Inte blev det alls med Lars, som jag tänkte.
Nej, gruvligen inte!
Och inte blev det med Anders, som jag tänkte.
Och inte blev det med Stava, som jag tänkte.
Och nu blir det annorlunda med Stavas pojke också.
Så det tycks lite bevänt med att grunna och ställa. Helst för de andra.
Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända
sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit.
Och tänker en ännu längre.
Och minns!
Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i
midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken
förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.
Vart tog det vägen? Inte vet jag. Inte vet jag hur det kom och inte vet
jag vart det gick och inte vet jag varför. Men när jag vaknade en
morgon, låg gubben i sängen. Och de skällde mig mor i Sutre.
Och här sitter en nu som en kålrot, tung i gumpen och knäckt i blasten.
Jag vånne jag låg.
Och sov.
Mor i Sutre somnade. Hon såg icke torrvedsblossen och stånglyktorna som
från storstugan buros ut i mörkret, irrade omkring och uppslukades av de
båda svarta gapen mellan stall och ladugård, storstugan och vagnslidret.
Icke heller hörde hon rösterna, rusiga och barska och övermodiga.
Mor i Sutre sov. Hon satt på fållbänkens skarpa kant, och än vaggade hon
fram, så att huvudet hängde över lyktan, än vaggade hon tillbaka med
fara att krossa gossen bakom sig. Då ansiktet vändes upp sjönk hakan;
hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och över henne sköt skuggan ut
och in från väggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket.
Mor i Sutre sov tungt och drömde.
Att hon satt på gärdesgården, grensle, med det ena benet åt skogen till
och det andra åt gården. Och nu skulle hon lyfta gårdsbenet över till
skogsbenet. Men benet var tungt. Och skogsbacken på andra sidan var
himlahög och brant. Så hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta,
helst vädret var gott och ljumt med klar sikt ut över havet, där
Sutretaket sköt ut som ett svart skär, omgiven av ilskna, vita
bränningar och klargrönt vatten. Och kring skäret stucko vaggande
ruskprickar upp i en tät ring.
Vad kan det här vara för ställe? undrade mor i Sutre. Kan det vara här
jag skulle vänta på go'vär?
Inte! Jag är ju en gammal käring. Inte har jag något att vänta på. Låt
mig se vad gammal jag är.
Och hon såg sig i en spegel och såg att hon var skallig och att sista
hårkransen rasade i stora tosar ned över skuldrorna.
Det betyder dödsfall, tänkte hon. Hon såg ned åt Sutre och såg att
ekarna stodo lummiga kring gården och storekens topp var icke längre ett
kalt och kvistigt ris, utan lövrik.
Det var rart, tänkte mor i Sutre, att det kommit löv på skrället.
Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset över mig. Den
obarmhärtighetskvasten! Den tyckte jag skämde. Jag har liksom alltid
önskat, att det skulle bli löv på den. Nu är det rart, när en får som en
vill. Det känns så ljummet i luften, när det inte jämt går tvärs emot.
Nu sitter jag riktigt bra här och glor och det är grönt och ljummet och
lummigt kring.
Då började Raslinge klockor ringa.
Mor i Sutre låtsades till en början om ingenting. Det var körkdags,
förstod hon, men tyckte benen kändes tunga. Så brått var det väl ändå
inte. En stund till.
Men Raslinge klockor ringde.
Och hon tänkte, motvilligt.
Det är sant, det, jag ska kyrktagas efter Daniel. Det blir grymt vad de
ska buskatitta på mig utmed bänkarna. På gamlan! Gudi lov att gästgivarn
är salig. Han hade väl kreperat av skam och förargelse. Lite till sitter
jag --
Men Raslinge klockor ringde, och hon kunde se dem dansa och hoppa
oroligt i torngluggen som vilda fåglar i en bur.
Det kändes otryggt, ty klockorna rullade som vågor och gärdesgården
gungade som en båt. Likväl ville hon hålla sig kvar en stund, oviss om
icke ont bleve värre --
Men Raslinge klockor ringde:
Mormora, mormora, mormora.
Då klack det till i henne. Där har jag ungarna, tänkte hon. Hur ska jag
nu komma loss utan att blir till spektakel? Inte ska jag visa dem att
jag fastnat som en örn på störn, därför att Daniel gått i skogen med
jäntan.
Men Raslinge klockor ringde:
Mormora, mormora, mormora.
Och hon såg dem i ekarna, små som furufnattar men fullvuxna människor
ändå. Där var Lars med sina släpande ögonlock, där sju sorger hängde i
vart ögonhår. Där var Anders som sneglade sidledes uppåt som när en hund
ser på en lyftad käpp. Där var Stava med det smala, bleka gossansiktet,
som smålog när hon skulle få stryk.
Nu gäller det, tänkte hon, att inte göra sig till spektakel.
Men klockorna ringde.
Och hon sade:
Jag sitter bara och väntar på go'vär, att Daniel kommer från sjön.
Men klockorna ringde.
Och hon ropade:
Inte var det därför jag behöll honom, att han skulle gå i skogen med
jäntan.
Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna ända
upp till höfterna.
Vackra, saftiga, mjälla ben, sade greven.
Och hon hade det grinansiktet så nära sitt, som hon aldrig haft ett
karlansikte förr. Inte ens den saliges. Inte Daniels.
Unga ben, sade han och stack pekfingret i köttet. Fägnar mig. Fägnar
mig.
Och han grinade ännu värre och sade:
Låt oss nu resonera raisonablement!
Och han sade:
Jag lämnade Daniel i pant för Stava. Nu skall jag be att få hämta honom.
Saken är avgjord.
Då slog hon ikring sig och kände att hon var ung och stark. Hon var så
hög, att hon hade fri blick över Sutredalen ända från klinten till Hoby
vägskäl. Ekarna stodo tätt intill henne och krafsade henne på ryggen och
skavde av färgen. Storekens topp bläddrade med sina blad framför ögonen.
Men hon blåste bort dem, så att ruskan blev kal.
Och hon såg bröllopsföljet komma ur skogen och stryka tätt förbi det
ställe, där mor i Sutre satt som en fången örn på stör.
Men själv stod hon i vindsgluggen och såg granneligt allt. Träsken gick
i spetsen, filande fiolen. Så kom hela raden med ungar från Stor-Lars
ned till Lill-Lars, alla klädda i vackra, svarta kläder och med sorgflor
kring de höga hattarna. Så kom bruden. Det var Valborg. Så kom
brudgummen.
Riktigt kunde hon icke känna igen honom. Än liknade han en, än liknade
han en annan.
Men det var Daniel.
Hon kände igen honom på den blå halsduken, som hon gav honom i julas, då
far varit i Göteborg med fisk.
Och hon visste, att det var han, därför att en lärka sjöng över hans
huvud. Det är så gott som segerhuva, när lärkan singlar och drillar över
barnet, som bärs till dopet. Det var bara en lärka i hela det vida,
vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade över Daniels huvud, då
hon bar honom till kyrkan.
Och hon kände honom allra bäst på blicken, som mörknade och djupnade, då
han kysste henne.
Nu blygdes hon, ty de granna bröllopskläderna hängde liksom snedvridna
kring kroppen på henne. Men hängde där gjorde de, och han gick bredvid
henne och sökte hennes hand.
Och de gingo hand i hand över hällarna, som gassade av högsommarvärme.
Före dem flög en fågel, som var en vit mås med svarta vingar. Han skrek
och jämrade som ett slaget barn.
Och de gingo in i en mörk skreva. Där hördes bara vågorna. Vågorna
fräste som eldslågor.
Och hon sade:
Nej, vet du vad du gör, din vettvilling?
