
fick han uppkastning och så -- han var tjugu år, då han gick in vid
teatern. Se på min klocka här; se på sekundvisarn: sextio gånger innan
det blir en minut, sextio gånger sextio innan det blir en timme,
tjugufyra gånger så, och det är bara ett dygn, tre hundra sextiofem
gånger så -- och det är blott ett år. Tänk _tio_ år! Herre -- har ni
gått och väntat utanför en port, på en kär bekant? Första kvarten går
som inte; andra kvarten -- å, det gör man så gärna för den man håller
av; tredje kvarten: han kommer inte; fjärde: hopp och fruktan; femte:
man går, men vänder om; sjätte: Herre Gud, jag har förspillt min tid i
onödan; sjunde: men jag stannar ändå, efter jag stannat så länge;
åttonde: raseri, förbannelser; nionde: man går hem och lägger sig på sin
soffa och känner ett lugn som om man hade tagit döden under armen. Han
väntade i tio år, tio år! Resa inte håren sig på mitt huvud, när jag
säger tio år? Se efter! De sitta nog kvar ändå! Tio år gick innan han
fick en roll. Och då lyckades han -- genast. Och då höll han på att bli
galen över sina förspillda tio år, och då blev han ursinnig över att
detta icke hänt för tio år se'n, och så blev han förvånad över att den
inträffade lyckan icke gjorde honom lycklig, och så blev han olycklig.
-- Menar ni då att han inte behövde de tio åren för att studera sin
konst?
-- Han fick ju aldrig studera, då han aldrig fick spela; och han blev
ett löje, ett utskum på affischen; och direktionen sa att han inte
gjorde någon nytta, och när han vände sig till en annan direktion, så sa
den att han inte hade någon repertoar!
-- Men varför var han inte lycklig då han lyckades?
-- Tror ni att en odödlig själ är nöjd med att lyckas? -- Men varför
tala om sådant? Ert beslut är oåterkalleligt! Mina råd äro överflödiga!
Det finns ingen annan lärare än erfarenheten, och den är så nyckfull
eller beräknande, alldeles som läraren i skolan; somliga få alltid
medhåll, andra få alltid stryk; ni är född till att få medhåll; tro icke
att jag säger detta med anspelning på er börd; jag är nog upplyst att
varken tillskriva densamma gott eller ont; det är en alldeles likgiltig
faktor i detta fall, ty här gäller människa som människa! Jag önskar att
ni måtte lyckas så fort som möjligt, så att ni måtte bli upplyst -- så
fort som möjligt! Ni förtjänar det, tror jag?
-- Men har ni då ingen aktning för er konst? Den största och härligaste
av alla?
-- Den är överskattad liksom allt vad människor skrivit böcker om. Den
är farlig, ty den kan skada! En väl sagd lögn kan göra ett varaktigt
intryck! Den är som en folkförsamling där den obildade majoriteten ger
utslaget. Ju ytligare, ju bättre -- ju sämre, ju bättre! Jag har inte
därför sagt att den är onödig!
-- Det kan aldrig vara er mening vad ni säger.
-- Det är min mening, men den behöver ju inte vara sann för det.
-- Men har ni då verkligen ingen aktning för er konst?
-- För min? Varför skulle jag ha mer aktning för min än för andras.
-- Och ni som spelat de mest djupsinniga roller; ni har ju spelat
Shakespeare? Ni har spelat Hamlet? Har ni verkligen aldrig varit skakad
i ert innersta då ni sagt fram den djupa monologen »Att vara eller icke
vara»?
-- Vad menar ni med djupa?
-- Djupsinniga, djuptänkta!
-- Förklara er! Är det så djupt att säga så här: »Skall jag ta livet av
mig eller inte? Jag skulle bra gärna göra det, om jag visste vad som
skulle komma efter döden, och det skulle alla andra också göra, men nu
veta vi inte det, och därför töras vi inte ta livet av oss.» Var det nu
så djupsinnigt?
-- Nej, inte så ...
-- Nå! Ni har helt säkert tänkt på att beröva er livet någon gång! Inte
sant?
-- Jo, det ha väl alla människor!
-- Nå, varför gjorde ni inte det? Därför att ni som Hamlet inte tordes,
på grund av er ovisshet om det som skulle komma. Nå, var ni så
djupsinnig då?
-- Nej, det förstås!
-- Nå, det är sålunda en helt enkel banalitet. Det är med ett ord -- hur
kallas det, Gustav?
-- Det är gammalt! svarades från klockfodralet, där man tycktes ha
väntat på replik.
-- Nå, det är gammalt! Men hade författaren kommit med något antagligt
projekt för ett kommande livs utseende, då hade det varit nytt!
-- Är allt nytt så utmärkt? frågade Rehnhjelm, mycket modfälld över de
nya saker, han fått höra.
-- Det nya har åtminstone en förtjänst -- och det är just att det är
nytt! Försök att tänka era tankar själv, och ni skall alltid finna er
ny. Vill ni tro att jag visste vad ni skulle tala med mig om innan ni
trädde inom dörren, och att jag vet vad ni härnäst skall fråga mig, då
vi komma i närheten av Shakespeare.
-- Ni är en underlig människa; jag måste erkänna att ni har rätt i vad
ni säger, oaktat jag ej gillar det.
-- Nå, vad tycker ni om Antonii liktal vid Cæsars bår? Är det inte
märkvärdigt?
-- Det var just vad jag ämnade fråga er! Det är alldeles som om ni
skulle kunna läsa mina tankar!
-- Nå, det sade jag ju er nyss. Och är det så konstigt, då alla
människor tänka, eller rättare säga detsamma. Nå, vad finner ni för
djupt i det?
-- Det kan jag inte säga med ord ...
-- Nå, men tycker ni inte att det är en ganska vanlig form för ett
ironiskt yttrande? Man säger tvärt emot vad man menar, och vässer man på
uddarna, så skall ingen underlåta att sticka sig på dem. Nå, men har ni
läst något skönare än Julias och Romeos dialog efter bröllopsnatten?
-- Ack, det där stället där han säger att han tror det var näktergalen,
då det var lärkan.
