Äss, äss, fräste mor i Sutre. Är det något att grunna på! Det var väl
när jag hytte åt dig i hagen?
Inte nå't, inte nå't, triumferade pojken. Det giss I galet.
Och plirande ännu illmarigare med ögonen:
Men om I inte grunnar på det, så är det väl ingenting att tala om.
Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. När var det då, din
grömming?
Det var när jag blev ensam på vägen. När kärran kom.
Nå, gudi lov, suckade gumman, då var det den svarta kärran som skrämde
dig.
Men Basilius skakade på huvudet.
Inte brydde jag mig om kärran. Utan det var, när I lämnade mig ensam på
vägen och stängde in de riktiga barnen.
Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman händerna. Och så när hade hon
slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bädden. Ska du
ligga och prata skit, din grömming? Är du inte riktig, du som andra
ungar?
Pojken log, förnämnt och överlägset. Svarade:
Skulle de kalla mig Basilius, om jag vore riktig? Då finge jag väl heta
Lars eller något annat riktigt? Då finge jag väl vara hos mor vid
Frönsan --
Vad blev du rädd för? avbröt mor i Sutre.
Pojken svarade, långsamt och släpigt och sömnigt.
Å, inte blev jag rädd heller. Utan jag bara grunna på att gästgivarn
gått till ögårn. Och där hade han korna. Och Träsken var i stallet. Och
där hade han Bina och kärran och lådan. Och Daniel hade Valborg. Och
Anders hade hästarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade
alla valparna. Men inte var det någon, som hade mig. Utan jag grunnade
på att jag var som en främmandes kattunge, som kommer strykande. Den är
det ingen, som har. Utan Anders binder en sten vid bakbena och kastar'n
i den lortiga dammen bak laggårn. För det har jag sett.
Skulle han göra det med dig då, din elaking? frågade mor i Sutre.
Basilius slöt ögonen och smålog.
Ånej, inte. Men när hon tog mig i armen för att knuffa mig ut genom
gluggen, så blev jag så svag i bena. För jag tänkte på katten.
Vem håken ba dig tänka på katten? morrade gumman. Sov nu, så kan du
dansa för Träsken i morron bitti.
Jag hör nog han spelar, mumlade gossen, somnade.
Men när gumman lutade sig ned för att taga upp lyktan från golvet,
spratt han till och satte sig upp i sängen.
Mormor, sade han, det skulle jag hälsa er, att I får inte gå ifrån mig.
Äss, äss, äss, fräste gumman. Jag sitter ju still änna som en kålrot i
lerjord.
Om Anders kommer, får I inte gå, fortsatte pojken.