Det är väl något han har drömt, tänkte gumman, lade honom på sidan och
drog täcket upp över näsan. Han gjorde munnen fri.
När Daniel kommer, då. Då går mormor.
Vill du sova! grymtade mor i Sutre. Jag lovar dig, att jag sitter här
det sista jag gör.
Men Basilius sade:
Det gör I inte. Det sista I gör, tar I vattenkitteln från spisen och
tvättar Daniel över hela kroppen. För han har blivit lortig ute på
gärdet.
Nå, det vore då som förr i världen, muttrade gumman och kunde inte låta
bli att dra på munnen.
Om nu inte Valborg kommer snart, så somnar jag, tänkte mor i Sutre, där
hon satt och vägde fram och tillbaka på bäddkanten.
Vattnet har längesen kokat upp men får väl hänga över glöden, så att det
inte kallnar. Hon kommer väl snart. För länsman och greven ska fara och
lilla mamsellen. Sen är det bara disken kvar. Efter dem.
Jag vånne jag låg.
Och drömde.
Nej, tvi, vad skulle en gammal rackelkäring drömma, som har haft
förargelse hela dan? Jag drömde väl om ungar, och det vill säga mera
förargelse. Efter mamsell Arfvidssons drömbok.
Så det får vara.
För det är lögn, att en blir utlärd på ungar. Många har jag haft under
händer. Och inte var det konstigt. Men rätt vad det är, sticker de sig
undan som en dykand i vassen. Och där står en och glor.
Och vet ingenting.
Som nu pojken. Vad blev han rädd för? Kan det vara, att han gissat sig
till tankar förr med? Ja, gästgivarns tankar står att läsa som i bok.
Men aldrig har jag tänkt något åt det hållet. Det kan väl hända att en
brummar, när det går tokigt. Som med Stava. Jag har just helst velat
vara glad av mig, och då kryster en lite under korset. Men det är det
väl ingen som tar på allvar. Varken Vår Herre eller hin håle.
Nej, jag har aldrig haft mina tankar åt det hållet. Det straffe mig Gud,
om jag haft.
Fast nog gjorde jag synd mot Stava.
Men det var salig gästgivarns fel också, som tjata och sa att vi inte
kunde ha alla ungarna hemma. Lars ska gifta sig, sa han, så blir där en
kvinna. Men det är inte lönt Anders gifter sig för körslornas skull.
Eftersom vi har långa skjutshåll. Och inte är det lönt han kommer till
främmandes heller, för då blir han söpen, om han slipper tuktan. Sa han.
Gubben. Och sen kan Stava stanna hemma, för lika så väl som en piga kan
vi ha henne. Och gifter hon sig så tar vi mågen hit. För jag orkar inte
längre och det behövs en till jordbruket.
Och då sa jag att Daniel kunde vara lik så bra som mågen. Och närmre
till det. Men han sa att Daniel var för liten. Han skulle inte gagna på
femton år än, sade han. Gubben. För han var aldrig riktigt med på
Daniel. Fast det var hans pojke så visst som min. Han tyckte, att jag
var för släpphänt med pojken.
Men jag tyckte att Daniel kunde vara närmre till. Och inte tyckte jag
att en skulle fästa en måg vid gården. Som skulle stå i vägen för
Daniel. Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut.
Och det tycker jag än. Fast det gick på tok.
Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne till
Frönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå.
Och så var fan framme.
För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det
blir granneligt bra till det bästa. Tycks. Och då vrider fan ett lite
halvslag på jorden. Och ja men om en hittar längre i sin egen särk. Ens!