-- Vilket annat ställe skulle jag mena, då hela världen menar det. Nå,
det är ju en enstaka, mycket begagnad poetisk bild som effekten vilar
på, och tror ni, att Shakespeare's storhet vilar på poetiska bilder?
-- Varför skall ni smula sönder allting för mig, varför skall ni taga
bort alla mina stöd?
-- Jag kastar bort era käppar för att ni skall lära er gå -- själv! För
övrigt, ber jag er gå in på vad jag säger?
-- Ni ber icke, ni tvingar en att göra det!
-- Då bör ni undvika mitt sällskap. -- Era föräldrar sörja över detta
ert steg?
-- Ja, naturligtvis! Hur kan ni veta det?
-- Det göra alla föräldrar! Varför skall ni överskatta min
omdömesförmåga. Låt bli att överskatta, i allmänhet.
-- Tror ni att man blir lyckligare med det?
-- Lyckligare? Hm! Känner ni någon som är lycklig? Svara nu med egna
meningar, inte med andras ord!
-- Nej!
-- Nå, när ni inte tror att någon är lycklig, hur kan ni då sätta i
fråga att man skall bli lyckligare? -- Jaså, ni har föräldrar! Det är
allt dumt att ha det!
-- Hur så? Hur menar ni?
-- Tycker ni inte det är onaturligt att en gammal generation skall
uppfostra en ny och uppföda den med sina föråldrade dumheter. Nå, era
föräldrar fordra tacksamhet av er? Inte sant?
-- Nå, men man skall väl vara tacksam mot sina föräldrar?
-- Tacksam för att de med lagen på sin sida introducerat en i detta
elände, fött en med dålig mat, slagit en, förtryckt en, förödmjukat en,
motsatt sig ens önskningar. Vill ni tro att det fattas en revolution
till? Nej, två! Varför dricker ni inte absint? Ni är rädd för den? Å!
Se, den bär ju Génèvekorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner
och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet,
förkväver alla ädla känslor, som narra människan att begå dårskaper, och
slutar med att släcka förnuftets ljus. Vet ni vad förnuftets ljus är?
Det är för det första en fras, för det andra ett irrbloss, en lyktgubbe,
ni vet sådana där sken som irra över platser där fisk legat och ruttnat
och alstrat fosforväten; förnuftets ljus är fosforväte, alstrad av den
grå hjärnsubstansen. Det är ju märkvärdigt att allt gott här på jorden
går under och glöms. Jag har under mina tioåriga ströverier och skenbara
overksamhet läst igenom alla stiftsbibliotek de ha i småstäderna; allt
uselt och betydelselöst som finns i böckerna är citerat och omtryckt,
men det goda ligger kvar. -- Jag ville säga -- påminn mig att jag håller
mig till ämnet --
Klockan började nu föra sitt oväsen och dundrade sju slag. -- Dörren
slogs upp, och in vräkte sig en person med ett stort buller. Det var en
femtioåring med ett fett, tungt huvud, vilket vilade som en mörsare
mellan ett par feta axlar, liksom på en lavett med en beständig
elevation av 45°, och såg ut att vilja kasta bomber på stjärnorna.
Ansiktet såg ut som om ägaren vore mäktig alla uppfunna brott och
ouppfunna laster, men av feghet hindrats att begå några av dem. Han
kastade genast en granat på den dystre och stormade åt kyparen efter en
romtoddy, på ett grammatikaliskt, ohyfsat språk, med en stämma som en
korporal.
-- Där är ert ödes handhavare, viskade den dystre åt Rehnhjelm. Det är
stortragöden, sceniske direktören och intendenten, min dödsfiende.
Rehnhjelm ryste, då han betraktade den förfärliga gestalten, som utbytt
en blick av djupaste hat med Falander, och nu satt och besköt passagen
med spottsalvor.
Därpå öppnades dörren ånyo, och in gled en halvgentil, halvgammal man
med oljat hår och vaxade mustascher. Han slog sig förtroligt ner hos
direktören, som gav honom långfingret med en karneolsring att skaka på.
-- Det är redaktören av stadens konservativa tidning; försvararen av
tronen och altaret. Han har fri entré mellan kulisserna och vill förföra
alla flickor, som direktören icke kastar sina ögon på. Han har fordom
varit kunglig ämbetsman, men måste lämna platsen, jag skäms att säga
varför, upplyste Falander. Men jag skäms också att sitta i samma rum som
dessa herrar, och jag har dessutom en liten tillställning för mina
vänner där inne i kväll i anledning av min recett i går afton. Har ni
lust att vara i dåligt sällskap, med de sämsta sujetterna, två illa
kända damer och en gammal slusk till herre, så välkommen dit in kl. 8.
Rehnhjelm tvekade icke ett ögonblick att emottaga bjudningen.
Spindeln på väggen klättrade igenom sitt nät liksom för att vittja
detsamma, och så försvann han. Flugan satt ännu kvar en liten stund. Men
solen gömde sig bakom domkyrkan, nätets maskor upplöste sig som om de
aldrig varit och asparna skälvde utanför fönstren. Men då upphävde den
store mannen och sceniske direktören sin röst och skrek, ty han hade
glömt bort att tala; och han sade:
-- Nå! Du har sett hur Veckobladet varit framme igen och angripit mig!
-- Ack, det där pratet ska inte bror bry sig om!
-- Ska jag inte bry mig om! Vad fan menar du med det? Läser inte hela
staden det? Jo, det ska jag visst! Jag ska gå hem till honom, och rappa
honom skall jag göra! Han påstår helt fräckt, att jag är överdriven och
affekterad.
-- Nå, muta honom då! Men gör ingen skandal!
-- Muta? Tror du inte jag försökt det? Det är ett förbannat besynnerligt
folk de här liberala tidningsskrivarna. Om man är vän och bekant med
dem, så kan de skriva hyggligt om en, men att muta dem, det går inte, om
de äro aldrig så fattiga!
-- Ack, du förstår dig inte på! Man skall inte gå rakt på dem, utan man
skall skicka presenter, som kunna belånas, eller också kontanta pengar,
anonymt, och så aldrig låtsas om det se'n!
-- Som man gör med dig? Nej, du, det går inte med dem; jag har nog
försökt. Det är ett helvete att råka på folk med åsikter!
-- Vad tror du det var för ett offer, för att nu byta om samtalsämne,
som djävulen hade fått i sina klor?
-- Det rör mig inte!
-- Kanske ändå! Gustav! Vem var den där herrn, som Falander hade med
sig?
-- Jo, han ska in vid teatern och heter Rehnhjelm!
-- Vad för slag! Skall han in vid teatern? Han! skrek direktören.
-- Ja, det skall han, svarade Gustav.
-- Och spela tragedi, förstås! Och beskyddas av Falander? Och inte vända
sig till mig? Och ta mina roller? Och göra oss den äran? Och jag vet
inte ett ord om saken? Jag? Jag? Det gör mig ont om honom! Det är synd
om honom! Vilken förfärlig framtid! Jag skall beskydda honom
naturligtvis! Jag skall ta honom under mina vingar! Man känner mina
vingars styrka också när jag inte flyger! De klämma till ibland! Det var
en grann karl! En fin karl! Vacker som en Antigonus! Synd att han inte
kom till mig först, så skulle han ha fått Falanders roller, allihop! Oj!
Oj! Oj! Men det är inte för sent än! Ha! Låt djävulen förstöra honom
först! Han är litet för färsk än! Han såg verkligen ofördärvad ut!
Stackars gosse! Ja, jag säger bara: Gud bevare honom!
Den sista bönens ljud bortdog under bullret som uppstod då alla stadens
toddygäster inträdde.
FEMTONDE KAPITLET.
Teateraktiebolaget Phoenix.
Följande dagen vaknade Rehnhjelm i sin säng på hotellet framåt middagen.
Minnen från den förflutna natten stego upp som vålnader och omgåvo hans
säng mitt på sommarljusa dagen. Han såg det vackra, med blommor rikt
försedda rummet, där orgien hade stått med skruvade innanluckor; han såg
den trettiofemåriga aktrisen, som av en rival blivit deporterad till
gumrollerna; hon kommer in förtvivlad och rasande över nya skymfer,
berusar sig och lägger upp benen på soffkanten, och när det blir för
varmt i rummet, knäpper hon upp klänningslivet lika sorglöst som när en
herre öppnar på västen efter en stark middag; där flaxar den gamla
komikern, som fått lämna älskarfacket i god tid och efter en kort
blomstring nedsjunkit till anmälningsroller och nu roar det lägre
borgerskapet med sina visor och framför allt sina berättelser om sin
stormaktstid; men mitt i rök och rushägringarna ser han den unga
sextonåriga, som kommer med tårade ögon och berättar för den mörka
Falander huru den stora direktören ånyo gjort henne nesliga anbud och
vid hennes avslag svurit att hämnas så, att hon hädanefter endast skulle
få pigroller; och han ser Falander, som tar emot allas sorger och
bekymmer och blåser på dem så att de försvinna; hur han upplöser allt:
förolämpningar, förödmjukelser, åsnesparkar, olyckor, nöd, elände och
jämmer i ett intet; hur han lär och förmanar sina vänner att icke
överskatta något, framför allt icke sina sorger. Men åter och åter ser
han den lilla sextonåriga, med den oskyldiga minen, vars vän han blev
och av vilken han vid avskedet hade fått en kyss, en häftig, passionerad
kyss, som hans inflammerade hjärna nu, när den var uppriktig, erinrade
sig att den funnit något oväntad. Men vad var det hon hette?
Han reser sig för att gripa vattenkaraffinen och får fatt i en liten
näsduk med vinfläckar på! Ah! Där står det outplånligt skrivet med
märkbläck -- Agnes! Han kysser den på det renaste stället två gånger och
stoppar den i sin koffert. Därpå klär han sig omsorgsfullt för att gå
upp i teaterdirektionen, som träffas säkrast mellan 12 och 3.
För att icke ha något att förebrå sig, går han upp i bolaget kl. 12 och
träffar en vaktmästare, som frågar hans ärende och om han icke kan stå
till tjänst. Rehnhjelm anser icke att det är möjligt, utan frågar ånyo
om direktören träffas, varpå han blir upplyst om att direktören för
närvarande befinner sig i fabriken, men nog skall komma upp framåt
middagen. Rehnhjelm tror att fabriken är en familjär benämning på
teatern, men blir upplyst om att verkställande direktören egentligen
driver en tändsticksfabrik. Hans svåger kamreraren sitter på
postkontoret och brukar inte komma upp förrän klockan 2, och dennes son
sekreteraren är upptagen på telegrafbyrån, så att man aldrig var säker
på att råka honom. Som emellertid vaktmästaren trodde sig förstå
Rehnhjelms ärende, så överlämnade han på egna och teaterns vägnar ett
exemplar av teaterns statuter, varmed den unge debutanten skulle
fördriva tiden, tills någon av direktionen råkade få sina vägar dit
uppåt. Han beväpnade sig sålunda med tålamod och satte sig i en soffa
att studera. När han läst igenom reglementet var klockan bara halv ett.
Då talade han vid vaktmästaren till tre kvart på ett. Därefter satte han
sig att utgrunda första paragrafen i statuterna: »Teatern är en moralisk
institution, därför skola dess medlemmar söka beflita sig om
Gudsfruktan, dygd och goda seder.» Han vände på frasen och sökte få den
i dess rätta belysning utan att lyckas. Om teatern redan är en moralisk
institution, så behöva ju icke medlemmarna, vilka just (jämte direktör,
kamrer, sekreter, maskiner och dekorationer) utgöra institutionen, så
behöva de icke söka beflita sig om allt det där vackra vad det nu heter.
Om man skulle ha satt så här: teatern är en omoralisk institution och
därför ... ja, då hade det blivit mening uti det och det var säkert inte
direktionens mening. Och så tänkte han på Hamlets »ord, ord», men
erinrade sig genast att det var gammalt att citera Hamlet och att man
skulle uttrycka sina tankar med egna ord, och så valde han och stannade
vid att kalla det för prat, men det förkastade han såsom icke heller
originellt, men det var icke originalet heller.
