Svåra instruktioner.
Min sömn var så tung att jag först vaknade vid travet av en mängd
kamelfötter. Jag reste mig och tittade ut genom tältet. Dagen grydde
redan vid den östra horisonten och åt det hållet där vi hade havsbukten
var det morgonrodnad. Men inte bara detta, ty där var det visst också
en eldsvåda, vilket bestyrktes av det rörliga livet i lägret.
Männen hade brutit upp och när de återkommo voro deras kameler lastade
med byte. Även scheikens dotter hade varit med på denna expedition
och när hon steg av kamelen lade jag märke till att hennes dräkt var
blodstänkt.
Malek helsade mig och sade, pekande åt brandstället, där röken steg upp:
— Du kan se, att vi funnit sjörövarens skepp. De sovo när vi kommo och
ha nu samlats till hundarna, deras fäder.
— Du har således dödat dem och stuckit fartyget i brand sedan du
plundrat det?
— Plundrat? — Vad menar du? Tillhör inte bytet den segrande? Vilken kan
göra oss detta stridigt?
— Pengarna, som Abu-Seïf. rövat, tillhör scheriff Emir.
— Han som utstött oss! Aldrig skall han få något därav. — Men man kan
ju också ha ljugit för dig, att det var tullintäckter eller sådant.
Endast scheriffen själv kan uppbära sådana och detta låter han
sannerligen ingen turk syssla med. Troligen var denne en smugglare
eller en indrivare från paschan av Egypten, den Allah månde förgöra.
— Du hatar således denne pascha?
— Det gör varje fri arab. — Har du inte hört talas om dessa grymheter
som tid efter annan utövas av wachabiterna? — Om pängarna nu tillhör
paschan eller scheriffen, så äro de nu i alla fall mina. — Men gör dig
nu beredd att följa oss, ty tiden för fagr är inne. Här kunna vi inte
dröja längre.
— Var tänker du härnäst slå läger?
— Jag skall göra detta på en plats från vilken jag kan observera vägen
mellan Dschidda och Mekka. — Abu-Seïf. skall inte undkomma mig.
— Har du även betänkt vilka faror du därmed utsätter dig för?
— Tror du, att vi ateïbeher äro rädda?
— Nej, men även den modigaste kan bli oförsiktig. Om Abu-Seïf. faller i
dina händer och du dödar honom, så måste du genast lämna dessa trakter.
Du kan då lätt för alltid förlora din dotterdotter Hanneh, som då
befinner sig med Halef i Mekka.
— Jag skall säga Halef var han i så fall skall finna oss. Hanneh måste
till Mekka innan vi draga vidare. Hon är bland oss den enda, som ännu
inte varit i den heliga staden, och längre fram blir det sannolikt
omöjlikt för henne att komma dit. Dessutom har jag redan länge väntat
på ett så gynnsamt tillfälle som detta.
— Har du bestämt dig för vart du vidare skall hän?
— Jo. Vi skola till öknen Er Nahman åt Maskat — och därifrån skicka vi
kanske ett bud till El Frat — (Eufrat) till Beni Schammer eller Beni
Obeïde för att låta oss upptagas av dem.
Solen stod nu i kanten av horisonten — och araberna knäböjde till bön.
Kort därpå togos tälten ned och karavanen satte sig i rörelse. Först
nu när det blev dager kunde jag se hur rikligt byte det var som man
tagit från sjörövaren. Med detta överfall hade ateïbeherna blivit smått
förmögna.
Till följd därav voro de också vid ypperligt lynne.
Jag höll mig avsiktligt litet efter dem. Och jag kände en viss
beklämning över att ha varit orsaken till allt detta mördande och
plundrande. Möjligen hade jag kunnat avstyrt detta dåd.
Även gav mig närheten av Mekka åtskilligt att tänka på. — Skulle jag
undvika denna heliga stad eller skulle jag drista mig ditin? — Min
längtan drev mig dit med all makt, men likväl måste man hysa en god del
betänkligheter. — Vad kunde jag för övrigt ha för nytta av besöket? —
Jag kunde säga, att jag verkligen varit i Mekka, men detta var också
allt! — Bleve jag upptäckt där så var min dödsstund kommen, och vilken
död!
Men med allt detta kunde jag nu inte komma till något resultat. Och jag
beslöt därför att anpassa mig efter omständigheterna. — Så hade jag
ofta gjort förr och alltid med lyckligt resultat.
För att så mycket som möjligt undvika möten lät scheiken karavanen
taga en liten omväg. Han medgav ingen rast förrän kvällen. — Vi kommo
snart till ett trängt pass som var inneslutit av kala bergväggar,
mellan vilka vi redo fram en ansenlig sträcka tills vi kommo ned i en
dalkittel, från vilken det syntes som om vi inte skulle kunna komma ut
någon annan väg.
Här sutto vi äntligen av. Tälten uppsattes, och kvinnorna gjorde upp
eld.
Denna kväll bjöds på en mycket riklig måltid, som tydligen härflöt från
skeppsprovianten. Och efter denna fest kom fördelningen av bytet.
Som jag inte hade något att skaffa med saken så lämnade jag de andra
och tog mig en rond i dalkitteln. På ett ställe tycktes det mig som om
man skulle kunna komma upp och jag gjorde även ett försök. — Det var
mycket stjärnklart, och allt syntes gå förträffligt. Efter en kvart
stod jag däruppe på berget samt hade fri utsikt åt alla sidor så gott
den klena belysningen medgav. — Åt söder såg jag på himlen ett sken,
som lät förmoda att där låg en belyst stad. — Denna måste vara Mekka!
Under mig hörde jag sorlet av ateïbeherna, som antagligen kivades om
bytet. — Det dröjde ganska lång stund innan jag åter befann mig bland
dem. Scheiken mottog mig med orden:
— Effendi! Varför har du inte varit närvarande? Även du skall framför
allt ha din del av bytet.
— Jag? — Hur så? — Jag var ju inte med och har således ingenting att få.
— Vi skulle aldrig ha fått detta byte utan dig. Du har fört oss an — om
även indirekt — och du är din lön väl värd.
— Men jag vill ingenting ha.
— Sihdi! Jag känner föga till din religion. Och jag kan inte tvista med
dig och kanske såra dig, då du ju är min gäst. — Dock vill jag antaga
att din tro inte förbjuder dig att dela detta byte med oss. — Våra
fiender där äro nu döda och deras fartyg uppbränt. — Du kan väl inte
mena, att vi också skulle offrat allt detta byte, som är oss till nytta?
— Den saken skola vi, som sagt, inte tvista om. Mitt förslag är, att ni
behålla det som nu är ert.
— Inte allt! — Men om du tillåter kunna vi ju ge din tjänare Halef även
din del, fast han redan fått och mottagit sitt.
— Var så god!
Halef blev naturligtvis överförtjust. Han hade fått några vapen och
klädespersedlar samt dessutom en börs mod silvermynt. Han ansåg sig med
detta ha blivit en ganska förmögen man. Summan utgjorde i alla fall 800
piaster, stor nog att göra en arab lycklig.
— Med denna summa kan du kosta på dig att leva gott som pilgrim i
Mekka, sade jag.
— När bör jag ge mig av dit?
— I morgon förmiddag, sade scheiken.
— Jag undrar hur man skall bete sig där?
— Jo, det kan jag också tala om. — Först och främst är det varje
pilgrims skyldighet att genast begiva sig till el Hamram eller den
stora moskén. Du skall således inställa dig i Guds hus — Beith-Allah —
och naturligtvis lämna din kamel utanför. — Där finner du helt visst
en vägvisare, som tar hand om dig och för dig vidare. — Men du bör på
förhand göra upp med denne om priset, så att du inte blir lurad. — Så
snart du ser Kaaba skall du kasta dig två gånger till marken och bedja
de bestämda bönerna till tack och lov för att du äntligen fått se den
heliga staden. Sedan går du till mambar eller mimbar samt drar av dig
dina sandaler. Du måste lämna dem utanför, ty där får man ej gå in som
i andra moskéer, med skorna i handen. — Härefter har du att göra towaf
d.v.s. att sju gånger gå runt Kaaba.
— Åt vilket håll?
— Åt höger, så att du alltid har Kaaba till vänster. De första två
varven skola tagas med snabba steg.
— Varför det?
— Till åminnelse av profeten. — Det var nämligen så, att ett rykte
spreds ut, att han blivit svårt sjuk. För att bestrida detta rykte
sprang han tre gånger runt Kaaba. De följande fyra varven gick han
långsamt. — Du kan ju bönerna som skola bedjas därunder? — Efter varje
fullbordat varv skall du kyssa den heliga stenen. — När dessa omlopp
äro fulländade skall du trycka ditt bröst mot Kaabas port, utbreda
armarna och högt bedja Allah förlåta dig dina synder.
— Sedan är allt klart?
— Nej, visst inte! Du skall därpå begiva dig till el Madschem — en
liten med marmor belagd grop, ur vilken det säges att Ibrahim och
Ismael togo kalk då de byggde Kaaba. Där skall du bedja två böner vid
Mekam-Ibrahim, den sten som vid bygget var Ibrahims pall. Därpå beger
du dig till den heliga brunnen Zemzem och ur denna dricker du, under
mellanstickande med böner, så mycket vatten du orkar med. — Jag skall
lämna med dig en flaska som du kan fylla där åt mig och taga med dig.
Ty detta heliga vatten skall vara botemedel mot alla kroppens och
själens sjukdomer.
— Vad följer sedan?
— Nu kommer den så kallade say-gången från Szafa till Merua. — På
kullen Szafa stå tre öppna bågar eller portaler. — Där skall du ställa
dig och vända dig mot moskén, lyfta händerna mot himlen och bedja om
Allahs bistånd på den heliga vägen. — Nu går du trehundra steg mot
Merua—altanen. — Du finner på denna väg fyra stenpelare, som du måste
passera springande. — På Merua förrättar du åter en bön samt lägger
sodan platsen sex gånger bakom dig uti nyssnämnda längdavstånd.
— Med detta är det ceremoniella färdigt?
— Nej, inte än! — Ty nu måste du låta klippa dig och besöka Omrah, som
ligger lika långt utanför Mekka som härifrån till denna heliga stad.
— Men därefter har du utfört de heliga handlingarna och kan återvända
när du vill. — Annorlunda är det under de heliga månaderna. Ty då är
det ännu fler ceremonier, som taga mycket längre tid, då det vid denna
tid finns tusentals pilgrimer i staden. Men du kan reda ut saken nu på
ett par dagar och bör kunna vara här igen på den tredje dagen, slutade
scheiken denna vidlyftiga instruktion, som sedan följdes av några
ytterligare detaljer som huvudsakligast rörde Hanneh, varför jag drog
mig undan och väntade på Halef, som utbrast när han äntligen visade sig:
— Sihdi! Vem skall nu hjälpa dig, då jag är borta?
— Jag hjälper mig själv. Men vill du göra mig en tjänst?
— Du vet, att jag gör allt för dig som står i min makt.
— Du skall även taga med dig en flaska av det där vattnet åt mig.
— Allt annat, käre herre! — Endast de troende kunna komma i åtnjutande
av detta vatten. Om jag gåve dig av detta, skulle intet kunna rädda mig
från den eviga elden.
Detta sades med sådan trosövertygelse att jag inte ville visa mig
enträgen. Men efter en stund sade Halef:
— Vill du inte själv hämta åt dig av detta vatten?
— Detta vågar jag ju inte.
— Jo, om du bara först bekänner dig till den rätta tron — —
— Nej, jag tackar! — Och nu skall jag sova.