Anders frågade:
Ska länsman köra snart?
Om en timme, svarade länsman. Sväran, som bar Basilius i fånget, gick
fram och ställde sig bredbent framför bordet.
Jaså, sade Anders och lommade mot dörren, vände och sade:
Men jag vet inte, om vi kommer fram. De ha lagt farligt med bråte över
vägen sörut.
Vilka? frågade länsman.
Timmerhuggarna från Hoby. De ha vräkt ned hela gärsgårn och lagt den
över vägen. För de vill hindra greven att köra sörut.
Tänkte jag inte det, mumlade länsman. Sade:
Rappa dig då och hav undan bråtet. Tag Daniel till hjälp. Greven och jag
kommer strax efter.
Det ska bli, sade Anders, gick mot dörren. Men vände sig ännu en gång om
och sade:
Daniel är allt ute på sitt håll, han. Och letar efter gumsen.
Vilken gumse?
Mors röda gumse, vet jag. För den har de tagit ur stallet.
Ja, vad fan angår det mig? röt länsman. Gör som jag sagt.
Anders nickade och gick.
Länsman vinkade åt gästgivarn.
Tag gossen där, befallde han.
Gästgivarn stirrade på honom.
Ska jag ta pojken?
Gör som jag säger! röt länsman.
Och gästgivarn tog gossen försiktigt mellan sina händer, höll honom
ifrån sig på raka armar. Basilius blundade och rörde icke en lem.
Ställ nu ned honom på golvet, befallde länsman.
Gästgivarn lydde. Som han släppte taget, veko sig gossens ben och han
föll baklänges in under bordet.
Mor i Sutre flög upp från sin stol.
Vad i jistini är det med pojken? Kan han inte stå på bena?
Nej, han kan inte det, bekräftade länsman. Han kunde det i morse, det
såg jag, då jag åkte genom Sutre. Men nu är han lam i benen.
Gumman lyfte upp pojken, vände honom fram och tillbaka, kände på armar
och ben.
Larsson, sade länsman, vad är det, som försiggår här i Sutre?
Gästgivarn betänkte sig.
Det vet jag inte, svarade han. Men nog ser jag, att det är något.
Länsman böjde sig ned över sina papper, bläddrade och tycktes anteckna.
Och utan att se upp, sade han:
Nu ska Larsson hålla sig till sanningen. Ville han bli av med pojken?
Bli av med pojken? upprepade gästgivarn.
Länsman bläddrade och skrev kors och streck och frågetecken. Efter en
stund sade han:
Ja, ja, då ska vi ställa frågan på ett annat sätt. Har han till någon
eho det vara månde yttrat eller antytt, att han helst skulle vilja vara
av med pojken?
Aldrig, kom svaret lågmält och tryggt.
Länsman sade:
Nej, han är nu inte mångordig av sig. Men tänk sig för. Har han inte
sagt det hustrun?
Till den? svarade gästgivarn och pekade på sin hustru.
Och sväran snattrade:
Nä, sisisi, te mig säg'en allri olet. Ne, si allri, allri, allri olet.
Till mig int'.
Tig! befallde länsman. Och till gästgivarn:
Larsson, som inte har något på samvetet, ska väl kunna ge redigt besked.
Har han inte till någon yttrat, att han helst ville vara av med
systersonen?
Gästgivarn teg, men mor i Sutre sade:
Det har han sagt till mig. Tror länsman, att jag har fördärvat ungen?
Till modern, Boel Svensdotter, antecknade länsman.
Anser hon, Boel Svensdotter, det vara orimligt, att någon annan, t.ex.
Larssons hustru, oförvarandes kommit att uppsnappa ett eller flera
dylika yttranden av Larsson?
Mor i Sutre svarade:
Det är väl lika orimligt det, som att länsman går omkring och lyss bakom
dörrarna i min stuga. Varken mer eller mindre.
Länsman snöt sig, torkade brillorna och skrev.
Vände sig därpå till sväran.
Nu ska vi höra, vad hustru Larsson har att säga.
Och sväran pladdrade:
Det ska'n väl veta själv, som lura det ur mig. För det är evigen sant
och det vet väl hela sockna, hur han skäms för ungen, så han kan krypa
ned i jorden. Och det är väl inte unnlitt, sån skam och älende som de
haft av slinkan. Och högfärdiga ha de alltid varit så att en
torpardotter inte varit människa för dem. Och därför skulle de ha mig
till det. Och senast i morse slog han näven i dörrn, så klinkan ligger
där än, om det ska vara bevis. För nu skulle det ske. Men gamlan visste,
hur hon skulle ställa't. Så jag blev ensam i köket fast hon brukar hänga
där jämt och inte lämna mig rum vid spisen fast jag ska vara hustru och
mor till barna. Och Danjel kom in till mig och täljde selpinnar åt
Träsken. Och jag sa ändå han skulle stanna, för han är den ende
rättfärdige i Sodom. Men var det likt något! Utan de locka honom med
köttets begärelse så att eld ska falla från himlen. Så att jag var mol
ensam. Och då skicka de in ungen, för de visste att sinnet var på mig.
Och jag tänkte att jag inte skulle streta emot, eftersom de ville. Utan
det skulle bli frid i himlen och på jorden för den usle ungen. Och de
skulle inte kunna säga att jag är så genom mig elak, som de säger. Så
jag tog'en så här med båda händerna och drog'en upp på vinden. Men
trappa knark, så jemini! Och han kunde skrika med, så jag stoppa äpplen
till en, för det skulle heta, att han snatta äpplen och föll ut genom
gluggen. Det hade hon spekulerat ut, gamlan. Men i samma kom länsman.
Och det var som om Herren lagt sin hand på huve på mig. Så att jag
begrep alltsamman av herrens nåd att gästgivarn gått till ögårn för att
fria sig och att Träsken skulle vittna mot mig och att greven kom med
kärran efter liket. Och si, jag hörde en röst. Och si, den sa att Danjel
var den ende rättfärdige, som de locka bort. Så jag tänkte att det är en
farlig synd att ta livet av en levandes unge. Utan jag slog'en över
korsryggen med ugnsrakan så han blev lam som gubben i körkbacken,
alldeles si --
Stopp där! befallde länsman. Stopp! Stopp!
Men sväran fortfor:
Så jag gjorde't men de vill'et. Så hade int' ja vari, så vore han död
nu, lille stackarn. Som senast i morse att Danjel täljde en käpphäst åt
Lill-Lars. För han är den ende, som vill mina ungar väl. Eljest ska
Basse gå framom, som är son till en slinka, men si hon är inte
torpardotter utan hennes oäkting ska ha maten först och sen blir det åt
mina.
Vänta nu lite, bad länsman.
Men sväran fortsatte:
Så det hade väl vari bättre jag skuri halsen av mina stackare och satt
honom på en tron med scharlakan. Men jag ska taga straffet med fröjd och
lovsjungan, men är det rättvist så ska gamlan upp först, som tubbat mig.
Och si en röst skall ropa, att de högmodiga falla till fota, för den
skammen att de höllo en horunge för bättre än mina --
Anders! ropade länsman. Anders! Hav bort henne!
Men Anders var icke tillstädes. Då steg länsman upp, tog kvinnan mellan
sina händer och skakade henne, så att huvudet slank fram och tillbaka.
Tiger du nu, kona?
Jo, det är jag vand vid, svarade sväran och tystnade.
Länsman återtog sin plats, belyst av ljusringen. Han såg varken på den
ene eller den andre utan skar sin penna, filade och skrapade. Slutligen
sade han:
Det är tråkigt, det här. Både för Larsson och hans mor. Inte vill jag
väl tro, att de med uppsåt drivit henne att misshandla gossen. Men saken
är dunkel. Kommer den till tinget, blir den svår att utreda. Larsson har
erkänt, att han burit agg till gossen. Till yttermera visso har Larsson
visat hätskhet mot gossens far, greve Arnfelt. Det är besvärligt, det.
Vidare har Larssons hustru erkänt -- och erkänd sak är så god som
vittnad -- att hon misshandlat gossen i avsikt --
Mor i Sutre avbröt:
Slog du honom med ugnsrakan?
Sväran nickade och blinkade.
Mor i Sutre sade:
Låg den på vind, den? Eller tog du den med dig för att skuffa pojken ut
genom vindsgluggen?
Si, si, si, tjattrade sväran. Nu vill hon ha mig till ljug! Nu tror hon
inte, vad jag säg' fast det går på live för mig.
Gumman sade:
Nå, jag skall väl fråga pojken själv i morgon. Nu sover han.
Och hon gick med gossen i famn mot dörren.
Stopp där! ropade länsman. Vart går hon?
Jag går och lägger ungen. Det tör jag få lov till, ocke jag sen blir
hängd eller halshuggen.