Paragraf 2 hjälpte honom därefter att fördriva en kvart med betraktelser
över dess text: »Teatern är ingalunda till för att roa. Ei blot til
lyst.» Här stod: teatern är icke till för att roa, och här stod: teatern
är icke uteslutande till för att roa, alltså är den (också) till för att
roa. Därpå tänkte han efter när man har roligt på teatern: jo, när man
ser barn, i synnerhet söner, bedraga sina föräldrar på pengar, i
synnerhet om föräldrarna äro sparsamma, beskedliga och förståndiga; för
det andra när hustrur bedraga sina män; i synnerhet är detta mycket
roligt om mannen är gammal och behöver sin hustrus stöd; vidare kom han
ihåg, att han skrattat förfärligt åt två gamla män, vilka höllo på att
dö av hunger, emedan deras affär gått bakut, och att man än i dag
skrattade däråt i en pjäs av en klassisk författare. Han erinrade sig
vidare, att han hade njutit av en äldre mans olycka, som förlorat
hörseln, och att han tillsammans med sex hundra andra personer varit på
det högsta road av en prästman, som på naturlig väg sökte bot för den
galenskap hans återhållsamhet bragt honom i, och åt det hyckleri han för
sitt måls vinnande måste utöva. Vad var det man sålunda skrattade åt?
frågade han sig. Och efter som han inte hade annat att göra, så försökte
han svara på det! Jo, det var åt olyckan, nöden, eländet, lasten,
dygden, det godas nederlag, det ondas seger. Detta resultat, som delvis
var nytt för honom, försatte honom i gott humör, och han fann uti detta
slags lek med tankar ett stort nöje. Som direktionen ännu icke lät höra
av sig, så fortsatte han att leka, och så kom han, innan fem minuter
gått, till det resultatet, att man i tragedien gråter åt precis samma
sak som man i komedien skrattar åt. Men där stannade han, ty in stormade
den store scendirektören, stormade förbi Rehnhjelm utan att låtsa se
honom och kastade sig in i ett rum till vänster, varifrån ögonblicket
därpå en ringklocka hördes ristas av en stark hand. Vaktmästaren behövde
en halv minut för att komma in och ut igen och förklara att hans höghet
tog emot.
När Rehnhjelm inträdde hade direktören redan hunnit brösta av och rikta
sin mörsare med en vinkel så stor att han omöjligt kunde se den dödlige
som smådarrande inträdde. Men han måste ha hört honom, ty han frågade
genast i en förolämpande ton vad som behagades.
Rehnhjelm förklarade att han önskade debut.
-- Ha! Stor debut! Stor entusiasm! Har herrn någon repertoar? Spelat
Hamlet, Lear, Richard Sheridan, Volontären, inropad 10 gånger efter
tredje akten? Va? Hä!
-- Jag har aldrig uppträtt förr.
-- Ah så! Det var en annan sak!
Han satte sig i en försilvrad fåtölj med blått siden och hans ansikte
anlade en mask, som om den skulle tjäna till illustration åt någon av
biografierna i Svetonius.
-- Får jag säga herrn min uppriktiga mening? Va? Låt bli den här banan!
-- Omöjligt!
-- Jag upprepar: låt bli den här banan! Det är den allra rysligaste av
alla banor! Den är så full av förödmjukelser, obehag, nålstyng, törnen,
herre, som, tro mig, skola göra er livet så bittert, att ni skulle önska
att ni aldrig vore född!
Han såg verkligen trovärdig ut, men Rehnhjelm var orygglig i sitt
beslut.
-- Nå, lägg märke till mina ord! Jag avråder er högtidligen och
förklarar utsikterna så mörka, att ni kanske kan få gå som statist i
flera år! Tänk på det! Och kom inte till mig se'n och beklaga er. Denna
bana är så helvetiskt svår, herre, så att om ni visste det, skulle ni
aldrig ge er in på den! Ni får ett helvete, tro mig, nu har jag sagt
det.
Det var förspillda ord.
-- Skulle inte herrn då hällre vilja taga engagement genast utan debut;
det är mindre risk.
-- Jo, naturligtvis, men det hade jag inte satt i fråga.
-- Var så god och skriv under det här kontraktet då. Tolv hundra
riksdaler i lön och två års kontrakt! Är det bra?
Han tog fram ett färdigskrivet och av direktionen undertecknat kontrakt,
som låg under läskpapperet, och räckte det åt Rehnhjelm att ifyllas,
vilket Rehnhjelm, som blivit yr av de tolv hundra riksdalerna, osett
skrev under.
När detta var gjort, lånade direktören honom sitt stora långfinger med
karneolsringen och sade: Välkommen! varvid han visade tandköttet i övre
käken och den gula och blodsprängda vitan i två ögon med såpgrön iris.
Och så var audiensen slut. Men Rehnhjelm, som tyckte att det hela gått
alldeles för fort, stannade kvar och tog sig friheten fråga om icke han
skulle vänta tills direktionen sammanträdde.
-- Direktionen? bröt den store tragöden ut; det är jag! Har han något
att fråga, så vänd sig bara till mig! Vill han ha ett råd, så vänd sig
till mig! Till mig, herre! Och ingen annan! Se så! -- Marsch!
Det såg ut som om Rehnhjelms rockskört fastnat i någon spik just då han
var på utgående, ty så hastigt tvärstannade han och vände sig om för att
liksom få se huru de sista orden sågo ut, men han fick endast se det
röda tandköttet, som liknade ett tortyrinstrument, och det med blod
marmorerade ögat, varför han icke kände sig böjd att fordra någon
förklaring utan skyndade ner till stadskällaren för att äta middag och
träffa Falander.
Denne satt redan vid sitt bord, lugn och likgiltig som om han vore
beredd på det allra värsta av vad slag som helst. Det förvånade honom
sålunda icke att Rehnhjelm blivit engagerad, ehuru han blev betydligt
mörk, när han fick höra det.
-- Vad tyckte du om direktören annars? frågade Falander.
-- Jag tänkte ge honom en örfil, men jag vågade inte.