Men hans tänder nafsade efter hennes öra.
Och han viskade:
Vad snackar du, jänta? Det är väl ingen som begär av en jungman? I
go'vär på landbacken.
Och hon visste ingenting att säga emot.
Men när mor i Sutre vaknade, svann drömmen så brådstörtat att hon
ingenting mindes därav. Hon mindes endast, att hon drömt någonting varmt
och kände ännu värmen. Hon blev liggande en stund i obekväm ställning
med nacken pressad mot väggen. Det första hon hörde, var gossens jämmer.
Hon vältrade sig tungt åt sidan för att få ögonen på honom.
Basilius sov. Han låg och fäktade med armarna och jämrade sig i sömnen.
Antingen hade hon råkat att klämma honom, eller drömde han. Det var
ingenting att göra åt den saken.
Men nu vaknade hennes öron för ett vida kraftigare ljud, ett upprepat
dunkande med metallisk klang. Drömmens sommarvärme hade stegrats till
hetta, ugnshetta, och över det rödbelysta taket dansade väldiga skuggor.
Vad håken nu då, undrade gumman, kavade med armar och ben. Men när hon
äntligen kommit upp på bänkkanten, blev hon still av lutter förvåning.
Elden på härden stod högt upp i rökfånget, dundrade och brakade värre än
skorstenseld. Vattenkitteln var lyftad från kroken. Framför lågorna
vaggade en bredskuldrad, svart gestalt. Det var Anders. Han smidde om
ugnsrakan. Tennen hade han lossat, höll spetsen i elden, drog ut den
glödande och hamrade på med ojämna, ursinniga slag.
Gumman skrek till, och han vände sig om. Ansiktet var svart, kunde hon
se, men mera såg hon icke, eftersom han vände sig bort från elden. Mor i
Sutre kom upp på benen. Hon lyfte lyktan och lyste sonen i ansiktet. Såg
genast att han var drucken.
Vad tar du dig till? frågade hon barskt. Dock icke alltför barskt, väl
vetande att hårda ord kunde gå igen, om ruset var stadgat.
Sir I inte? sluddrade han. Jag smir mig ett björnspjut.
Nu varsnade hon, vad som skett med ugnsrakan.
Har hin fluge i dig, att du ska förgöra ugnsrakan, din vettvilling! Vad
ska du göra med järnet?
Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han
upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen.
Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en.
Vem? frågade gumman.
Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen
kom utifrån. Gästgivarn tumlade in genom dörren, stor i åthävorna och
glad under ögona.
Anders! ropade han. Var är du, Anners? Bror Anners lille? Var är du?
Blicken häftade sig vid gumman och blev för några ögonblick tankfull och
beslöjad. Men glädjen bröt åter fram, gnistrade i ögonen, fnyste genom
näsan grinade i käften. Gästgivarn knöt sina nävar, krökte arm, så att
rockärmarna svällde stinna av muskler.
Här ska I se era pojkar, mor! Här ska I se Sutrepojkar!
Dem ser jag väl för jämnan! röt gumman. Vad håken tänker I ta er till?
Men gästgivarn dansade av och an, förevisande sin kropp och sin styrka.
Anners! ropade han, upptäckte brodern och slog armen kring hans hals.
Anners lille, har du något tillhygge? Nu sticker de under klinten.
Länsman har dem på kornet och Träsken står uppe vid vägen med bössan. Nu
släpper vi hundarna. Nu klämmer vi dem mot berget, tills de kastar upp
gumsen. Djädran annåda, mor, I ska få betalt för gumsen till sista
rundstycket.
Gumman vände honom ryggen och gjorde en rörelse, som antydde, hur föga
hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans.
Det hade han inte väntat. Det var otacksamt, och det bedrövade honom.
