STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier, 1912.
STOCKHOLM 1912
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI
FÖRSTA KAPITLET.
Stockholm i fågelperspektiv.
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade
ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej
uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets
lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att
lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under
ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå
i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt
bofinkarna, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren;
ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarna sedan sista vinterns snö
gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och
blommor. Gråsparvarna höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde
under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av
rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga
träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal -- och allting sågo
de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en
bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan
Josefinadagen i fjol. Där var ett liv och ett kiv.
Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot
öster; de gingo genom rökarna från Bergsund, de ilade fram över
Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade
sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarna på
skeppsbrobåtarna, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade
Lidingöskogarna och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut
i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde
samma färd tillbaka genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötullen,
utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut
igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed
södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot
Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en
vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort
klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott,
ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av
vinden, som nu, medan köksan drog in den friska luften genom näsan,
passade på att gripa fönstervadden, som var beströdd med paljetter och
berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarna, i
vilken snart gråsparvarna och bofinkarna deltogo, då de sålunda sågo
sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.
Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönstren, och inom
några minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad
och ut i trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans
ansikte företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i
hans blickar, som dock försvunno, då han, utkommen från den trånga
källarsalen, möttes av den öppna horisonten. Han vände sig mot
vindsidan, knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka
tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han vandra fram
och åter utmed barriärn, som skiljer trädgården från branterna åt sjön.
Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvincharna
snurrade nere i stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen,
slussvaktarnas pipor visslade, ångbåtarna vid Skeppsbron ångade,
Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrande fram på den kullriga
stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som
fladdrade ute på strömmen, måsarnas skri, hornsignaler från
Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande
med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och
rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans
ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet,
och då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina
fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar
vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han
velat utmana den stackars staden eller hota den.
Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka
diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela
rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de
tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista
sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang
och ett hastigare tempo än de andra -- ty den har så! Han lyssnade och
sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom.
Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta, som ett
barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty
hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu
hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt, både sant och
sagor.
Klockan i Klara tystnade, och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av
steg på sandgången. Emot honom kom från verandan en liten man med stora
polisonger, glasögon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd för
blickarna än för ögonen, en elak mun, som alltid antog ett vänligt, till
och med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med
defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både antydande
säkerhet och skygghet. Det var av hans svävande yttre omöjligt att
bestämma samhällsställning eller ålder. Han kunde lika väl tagas för en
hantverkare som en tjänsteman, och han syntes vara mellan 29 och 45 år.
Nu tycktes han emellertid smickrad av den persons sällskap, som han gick
till mötes, ty han lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till
sitt godmodigaste leende.
-- Häradshövdingen har väl inte väntat?
-- Inte ett ögonblick; klockan slutade just att ringa sju. Jag tackar Er
för att Ni var god och kom, ty jag måste erkänna att detta möte är av
största vikt för mig; det gäller snart sagt min framtid, herr Struve.
-- Hå kors!
Herr Struve klippte ett slag med ögonlocken, ty han hade endast väntat
sig ett toddyparti och var mycket litet angelägen om allvarliga samtal,
varför han också hade sina skäl.
-- För att vi skola kunna tala bättre, fortfor häradshövdingen, så sitta
vi ute, om ni inte har något mot det, och dricka en toddy.
Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och
tackade för bjudningen, men var orolig.
-- För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig
häradshövding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig
varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med
i dag upphört att vara och är endast Herr Falk.
-- Vad för slag?
Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev
godmodig.
-- Ni, som är en man med liberala idéer ...
Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk
fortfor:
-- I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag
sökt er.
-- För all del, jag är en så obetydlig medarbetare ...
-- Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarefrågan och i alla andra
frågor, som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med
romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen
sammanträder, och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade.
Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande
politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de
så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man, och
jag högaktar er!
Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga
talet, mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet.
-- Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande
från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen,
men å andra sidan, varför skola vi tala om saker, som äro av allt för
allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i
naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin
knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara
sorglösa och dricka vårt glas i frid. Förlåt, men jag tror att jag är
äldre student -- och -- vågar -- kanske därför föreslå ...
Falk, vilken gått ut som en flinta för att söka stål, kände att han
huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där sutto nu de
nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning
som deras ansikten sade.
-- Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit
med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott
tillägga att jag ämnar bli litteratör!
-- Litteratör! Å, kors, varför det då? Men det är ju synd.
-- Det är icke synd; men nu har jag att fråga, om bror vet vart jag
skall gå för att få något arbete?
-- Hm! Det är verkligen svårt att säga. Det strömmar så mycket folk till
från alla håll. Men det ska du inte tänka på. Det är verkligen synd, att
du ska avbryta; det är en svår bana, den här litteratörsbanan!
Struve såg ut som om han skulle tycka att det var synd, men kunde icke
dölja en viss förnöjelse över att få en olyckskamrat.
-- Men säg mig då, fortfor han, orsaken till att du lämnar en bana som
ger både ära och makt.
-- Ära åt dem som hava tillvällat sig makten, och makten åt de
hänsynslösa.
-- Å, du pratar! Inte är det så farligt heller?
-- Inte? Nå, så gärna som vi tala om något annat, så. Jag skall bara ge
dig en interiör ifrån _ett_ av de sex verk, jag skrev in mig uti. De fem
första lämnade jag genast av den naturliga orsak att där inte fanns
något arbete. Varje gång jag kom upp och frågade om det fanns något att
göra, så blev svaret alltid: Nej! och såg heller aldrig någon som gjorde
något. Och det, oaktat jag var i sådana anlitade verk som _Kollegiet för
Brännvinsbränningen_, _Kansliet för Skatternas påläggande_ och
_Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner_. Men när jag såg dessa
massor av tjänstemän, som krälade på varandra, rann den tanken på mig,
att det verk, som skulle utbetala alla dessas löner, dock måtte ha något
att göra. Jag skrev följaktligen in mig i _Kollegiet för utbetalandet av
Ämbetsmännens löner_.
-- Var du i det verket? frågade Struve, som började intresseras.
-- Ja. Jag kan aldrig glömma det stora intryck, som min entré i detta
fullständigt och väl organiserade ämbetsverk gjorde på mig. Jag kom upp
klockan elva f. m., emedan verket vid den tiden skulle öppnas. I
vaktmästarrummet lågo två unga vaktmästare framstupa på ett bord och
läste Fäderneslandet.
-- Fäderneslandet?
Struve, som under föregående kastat socker åt gråsparvarna, började
spetsa öronen.
-- Ja! Jag hälsade god morgon. En svag ormlik rörelse efter herrarnas
ryggar antydde att min hälsning mottogs utan avgjord motvilja; den ena
gjorde till och med en gest med högra stövelklacken, vilken skulle gälla
för ett handtag. Jag frågade om någon av herrarna var ledig att visa mig
lokalen. De förklarade sig förhindrade: de hade order att icke lämna
vaktrummet. Jag frågade om det icke fanns flera vaktmästare. Jo, det
fanns nog flera. Men övervaktmästaren hade semester, förste vaktmästaren
hade tjänstledighet, andre vaktmästaren hade permission, den tredje var
på Posten, den fjärde var sjuk, den femte var efter dricksvatten, den
sjätte var på gården, »och där sitter han hela dan»; för övrigt »brukade
aldrig någon tjänsteman vara uppe förr än vid ett-tiden». Därvid fick
jag en vink om det opassande i mitt tidiga, störande besök och en
erinran om att vaktmästarna även voro tjänstemän.
Sedan jag emellertid förklarat mitt beslut vara att taga ämbetsrummen i
sikte, för att därigenom få ett begrepp om arbetets fördelning i ett så
maktpåliggande och omfattande verk, fick jag den yngre av de två att
följa mig. Det var en storartad anblick som mötte, då han slog upp
dörren och en fil av sexton rum, större eller mindre, lågo framför mina
blickar. Här måtte väl finnas arbete, tänkte jag, och kände att jag
träffat på en lycklig idé. Ljudet av sexton björkvedsbrasor, som
flammade i sexton kakelugnar, gjorde ett behagligt avbrott mot ställets
ensamhet.
Struve, som lyssnat allt uppmärksammare, letade nu fram en blyertspenna
mellan västens tyg och foder och skrev 16 på sin vänstra manschett.
-- 'Här är extraordinariernas rum', upplyste vaktmästaren.
-- 'Jaså! Är det många extra här i verket?' frågade jag.
-- 'Åja, nog räcker de till.'
-- 'Vad gör de då för slag?'