-- Det vågar inte direktionen heller, och därför är han den som styr. Du
skall alltid se att råheten sitter och styr. Du vet att han är dramatisk
författare också?
-- Jag har hört det!
-- Han gör ett slags historiska skådespel, som alltid gå och vinna
bifall, och det beror därpå att han skriver roller i stället för att
göra karaktärer; han anbringar applådställen vid sortierna och driver
ocker med den s. k. fosterländska känslan. För övrigt kunna aldrig hans
figurer tala, utan de gräla eller, som man säger, gorma: män och
kvinnor, gamla och unga, allihop, så att hans bekanta stycke »Kung
Göstas Söner» med rätta kallas historiskt gorm i fem uppträden, ty det
är inga handlingar, utan formliga uppträden, familjeuppträden,
gatuuppträden, riksdagsuppträden och så vidare. I stället för repliker
ger man varandra gliringar, vilka framkalla icke scener, utan de
rysligaste spektakel. I stället för dialoger har han ordväxlingar, i
vilka man okvädar varandra, och den högsta dramatiska verkan framkallas
av handgripligheter. Kritiken säger, att han är stor i skildringen av
historiska karaktärer. Hur har han då skildrat Gustav Vasa i den pjäsen
jag nämnde? Jo, som en bredaxlad, långskäggig, högröstad, oregerlig och
armstark person -- han slår bland annat sönder ett bord på Riksdagen i
Västerås och sparkar ut en dörrspegel på Vadstena möte. Men en gång sade
kritiken, att hans pjäser saknade mening; då blev han ond och tog sig
till att skriva sedekomedier med mening. Han hade en pojke, som gick i
skolan (han är gift, vidundret) och uppförde sig oskickligt, så att han
fick stut! Genast skrev fadern en sedekomedi, som avritade lärarna och
visade huru omänskligt ungdomen behandlas nu för tiden. En annan gång
fick han en rättvis recension, och genast gjorde han en sedekomedi, där
han avritade stadens liberala tidningsskrivare! Nå, han skall få vara i
fred för mig!
-- Nå, men varför hatar han dig?
-- Därför att jag på en repetition sade Don Pasquale, ehuru han
förklarat att det heter Paskal. Resultatet: att jag blev ålagd vid vite
att säga som han befallde, varvid han förklarade, att det må heta vad
fan det vill över hela världen, men här ska det heta Paskal, för _så
heter det_!
-- Var kommer han ifrån? Vad har han varit?
-- Kan du inte se att han varit vagnmakaregesäll? Men om han visste, att
du visste det, så skulle han förgifta dig! Men för att nu tala om något
helt annat, hur finner du dig efter gårdagen?
-- Utmärkt! Jag har ju glömt att tacka dig!
-- Nå! Det är bra! Och du tycker om flickan? Agnes?
-- Ja, jag tyckte mycket om henne!
-- Och hon är kär i dig! Det passar bra, det! Tag henne, du!
-- Ack, så du pratar! Inte kunna vi gifta oss ännu!
-- Vem har sagt att ni skola göra det?
-- Vad menar du då?
-- Du är aderton år, hon är sexton! Ni älska varandra! Nåväl! När ni äro
ense, så är det väl den mest privata affär som är kvar.
-- Jag förstår dig inte! Uppmanar du mig till en dålig handling? Eller
hur?
-- Jag uppmanar dig att litet lyda naturens stora röster och inte dumma
människors. Om människor förkasta ert beteende, då är det avundsjuka,
och moralen, som de bestå, det är deras elakhet, som anlagt en lämplig,
presentabel form. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin
stora fest, som är gudarnas glädje, men samhällets fasa, som fruktar att
få betala barnuppfostringshjälp.
-- Varför råder du oss inte till giftermål?
-- Därför att det är något annat! Man binder sig inte för livet efter en
kvälls samvaro, och det är inte sagt att den, som är med i lust, vill
vara med i nöd! Äktenskapet är en själsangelägenhet; det är inte det här
just vidare! För övrigt behöver jag icke uppmana er till vad som kommer
att ske ändå. Älska ni varandra i ungdomen, innan det blir för sent,
älska som fåglarna, utan tanke på bosättning, eller som blomstren av den
klass, som heter Dioecia.
-- Du får inte tala så där vanvördigt om den flickan! Hon är god,
oskyldig och beklagansvärd, och den, som vågar säga annat, den ljuger.
Har du sett några mera oskyldiga ögon än hennes, är det icke sanning i
själva klangen hos hennes röst! Hon är värd en stor kärlek och en ren
kärlek, icke en sådan som du talar om, och jag hoppas det vara sista
gången du framkastar något i den vägen! Och det kan du säga henne, att
jag skall anse som den största lycka och största ära att en gång, när
jag blir henne värdig, få bjuda henne min hand!
Falander kastade med huvudet så att ormarna ringlade sig.
-- Värdig henne? Din hand? Vad säger du?
-- Det jag står vid!
-- Det är förfärligt! Om jag säger dig, att denna flicka icke allenast
saknar alla de egenskaper du tillerkänner henne, utan att hon även
besitter de motsatta, så tror du mig icke, utan blir min ovän!
-- Ja, det blir jag!
-- Tänk att världen är så uppfylld med lögn, att en människa inte blir
trodd då hon talar sanning.
-- Hur skall man kunna tro dig, som inte har någon moral?
-- Se där ha vi ordet igen! Det är ett märkvärdigt ord; det besvarar
alla frågor, avklipper alla resonemang, försvarar alla fel, egna, men
icke andras, nedslår alla motståndare, talar både för och emot, alldeles
som en sakförare! Nu slog du mig med det, nästa gång slår jag dig!
Farväl, jag måste gå hem, ty jag har lektion klockan tre! Farväl! Lycka
till.
Och Rehnhjelm lämnades ensam med sin middag och sina betraktelser.
* * * * *
När Falander kom hem till sig, klädde han sig i morgonrock och tofflor,
som om han alldeles icke väntade något besök. Men en häftig sinnesoro
syntes sätta honom i verksamhet, ty han gick fram och åter på golvet och
stannade då och då bakom gardinen för att osedd kunna se utåt gatan.