Han sade:
Det vet I, mor, att jag är rättvis. Ocke fan det är stort eller smått,
så ska det vara rättvist. För det vet I, att jag var rättvis från det
jag var liten. För det vet I, att jag brydde mig varken om smek eller
smörj, bara det var rättvist. Och de ska gärna få bränna garn över huve
på mig, bara det är rättvist. Men tar de en fluglort och det inte är
rättvist, så ska jag klämma dem. Tycker I inte det? Mor?
Jag tycker du är en stolle som ränner från gården mitt i natten med allt
karlfolk. Ocken säger dig, att det inte kommer någon och tänder på huset
medan du är borta? Inte har jag krafter att slåss med strykare?
Men gästgivarn skakade bekymrad på huvudet.
Så där säger I bara, för att I inte är rättvis. För I har aldrig varit
rättvis i något. Utan det I har tyckt, det skulle prompt vara så. Ocke
det var rättvist eller ej. Vad fan angår det mig, om de bränner rucklet?
Är det rättvist, så må det ske. Men det begriper I inte, för rättvisa
begriper I inte.
Det tycks vara sanningsnatta i natt, sade mor i Sutre. En får höra både
ett och annat som är ovant.
Härpå svarade gästgivarn ingenting, och då gumman vände sig om för att
utforska tystnaden, återfann hon det gamla Larsansiktet med sju sorger
hängande i ögonhåren.
Mor i Sutre sade:
Och det kan väl inte skada, att jag får höra sanningen av er till sist.
Gå nu ut mer er, pojkar, så jag får vara i fred. Men slå er inte till
olycka.
De gingo, gästgivarn först, säker på foten. Anders följde, stakande sig
fram med spettet.
Mor i Sutre krafsade aska över elden. När lågorna blivit måttliga,
hängde hon åter upp vattenkitteln.
Hon stoppade om Basilius, som alltjämt sov oroligt och slingrade sig upp
ur täcket.
Då rann det henne i sinnet, vad den yrvakne pojken sagt. Att Anders
skulle komma och att gästgivarn skulle komma. Besynnerligt var det inte,
eftersom de titt och tätt hade väg åt köket. Men besynnerligt ändå, att
pojken skulle sanndrömma, om det så endast var om självklara ting.
Hon gick ut på trappan. Storstugans fönster voro mörka. Alltså hade väl
flickorna dragit sig tillbaka till sovkammaren.
Borta vid klinten drevo hundarna. Hon urskilde hyndans dova, ihållande
vrål, och unghundarnas korta, skarpa gläfs.
Vad de finner på! Karlarna! muttrade gumman. Rättvisa! Vad ska den vara
bra för, när gumsen allaredan är både flådd och uppäten.
Tro om de inte lämnat någon kvar att vakta gården?
Daniel kunde väl ha stannat.
Hon lyssnade, hörde ingenting annat än det visslande suset i storekens
topp. Och en olåst dörr, som dängde. Det kunde vara dörren till
storstugan, som de lämnat olåst. Med silver på bordet! Och tjuvfölje
kring knutarna!
Mor i Sutre började masa sig nedför kökstrappan, ett steg i taget för
att inte komma till olycka i kolmörkret.
Då hörde hon steg: någon gick över gården.
Hon lyddes. Det var inte Valborgs steg. Det var ingen annans steg. Det
var Daniels steg. I de förbaskat fina storstövlarna, hans. Som inte
ville gå i träskor!
Daniel! ropade hon. Och då hon icke fick svar, satte hon händerna kring
mun och tjöt:
Da! ni! el!
Så ska du då inte säg, att du inte hörde, muttrade hon för sig själv.
Men i detsamma strök han tätt förbi henne, sprang uppför trappan och in
i köket. Gumman efter. Hon fann pojken sittande på härdkanten, såg honom
icke tydligt men förstod av ställningen att han var trött.
Vill du ha en skvätta mjölk?
Han nickade.
När hon nu kom med muggen från eldsidan, såg hon att han var blodig i
ansiktet och lerig över hela kroppen.