Mitt äventyr i Mekka.
Nästa förmiddag redo Halef och Hanneh till Mekka. — Han medtog det
rådet, att han skulle säga sig vara från ett långt avlägset land för
att inte möjligen väcka den misstanken att hans hustru kunde vara en
ateïbeh, alltså en från Mekka utesluten.
Med honom följde en bit till vägs en stammens man för att observera att
vägen mellan Mekka och Dschidda inte just nu bjöd på några faror. Denne
skulle också tills vidare där hålla utkik.
Även utställdes vaktposter vid dalkittelns ingång.
Den första dagen förflöt i lägret utan vidare anmärkningsvärda
händelser. Jag talade på morgonen vid scheiken om att göra ett litet
strövtåg. Han gav mig en kamel och uppmanade mig till försiktighet, så
att vår tillflykt inte skulle bli upptäckt.
Jag hade hoppats att få göra denna utflykt ensam. Men scheikens dotter
— Amscha, Hannehs mor, Abu-Seïfs förrymda hustru — kom fram till mig
och sade:
— Kanske jag kan få rida med dig?
— Gärna, måste jag svara.
När vi lämnat dalkitteln slog jag helt mekaniskt in på riktningen till
Mekka. Jag hade trott att mitt sällskap skulle avråda mig, men hon
följde utan att säga ett ord. När vi ridit ungefär en kvarts timme
drog hon mer mot höger sägande:
— Sihdi! Följ mig!
— Varthän?
— Jag vill bara se efter om vår post befinner sig på sin plats.
Efter fem minuter funno vi honom. Han satt på en höjd och stirrade
oavvänt åt söder.
— Han skall inte få se oss, sade Amscha. — Kom sihdi! Jag skall föra
dig vart du vill.
Vad menade hon med dessa ord?
Hon slog in åt vänster och betraktade mig med ett underligt leende. —
Därpå lät hon kamelen sträcka ut med full fart, men stannade snart i en
dal där hon steg av och slog sig ned.
— Sätt dig här och låt oss talas vid, sade hon.
Hon föreföll mig helt gåtfull. Jag hörsammade emellertid hennes
uppmaning.
— Anser du din tro vara den enda rätta? sade hon.
— Alldeles säkert.
— Även jag, sade hon lugnt.
Detta var ju högst underligt och jag svarade förvånad:
— Även du? Detta är i sanning märkvärdigt att höra ur en muhammedanskas
mun.
— Jo, effendi! Jag vet, att eder tro är den rätta.
— Hur vet du det?
— Mitt förnuft säger mig detta. — Den första platsen där det fanns
människor, var Paradiset. Och där dvaldes alla skapade varelser i
endräkt med varandra. — Så hade Allah velat och därför är din religion
den riktiga, ty den är därmed lik vår. Detta är kristendom.
— Känner du kristendomen närmare?
— Nej, men jag har hört en del av en turk, som säger, att ni tillbedja
Gud och säga: »förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss
skyldiga äro." — Är detta sant?
— Jo, alldeles riktigt.
— Vidare skall det stå i er koran: "Gud är kärleken. Den som förblir i
kärleken, förblir i Gud och Gud i honom." — Är också detta riktigt?
— Ja, även detta.
— Då ha ni den riktiga tron. — Men säg mig, får en kristen bortröva en
jungfru?
— Nej. — Om han gör detta, begår han en svår synd, och hemfaller under
lagen.
— Ser du! Er religion är således bättre än vår. Hos Er skulle inte en
man som Abu-Seïf. ha vågat bortröva mig och vågat tvinga mig att bli
hans hustru. — Känner du detta lands historia?
— Åjo.
— Då vet du också att turkar och egyptier rasat emot oss, trots att vi
alla tre ha samma tro. — De ha skändat våra kvinnor och sönderpiskat
våra män vid pålar samt huggit sönder dem, förbrännt deras armar och
ben, avskurit dem näsa och öron, utstuckit deras ögon, slagit ihjäl
deras barn. — Jag hatar en sådan tro, men jag måste dock behålla den.
— Varför? Du kan ju när som helst …
— Vänta! — Du skall inte uppträda som min lärare. Jag vet själv vad jag
skall göra. Jag skall hämnas — hämnas på alla som stått oss emot.
— Och ändå säger du att kärlekens religion är den riktiga?
— Ja! Men varför skall endast jag lida och förlåta? Till och med endast
därför att vi inte få beträda den heliga staden skall jag hämnas! Och
jag vet hur.
— Nåväl! Låt höra!
— Jag vet, att du i hemlighet längtar att få komma in i denna heliga
stad — i Mekka. — Hur kan du veta det?
— Jo, jag känner det. Inte sant?
— Nå, om det Så skulle vara?
— Detta är farligt för dig. — — Men då jag nu vill hämnas har jag för
denna sak fört dig med hit. — Har du reda på de ceremonier, som man
måste känna till för att som en rättrogen kunna uppträda där? Och vill
du utföra dem?
— Helst såge jag att jag sluppe undan dessa.
— Du vill således inte skymfa din egen tro, och däri gör du rätt. —
Därför skall du också gå dit. Jag skall här invänta din återkomst.
Var inte allt detta mycket besynnerligt?
Hon ansåg sig på detta sätt kunna hämnas på Islam genom att den heliga
staden skulle trampas av en otrogens fötter!
Som missionär skulle jag här ha kunnat uträtta något, om än med en del
svårigheter. — Som globetrotter ginge detta helt visst inte alls.
— Var ligger Mekka? sade jag.
