P. S. Min man är borta.»

* * * * *

Därpå steg hon upp och klädde sig för att vara i ordning klockan 12.

* * * * *

Det hade blivit afton samma dag. Österlånggatan låg redan i skymning, då

klockan slog sju i Tyskan; endast en svag ljusstrimma från Ferkens gränd

bröt ännu in i Falks linkramhandel, som Andersson då stängde. På

kontoret innanför hade luckorna redan blivit tillskjutna och gasen tänd.

Där var sopat och städat; vid dörren ståtade tvenne buteljkorgar, ur

vilka halsar med rött lack och gult lack och stanniol och till och med

skärt silkespapper stucko upp. Mitt på golvet stod ett bord med vit duk;

på detta tronade en ostindisk bål och en tung, mångarmad silverstake.

Och på golvet vandrade Carl Nicolaus Falk. Han hade påtagit en svart

bonjour och såg respektabel, men även glad ut. Han hade rättighet att

fordra en trevlig afton; han bestod den själv och hade arrangerat den

själv; han var hemma hos sig utan att vara generad av fruntimmerna, och

hans gäster voro av den naturen, att han hade rättighet fordra icke

allenast uppmärksamhet och artighet utan även litet mera. De voro

visserligen endast två, men han tyckte inte om mycket folk; dessa voro

hans vänner, pålitliga, tillgivna som hundar, undergivna, behagliga,

alltid laddade med smicker och aldrig begivna på motsägelser. Han kunde

nog ha skaffat sig bättre umgänge för sina pengar, och han hade även

sådant två gånger om året, då hans fars gamla vänner voro bjudna, men

han var uppriktigt sagt för mycket despot för att trivas med dem.

Emellertid var klockan tre minuter över sju och några gäster hade icke

infunnit sig. Falk började bli otålig. Han var van att, då han

rekvirerade sitt folk, de på minuten voro på platsen. Tanken på de

ovanligt bländande arrangemangerna och dessas förlamande intryck

uppehöll dock hans tålamod den minut som åtgick innan notarien Fritz

Levin i Postverket inträdde.

-- God afton, min snälla bror -- nej! -- här stannade han i

rockavdragningen, tog av glasögonen och hycklade en överraskning över de

storartade tillrustningarna som om han ville falla baklänges av bara

förvåning. Sjuarmade ljusastaken och tabernaklet. Min Gud, min Gud!

utbrast han då han fick se buteljkorgarna.

Den som under utbrottet av dessa väl överlästa roligheter tog av sig

överrocken var en medelålders man av den för tjugu år sedan moderna

Kunglig Sekterstypen, med mustascher och polisonger i ett sammanhang och

håret med sned bena och coup-de-vent. Han var blek som ett lik, tunn som

en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder

och hade hemligt umgänge med fattigdomen.

Falk välkomnade honom på ett rått och överlägset sätt, som antydde, dels

att han föraktade smicker, i synnerhet från det hållet, dels att den

inträdande åtnjöt förtroendet att vara hans vän. Såsom lämplig

gratulation till utnämningen ansåg han vara att göra en relation om hans

fars kungliga fullmakt på kaptensbeställningen vid Borgerskapet.

-- Nå, det känns skönt att ha sin kungliga fullmakt! Va? Min far hade

också kunglig fullmakt ...

-- Förlåt, min lilla bror, jag har bara konstitutorial.

-- Nå konsistorial eller kunglig fullmakt är precis detsamma; ska du

lära mig det, du! Min far hade också kunglig fullmakt ...

-- Jag försäkrar bror!

-- Försäkrar! Vad menar du med försäkra! Tror du att jag står och

ljuger. Säg? Menar du verkligen att jag ljuger?

-- Nej, för all del, du ska inte ta i så hett!

-- Du erkänner sålunda att jag inte ljuger, alltså har du då kunglig

fullmakt. Vad står du och pratar smörja för då! Min far ...

Den bleka mannen, som redan vid inträdet i kontoret tycktes ha en pluton

furier efter sig, ty han skallrade i alla leder, störtade nu fram mot

sin välgörare, fast besluten att göra processen kort, innan kalaset

började, så att man sedan kunde få vara i ro.

-- Hjälp mig, stönade han som en drunknande, i det han drog fram ett

reversal ur bröstfickan.

Falk satte sig i soffan, ropade på Andersson, befallde honom dra upp

buteljerna, och började laga bålen. Därpå svarade han den bleke:

-- Hjälp? Har jag inte hjälpt dig? Har du inte lånat av mig upprepade

gånger utan att betala igen? Va? Nå, har jag inte hjälpt dig? Vad menar

du då?

-- Min kära bror, det vet jag nog att du alltid varit snäll emot mig.

-- Nåå, är du inte ordinarie nu? Jo! Nåväl! Det skulle ju bli så bra då!

Då skulle alla skulder betalas och då skulle det bli ett nytt liv. Det

där har jag hört nu i aderton år. Nå, hur mycket får du i lön nu?

-- Tolvhundra riksdaler, mot åttahundra som jag hade förut; men nu ska

du höra. Fullmakten kostar ett hundratjugufem, pensionskassan tar

femtio, summa ett hundrasjuttiofem; var ska jag få dem ifrån! Men nu

kommer det värsta, mina fordringsägare ha tagit införsel i halva lön,

således har jag numera bara sexhundra riksdaler att leva på i stället

för att jag hade åtta förut, och det är detta jag väntat på i nitton år.

Det är roligt att bli ordinarie då!

-- Ja, men varför har du satt dig i skuld? Man ska inte sätta sig i

skuld; aldrig sätta -- sig -- i -- skuld!

-- När man får gå med hundra riksdalers gratifikation i många år.

-- Då har man inte där att göra. Emellertid, det där är saker som inte

rör mig! -- inte -- rör -- mig!

-- Vill du inte för den här enda gången skriva på?

-- Du känner mina principer i detta fall, jag skriver aldrig på. Låt det

vara slut nu!

Levin tycktes icke vara ovan vid avslag i den där vägen och han lugnade

sig. I detsamma kom också magister Nyström och gjorde ett önskvärt

avbrott i samtalet. Det var en torr person med ett hemlighetsfullt

utseende och hemlighetsfull ålder; hans sysselsättning var också

hemlighetsfull -- han skulle vara lärare vid någon skola på söder, men i

vilken, det frågade ingen efter och han var icke angelägen att tala om

det. Hans mission i Falks sällskap var för det första att tituleras

magister, när någon hörde det, för det andra att vara undergiven och

artig, för det tredje att då och då komma och begära att få låna, högst

en femma, ty det ingick i Falks andliga behov, att folk skulle komma och

be att få låna pengar av honom, helt litet förstås, och för det fjärde,

att skriva vers vid festliga tillfällen, vilket icke var det minst

maktpåliggande i hans mission.

Nu satt Carl Nicolaus Falk där, själv mitt i skinnsoffan, ty man skulle

inte glömma, att det var hans soffa, omgiven av sin generalstab, eller

sina hundar, som man ock kunde säga. Levin fann allting magnifikt,

bålen, glasen, sleven, cigarrerna (hela lådan var framburen från

kaminkransen), tändstickorna, askfaten, buteljerna, korkarna,

järntrådarna -- allt. Magistern såg nöjd ut och behövde icke tala, ty

det gjorde de andra; han skulle endast vara närvarande för att vid behov

åkallas som vittne.

Falk höjde första glaset och drack -- för vem, det fick ingen veta, men

magistern trodde, att det var för dagens hjälte och drog därför fram med

verserna med detsamma samt började läsa till »Fritz Levin, då han blev

ordinarie».

Falk överfölls härvid av en svår hosta, vilken inverkade störande på

uppläsningen och tillintetgjorde verkan av de mest kvicka pointerna; men

Nyström, som var en klok man, hade förutsett detta och därför hade han

instuckit den lika vackert tänkta som sagda sanningen att »vart fan

skulle Fritz Levin ha farit, om icke Carl Nicolaus Falk hade varit».

Denna fina antydan på de många ficklånen, som Falk beviljat sin

ordinarie vän, gjorde att hostan gav sig och att man bättre kunde

uppfatta slutstrofen, som helt ogrannlaga dedicerades till Levin, vilket

missgrepp åter igen hotade att störa harmonien. Falk hällde i sig sitt

glas, liksom om han tömt en kalk bräddad av otacksamheten.

-- Du var inte så rolig i dag som du brukar, Nyström! sade han.

-- Nej, han var mycket roligare på din trettioåttonde födelsedag,

hjälpte Levin på, som visste vart det skulle bära hän.

Falk genomletade med en blick hans själs hemligaste vrår för att se

efter om där dolde sig något svek -- och som han var för stolt att se

något, såg han intet. Han fullföljde alltså:

-- Ja, det tror jag det! det var det roligaste jag hört; det var så

kvickt så att man skulle kunna låta trycka det; du borde låta trycka

dina saker. Hör du, Nyström, du kommer bestämt ihåg dem utantill, gör du

inte det?

Nyström hade så dåligt minne eller, för att säga sanningen, han tyckte

att de druckit för litet för att göra ett så grovt våld på blyghet och

god smak och han bad att få uppskov; men Falk, som retades av den tysta

oppositionen, och som redan var för långt ute för att vända om,

insisterade. Han trodde till och med att han hade en avskrift av

verserna på sig; han sökte i plånboken och, jaha, där lågo de.

Blygsamheten förbjöd honom icke att läsa upp dem själv, ty det hade han

gjort många gånger, men det lät bättre om en annan gjorde det. Och den

stackars hunden bet i sin kedja, men den höll. Han var en finkänslig

natur, denne magister, men han måste vara rå för att kunna få fortfara

att förvalta livets dyrbara gåva, och han hade varit rå med besked. Alla

livets intimaste förhållanden voro blottade, allt som stod i förbindelse

med trettioåttaåringens födelse, upptagande i församlingen, uppfostran

och vård var förlöjligat och måste ha förefallit själva föremålet

vämjeligt, såvida det rört någon annan person än honom själv, men nu var

det utmärkt, därför att det sysselsatte sig med hans person. Efter

slutad läsning dracks Falks skål med jubel och den dracks i många glas,

ty man kände, att man var för nykter för att kunna hålla sina verkliga

känslor i styr.

Därpå röjdes bordet och nu inbars en magnifik sexa med ostron och fågel

och annat gott. Falk gick omkring och luktade på assietterna, skickade

en och annan tillbaka, tillsåg att engelska portern var kylslagen och

att vinerna voro tempererade vart efter sin art. Det var nu som hans

hundar skulle tjänstgöra och bereda honom ett angenämt skådespel. När

allt var färdigt tog han upp sitt guldur och höll det i handen medan han

framkastade följande skämtsamma fråga, vid vilken de svarande voro så

vana, så vana:

-- Huru mycket äro herrarnas silverklockor?

Dessa avgåvo pliktskyldigast och under lämpliga skratt det äskade

svaret: deras klockor voro hos urmakaren. Detta försatte Falk i briljant

lynne, som tog sig luft i det alls icke oväntade:

-- Djuren fodras klockan åtta! -- Varpå han satte sig, slog i tre supar,

tog själv en och inbjöd de andra att göra samma.

-- Jag börjar, jag, efter som ni inte vill! Här krusas inte. Hugg för

er, pojkar!

Och så börjades fodringen. Carl Nicolaus, som icke var synnerligen

hungrig, hade god tid att njuta av de andras aptit, och han uppmanade

dem med hugg och slag och otidigheter att de skulle äta. Ett gränslöst

välvilligt leende spred sig över hans ljusa solskensanlete, när han såg

deras iver, och det var svårt att utröna vilket som mest gladde honom:

att de åto så snällt, eller att de voro så hungriga. Han satt som en

kusk och smackade på dem och klatschade åt dem:

-- Ät du, Nyström; du vet inte när du får något härnäst! Sätt i dig,

notarie; du ser ut som du skulle behöva kött på bena. Grinar du åt

ostronen -- duger de inte åt en så'n där, kanhända? -- Va! Tag en bit

till! Tag för dig du! Orkar inte? Vad är det för prat! Se så! Nu ta vi

en halva! Drick öl, gossar! Du ska ha mera lax! Du ska, ta mig fan, ha

en bit lax till! Ät du, ta mig fan! Det kostar dig lika mycket!

När fågeln var skuren, fyllde Carl Nicolaus med en viss högtidlighet

rödvinsglasen, varvid gästerna, som befarade ett tal, gjorde en paus.

Värden höjde sitt glas, luktade på detsamma och framsade med djupt

allvar följande välkomsthälsning:

-- Skål, suggor!

Nyström besvarade tacksamt skålen med att höja sitt glas och dricka, men

Levin lät sitt stå, varvid han såg ut som om han slipade en kniv i

bakfickan.

När supén led till slut och Levin kände sig stärkt av mat och dryck och

vinets ångor stego, började han erfara en viss vådlig känsla av

oberoende och en stark frihetslusta vaknade hos honom. Hans röst blev

mera klangfull, hans ord uttalades med mera säkerhet och han rörde sig

obesvärat.

-- Tag hit en cigarr, befallde han, en god cigarr! Inte något fusel!

Carl Nicolaus, som tog detta för ett lyckat skämt, lydde.

-- Jag ser inte din bror här i kväll! sade Levin nonchalant.

Det låg något olycksbådande och hotande i hans röst, och detta kände

Falk, ty han blev missmodig.

-- Nej! svarade han kort, men obestämt.

Levin dröjde innan han slog till nästa slag. Det hörde till hans mest

inbringande sysselsättningar att lägga sig i folks affärer, som det

heter, och han bar skvaller mellan familjer, sådde ett litet

tvedräktsfrö här och där, för att sedan få den tacksamma rollen av

medlare. Härigenom skaffade han sig ett fruktansvärt inflytande, och han

kunde när han ville leda människorna som dockor. Falk kände också detta

obehagliga inflytande och ville bli fri från det, men han kunde icke, ty

Levin förstod så väl att med finter reta hans nyfikenhet; och genom att

antyda mera än han i själva verket visste, lockade han ur folk deras

hemligheter.

Nu var det emellertid Levin, som hade piskan, och han svor, att han

skulle köra sin förtryckare. Han klatschade ännu bara i luften, men Falk

väntade på stryk. Han försökte byta om ämne. Han uppmanade att dricka,

och där dracks! Levin blev allt vitare och kallare, men ruset steg! Han

lekte med sitt offer!

-- Din fru har främmande i kväll, sade han likgiltigt.

-- Hur vet du det? frågade Falk bestört.

-- Jag vet allting, svarade Levin och visade tänderna. Han gjorde också

det i det närmaste. Hans vidsträckta affärsförbindelser nödgade honom

att besöka så många offentliga ställen som möjligt, och där fick han

höra mycket, både vad som sades i hans sällskap och i andras.

Falk blev verkligen rädd, han visste inte varför, och han fann för gott

att avvända den annalkande faran. Han blev artig och till och med

ödmjuk, men Levin blev allt djärvare. Till sist återstod för värden

endast att hålla ett tal, att verkligen erinra om orsaken till

förtärandet av dessa massor mat och vin, med ett ord, att ge ett

erkännande åt dagens hjälte. Det fanns ingen annan utväg --; han var

visserligen ingen talare, men det måste nu ske! Han knackade i bålen,

fyllde glasen och erinrande sig ett gammalt tal, som hans far höll för

honom, då han blev sin egen, steg han upp och började mycket långsamt.

-- Mina herrar! Jag har nu varit min egen i åtta år; jag var då inte mer

än trettio.

Förändrandet av läge från att sitta till att stå framkallade en häftig

blodstigning åt huvudet, så att han kände sig förvirrad, vartill även

Levins hånande blickar bidrogo. Han blev så bortkommen att talet trettio

föreföll honom så vidunderligt stort att han häpnade --

-- Sa jag trettio? Jag menade -- inte det! Emellertid, jag hade då

konditionerat hos min far, i -- många år, jag kan inte erinra mig -- nu

-- precis huru många. Mja! Det skulle bli för långt att upprepa vad jag

under dessa år genomgick och erfor, ty det är människans öde! Ni tycker

kanske att jag är egoistisk ...

-- Hör! stönade Nyström, som lagt ner sitt trötta huvud på bordet.

Levin stötte ut röken mot talaren som om han spottade åt honom.

Falk, som nu hade sitt rus givet, fortfor, under det hans blickar sökte

ett fjärran mål, som han icke kunde fatta.

-- Människan är egoistisk, det veta vi alla. Mja! Min far, som höll tal

för mig när jag blev min egen, som jag nyss nämnde --

Här tog talaren upp sitt guldur och lösgjorde det från kedjan. De båda

åhörarna spärrade upp ögonen. Skulle han ge Levin en hedersgåva?

-- Överlämnade vid tillfället följande guldur, som han fått av sin far

anno --

Åter igen de fruktansvärda siffrorna, och han ryggade!

-- Detta guldur, mina herrar, har jag fått, och det är aldrig -- utan

rörelse -- jag tänker på den stund -- jag fick det. Ni tycker kanske att

jag är egoistisk, mina herrar? Det är jag inte! Det är visserligen inte

vackert att tala om sig själv, men, vid ett tillfälle som detta, ligger

det så nära till hands, att man tar en överblick tillbaka -- över det

förflutna. Jag vill bara berätta en enda liten omständighet.

Han hade glömt Levin, glömt dagens betydelse och trodde att det var hans

svensexa. Men nu svävade för honom scenen med brodern om morgonen och

hans triumf. Han kände otydligt ett behov att tala om denna triumf, men

han kunde icke erinra sig mera av detaljerna än att han bevisat honom,

att han var en skurk; hela bevisningskedjan hade fallit bort ur minnet

och det återstod endast två fakta: brodern och en skurk; han försökte

knyta ihop dem, men de gingo i sär. -- Hans hjärna arbetade och

arbetade, och nya bilder rullade fram. Han behövde tala om något

ädelmodigt drag ur sitt liv; han kom i håg att han givit sin hustru

pengar på morgonen, att hon fick sova så länge hon ville och fick dricka

kaffe på sängen; men det lämpade sig icke för tillfället; han befann sig

i en svår belägenhet och vaknade till besinning av fruktan för den

tystnad som uppstått och de två vassa blickar som oavlåtligt betraktade

honom. Han fann sig stående med uret i hand. Uret? Var hade det kommit

ifrån! Varför sutto de här i mörkret och han stod! Jo, så var det, han

talade för dem om uret och de väntade på fortsättningen.

-- Detta ur, mina herrar, är visserligen inte något märkvärdigt ur. Det

är bara franskt guld.

De båda silverklockornas forne ägare gjorde stora ögon. Det var nytt för

dem!

-- Och jag tror att det bara är sju rubiner -- det är alls inte något

märkvärdigt ur -- det är snarare ett dåligt ur!

Han blev ond av någon hemlig orsak, som knappast hans hjärna visste, och

han måste bryta ut emot någonting. Han knackade uret i bordet och skrek:

-- Det är ett förbannat dåligt ur, säger jag. Hör på när jag talar! Tror

du mig inte, Fritz? Svara! Du sitter och ser så falsk ut. Du tror inte

vad jag säger! Jag ser på dina ögon, Fritz, att du inte tror vad jag

säger. Jag är människokännare, du! och jag kan nog gå i borgen för dig

en gång till! -- Antingen ljuger du eller ljuger jag. Hör på nu, ska jag

bevisa att du är en skurk. Mja! Hör på, Nyström! Om -- jag -- skriver

ett falskt intyg är jag en skurk då?

-- Visst fan är du en skurk, svarade Nyström ögonblickligen.

-- Ja! -- Mja!

Han försökte förgäves erinra sig, att Levin skrivit något falskt intyg

eller över huvud något intyg alls -- alltså förföll saken. Levin var

trött och fruktade att offret skulle förlora besinningen, så att det ej

skulle äga krafter kvar att kunna njuta av det tillärnade slaget. Han

avklippte sålunda med ett skämt i Falks egen stil.

-- Skål, gamla skurk!

Därpå lät han karbasen gå. Han tog nämligen fram ett tidningsnummer och

frågade Falk i en kall, mördande ton:

-- Har du läst Folkets Fana?

Falk stirrade på skandalbladet, men teg. Det oundvikliga skulle komma.

-- Det står en rolig artikel där om »Kollegiet för utbetalandet av

ämbetsmännens löner».

Falk blev vit i ansiktet.

-- Man säger att din bror har skrivit det!

-- Det är lögn! Min bror är ingen skandalskrivare! Inte _min_ bror, du!

-- Tyvärr har han dock fått stå för det! Han lär vara bortkörd från

verket.

-- Det ljuger du!

-- Nej! Jag såg honom för övrigt tillsammans med en slusk på Tennknappen

härom midda'n! Det är förbannat synd på pojke!

Detta var verkligen det värsta som skulle kunnat träffa Carl Nicolaus

Falk. Han var vanärad! Hans namn och hans fars namn -- allt vad de gamle

borgarne uträttat var förgäves gjort. Om någon kommit och berättat att

hans hustru hade dött -- då kunde den saken ha blivit hjälpt, en

penningförlust kunde också ha blivit reparerad. Om någon berättat, att

hans vänner Levin eller Nyström blivit arresterade för förfalskning, så

skulle han helt enkelt ha förnekat bekantskapen, ty han syntes aldrig

ute med dem. Men släktskapen med sin bror kunde han icke förneka. Han

var vanärad genom sin bror; det var ett faktum!

Levin hade haft ett visst nöje i att få frambära denna historia; ty

Falk, som aldrig gav sin bror något uppmuntrande tillmäle, då denne

hörde det, plägade däremot skryta med honom och hans förtjänster inför

sina vänner.

»Min bror, häradshövdingen! Hm! Det är ett huvud det! Han kommer att gå

långt, ska ni få se!» Att ständigt höra dessa indirekta förebråelser

hade retat Levin, så mycket mer som Carl Nicolaus drog upp en bestämd,

oöverstiglig skillnad mellan notarier och häradshövdingar, ehuru han

icke kunde precisera den med ord.

Levin hade utan att behöva lyfta sin hand fått en lysande hämnd, för så

gott pris, att han ansåg sig ha råd att vara ädelmodig och uppträda som

tröstare.

-- Nå, inte ska du ta det så förbaskat hett. Man kan ju vara människa

ändå, fast man är tidningsskrivare, och vad skandalen beträffar, så är

den inte så farlig. När man inte går åt enskilda personer, så är det ju

inte skandal; för övrigt är det mycket roligt skrivet, mycket kvickt och

det läses i hela sta'n.