-- 'De skriver, förstås, lite ...' -- Han såg härvid så förtroendefull
ut, att jag ansåg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi
genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och
Revisionssekreterarens, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens,
Advokatfiskalens, Kammarförvantens, Arkivariens och
Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens,
Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns,
Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum,
stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod
skrivet: _Presidenten_. Jag ville öppna dörren och stiga på, men
hindrades vördsamt av vaktmästaren, som med verklig oro fattade min arm
och viskade ett 'tyst!' -- 'Sover han?' kunde jag, med tanken på en
gammal sägen, icke underlåta att fråga. 'För Guds skull, säg ingenting;
här får ingen komma in förrän då Presidenten ringer.' -- 'Ringer
Presidenten ofta då?' -- 'Nej, inte har jag hört honom ringa på det år
jag har varit här.' -- Vi tycktes återigen komma in på det förtroliga
området, varför jag avbröt.
När klockan led emot tolv började de extra ordinarie tjänstemännen
anlända, och jag blev ganska överraskad att i dem känna igen idel gamla
bekanta från Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner och
Kollegiet för Brännvinsbränningen. Men större ändå blev min överraskning
då jag fick se Kammarförvanten från Skatternas påläggande komma
inpromenerande och här sätta sig i Aktuariens rum och skinnstol och göra
sig lika hemmastadd som jag sett honom på förra stället.
Jag tog en av de unga herrarna avsides och frågade honom om han icke
ansåg lämpligt, att jag gick in och uppvaktade presidenten. 'Tyst' var
hans hemlighetsfulla svar, i det han förde mig in i det åttonde rummet!
Åter detta hemlighetsfulla 'tyst!'
Rummet, i vilket vi befunno oss nu, var lika mörkt, men smutsigare än
alla de andra. Tagelsuddar stucko ut genom de spruckna skinnen på
möblerna; dammet låg tjockt över skrivbordet, på vilket stod ett utsinat
bläckhorn; där låg också en obegagnad lackstång, på vilken den forne
ägaren textat sitt namn i anglosaxiska bokstäver, en papperssax, vars
käftar gått i lås av rost, en datumvisare, som stannat midsommardagen
för fem år sedan, en Statskalender, som var fem år gammal, och ett ark
gråpapper, på vilket var skrivet Julius Cæsar, Julius Cæsar, Julius
Cæsar, minst hundra gånger omväxlande med Gubben Noach, Gubben Noach
lika många gånger.
-- 'Det här är Arkivariens rum, här få vi vara i fred', sade min
följeslagare.
-- 'Kommer inte Arkivarien hit då?' frågade jag.
-- 'Han har inte varit här på fem år, så nu lär han väl skämmas att
komma hit!'
-- 'Nå, men vem sköter hans tjänst då?'
-- 'Det gör Bibliotekarien.'
-- 'Varuti består då deras tjänstgöring i ett sådant här verk som
Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner?'
-- 'Det består i att vaktmästarna sortera kvittenserna, kronologiskt och
alfabetiskt, och skicka dem till bokbindarn, varpå bibliotekarien
övervakar deras uppställande på därtill lämpliga hyllor.'
Struve tycktes numera njuta av samtalet och kastade då och då ner ett
ord på sin manschett, och då Falk gjorde en paus, ansåg han sig böra
säga något av vikt.
-- Nå, men hur fick Arkivarien ut sin lön då?
-- Jo, den skickades hem till honom! Var det inte enkelt. Emellertid
blev jag nu tillrådd av min unge kamrat att gå in och bocka mig för
Aktuarien och bedja honom presentera mig för de andra tjänstemännen,
vilka nu började anlända för att röra om elden i sina kakelugnar och
njuta av glödhögens sista strålar. Aktuarien skulle vara en mycket
mäktig och även godsint person, berättade min vän, och tyckte mycket om
uppmärksamhet.
Nu hade jag, som känt Aktuarien i egenskap av Kammarförvant, haft helt
andra tankar om honom, men jag trodde min kamrat och steg på.
I en bred karmstol framför kakelugnen satt den fruktade och sträckte
sina fötter på en renhud. Han var strängt sysselsatt med att röka in ett
äkta sjöskumsmunstycke, vilket han sytt in i ett handskskin. För att
icke vara sysslolös hade han tagit ihop med gårdagens Posttidning, för
att få nödiga underrättelser om Regeringens önskningar.
Vid mitt inträde, som tycktes göra honom bedrövad, sköt han upp
glasögonen och lade dem på sin kala hjässa; högra ögat gömde han bakom
tidningens marginal och lossade med det vänstra en spetskula mot mig.
Jag framförde mitt ärende. Han tog munstycket i högra handen och såg
efter huru långt det »slagit an». Den förfärliga tystnad som nu uppstod
bekräftade alla mina farhågor. Han harklade och framkallade därefter ett
starkt fräsande ljud i glödhögen. Därefter erinrade han sig tidningen
och fortsatte läsningen. Jag ansåg mig böra repetera mitt andragande med
någon variation. Då stod han inte ut längre. 'Vaffa-en menar herrn?
Vaffa-en vill herrn i mitt rum! Får jag inte vara i fred i mitt eget
rum? Va!? Ut, ut, ut, herre! Vaffa-en ser herrn inte att jag är
upptagen! Tala vid protonotarien om herrn vill något! Inte vid mig!' --
Jag gick in till protonotarien.
Där var stort materialkollegium, som pågick sedan tre veckor tillbaka.
Protonotarien satt ordförande, och tre kanslister skötte protokollet.
Leverantörernas insända prov lågo strödda omkring borden, vid vilka alla
lediga kanslister, kopister och notarier tagit plats. Man hade ehuru med
stor meningsskiljaktighet beslutat sig för 2 balar Lessebopapper, och
efter upprepade provklippningar stannat vid 48 saxar av Gråtorps
prisbelönta tillverkning (i vilket bruk aktuarien ägde 25 aktier);
provskrivningen med stålpennorna hade fordrat en hel vecka, och
protokollet över densamma hade slukat 2 ris papper; nu hade man kommit
till pennknivarna, och kollegiet satt just och prövade desamma på de
svarta bordskivorna.
-- 'Jag föreslår Sheffields tvåbladiga n:o 4, utan korkskruv', sade
protonotarien, och tog en flisa ur bordskivan, så stor att man kunde
tända en brasa med den. 'Vad säger första notarien?'
Denne, som vid provskärningen tagit för djupt och råkat på en spik,
vilken skadat en trebladig Eskilstuna n:o 2, föreslog nämnda sort.
Sedan alla yttrat sig och strängt motiverat sina meningar med bifogande
av praktiska prov, beslöt ordföranden, att man skulle taga två gross
Sheffield.
Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs
i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades
(alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare
under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation
genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut
på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska
manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den
ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien
taga regeringens försvar. Han började med en historik över
manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av »diskonten» spetsade
alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska
utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i
detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till
ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från
sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad
detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: »En
ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!» Två
minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! 'I morgon få vi en
het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir
det då?' frågade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han. Och det
blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet,
segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning. Det kom dock
en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få
något att göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för
att jag skulle skaffa mig »meriter». Detta arbete utförde jag på en
mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran
blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk.
Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam
beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av
bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades
med högtidligt allvar, och allt vad jag vördade som stort och berömvärt
häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för
garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov. Man smädade
öppet det nya statsskicket och kallade bönderna förrädare.[1] Detta
hörde jag på i sju månader; man började misstänka mig, då jag icke
deltog i skrattet, och man utmanade mig. Nästa gång man angrep
»oppositionshundarna» exploderade jag och höll ett explikationstal som
hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev
omöjlig. Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig
i armarna på litteraturen!
Struve, som syntes missnöjd med det avstubbade slutet, stoppade in
blyertspennan, drack ur sin toddy och såg förströdd ut. Emellertid ansåg
han sig böra tala.
-- Kära bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru
svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir
livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för
att kunna arbeta ihop mera bröd, för att kunna arbeta! Tro mig, jag har
hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter
förhållandena, ser du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en
litteratörs ställning är. Litteratören står utom samhället!
-- Nå väl, det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För
övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en
vävnad av lögn -- och jag flyr det med nöje!
-- Det börjar bli kallt, anmärkte Struve.
-- Ja, skola vi gå?
-- Kanske vi gå.
Samtalets låga hade flämtat ut.
Emellertid hade solen gått ned, halvmånen hade äntrat horisonten och
stod nu över Ladugårdsgärdet, en och annan stjärna kämpade med
dagsljuset, som ännu dröjde uppe i rymden; gaslyktorna tändes nere i
staden, som nu började tystna.
[Fotnot 1: Denna skildring är nu mera osann, sedan ämbetsverkens stora
omorganisation blivit företagen.]
Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr, samspråkande om handel,
sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, varpå de
skildes med ömsesidig lättnad.
Under det att nya tankar grodde i hans huvud, vandrade Falk nedåt
Strömgatan och framåt Skeppsholmen. Han kände sig lik en fågel som
flugit mot en fönsterruta och nu ligger slagen, då han trodde sig lyfta
vingarna för att flyga rätt ut i det fria. Han satte sig på en bänk vid
stranden och hörde på vågskvalpet; en lätt bris susade genom de
blommande lönnarna och halvmånen lyste med ett svagt sken över det
svarta vattnet; där lågo tjugo, trettio båtar förtöjda vid kajen, och de
ryckte i sina kedjor och stucko upp sina huvuden den ena över den andra,
ett ögonblick blott, för att sedan dyka ner; vinden och vågen tycktes
jaga dem framåt och de gjorde sina anlopp mot bron likt ett koppel
hetsade hundar, men kedjan ryckte dem tillbaka, och då höggo de och
stampade som om de ville slita sig.
Där blev han sittande till midnatt; då somnade vinden, vågorna gingo
till vila, de fångna båtarna ryckte icke mera i sina kedjor, lönnarna
susade ej mer och daggen föll.
Då steg han upp och vandrade drömmande hem till sin ensliga vindskammare
långt borta på Ladugårdslandet.
Detta gjorde unge Falk, men gamle Struve, vilken samma dag inträtt i den
konservativa Gråkappan, sedan han fått avsked ur Rödluvan, gick hem och
skrev till den misstänkta Folkets Fana en korrespondensartikel »Om
Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner», på 4 spalter à 5
kronor spalten.
ANDRA KAPITLET.
Bröder emellan.
Linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk, son till avlidne linkramhandlaren,
en av borgerskapets femtio äldste och kaptenen vid borgerskapets
infanteri, kyrkorådet och ledamoten av direktionen för Stockholms Stads
Brandförsäkringskontor Herr Carl Johan Falk och bror till förre e. o.
notarien, numera litteratören Arvid Falk, hade sin affär, eller, som
hans ovänner helst kallade den, bod vid Österlånggatan, så snett emot
Ferkens gränd, att bodbetjänten kunde, när han tittade upp från sin
roman, som han satt och fuskade med under disken, se ett stycke av en
ångbåt, ett hjulhus, en klyvarbom eller så, och en trädtopp på
Skeppsholmen samt en bit luft ovanför. Bodbetjänten, som lydde det icke
ovanliga namnet Andersson, och han hade lärt lyda, hade nu på morgonen
öppnat, hängt ut en lintott, en ryssja, en ålmjärde, en knippa metspön
samt en katse ospritad fjäder; därpå hade han sopat boden och strött
sågspån på golvet samt slagit sig ner bakom disken, där han av en tom
ljuslåda tillrett ett slags råttfälla, som han gillrat upp med en
stångkrok och i vilken hans roman ögonblickligen kunde falla, om patron
eller någon av dennes bekanta skulle inträda. Några kunder tycktes han
ej befara, dels emedan det var tidigt på morgonen, dels emedan han icke
var van vid överflöd på sådana. Affären hade blivit grundlagd under
salig kung Fredriks dagar -- Carl Nicolaus Falk hade liksom allt annat
även ärvt detta uttryck från sin far, vilken åter fått det i rätt
nedstigande linje från sin farfar -- den hade blomstrat och givit ifrån
sig bra med pengar förr, ända till för några år sedan, då det
olycksaliga »representationsförslaget» kom och gjorde slut på all
handel, förstörde alla utsikter, hämmade all företagsamhet och hotade
att bringa borgerskapet till undergång. Så uppgav Falk själv, men andra
menade att affären icke sköttes och att en svår konkurrent etablerat sig
nere vid Slussplan. Falk talade dock icke i onödan om affärens
lägervall, och han var en tillräcklig klok man att välja både tillfälle
och åhörare när han slog an den strängen. När någon av hans gamla
affärsvänner framställde en vänlig förundran över den minskade trafiken,
då talade han om, att han byggde på sin partihandel på landsorten och
bara hade boden som en skylt, och de trodde honom, ty han hade ett litet
kontor innanför boden, där han mest vistades, när han icke var ute i
stan eller på Börsen. Men när hans bekanta -- det var något annat det --
det var notarien och magistern -- yttrade samma vänliga oro -- då var
det de dåliga tiderna, härledande sig från representationsförslaget, som
vållade stagnationen.
Emellertid hade Andersson, vilken blivit störd av några pojkar, som i
dörren frågat vad metspöna kostat, råkat att titta ut åt gatan och fått
sikte på unge herr Arvid Falk. Som han fått låna boken av just honom,
fick den bli liggande där den låg, och det var med en ton av
förtrolighet och en min av hemligt förstånd han hälsade sin förre
lekkamrat då denne inträdde i boden.
-- Är han där uppe? frågade Falk med en viss oro.
-- Han håller på att dricka kaffe, svarade Andersson och pekade åt
taket. I detsamma hördes en stol skjutas på ett golv rätt ovanför deras
huvuden.
-- Nu steg han upp från bordet, herr Arvid.
De tycktes båda så väl känna detta ljud och dess betydelse. Därpå hördes
tämligen tunga, knarrande steg korsa rummet i alla riktningar och ett
dovt mullrande trängde genom trossbottnen ned till de lyssnande unge
männen.
-- Var han hemma i går kväll? frågade Falk.
-- Nej, han var ute.
-- Med vännerna eller de bekanta?
-- Bekanta.
-- Och kom sent hem?
-- Ganska sent.
-- Tror Andersson han kommer ner snart? Jag vill inte gärna gå upp för
min svägerskas skull.
-- Han är nog här snart, det känner jag på stegen.
I detsamma hördes en dörr slås igen där uppe, och där nere växlades en
betydelsefull blick. Arvid gjorde en rörelse som om han ämnade gå, men
då bemannade han sig.
Om några ögonblick började ljud förnimmas inne på kontoret. En elakartad
hosta skakade det lilla rummet, och så hördes de kända stegen som sade:
rapp -- rapp, rapp -- rapp!
Arvid gick innanför disken och knackade på dörren till kontoret.
-- Stig på!
Arvid stod inför sin bror. Denne såg ut att vara en fyrtioåring, och han
var så omkring, ty han var femton år äldre än brodern, och därför, och
även på andra grunder, hade han vant sig att betrakta honom som en
pojke, åt vilken han var far. Han hade ljuslätt hår, ljusa mustascher,
ljusa ögonbryn och ögonhår. Han var tämligen fetlagd, och därför kunde
han knarra så bra på stövlarna, vilka skreko under tyngden av hans satta
figur.
-- Är det du bara? frågade han med en obetydlig anstrykning av välvilja
och förakt, två oskiljaktiga känslor hos honom, ty han var icke ond på
dem som voro under honom i något avseende, och han föraktade dem. Men
han såg nu också ut som om han gjort en missräkning, ty han hade väntat
något mera tacksamt föremål att få bryta ut på, och brodern var en
försynt och timid natur, som aldrig satte sig upp i onödan.
-- Jag stör dig väl inte bror Carl? frågade Arvid, som stannat vid
dörren. Denna ödmjuka fråga hade den verkan, att brodern beslöt att ge
ett uttryck åt sin välvilja. Han tog själv en cigarr ur sitt stora
läderfodral med broderi på och bjöd därpå brodern ur en låda, som fått
sin plats i närheten av kaminen, emedan cigarrerna -- »väncigarrerna»,
som han öppet kallade dem, och han var en öppen natur -- hade varit med
om ett skeppsbrott, vilket gjorde dem mycket intressanta, om icke så
goda, och en strandauktion, vilket gjorde dem mycket billiga.
-- Nåå, vad har du att andraga? frågade Carl Nicolaus i det han tände
sin cigarr och därefter stoppade tändsticksasken i fickan -- av
tankspriddhet, ty han kunde icke hålla tankarna samlade på mera än ett
ställe, inom en krets, vilken var icke mycket vid, hans skräddare kunde
på tummen säga _huru_ vid, när han tog mått om hans liv.
-- Jag tänkte få tala om våra affärer, svarade Arvid och tummade sin
otända cigarr.
-- Sitt! kommenderade brodern.
Det var alltid hans vana att bedja folk sitta, då han skulle ta itu med
dem, ty han hade dem då under sig och kunde lättare krossa dem -- om så
behövdes.
-- Våra affärer! Ha vi några affärer? började han. Jag vet inte det! Har
_du_ några affärer, _du_?