Därpå gick han till spegeln, knäppte av sin krage och lade den ifrån sig
på divansbordet. Efter en stunds promenad satte han sig i soffan, tog en
fruntimmersfotografi från en visitbricka, lade den under ett ofantligt
förstoringsglas och betraktade den så som man betraktar ett
mikroskopiskt preparat. Han satt ganska länge vid detta arbete. Då han
fick höra steg i trapporna, grävde han hastigt ner fotografien där han
tagit den, sprang upp och satte sig vid skrivbordet så, att han kom att
sitta med ryggen åt dörren. Han var i full sysselsättning med att
skriva, då en knackning -- två korta och svaga dubbelslag -- hördes på
dörren.
-- Stig in, ropade Falander med en röst, som icke lät inbjudande, utan
snarare lämpade sig för en utvisning.
In trädde en ung flicka, liten till växten, men med behagliga linjer i
sin figur; ett fint, ovalt ansikte, omgivet av hår, som tycktes ha fått
sin ljusa färg genom blekning i solen, ty det hade icke denna deciderade
blonda färg, som är medfödd. Den lilla näsan och den fint skurna munnen
frambragte ett muntert spel med små, lekfulla kurvor, vilka förändrade
former oupphörligt, som figurerna i kaleidoskopet; när till exempel hon
rörde näsvingarna och det ljusröda brosket tecknade sig som ett
blåsippsblad, drogos läpparna i sär och visade spetsarna av mycket små,
jämna tänder, vilka, ehuru de voro egna, både voro för jämna och för
vita för att inge förtroende. Ögonen vinklade uppåt mot näsroten och
släpade sedan nedåt mot tinningarna, varigenom frambragtes ett ständigt
bedjande, elegiskt uttryck, vilket gjorde en trolsk disharmoni mot
ansiktets nedre, lekande partier; men pupillen var orolig och kunde i
ett ögonblick bli fin som spetsen på en synål och i nästa spärras upp
och stirra som objektivet på en natt-tub.
Emellertid steg hon nu in och reglade dörren, efter att ha tagit in
nyckeln.
Falander satt kvar och skrev.
-- Du kommer sent i dag, Agnes! sade han.
-- Ja, det gör jag, svarade hon trotsigt, under det hon tog av sig
hatten och gjorde sig hemmastadd.
-- Ja, vi voro länge uppe i natt!
-- Varför stiger du inte upp och hälsar? Så trött får man ändå inte
vara!
-- Ack, förlåt att jag glömde det!
-- Glömde? Jag har märkt, att du glömmer dig åtskilligt på en tid.
-- Såå? Huru lång tid har du märkt det?
-- Huru lång tid? Vad menar du? Var så god och tag av dig nattrocken och
tofflorna!
-- Kära du, det är första gången det har hänt mig i dag, och det tycker
du är en lång tid! Nog är det underligt? Säg?
-- Du hånar mig! Vad är det med dig? Du har varit så besynnerlig på en
tid!
-- En tid? Där ha vi det igen! Varför säger du en tid? Därför att det
skall ljugas! Varför skall det ljugas?
-- Jaså, du beskyller mig för att ljuga?
-- Ånej! Jag bara skämtade.
-- Tror du inte jag ser, att du ledsnat på mig. Tror du inte jag såg det
i går kväll, då du var så uppmärksam mot den där simpla Jenny, att du
inte hade ett ord åt mig på hela kvällen.
-- Du är svartsjuk således?
-- Jag? Nej, vet du, inte det allra minsta! Föredrar du henne för mig,
så var så god! Det skall inte röra mig ett grand!
-- Såå? Du är inte svartsjuk? Det är under vanliga förhållanden en
ledsam omständighet!
-- Under vanliga förhållanden? Vad menar du med det?
-- Jag menar -- helt enkelt -- att jag ledsnat på dig, som du själv sade
nyss!
-- Det ljuger du! Du har inte gjort det!
Hon rörde på näsvingarna, visade tandspetsarna och stack med synålarna.
-- Låt oss tala om något annat, sade han. -- Vad tyckte du om Rehnhjelm?
-- Mycket bra! Det var en snäll gosse! Och en fin gosse!
-- Han blev alldeles kär i dig!
-- Så du pratar!
-- Men det värsta är att han vill gifta sig med dig!
-- Var så god och låt mig slippa höra sådana där dumheter!
-- Men som han bara är tjugu år, ämnar han vänta tills han blir dig
värdig, som han uttryckte sig!
-- En sådan tok!
-- Med värdig menar han att vara en erkänd skådespelare! Och det kan han
inte bli förrän han får roller! Kan du inte skaffa honom det?
Agnes rodnade, kastade sig upp i soffhörnet och visade ett par eleganta
stövletter med guldtofsar.
-- Jag? Som inte får några själv! Du hånar mig!
-- Ja, jag gjorde det!
-- Du är en djävul, Gustav! Vill du tro det?
-- Kanske! Kanske inte! Det är så svårt att avgöra sådant! Emellertid,
om du är en förståndig flicka ...
-- Tig!
Hon tog en vass papperskniv från bordet och lyfte den hotande på skämt,
som såg ut som allvar.
-- Du är så vacker i dag, Agnes! sade Falander.
-- I dag? Vad menar du? I dag? Har du inte sett det förr?
-- Åjo! Det har jag nog!
-- Varför suckar du?
-- Det gör man alltid när man har rumlat.
-- Får jag se på dig? Har du ont i dina ögon?
-- Nattvaket, kära du!
-- Jag skall gå, så får du sova middag!
-- Gå inte ifrån mig! Jag kan inte sova ändå.
-- Jag tror att jag måste gå i alla fall! Jag skulle egentligen bara
komma hit och säga det!
Hennes röst blev vek och hennes ögonlock sänkte sig sakta som ridån
efter en dödsscen. Falander svarade:
-- Det var snällt att du ändå kom och sa ifrån.
Hon steg upp och knöt på sin hatt framför spegeln.
-- Har du någon parfym här? frågade hon.
-- Nej, den har jag på teatern!