— När du hunnit över detta berg, ligger Mekka i dalen där nedanför.
— Du sade att jag skulle gå dit. Varför inte hellre rida?
— Om du kommer ridande, kan man lättare taga dig för en bättre pilgrim
och mer observera dig. Men om du kommer till fots skall man tro att du
är en man från den här trakten och att du redan förut varit i staden
och endast kommer på ett tillfälligt besök.
— Och du vill verkligen invänta mig här?
— Ja, som jag sagt.
— Hur länge?
— Ungefär fyra timmar.
— Den tiden blir nog väl kort för mig.
— Du gör bäst i att inte stanna där längre. — Gören tur dit in,
betrakta Kaaba och begiv dig sedan på återvägen.
Hon hade sannerligen rätt.
Jag hade emellertid fortfarande vissa betänkligheter och hon såg detta,
pekade på mina vapen och sade:
— Du liknar visserligen helt och hållet en infödd. Men en arab har inte
sådana vapen, som dem du bär. — Lämna kvar din bössa och tag min i
stället.
I denna stund kom det över mig en ny tvekan. Men det dröjde inte länge
förr än jag åter blev lugn. Hon såg inte alls ut att vilja mig något
ont, och vi bytte bössor. När jag kom upp på berget kunde jag mycket
riktigt se Mekka där nedanför på ungefär en halv timmes vägs avstånd,
liggande mellan kala klippor och kullar. Jag kunde urskilja citadellet
Schebel Schad och minareterna av några moskéer. El Hamram, huvudmoskén,
låg i den södra delen av staden och syntes ej.
Jag började min vandring. Och jag kände mig nu som en soldat som ryckte
an mot en fiende på slagfältet.
Jag kom emellertid lyckligt fram till staden. Som jag redan kände till
den stora moskéns läge behövde jag inte fråga. — Husen, mellan vilka
jag här gick, voro nästan alla av sten, och gatorna voro beströdda med
ökensand.
Inom kort stod jag framför den stora fyrkantiga massa som kallas
Beith-Allah, och långsamt gick jag mot denna. — Sidorna formades av
pelarrader och kolonnader över vilka höjde sig sex minareter. Jag
räknade till en längd av 240 steg och till en bredd av 205 steg. Som
jag ville uppskjuta det närmare betraktandet av det yttre till sedan,
gick jag helt obesvärat in genom en dörröppning. I denna satt en
stadsbo som sålde kopparflaskor. Jag hälsade honom och frågade:
— Vad kostar en sådan flaska?
— Två piaster.
— Må Allah välsigna dig och dina söner för det att du inte hugger till
för mycket. — Se här äro två piaster. Och här tar jag mig en kuleh —
flaska.
Jag gick med flaskan till närheten av altanen och drog där av mig
skorna. Och nu kastade jag en forskande blick in i templets inre. —
Nästan mitt i templet stod Kaaba, som var nästan helt beklädd med
svart sammet. Dit förde fyra stenlagda stigar och mellan dessa var
gräsmattor. — Jämte Kaaba märkte jag den heliga brunnen, ur vilken
flera tjänare hämtade upp vatten åt pilgrimerna.
Hela detta tempel gjorde inte alls något högtidligt intryck på mig.
Bärare drogo av och an där, och skrivare hade med sina attiraljer
slagit sig ned mellan pelarne; ja, där fanns till och med folk som
handlade med ost och bröd.
Plötsligt fick jag se en kamel med ryttare, vilken just steg av vid en
av pelarraderna. Denna kamel var ett alldeles ovanligt grannt djur.
— Ägaren vände ännu ryggen åt mig och vinkade till sig en av moskéns
tjänare för att denne skulle se efter kamelen.
Jag lade i förbigående märke till detta medan jag närmade mig brunnen,
för att ur denna få min flaska fylld. Men jag måste nu vänta tills jag
kom i tur. Jag gav mannen en bakschisch — en dricksslant — satte på
flasklocket och vände mig, men blev med ens alldeles häpen.
Inte tio steg från mig stod — Abu-Seïf.!
Jag kände en lätt oro genombäva mig, men samtidigt arbetade min
hjärna med svindlande fart, såsom vanligen alltid hos oss i kritiska
ögonblick. — Utan att precis taga till flykten, sträckte jag ut stegen
så mycket jag kunde för att uppnå kolonnaderna, just åt de hållet där
Abu-Seïfs kamel ännu låg kvar. Och med ens kom jag på den tanken, att
endast just detta djur kunde rädda mig.
— Det var hög tid! Mina skor fick jag allt lämna i sticket. Redan hörde
jag det väntade ropet:
— En giaur! — En otrogen!
— Grip honom, denne skändare av vår helgedom?
Verkan av dessa rop blev högst vådlig för mig. Det blev som ett dånande
vattenfall av hotande, larmande, tjutande röster och som trampet av
tusende bufflar.
Nu blev det slut med att bara taga ut stegen. Jag formligen flög över
platsen och var i ett nu mellan pelarna, framme vid kamelen, som
lyckligtvis inte var bunden. Med knytnäven kastade jag undan djurets
tillfällige vaktare, och nästa ögonblick satt jag i sadeln och hade
revolvern redo.
Men skulle djuret lyda?
— Eoah! — Eoah! — Upp!
Vid detta rop reste sig kamelen verkligen, raskt och väldresserat.
Och så bar det av med vindens snabbhet. — Bakom mig knallade skott på
skott. — — Men framåt, bara framåt, undan måste jag!
Hade kamelen varit mindre snabb eller ett trilsket djur, skulle jag
säkert redan sett mitt öde beseglat.