Det sista tröstepillret höll på att sätta Falk i raseri.

-- Han har stulit mitt goda namn, mitt namn! Hur ska jag våga visa mig

på Börsen i morgon. Vad ska folk säga!

Med folk menade han egentligen sin hustru, vilken skulle bli mycket glad

över denna händelse, som gjorde mesalliansen mindre kännbar. Hans hustru

skulle bli hans jämlike -- denna tanke gjorde honom ursinnig! Han

fattades av ett osläckligt människohat. Han önskade, att han varit den

vanbördiges far, så skulle han åtminstone kunnat två sina händer genom

att begagna det faderliga prerogativet och utdela en förbannelse och så

varit fri, men en broderlig sådan, det hade man aldrig hört talas om!

Kanske han själv till någon del vållat sin vanära; hade han icke gjort

våld på broderns böjelse vid valet av bana, hade han kanske framkallat

detta genom uppträdet om morgonen, eller genom de ekonomiska svårigheter

han bragt honom uti? Han? Skulle han ha vållat detta? Nej! Han hade

aldrig begått någon låg handling; han var ren, han åtnjöt aktning och

anseende, han var icke skandalskrivare, han hade icke blivit bortkörd;

hade han icke ett papper i fickan med intyg på att han var den bästa vän

med det bästa hjärta, hade icke magistern nyss läst upp det. Jo,

visserligen! Han satte sig till att dricka -- omåttligt -- icke för att

döva sitt samvete, det behövde han icke, då han icke gjort något orätt,

utan för att kväva sin vrede. Men det halp icke, den kokade över och de

som sutto närmast blevo skollade.

-- Drick, era uslingar! Där sitter det där fäet och sover! Det är vänner

det där! Väck på honom du, Levin! Du! Du!

-- Vem skriker du åt? frågade den förolämpade Levin, med vresig ton.

-- Åt dig, naturligtvis!

Det växlades över bordet två blickar som icke lovade något gott. Falk,

som blivit vid bättre lynne av att se en annan människa ursinnig, tog en

fylld slev och hällde över huvudet på magistern, så att det rann ner

under skjortkragen.

-- Gör inte om det där, sade Levin bestämt och hotande.

-- Vem skulle hindra mig?

-- Jag. -- Ja just jag! Jag tillåter inte sådana skändligheter som att

du förstör hans kläder!

-- _Hans_ kläder! skrattade Falk. _Hans_ kläder! Är det inte min rock,

har han inte fått den av mig?

-- Nu går det för långt -- sade Levin och steg upp för att gå.

-- Jaså, du går nu! Du är mätt, du orkar inte dricka mer, du behöver mig

inte mer i kväll; vill du inte låna en femma? Va! Kan jag inte få den

äran att låna dig lite pengar? Eller ska jag skriva på i stället? Skriva

på, du!

Vid ordet »skriva på» spetsade Levin öronen. Tänk, om han skulle kunna

överraska honom i en sådan upprörd sinnesstämning. Han kände sig vek vid

den tanken.

-- Du ska inte vara orättvis, min bror, upptog han samtalet ånyo. Jag är

inte otacksam, och vet mer än väl att uppskatta din godhet; jag är

fattig, så fattig, som du aldrig varit och aldrig kan bli; jag har lidit

förödmjukelser, som du aldrig trott, men dig har jag alltid ansett som

en vän. När _jag_ säger ordet vän -- så menar jag det. Du har druckit i

kväll och är ledsen, och därför är du obillig, men jag försäkrar er,

mina herrar, att bättre hjärta än du har, Carl Nicolaus, det finns inte!

Och det är inte första gången jag säger det. Jag tackar dig för din

uppmärksamhet i dag, om jag nämligen kan ta åt mig den välfägnad, som

här har beståtts och de utmärkta viner här ha flödat. -- Jag tackar dig,

min bror, och dricker din skål. Skål, bror Carl Nicolaus. Tack,

hjärtligt tack! Du har inte gjort detta för inte! Kom det ihåg!

Detta, som framsades med en av rörelse (sinnesrörelse) vibrerande

stämma, hade underligt nog gjort verkan. Falk kände sig god; hade man

icke ånyo upprepat för honom att han hade ett gott hjärta. Han trodde

det. Ruset inträdde nu i det sentimentala stadiet. Man kom varandra

närmare, man talade turvis om sina goda egenskaper, om världens ondska,

om huru varmt man kände och huru gott man ville; man höll varandra i

hand. Falk talade om sin hustru, huru god han var emot henne; han talade

om huru andefattig hans sysselsättning var, huru djupt han kände bristen

på bildning, huru hans liv var förfelat; och när han druckit sin tionde

likör, anförtrodde han Levin, att han egentligen skulle ha velat ägna

sig åt den andliga banan, ja, blivit missionär. Man blev allt andligare

och andligare. Levin talade om sin avlidna mor, om hennes död och

begravning, om en försmådd kärlek och slutligen om sina religiösa

åsikter, »om vilka han icke talade med vem som helst»; och nu var man

inne på religionen. Klockan blev 1 och 2 och man fortsatte ännu, under

det Nyström sov så troget med huvudet och armarna på bordet. Kontoret

låg i en skymning av tobaksrök, som fördunklade gaslågornas sken; den

sjuarmade stakens sju ljus hade brunnit ner och bordet såg bedrövligt

ut. Ett och annat glas hade mist foten, cigarraska var strödd på den

nedsölade duken, tändstickor lågo kastade kring golvet. Genom hålen på

fönsterluckorna trängde nu dagsljuset in och bröt sig i långa strålar

genom tobaksmolnet och bildade en kabbalistisk figur på bordsduken

mellan de två troshjältarna, vilka voro som ivrigast i färd med att

omredigera Augsburgiska Bekännelsen. De talade nu med väsande röster,

deras hjärnor voro förslöade, orden kommo allt torrare, expansionen

minskades, oaktat den flitiga eldningen, man försökte ännu att skruva

upp sig i extasen, men den flämtade och flämtade, anden flydde, de

betydelselösa orden frambragtes ännu, men snart slocknade den sista

gnistan; de bedövade hjärnorna, vilka arbetat som piskade snurror,

sackade av och föllo ohjälpligt. Blott en tanke stod klar -- man måste

gå och sova, eller man vämjdes vid varandra, man ville vara ensam.

Nyström väcktes. Levin omfamnade Carl Nicolaus och stoppade tre cigarrer

i fickan. Man hade kommit för högt, för att så hastigt kunna stiga ner

igen och tala om reversen. Avsked växlades, värden släppte ut gästerna

-- och han var ensam! Han öppnade luckorna och dagsljuset föll in -- han

öppnade fönstret och en frisk luftström från Skeppsbron trängde fram

genom den trånga gränden, vars ena husrad var belyst av den uppgångna

solen. Klockan ringde fyra; denna lilla underbara ringning, som endast

den på bekymrets eller sjukdomens sömnlösa bädd, efter morgonen

törstande stackaren brukar få höra. Själva Österlånggatan, lastens,

smutsens, slagsmålens gata, låg där tyst, ensam, ren. Falk kände sig

djupt olycklig. Han var vanärad och han var ensam! Han stängde fönstret

och luckorna, och när han vände sig om och såg förödelsen, började han

städa; han plockade upp alla cigarrstumparna och kastade dem i kaminen,

han dukade av, han sopade, han dammade, han ställde var sak på sin

plats. Han tvättade sig i ansiktet och om händerna och kammade sig; en

polis skulle ha tagit honom för en mördare, som höll på att utplåna

spåren efter sin gärning. Men under allt detta tänkte han -- klart,

bestämt och redigt. Och när han fått rummet och sig själv i ordning,

hade han fattat ett beslut, vilket han verkligen länge förberett och som

nu skulle sättas i verket. Han skulle utplåna den vanära han lidit i sin

familj, han skulle stiga, han skulle bli en omtalad, en mäktig man; han

skulle börja ett nytt liv; han hade ett namn att upprätthålla och han

skulle förkovra det. Han kände, att en stor passion behövdes för att

hålla honom uppe efter det slag han fått i kväll; ärelystnaden hade

länge slumrat hos honom, man hade väckt den och nu var han färdig.

Han hade nu blivit fullkomligt nykter, han tände en cigarr, drack en

konjak och gick upp till sig, tyst och stilla, för att icke väcka sin

hustru.

FEMTE KAPITLET.

Hos förläggaren.

Arvid Falk skulle börja sina försök hos den mäktige Smith -- namnet hade

denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då han

en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet -- den

fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv

månader av ganska dåligt virke till och med. Hans metod var känd, men

det fanns ingen som vågade begagna den, ty därtill fordrades en

exempellös grad av oblyghet. Den författare som togs om händer av honom

kunde vara säker om att få sitt namn färdigt, och därför var Smith

överlupen av författare utan namn. Såsom ett exempel på huru

oemotståndlig han var, och huru han kunde skjuta fram folk trots publik

och kritik, brukade följande anföras. En ung gosse, som aldrig skrivit

förr, hade gjort en dålig roman, som han bar upp till Smith. Denne råkar

tycka om första kapitlet -- mera läste han aldrig -- och beslutar att

världen skall ha en ny författare. Boken kommer ut; på omslagets baksida

lästes: »_Blod och svärd._ Roman av Gustav Sjöholm. Detta arbete av den

unge och lovande författaren, vars namn redan länge varit känt och högt

värderat i vida kretsar etc. ... Karaktärernas djup ... klarhet ...

styrka. På det högsta rekommenderas åt vår romanläsande allmänhet».

Boken kom ut den 3 april. Den 4 april stod en recension i den mycket

lästa huvudstadstidningen _Gråkappan_, i vilken Smith hade 50 aktier.

Recensionen slutade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke

giva honom det; och vi rekommendera detta arbete icke allenast åt den

romanläsande, utan även åt den romanskrivande allmänheten.» Den 5 april

stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar och i annonsen

följande utdrag: »Gustav Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva

honom det.» (Gråkappan.)

Samma kväll stod en recension i _Den Obesticklige_, vilken icke läses av

någon alls. Där omtalades boken som ett mönster för usel litteratur, och

recensenten svor på att Gustav Sjöblom (avsiktlig misskrivning av rec.)

icke var något namn alls. Men som _Den Obesticklige_ icke lästes, så

hördes icke oppositionen. De andra huvudstadsbladen, som icke i omdömen

ville sticka av mot den ledande vördnadsvärda Gråkappan, och icke vågade

för Smith, voro rätt milda, men icke mer. De trodde att Gustav Sjöholm

skulle kunna med arbete och flit i en framtid förskaffa sig ett namn.

Det var tyst några dagar, men i alla tidningar, i _Den Obesticklige_ med

fetstil, stod annonsen och ropade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn.»

Men så dök där upp i X-köpings Allehanda en korrespondens, som for ut

emot huvudstadspressens hårdhet mot unga författare. Den hetlevrade

brevskrivaren slutade: »Gustav Sjöholm är helt enkelt ett snille, trots

doktrinära trähuvuns opposition.»

Dagen efter stod annonsen ånyo i alla tidningar och ropade: »Gustav

Sjöholm är redan ett namn» etc. (Gråkappan). »Gustav Sjöholm är ett

snille!» (X-köpings Allehanda.) Nästa häfte av Magasinet _Vårt Land_,

utgivet av Smith, innehöll på omslaget följande annons: »Det är en

glädje kunna meddela våra många läsare, att _den högt uppburne_

författaren Gustav Sjöholm _lovat_ oss till nästa häfte en

originalnovell» etc. Och så annons i tidningarna! Till Julen kom

slutligen kalendern _Vårt Folk_. Bland författare nämndes på

titelbladet: Orvar Odd, Talis Qvalis, Gustav Sjöholm m. fl. Faktum

kvarstod: Gustav Sjöholm var redan på åttonde månaden ett namn. Och

publiken, ja de kunde inte hjälpa det; de måste ha det i sig. De kunde

inte gå in i en boklåda och se på en bok förrän de måste läsa det, de

kunde inte ta i ett gammalt tidningspapper utan att det stod där

annonserat, ja det fanns icke något av livets förhållanden under vilket

de icke träffat på detta namn på en bit tryckt papper; fruarna fingo det

i matkorgen om lördagarna, pigorna buro hem det från hökarboden,

drängarna sopade upp det från gatan och herrarna buro det i

nattrocksfickan.

Med kännedom om denna Smiths stora makt, var det icke utan en viss

beklämning den unge författaren klättrade uppför hans mörka trappor i

Storkyrkobrinken. Länge fick han sitta och vänta och överlämna sig åt de

mest pinsamma betraktelser, tills dörren slås upp och en ung man med

förtvivlan i ansiktet och en pappersrulle under armen störtar ut.

Darrande inträder Falk i det innersta rummet, där den fruktade tog emot.

Sittande i en låg soffa, lugn och mild som en gud, nickade han vänligt

på sitt gråskäggiga, med en blå mössa försedda huvud och rökte så

fridfullt sin pipa, som om han icke nyss hade krossat en människas

förhoppningar eller stött en olycklig ifrån sig.

-- God dag, god dag!

Och han undersökte med ett par gudablickar den nykomnes kläder, vilka

han fann snygga, men därför bad han honom icke sitta ändå.

-- Mitt namn är ... Falk.

-- Jag har icke hört det namnet. -- Vad är herrns far?

-- Min far är död!

-- Nå, han är död! Gott! Vad kan jag göra för herrn?

Herrn upptog ur bröstfickan ett manuskript och framlämnade det till

Smith; denne satte sig på detsamma utan att betrakta det.

-- Nå, och detta skall jag låta trycka? Det är vers? Jaha, ja! Vet herrn

vad det kostar att trycka ett ark? Nej, det vet han icke!

Här stack han den okunniga i bröstet med pipskaftet.

-- Har herrn något namn? Nej! Har herrn utmärkt sig på något sätt? Nej!

-- Jag har för dessa dikter erhållit lovord av Akademien.

-- Vilken Akademi? Vitterhetsakademien! Ah, nå! Den som ger ut de många

flintsakerna. Nå!

-- Flintsakerna!

-- Ah, ja. Herrn vet ju, Vitterhetsakademien! Nå! Nere i Museum vid

Strömmen, nå!

-- Nej, herr Smith, Svenska Akademien, på Börsen ...

-- Nå ja! Den med Stearinljusen! Lika mycket! Det känner ingen människa

vad den är gott för! Nej, ser han, min gode herre, man skall ha ett

namn; som en Tegnell, en Öhronschlegel, en ja! Vårt land har många stora

skalder, som jag nu icke erinrar; men man skall ha ett namn. Herr Falk!

Hm! Vem känner Herr Falk? Icke jag åtminstone, och jag känner många

stora skalder. Jag sade häromdagen till min vän Ibsen: Hör nu, Ibsen --

jag kallar honom du -- hör nu, Ibsen, skriv något åt mitt Magasin; jag

betalar vad som helst! Han skrev, jag betalte -- men jag fick ock

betalt. Nå!

Den förkrossade unge mannen hade velat krypa ner mellan golvspringorna

och gömma sig, då han märkte att han stod inför en man som fick kalla

Ibsen du. Han ville ta igen sitt manuskript och springa sin väg, som den

där andra där nyss, ut, långt bort, till något större vattendrag. Smith

märkte nog detta.

-- Nå! Herrn kan skriva svenskt, jag tror nog det! Herrn känner också

vår litteratur bättre än jag gör! Nå. Gott! Jag har fått en idé! Jag har

hört att det finnes stora, sköna andliga författare långt bort i tiden,

under Gustaf Eriksson eller hans dotter Christin; nå, ja, lika gott. Jag

erinrar en, som har ett stort, mycket stort namn, som skrivit ett stort

versstycke om Guds skapade verk, tror jag! Håkan heter han i förnamn!

-- Haqvin Spegel, menar herr Smith! Guds verk och vila!

-- Ja, så! Nå! Jag har tänkt giva ut den! Vårt folk trängtar efter

religion i våra dagar; jag har märkt det; och man måste giva dem något.

Jag har visserligen nog givit dem förut av den Herman Franke och Arndt,

men den stora Stiftelsen kan sälja billigare än jag och nu vill jag giva

något gott, för gott pris. Vill herrn antaga den saken?

-- Jag vet icke vad mitt åliggande blir då det bara är fråga om en

omtryckning, svarade Falk, som icke vågade säga nej.

-- Ack nå, en sådan okunnighet! Redaktion och korrekturet då! Äro vi om

ens? Herrn ger ut! Icke så! Ska vi skriva en liten lapp? Arbetet

utkommer häftesvis. Icke så? En liten lapp! Ge mig pennan och bläcket

där! -- Nå!

Falk lydde; han kunde icke göra motstånd. Smith skrev och Falk skrev

under.

-- Så! Det var den saken! Nu den andra! Ge mig den lilla boken som

ligger där på hyllan! Den tredje hyllan! Så! Se nu, här! En brochyr!

Titel: _Der Schutzengel_. Nå, se nu vignetten! En ängel med ett ankare

och ett skepp -- det är en slättoppad skonare, tror jag! Man vet ju

vilken välsignelse sjöförsäkringen utövar på det allmänna sociala livet.

Alla människor ha ju någon gång skickat något, mycket eller litet, på

ett fartyg över sjön. Icke sant? Nå! Alla människor hava därför behov av

sjöförsäkring. Icke sant? Nå! Detta hava icke alla människor insett?

Nej! Därför är det ju den vetandes plikt att upplysa den ovetande? Nå!

Vi veta, herrn och jag veta, alltså böra vi upplysa. Denna bok handlar

om att varje människa bör försäkra sina saker, när han skickar dem över

sjön! Men denna bok är dåligt skriven! Nå! Därför skola vi skriva den

bättre! Icke sant? Herrn gör mig en novell på tio sidor till mitt

Magasin _Vårt Land_, och jag fordrar att herrn skall hava förstånd att

låta namnet _Triton_, så heter ett nytt bolag, som min brorson bildat

och som jag vill hjälpa, och man skall ju hjälpa sin nästa, icke sant?

Nå! Namnet _Triton_ skall förekomma två gånger, icke mer och icke

mindre; men så att det icke märkes! Förstår herrn?

Falk kände något motbjudande i den erbjudna affären, men det låg ju ännu

icke något ohederligt i förslagen och han fick ju arbete hos den

inflytelserike mannen, och allting i en handvändning, utan någon vidare

ansträngning. Han tackade sålunda och antog.

-- Herrn känner ju formatet! Fyra verktum på sidan gör mig fyrtio

verktum, à trettiotvå rader. Nå! Vi ska skriva en liten lapp, kanske.

Smith skrev en lapp och Falk skrev under.

-- Nå, så! Hör nu, herrn känner ju Svenska Historien? Se, nu, där på

hyllan igen! Där ligger en kliché, en trästock! Till höger! Nå! Kan

herrn säga mig vem den där damen är? Den skall vara en dronning!

Falk, som till en början icke kunde se annat än en svart trälapp,

upptäckte omsider några mänskliga drag och förklarade, att han trodde

det var Ulrika Eleonora.

-- Sa jag inte det! Hihihi! Den klossen har varit begagnad som dronning

Elisabeth av England och stått i en amerikansk folkbok, och nu har jag

fått den för gott pris med en otalig hop andra. Nu låter jag den passera

för Ulrika Eleonora i mitt Allmogebibliotek. Det är en god allmoge vi

har; den köper så snällt mina böcker. Nå, så! Vill herrn skriva texten?

Falks fint utbildade samvete kunde icke finna något egentligt orätt

häri, oaktat hans känslor voro mycket obehagligt berörda.

-- Nå! Så skriva vi en liten lapp! Sexton sidor liten oktav à tre

verktum, à 24 rader. Så!

Och så skrevs det igen! Som Falk ansåg audiensen slutad, gjorde han min

av att få igen sitt manuskript, på vilket Smith hela tiden hade suttit.

Men denne ville icke släppa det ur händerna, han skulle nog läsa det,

men det skulle komma att dröja, förklarade han.

-- Nå, herrn är en förståndig man, som vet vad tiden är värd. Här var

nyss en ung man, också med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan

använda. Nå, jag erbjöd honom detsamma som jag erbjöd herrn; vet herrn

vad han sa? Han bad mig göra något som jag inte kan tala om. Ja! det sa

han och så sprang han. Han kommer inte att leva länge, den mannen! Adjö!

Adjö! Herrn skaffar ju Håkan Spegel! Nå. -- Adjö, adjö.

Smith pekade med pipskaftet på dörren och Falk avlägsnade sig.

Det var icke lätta steg han gick. Den trälappen var tung, där den låg i

hans rockficka, den drog honom mot marken, den ryckte honom tillbaka.

Han tänkte på den bleke unge mannen med manuskriptet, som vågat säga

sådant åt Smith, och han fick högfärdiga tankar. Men så uppdök minnet om

gamla fäderneförmaningar och råd, och då framkom den gamla lögnen, att

allt arbete är lika aktningsvärt och förehöll honom hans högmod, och så

tog han sitt förnuft till fånga och gick hem för att skriva 48 verktum

Ulrika Eleonora.

Som han varit ute i god tid, befann han sig sittande vid skrivbordet

redan klockan nio. Han stoppade en stor pipa, vek av två ark papper,

torkade sina stålpennor och skulle erinra sig vad han visste om Ulrika

Eleonora. Han slog upp Ekelund och Fryxell. Där stod mycket under

rubriken Ulrika Eleonora, men om henne själv stod nästan ingenting.

Klockan halv tio hade han uttömt ämnet; han hade skrivit upp när hon var

född, när hon dog, när hon tillträdde regeringen, när hon avsade sig

den, vad föräldrarna hette och med vem hon var gift. Det var ett

ordinärt utdrag ur en kyrkbok -- och det fyllde icke mer än tre sidor --

återstod således endast tretton. Han rökte några pipor. Han grävde med

pennan i bläckhornet, som om han fiskat efter midgårdsormar, men det kom

ingenting upp. Han måste yttra sig om hennes person, göra en lätt

karaktärsteckning; han kände att han måste uttala en dom om henne.

Skulle han berömma henne eller riva ner henne? Som han var indifferent i

frågan, kunde han icke besluta sig för någondera förrän klockan blev

elva. Han rev ner henne -- och var på slutet av fjärde sidan -- återstod

tolv. Här voro goda råd dyra. Han skulle tala om hennes regering, men

som hon icke regerat, så var där intet att tala om. Han skrev om rådet

-- en sida -- återstod elva; han räddade Görtz' ära -- en sida --

återstod tio! Han var icke halvvägs ännu! Vad han hatade den kvinnan!

Nya pipor, nya stålpennor! Han gick tillbaka i tiden, han gjorde en

återblick, och som han var uppretad, råkade han stryka ner sitt gamla

ideal, Carl XII, men det gick så kvickt att därigenom bara en enda sida

blev lagd till de andra. Rest nio! Han gick framåt i tiden och hackade

på Fredrik I. En halv sida! Han såg med längtande blickar ner åt

papperet, såg var halvvägs låg, men kunde aldrig komma dit. Han hade

dock gjort sju och en halv små sidor, där Ekelund bara hade en och en

halv. Han kastade trälappen på golvet, sparkade den under byrån, kröp

efter den igen, dammade av den och lade den på bordet! Vilka kval! Han

kände sig så torr i sin själ som buxbomsstocken, han sökte skruva upp

sig till åsikter dem han icke ägde, han försökte uppväcka några känslor

för den avlidna drottningen, men hennes tråkiga drag, ristade i trä,

gjorde samma intryck på honom som han på trälappen. Han insåg då sin

oförmåga och han kände sig förtvivlad, förnedrad! Och det var denna bana

han utbytt mot den andra! Han tog åter igen sitt förnuft till fånga och

övergick till skyddsängeln. Den var ursprungligen författad för ett

tyskt bolag, som hette _Nereus_, och innehöll i korthet följande: Herr

och fru Schloss hade utvandrat till Amerika och där förvärvat stora

ägodelar, vilka de, för att berättelsen skulle bli möjlig, varit nog

opraktiska att förvandla i dyrbara lösören och nipper, och, för att

dessa desto säkrare skulle förkomma och ingenting kunna räddas, skickat

dem i förväg på en första klassens ångare, Washington n:o 326 i Veritas,

kopparförhydd och med vattentäta skott försedd, samt assurerad i det

stora tyska sjöförsäkringsbolaget _Nereus_ för 400,000 thlr. Nå! Herr

och fru Schloss avreste med barnen på den bästa ångaren på

White-Star-Line, Bolivar, vilken var assurerad i det stora tyska

sjöförsäkringsbolaget _Nereus_, med en grundfond av 10,000,000 dollars,

och ankommo till Liverpool. Resan fortsattes. De hade kommit till

Skagens udde. Vädret hade naturligtvis varit vackert och himlen

strålande klar hela vägen, men just som de kommo till Skagens farliga

udde bröt stormen naturligtvis lös; fartyget blev vrak, föräldrarna, som

voro livförsäkrade, drunknade, och garanterade därigenom de räddade

barnen en summa av 1,500 pund sterling. Barnen blevo naturligtvis mycket

glada häröver och ankommo vid gott lynne till Hamburg för att taga i

besittning både livförsäkringssumman och föräldraarvet. Döm om deras

bestörtning, då de där fingo underrättelse om att Washington, fjorton

dagar förut, strandat på Doggers Bankar och att hela deras

förmögenhet gått oassurerad till botten. Återstod sålunda endast

livförsäkringssumman. De skyndade till bolagets agentur, men döm om

deras förskräckelse, då de fingo höra att föräldrarna uraktlåtit

inbetala sista premien, som förfallit till betalning dagen förut --

vilket öde! -- Just samma dag de drunknade! Barnen blevo häröver mycket

ledsna och sörjde bittert sina föräldrar, vilka så duktigt arbetat för

dem. Gråtande föllo de i varandras armar och svuro, att de hädanefter

alltid skulle sjöförsäkra sina saker och aldrig försumma att inbetala

sina livförsäkringspremier.

Och detta skulle nu lokaliseras och tillämpas på svenska förhållanden,

göras läsbart, till en novell, med vilken han skulle göra sitt inträde i

litteraturen! Åter igen vaknade högmodets djävul och viskade att han var

en lump, om han tog befattning med dessa saker, men denna röst tystades

snart ner av en annan röst, som kom från magtrakten och som åtföljdes av

ovanliga sugande och stickande känslor. Han drack ett glas vatten och

rökte en ny pipa, men obehaget ökades; hans tankar blevo mörkare; han

fann sitt rum otrevligt, tiden tycktes lång och enformig; han kände sig

matt och nedslagen; allting tycktes honom vara motigt; hans tankar voro

fadda och rörde sig om ingenting eller endast oangenäma ting, och

samtidigt ökades den kroppsliga olusten! Han undrade om han var hungrig!

Klockan var ett och han brukade icke äta förrän tre! Han undersökte

oroligt sin kassa. Trettiofem öre! Alltså ingen middag! Det var första

gången i hans liv! Han hade aldrig haft sådana bekymmer förr! Men med

trettiofem öre behövde man icke svälta. Han kunde ju skicka efter bröd

och öl. Nej, det kunde han icke, ty det gick icke an, det passade icke,

och att gå själv ner på mjölkmagasinet? Nej! Och att gå ut och låna?

Omöjligt! Det fanns ingen han ville låna av! Med vissheten härom rasade

hungern fram som ett lössläppt vilddjur och rev honom och slet honom och

jagade honom kring rummet. Han rökte den ena pipan efter den andra för

att döva odjuret, men det hjälpte inte. Nu gick en trumvirvel nere på

kaserngården, och han såg huru gardisterna marscherade upp med sina

kopparflaskor för att få middag; det rökte ur alla skorstenar han såg,

middagsklockan ringde på Skeppsholmen, det fräste i grannens,

poliskonstapelns, kök, och stekoset trängde ut genom den öppna

farstudörren och in till honom; han hörde slamret av knivar och

tallrikar i rummet bredvid och huru barnen läste bordsbönen;

stenläggarna nere på gatan sovo, mätta, sin middag på de tomma

matsäcksknytena; han var så övertygad om, att hela staden åt middag i

denna stund, alla utom han ensam! Och han blev ond på Gud. Då sprang en

klar tanke genom hans hjärna. Han tog Ulrika Eleonora och skyddsängeln

och lade in dem i ett papper, varpå han skrev Smiths namn och adress,

och så gav han budet sina trettiofem öre. Då andades han lättare och

lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne.

SJÄTTE KAPITLET.

Röda rummet.

Samma middagssol, som sett Arvid Falk duka under i första kampen mot

hungern, lyste så munter in i stugan vid Lill-Jans, där Sellén stod i

skjortärmarna framför sitt staffli och målade på sitt stycke, som

följande dag skulle upp på utställningen innan klockan 10, färdigt,

fernissat och försett med ram. Olle Montanus satt i fållbänken och läste

i den underbara boken, som han fått låna på en dag mot sin halsduk;

dessemellan kastade han en blick på Selléns målning och uttalade sitt

gillande, ty han beundrade i Sellén en stor talang. Lundell höll i ro på

med sin korsnedtagning; han hade redan tre tavlor uppe på utställningen

och avvaktade inköpet, liksom många andra, med en viss spänning.

-- Det är bra, Sellén! -- sade Olle. Du målar gudomligt!

-- Får jag se nu på din spenat, inföll Lundell, som av grundsats aldrig

beundrade något.

Motivet var enkelt och storartat. Ett flygsandfält på Hallands kust med

havet i bakgrunden; höststämning, solglimtar genom brustna moln; en del

av förgrunden utgjordes av flygsand med nyss uppkastad, ännu

vattendrypande tång, solbelyst; därnäst havet, ett gott stycke utåt i

stark skugga och hög sjö med vita kammar, men längst bort i horisonten

lyser solen igen och öppnar perspektiv i det oändliga. Staffaget

utgjordes endast av en trupp sträckfåglar. Det var en tavla som talade

och som måste förstås av varje ofördärvat sinne, som haft mod att göra

ensamhetens hemlighetsfulla, rika bekantskaper och som sett flygsand

kväva lovande skördar. Och detta var målat med ingivelse och talang;

stämningen hade givit färgen och icke tvärtom.

-- Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell. Sätt dit en

förgrundsko!

-- Ah, du pratar! svarade Sellén.

-- Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en

figur, en flicka; jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här ...

-- Seså! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra.

Du är då för tokig efter kjolar!

-- Nå, gör som du vill, svarade Lundell hemligen stött över skämtet med

en av hans svaga sidor. -- Men nog kunde du ha gjort storkar i stället

för de där gråmasarna, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig

deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!

-- Ah, det begriper du inte!

Sellén var icke stark i motiveringen, men han var viss på sin sak och

hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag.

-- Men du får inte sälja, upptog Lundell, som var mån om kamratens

ekonomiska välgång.

-- Nå, så får jag leva ändå! Har jag någonsin fått sälja? Är jag sämre

för det! Tror du inte jag vet att jag skulle få sälja, om jag ville måla

som de andra; tror du inte jag kan måla lika dåligt som de? Jo,

vasserra! Men jag vill inte!

-- Men du ska väl tänka på att betala dina skulder! Du är skyldig mäster

Lund på Grytan ett par hundra riksdaler.

-- Nå, det blir han inte fattig på! För övrigt har han fått en tavla som

är värd dubbelt så mycket!

-- Du är då den egenkäraste människa jag hört! Den tavlan var inte värd

20 riksdaler.

-- Jag uppskattar den till fem hundra, enligt gängse pris! Men tycke och

smak är så olika här i världen, gunås. Jag tycker att din korsfästning

är usel, du tycker den är bra. Nå! Det kan ingen förtänka dig! Det är så

olika, si!

-- Emellertid har du förstört krediten för oss andra på Grytan; mäster

Lund sa upp mig i går, och jag vet inte var jag skall få någon middag i

dag!

-- Nå vad ska du med den att göra! Man får väl leva ändå! Jag har inte

ätit middag på två år!

-- Å, du rövade allt till dig en här om dagen av den där

häradshövdingen, du fick i dina klor.

-- Ja, det var sant! Det är en snäll gosse! Det är en talang för övrigt,

det var mycket natur i hans vers; jag läste några härom kvällen. Men jag

fruktar han är litet för vek för att kunna ta sig fram i världen; han

har så ömtåliga känslor, den kanaljen!

-- Får han vara i ditt sällskap, så ger det sig nog. Men jag tycker det

är gudlöst att se hur du bara har förstört den där unga Rehnhjelm på den

här korta tiden. Du lär ha gått och satt i honom att han skall gå in vid

teatern!

-- Nej, har han talat om det! Ja, det är en baddare! Han blir nog bra,

han, om han får leva; men det är inte så gott, det, när det är så

fasligt ont om mat! -- Guds död! Nu är färgen slut! Har du något vitt?

Nå gudan nåda ä' inte alla tuberna så klämda, så -- du måste ge mig

färg, Lundell.

-- Jag har inte mer än jag behöver själv, och om jag också hade, så

skulle jag akta mig att ge dig något!

-- Nå, prata inte skräp; du vet att det är brått.

-- Allvarsamt, jag har inte dina färger! Om du hushållade, så skulle de

räcka längre ...

-- Ja, det där veta vi! Tag hit pengar då!

-- Pengar, jo det var just att tala om!

-- Opp med dig, Olle, då; du ska ut och stampa!

Vid ordet stampa gjorde Olle en glad min, ty då visste han att det

skulle bli mat också. Sellén började söka omkring i rummet.

-- Vad ha ni för slag? Ett par stövlar! Dem få vi tjugufem öre på, men

det är bättre att sälja dem.

-- Det är Rehnhjelms, dem får du inte ta, avbröt Lundell, som ämnade

begagna dem på eftermiddagen, när han skulle gå till sta'n. -- Ska du ta

andras saker, tycker du?