-- Du skall lägga bort att röka pipa; det fäster så fasligt i kläderna.
-- Jag ska göra det!
Hon böjde sig ner och knäppte om sitt strumpeband.
-- Förlåt! sade hon och kastade en bedjande blick på Falander.
-- Vad då? svarade han med frånvarande min, som om han inte sett något.
Som svaret uteblev, fattade han mod, tog ett långt andetag och frågade:
-- Vart skall du gå?
-- Jag skall gå bort och prova en klänning, så att du behöver inte alls
vara orolig! svarade hon, som hon tyckte, mycket ledigt. Men han hörde
på de falska accenterna att det var repeterat, och han sade endast:
-- Adjö, då!
Hon kom emot honom för att bli kysst. Han tog henne i famn och tryckte
henne mot sitt bröst som om han ville kväva henne, därpå kysste han
henne på pannan, förde henne till dörren, sköt henne ut och sade helt
kort: adjö!
SEXTONDE KAPITLET.
I Vita bergen.
En eftermiddag i augusti sitter Falk i Mosebacke trädgård igen, ensam nu
liksom han varit hela sommaren; och han gör ett överslag över sina
erfarenheter under detta fjärdedels år, som gått sedan han var här sist,
så uppfylld av förhoppningar, så modig och så stark. Han känner sig
gammal, trött, likgiltig; han har sett in i alla dessa husmassor, som
stå där nere; och det såg alltid ut på ett annat sätt än han trodde. Han
har varit ute i världen och skådat människorna under mångahanda
förhållanden, så som endast en fattigläkare eller en tidningsreferent
får se dem, dock med den skillnad att referenten får se dem som de visa
sig, under det läkaren vanligen får se dem sådana de äro; han hade haft
tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjur under alla möjliga
former. Han hade bevistat riksdagen, kyrkostämmor, bolagsstämmor,
sammankomster för välgörande ändamål, polisrannsakningar, fester,
begravningar, folkmöten; överallt stora ord, och många ord, ord som
aldrig brukas i dagligt tal, något slags särskilda ord, som icke äro
uttryck för någon tanke, åtminstone icke för den som skulle uttalas. Han
hade därigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldrig
se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjuret, vilket måste så vara,
efter som civilisationen förbjuder öppet krig; hans brist på umgänge
gjorde att han glömde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skål
och vägg är rätt älskvärt om det icke retas, och som gärna visar sig med
alla sina fel och svagheter så snart inga vittnen äro närvarande. Detta
hade han glömt och därför var han mycket bitter. Men det var en annan
omständighet, som var ledsammare: han hade förlorat aktningen för sig
själv! Och detta utan att han begått en enda handling, för vilken han
behövde blygas! Men andra hade berövat honom den, och det går mycket
lätt för sig. Överallt och var helst han uppträtt, hade man visat honom
missaktning, och hur skulle han, som från barndomen blivit berövad
självkänslan, kunna akta den, som alla andra missaktade! Men vad som
gjorde honom riktigt olycklig var, att se huru de konservatives
referenter, det vill säga de som försvarade, eller åtminstone lämnade
oantastat, allt vrångt, huru de blevo behandlade med rätt mycken
hövlighet. Det var således icke så mycket mot yrket som tidningsskrivare
utan som de eländas målsman han åtnjöt allmänt förakt! Stundom hade han
varit ett rov för grymma tvivel! Han hade till exempel vid redogörelsen
för Tritons bolagsstämma begagnat ordet svindel. Härpå hade Gråkappan
svarat i en lång artikel och så klart bevisat att bolaget var ett
national-patriotiskt filantropiskt företag, att han själv nära på trodde
att han haft orätt, och han gick länge med samvetskval över att han så
lättsinnigt handskats med människors rykte. Han befann sig emellertid nu
i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut indifferentism, det
berodde endast på nästa impuls vad riktning det skulle ta.
Livet hade denna sommar varit honom så surt, att han med skadeglädje
hälsat varje regndag, och han kände ett relativt behag nu, då han såg
huru ett och annat vissnat blad rasslade fram över sandgångarna. Han
satt och anställde till sin tröst sataniskt muntra betraktelser över sin
tillvaro och dess ändamål, då han kände en mager, knotig hand läggas på
sin axel och en annan gripa om hans arm, som om det vore döden, som
ville taga honom på orden och föra honom ut i dansen. Han såg upp och
blev förskräckt: där stod Ygberg, blek som ett lik, tärd i ansiktet och
med ögonen så urvattnade i färgen som endast hungern kan åstadkomma.
-- Se god dag, Falk, viskade han med knappt hörbar stämma och skallrade
i hela kroppen.
-- God dag, bror Ygberg, svarade Falk och kände sig vid riktigt gott
humör. Sitt ner och drick en kopp kaffe, för tusan! Hur står det till
med dig? Du ser ut som du skulle legat under isen.
-- Å, jag har varit så sjuk! så sjuk!
-- Du har haft en trevlig sommar du, som jag!
-- Har den varit så svår för dig också? frågade Ygberg, under det ett
svagt hopp att så skulle ha varit förhållandet, upplyste hans gulgröna
ansikte.
-- Jag bara vill säga: Gud ske lov, att den förbannade sommaren är över!
För mig skall det få vara vinter hela året! Det är inte nog med att man
skall lida själv, man skall också behöva se på hur andra glädja sig! Jag
har inte varit med min fot utom tullarna! Har du?
-- Jag har inte sett en gran sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni
månad! Men varför skall man behöva se på granar, precis! Inte är det så
nödvändigt! Och inte är det något märkvärdigt heller! Men det är det,
att man inte kan få det, som känns så bittert!
-- Ja, det bry vi oss inte om nu; det mulnar där borta i öster, så att i
morgon få vi regn, och när solen syns igen så är det höst. Skål!
Ygberg såg på punschen som om han trodde det var gift, men han drack
ändå.
-- Nå, tog Falk upp, det var du som skrev den där sköna berättelsen om
skyddsängeln eller sjöförsäkringsbolaget Triton åt Smithen. Var det inte
mot din övertygelse?
-- Övertygelse? Jag har ingen övertygelse!
-- Har du inte?
-- Nej! Det är bara dumma människor som ha sådant!
-- Är du omoralisk, Ygberg?
-- Nej! Ser du, om en dum människa får en tanke, antingen av sig själv
eller av någon annan, så upphöjer han den till sin övertygelse och
håller på den och kör med den, icke därför att det är en övertygelse,
utan att det är _hans_ övertygelse! Vad bolaget i fråga angår, så tror
jag att det är svindel! Det skadar nog många människor, aktieägarna, men
så gör det andra människor, direktionen och tjänstemännen, dess mer
glädje, och då har det ändå gjort mycket gott!
-- Har du då förlorat alla begrepp om heder, min vän?
-- Man måste offra allt för sin plikt!
-- Ja, det erkänner jag!
-- Det är människans första och största plikt att leva -- att leva till
vad pris som helst! Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga lagen
fordrar det.
-- Men hedern får man icke offra.
-- Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt -- de fordra
av den fattige, att han offrar den så kallade hedern! Detta är grymt,
men det rår icke den fattige för!
-- Du har icke några glada åsikter om livet!
-- Varifrån skulle jag ha fått dem?
-- Ja, det är sant!
-- Men för att komma till något annat, så har jag fått brev från
Rehnhjelm. Jag skall läsa några bitar för dig, om du har lust!
-- Han har ju gått in till teatern, har jag hört!
-- Ja, och där tycks han inte ha glada dagar.
Ygberg tog upp ett brev ur sin bröstficka, stoppade en sockerbit i
munnen och läste.
»Om det finnes ett helvete i livet efter detta, vilket är ganska
tvivelaktigt ...»
-- Han har blivit fritänkare, pojken!
»Så kan det icke bliva värre än det jag har nu. Jag har varit engagerad
två månader och jag tycker att det har varit två år! En djävul, för
detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör, har tagit mitt öde i sina
händer och han far fram med det så, att jag tänkt rymma tre gånger om
dagen; men försiktigtvis äro kontraktets straffbestämmelser så svåra,
att jag skulle förstöra mina föräldrars namn, vilket i händelse av
rättegång skulle komma i dagen, att jag föredrager att stanna. Tänk dig,
jag har uppträtt varenda kväll som statist och ännu icke fått säga ett
ord. Tjugu kvällar å rad har jag fått stryka umbra i ansiktet och gå
fram i en zigenarkostym, av vilken icke ett plagg passar mig: trikoterna
äro för långa, skorna för stora, jackan för kort. En underdjävul, som
kallas kulissufflör, ser noga efter, att jag icke får byta ut dessa
plagg mot dem som passa, och var gång jag försöker krypa bakom
folkhopen, som består av fabrikörens-direktörens snusmalare, så öppna de
leden och knuffa fram mig till avantscenen, och tittar jag då åt
kulissen, så får jag se underdjävulen stå och skratta, och tittar jag åt
salongen, ser jag den onde själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes
ha engagerat mig för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle
göra teatern något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på
att jag behövde öva mig i talroller någon gång, om jag skulle bli
skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa
först innan man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det sade
han vara lögn, och frågade om jag trodde att skådespelarkonsten, den
skönaste och svåraste av alla konster, icke fordrade någon skola? Då jag
svarade honom, att det just var min mening, och att jag därför väntade
otåligt att få börja den där skolan, sa han att jag var en obildad hund
och att han skulle sparka mig! Då jag invände mot detta, frågade han
ytterligare om jag trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för
ynglingar med dåliga affärer, och jag svarade ett öppet, obetingat,
glatt: ja! Då förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller
han på med nu! Jag känner huru min själ brinner ner som ett talgljus i
korsdrag, och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till
slut, fast det i moln sig döljer», eller hur det står i katekesen. Men
det värsta av allt är, att jag förlorar aktningen för denna konst, som
har varit min ungdoms kärlek och dröm. Hur är det möjligt annat än att
jag skall börja underskatta värdet av denna konst, då jag ser personer
som komma hit utan uppfostran, utan bildning, från kroppsarbeten och
yrken, från gatan, drivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm
och förstånd, och att se huru de efter ett par månader spela
karaktärsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha någon
gnista aning om den tid, i vilken de röra sig, eller ett spår av insikt
om den betydelse, personen de föreställa, ägde i verkligheten.
Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland denna
pöbel (några ledamöter av kåren hava varit i kollision med paragrafer i
strafflagen), som förtrycker mig, vad jag aldrig varit -- aristokrat,
ty, så svårt kan aldrig de bildades förtryck kännas av de obildade.
Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En flicka av
renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis är hon också trampad
och undergår samma långsamma avrättning som jag, sedan hon med stolthet
och förakt avslagit regissörens skamliga anbud. Hon är den enda kvinnan
med levande ande bland alla de djur, som kräla här i smutsen, och hon
älskar mig med hela sin själ och hon är nu i hemlighet min trolovade. --
O, jag väntar blott den dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda
henne min hand, men när? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans,
men så kommer det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet!
Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges,
då hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är mer än man kan
uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.
Från Olle kan jag hälsa och från Lundell också! Olle har blivit så
förändrad. Han har kommit in på ett nytt slags filosofi, som river ner
allting, och vänder upp och ner på alla saker, så att de stå på huvudet.
Det är mycket roligt att höra på, och förefaller ganska sant ibland, men
det blir allt farligt i längden. Jag tror att han fått dessa idéer under
umgänget med en skådespelare härstädes, som är ett mycket gott huvud och
som har stora kunskaper, men som är mycket omoralisk och som jag både
tycker om och hatar på samma gång! Det är en besynnerlig människa! Han
är i botten god, uppoffrande, ädel, storsint, jag kan med ett ord icke
ange någon dålig egenskap hos honom -- men han är omoralisk, och utan
moral är människan i alla fall en usling! Icke sant?
Nu måste jag avbryta, ty jag ser min ängel, min goda ande komma, och nu
skall jag åter ha en stund, då alla onda tankar skola fly och jag åter
skall känna mig som en bättre människa! Hälsa Falk och bed honom tänka
på mitt öde, när han har det svårt.