Hon vände honom mot väggen och stoppade om honom ända upp över näsan. Så
satte hon sig på bänkkanten.
Hur ska en förklara det här? tänkte hon. Någon har väl skulden, fast jag
inte vet vem. Inte hade pojken kunnat bli så skrämd, om han inte varit
skrämd och ängslig på förhand.
Valborg kom springande från storstugan, begärde nyckeln till källaren.
Hon sade:
Det tycks, att de ha blivit sams nu, gästgivarn och länsman.
Det angår mig inte, muttrade gumman, löste källarnyckeln från knippan.
Hälsa gästgivarn att konjaken står till vänster om dörren. Ifall det är
den han ska ha.
Valborg gick. Strax efter kom Daniel.
Mor, mor, flämtade han. Nu vet jag var han är!
Ocken? mumlade gumman.
Gumsen, vet jag. De har gjort upp eld ute på gärdet, och han är både
flådd och fläkt.
Då var det den de skulle ha salt till, förklarade gumman för sig själv.
Men Daniel stirrade på henne, häpen över lugnet, då älsklingsgumsen var
både flådd och fläkt. Av strykare.
Var är Anders och Lars? Så ska vi fånga några stycken. Jag har stängt in
hundarna i vedbon, så att de inte ska varsko tjuvföljet --
Å, låt dem löpa, du! sade gumman. Och det föreföll Daniel, som om hon
hade skrattat åt honom. Fast han intet skratt hörde. Han buttrade till.
Jag tror I är velig, mor. Sen de gjort en sån orätt!
Men gumman sade:
Har de gjort orätt, så ska du säga det åt länsman. Han håller reda på
rätt och orätt.
Den! sade Daniel, nickade och försvann.
Och gumman tänkte:
Inte hade han tagit det så illa, om han inte varit skrämd på förhand.
Hennes gnat och skällsord, dem kände han väl. Dem har han väl aldrig
annat än skrattat åt. Som de andra ungarna. Nej, det hjälps inte, det.
Det är nog Lars, som har felet. Han har skrämt pojken, om det så skett
med vett och vilje eller ej --
Hon spratt till. Någonting strök henne över ryggen, for kors och tvärs
som en sökande råtta.
Är du vaken? frågade hon, vände sig mödosamt om och fann Basilius
storögd och klarvaken. Han låg och lekte med sina händer i luften. Och
strök gumman över ryggen.
Nej då, sade han, inte var det gästgivarn, som skrämde mig.
Gumman tog hans händer och stoppade ned dem under täcket.
Hur kan du veta, vad jag sitter och grunnar på? frågade hon.
Men han sade:
Nej, inte var det gästgivarn. Hade han skrämt mig, så hade jag inte
blitt rädd. Som han slår i dörrar och domderar.
Vem var det då? frågade gumman.
Han log och svarade:
Det var mormor, vet jag.
Var det, när jag hytte åt dig i hagen i morse?
Han skakade på huvudet, gäspade och slöt ögonen.
Äh, låt mig sova.
Ja visst håken ska du sova, sade gumman, vände honom åter mot väggen.
Jaså, det var underligt, tänkte mor i Sutre. Jaså, det var jag. Till
sist. Det hade jag aldrig grunnat ut själv. Jaså, det var jag, som
skrämde pojken. När gjorde jag det, tro? Ja, en kan inte gå med
silkesvantar jämt. Men det hade jag aldrig grunnat ut själv. Det blir
något att berätta för Stava. Ifall han inte kvicknar till igen. Att det
var jag, som skrämde de uslige lille stackarn. Eftersom han säger det
själv. Eljest tyckte jag det såg ut på Lars, som om han inte haft rent
samvete. När länsman satte åt honom. Han blev så slak med ens. Jaså, det
var jag. Det var underligt.
Hon betraktade sina händer, som trötta knäppts i knät. Tummarna skälvde
och ryckte till med jämna mellantider. Huvudet sjönk, mycket långsamt,
nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg
hon alltjämt --
Jag tror I sitter och sover.
Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet
var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan.
Hur är det med pojken?
Gumman nickade:
Han sover.
Han gör väl det, sade gästgivarn. Och efter en stund:
Nu ska I tro, att de dansar i storstugan.
Det är väl greven, det?
Länsman också, så tung han är. Han dansar med mamsellen och greven
svänger med Valborg. Träsken spelar, han.
Och efter en stund:
Daniel är ute efter strykarna. Håller de sig kvar på gärdet, så ska vi
väl klämma gumsen ur dem.
Ska I slå dem?
Visst fan ska de ha stryk. De ha vräkt ned hela gärdsgårn, de djävlarna.
Han stampade till, svängde hotfullt med armarna.
Så vände han sig om och började raka ihop askan på härden.
Sade:
Jag ska vara liksom förlikt med greven nu.
Jaså.
Ja, sade han och gick med tunga steg mot dörren. En ska inte förhäva
sig. Här har jag gått och ilsknat i runda tio år. Så jag har haft ont av
det själv. Och andra med.
Han lade handen på dörrklinkan.
Ja, jag tyckte jag skulle höra efter, hur det var med pojken.
Gumman nickade:
Han sover.
Han gör väl det, sade gästgivarn, öppnade dörren. Mor i Sutre hörde
Träskens fiol. Några ögonblick; så stängdes dörren.
Nu hade han druckit, tänkte gumman. En kunde mest önska att han gjorde
det lite oftare. För det är tungsamt att se sju sorger i synen på honom
för jämnan. Men det är salig gästgivarns sinnelag. Att jämt gå och
grunna på rätt och orätt. Och jämt inbilla sig att folk peka finger bak
ryggen på en. Si, det var salig gästgivarns sinnelag. Så det är farsarv.
För morsarv är det inte, gudilov!
Hon slog sig på låren en gång och två gånger och tre.
Ressla det den som kan, sa repslagarn, hängde sig i härvan.
Och hon sprang upp och begynte rumstera om i köket, gjorde upp eld,
hängde vattenkitteln på kroken över härden. När nu elden flammade upp
och lyste upp rummets vinklar och vrår, blev hon lättare till sinnes,
smågrinade och småsjöng, allt under det hon skötte sina sysslor.
Om nu följet ville fara sin väg, tänkte hon, syftande på greven och
länsman, och om Valborg ville komma med disken, så vore denna dagen
nådeligt över. Jag steg visst upp med galen fot för all den förargelse
jag haft. Alltfrån det jag hängde upp mig på gärsgårn till spektakel för
ungarna. Hade jag inte lurat dem ned i albuskarna, så hade jag väl
suttit på pinne ännu.
Mormor, sade Basilius.
Gumman hoppa högt i vädret. Hon lyfte lyktan över huvudet och mötte
pojkens gloende ögon.
Är du nu vaken igen, ditt troll?
Men Basilius gäspade stort och sade:
Mormor, varför ville I inte stiga av gärsgårn när som vi såg på?
Då blev gumman kuslig till mods, ty det är känt, att folk i själatåget
hör tankar likaväl eller bättre än tal. Och där låg nu pojken och hörde
hennes tankar till och med i sömnen. Hon ställde lyktan på golvet och
stack handen in under pojkens tröja. Huden var fuktig och kall som en
isbit. När hon lade fingrarna i hålorna mellan revbenen, kände hon
hjärtat hoppa omkring som en vildfågel i bur.
Är du skrämd nu med? undrade gumman.
Men Basilius upprepade sin fråga:
Varför ville I inte stiga av gärsgårn, när som vi såg på?
Jo, det ska jag säga. Gammalt folk ska inte göra sig till spektakel för
småskrap. För det är det sämsta en kan göra.
Är det? gäspade Basilius. Och han plirade småslugt med ögonen och sade: