Tyckte jag inte det, mumlade länsman, krafsade med nageln på papperet.
Och han tillade vresigt och barskt:
Då får han vara så förbålt beskedlig och skriva om det här. Han har i
glömsel gått och skrivit det som ett ord.
Bläckflaskan plockades fram ur väskan, locket skruvades av, pennan
skavdes och doppades.
Var så beskedlig, gästgivare, sade länsman.
Gästgivarn tog papperet och läste genom det från början till slut. Så
lade han det framför länsman, pekade på sitt namn och sade:
Är det jag som ska bli fast för det här? Eller är det greven?
Fast? upprepade länsman och gjorde stora ögon bak hornbrillorna. Vad
håken? Fast? Har Lars Larsson i Sutre något på samvete efter han frågar
länsman, om han ska bli fast?
Och han skrattade dovt i sitt yviga skägg. Men gästgivarn varken
skrattade eller vredgades. Han sade endast:
Jag har inte något på samvetet. Utan greven har det på samvetet, att han
förfalskat mitt namn och Träskens. Det är inte det första skojarstreck
han har gjort och blir inte det sista. Det är inte heller det värsta. Så
jag talar inte särskilt på det. Men jag vill veta hurudan ordningen är.
Om det är jag som ska bli fast för det eller om det är greven?
Ingendera, bedyrade länsman. Greven är god för beloppet. Eller blir, om
saken ordnas, som den ska. Och det ska den. Papperet är mitt och jag ska
ta ut beloppet av rätter man. Det lovar jag gästgivarn. Hand på det.
Och han tog gästgivarns hand, som varken gavs eller vägrades. Så snöt
han sig, torkade svetten från halslinningen och fortsatte:
Vem som har skrivit, det lämnar jag osagt. Träsken stampa lite i
krubban, men han står nog för sitt namn. Och det ska gästgivarn också
göra. Vi ska tänka oss för, innan vi skyller varann för det ont är. Än
så länge är vi go' vänner allihopa. Och länsman ligger och snarkar hos
sin käring i Stenshult. Vi ska inte väcka den, inte. För kommer den
fulingen så snokar kan igenom hela Sutre från källaren upp till vinden.
Det gör han. Ända upp på vind snokar han, fulingen. Så vi ska tänka oss
för. Nu skriver vi namnet i två ord, som vi brukar, så ser det bättre
ut.
Inte! svarade gästgivarn, drog sin näve ur länsmans. Nej, inte om jag
finge tre tusen kontant. Skulle jag skriva mitt namn på den skojarns
papper? Inte! Jag har hållit mig ifrån honom så långt jag orkat. Men han
smiter av sig som tjära. Skulle jag godkänna honom med vett och vilje
och gå i borgen? Nej, inte!
Han höjde rösten för varje inte, och de sista orden bölades fram.
Länsman talade alltjämt lågt och förtroligt, men med ökat allvar i
rösten. Han vek ihop papperet, vek åter upp det, pekade.
Ska det heta, att Lars Larsson nekar för namnet?
Det gör jag.
Och han drog sig baklänges, som om orden skrämt honom. Men länsman högg
kvickt tag i rockskörtet, stoppade flykten.
Tänk sig för, sade han. Och fortsatte viskande. Gästgivare. Jag ska säga
hur det är. Jag vill ha saken på säkra sidan. Jag vill, att det ska vara
äkta alltsamman. Inte för gästgivarns skull: jag kommer inte att kräva
honom på ett öre. Men den där lurifaxen kan hitta på att vägra i
vändningen, bara för att spela mig ett spratt. Det är han karl till. Om
han så ryker in själv på kuppen. Därför, si! Måste det vara äkta allt
igenom. Men gästgivarn står ingen risk, se! För jag släpper inte
lurifaxen förrän han har Luthers pengar i handom. Och så tar jag mitt,
så nu skriver vi, gästgivare, nu skriver vi --
Men gästgivarn svarade:
Jag tar inte den skammen att skriva mitt ärliga namn på hans
skojarepapper. Nej, inte!
Länsman släppte sitt tag i rocken, suckade.
Det är tråkigt för mig, det. Förstår inte gästgivarn att det är tråkigt
för mig?
Jo, jag begriper, svarade gästgivarn, att det är tråkigt för den, som
har såna saker på sitt samvete.
Han lämnade bordet, baklänges, släppte icke länsman med blicken. Gubben
satt en god stund tyst och stilla på sin stol, väntade och svalde. Han
svalde luft och för var gång han svalde, svällde kroppen ut ett stycke.
Ryggen rätades, de hopsjunkna axlarna höjdes tum för tum, bröst och
mage buktade sig i ståtliga kurvor, huvudet lyftes, kinderna spändes ut,
håret reste sig yvigt, skägget stirrade ut åt alla håll. Endast ögonen
förblevo sig lika, grå och glanslösa som två kulor av gråsten. Och
rösten var alltjämt lågmäld och förtrolig, då han frågade:
Nå, kära Lars Larsson i Sutre, har han ingenting på sitt samvete, han?
Det har han inte, svarade gästgivarn.
Därmed var länsman färdig, utsvälld och väldig, över sviktande,
sjungande plankor steg han bort till gästgivarn, tog honom för bröstet.
Det ska vi se, bonddjävul!
Han stötte honom ifrån sig och fortsatte med tunga steg till dörren. Mor
i Sutre, som kände golvet gunga, tog sig om öronen, som om hon väntat
ett sprängskott.
Nu kommer det, mumlade hon, nu kommer det.
Men visste litet, vad som skulle komma.
Anders! ropade länsman i förstudörren. Anders!
Här är han! svarades nerifrån.
Säg åt människan i köket, att hon kommer, befallde länsman. Åter vid
bordet röck han i duken, så att glas och tallrikar skramlade samman.
Hav undan skiten! röt han. Här ska skrivas.
I jistinijistinije, kved mor i Sutre. Ska här skrivas? Då vet en! Då vet
en vad klockan är slagen.
Men Träsken och Valborg kretsade snabbt likt skrämda svalor kring
bordet, som snart var avdukat. Länsman ordnade ljusen, bredde ut sina
papper, pekade med pennan på mor i Sutre.
Vad heter hon?
Det med! kved gumman. Är han så ilsk så han tappar minnet.
Och hon skrek:
Boel Svensdotter! Gästgivare Lars Larssons efterleverska i Sutre. Minns
han det nu? Flåbuse!
Länsman skrev, sade:
Gumman ska akta truten!
Men mor i Sutre hoppade och guppade som en dansedocka på stolen.
För pussar, ja! skrek hon. Kom och pröva! Han elakings älende och
skrävelkäft i storstövlar! Tvi, säger jag, tvi för den håle!