Ett underligt bröllop.
Under denna ritt blev det ganska enformigt. Mest tystlåten var
scheikens dotter. Hon sade knappt ett ord, men i hennes ögon glödde en
sällsam eld. När hon såg åt vänster, där hon förmodade att Abu-Seïfs
sjörövarefartyg låg, grep hon antingen sin handschar, svärdet, eller
bössan med dess långa kolv, som låg över sadeln.
När vi kommo nära lägret red Halef fram till mig och frågade:
— Hur brukas det i detta land? Skall den, som tager sig en hustru här
även begåva henne med en present?
— Detta gör vanligen var och en hos oss och säkert även här, tänker jag.
— Ja, även i dschesirat el arab och i hela östern brukas det. — Men
eftersom Hanneh blott blir min skenhustru för några dagar, så vet jag
inte om det kan behövas någon gåva.
— En dylik gåva blir en artighet, som ju alltid väcker välvilliga
känslor. Jag skulle ge en sådan om jag nu vore i ditt ställe.
— Med vad skall jag giva? — Jag är fattig och var dessutom inte
förberedd för ett bröllop. — Tycker du, att jag kan ge henne mitt
eldtyg?
Han hade i Kairo köpt sig en liten ask av papier-maché och hade i denna
sina tändstickor. Detta "eldtyg" hade för honom stort värde, emedan
han fått betala det minst tjugu gånger mer än det verkligen var värt.
Men kärleken ingav honom nu det heroiska beslutet att avsäga sig denna
kostbara klenod.
— Ja, giv detta åt henne, sade jag.
— Gott! Hon skall få det. — Men hon skall ge mig igen det, när hon inte
längre är min hustru.
— Såvida hon inte föredrar att behålla det.
— Hur skall jag väl då bära mig åt?
— Giv henne något annat, som är dig mindre påkostande.
— Men vad? Jag har ingenting annat. Ty jag kan ju inte gärna ge henne
min turban, min bössa eller min ridpiska.
— Nå, giv henne då ingenting.
Han såg mycket bekymrad ut.
— Går inte, sihdi. — Hon är min brud och måste ha något. Vad skulle
ateïbeherna väl tänka om mig, om din tjänare tager hustru utan att
begåva henne?
Det slughuvudet hade härmed vänt saken så att den berörde min person
och appellerade således helt enkelt just till min portmonnä.
— Prisa Allah, att han just så upplyst ditt förstånd, Halef. Men det är
med mig på samma sätt, ty jag kan ju inte ge henne varken min turban,
jacka eller mitt enda par byxor.
— Allah är god och barmhärtig, effendi. Han belönar tusenfalt varje
gåva i hans namn. Din kamel bär ju på läderpåsar, vari säkert finnes
något, som kunde göra en brud överlycklig.
— Nå, om jag gåve dig detta åt henne, skulle jag då få igen det, när
hon inte längre är din brud?
— Detta får du själf framställa åt henne.
— Nej, tack. Sådant är inte bruk bland oss franker.
— Men efter som du lovar mig — genom Allah — tusenfallt igen, så skall
jag se efter om det kan finnas något åt dig.
Då reste han sig helt muntert i sadeln och utropade:
— Sihdi! Du är den mest vise och bäste effendi som Allah skapat.
Din godhet är större än Sahara och din givmildhet längre än Nilen.
Din fader var den mest berömde och din farfader den präktigaste
konungariket Nemsistan haft bland undersåtar. Din moder var den
vackraste bland rosor, och din mormor Aftonlandets älskligaste blomma.
— Må dina söner bli talrika som himmelens stjärnor och dina döttrar
oräkneliga som öknens sandkorn — dina barnbarn tallösa som dropparna i
havet.
Det var lycka, att vi just uppnådde lägret, annars hade han i sin
tacksamhet gift mig med alla samojeders, tungusers, eskimåers och
papuastammars döttrar. — Vad beträffar läderpåsarna så innehöllo dessa
åtskilligt, som mycket väl kunde duga till present åt en beduinflicka.
Köpmanssonen Isla Ben Maflei — som vi i ett tidigare äventyr hulpit —
hade av tacksamhet försett mig med åtskilligt smått och gott, lämpligt
till att presenta bort bland halvvilda folkslag. Småsaker allt nog,
utan större värde för europeer men rariteter bland ökenfolken.
Under vår bortvaro hade ett tält blivit ordnat åt mig. Därinne tog
jag fram en medaljong under vars glaslock en liten glas— eller
pappersdjävul sprattlade på en nål. Denna medaljong hade en kedja
av glaspärlor, som i facetter bröt ljuset i alla regnbågens färger.
— Värdet var väl ungefär ett par francs. — Denna kuriösa "amulett"
förärade jag nu Halef.
Han ryggade genast till när han kastade en första blick på den rörliga
figuren.
— Maschallah! Detta är ju scheitan, den av gud förbannade. — Sihdi, hur
har du kunnat få den onde i ditt våld! — Må Allah bevara oss för denne
tre gånger stenade djävul! — Endast dig, Allah, vilja vi tjäna! — Den
där är inte farlig. Han är ju infångad under glas och ram.
— Tror du då verkligen att han inte kan komma ut?
— Nej.
— Kan du svära detta vid ditt skägg?
— Ja, vid mitt skägg.
— Men om han ändå kommer ut är jag förlorad. Och detta skall komma över
dig och din säd.
Han tog i kedjan ytterligt försiktigt med fingertopparna, lade
medaljongen på marken och sig själv på knä medan han betraktade
trolltyget.
— Ja, vid Allah, är det inte den onde! Titta, skall du få se, hur han
sticker ut gadden. — Han slänger med huvudet och hornen, han svänger
svansen, kröker klorna och stampar. — Ve oss — om glaset skulle gå
sönder.
— Ser du inte, att hela figuren är konstgjord?
— Detta säger du bara för att lugna mig. — Vem skulle väl kunna göra
en sådan här ond ande? — Ingen människa, ingen sant troende, ingen
kristen, ej heller någon jude. — Men du är en stor lärd och en tapper
hjälte, som kunnat betvinga satan, scheitan, och stänga in honom i
detta lilla fängelse, detta zindan. — Hamdullillah! Nu är jorden säker
för den där och hans följe! Och alla profetens efterkommande kunna
fröjda sig över de kval, som han här måste lida. — Men vad menas med
den här kedjan, sihdi?
— Den skall du också ge åt din brud.
— Jag? — — Denna kedja som är kostbarare än alla stora Moguls
diamanter. — Den som äger en sådan kedja skall bli vida berömd bland
alla troendes söner och döttrar. — Vill du verkligen giva mig den?
— Ja, du får den.
— Då behåller jag den också själv. Flickan får mitt elddon.
— Nej, jag vill att du ger henne kedjan.
— Så måste jag väl lyda. Men var har du väl haft dessa saker förut?
— I mina vida byxben, emedan vägen hit från Kairo är väl osäker.
— Din klokhet och list är större än den ondes! — Honom har du tvingat
att här ge sig till tåls. — När tycker du att jag skall ge Hanneh
kedjan?
— Så snart ni blivit vigda.
— Hon skall bli den mest berömda bland benat el Arab — ty alla stammar
skola berätta, att hon håller satan fången. — — Tillåter du att jag
även betraktar de andra sakerna?
Därav blev emellertid ingenting, ty scheiken skickade just bud på mig
och Halef. — Vi gingo och funno hans tält fullt med ateïbeher. Malek
frågade:
— Har du med dig pergament, sihdi!
— Nej, men papper, vilket är lika bra.
— Vill du skriva äktenskapskontraktet?
— Ja, som du vill.
— Då kunna vi börja nu?
Halef nickade samtycke, och genast reste sig en av de närvarande männen
och frågade honom:
— Hur är ditt fullständiga namn?
— Jag heter Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Dawud al
Gossarah.
— Från vilket land härstammar du?
— Från Garbi i väster där solen går ned bakom de stora öknarna.
— Av vilken stam är du?
Min far och farfar — dem Allah välsigne — tillhörde båda den berömda
stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu Seba av Dschebel Schur-Sohum.
Utfrågaren, som var en brudens anförvant, vände sig nu till scheiken
och sade:
— Vi känna dig alla som en tapper, god och vis och rättrådig man. —
Du är Hadschi Malek Iffandi Ibn Achmed Chadid el Eini Ben Abul Ali
el Besami Abu Sohehab Abdolatif el Hanifi — scheik för den tappra
Beni-Ateïbeh-stammen.
Här ha vi denne man, en hjälte av stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu
Seba, som bo bland bergen, vars toppar räcka till himmelen och heta
Dschebel Schur-Schum. — Han heter — Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas
Ibn Hadschi Dawud al Gossarah och är vän till en stor effendi från
Frankistan som vi uti vårt tält ära såsom gäst. —
Du har en dotterdotter. Hennes namn är Hanneh. — Hennes hår är som
silke och huden som olja och hennes dygd är ren och glänsande som snön
uppe i bergen.
Halef Omar begär henne till hustru. — Säg oss, o, scheik, din mening i
denna sak.
Den tillfrågade tog på sig en djupsinnig min och svarade efter något
betänkande:
— Du har talat! — Sätt dig nu och hör vad jag har att säga. — Denne
Halef Omar al Gossarah är en hjälte vars rykte redan nått oss sedan
flera år. Hans arm är obesegrad och hans språng som gazellens, hans
ögon ha örnens blick, och han kastar sitt spjut många hundra steg, hans
kula träffar alltid målet och hans svärd har redan fuktats av många
fienders blod. — Därtill känner han koranen och är erfaren uti kloka
rådslag. — Han är vidare denne mäktige frankers vän — — varför skulle
jag då inte giva honom min dotterdotter, om han för övrigt går in på
mina villkor?
— Och vilka äro dessa villkor?
— Hon är dotterdotter till en mäktig scheik, därför kan han inte få
henne för det annars vanliga priset. — Jag fordrar alltså en sto, fem
rid— och tio lastkameler och femtio får.
