Vad då? undrade länsman, sköt åter ned brillorna för att bättre kunna
avläsa uttrycket i gästgivarns ansikte.
Men där fanns just inte något uttryck att avläsa.
Han sade endast:
En skulle aldrig försöka att vara för mer än sitt samvete.
Ja, si det är sant, medgav länsman, ljusnade och blev slät i synen. Det
är mycket sant, som Larsson säger, mycket sant.
Han reste sig långsamt, gnuggade händerna, andades på dem.
Ja, hur skulle vi ha det nu, gästgivare? Skulle vi skriva? Det lilla som
behövs --
Gästgivarn steg fram till bordet.
Det är väl det minsta länsman kan begära. För allt besvär han haft med
mina angelägenheter.
Mor i Sutre steg in i kammaren innanför köket. Mitt på golvet stod en
skål med rovolja och i oljan simmade en liten blå låga, inte större än
en lysmask. Den gav inte mer ljus än att gumman måtte gå bort till
sängen och räkna barnen med handen. Där var Brita, det kändes på de
tjocka benen, där var Boel med långa flätan, den skuldran hörde väl
Lill-Lars till. Och vedklabben i famnen var väl käpphästen. Pojken låg
på tvären med Boels rygg till huvudkudde. Gumman gick ut i köket, tände
lyktan i taket, drog ut fållbänken och började bädda.
Det blir bäst du ligger när mig i natt, sade hon till Basilius. Pojken
låg på bordet med benen från knäna hängande slakt ned över kanten. När
han nu hörde att han skulle ligga när mormor, började han fäkta med
armarna och sprattla med benen.
Jag tror du rör på skankerna i alla fall, sade gumman.
Ja, se jag blev så glad, förklarade pojken. Att jag ska ligga när
mormor.
Då var det väl lögn alldeles, att hon slog dig? undrade gumman. Och
pojken svarade:
Hon bara skrämdes. Så bena kom bort för mig.
Nu har du hittat dem igen, sade gumman, fast nog är du en usli krake.
Hon klädde av honom och kände på kroppen. Den var kall och riste,
stötvis. Hon trädde på honom nattröjan och satte honom i bädden. Han
föll tillbaka på ryggen med armarna utbredda som en skjuten fågel.
Gumman skakade på huvudet.