-- Jag menade endast, att jag ville veta om jag hade någonting att få
vidare.
-- Vad skulle det vara, om jag får lov att fråga? Skulle det vara pengar
kanske? Va? skämtade Carl Nicolaus och lät brodern njuta av lukten från
den fina cigarren. Som han icke fick något svar, det han icke heller
ville ha, måste han tala själv.
-- Få? Har du inte fått allt vad du skulle ha? Har du inte själv
kvitterat räkningen till förmyndarekammaren; har jag inte sedan dess
fött dig och klätt dig, det vill säga förskotterat dig, för du skall få
betala det när du kan en gång, som du också har begärt; jag har skrivit
upp det för att ha den dan, då du kan förtjäna ditt bröd själv, och det
har du inte gjort ännu.
-- Det är just det jag ämnar göra nu och därför har jag kommit hit för
att få klart om jag har något att få eller om jag är skyldig något.
Brodern kastade en genomträngande blick på sitt offer för att utforska
om denne hade några baktankar. Därpå började han med sina knarrande
stövlar rappa golvet på en diagonal mellan spottlådan och
paraplystället; berlockerna pinglade på urkedjan liksom varnande folk
för att gå i vägen och tobaksröken steg upp och lade sig i långa hotande
moln mellan kakelugnen och dörren, som om de bebådade åskväder. Han gick
häftigt med nedböjt huvud och skjutande axlar, liksom om han läste över
en roll. När han tycktes kunna den, stannade han framför brodern och såg
honom rätt in i ögat med en lång, sjögrön, falsk blick, som skulle se ut
som förtroendet och smärtan, och med en röst avsedd att låta som komme
den från familjegraven på Klara kyrkogård, sade han:
-- Du är inte ärlig, Arvid! Du är inte är-lig!
Vilken åhörare som helst, utom Andersson, som stod och lyssnade bakom
boddörren, skulle ha känt sig rörd vid dessa ord, vilka med den djupaste
broderliga smärta uttalades av en broder mot en broder. Arvid själv, som
från barndomen blivit invand att tro, det alla andra människor voro
förträffliga och han själv dålig, funderade verkligen ett ögonblick på,
om han var ärlig eller icke, och som hans uppfostrare med tjänliga medel
tillverkat åt honom ett högst ömtåligt samvete, fann han sig ha varit
mindre ärlig eller åtminstone mindre öppen, då han nyss, på ett mindre
öppet sätt, framställt sin fråga om brodern var en skurk.
-- Jag har kommit till den meningen, sade han, att du bedragit mig på en
del av mitt arv; jag har räknat ut, att du tagit för dyrt för din dåliga
kost och dina avlagda kläder; jag vet att min förmögenhet icke kunnat gå
åt till mina förfärliga studier, och jag tror, att du är skyldig mig en
rätt stor summa, som jag nu behöver, och som jag anhåller att få --
utbekomma!
Ett leende upplyste broderns ljusa anlete, och med en min så lugn, och
en gest så säker, som om han repeterat den i flera år för att vara
färdig att träda upp så snart repliken sades, stack han handen i
byxfickan, skakade nyckelknippan innan han tog upp den, lät den göra en
volt i luften och gick med andakt till kassaskåpet. Han öppnade det
fortare än han ämnat och ställets helgd kanske tillät, framtog ett
papper, som också legat färdigt och väntat på replik. Han räckte det åt
brodern.
-- Har du skrivit det här? -- Svara! Har du skrivit det här?
-- Ja! --
Arvid reste sig för att gå.
-- Nej, sitt! -- sitt! sitt!
Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit.
-- Nå, hur står det? Läs! -- »Jag, Arvid Falk, erkänner och betygar --
att -- jag -- av -- min broder, utnämnde förmyndaren -- Carl Nicolaus
Falk -- till fullo utbekommit mitt arv -- utgörande etc.»
Han skämdes att utsäga summan.
-- Du har sålunda erkänt och betygat en sak, som du inte trott på! Är
det ärligt, får jag lov att fråga? Nej, svara på min fråga! Är det
ärligt? Nej! Ergo har du givit ett falskt intyg. Du är således en skurk!
Ja det är du! Har jag inte rätt?
Scenen var för tacksam, och triumfen för stor för att kunna njutas utan
publik. Den oskyldigt anklagade måste ha vittnen; han slog upp dörren
till boden.
-- Andersson! ropade han. Svara mig på en sak: hör noga på! Om jag
utfärdar ett falskt intyg, är jag en skurk då eller är jag inte?
-- Patron är en skurk naturligtvis! svarade Andersson utan betänkande
och med värme.
-- Hörde du han sa att jag var en skurk -- om jag skriver under ett
falskt kvitto. Nå, vad var det jag sa nyss? Du är inte ärlig, Arvid; du
är inte ärlig! Det har jag också alltid sagt om dig! Beskedliga
människor äro oftast skurkar; du har alltid varit beskedlig och
undfallande, men jag har sett, att du i hemlighet burit andra tankar; du
är en skurk! Så sade också din far, jag säger »sade», ty han sade alltid
vad han tänkte, och var en rättfärdig man, Arvid, och det -- är -- inte
-- du! Och var säker, att om han nu levat, skulle han med smärta och
grämelse ha sagt: Du är inte ärlig, Arvid! Du är -- inte -- ärlig!
Han tog åter några diagonaler och det lät som om han applåderade sin
scen med fötterna, och han ringde med nyckelknippan, som om han gav
signal till ridå. Slutrepliken hade varit så avrundad, att varje tillägg
skulle förstöra det hela. Oaktat den svåra beskyllningen, som han
verkligen väntat på i flera år, ty han trodde alltid att brodern hade
ett falskt hjärta, var han mycket nöjd att det var över, och så lyckligt
över, och så väl eller så sinnrikt över, att han nästan kände sig glad
och till och med en smula tacksam. Dessutom hade han ju fått ett så gott
tillfälle att bryta ut, sedan han blivit retad däruppe i familjen, och
att bryta ut mot Andersson hade under årens lopp förlorat sitt behag --
att bryta ut där uppe -- det hade han förlorat lusten till.
Arvid hade blivit stum; han var en sådan genom uppfostran förskrämd
natur att han alltid trodde sig göra orätt; han hade sedan barndomen
hört dessa förfärliga stora orden, rättfärdig, ärlig, uppriktig, sann,
uttalas dagligen och stundligen, att de för honom stodo som domare,
vilka alltid till honom sade: skyldig! Han trodde en sekund, att han
misstagit sig i sina beräkningar, att brodern var oskyldig och han själv
verkligen en skurk; men i nästa ögonblick såg han i brodern en
bedragare, som med en simpel advokatyr förvänt synen på honom, och han
ville fly för att icke råka i strid, fly utan att säga honom sitt ärende
numro 2, att han stod i begrepp att byta om bana.
Pausen blev längre än ämnat var. Carl Nicolaus hade sålunda tid att i
minnet genomgå sina triumfer från nyss. Det där lilla ordet »skurk»
gjorde så gott i tungan att få uttala, det gjorde lika gott som att säga
spark; och dörrens öppnande och Anderssons svar och papperets entré,
allt hade gått så väl; nyckelknippan hade icke varit glömd på
nattduksbordet, låset hade gått obehindrat, bevisningen hade varit
bindande som ett garn, slutledningen hade gått av som ett gäddrag och
varit snärjande. Han var bliven vid gott humör; han hade förlåtit, nej
han hade glömt, glömt allt, och när han smällde igen kassaskåpet, så
stängde han för alltid igen om den obehagliga affären. Men han ville
icke skiljas vid brodern; han hade behov av att tala om annat med honom,
att kasta några skovlar kallprat över det obehagliga ämnet, att se honom
under vardagliga förhållanden, att se honom till exempel sitta vid ett
bord, varför icke ätande och drickande; människorna sågo alltid nöjda
och belåtna ut, när de åto och drucko, och han ville se honom nöjd och
belåten; han ville se hans ansikte lugnt och höra hans röst mindre
darrande, och han stannade vid att han skulle bjuda på frukost.
Svårigheten var att finna en övergång, en lämplig brygga att hala ut
över bråddjupet. Han letade i sitt huvud, men fann ingen, han letade i
sina fickor och han fann den -- tändsticksasken.
-- För fan, du har ju inte tänt din cigarr, gosse! sade han med verklig,
icke låtsad värme.
Men gossen hade smulat sönder sin cigarr under samtalets gång och den
kunde icke brinna mer.
-- Se här, tag en ny!
Han fick fram sitt stora läderfodral:
-- Se här! Tag du! Det är goda cigarrer!
Brodern, som var nog olycklig att icke kunna såra någon, mottog
bjudningen, tacksamt som en till försoning framräckt hand.
-- Se så, gamle gosse, fortfor Carl Nicolaus och anslog en angenäm
sällskapston, som han så väl kunde; kom nu, så gå vi på Riga och få oss
en bit frukost! Kom nu!
Arvid, som var ovan vid vänlighet, blev härav så rörd, att han hastigt
tryckte broderns hand och skyndade ut, ut genom boden utan att hälsa
Andersson, och ut på gatan.
Brodern stod häpen; det där kunde han inte förstå; vad skulle det
betyda; springa sin väg, då han blev bjuden på frukost; springa sin väg,
och han var ju ändå inte ond. Springa! Det skulle inte en hund ha gjort,
om man kastat en köttbit åt honom!
-- Han är så besynnerlig! mumlade han och rappade av golvtiljorna. Därpå
gick han till sin pulpet, skruvade upp stolen så högt den gick, och
klättrade upp. Ifrån denna upphöjda plats brukade han se människor och
förhållanden från en högre synpunkt, och han brukade finna dem små, dock
icke så små, att de ej kunde användas för hans ändamål.
TREDJE KAPITLET.
Nybyggarna på Lill-Jans.
Klockan var mellan åtta och nio den vackra majmorgonen, då Arvid Falk
efter scenen hos brodern vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig
själv, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela. Han önskade att
det vore mulet och att han hade dåligt sällskap. Att han var en skurk,
det trodde han icke fullt på, men han var icke nöjd med sig själv, han
var så van att ställa höga fordringar på sig, och han var inlärd att i
brodern se ett slags styvfar, för vilken han hyste stor aktning, nästan
vördnad. Men även andra tankar döko upp och gjorde honom bekymrad. Han
var utan pengar och utan sysselsättning. Detta senare var kanske det
värsta, ty sysslolösheten var honom en svår fiende, begåvad med en
aldrig vilande fantasi som han var.
Under ganska obehagliga funderingar hade han kommit ner på lilla
Trädgårdsgatan; han följde vänstra trottoaren utanför Dramatiska teatern
och befann sig snart inne på Norrlandsgatan; han vandrade utan mål och
gick rätt fram; snart började stenläggningen bli ojämn, träkåkar
efterträdde stenhusen, illa klädda människor kastade misstänksamma
blickar på den snyggt klädde personen, som så tidigt besökte deras
kvarter, och utsvultna hundar morrade hotande mot främlingen. Mellan
grupper av artillerister, arbetshjon, bryggardrängar, tvättmadamer och
lärpojkar påskyndade han sina sista steg på Norrlandsgatan och var
uppe på stora Humlegårdsgatan. Han gick in i Humlegården.
Generalfälttygmästarens kor hade redan tagit sitt mulbete i anspråk, de
gamla, skalliga äppelträden gjorde försök att sätta blom, lindarna stodo
gröna och ekorrarna lekte uppe i kronorna. Han gick förbi karusellen och
kom upp i allén till teatern; där sutto pojkar, som skolkat skolan, och
spelade knapp; längre fram låg en målaregosse på rygg i gräset och
tittade upp till skyarna genom de höga lövvalven; han visslade så
sorglöst som om varken mästare eller gesäller väntade på honom, under
det att flugor och andra yrfän gingo åstad och dränkte sig i hans
färgpytsar.
Falk kom upp på höjden vid ankdammen; där stannade han och studerade
grodornas metamorfoser, observerade hästiglarna och fångade en
vattenlöpare. Därpå tog han sig för att kasta sten. Detta satte hans
blod i omlopp och han kände sig föryngrad, kände sig som en skolkande
skolpojke, fri, trotsigt fri; ty det var en frihet, som han med rätt
stor uppoffring erövrat. Vid den tanken att fritt och efter behag få
umgås med naturen, som han förstod bättre än han förstod människorna,
vilka blott hade misshandlat honom och sökt göra honom dålig, blev han
glad, och all ofrid försvann ur hans sinne; och han steg upp för att
fortsätta sin väg ändå längre utom staden. Han gick genom korset och
befann sig på norra Humlegårdsgatan. Han fick se att några bräder
fattades i planket mitt emot och att en gångstig blivit upptrampad på
andra sidan. Han kröp igenom och skrämde upp en gumma som gick och
plockade nässlor; han promenerade över de stora tobakslanden, där
Villastaden nu står, och befann sig vid porten till Lill-Jans.
Här hade våren brutit ut på allvar över den lilla täcka lägenheten, som
med sina tre små stugor låg inbäddad mellan blommande syrener och
äppelträd, skyddad för den nordliga vinden av granskogen på andra sidan
landsvägen. Här var en fullständig idyll uppdukad. Tuppen satt på
skalmarna till en dranktunna och gol, bandhunden låg och motade flugor i
solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna, trädgårdsmästaren
låg på knä vid drivbänkarna och gallrade rädisorna, lövsångarna och
rödstjärtarna sjöngo i krusbärsbuskarna, halvklädda barn jagade hönsen,
som ville undersöka grobarheten hos diverse nysådda blomsterfrön. Över
det hela låg en helblå himmel och bakom stod den svarta skogen.
Invid drivbänkarna, i skydd av planket, sutto två män. Den ene var klädd
i svart hög hatt, utborstade svarta kläder, hade ett långt, smalt, blekt
ansikte och såg ut som en prästman. Den andre var en civiliserad
bondtyp, med sönderbruten men fetlagd kropp, hängande ögonlock,
mongoliska mustascher; han var högst illa klädd och såg ut som vad som
helst -- hamnbuse, hantverkare eller artist -- han såg förfallen ut på
ett särskilt sätt.
Den magre, som tycktes frysa, oaktat solen låg rätt på honom, läste högt
ur en bok för den fete, vilken såg ut som om han prövat alla jordens
klimat och kunde med lugn fördraga dem alla.
Då Falk passerat grinden ut åt stora landsvägen, hörde han tydligt den
läsandes ord genom planket och han ansåg sig kunna stanna och höra på
utan att stjäla några förtroenden.
Den magre läste med en torr, entonig stämma, som saknade all klang, och
den fete gav då och då sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande, som
stundom utbyttes mot ett grymtande och slutligen blev ett spottande, när
de vishetens ord han hörde gingo ut över det vanliga människoförståndet.
Den långe läste:
-- »De högsta grundsatserna äro, som sagt, tre: en absolut ovillkorlig
och tvenne relativt ovillkorliga. Pro primo: Den absolut första, rent
ovillkorliga grundsatsen skall uttrycka den handlingen, som ligger till
grund för allt medvetande och som endast gör detta möjligt. Denna
grundsats är Identiteten, A = A. Denna återstår och kan på intet vis
borttänkas, när man avskiljer alla medvetandets empiriska bestämningar.
Den är medvetandets ursprungliga faktum och måste därföre nödvändigt
erkännas; och dessutom är den icke såsom varje annat empiriskt faktum
någonting villkorligt, utan såsom en fri handlings följd och innehåll är
den alldeles ovillkorlig.»
-- Förstår du, Olle? avbröt läsaren.
-- O, ja, det är ljuvligt! -- »Den är icke som varje empiriskt faktum
någonting villkorligt.» -- O, vilken karl! Mera, mera!
-- »Då man yrkar, fortfor läsaren, att denna sats är viss utan all
vidare grund --»
-- Hör en sån filur -- »viss utan all vidare grund», upptog den
tacksamma åhöraren, som därmed ville skaka från sig varje misstanke om
att han icke skulle förstå, »utan all _vidare_ grund»; så fint, så fint,
i stället för om han bara sagt »utan _all_ grund.»
-- Ska jag fortsätta? eller ämnar du avbryta mig upprepade gånger?
frågade den förorättade läsaren.
-- Jag ska inte avbryta, gå på, gå på!
-- »Så», här kommer konklusionen (dråplig i sanning!) »tillägger man sig
förmågan att sätta något.»
Olle fnös.
-- »Man sätter därigenom icke A» (stora A) »utan blott, att A är A, om
och för så vitt A över huvud är. Det är icke frågan om satsens innehåll,
utan blott om dess form. Satsen A = A är alltså till sitt innehåll
villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig.»
-- Observerade du att det var stora A?
Falk hade hört nog; det var den fruktansvärt djupa filosofien från
Polacksbacken som förirrat sig ända hit att kuva den råa
huvudstadsnaturen; han såg efter om icke hönsen fallit från sina pinnar
och om icke persiljan upphört att gro vid åhörandet av det djupaste som
på tungomål blivit talat vid Lill-Jans. Han förvånade sig över att
himlen satt kvar på sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid
en sådan förevisning av den mänskliga andens kraftprov, på samma gång
hans mänskliga lägre natur tog ut sin rätt och han kände en svår torka i
strupen, varför han beslöt att gå in i en av stugorna och begära ett
glas vatten.
Han vände alltså om på sina steg och klev in i den stugan som ligger
till höger om vägen då man kommer från staden. Dörren till en stor för
detta bagarstuga stod öppen ut till farstun, vilken icke var större än
en reskoffert. Inne i rummet fanns endast en fållbänk, en sönderbruten
stol, ett staffli och två personer; den ena av dessa stod framför
staffliet klädd i skjorta och byxor, vilka uppehöllos av en svångrem.
Han såg ut som en gesäll, men var artist, efter som han höll på att måla
skiss till en altartavla. Den andre var en ung man med fint utseende och
efter ställets råd och lägenhet verkligen fina kläder. Han hade avtagit
sin rock, vikit ner skjortan och betjänade för tillfället målaren med
sin präktiga byst. Hans vackra, nobla ansikte bar spår efter en
föregående natts utsvävningar, och han nickade då och då till med
huvudet, varvid han ådrog sig en extra tillrättavisning av mästaren,
vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd. Det var just slutrefrängen
av en sådan där upptuktelse, som Falk råkade få höra, då han steg in i
farstun.
-- Att du ska vara ett sådant svin och gå ut och supa med den där
slarven Sellén. Nu står du här och slösar bort din förmiddag i stället
för att vara på Handels-Institutet -- höj litet på högra axeln -- så
där! Förstörde du verkligen hela hyran, så att du inte törs gå hem! Har
du ingenting kvar alls? Inte ett spår?
-- Åjo, nog har jag litet kvar, fastän det inte räcker så långt.
Den unge mannen tog upp en papperssudd ur byxfickan och vecklade ut den,
varvid två riksdalerssedlar blevo synliga.
-- Ge mig de där, så ska jag gömma dem åt dig, tillrådde mästaren och
tog helt faderligt hand om sedlarna.
Falk, som förgäves sökt göra sig hörd, ansåg nu vara så gott att gå sin
väg lika obemärkt som han kommit. Han gick sålunda ännu en gång förbi
komposthögen och de båda filosoferna och tog av till vänster ut åt
drottning Christinas väg. Han hade icke gått långt, förr än han fick
sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli framför det lilla,
albevuxna träsket strax där skogen börjar. Det var en fin, smärt, nästan
elegant figur med något spetsigt, mörklagt ansikte; ett sprittande liv
rörde sig genom hela hans person, där han stod arbetande framför den
vackra tavlan. Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna
sig vid den förträffligaste hälsa och det bästa humör. Han visslade,
småsjöng och småpratade omväxlande.
Då Falk kommit tillräckligt långt fram på vägen för att få honom i
profil, vände han sig:
-- Sellén! God dag, gamle kamrat!
-- Falk! Gamla bekanta ute i skogen! Vad i Guds namn vill det säga! Är
du inte i ditt verk så här dags på dan?
-- Nej. Men bor du här ute?
-- Ja, jag flyttade hit med några bekanta den första april; det blev för
dyrt att bo i stan -- värdarna ä' så kinkiga också!
Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bruna ögonen tindrade.
-- Jaså, återtog Falk, då kanske du känner de där figurerna, som sutto
och läste borta vid drivbänkarna?
-- Filosoferna? Ja, då! Den där långe är extra ordinarie i
auktionsverket med 80 rdr om året och den där korte, Olle Montanus, han
skulle egentligen sitta hemma och vara bildhuggare, men se'n han kom på
filosofien tillsammans med Ygberg, så har han upphört att arbeta och nu
går det baklänges för honom med raska steg. Han har upptäckt att konsten
är något sinnligt!
-- Nå, men vad lever han på?
-- Ingenting just! Han står ibland modell åt den praktiske Lundell och
då får han en bit paltbröd, och det lever han på en dag eller så, och så
får han ligga på golvet i hans rum om vintrarna, för »han värmer alltid
litet», säger Lundell, när veden är så dyr; och det var ganska kallt här
i april månad.
-- Hur kan han stå modell, som ser ut som en Quasimodo?
-- Jo, det är på en korsnedtagning, där han skall vara den ena rövaren,
vars ben redan äro sönderslagna, och den stackars fan har haft
höftsjuka, så att, när han lägger sig över en stolskarm, blir han ganska
bra. Ibland får han vända ryggen till, och då blir han den andra
rövaren.
-- Varför gör han ingenting själv då; har han ingen förmåga?
-- Olle Montanus, kära du, är ett snille, men han vill inte arbeta, han
är filosof och han skulle nog ha blivit en stor man, om han bara fått
studera. Det är verkligen märkvärdigt att höra honom och Ygberg när de
tala; det är visst sant att Ygberg har läst mera, men Montanus har ett
så fint huvud att han knäpper honom ibland, och då går Ygberg sin väg
och läser in ett stycke till; men aldrig får Montanus låna hans bok.
-- Jaså, ni tycker om Ygbergs filosofi? frågade Falk.
-- Å, det är så fint! så fint! Du tycker väl om Fichte? Oj, oj, oj en
sådan karl!
-- Nå, avbröt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka voro de två
figurerna inne i stugan?
-- Jaså, du har sett dem också! Jo, den ena var den praktiske Lundell,
figur- eller rättare kyrkmålare, och den andre var min vän Rehnhjelm.
De sista orden försökte han uttala med en mycket likgiltig ton för att
göra intrycket dess starkare.
-- Rehnhjelm?
-- Ja; en mycket hygglig pojke.
-- Han stod modell där inne?
-- Gjorde han! Ja, den Lundell; han kan begagna människor; det är en för
märkvärdigt praktisk karl. Men kom med, så ska vi gå in och reta honom,
det är det roligaste jag har här ute; då kanske du också kan få höra
Montanus tala och det är verkligen intressant.
Mindre lockad av utsikterna att få höra Montanus tala, än för att få ett
glas vatten, följde han Sellén och hjälpte honom bära staffli och
schatull.
I stugan hade scenen så till vida förändrats att modellen fått sätta sig
på den söndriga stolen och att Montanus och Ygberg slagit sig ner i
fållbänken. Lundell stod vid staffliet och rökte en snarkande träsnugga
för de fattiga kamraterna, vilka fröjdade sig åt blotta närvaron av en
tobakspipa.
Då häradshövding Falk blivit presenterad, tillvaratogs han genast av
Lundell, som ville höra hans mening om sin tavla. Denna befanns vara en
Rubens, åtminstone till ämnet, om icke till färg eller teckning. Därpå
utgöt sig Lundell över de svåra tiderna för en artist, tog ner Akademien
och häcklade Regeringen, som icke gjorde något för den inhemska konsten.
Han höll nu på att måla en skiss till en altartavla i Träskåla, men han
var så viss på, att den icke skulle bli antagen, ty utan intriger och
relationer kom man ingen stans. Härvid kastade han en forskande blick på
Falks kläder för att se efter, om han kunde duga till att vara en
relation.
En annan verkan hade Falks inträde haft på de båda filosoferna. De hade
i honom genast upptäckt en »som lärt», och de hatade honom, ty han kunde
beröva dem deras prestige inom det lilla samhället. De växlade
betydelsefulla blickar, vilka genast uppfattades av Sellén, som därför
frestades att visa sina vänner i deras glans och om möjligt få en
drabbning till stånd. Han fann snart sitt tvedräktsäpple, måttade,
kastade och träffade.
-- Vad säger Ygberg om Lundells tavla?
Ygberg, som icke väntat att få ordet så snart, måste tänka några
sekunder. Därpå svarade han med markerad röst följande, allt under det
Olle gned honom i ryggen för att han skulle hålla sig styv:
-- Ett konstverk kan, enligt min mening, sönderdelas i två kategorier:
innehåll och form. Vad innehållet i detta konstverk beträffar, är det av
djupt och allmänt mänskligt innehåll, motivet är fruktbart, i och för
sig, såsom sådant, och innebär alla de begreppsbestämningar och
potenser, som kunna göra sig gällande för konstnärlig produktion; vad
formen åter beträffar, vilken i sig skall de facto manifestera
begreppet, det vill säga den absoluta identiteten, varat, jaget -- så
kan jag icke underlåta att finna den mindre adekvat.
Lundell var smickrad av recensionen, Olle log saliga löjen, som om han
såg de himmelska härskarorna, modellen sov, och Sellén fann, att Ygberg
hade gjort fullständig succés. Nu riktades allas blickar mot Falk såsom
den där skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske,
därom voro alla ense.
Falk kände sig både road och förargad, och han letade i sitt minnes
gamla skräpgömmor efter några filosofiska väderbössor, då han fick syn
på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsioner, vilket antydde
att han ämnade tala. Falk tog på måfå, laddade med Aristoteles och
lossade av.
-- Vad menar notarien med adekvat? Jag kan inte erinra mig, att
Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.
Det blev alldeles tyst i rummet, och man kände att här gällde en strid
mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev längre än önskligt, ty
Ygberg kände inte Aristoteles och skulle hellre dö än erkänna det. Som
han icke var kvick i slutledningarna, kunde han icke upptäcka den bresch
Falk lämnat öppen; men detta kunde Olle, och han uppfångade den
avlossade Aristoteles, tog honom med båda händerna och slungade honom
tillbaka på sin motståndare.
-- Ehuru olärd, dristar jag mig dock undra, huruvida häradshövdingen har
kullkastat sin motståndares argumenter. Jag tror att adekvat kan sättas
som bestämning i en logisk konklusion och gälla såsom sådan, oaktat icke
Aristoteles nämner ordet i sin metafysik. Har jag rätt, mina herrar? Jag
vet inte! Jag är en olärd man, och häradshövdingen har studerat de där
sakerna.
Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och
hållet och såg oförskämt blygsam ut.
-- Olle har rätt, mumlades från alla håll.
Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarna, om Uppsalahedern
skulle kunna räddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken
och fick upp ett Ess.
-- Herr Montanus har förnekat översatsen eller helt enkelt sagt _nego
majorem_! Gott! Jag förklarar åter igen att han gjort sig skyldig till
ett _posterius prius_; han har, då han skulle göra ett hornslut,
förirrat sig och gjort syllogismen efter _ferioque_ i stället för
_barbara_; han har glömt den gyllene regeln: _Cæsare Camestres festino
barocco secundo_ och därför blev hans konklusion _limitativ_! Har jag
inte rätt, mina herrar?
-- Mycket rätt, mycket rätt, svarade alla, utom de båda filosoferna, som
aldrig haft en logik i hand.
Ygberg såg ut som om han bitit i spik och Olle grinade som om han fått
snus i ögonen; men som han var en klipsk karl, hade han också upptäckt
sin motståndares taktiska metod. Han fattade sålunda hastigt det
beslutet att icke svara på spörsmålet, utan tala om något annat. Han
drog sålunda fram ur minnet allt vad han lärt och allt vad han hört,
börjande med det referat av Fichtes vetenskapslära som Falk nyss hört
genom planket, och detta drog ut på förmiddagen.
Under tiden stod Lundell och målade och snarkade med sin sura träpipa.
Modellen hade somnat på den trasiga stolen, och hans huvud sjönk allt
djupare och djupare, tills det vid tolvtiden hängde mellan hans knän, så
att en matematiker kunde räknat ut när det skulle nå jordens medelpunkt.
Sellén satt i öppna fönstret och njöt, och den arme Falk, som drömt om
ett slut på den förfärliga filosofien, måste ta hela nävar med
filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender. Pinan skulle ha
blivit utan ända, om icke modellens tyngdpunkt så småningom blivit
flyttad över på en av stolens ömtåligaste sidor, så att denna med ett
brak gick sönder och baronen föll i golvet, varvid Lundell fick ett
tillfälle att bryta ut över dryckenskapslasten och dess bedrövliga
följder både för en själv och för andra, med vilka senare han menade sig
själv.
Falk, som ville söka hjälpa den förlägne ynglingen ur hans bryderi,
skyndade att väcka en fråga på tal som kunde vara av det mest allmänna
intresse.
-- Var ämna herrarna äta middag i dag?
Det blev så tyst att man hörde flugorna surra; Falk visste icke han, att
han trampat på fem liktornar på en gång. Lundell bröt först tystnaden.
Han och Rehnhjelm skulle äta på Grytan, där de brukade äta, emedan de
hade kredit; Sellén ville icke äta där, emedan han icke var nöjd med
maten, och han hade ännu icke deciderat sig för något ställe, vid vilken
osanning han kastade en frågande, ängslig blick på modellen. Ygberg och
Montanus »hade mycket att göra», så att de icke ville »förstöra sin dag»
med att »klä sig och gå till sta'n», utan de ämnade skaffa sig något där
ute; vad det var för något, sade de inte.
Därpå började toaletten, vilken mest bestod i tvättningar ute vid den
gamla trädgårdsbrunnen. Sellén, som dock var sprätten, hade ett
tidningspapper gömt under fållbänken, ur vilken han framtog kragar,
manschetter och krås, allt av papper; därpå tillbragte han en lång stund
på knä framför brunnsöppningen för att se sig knyta ett brungrönt
sidenband, som han fått av en flicka, och att lägga sitt hår på ett
särskilt sätt; när han därjämte gnidit av sina skor med ett
kardborrblad, borstat hatten med rockärmen, satt en druvhyacint i
knapphålet och tagit fram sitt kanelrör, var han färdig. Vid hans
förfrågan om Rehnhjelm skulle komma snart, svarade Lundell, att han icke
hade tid ännu på några timmar, han skulle hjälpa honom att rita, och
Lundell brukade alltid rita mellan tolv och tu. Rehnhjelm var undergiven
och lydde, ehuru han hade svårt att skiljas från sin vän Sellén, som han
tyckte om, under det han däremot hyste avgjord motvilja för Lundell.
-- Vi träffas i alla fall i Röda Rummet i kväll? framkastade Sellén
tröstande, och därom voro alla ense, till och med filosoferna och den
moraliske Lundell.
Under vägen till sta'n invigde Sellén sin vän Falk i varjehanda
förtroenden rörande nybyggarna på Lill-Jans, varav inhämtades, att han
själv brutit med Akademien på grund av skilda åsikter om konst; att han
visste med sig äga talang och att han skulle lyckas, om det ock månde
dröja, ehuru det var oändligt svårt att få ett namn utan att ha fått
kungliga medaljen. Även naturliga hinder reste sig emot honom; han var
född på Hallands skoglösa kust, han hade lärt sig älska det stora och
enkla i dess natur; publiken och kritiken tyckte för närvarande om
detaljer, småsaker, och därför fick han icke sälja; han skulle nog kunna
måla som de andra, men det ville han icke.
Lundell däremot, det var en praktisk man -- Sellén uttalade alltid ordet
praktisk med ett visst förakt. -- Han målade efter folkets smak och
önskan; han led aldrig av indisposition; han hade visserligen lämnat
Akademien, men av hemliga, praktiska skäl, och han hade icke brutit med
den, oaktat han gick omkring och berättade så. Han uppehöll sig rätt bra
med att teckna åt illustrerade magasin och skulle nog, oaktat sin
obetydliga talang, en dag lyckas genom relationer och särskilt genom
intriger, dem han fick lära sig av Montanus, som redan gjort upp några
planer, vilka Lundell med framgång realiserat -- och Montanus -- det var
snillet, fastän han var fasligt opraktisk.
Rehnhjelm var son av en fordom rik man uppe i Norrland. Fadern hade ägt
en stor egendom, vilken slutligen gått ifrån honom och stannat i
händerna på förvaltaren. Nu var den gamle ädlingen tämligen fattig, och
hans önskan var, att sonen skulle hämta lärdom av hans förflutna och
genom att bli förvaltare återskaffa åt huset en egendom, och därför gick
denne nu på Handelsinstitutet för att lära sig lantbruksbokhålleri,
vilket han avskydde. Det var en snäll gosse men litet svag och han lät
leda sig av den sluge Lundell, vilken icke försmådde att taga ut arvodet
in natura för sina moraler och sitt beskydd.
Emellertid hade Lundell och baronen satt sig till arbetet, som gick så
till, att baronen ritade, under det mästaren låg i fållbänken och
övervakade arbetet, det vill säga rökte.
-- Om du nu är flitig, så ska du få gå med mig och äta middag på
_Tennknappen_, lovade Lundell, som kände sig rik med de två riksdalerna
han räddat undan förstörelsen.
Ygberg och Olle hade dragit sig uppåt skogsbacken för att sova över
middagen. Olle var strålande efter sina segrar, men Ygberg var dyster;
han hade blivit överträffad av sin lärjunge. Han hade dessutom blivit
kall om fötterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om äta
hade väckt slumrande känslor, vilka icke på ett helt år fått giva sig
luft. De lade sig under en gran; Ygberg gömde den dyrbara boken, vilken
han aldrig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett papper, under
sitt huvud och sträckte ut sig i sin fulla längd. Han var blek som ett
lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en
uppståndelse. Han såg huru småfåglar åto granfrön ovanför hans huvud och
släppte ner skalen på honom, han såg huru en stinn ko gick och betade
mellan alarna och han såg röken stiga upp från trädgårdsmästarens
köksskorsten.
-- Är du hungrig, Olle? frågade han med matt stämma.
-- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.
-- Den som vore en ko! suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över
bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.
När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna, lirkade den
vakande vännen fram boken så sakta, att icke den sovande skulle störas;
därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara
innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.
FJÄRDE KAPITLET.
Herrar och hundar.
Det hade förflutit några dagar. Carl Nicolaus Falks tjugutvååriga fru
hade just slutat dricka sitt kaffe på sängen, den kolossala
mahognysängen i den väldiga sängkammaren. Klockan var ännu bara tio.
Mannen hade varit ute sedan klockan sju på morgonen och tagit upp lin
nere vid bron, men det var alls icke i förlitande på att han icke skulle
komma hem så snart, som den unga frun tog sig den friheten att ligga så
länge, oaktat det för övrigt stred emot husets seder och skick. Det
tycktes snarare vara henne ett nöje att få bryta mot alla husets
inrotade seder och skick. Hon hade endast varit gift i två år, men hade
haft tillräcklig tid att införa genomgripande reformer i det gamla,
konservativa borgarhuset, där allting var gammalt, till och med
tjänarna; och makten därtill hade hon fått, då hennes man hade förklarat
henne sin kärlek och hon nådigt givit honom sitt ja, det vill säga i
nåder befriat sig från ett förhatligt hem, där hon fått stiga upp
klockan sex för att arbeta hela dagen. Hon hade begagnat sin
förlovningstid väl; hon hade nämligen därunder samlat alla garantier för
att få föra ett fritt och oberoende liv för sin personliga del, utan
någon inblandning från mannens sida; dessa garantier bestodo visserligen
blott i löften, givna av en kärlekssjuk man, men hon, som var vid full
sans, tog dem och skrev upp dem i sitt minne. Mannen hade däremot efter
ett tvåårigt, barnlöst äktenskap visat böjelse att glömma alla dessa
förbindelser om, att frun skulle få sova så länge hon ville, dricka
kaffe på sängen m. m.; han hade till och med varit nog ogrannlaga att
påminna henne om, att han dragit upp henne ur dyn, att han befriat henne
ur ett helvete, och att han gjort detta med uppoffring, ty han hade
ingått en mesallians -- hennes far var flaggskeppare vid flottan. Det
var på svaren till dessa och dylika tillvitelser hon nu låg och
funderade, och som hennes goda förstånd aldrig under deras bekantskap
varit omtöcknat av några känslors rus, var hon ännu i besittning av
detsammas bruk -- och hon visste att bruka det. Det var därför med en
oblandad glädje hon hörde symptomerna av sin mans hemkomst till
frukosten. Det började nämligen slå i dörrarna ut till matsalen
samtidigt med att ett väldigt rytande lät höra sig, varvid frun stack
huvudet under täcket för att dölja sitt skratt. Steg hördes på
förmaksmattan, och i sängkammardörren syntes den vredgade mannen med
hatten på huvudet. Frun vände ryggen ditåt och lockade med sin mest
smekande röst:
-- Är det min lilla drängluns, som kommer? Stig på, stig på!
Lilla dränglunsen, det var smeknamnet, och herrskapet hade de mest
originella sådana, var icke böjd att komma, utan han stannade i dörren
och skrek.
-- Varför är inte frukosten dukad? Va!
-- Fråga pigorna, jag har inte åtagit mig att duka. Och var så god och
tag av hatten, när man kommer in, min herre!
-- Var har du gjort av min mössa då?
-- Den har jag bränt upp! Den var så flottig, så jag tyckte du borde
skämmas.
-- Har du bränt upp! Nå det ska vi tala om sen! Varför ligger du och
vräker ännu långt fram på förmiddan, i stället för att se efter pigorna.
-- Därför att det roar mig!
-- Tror du att jag gift mig med en hustru, som inte vill se om sitt hus?
Va!
-- Ja, det har du! Och varför tror du att jag gift mig med dig? Det har
jag sagt dig tusen gånger -- därför att jag skulle slippa arbeta, och
det har du lovat mig! Har du inte lovat mig det? Kan du svara på heder,
att du inte lovat mig det! Ser du nu en sådan karl du är. Precis lik
alla andra!
-- Ja, det var då det!
-- Då! När var det? Äro inte löften alltid bindande? Ska det vara någon
viss årstid kanske, då de ska ges?
Mannen kände för väl den oryggliga logiken, och hustruns goda humör
gjorde samma verkan som tårar i dylika fall -- han gav sig.
-- Jag tänker ha främmande i kväll, förklarade han.
-- Jaså, tänker du det. Herrfrämmande?
-- Naturligtvis! Jag tål inte kvinnor!
-- Nå, du har väl gjort dina uppköp då?
-- Nej, det skall du göra!
-- Jag! Nej, jag har inga pengar för främmande! Jag kommer visst inte
att använda hushållspengarna till några extra förplägningar.
-- Nej, dem köper du upp till din toalett och andra onyttiga saker.
-- Kallar du det onyttiga saker som jag sitter och arbetar åt dig? Är en
rökmössa onyttig kanske, äro tofflor onyttiga kanske? Säg! Svara då
uppriktigt.
Hon förstod alltid att formulera sina frågor så, att svaret måste bli
tillintetgörande för den svarande. Det var mannens egen skola hon gått
i. Denne måste sålunda, efter han icke ville bli tillintetgjord,
oupphörligt ta upp nya ämnen.
-- Jag hade verkligen anledning, sade han med en viss rörelse, att se
folk i kväll; min gamle vän Fritz Levin i posten har efter 19 års
tjänstgöring blivit ordinarie -- han stod i Posttidningen i går kväll.
Men efter som det tycks misshaga dig, och du vet att jag alltid gör dig
till viljes, så bryr jag mig icke om den saken, utan ser bara honom och
magister Nyström nere på kontoret.
-- Jaså, den slarven Levin har blivit ordinarie nu, det var då för väl.
Då kanske du kan få igen alla de pengar han är skyldig dig.
-- Jojo du, jag tänker nog på det!
-- Men kan du säga mig hur du vill umgås med en sådan slarv, som han är,
och den magistern sen; det är ju riktiga schaskar, som knappt ha
kläderna på kroppen.
-- Hör du, min lilla gumma, jag lägger mig inte i dina affärer; låt du
mig sköta mina.
-- Efter som du har främmande där nere, så vet jag inte vad som hindrar
mig att ha främmande här uppe.
-- Nej, ingenting alls!
-- Nå, kom då hit, lilla dränglunsen, och ge mig lite pengar!
Lunsen, som i alla avseenden var belåten med resultatet, efterkom
befallningen med nöje.
-- Hur mycket skall du ha? Jag har mycket ont om pengar i dag.
-- Å, jag är nöjd med femtio.
-- Är du galen?
-- Galen, var så god och ge mig vad jag begär; jag behöver inte svälta,
när han går på källare och smörjer sig.
Freden var bilagd och parterna skildes med ömsesidig belåtenhet. Han
slapp äta en dålig frukost hemma, han måste äta ute, han slapp sitta och
äta en tarvlig supé där uppe och vara generad för fruntimmer, ty han
hade varit ungkarl för länge, och han behövde icke ha ont samvete, ty
det kunde han ha i detta enda fall, över att hustrun satt ensam, då hon
ju skulle ha främmande själv och ville nära på bli av med honom -- och
det var värt femtio riksdaler!
När mannen hade gått, ringde frun på husan, för vars skull hon i dag
underkastat sig att ligga så länge, emedan denna hade förklarat att man
här i huset brukat stiga upp kl. 7. Därpå befallde hon fram papper och
penna och skrev följande biljett till Revisorskan Homan, som bodde mitt
emot.
»Snälla Evelyn!
Kom till mig på en kopp te i kväll, så få vi tala om stadgarna till den
där föreningen »För kvinnans rättigheter». Kanske en basar eller ett
sällskapsspektakel skulle kunna vara till någon nytta. Jag längtar
riktigt att få föreningen till stånd; det är ett djupt behov, som du så
ofta säger, och jag känner det mycket djupt, om jag tänker efter. Tror
du att Hennes Nåd skulle vilja göra mig den äran på samma gång; jag
skall kanske göra visit hos henne först. Kom och hämta mig kl. 12, så gå
vi till Bergens och dricka chokolad. Min man är borta.
Din _Eugenie_.