-- Ja, vad gör det. Han ska få betalt för dem sen! Vad är det här för

ett paket? En sammetsväst! Den var vacker! Den tar jag själv, så får

Olle bära bort min! Kragar och manschetter! Ah, det är bara papper! Ett

par strumpor! Se där, Olle, tjugufem öre! Lägg dem i västen!

Tombuteljerna får du lov att sälja! Jag tror det är så gott du säljer

alltihop!

-- Ska du gå och sälja andras saker; du har då inte någon rättskänsla,

avbröt Lundell ånyo, som hade haft starka spekulationer att på

övertygelsens väg komma i besittning av det där paketet, som länge

frestat honom.

-- Ah, det får han betalt för sen! Men det här blir ingenting! Vi måste

ta ett par lakan ur sängen! Vad gör det? Inte behöva vi några lakan! Se

så, Olle! Stoppa in bara!

Olle gjorde med stor färdighet en påse av ett lakan och stoppade in

alltihop, under Lundells ivrigaste protester.

Sedan påsen var färdig, tog Olle den under armen, knäppte ihop den

trasiga bonjouren för att bättre kunna dölja västens frånvaro, och

vandrade i väg åt staden.

-- Han ser ut som en tjuv, sade Sellén, där han stod i fönstret och

tittade illmarigt ut åt vägen. -- Får han bara gå i fred för polisen nu,

så är det bra! -- Raska på, Olle! ropade han efter den bortgående. Köp

sex franska bröd och två halva öl, om det blir något över på färgen!

Olle vände sig om och svängde med hatten så tillitsfullt, som om han

redan hade kalaset i bakfickorna.

Lundell och Sellén voro ensamma. Sellén stod och beundrade sin nya

sammetsväst, som så länge varit föremål för Lundells tysta låga. Lundell

skrapade sin palett och kastade avundsjuka blickar på den förlorade

härligheten. Men det var inte det, han nu ville tala om och som han hade

så svårt att komma fram med.

-- Se hit på min tavla ett tag, sade han. Vad tycker du nu, allvarsamt!

-- Du ska inte knåpa och rita på henne, du ska måla! Var kommer ljuset

ifrån? Ifrån kläderna, ifrån de nakna partierna! Det är ju alldeles

tokigt! Vad andas de där människorna? Färg, linolja! Jag ser ingen luft!

-- Nå, menade Lundell, det där är så olika, som du säger! Men vad menar

du om kompositionen?

-- För mycket folk!

-- Ja, du är då faslig; jag ville nära på ha dit ett par till!

-- Låt mig se nu! Det är ett fel här! -- Sellén sköt dessa långa

blickar, som äro egna för kustbon eller slättbon!

-- Ja, det är ett fel! Kan du se det? medgav Lundell.

-- Det är bara karlfolk! Det är lite för torrt!

-- Ja, just det! Tänk att du kunde se det!

-- Du vill alltså ha en kvinna?

Lundell såg efter om han gycklade, men det var svårt att se, ty nu

visslade han.

-- Ja, det fattas mig en kvinno-_figur_, svarade han.

Det blev tyst, och det blev obehagligt, när man var så gamla bekanta på

tu man hand.

-- Om jag kunde begripa hur jag skulle bära mig åt för att få en modell.

Akademiens vill jag inte ha, ty dem känner hela världen, och det här

ämnet är religiöst för övrigt.

-- Du vill ha något finare? Oui! Jag förstår! Om hon inte skulle vara

naken, så kunde kanske jag ...

-- Inte ska hon vara naken, är du galen, ibland så mycket karlar; för

övrigt är det ett religiöst ämne ...

-- Ja, ja, det där veta vi. Hon skall emellertid ha kostym, litet

österländsk, stå lutad framåt, kan jag tro, låtsas ta upp något från

marken, visa axlarna, halsen och första dorsalerna, jag förstår! Men

religiöst, si, som Magdalena! Oui! Fågelperspektiv, si!

-- Du ska då gäckas med allting också; och dra ner allt!

-- Till saken! Till saken! Du skall ha dig en modell, för det skall man;

du känner ingen själv! Gott! Dina religiösa känslor förbjuda dig att

skaffa en sådan, alltså ska Rehnhjelm och jag, två lättsinniga sällar,

skaffa dig en!

-- Det ska vara en anständig flicka, det säger jag på förhand!

-- Naturligtvis, ja! Vi ska se till vad vi kan göra åt saken, i

övermorgon, då vi få pengar.

Och så målades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyra, och

tills hon blev fem. Då och då kastade man oroliga blickar utåt vägen.

Sellén avbröt först den ängsliga tystnaden.

-- Olle dröjer! Det har bestämt hänt honom något! sade han.

-- Ja, det hänger inte rätt ihop, men varför ska du också jämt skicka

den där stackaren! Du kan just gå dina ärenden själv.

-- Å, han har inte annat att göra, och han går så gärna!

-- Det vet du inte, och för övrigt skall jag säga dig, att man inte vet

var Olle slutar. Han har stora funderingar och kan vilken dag som helst

vara på benen igen, och då kan det vara gott att få räknas bland hans

vänner!

-- Nej, vad säger du! Vad är det för storverk han skall göra? Jag tror

nog, att Olle kommer att bli en stor man, fast det icke blir som

bildhuggare! Men det var mig en baddare att dröja! Tror du han kunnat gå

och köpa upp pengarna?

-- Ja, ja! Han har inte fått ett Guslån på länge, och frestelsen kanske

blev honom för stark, svarade Lundell och tog in två hål i svångremmen,

under det han funderade på huru han skulle ha gjort i Olles ställe.

-- Nå, man är inte mer än människa, och människan är sig själv närmast,

ifyllde Sellén, som hade alldeles klart för sig huru han skulle ha

gjort! Det här törs jag emellertid inte vänta på; jag måste ha färg, om

jag skall så stjäla den! Jag går ut och söker Falk.

-- Ska du nu suga den stackarn igen! Du tog ju av honom i går till

ramen! Det var inte småpengar, det!

-- Å, kära du! Jag har nu en gång tvungits att bita huvet av skammen, så

det kan inte hjälpas. Vad får man inte underkasta sig! För övrigt är

Falk en storsinnad man, som kan förstå hur det kan vara ställt. Nu går

jag emellertid! Kommer Olle hem, så säg att han var ett nöt! Adjö med

dig! Titta ner i _Röda Rummet_, så ska vi se till om vår Herre är så

nådig och ger oss någon mat innan solen går ned! -- Stäng dörrn, när du

går, och lägg nyckeln under tröskeln! Adjö!

Han gick, och icke lång stund därefter befann han sig utanför Falks dörr

borta på Grevmagnigatan. Han knackade, men fick intet svar! Då öppnade

han dörren och steg på. Falk, som troligen haft oroliga drömmar, spratt

upp ur sömnen och stirrade på Sellén utan att känna igen honom.

-- God afton, bror, hälsade Sellén.

-- Å kors, är det du! Jag måtte ha drömt något underligt! God afton,

sitt ner och rök en pipa! Är det afton redan?

Sellén, som trodde sig känna igen symptomerna, låtsades dock icke märka

något, utan tog upp samtalet.

-- Bror var väl inte på Tennknappen i dag?

-- Nej, svarade Falk förvirrad, jag var inte där. Jag gick på Iduna!

Han visste verkligen inte om han drömt så eller om han varit där, men

han blev glad över att han sade det, ty han blygdes över sitt missöde.

-- Ja, det var rätt, intygade Sellén. De ha inte bra mat på Tennknappen!

-- Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Deras köttsoppa är så

förbannat dålig!

-- Ja och så står den där gamla källarmästaren och räknar smörgåsarna,

den lymmeln.

Vid ordet smörgåsarna vaknade Falk till medvetande, men han kände sig

icke hungrig vidare, ehuru han var litet matt på benen. Ämnet var

emellertid obehagligt och måste med första bytas om.

-- Nå, sade han, du har väl din tavla färdig tills i morgon?

-- Nej, gunås, det är inte så väl.

-- Vad är det nu då?

-- Jag hinner omöjligen inte.

-- Hinner inte? Varför sitter du inte hemma och arbetar?

-- Ack, det är den där gamla eviga historien, kära bror! Det fattas

färg! Färg!

-- Nå, det kan väl hjälpas! Har du inga pengar kanske?

-- Det vore ingen nöd då!

-- Och jag har inga heller! Hur ska vi då bära oss åt?

Sellén slog ner ögonen tills blickarna kommo i jämnhöjd med Falks

västficka, där en ganska tjock guldkedja kröp in; inte därför att Sellén

kunde tro att det var guld, kontrollerat guld, ty det kunde han icke

fatta hur man kunde vara så överdådig och bära så mycket pengar utanpå

en väst. Hans tankar hade emellertid fått en bestämd riktning och han

fortfor:

-- Om jag åtminstone hade något att låna på, men vi voro så oförsiktiga

och buro bort vinterrockarna första solskensdag i april.

Falk rodnade. Han hade inte varit med om sådana där affärer förr.

-- Låna ni på överrockar? frågade han. Få ni låna någonting på sådant?

-- Låna får man nog på allting -- allting, betonade Sellén. Bara man har

någonting.

Det gick omkring för ögonen på Falk. Han måste sätta sig. Därpå tog han

upp sin guldklocka.

-- Vad tror du man får på den här, med kedja?

Sellén vägde de blivande panterna i sin hand och betraktade dem med

kännaremin.

-- Är det guld? frågade han med svag stämma.

-- Det är guld!

-- Kontrollerat?

-- Kontrollerat!

-- Båda delarna?

-- Båda delarna!

-- Hundra riksdaler! förklarade Sellén och skakade sin hand så att den

gyllene kedjan rasslade. -- Men det är synd! Bror ska inte gå och sätta

bort sina saker för min skull!

-- Nåväl, för min skull då, sade Falk, som icke ville tillvälla sig ett

sken av en oegennytta, den han icke ägde. Jag behöver också pengar. Vill

du förvandla dem i pengar, så har du gjort mig en tjänst!

-- Nå, låt gå då, sade Sellén, som icke ville genera sin vän med några

ogrannlaga frågor. Jag ska stampa dem! Tag på dig nu, bror! Livet är

bittert ibland, ser du, men vi få väl dras me't ändå!

Han klappade Falk på axeln med en hjärtlighet, som icke ofta trängde

igenom de försvarsverk av hån han hade anlagt omkring sig, och de gingo

ut.

Klockan hade blivit sju innan ärendet var uträttat. Därpå begåvo de sig

ut att köpa färg och sedan tågade de ner till Röda Rummet.

Berns salong hade vid denna tid just börjat spela sin kulturhistoriska

roll i Stockholmslivet, i det att den tog döden på det osunda

café-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade

eller grasserade i huvudstaden och därifrån spred sig över hela landet.

Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det

abnorma tillstånd, som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker

tills man kommer i eget; här sutto skaror av ungkarlar, som flytt den

ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och

träffa en mänsklig varelse att samtala med. Värden på stället hade gjort

flera försök att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så

vidare, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit för

att bli road, utan för att få vara i fred, att man sökte ett samtalsrum,

ett samlingsrum, där man var viss på att man när som helst kunde leta

upp en bekant; och som musiken icke utgjorde något hinder för samtals

förande, tvärtom, så tolererades den och ingick så småningom i

Stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. Så blev Berns

salong hela Stockholms ungkarlsklubb. Och där valde kotteriet sig sin

vrå, och Lill-Jansborna hade åt sig inkräktat det inre schackrummet

innanför södra läktarn, vilket i anseende till dess röda möblering och

för korthetens skull så småningom antog namn av Röda Rummet. Där var man

alltid säker att träffas, om man ock varit skingrade som agnar under

dagens lopp; därifrån företogs formliga razzier omkring salen, då nöden

var stor och det gällde att uppspåra några pengar; då bildades kedja;

två man tiraljerade läktarna och två togo salongen på långsidorna över;

det var som att dra not, och sällan drog man fåfängt, då ju nya gäster

ständigt tillströmmade under aftonens lopp. I kväll behövde icke något

sådant arbete ifrågakomma, och det var därför Sellén stolt och lugn slog

sig ner vid Falks sida i den röda fondsoffan.

Sedan de spelat en liten komedi med varandra rörande vad som skulle

drickas, stannade de vid att de borde äta. De hade just börjat sexan,

och Falk kände sina krafter stiga, då en lång skugga kastades över deras

servis -- och framför dem stod Ygberg, lika blek och tärd som vanligt.

Sellén, som var i lyckliga omständigheter och då alltid var god och

artig, frågade genast om han inte ville göra dem sällskap, i vilken

anhållan Falk instämde. Ygberg krusade, under det han gjorde ett

överslag över assietternas innehåll, om han skulle kunna bli mätt eller

bara halvmätt.

-- Häradshövdingen har en vass penna, sade han för att avvända

uppmärksamheten från sina strövtåg med gaffeln omkring brickan.

-- Hur så? Har jag? svarade Falk och flammade upp; han trodde icke att

någon gjort bekantskap med hans penna.

-- Den där artikeln har gjort mycken lycka!

-- Vilken artikel? Jag förstår inte!

-- Å, jo! Den där korrespondensartikeln till Folkets Fana, angående

kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner!

-- Det har inte jag skrivit!

-- Så säger man däremot i kollegiet! Jag träffade en bekant extra

ordinarie därifrån; han uppgav er som författare, och förbittringen lär

icke vara obetydlig!

-- Vad säger ni?

Falk kände sig skyldig till hälften, och nu fick han klart för sig vad

Struve den där kvällen på Mosebacke hade suttit och skrivit. Men Struve

hade dock blott varit referent, Falk hade talat, och han ansåg sig

skyldig att stå vid vad han sagt, även med våda att bli ansedd som --

skandalskrivare! När han nu kände att återtåget var honom avskuret,

insåg han klart att här endast fanns ett sätt och det var: att gå på!

-- Nåväl, sade han, jag är upphovsmannen till den artikeln! Låt oss tala

om något annat! Vad tycker notarien om Ulrika Eleonora? Är det inte en

intressant figur? Eller sjöförsäkringsaktiebolaget Triton? Eller Haqvin

Spegel?

-- Ulrika Eleonora är den intressantaste karaktär i hela Svenska

historien, svarade Ygberg allvarligt; jag har just emottagit en

beställning på en uppsats om henne.

-- Av Smith? frågade Falk.

-- Ja, hur vet ni det?

-- Då känner ni Skyddsängeln också?

-- Hur vet ni det där?

-- Jag skickade dem åter på middagen i dag.

-- Det är orätt att icke arbeta! Ni kommer att ångra det! Tro mig!

En hektisk rodnad hade uppstigit på Falks kinder och han talade

feberaktigt. Sellén satt lugn och rökte och hörde mera på musiken än på

talet, som dels icke intresserade honom, dels icke var begripligt för

honom. I soffhörnet där han satt kunde han genom de båda

dörröppningarna, som ledde utåt södra läktaren och lämnade utsikt öppen

åt salongen, se över till den norra läktaren. Genom det väldiga rökmoln,

som alltid stod över svalget mellan de båda läktarna, kunde han dock

urskilja ansiktena på dem som befunno sig på andra sidan. Plötsligt

fästes hans uppmärksamhet på något långt bort i fjärran. Han ryckte Falk

i armen.

-- Nej, se, en sådan luver! Se, där bakom vänstra gardin!

-- Lundell!

-- Jo, just han! Han går och söker en Magdalena! Se, nu talar han till

henne! Det var en rar unge!

Falk rodnade så att Sellén observerade det.

-- Söker han sina modeller här? frågade han förvånad.

-- Ja, var skulle han annars få dem! Han kan inte gå och ta dem i

mörkret!

Strax därefter inträdde Lundell och hälsades av Sellén med en

beskyddande nick, vars betydelse han trodde sig kunna läsa, varför han

också bugade sig artigare än vanligt för Falk, och på ett förolämpande

sätt uttryckte sin förvåning över Ygbergs närvaro. Ygberg, som noga

observerade detta, fattade tillfället i flykten och frågade vad Lundell

behagade förtära, varvid denne gjorde stora ögon; -- han tycktes befinna

sig bland idel magnater. Och han kände sig mycket lycklig, han blev vek

och människovänlig, och sedan han fått en sexa med varmt, erfor han ett

behov att finna ett uttryck åt vad han kände. Han hade något att säga

Falk, det var tydligt, men han kunde icke komma på det. Olyckligtvis

spelade orkestern just Hör oss Svea och befann sig i nästa ögonblick

inne på Vår Gud är oss en väldig borg.

Falk beställde in mera dryckesvaror.

-- Häradshövdingen älskar som jag den gamla goda kyrkosången, började

Lundell.

Falk visste icke att han föredrog någon kyrkosång egentligen, utan han

frågade Lundell om han icke ville dricka punsch. Lundell hyste

betänkligheter; han visste icke om han vågade. Han skulle kanske äta

litet mera först, han var så klen i att dricka, vilket han ansåg sig

skyldig att bevisa genom att anfallas av en svår men kort hosta efter

det han tömt tredje supen.

-- _Försoningsfacklan_ är ett bra namn, fortfor han; det visar på samma

gång försoningens djupa, religiösa behov och det ljus, som kom i världen

då det största bland under skedde, som är de högfärdiga till en

förargelse.

Han lade i det samma en köttbulle bakom sista oxeltanden och såg efter

vad verkan det talet skulle ha -- men han blev icke smickrad då han såg

tre fåniga anleten, vilka uttryckte den största häpnad, vändas emot sig.

Han måste tala tydligare.

-- _Spegel_ är ett stort namn och hans tal är icke som de Fariséers. Vi

erinra oss alla, att han skrivit den härliga psalmen _Nu tystna de

klagande ljud_, vars make man får söka! Skål, häradshövding; det gläder

mig att ni är en sådan representant!

Här upptäckte Lundell, att han icke hade något i glaset. -- Jag tror jag

får lov att ta mig en halva.

Två tankar surrade genom Falks hjärna: 1:o Karlen super ju brännvin! 2:o

Hur kan han veta det där om Spegel? En misstanke flög därpå som en blixt

över honom, men han ville icke veta något, utan sade endast:

-- Skål, herr Lundell!

Det obehagliga samtal, som härpå skulle följa, inställdes lyckligtvis

genom Olles ankomst. Ty denne kom verkligen, kom trasigare än vanligt,

smutsigare än vanligt och efter utseendet än mera ofärdig i höfterna,

vilka stucko ut som bogspröt under bonjouren, vilken numera blott hölls

igen av en enda knapp strax ovan första revbenet. Men han var glad och

skrattade, då han såg så mycket mat och dryck på bordet, och till

Selléns fasa började han redogöra för utgången av sin mission och

avbörda sig sina kommissioner. Han hade verkligen blivit tagen av

polisen.

-- Här har du kvittona!

Han räckte två gröna pantsedlar över bordet till Sellén, som

ögonblickligen förvandlade dem till en papperskula.

Därpå hade han blivit förd till ett vaktkontor. Han visade att ena

rockkragen fattades. Så fick han uppge sitt namn. Det var naturligtvis

falskt! Ingen människa hette Montanus! Därpå födelseort: Västmanland!

Det var naturligtvis falskt, ty överkonstapeln var själv därifrån och

han kände nog sina landsmän. Därpå ålder: tjuguåtta år. Det var lögn,

»ty han måste minst vara fyrtio». Bostad: Lill-Jans! Det var lögn, för

där bodde ingen mer än en trädgårdsmästare. Yrke: Artist! Det var också

lögn, »för han såg ut som en hamnbuse».

-- Här har du färgen, fyra tuber! Se på dem!

Därpå hade knytet blivit uppslitet, varvid ena lakanet blivit

sönderrivet.

-- Därför fick jag bara en och tjugufem för bägge! Se på kvittot, får du

se, att det är rätt!

Sedan hade han blivit tillfrågad var han stulit de där sakerna. Olle

hade svarat, att han icke hade stulit de där sakerna, varpå

överkonstapeln fäst hans uppmärksamhet på, att här icke var frågan om,

_om_ han stulit dem, utan _var_ han stulit dem! Var? Var? _Var?_

-- Här är pengar tillbaks, tjugufem öre! Jag har inte tagit några.

Därpå hade protokoll blivit upprättat över »de stulna sakerna», vilka

blivit förseglade med tre sigill. Förgäves hade Olle bedyrat sin oskuld,

förgäves hade han vädjat till deras rättskänsla och humanitet. Detta

sista vädjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln föreslog

att man skulle taga till protokoll att »fången» -- han var redan fånge

-- vid tillfället varit överlastad av starka drycker, vilket även

influtit med den inskränkningen likväl -- att orden »starka drycker»

utgingo. Sedan överkonstapeln upprepade gånger bett konstapeln erinra

sig, om icke fången gjort motstånd vid förrättningen, och denne

försäkrat, att han icke kunde taga på sin ed att fången gjort motstånd

(vilket i sådant fall kunnat vara betänkligt nog, alldenstund denne hade

en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han »tyckt» det fången försökt

göra motstånd genom att fly in i en portgång, så togs detta till

protokoll.

Därpå uppsattes en rapport, som Olle befalldes underskriva. Rapporten

lydde på: att en mansperson med lömsk och hotande uppsyn hade anträffats

smygande utefter vänstra husraden på Norrlandsgatan, klockan fyra och

trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet.

Häktade mansperson var vid tillfället iförd bonjour av grön korderoj,

(saknande väst), byxor av blå boj, skjorta märkt i linningen P. L.

(vilket bevisade antingen att den var stulen eller att häktade uppgivit

falskt namn), grårandiga yllestrumpor och låg filthatt med en

hönsfjäder. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föregav

sig falskligen vara född i Västmanland av bondfolk, och sökte göra

troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket

bevisligen var falskt. Försökte göra motstånd vid häktningen genom att

fly in i en portgång.

Därpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle

vägrade erkänna rapportens riktighet, telegraferades genast till

fängelset, varpå en droska avförde fången, knytet och en poliskonstapel.

Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på räddaren,

riksdagsmannen Per Ilsson i Träskåla, en landsman till honom, vilken han

anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varpå Olle släpptes

lös och återfick sitt knyte. Och nu var han här, och --

-- Här ha ni franska bröden! Det är bara fem kvar, jag har ätit upp ett.

Och här är ölet.

Han lade verkligen upp fem bröd, som han tog ur bakfickorna, och två

buteljer öl, som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur

återtog sina vanliga disproportioner.

-- Bror Falk får ursäkta Olle, han är inte van vid att vara bland folk

-- stopp in bröna igen, Olle; vad är det för dumheter, rättade Sellén.

Olle lydde. Lundell ville icke släppa brickan ifrån sig, oaktat han

betat av så nätt, att man icke efter spåren kunde bestämma vad som legat

på assietterna, men brännvinsflaskan nalkades då och då glaset, varefter

Lundell liksom i tankarna tog sig en halva. Då och då steg han upp eller

vände han sig om på stolen för att »se efter» vad de spelade; varvid

hans gester noga iakttogos av Sellén. Så kom Rehnhjelm. Tyst och drucken

satte han sig ner och sökte ett mål för sina irrande blickar, där de

kunde vila sig, under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta

öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på sammetsvästen,

vilken hela senare delen av kvällen utgjorde ett rikt ämne för hans

tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte såsom vid åsynen

av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen, när Sellén, som

märkte »att det drog», knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med

en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta för sig

och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längre det led på kvällen, av

en allt livligare natur och samtalen blevo därefter. Falk erfor ett

ganska stort behag i detta bedövningstillstånd; här var varmt, ljust,

bullrande, rökigt, och här sutto människor, vilkas liv han förlängt med

några timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor, vilka

kvicknat till av några solstrålar. Han kände sig befryndad med dem, ty

de voro olyckliga i det hela, och de voro försynte, de förstodo vad han

sade, och när de yttrade sig, talade de som människor och icke som

böcker; till och med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så

mycken natur, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleri kunde icke

väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så löst påklistrat att

det när som helst kunde rivas bort. Och så gick kvällen och det blev

slut på den dag, som oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens

törniga bana.

SJUNDE KAPITLET.

Jesu efterföljelse.

Följande morgon väcktes han av städerskan, som framlämnade ett brev,

vilket befanns vara av följande lydelse:

Timot. Cap. X., v. 27, 28, 29. Första Corinth.

Cap. VI, v. 3, 4, 5.

Dyre Br!

Vår H:s J. Chr. Nåd och Frid, Fadrens kärlek och D. H. A:s delaktighet

etc. Amen!

Jag såg av Gråkappan i går afton att du ämnar utgiva Försoningsfacklan.

Sök mig i min verksamhet i morgon bittida före 9.

Din Återlöste

_Nathanael Skåre_.

Nu förstod han Lundells gåtor, till en del!

Han kände visserligen icke den stora Gudsmannen Skåre personligen och

visste intet om Försoningsfacklan, men han var nyfiken och beslöt att

hörsamma den närgångna kallelsen.

Kl. 9 stod han på Regeringsgatan framför det väldiga fyravåningshuset,

vars fasad var klädd med skyltar ifrån källarvåningen ända upp till

taklisten. _Christliga Boktryckeri Aktiebolaget Friden_, 2 tr. upp.

_Redaktionen av Guds barns arvedel_, ½ tr. upp. _Expeditionen av

Yttersta Domen_, 1 tr. upp. _Expeditionen av Fridsbasunen_, 2 tr. upp.

_Redaktionen av Barntidningen: Föd mina Lam_, 1 tr. upp. _Direktionen

för Christliga Bönhusaktiebolaget Nådastolen, verkställer utbetalningar

och beviljar lån mot första inteckning i fastighet_, 3 tr. upp. _Kom

till Jesus_, 3 tr. upp. Obs. ==> Ordentliga utsäljare som kunna ställa

borgen erhålla sysselsättning därstädes. _Missions-Aktiebolaget Örnen_

utdelar 1867 års vinst med ränte-kupong, 2 tr. upp. _Christliga

Missionsångaren Zululu's kontor_, 2½ tr. upp.

==> Ångaren avgår, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot

connoissement och certifikat å kontoret Skeppsbron, där ångaren lastar.

_Syföreningen Myrstacken_ mottager gåvor å nedra botten. _Prästkragar_

tvättas och strykas hos _Portvakten_! _Oblat_ à 1,50 pr skålp. säljas

Hos _Portvakten_! Obs. _Svarta Frackar_ passande för Nattvardsynglingar

uthyras även. _Ojäst Vin_ (Math. 19: 32) finnes att köpa hos

_Portvakten_! à 75 öre kannan, utan kärl.

På nedra botten till vänster om porten var en Kristlig bokhandel. Falk

stannade och läste på de i fönstret utlagda böckernas titlar! Det var

det gamla vanliga: indiskreta frågor, närgångna tillvitelser,

förnärmande förtroligheter, allt så väl och så länge känt. Men vad som

mera ådrog sig hans uppmärksamhet var de många illustrerade

tidskrifterna, vilka med sina stora, engelska träsnitt lågo utbredda för

att locka folk. Barntidningarna hade isynnerhet ett retande program, och

biträdet i boden visste berätta huru gamla gubbar och gummor kunde långa

stunder stå utanför fönstret och betrakta illustrationerna, vilka

tycktes göra ett rörande intryck på deras fromma sinnen och väcka minnen

från en flydd -- kanske i fåvitsko -- flydd ungdom. Falk fattades ett

ögonblick av en gudlös tanke, som han dock genast skickade bort till det

sedliga öfolket som äter blod och dricker sitt bröd, och han blygdes

över sin tanke.

Han stiger upp mellan Pompejanska väggmålningar för de breda trapporna,

vilka bra mycket påminna om den väg, som icke leder till saligheten, och

kommer så in i ett stort rum, inrett som en banksal med pulpeter för

ännu icke uppstigna kamrerare, kassörer och bokhållare. Mitt i rummet

står ett skrivbord, stort som ett altare, men liknande en orgel med

många stämmor, vilka senare här utgöras av en hel klaviatur knappar till

lufttelegrafer och trumpetlika talrör, som kommunicera med alla

byggnadens lokaler. På golvet står en stor man, med ridstövlar,

prästrock knäppt på en knapp uppe vid halsen, så att den liknar en öppen

uniformssyrtut, vit halsduk och ovanför densamma en sjökaptensmask, ty

det riktiga ansiktet har kommit bort i en pulpetklaff eller i en

packlår. Den store mannen piskar sina blanka stövelskaft med ett ridspö,

vars knopp, symboliskt, utgöres av en hästfot, och röker en stark

regalia, vilken han ivrigt tuggar, som det tyckes, för att hålla munnen

i verksamhet. Falk betraktade den store mannen med förvåning.

Detta var således sista modet på den sortens människor, ty det är mod på

människor också! Detta var den store förkunnaren, som lyckats göra det

modernt att vara syndig, att törsta efter nåd, att vara usel, fattig,

eländig, på alla möjliga sätt dålig med ett ord! Denne man hade gjort

frälsningen fashionabel! Han hade uppfunnit ett evangelium för Stora

Trädgårdsgatan! Nådens ordning hade blivit sport! Man hade kappridningar

i syndfullhet, där den sämsta vann priset, man hade schnitzeljakter

efter fattiga själar som skulle frälsas, men man hade också, erkännom

det, skallgångar efter offer, på vilka man skulle öva sig i bättring

genom att göra dem till föremål för den grymmaste välgörenhet.

-- Jaså, det är herr Falk! säger masken. Välkommen, min vän! Ni kanske

behagar se min verksamhet! Förlåt, herr Falk är ju återlöst? Ja! Nå! Det

här är tryckeribolagets expedition -- ursäkta ett ögonblick.

Han går fram till orgeln och drar ut ett par stämmor, varpå höres till

svar en vissling.

-- Var så god och se er omkring så länge!

Han sätter munnen till en trumpet och ropar: -- »_Sjunde basunen och

åttonde ve!_ Nyström! Mediæval, 8, i förråd, fraktur i rubrikerna, namn

spärrade!»

En röst svarar i samma trumpet: »Fattas manuskript!» Masken sätter sig

vid orgeln, tar en penna och ett ark papper och låter pennan fara över

papperet under det han talar genom cigarren.

-- Denna verksamhet -- är av ett -- sådant omfång -- att den snart nog

överstiger -- mina krafter -- och -- min hälsa skulle vara -- sämre än

den -- är -- om -- icke jag skötte den -- så -- väl.

Han springer upp och drar ut en annan stämma och ropar i en annan

trumpet: Korrektur på _Har du betalt dina skulder?_ -- Och så fortsätter

han att tala ett, och skriva ett annat.

-- Ni undrar -- varför -- jag -- går klädd -- i ridstövlar -- så -- här.

Det -- är emedan -- jag för det första -- rider -- för -- min hälsas --

skull ...

En pojke kommer in med korrektur. Masken räcker det över åt Falk och

säger med näsan -- emedan munnen är upptagen -- »läs av det där!», under

det han skriker med ögonen åt pojken: »vänta!»

-- För det andra -- (med en rörelse på öronen säger han skrytsamt åt

Falk: »hör ni att jag är med!») -- emedan jag anser -- att en andans man

-- icke bör utmärka -- sig -- genom -- sitt -- yttre -- framför -- andra

-- människor -- ty -- detta -- kallas -- andligt -- högmod -- och --

giver lastarenom -- rum.

En bokhållare inträder och hälsas av masken med pannlädret, det enda

parti som icke är upptaget.

Hällre än att sitta sysslolös tar Falk hand om korrekturet och läser.

Cigarren fortfar att tala.

-- Alla andra -- människor -- ha ridstövlar -- jag vill för ingen del

utmärka mig -- i det yttre -- därför -- emedan jag icke -- är någon --

skrymtare -- begagnar jag -- ridstövlar.

Därpå lämnar han manuskriptet åt pojken och skriker -- med munnen: »Fyra

vinkelhakar _Sjunde Basunen_ åt Nyström!» -- Och sedan till Falk:

-- Nu är jag ledig fem minuter! Behagar ni stiga in i lagerrummet.

Till bokhållaren:

-- Zululu lastar?

-- Brännvin, svarar bokhållaren med en rostig röst.

-- Går det an? frågar masken.

-- Det går an! svarar bokhållaren.

-- Nå så i Guds namn, då! -- Kom, herr Falk.

De träda in i ett rum, som är klätt med hyllor, vilka äro fyllda med

bokpackor. Masken rappar dem på ryggen med sitt ridspö, och säger

högmodigt -- rent ut:

-- Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni

skriver också -- litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att

skriva så här mycket! -- Han bet och slet i cigarren och spottade sedan

ut flagorna, vilka yrde som fäflugor innan de satte sig på bokryggarna,

varvid han såg ut som om han tänkte på något föraktligt.

-- Försoningsfacklan? Hm! Jag tycker det är ett dumt namn! Tycker inte

ni det också? Har ni hittat på det?

Det var första gången Falk fick tillfälle att svara på hans tal, ty

liksom alla stora män svarade han själv på sina frågor, och nej blev

svaret. Längre hann han icke förrän masken var i gång igen.

-- Jag tycker det är ett mycket dumt namn! Nåå! Och ni tror att den

kommer att gå?

-- Jag känner ingenting om saken, och vet icke varom ni talar.

-- Känner ingenting?

Han tar en tidning och företer.

Falk läser med häpnad följande annons:

»Subskriptionsanmälan: _Försoningsfacklan_. Tidskrift för Kristliga

Allmänheten. Utkommer snart under redaktion av Arvid Falk. (Prisbelönt

författare av Vitterhetsakademien.) Första häftet upptages av Håkan

Spegels Guds skapade verk, ett versstycke av erkänd religiös anda och

djup kristlighet.»