Du, Lars! Ska du ha ett råd, så skriver du bums med samma, vad det är
han vill att du ska skriva. Det kostar dig tre tusen riksdaler. Men så
får du väl fred tills härnäst länsman och greven kommer. Mer kan en inte
begära.
Käring! röt länsman, frustande så att lågorna fladdrade. Vakta din
tunga!
Tänker så med, svarade mor i Sutre. Inte lär han få flera ord av
käringen. Och inte av Boel Svensdotter heller.
Och så gick hon. Och länsman, som gjort min av att vilja hålla henne
tillbaka, lugnade sig hastigt och blev sittande. Och Träsken trippade på
tå av och an mellan kammardörren, där greven hördes gnola en visa, till
svarta förstugan, där gumman steg för steg trevade sig fram med det
sovande barnet i famn.
Sväran blinkade, blinkade, mumlade, mumlade en ordström som aldrig fick
ljud, knäppte sina händer så att knogarna vitnade och knakade.
Gästgivarn hade upptäckt en kvist i golvplankan, blankpolerad och brun,
stor som en knuten karlnäve och till formen icke olik. Den såg han på.
Slutligen sade länsman:
Om vi skulle talas enskilt vid, Lars Larsson? Tag kvinnfolket med med
sig, Träsken, och stäng dörren.
Träsken flög fram till sväran, bugade, trugade och drog.
Men hon ville icke.
Iss, iss, iss, en ska väl veta straffet först. Hur det går, si? Hur det
går, si?
Hur det går med dig? sade länsman. Du får tungan utskuren och lagd i
saltlake.
Iss, iss, iss, int' bryr jag mig om mitt straff! Va ska hon ha, den
gamla, va ska hon ha?
Svarade länsman:
Har hon fått dig till svära, så har hon fått gudi nog.
Och Träsken bugade, trugade och drog.
Kvinnfolk, sade länsman och sköt hornbrillorna upp i pannan. Kvinnfolk
är farliga till att ljuga. Nog hör en karlar som ljuger. Också. För
allan del! Men kvinnfolk ljuger, så det går runt i skallen på en. Och
alltid kan de tratta lagman och nämnden fulla. Det är inte fråga om
annat. Det vill inte mycket till.
Vad står han eljest och grunnar på, gästgivare?
Svaret dröjde, kom slutligen lågmält: