Han skrattade.
En kan väl inte se bättre ut, när en legat och släpat på gärdet. De fick
en snara om foten på mig, och nog åkte jag fem famnar på studsen, innan
jag kom loss.
Han tömde muggen i ett drag.
De tog mig för Frönsaforsarn.
Si! Si! Si! triumferade gumman. Det fick du för stövlarna, din
högfärdstoke.
Fick jag något, så gav jag något igen, sade Daniel. Inte tör de glömma
mors gumse i första taget.
Gumman doppade handen i vattenkitteln.
Nu är det just lagom, så du kan tvätta av dig lorten.
Hon högg tag i rockärmen, men släppte, slängde med fingrarna i luften,
spottade och fnös.
Nej, tvi, tvi, tvi. Du är värre än en dynggrep! Är det mänskligt att gå
och förgöra både sig och kläderna för gumsens skull.
Daniel drog av sig rocken.
Det begriper I inte, sade han. Inte är det för gumsen. Men en får väl
lov att hålla sig till rättvisan.
Jag tyckte, jag hörde't i jonse, muttrade gumman, tog fram tvättbaljan,
hakade av kitteln. Och ännu med kitteln i nävarna sade hon:
Så. Att en ska hålla sig till rättvisan, ocke det bär eller brister?
Det är klart, svarade Daniel.
Jaså, sade mor i Sutre. Och då hon hörde en dörrklinka sakta gnissla:
Vad ska du i kammarn? Du väcker ungarna.
Daniel släppte låset.
Det var bara något jag skulle ha sagt åt Valborg.
Inte är hon dennasse, pustade gumman.
Köket fylldes från golv till tak av den vita ångan. Mor i Sutre såg icke
längre sonen, och hans röst tycktes komma långt bort ifrån.
Sa mor inte, att Valborg var här? När I ropa på mig? När jag stod för
att gå in i storstugan? Sa I inte då, att hon var här?
Nä, nä, män, gjorde jag ej, muttrade gumman. Det har du drömt.
Hon hörde honom gå över golvet, hastigt. Hon kände fläkten, då han strök
förbi, tätt bakom henne.
Vart ska du gå?
Till storstugan.
Nej, nu stannar du hos mig, avgjorde gumman. Jag gitter inte vara ensam
med allt det tjuvföljet strykande kring knutarna. Hör du?
Han svarade icke, men hon hörde att han trevade efter låset. Det har en
för att en är beskedlig, tänkte hon. Han vålar mig inte mer än en katt.
Det är som jag inte funnes.
Och sinnet rann på henne. Hon skrek:
Hör du, vad jag säger, din storsnute? Du går inte dit?
Men han öppnade dörren.
Då sade hon:
För du har inge där att skaffa. Valborg är uppe på loftet.
Och hon tänkte:
Vad i herrans namn säger jag? Står jag och ljuger?
Daniel stängde dörren.
Vad gör hon på loftet?
Han tror att jag ljuger! tänkte mor i Sutre.
Hon fräste:
Jistine, kan jag vet det? Sväran är också där. Så du ska inte gå dit.
Hon fortsatte i en ramsa:
Nu kan du väl vara lugn då. En stund. Eftersom det bara är jäntan du
tänker på. Jämt och samt. Aldrig gör du annat än springer efter jäntan.
Det duger du till. Ingenting annat.
Hon fortsatte att brumma. Men plötsligt snurrade hon runt i dimman.
Vart ska du gå? Tror du jag ljuger, pojk! Att du inte skäms! Gå inte upp
på loftet! Vänt, ska du få höra. Hur det var. Gå inte upp på loftet,
säger jag. För jag har lovt Valborg att hon ska få vara i fred.