Vid dessa ord fick Halef en min som om han uppslukat alla dessa kreatur
levande med hull och hår. Men till all lycka fortsatte scheiken:
— Däremot ger jag henne till morgongåva en sto, fem ridkameler, tio
lastkameler och femtio får. Er vishet inser således att det under
sådana förhållanden är alldeles onödigt att dessa nämnda djur bytas. —
Men jag fordrar att du i morgon vid tiden för fagr-bönen anträder en
resa till det heliga Mekka och att du på denna medtager din hustru. —
Ni skola där förrätta de heliga bruken och genast därpå vända åter.
Halef Omar har vidare att under denna resa anse och behandla sin hustru
som orörd mö och att henne som sådan till mig återlämna. — För denna
sin tjänst skall han erhålla en kamel och en fylld säck med dadlar. —
Uppfyller han ej sagda villkor dömes han till döden. — Och varen i här
alla församlade mina vittnen till detta mitt beslut.
Förordsmannen vända sig nu till Halef sägande:
— Du har nu hört vad som är bestämt. Vad har du att svara på detta?
Man kunde på den tillfrågade se att han inte var alldeles belåten. Men
han var likväl klok nog att foga sig efter omständigheterna och svarade:
— Instämmer.
— Uppsätt då kontraktet, effendi, sade scheiken till mig. Och i två
exemplar, det ena åt mig och det andra åt Halef Omar.
Jag gjorde detta och uppläste det skrivna. Det mottogs med scheikens
belåtenhet samt undertecknades av Halef och försågs med scheikens
bomärke tryckt i smält vax.
Härmed voro de huvudsakligaste formaliteterna undanstökade och den
mer festliga delen av bröllopet kunde taga vid. — Men som det ju här
endast var fråga om ett skenäktenskap blevo festiviteterna naturligtvis
enklare.
Man slaktade ett får, som stektes helt. — Och medan detta stektes på
spettet dansades en krigsdans. Men inga skott lossades, av den orsaken
att man inte för obehöriga ville ge notis om var man fanns.
Först med nattens inbrott begynnte måltiden. Endast männen deltogo i
denna. Kvinnorna fingo sedan tillgodose sig med det som fanns kvar.
Härvid måste även Hanneh — bruden — vara närvarande. — Därav begagnade
sig Halef för att till henne överlämna sin present.
Men den scen som nu följde låter sig knappast beskrivas.
Den i medaljongen inslutna djävulen var ett underverk, som gick över
alla närvarandes förstånd. Alla mina bemödanden att förklara mekanismen
misslyckades fullständigt.
Man trodde mig inte. Man var fullt övertygad om att det var en levande,
ond ande i medaljongen. Och jag blev ansedd som en stor trollkarl som
kunnat lura in satan i en sådan liten sak.
Slutet blev att bruden inte fick behålla denna "dyrbara" gåva. — Denne
infångade Belsebub ansågs så värdefull för hela stammen, att scheiken
beslöt att behålla den själv! — Endast han ansågs värd att bevara denna
märkvärdiga dyrbarhet — sedan han dock på alla sätt sökt övertyga sig
om att den lede inte skulle kunde slippa ut och ställa till något
sattyg.
Midnatten var nästan inne, när jag drog mig tillbaka till mitt tält för
att söka litet vila. — Halef gjorde mig sällskap så brudgum han än var!
Hans min var bekymrad när han sporde:
— Sihdi? Anser du det vara nödvändigt, att jag håller allt det där, som
jag skrev under?
— Naturligtvis. — Du har ju också lovat det.
Efter en stund frågade han på nytt:
— Skulle du, sihdi, lämna igen din hustru?
— Det tror jag inte — om jag hade någon.
— Men ändå anser du, att jag bör hålla alla dessa dumma löften?
— Naturligtvis!—Men om jag hade tagit mig hustru, så hade jag aldrig
lovat att lämna igen henne.
— Sihdi! Varför har du inte sagt mig detta förut, så hade jag inte
lovat?
— Du är väl karl för din hatt och bör väl framför allt vara det i ett
fall som detta. Dessutom kan väl inte en kristen undervisa en muselman
i dylika saker som dessa. — Annars tycker jag att du borde försökt att
få behålla Hanneh.
— Nu har du rått mig, sihdi.
— Och nu tänker du alltså för din hustrus skull övergiva mig, din herre?
— Aldrig, sihdi — — Och —
Han såg ut som om han nu kommit mellan två eldar. Han syntes ha det
riktigt svårt.
Ett obestämt brummande och så något som kunde vara halvkvävda
snyftningar, var allt vad jag vidare kunde höra från honom.
Han kastade sig också från den ena sidan till den andra. — Det var
alldeles tydligt att detta skengiftermål skaffade honom mycket stora
lidanden.
Men jag kunde inte hjälpa honom i detta. Och dessutom somnade jag snart
in, glömmande både kontrahenterna och det underliga beduinbrölloppet.